Blind höna jan - mars 2003: arkiv

Kulturdelen av DNs sajt är inte riktigt pålitlig - man vet inte riktigt vilka artiklar som dyker upp där, eller när. Sajten har också ett problem med sökmotorn, som stundtals inte indexerar artiklar som faktiskt publicerats.

Dagens artikel av Sven Lindqvist om bombkrigets historia - Ett nytt Guernica? - finns ännu inte på nätet. Däremot har två tidigare artiklar till slut dykt upp, oväntat men välkommet.

Bomber är aldrig rättfärdiga, som publicerades i tidningen den 24 mars, tar upp balansräkningen över andra världskrigets bombningar av civilbefolkning i Tyskland:

"Under krigets första år fanns det förvisso en verklig risk att Hitler skulle segra. De bomber som då fälldes utgjorde bara några få procent av den totala bombmängden. De kan fortfarande moraliskt försvaras, dels med Storbritanniens nödläge, dels därför att de visserligen drabbade civila men ännu inte var systematiskt riktade mot dem.

Det från högsta ort sanktionerade massdödandet av civila tyskar i deras bostäder började först våren 1942. Då stod Storbritannien inte längre ensamt mot Tyskland utan tillsammans med två supermakter, USA och Sovjet. Och 80 procent av bomberna fälldes under krigets sista 10 månader, när risken att Tyskland skulle segra var obefintlig.

Så vari bestod nödvändigheten?

Och på vilket sätt bidrog dessa sista 80 procent av bomberna mot Tyskland till att säkra en demokratisk utveckling i landet? Skulle färre bomber ha givit ett i motsvarande grad mindre liberalt statsskick?"

I En Höga visan för kriget - i tidningen den 25 februari - refererar Lindqvist krigsteoretikern Bernardi:

"Ibland talas det fortfarande som om fredens upprätthållande vore politikens yttersta mål. Mot sådana av falsk humanitet präglade åsikter måste det klart och bestämt sägas ifrån att det inte bara är statsmannens rätt utan under vissa omständigheter också hans plikt att börja krig.

En stormakt får inte vara beskedlig. En stormakt måste sträva att uppnå positiva mål och fred är bara avsaknad av krig. Det är statens heliga rätt att gripa till vapen. Övertygelsen härom måste alltid hållas vaken i folkmedvetandet. (...)

'Statens väsen är makt. Den som inte är manlig nog att se den sanningen i ansiktet bör hålla tassarna borta från politiken', skrev Heinrich von Treitschke, den tyska extremhögerns mest älskade historiker. Bernhardi citerar honom och fortsätter:

'Staten har en plikt till självhävdelse som inte är uttömd med blotta avvärjandet av fientliga angrepp.' Det är en plikt att gripa till krig så snart den egna statens makt ifrågasätts av andra stater. Även ytligt sett ringa anledningar kan under vissa omständigheter vara berättigad krigsanledning när statens anseende står på spel. Ty anseendet är en väsentlig del av makten.

'Har man hotat med krig, måste hotet fullföljas. Visar sig krigshotet otillräckligt för att få de egna kraven respekterade, måste konserten börja. Då blir rätten till krig en nationell plikt att föra krig', skriver Bernhardi.

Lägg hans ord på minnet. Det kan vara bra att känna igen dem, om ni skulle råka få höra dem igen."

Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

"Kupp" har länge varit ett (alltför) vanligt ord i kvällstidningar. (Till viss del håller dess ställning också på att tas över av "chock" - som i "Xs nakenchock i TV ikväll").

Men Michael Moores tacktal annonserades hur som helst som "Moores Oscarskupp" på en del löpsedlar.

Nu finns det ju en del riktiga kupper, på svenska kallade cuper - Davis Cup i tennis, t.ex. Om nästa DC-vinnare skulle säga något utmanande i sitt tacktal skulle vi alltså kunna få "Cupvinnarens kupp" som löpsedel.

Men dessutom finns det ju en fotbollstävling som heter Cupvinnarnas Cup. Så om hela det vinnande laget skulle göra något oväntat skulle ge "Cupvinnarnas cup-vinnarnas kupp".

I sitt slag, ett vackert palindromiskt exempel på hur språket kan generera ett oändligt antal nya meningar.

Bara notiser om språk

Det har talats om att gatustrider inne i städerna är USAs "worst-case scenario".

Det stämmer inte: jag tror att man ska vara klar över att USAs absolut värsta scenario är ett krig där man inte lyckas döda Saddam Hussein. Skulle han på något sätt undkomma - som ytterligare en gäckande bin Ladin - skulle det vara det värsta militära fiasko USA någonsin upplevt, och det skulle fullständigt utplåna Bush's politiska karriär.

Detta borde oroa mödrar och fäder till de amerikanska soldaterna, och det borde oroa hela världen.

Det betyder att vi kan utgå ifrån att inget, absolut INGET pris kommer att vara för högt för USA för att döda Saddam. Om så en halv division marinsoldater måste stryka med för att komma åt honom, om han förskansat sig, så kommer de att offras.

Eller, om USA bedömer att det krävs någon lagom stor kärnladdning för att döda honom kommer man att använda en sådan - och därigenom rasera kärnvapentabut, vilket kommer att göra jorden till ett oerhört mycket farligare ställe att leva på.

Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

Lördagens demonstrationer var inte lika stora som de i februari, men det beror i Sverige knappast på att opinionen svängt (vilket den delvis gör i framför allt Storbritannien och i viss mån i USA, när patriotismen sätter in).

Snarare är det en vanmakt som sprider sig: Vi demonstrerade för ett nej till kriget; vad ska vi säga nu?

Jag ser också att flera bloggare delar den känslan: Thorvald på Förvetet tänker till exempel bara posta positiva inlägg i den närmaste framtiden.

Jag förstår dem. Jag känner själv en besvikelse; samtidigt har jag lätt att bli en aning besatt. Jag borde skriva mer om användargränssnitt och intranät just nu.

Men jag har beslutat att fortsätta lägga ut och länka till sådant som intresserar mig - framför allt eftersom så mycket inte tycks få plats i de vanliga medierna, trots förlängda sändnngstider.

Som Robert Byrds tal i den amerikanska senaten:

... today I weep for my country. I have watched the events of recent months with a heavy, heavy heart. No more is the image of America one of strong, yet benevolent peacekeeper. The image of America has changed. Around the globe, our friends mistrust us, our word is disputed, our intentions are questioned.

Eller om hur Claire Short, ministern som kovände och stannade i Blairs regering, tvingades inse att USA inte vill låta andra vara med och styra Efterkrigs-Irak:

Clare Short returned empty handed from Washington yesterday as Britain's efforts to put the United Nations in charge of reconstructing post-war Iraq ran into opposition from the Pentagon.

Amid signs of widening divisions off the battlefield between the US and its closest ally, Whitehall officials expressed concern that America's military planners appear to be cutting the UN out of any political role in favour of its own plan to put a retired general, Jay Garner, in the driving seat.
(The Guardian: Blow for Short in battle with Pentagon - Military wants US firms to run Iraq's hospitals

Om inte annat, så för min egen skull, för att hålla reda på dem. (Det var väl det som var idén med bloggning från början - göra det man vill och dela med sig till den som vill.)

Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

I teven rulllar direktsändningarna från fronten och från det bombade Bagdad. Verkligheten har till slut kommit ifatt det som Tom Lehrer förutspådde redan i början av sextiotalet:

"Hej svejs mor
jag far med bomb så stor
så vänta ej på mig
Den ska jag fälla
där fienden drälla
se och följ me
på din teve
När vi på alla frontavsnitt
slår till för att få landet fritt
ta lugnt din kaffekopp och sitt
för tevekameran går
ja du får se med utsökt skärpa
massakern som snart förestår!"

Tom Lehrer var sångare, pianist och satiriker, och turnerade och gjorde skivor redan på femtiotalet. Sitt stora genombrott fick han på sextiotalet; den trallvänliga "So long, Mom, I'm off to drop the bomb" finns på på Lehrers tredje skiva "This was the year that was" från 1965.

Den här svenska versionen finns på skivan "I Tom Lehrers vacka värld", som skådespelaren Lars Ekborg spelade in 1967. Översättningarna gjordes av Per-Anders Boquist.

När sextiotalet gick över i sjuttiotal hade Lehrer tröttnat och gick tillbaka till sitt "riktiga" jobb som matematikprofessor. I mitten på sjuttiotalet förklarade han, att det blivit omöjligt att skriva politisk satir efter att Henry Kissinger fått Nobels frespris (1973).

Men Lehrers beska satir och svarta klarsyn har fortsatt att locka lyssnare. Både de hans egna skivor och "Lars Ekborg i Tom Lehrers vackra värld" finns återutgivna på cd.

Här och där ser man uppgifter om att radiostationer stoppat viss musik med anledning av kriget. Sådana listor fanns även under det förra Gulfkriget. Men Lehrer hade de missat.

Vem skriver en lika framåtskådande satir idag? Blir framtidens krig ännu mer televiserade? I ett mejl läser jag att en BBC-reporter påstås ha sagt att "Nu ser vi ju det bara från ena sidan. Nästa krig kanske vi ser i split screen från bägge sidorna samtidigt."

I en uppföljare till Lehrer skulle man kanske låta US Army fusionera med CNN och låta krigen finansieras genom försäljningen av sändningsrätterna?

Bara notiser om musik | Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

Så mycket som 30 oljekällor i södra Irak har satts i brand, sade den brittiske försvarsministern på BBC.

Och bandet jag är besatt av, har just gett ut en skiva (den första på tio år) med ett brinnande jordklot på omslaget och titeln "The well's on fire".

Och idag arrangerar sångare från Kungliga operan i Stockholm en sjungande protest mot kriget. Vad de sjunger? Händel's "Lascia ch'io pianga" - "Låt mig gråta" - en melodi som Matthew Fisher, Procol Harums hammond-geni, på nya skivan använt som bas för kompositionen "Fellow travelers".

Allt hänger samman.

Bara notiser om musik | Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

"Nora och jag lekte krig i går", berättar Sara. "Det var kul, vi målade oss i ansiktet. Vi var soldater som skulle hjälpa Irak." Nästa vecka fyller hon åtta.

Min första tanke var på det som Michael Moore citerade i sitt (senaste) brev till George Bush: How bad do you have to suck to lose a popularity contest with Saddam Hussein?

Nästa tanke blev en plötslig insikt om hur det nu låter på tusentals skolgårdar på Västbanken, i Pakistan, Indonesien, Iran, Saudiarabien... "Osama bin laden is cracking up champagne right now", som någon analytiker sa igår (en dålig metafor eftersom han säkerligen inte rör alkohol, men i alla fall begriplig för västerlänningar).

Fler tror tydligen detsamma: Rand Beers, ansvarig för anti-terror-frågor i National Security Council har plötsligt begärt avsked:

"There is a predominant belief in the intelligence community that an invasion of Iraq will cause more terrorism than it will prevent. There is also a tremendous amount of embarrassment by intelligence professionals that there have been so many lies out of the administration -- by the president, (Vice President Dick) Cheney and (Secretary of State Colin) Powell -- over Iraq," kommenterar författaren och forskaren James Bamford i Washington Times: "Top White House anti-terror boss resigns".

Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

Bushs agenda och supermaktens arrogans, hur chockerande den än är, är ändå lätt att förstå. Hans Republikanska garde pressar på för erövring av Irak.

Det är inte heller svårt att förstå varför Albanien, Azerbadzjan, Bulgarien, Colombia, Eritrea, Estland, Etiopien, Georgien, Makedonien eller Uzbekistan ställt sig på USAs sida. När den störste killen på skolgården börjar mucka, är det klokt att sälla sig till gänget bakom honom och heja på. Man behöver inte slåss själv, och chansen är ju stor att han bjuder på godis sen.

Men Tony Blair är den stora gåtan för mig. Inte att han riskerar sin politiska ställning - kriget kommer ju att vinnas och Blair kan "på den segrande populismens räkmacka lätt glida igenom nästa val", som Klipspringer skriver på I dåligt sällskap.

Men att han så lättvindigt kastar det folkrättsliga systemet över bord. "The US can afford to go it alone," som Robin Cook sa i sitt avskedstal. "But Britain is not a superpower. Our interests are best protected not by unilateral action but by multilateral agreement and a world order governed by rules."

Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

Robin Cooks "resignation speech" från det brittiska parlamentets "back benches" kommer att bli en retorisk klassiker:

" (...) For four years as foreign secretary I was partly responsible for the western strategy of containment.

Over the past decade that strategy destroyed more weapons than in the Gulf war, dismantled Iraq's nuclear weapons programme and halted Saddam's medium and long-range missiles programmes.

Iraq's military strength is now less than half its size than at the time of the last Gulf war.

Ironically, it is only because Iraq's military forces are so weak that we can even contemplate its invasion. Some advocates of conflict claim that Saddam's forces are so weak, so demoralised and so badly equipped that the war will be over in a few days.

Mrs Speaker, we cannot base our military strategy on the assumption that Saddam is weak and at the same time justify pre-emptive action on the claim that he is a threat.

Iraq probably has no weapons of mass destruction in the commonly understood sense of the term - namely a credible device capable of being delivered against a strategic city target.

It probably still has biological toxins and battlefield chemical munitions, but it has had them since the 1980s when US companies sold Saddam anthrax agents and the then British Government approved chemical and munitions factories.

Why is it now so urgent that we should take military action to disarm a military capacity that has been there for 20 years, and which we helped to create?

Why is it necessary to resort to war this week, while Saddam's ambition to complete his weapons programme is blocked by the presence of UN inspectors?

Only a couple of weeks ago, Hans Blix told the Security Council that the key remaining disarmament tasks could be completed within months.

I have heard it said that Iraq has had not months but 12 years in which to complete disarmament, and that our patience is exhausted.

Yet it is over 30 years since resolution 242 called on Israel to withdraw from the occupied territories.

We do not express the same impatience with the persistent refusal of Israel to comply.

I welcome the strong personal commitment that the prime minister has given to middle east peace, but Britain's positive role in the middle east does not redress the strong sense of injustice throughout the Muslim world at what they see as one rule for the allies of the US and another rule for the rest.

Hela talet kan - helst - höras och ses via Real Player hos BBC eller - om belastningen på videoutsändningen blir för tung - i textversion.

Bara notiser om ekonomi, media, samhälle | Bara notiser om språk

"George Bush was first refirred to me late in 2001, when the pressures of supporting a fragila economy, investigating capitalist fraud on a massive scale, adopting a steadfast line on ever-increasing US environmental abuses and waging an international war on terror began to take their inevitable toll.

It was clear that the President needed help. Using my patented Crayon Therapy™ technique, over the next few months ha attempted to find a new form of expression for his fears, hopes an darkest desires through the medium of art."

Bland alla Bush-satirer som väller fram är nog det här den svartaste och mest skabrösa: "Tony & me by georg bush, as told to dr parsons".

Den fanns redan i fjol i brittiska bokhandlar, som ett ganska tunt handgjort häfte som såldes framme vid disken. I den var Tony Blair lika mycket måltavla som George Bush.


Nu har de den påstådde psykoterapeuten "Dr Parsons" samlat fler "terapeutiska" teckningar i glada kritfärger, av pistoler, bomber, "baddies" och "soljers" och givit ut dem i bokform

Teckningarna sägs ge oss "fascinating insights into the workings of the presidental brain ... his curious and disturbing obsession with guns and "boms", and intimate revelations about his relationship with Prime Minister Tony Blair."

Missa inte den animerade kortversion av boken som finns på Dr Parsons sajt. Den är mer koncentrerad, men också något mer... rumsren än boken.

Boken kan beställas från amazon.co.uk men inte från amazon.com. Om den kommer dit så småningom vet jag inte. Men D:s mamma berättar bekymrat från Los Angeles att komiker och satiriker inte längre skämtar om George Bush. Flera har blivit rädda; häromdagen hade Los Angeles Times en rubrik som meddelade att skådespelare som protesterade mot kriget måste räkna med att efterhand stå utan jobb.

Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

Nej, det här omslaget lär vi inte få se på Newsweek de närmaste dagarna. Men det är inte heller förfalskat: det är Newsweek från den 20 januari 1992 - ett år efter att det förra Irakkriget slutade.

När nu Bush den yngre i praktiken förklarat krig mot Irak kan det vara värt att gå tillbaka till hur det var då. Att kriget mot Irak förberetts länge framgår av Newsweeks genomgång år 1992: "we're going back [to the gulf] doing this again in three to five years", citerar tidningen en armeofficer i Pentagon. Nå, det tog några år till.

Man kan notera att orsaken inte heller då var Iraks kärnvapenprogram - "the United Nations have apparently dismantled Iraq's nuclear-weapons program", konstaterar Newsweek. (Några år senare kallade FN hem sina inspektörer, vilket gav Saddam fria händer igen.)

Varför stoppde Bush den äldre kriget? Få hade nog haft något emot att Saddam den gången fångades och ställdes inför rätta.

På nätet och bland amerikaner växer konspirationsteorin att Bush träffade någon sorts avtal med Saddam - att låta honom sitta kvar mot olja till exempel. Saddams skulle sedan snabbt brutit löftet. Därför skickar Bush senior till slut sin son för att fixa kontraktet. "You fool with me, you're dead meat, man." Det kanske inte är så troligt, trots allt.

Newsweek hävdar i artikeln 1992 att det var Colin Powell - då chef för generalstaben, nu utrikesminister - och Dick Cheney, då försvarminister, nu vicepresident - som påverkade Bush att stoppa kriget. De militära målen var uppnådda, menade Powell och Cheney. Ett av skälen var också att bilderna från bombmassakern på de militärt betydelselösa flyende irakierna längs huvudväg 6 från Kuwait var så obehagliga, att man var rädd för att opinionen skulle svänga.

Det konkreta resultatet var att två divisioner av Saddams republikanska garde undkom utan att bekämpas. Dessa kunde omdelbart därefter krossa de irakiska shiamuslimernas uppror i Basra. USA - och den internationella koalitionen - hade Republikanska gardets helikoptrar i siktet när dessa besköt civilbefolkningen i Basra. De internationella styrkorna fick order att absolut inte ingripa (generallöjtnant Douglas Tystad, citerad i Newsweek 20/1 1992.)

George den andre använder nu all retorik han kan för att framhålla Saddams förtryck av sitt folk de senaste tio åren. Det kan då vara värt att komma ihåg vilka som lät honom sitta kvar, då.

Jag älskar fortfarande att flyga. Och jag älskar London.

Ändå känns det obehagligt att vinka adjö till sina barn och sin älskade och flyga till ett land, vars premiärminister dragit in det i en konflikt som gjort det till ett förstahandsmål för all världens terrorister.

Jag är tillbaka i mitten av nästa vecka.

I det utdrag ur förre chefen för kontraspionaget Tore Forsbergs bok "Spioner och spioner som spionerar på spioner" som Aftonbladet publicerat står det, apropå Palmemordet

"...vårt dåvarande lands statsman och statsminister Olof Palme..."

Vårt dåvarande lands? Normalt borde det heta "vårt lands dåvarande statsminister".

Men är det ett enkelt omkastningsfel, eller är det gjort med avsikt? Kanske meningen är att framhålla att Sverige förändrades så radikalt genom mordet på Olof Palme, att det är befogat att tala om vårt "dåvarande" land - skilt från vårt nuvarande?

Syntax eller semantik? Mening eller misstag? Jag vet inte.

Bara notiser om språk

Sam J Lundwall har gett ut en liten samling av Blixt-Grodons äventyr - den första på många år. Tyvärr inte fullständig, men lite Blixt-Grodon är utan tvekan bättre än inget alls. Se när den pragmatiske hjälten stoppar Kejsar Mings kamikazekaffekoppar, oskadliggör ondingen Lutor, bygger kursgård åt realitetshandikappade tomtar, samt bekämpar veritabla fotkataklysmer.

Går att få tag på via Sf-bokhandelns sajt för 149 spänn.

O mänsklighet, betänk: vid fall av kaos, kataklysmer och ondska, anlita alltid en fackman,d,v,s, Blixt-Grodon!

Bara notiser om språk

iögonenfallandesjuka sub

exhibitionism; stark önskan att visa upp sig för andra människor t.ex. på en scen eller i dokusåpa. (jfr fallandesjuka)

Bara notiser om språk

Den anonyme Ayn Rand-profeten Xipe (och jag börjar faktiskt tröttna på anonyma bloggare, så det blir ingen länk här) tar "En delad värld" nedan som utgångpunkt för lite tämligen förutsägbar socialism-bashing. Tämligen poänglöst eftersom Maboe är från Sydafrika, och kapitalism snarare än socialism har skapat slummen och kåkstäderna.

Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

"'When I was in middle-school,' Ikuko told me, 'I hated my name.' We were lying in her bed, drinking champagne, fooling around. I traced her name in the glossy film of perspiration on her stomach. (On our second date, I’d asked her to write the characters for me. Since then I’d written them dozens of times in my notebook and on scraps of paper.) I could already guess what she wanted to say.

Whereas in the West we 'come' during sex (or 'cum' as they say in pornland), the Japanese 'go,' saying iku (I’m going) as they approach a climax and itta (I went) immediately after.

But Ikuko never said 'iku.' Sometimes she would bite her wrist or the pillow instead. Nor did she ever say 'itta' though she came easily and often."

(läs hela på Jonathon Delacours webblogg "the heart of things")

Dock böjs, om jag nu förstått det hela rätt, inte japanska verb alls efter person, så ett ensamt iku kan strängt taget betyda du går, han går, hon går, vi går, ni går, de går... betydelsen framgår av sammanhanget. Och det torde det väl göra i det här fallet.

Vem säger att lingvistik inte kan vara sensuellt?

Bara notiser om språk

... och språkbruket i media skapar en felaktig bild. Kriget är (tyvärr) ohejdbart. Det är, i mitt huvud, en helt annan sak.

"Oundviklig" är katastrofen som ingen kan påverka, även om man vill: supertankern utan styrförmåga som driver upp mot revet.

Ohejdbar: den amerikanska krigsmaskinen är visserligen en supertanker som inte kan bromsas längre, men det beror inte på roderhaveri utan på att kaptenen blivit galen, barrikaderat sig på bryggan och med berått mod siktar på katastrofen.

Protester, om än digitala, kan inte stoppa den. Men det är ändå intressant att läsa om hur motståndet mot kriget växt rekordsnabbt med hjälp mejl och webb:

"... an instantaneous movement that was partly assembled in [a] computer. During the past three months it has gathered the numbers that took three years to build during Vietnam. It may be the fastest-growing protest movement in American history."

Läs hela i New York Times 9/3: Smart-Mobbing the War

Bara notiser om webb och IT | Bara notiser om språk | Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

September i fjol. Statsmän, ambassadörer och ministrar samlades till toppmöte på lyxhotellet Sandton Intercontinental i en av Johannesburg rikaste förorter. Colin Powell blev utbuad när han försvarade Bushs och USAs försök att sabotera begränsningen av växthuseffekten.

Samtidigt samlades runt tjugotusen de allra fattigaste - landlösa och arbetslösa från hela världen - i en av Johannesburgs eländiga kåkstäder, för att marschera till de rikas möte och göra sig hörda.

The Guardians John Vidal rapporterade från marschen, som bevakades av poliser och helikoptrar. Sex timmar tog det att sjunga och dansa sig från den ofruktbara, avloppsstinkande slummen till Sandtons välskötta inhängnade trädgårdar. "This is the long march to the promised land, the glass city on the hill," ropar en marschdeltagare från Etiopien.

Stephen Maboe från Sasolburg säger:"This world is rich but it is not mine. I am not angry that they have so much and we have so little, but I want people to know our position. Where I live the air pollution is terrible and the poverty intense. The rich get richer, the poor poorer. What must we do?"

John Vidals artikel "Great trek from the slums to the promised land: Thousands of the world's poor gathered for a march to the suburb where the summit is held" läses av Keith Reid, poet och textförfattare i Procol Harum. I stort lyfter han Stephen Maboes ord rakt ur tidningen till arbetet med bandets nya cd.

På "The well's on fire", cd:n som kom i veckan har Gary Brooker skapat en ganska nedtonad hymn till "This world is rich (for Stephen Maboe)". En låt som kunde ha präglats av enbart desperation, om det inte vore för Reids enda egentliga tillägg, ett svar på frågan "Vad ska vi göra? - nämligen raden "there must be a place, we can meet in the middle".

"This world is rich but it is not mine.
Where I live, hungry children are crying
I am not angry at my own condition
I just want people to know my position.

Our water is poisoned, poverty intense
We cry inequality, they just build a fence
(...)

When some have so much and some have so little
there must be a place, we can meet in the middle.

This world is rich but it is not mine."

Den andra sidan, då? De på den grönare sidan av staketet? De, eller i ärlighetens namn, vi inne på lyxhotellet, som med näbbar och klor försvarar vår plats i det luftkonditionerande paradiset, vi som riskerar att dö av överflöd snarare än av brist? Keith Reid summerar också vår inställning rätt väl i "The VIP room":

If I'm gonna die
wanna die in the VIP room
If I'm gonna choke
gonna choke on a silver spoon
If I'm gonna croak
gotta be on a velvet rope

"Om jag äter mig till döds, ska det vara med en silversked." Det är en rätt stark bild - från en stark skiva.

Mer på Blind Höna: Keith Reid tolkar Refugee Blues av Auden

Bara notiser om musik | Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

Jag undrade hur Vasaloppets MMS-tjänst fungerade här nedan, och fick svar från inte mindre än tre hjälpsamma människor (tack Simon, Mats och Marcus!). Varje åkare har ett litet radiochip, en transponder, som identifierar honom eller henne. En lättfattlig beskrivning finns hos IBMs sidor om Vasaloppers teknik.

Bara notiser om webb och IT

Den stora poängen med nätet är inte smarta tjänster eller snygga sidor i sig. Det bästa med nätet är att det skapar oväntade möten. Människor - i Sverige och runt om i världen - som annars aldrig hade lärt känna varandra, möts.

I början av sjuttiotalet skapade gruppen Carmen en alldeles unik blandning av flamenco och rock. Gruppens motor, David Allen, spelade elgitarr med samma attack och energi som en (akustisk) flamencogitarrist.

Bandet gav ut tre skivor, och blev snabbt en favorit bland både kritiker och musiker. Till exempel valde Mick Jagger ut Carmen som förband till Rolling Stones kommande världsturne.

Men sen tog sagan slut just när den skulle ta fart. Trummisen skadade sig och en manager svindlade bandet, som plötsligt var panka och utan jobb. Stonesturnen gick upp i rök och bandet kollapsade.

Med tanke på hur het latino-musiken blev under nittiotalet, tyckte jag det var konstigt att dessa pionjärer var så komplett bortglömda. Skivorna var svåra att få tag på. När jag sökte på nätet fanns så gott som ingenting, bara korta omnämnanden här och där, mest i förbigående.

Så jag skrev en lite längre artikel om Carmen på nätet. Och för ett knappt år sedan blev jag plötsligt kontaktad - av David Allen själv.

Efter trettio års växlande karriär (bland annat låtskrivare åt Agneta Fälthskog) hade han just klivit ut på nätet, började söka efter sitt gamla band, och hittade.... mig.

Det överraskande mötet har resulterat i en lite fylligare sajt kring Carmens musik: gå till www.fandangosinspace.com och titta runt om du vill.

Framför allt föreslår jag att du ska ladda ner "Bulerias" från sidan "listen". Den är ganska lång (över fem minuter, drygt 6 MB) - men i den finns en rå, häpnandsväckande energi, som väl förklarar varför David Bowie, Jethro Tull, Marc Bolan, Ritchie Blackmore och Jagger alla ville jobba med David och hans band.


Ta chansen till ett alldeles oväntat möte du också.

Bara notiser om webb och IT | Bara notiser om musik

Det här är faktiskt den första MMS-tjänst som fått mig att spontant utbrista "vad kul!":

Har man en bekant som åker Vasaloppet - något av alla de Vasalopp som går under veckan - kan man få en bild från när han eller hon går i mål till sin mobiltelefon. Man skickar åkarens startnummer som ett SMS till Vasaloppet och beställer antingen en målgångbild för åkaren (om man har en avancerad telefon), eller ett vanligt SMS med mellantider, snitthastighet med mera.

Satt häromdagen brevid en kille på tunnelbanan som ringde upp sin kompis och sa "Grattis! Jag såg när ni gick i mål! Och ni gick väldigt bra efter Evertsberg, då gick det snabbt!"

Det måste vara rolig uppmuntran för den som lyckas ta sig hela den långa vägen till Mora.

På vasaloppet sajt finns instruktionerna. Tyvärr har de ingen teknisk förklaring till tjänsten; jag grubblade en stund om det kunde vara ordnat via automatiska kameror, bildanalys av nummerlappen, lagring i databas, och så vidare... men det troliga är kanske att det sköts mer manuellt. Någon som vet?

Bara notiser om webb och IT

Content Management-system för webbplatser har svåra brister, säger Jupiter research, som har undersökt hur nöjda eller missnöjda ett knappt hundratal företag (amerikanska) är med sina CMS-lösningar.

Systemen är orimligt dyra, svåra att sköta, och låser den tekniska utvecklingen. Användarna tycker också att leverantörerna lovar för mycket; systemen lever inte upp till ens en liten del av den funktionalitet som köparna fått intrycket av skulle finnas.

Över 60 procent uppdaterar fortfarande också sidor manuellt, vilket i många fall är billigare. Nästan så många som en tredjedel tänker överge sina inköpta system och bygga nya från scratch.

"Overcomplicated, end-to-end packages can as much as quintuple site operational costs over human labor alternatives. Unfortunately, the breadth of many vendors' all too-inclusive 'silver-bullet solution' vision has left these companies struggling with platform lock-in, overengineered site infrastructures, exorbitant technical maintenance costs, and per-business-user costs averaging as much as $25,000 per year."
(Från atNewYorks referat "Study: Content Management Tools Fail".)

Artikeln nämner inte vilka system företagen använt, men det är inte svårt att peka ut några av dem: Vignette Storyserver, Interwoven, Documentum, bland andra.

Utan tvekan lider många CM-system av svåra brister. En del kommer säkert att kunna rättas till efter hand, medan branschen mognar och programmen utvecklas.

Men en del av problemen faller nog tillbaka på köparna och användarna själva. Säljarna lovar visserligen magiska resultat med sina lösningar, men det krävs egentligen inte så mycket för att se igenom löftena.

Många köpare har inte en realistisk bild av vad de ska använda sin sajt till, hur deras material produceras, hur mycket av det som kan eller behöver återanvändas. Insikt saknas till exempel om behovet av att rensa på sajterna, eller av att ha människor som styr. Övertron på tekniska lösningar är stark.

Just återanvändning är tungt skäl när organisationer skaffar CM-system: löftet om att "mata in artikeln/dokumentet en gång, så kommer den ut på flera ställen" (på förstasidan och på insidorna och i arkivet) eller för olika plattformar (i WAP-format och som SMS och som mejloch som MMS...).

Den typen av återanvändning fungerar mycket sämre än många kanske tror, är mer komplicerad att ordna och därför ofta orimligt dyr. Under ligger en missuppfattning som går på djupet och som gör sig gällande gång på gång i datoriserade system; inte alls bara i CM-system för webbpublicering.

Det handlar dels om bristen på förståelse av kontextens betydelse, dels på att datorsystem och datormedier är otroligt fattiga på kontext.

Det spänner från varför lösningar som C-Pen inte slår igenom, varför folk fortfarande frågar sin kollegor hellre än söker på intranätet, varför e-handel av dagligvaror fortfarande har problem ... Åh, detta har jag ju tänkt skriva om så länge ... jag måste verkligen försöka få det gjort. Ingen som har lust att engagera mig för en föreläsning så jag får en deadline?
Bara notiser om webb och IT

... som Josef Falk varit vänlig nog att låna ut till Blind Höna:

charterapplåd

En mer eller mindre meningslös, spontan applåd. Har sitt ursprung i den applåd som charterresenärer brukar uppbringa när planet just har landat. Förekommer överallt i samhället: när överambitiösa personer applåderar efter chefens sedvanliga genomgång på måndagsmötet. Eller i den när studenter som just plågat sig igenom en fyratimmars föreläsning om joniserande strålning utbrister i handklappning som en ironisk gest (vilket dock går rakt förbi föreläsaren som generat bugar).

fjärrducka

Att avsiktligen undvika specifikt teveinnehåll genom att byta kanal för att en liten stund senare byta tillbaka igen. Används oftast för/mot reklam, men även mot musikinslag i pratprogam och pinsamma klimax i dramaserier.

impopulärkultur

Också känd under namnet finkultur. Gjord för att balansera den negativa värdeladdningen i populärkultur (varför är den mer komplexa "fin" medan den med stor publik bara är ett nedsänkt "populär"?).

Bara notiser om språk

Idag, sjuttio dagar efter flytten hittade vi strykjärnet. I en av de sista kartongerna.

När man ska bära ut ett hem till flyttbilen inser man hur mycket för mycket man äger. Och hur mycket det väger. En övervikt med överflödiga kilon som inte bara satt sig runt magen utan spritt sig till hela ens hem.

Det är kanske en klintbergare (en vandringsmyt), men vi fick höra att en "bekants bekant" som städade huset efter en faster som dött hittade en kartong prydligt märkt med "Snören för korta att användas". Sant eller inte; när man flyttar inser man att man har massor med lådor med sådant i - fastän de inte är lika klarsynt etiketterade.
Bara notiser om språk

Lekar man kan leka när man just flyttat till ny lägenhet:

Vilken är färgen? Hitta namn på de egenartade kulörer som förre ägaren haft på väggarna. I vårt fall: ozonhålsblått (en rent skadlig blå färg) och knallbeige.

Minska köpeskillingen. Hela familjen kan hjälpa till! Leta igenom golvbrunnar, skruva sönder vattenlås, kolla tvättmaskinens avlopp efter tappade småmynt. På så sätt fick vi ner det vi netto behövde lägga ut till bara 399.997:50.
Bara notiser om språk

Jag håller tre kurser hos Ordfront i vår. Om du handlar snabbt finns det platser kvar på kurserna Idéer kring layout (som startar 5 mars) och Att skriva för webben (start 6 mars).

I april kommer kursen Användbarhet för informatörer - att bygga bättre webbar. En endags-kurs som det också finns några platser kvar på.

Länkarna går till Ordfronts webbplats, där du kan läsa mer om respektive kurs. Länk till anmälningssidan finns i menyn upptill på varje sida.

Bara notiser om webb och IT | Bara notiser om språk

"Helmut Sonnenfeldt, a guest scholar at the Brookings Institution and a staff member of the National Security Council during the Nixon administration, said there has been a natural progression in attitudes overseas. 'It was antiwar, not anti-American. Now it's anti-Bush, not anti-American,' he said."

Från Washington Post: Bush Faces Increasingly Poor Image Overseas (24/2); men du läste det på Blind Höna först (22/2).

Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

Kko-kko-daek-kko-kko-kko-kko eller gut-gut-gudak? Lär dig hur hönans kusiner världens runt låter. Sajten heter Sounds of the World's Animals och listar ett 40-tal djurläten på ungefär lika många olika språk. Tips: kolla grisarna.

Bara notiser om webb och IT | Bara notiser om språk

Bloggaren Skökomördaren (under den anagramistiska pseudonymen "Karon Möredösk") har skrivit inte mindre än två, nästan identiska, angrepp på Styrka är okunnighet - min kommentar till Maria Carlshamres ledare i DN. Söderström är, skriver han, "emot väldigt mycket, men för just ingenting" ... "(han) vet inte vad (han) vill."

Fast vad jag ville trodde jag nog hade framgått? En annan president i Vita huset; helst en som läst mer än en bok i sitt liv (Bush koketterade glatt under valkampanjen med att han aldrig läste böcker; mot slutet utrustades han dock av kampanjstaben med en titel att ta till vid frågor).

Många anstränger sig för att understryka att protesterna mot Irakkriget inte är anti-amerikanska. Det är välment, men sanningen är nog att de i hög grad ändå är anti-Bush. Och att misstron mot George den andre slagit igenom brett i det svenska samhället.

Den genuint borgerlige reservofficeren K var lite uppskakad. "Du", sa han till mig, "jag har insett att jag hatar USA. Det hade jag aldrig trott om mig själv."

På tunnelbanan avlyssnar jag två tanter. " - Tror du det blir krig? - Jo. Den där Bush, han har ju mindervärdeskomplex, det är skamligt."

Vad som får rekordmånga människor att protestera är alltså, som jag skrev, knappast kärlek till Saddam, utan till stor del den amerikanska arrogansen och självgodheten. (Med sådana fiender behöver Saddam inga vänner, för att vända på ännu en formulering.)

Egentligen vill jag inte skriva om Irakkriget som sådant. Jag arbetar med språk; därför är jag intresserad av retorik och argumentationsanalys. Irakskriverierna (som all propaganda) ger gott om arbetsmaterial för det. (I dagens DN backar för övrigt Carlshamre, från att demonstranterna "gynnar krig" till att de "kunnat användas i Saddams propaganda". Det är i alla fall något mindre kränkande. Läs gärna PC Jersilds krönika också.)

Tydligt är i alla fall att krigsförespråkarna nu bytt strategi.

Det har gått dåligt att övertyga världen om att Irak ännu har massförstörelsevapen som hotar världen. Att Irak bar ansvaret för attackerna mot World Trade Center eller samarbetar med bin Laden - ännu sämre. ("Han försökte döda min pappa" - funkade inte heller.)

Så fokus skiftar nu till att kriget behövs för att befria det irakiska folket. Tony Blair säger "...there will be no march for the victims of Saddam, no protests about the thousands of children that die needlessly every year under his rule, no righteous anger over the torture chambers which, if he is left in power, will be left in being."

Den här typen av argumentation har sedan någon vecka fått påtagligt genomslag. Man behöver inte vara särskilt konspiratorisk för att se Bushs och Blairs spinndoktorer och PR-staber bakom den.

Det är ett retoriskt bra grepp: om det går dåligt på ett område, försök omärkligt byta spår. Det nya argumentet är dessutom moraliskt starkt, och lättare att göra troligt: Saddams förtryck av sitt folk är uppenbart för alla.

Det lämnar ett visst utrymme för kritik, eftersom USA och andra stater under lång tid uppmuntrade Saddams förtryck av sitt folk genom att rusta honom militärt. Men än sen, kunde man säga, det är väl bara bra att de ändrat sig?

Ett problem är att de tidigare skälen för krig - FN-resolutionen 1441, att det var avrustning man krävde av Irak - plötsligt är borta, och alltså visade sig vara just det vi misstänkte: förevändningar.

Och fortfarande kvarstår frågan, om Saddams förtryck legitimerar krig. Det finns också gott om diktaturer i världen. Bör vi alltså anfalla Vitrysslands Lukasjenko eller Zimbabwes Mugabe sedan?

Personligen tror jag ingen ska göra sig några illusioner om att USA kommer att bry sig särskilt mycket om till exempel förföljda kurder eller sunnimuslimer i det snart fd Irak. Supermakten har sina egna intressen, och idag råkar kurderna vara användbara för den. När Saddam gasade ihjäl dem i Halabya, var de inte intressanta. De kan bli lika obehövliga efter USA vunnit kriget. (Fast lyckligtvis inte ihjälgasade, och det är ju ett framsteg.)

Söderstöm "är emot väldigt mycket, men för just ingenting". Det ligger något i det: bloggaren blir lätt en gnällspik, eftersom det ligger nära att skriva om det som upprör en. Jag ska nog försöka skriva mer om vad som är bra i fortsättningen. Nog därför om kriget och Bush. Bara en liten avslutande kommentar:

När jag vänder mig mot krig skriver Skökomördaren att jag "inte vet vad jag vill, bara vad jag inte vill".

Man kan möta sådana argument på flera sätt. Ett är det så kallade kanelbulle-försvaret: man har rätt att påpeka att bullen smakar illa även om man inte kan baka. Men när det gäller krig och fred känns det lite futtigt att åberopa kanelbullar.

Men det är lika fullt stötande, rent av perverst, att den som är mot kriget ska avtvingas en särskild förklaring.

Som om krig vore det naturliga, det som inte behöver förklaras.

Aldrig. Never. Nikogda. Niemals.

Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

Say this city has ten million souls,
Some are living in mansions, some are living in holes:
Yet there's no place for us, my dear, yet there's no place for us.

Once we had a country and we thought it fair,
Look in the atlas and you'll find it there:
We cannot go there now, my dear, we cannot go there now.
(...)
Came to a public meeting; the speaker got up and said;
'If we let them in, they will steal our daily bread':
He was talking of you and me, my dear he was talking of you and me.

Thought I heard the thunder rumbling in the sky;
It was Hitler over Europe, saying: 'They must die':
O we were in his mind, my dear, O we were in his mind.

Saw a poodle in a jacket fastened with a pin,
Saw a door opened and a cat let in:
But they weren't German Jews, my dear, but they weren't German Jews.
(...)
Dreamed I saw a building with a thousand floors,
A thousand windows and a thousand doors:
Not one of them was ours, my dear, not one of them was ours.

Stood on a great plain in the falling snow;
Ten thousand soldiers marched to and fro;
Looking for you and me, my dear, looking for you and me.

Den engelske poeten W.H. Auden skrev "Refugee Blues" 1939 - ett år som bara de senaste dagarna blivit aktuellt igen.

Jag vet inte vad för sorts profetiskt förmåga de har, men på den nya CDn "The Well's on Fire" som kommer ut om exakt tio dagar, tolkar Procol Harum Audens flyktingpoem - en låt som de började spela förra våren.

När Gary Brooker och Keith Reid (som själv är av judisk familj) tolkar den har titeln blivit "An old English dream". De mest tidsbundna stroferna, med referenserna till Hitler, är strukna, vilket gör perspektivet mer allmängiltigt och spelrummet för egna tolkningar större. Och när Keith Reid böjer Auden till "I saw a broken-down building with ten thousand doors" blir det omöjligt att inte tänka på World Trade center.

Lyssna på An old English dream via Real Audio (Om länken inte fungerar, gå till Eagle records sajt och välj Procol Harum från dropdown-menyn.)
Bara notiser om musik

Liknelser och paralleller är inte argument. De kan ofta se ut som argument, men är det inte egentligen.

Som jag skrev häromdagen - i notisen Styrka är okunnighet här nedan - använder de som förespråkar ett anfall mot Irak nu "1939" som ett argument. Men är det giltigt? Andra historiska paralleller kan ge andra slutsatser. (Vad jag menar är att de som förespråkar ett anfall nu kanske har rätt, men då får de alltså hitta bättre argument för att övertyga mig.)

Guardian gör idag ett utomordentligt försök att värdera de historiska parallellerna: 12 kända historiker får säga sitt, i artikeln "Blast from the past". Vad de säger? Läs själv - tänk själv. (Och kom ihåg att Blind Höna var först!)

Seminarium med Lena Andersson, Anders Ehnmark, Göran Greider, Susanna Popova och Marita Ulvskog ikväll kl 18 hos ABF Stockholm (Sveavägen 41).

Man borde blogga om viktiga saker som användbarhet och datorer som arbetsmiljöfrågoar och hur det är att flytta. Men förlåt, jag hittade denna ledare i Dagens Nyheter, som trots allt är värd att kommentera.

Om demonstrationerna i lördags skrev Maria Carlshamre att "de som demonstrerade för freden ... gynnar krig". Det kan kännas som en ganska upprörande beskyllning.

Vad hon menar - om man skalar fram åsikten under retoriken - är att kriget är bättre än ett annat, större ont, nämligen "det krig som Saddam i mer än två decennier har fört mot sin egen befolkning".

Som stöd lägger hon fram parallellen med "fredsduvan Chamberlain mot krigshetsaren Churchill på 1930-talet".

Det är naturligtvis bestickande. Men utöver jämförelsen ger inte Carlshamre några andra skäl.

Att använda Churcill, Chamberlain (och därmed Hitler) som parallell är ett knep som man kan kalla att sätta den metaforiska ramen för ett argument.

Frågan är ju om det i varje läge är rätt att slå till först, att gå till attack, för att undvika ett annat större ont? Låt oss testa några andra paralleller:

Om man menar det, måste man ju beklaga att de krigshökar som under det tidiga kalla kriget talade för att USA skulle rikta ett nukleärt förstaslag mot Sovjetunionen - eftersom ett vunnet snabbt kärnvapenkrig i alla fall var bättre än ett kommande värre krig - inte lyckades övertyga sin regering.

Man måste applådera Vietnamkriget, som drevs utifrån tesen att ett krig i Vietnam i alla fall var bättre än det större onda, som skulle komma när andra länder enligt "dominoteorin" skulle "falla för kommunismen".

Man måste också beklaga, att olyckliga omständigheter gjorde det omöjligt för världen att med ett resolut bombregn krossa till exempel Sydafrikas apartheidregim (som trotsade en rad FN-resolutioner under många år).

Med andra liknelser, en annan metaforisk ram, blir det långt ifrån självklart att styrkans väg självklart är den riktiga.

Vad Carlshamre gör med sin retorik är ju att neka oss möjligheten av en inställning som inte är Bushs och inte Saddams. Hon säger då samma sak som Bush: "Den som inte är med, är emot."

Betänk också att detta är de i särklass största demonstrationerna på 30 år.

Bara de senaste tio åren har USA och världen bekrigat Irak i gulfkriget, Jugoslavien under Milosevic, och Afghanistan under talibanerna.

Ingen gång har protesterna mot krigen ens haft tillnärmelsevis samma styrka som idag. Ingen gång har de haft den breda förankring dagens protester har.

Vad beror det på? Att den västerländska allmänheten älskar Saddam av idag så mycket mer än Milosevic eller talibanerna? Självklart inte.

Jag protesterade inte under Gulfkriget för tio år sedan. Det föreföll vara ett rättfärdigt krig, eftersom Irak hade ockuperat ett grannland.

Jag protesterade inte mot Balkankriget mot Jugoslavien. Nog föreföll det vara så att Milosevic stängt alla andra möjligheter; nog verkade hans grymheter monstruösa. Men i efterhand grubblar jag över om jag kanske blev lurad av propagandamaskineriet. Kanske var det inte så svart och vitt i Kosovo som vi leddes att tro.

Vad som nu, bokstavligt talat, får man att gå ur huse idag är förstås att alla inser att skälen för ett anfall bara är förevändningar. Att alla genomskådar Bush-regimens falska retorik. Att många är ursinniga över dubbelmoralen hos det USA som först byggde upp Saddams krigsmaskin och struntade i när han gasade sin egen befolkning, för att tjugo år senare ta det till intäkt för sina egna syften.

Fred är krig, säger Carlshamre om lördagens demonstranter. Styrka är okunnighet, säger jag om Bushs krigsmaskineri.

Länk: Washington Post: U.S. Had Key Role in Iraq Buildup (washington...

Fler och större bilder

Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

Hans Blix tycks ha kallat Per Ahlmark "en speciell liten sparvhök" i en intervju.

Jag undrar om han bara har missat poängen med det amerikanska utrycket "chickenhawk" (se Blind Höna-notisen nedan). Eller trodde han verkligen att "sparv" skulle ge samma associationer i svenskan?

Sparvhök - Sparrowhawk - det är ju trollkarlen, huvudpersonen i Ursula K LeGuins berättelser från Övärlden, Earthsea.

Från början var det en trilogi. Trollarlen från Övärlden, Gravkamrarna i Atuan och Den yttersta stranden kom ut mellan 1968 och 1972. Och 18 år senare kom plötsligt en fjärde del, Tehanu. Och så år 2001 dels novellsamlingen Tales from Earthsea och romanen The other wind, som belönades med World Fantasy Award i fjol. Lite intressant är det att The other wind tar upp precis samma tema som Philip Pullman i Bärnstenskikaren, sista delen i trilogin om guldkompassen.

Det är inte mycket att orda om LeGuin; hon är en mästerlig författare och lysande stilist. I år får hon ta emot Grand Master-priset vid Nebula Awards i april. På LeGuins egen sajt finns en del utdrag, länkar och annat. Svårnavigerat dock, så det gäller att leta runt. Fast den här länken - Margaret Atwoods essä kring novellsamlingenThe Birthday of the world i New York Review of Books - får ni direkt. En favoritförfattare skriver om en annan. Bättre kan det nästan inte bli.

Bara notiser om språk

"Disney has countered claims that it enroned twenty boxes of documents pertaining to the merchandising rights to Winnie the Pooh..."

Hittat på Cory Doctorows blogg Boing Boing. En instruktiv film som visar hur det går till att "enrona" kan du hitta hos Slate: Is Enron funny yet?.

Bara notiser om språk | Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

Eusa put the 1 Big 1 in barms thay kilt as menne uv thear oan as thay kilt enemes. Thay wun the Warr but the lan wuz poyzen frum it the ayr & water as wel. Peapl din jus dy in the Warr thay kep dyin after it wuz over. (...) Evere thing wuz blak an rottin. Dead peapl & pigs eatin them & thay pigs dyd. Dog paks after peapl & peapl after dogs tu eat them the saym. Smoak goin up frum bearnin evere wayr.

Korea, Pakistan, Irak, USA: vem man lägger skulden på varierar med den politiska uppfattningen, men från allt flera håll hör man nu varningar om ett kommande kärnvapenkrig.

Under 50- och 60-talen, när kalla kriget blev allt kallare, skrevs flera romaner om kärnvapenhotet - jag berättade om Fail-Safe strax före jul; Red Alert (boken bakom filmen Dr Strangelove) var en annan. (Läs mer i notisen "Ingenting kan gå fel".)

I de tidiga böckerna är kriget oftast snabbt och globalt och leder till mänsklighetens fullständiga utplåning.

På 70-talen kom medeldistansrobotar och taktiska kärnvapen och talet om ett "begränsat" kärnvapenkrig i Europa. Rädslan, och rönen om den så kallade atomvintern, gav oss i början av 80-talet en våg med romaner som handlade om livet efter kärnvapenkriget. PC Jersild skrev till exempel Efter floden, som utspelas trettio år efter kriget. "Post-apokalyptisk" blev ett litterärt begrepp.

Ett av de bästa verken i genren är dock nästan okänt i Sverige: Russel Hobans Riddley Walker, en riktig kultbok i den engelsktalande världen.

"This is what literature is meant to be", skrev Anthony Burgess. "Lighting by El Greco and jokes by Punch and Judy...and a hero with Huck Finn's heart and charm", skrev The New York Times Book Review. "Designed to prevent the modern reader from becoming stupid", skrev John Leonard i NYT. "Perhaps a work of real genius... It is so perfect in its conception that a corner of the reader responds with awe and even an anguished delight." (LA Times)

Hoban har valt ett längre perspektiv än Jersild: Riddley Walker utspelar sig ungefär tretusen år efter det stora kriget. Ändå har människosläktet inte lyckats kravla sig längre än till järnåldersnivå: de bor i befästa byar med palissader, jagar med spjut och pilbåge, saknar så gott som all teknologi.

Romanen utspelar sig i England, runt vad som en gång var Canterbury. Men den utspelas minst lika mycket i själva språket. För Riddley Walker är skriven på en engelska som ingen någonsin talat: ett språk lika nernött och splittrat som överlevarnas samhälle.

We done the berning that nite on the bye bye hump. The moon wer cloudit over and a hy wind blowing. I put the 1st torch to the stack then Straiter Empty for the crowd then Reckman Bessup for Widders Dump then Lorna Elswint for las. Arnge flames upping in the dark and liting all the faces.

Det är Riddleys döde far de bränner. Riddley Walker är en ung man, just myndig. Snart kommer han att tvingas fly från byn rakt in i ett explosivt äventyr om makt och förbjuden kunskap.

Det är inte någon helt dyster historia: Riddley Walker är en hjärtevinnare, och Hobans framtida "engelska" är späckad med språkliga finesser. An island har blivit a nyland; här finns frasen "strapping the lates from what littl datter weve got", vilket betyder "extrapolating from little data".

Att läsa denna engelska är inte så svårt som man skulle kunna tro, men ändå en utmaning. Ett tips är att läsa högt eller åtminstone ljuda med; då hör man vad det betyder. Lyssna; ibland är det ren och stor poesi:

Lorna said to me, 'You know Riddley theres some thing in us it dont have no name.'
I said, 'What thing is that?'
She said, 'Its some kind of thing it aint us but yet its in us. Its looking out thru our eye hoals. May be you dont take no noatis of it only some times. Say you get woak up suddn in the middl of the nite. 1 minim youre a sleap and the nex youre on your feet with a spear in your han. Wel it wernt you put that spear in your han it wer that other thing whats looking out thru your eye hoals. It aint you nor it don't even know your name. Its in us lorn and loan and sheltering how it can.'
I said, 'If its in every 1 of us theres moren 1 of it theres got to be a manying theres got to be a millying and mor.'
Lorna said, 'Wel there is a millying and mor.'
I said, 'Wel if theres such a manying of it whys it lorn then whys it loan?'
She said, 'Becaws the manying and the millying its all 1 thing it dont have nothing to gether with. You look at lykens on a stoan its all them tiny manyings of it and may be each part of it myt think its sepert only we can see its all 1 thing. Thats how it is with what we are its all 1 girt big thing and divvyt up amongst the many. Its all 1 girt thing bigger nor the worl and lorn and loan and oansome. Tremmering it is and feart. It puts us on like we put on our cloes. Some times we dont fit. Some times it cant fynd the arm hoals and it tears us a part

Riddley Walker finns inte översatt, som ni förstår. Hoban har skrivit ett drygt dussin vuxenböcker till, varav en finns på svenska: den moderna fabeln Kleinzeit.

Länkar: Hoban i stor Guardian-artikel: Secrets of the yellow pages (november 2002)

Head of Orpheus - sajt för Hoban-fans med mycket material om Riddley Walker.

Grattis till det Russel Hoban, 78 år idag (4 februari)!

Bara notiser om språk | Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

Utmärkt artikel av Sven Lindqvist på sidan 2 i DNs kulturdel. "Råd till Kurt Hellström: Gör större mobiltelefoner åt alla gamla människor". Tyvärr finns den (ännu?) inte på DNs sajt.

Bara notiser om webb och IT | Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

En mer sanningsenlig formulering av Aftonbladets löpsedel
igår hade väl ändå varit

Frågan är väl vad dokusåporna nu ska kunna locka med i nästa omgång? "Farmen-deltagare våldtog get under inspelning"?

En som dragit dokusåporna till sin spets är Robert Sheckley - mannen som lärde Douglas Adams att skriva satirisk science fiction. I novellen "Fruktans lön" (The prize of peril) är de populäraste såporna av samma modell som TV4s "På rymmen" - med skillnaden att deltagarna inte jagas av kändisar utan av riktiga mördare. Allt televiseras, allt är live, med kamerateam i helikoptrar och bilar som visar hur banditerna är hack i häl på deltagarna.

Otroligt? TV-bolagen utnyttjar bara en lag som tillåter aktiv dödshjälp. Desperata, dumdristiga eller bara vilsna människor undertecknar ett medgivande, och så är jakten igång. Om de klarar sig väntar pengar och ära.

Sheckleys huvudperson, Jim Raeder, får börja med de mindre prestigefyllda programmen i de mindre kanalerna, som Dödsskräck eller Fasa, där huvudpersonen får sömnmedel och sedan vaknar "...i förarsitsen på ett litet plan som flyger med autopilot på 3000 meters höjd. Han skulle försöka landa med flygplanet. Han hade naturligtvis aldrig flugit förr."

Raeder klarar sig och går vidare till nationella program som Jag tar risken eller Döden under vattnet (presenteras av Fairladys tvål):

"Skatten sjönk mot botten och Raeder dök efter den. Han lyfte den från korallbottnen, kopplade av sig blybältet och begav sig upp mot ytan. Tio meter från ytan kastade sig en annan medtävlare över honom.

De fäktades med sina knivar. Mannen högg till och gav Raeder ett långt sår över bröstet. Men Raeder släppte med en säkerhet född ur en rad tv-program sin kniv och slet luftmunstycket ur mannens mun.

Därmed var saken klar. Raeder steg upp till ytan och lämnade skatten till följebåten. Den visade sig bestå av en kartong med Fairladys tvål - den största skatten i världen". Det gav honom tjugotvå tusen dollar, trehundraåtta beundrarbrev samt ett intressant förslag från en ung dam i Macon, som han allvarligt övervägde att tacka ja till. han fick fri sjukhusvård för knivhugget och en spräckt trumhinna, och sprutor mot korallinfektion. Men framför allt inbjöds han att uppträda i det största TV-programmet, Fruktans lön."

Sheckleys novell har en kuslig äkthet i tonfall och dialoger. Som den här förklaringen till såpornas popularitet:

"Du förstår, Jim, folk är trötta på de där tränade atleterna med sina trick och sitt professionella mod. Vem kan känna för såna? Vem kan identifiera sig med dom? Folk gillar att se spännande progam, men inte när huvudpersonen är någon skojare som tjänar femtiotusen dollar om året på det.(...) Se på dig. Det du kan göra, kan vem som helst göra. Du är genomsnittlig. Jag tror du skulle klara dig bra i TV."

Det gör Jim: i en hel vecka lyckas han gäcka mördarna i Fruktans Lön. Men tv-bolaget är ändå inte nöjt:

"Du har tre timmar och fyrtio minuter på dig innan programmet är slut. Om du kan hålla dig vid liv, är det bra. Det är ditt problem. Men om du inte klarar av det, så kan du i alla fall försöka ge tittarna lite valuta för pengarna."

För detta är interaktiv tv. Medan Jim jagas tvärs över landet kan tittare ringa in och bidra till programmet på olika sätt: med pengar, tips eller annan hjälp. Och det är här Sheckley får in slaget som träffar läsaren rakt i solar plexus: efter hand inser vi att tittarna i första hand ringer in tips och hjälp till mördarna, förföljarna.

Visst har Sheckley extrapolerat in i det orimliga. Men principerna känner vi igen: skitstövlarna blir tittarfavoriter, och vinner gör den mest hänsynslöse. Jag undrar hur Sheckley kunde veta? "Fruktans lön" publicerades redan 1958.

På svenska kom den i Jules Verne-Magsinet 1/72. Det är därifrån citaten ovan är hämtade. (Ingen översättare står angiven, så förmodligen var det Sam J Lundwall själv.)

Den som kan tyska kan faktisk läsa hela novellen på nätet, under titeln "Der Tod spielt mit". Att den finns på tyska beror kanske på att västtysk tv i oktober 1970 visade en filmatisering av "Fruktans lön", under titeln "Das Millionen-Spiel".

Under programmet ringde tusentals tittare till tv-bolaget WDR och protesterade, eftersom de trodde att det var en verklig show de såg. Men bolaget fick också 25 brev från människor som ville ställa upp i det fiktiva programmet.

I 30 år samlade filmen damm i arkivet - men sommaren 2002 repriserades den faktiskt. Hos WDRs sajt finns flera (men tyska) läsvärda artiklar och dessutom en film om filmen, med klipp från originalet, intervjuer med regissören med mera. ("Schon jetzt seien Menschen in vielen Nachmittags-Talks schließlich bereit, ihre Seele vollends zu entblößen. Da sei der nächste Schritt nur ein kleiner.")

Mer om Robert Sheckley: www.sheckley.com.

(Schwarzenegger-rullen "The running man", gjord i USA på 80-talet, har ett liknande tema, men är inte baserad på "Fruktans lön". I övrigt bör man tala tyst om den.)

Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

När Sveriges Television gjorde om sin webbplats i fjol blev resultatet rätt katastrofalt. Magplasket blev desto kännbarare eftersom SVT-chefen utlovat att man skulle bli "Sveriges bästa nyhetssajt". (Jag skrev om problemen i Kornet-artikeln "SVTs nya sajt: design som stänger ute" i maj i fjol.)

En ny version av SVT-sajten hade premiär i veckan, och glädjande nog är det en rejäl förbättring på alla plan.

Den grafiska designen har förbättrats. Det begränsade skärmutrymmet används mycket bättre, och grafiken är snabbare.

Interaktionsdesignen har blivit mycket bättre, framför allt eftersom vi slipper de tidigare olycksaliga navigationsmenyerna.

Och informationsdesignen verkar ha förbättrats, genom att SVT lyssnat på hur användarna själva tycker att materialet borde organiseras, vilka begrepp de använder och vad de tycker är viktigast. (Om du undrar vad som menas med de här tre termerna kan du läsa Kornet-artikeln "En sajt kräver tre sorters design".)

De har dessutom lyckats få ner svarstiderna, och rättat en del tabbar som gav sajten mycket dålig tillgänglighet för handikappade.

Fortfarande är det väl en bit kvar till Christina Jutterströms löfte om "Sverige bästa nyhetssajt" (om det ens är ett meningsfullt mål). Men frågan är väl om man inte är Sveriges bästa TV-kanals-sajt nu, och det är faktiskt nog så gott.

Bara notiser om webb och IT

Idag, för 60 år sedan, var slaget om Stalingrad över. De sista tyska förbanden hade kapitulerat. Paulus hade låtit sig tas till fånga av Röda Armén, trots att Hitler hade utnämnt honom till generalfältmarskalk - tydligen en underförstådd order till honom att begå självmord, eftersom ingen tysk generalfältmarskalk någonsin gett sig levande. Andra världskriget hade vänt. (Läs mer i den här Blind Höna-notisen.)

Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

När NASA insåg att något gått fel med rymdfärjan Columbia ersattes hela den ordinarie förstasidan på www.nasa.gov av en sida med bara text (se hela skärmdumpen av sidan här).

Så ska webben användas i kris. Bort med allt annat, fram med en enda sida, så snabb och enkel som möjligt.

Innehållet var dessutom föredömligt: bara information om vad man säkert visste, inga spekulationer. Plus praktisk information för de viktigaste målgrupperna.

Något senare, när mer information fanns, uppdaterades sidan - fortfarande föredömligt (se även en kopia på denna sida här).

Bara notiser om webb och IT

Klipspringer på I dåligt sällskap har förökat sig genom delning och avsöndrat en personlighet som kallar sig "Bengt O Karlsson"; denne sköter webbloggen Perspektiv Europa, med kvalificerade notiser om EU, särskilt dess framtid och utvidgning. Jag håller inte alltid med, men sakkunskapen och framställningen är imponerande.

Fler och fler webbloggar dyker upp, och därigenom blir spridningen större. Syften, ambitioner och inriktning varierar, vilket gör det hela roligare.

Ofta förstår jag att jag inte tillhör målgruppen. Ibland förstår jag inte ens vilken målgruppen är. Likafullt kan bådadera vara oväsentligt, när jag känner att den som skriver har ett eget tonfall, en egen röst.

I alla fall tycker jag att Klocklös i Tiden är en rolig blog: bra självförtroende, en öppen, rent av entusiastisk grundton, ingenting tillgjort.

Bara notiser om webb och IT | Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

En narr med ett knyte över axeln och ett Viktig Uppdrag: att befria landet från den onda Häxan. Ett uppdrag som tvingar honom att lösa en lång rad pussel, korsord, chiffer, gåtor andra knepigheter...

Fool's errand är ett dataspel från slutet av 80-talet, löst baserat på några av korten i tarot-kortleken. Det hade en sällsynt grafisk skönhet, just på grund av att det bara var i svart och vitt. Och jag älskade det.

16 år senare (!) håller nu Cliff Johnson på att göra klar uppföljaren - The Fool and his money. Narren är åter ute på vandring, men siluett-bilderna är förstärkta med färg. Och tja, ... det är faktiskt fortfarande riktigt snyggt.

Programmet släpps på Halloween i år. Men man kan redan nu förbeställa det från www.fools-errand.com, Cliffs egen sajt (kanske bäst att passa på - dollarn står lägre än på längre och vem vet vad som händer i höst). Den som förbeställer får dessutom med sitt namn på en särskild tack-lista i spelet....

Nostalgiker kan också ladda ner det ursprungliga Fool's errand, och Cliffs två andra spel At the carnival och 3 in three helt gratis från sajten.

(Hittade länken via Linnea på Neablog.)

Bara notiser om webb och IT

En gång i tiden hittade jag på ett antikvariat en volym med protokoll från det sovjetiska kommunistpartiets kongress, nån gång på sextiotalet.

Att läsa talen i den var fascinerande. Efter var och varannan mening noterades inom parentes "Aplodisimenty", applåder. Efter mer floskeltyngda apeller ökade detta till "Stormande applåder" eller - ännu högre upp på skalan - "Stormande applåder i hela salen". Vid några enstaka tillfällen nådde talarna till och med upp till betyget "Stormiga applåder i hela salen. Alla står upp".

Jag satt uppe och tittade på George Bushs "State of the union"-tal härom natten. Om amerikanerna bara visste hur likt det var. (Se för övrigt också Blind Höna-notisen "Deja vu" från i höstas).

From: Top Dog
Sent: Friday, January 24, 2003 9:36 PM
Subject: IMMEDIATE ATTENTION NEEDED

HIGHLY CONFIDENTIAL

DEAR SIR / MADAM,

I AM GEORGE WALKER BUSH, SON OF THE FORMER PRESIDENT OF THE UNITED STATES OF AMERICA GEORGE HERBERT WALKER BUSH, AND CURRENTLY SERVING AS PRESIDENT OF THE UNITED STATES OF AMERICA. THIS LETTER MIGHT SURPRISE YOU BECAUSE WE HAVE NOT MET NEITHER IN PERSON NOR BY CORRESPONDENCE. I CAME TO KNOW OF YOU IN MY SEARCH FOR A RELIABLE AND REPUTABLE PERSON TO HANDLE A VERY CONFIDENTIAL BUSINESS TRANSACTION, WHICH INVOLVES THE
TRANSFER OF A HUGE SUM OF MONEY TO AN ACCOUNT REQUIRING MAXIMUM CONFIDENCE.

I AM WRITING YOU IN ABSOLUTE CONFIDENCE PRIMARILY TO SEEK YOUR ASSISTANCE IN ACQUIRING OIL FUNDS THAT ARE PRESENTLY TRAPPED IN THE REPUBLIC OF IRAQ. MY PARTNERS AND I SOLICIT YOUR ASSISTANCE IN COMPLETING A TRANSACTION BEGUN BY MY FATHER, WHO HAS LONG BEEN ACTIVELY ENGAGED IN THE EXTRACTION OF PETROLEUM IN THE UNITED STATES OF AMERICA, AND BRAVELY SERVED HIS COUNTRY AS DIRECTOR OF THE UNITED STATES CENTRAL INTELLIGENCE AGENCY.

IN THE DECADE OF THE NINETEEN-EIGHTIES, MY FATHER, THEN VICE-PRESIDENT OF THE UNITED STATES OF AMERICA, SOUGHT TO WORK WITH THE GOOD OFFICES OF THE PRESIDENT OF THE REPUBLIC OF IRAQ TO REGAIN LOST OIL REVENUE SOURCES IN THE NEIGHBORING ISLAMIC REPUBLIC OF IRAN. THIS UNSUCCESSFUL VENTURE WAS SOON FOLLOWED BY A FALLING OUT WITH HIS IRAQI PARTNER, WHO SOUGHT TO ACQUIRE ADDITIONAL OIL REVENUE SOURCES IN THE NEIGHBORING EMIRATE OF KUWAIT, A WHOLLY-OWNED U.S.-BRITISH SUBSIDIARY.

MY FATHER RE-SECURED THE PETROLEUM ASSETS OF KUWAIT IN 1991 AT A COST OF SIXTY-ONE BILLION U.S. DOLLARS ($61,000,000,000). OUT OF THAT COST, THIRTY-SIX BILLION DOLLARS ($36,000,000,000) WERE SUPPLIED BY HIS PARTNERS IN THE KINGDOM OF SAUDI ARABIA AND OTHER PERSIAN GULF MONARCHIES, AND SIXTEEN BILLION DOLLARS ($16,000,000,000) BY GERMAN AND JAPANESE PARTNERS. BUT MY FATHER'S FORMER IRAQI BUSINESS PARTNER REMAINED IN CONTROL OF THE REPUBLIC OF IRAQ AND ITS PETROLEUM RESERVES.

MY FAMILY IS CALLING FOR YOUR URGENT ASSISTANCE IN FUNDING THE REMOVAL OF THE PRESIDENT OF THE REPUBLIC OF IRAQ AND ACQUIRING THE PETROLEUM ASSETS OF HIS COUNTRY, AS COMPENSATION FOR THE COSTS OF REMOVING HIM FROM POWER. UNFORTUNATELY, OUR PARTNERS FROM 1991 ARE NOT WILLING TO SHOULDER THE BURDEN OF THIS NEW VENTURE, WHICH IN ITS UPCOMING PHASE MAY COST THE SUM OF 100 BILLION TO 200 BILLION DOLLARS ($100,000,000,000 - $200,000,000,000), BOTH IN THE INITIAL ACQUISITION AND IN LONG-TERM MANAGEMENT.

WITHOUT THE FUNDS FROM OUR 1991 PARTNERS, WE WOULD NOT BE ABLE TO ACQUIRE THE OIL REVENUE TRAPPED WITHIN IRAQ. THAT IS WHY MY FAMILY AND OUR COLLEAGUES ARE URGENTLY SEEKING YOUR GRACIOUS ASSISTANCE. OUR DISTINGUISHED COLLEAGUES IN THIS BUSINESS TRANSACTION INCLUDE THE SITTING VICE-PRESIDENT OF THE UNITED STATES OF AMERICA, RICHARD CHENEY, WHO IS AN ORIGINAL PARTNER IN THE IRAQ VENTURE AND FORMER HEAD OF THE HALLIBURTON OIL COMPANY, AND CONDOLEEZA RICE, WHOSE PROFESSIONAL DEDICATION TO THE VENTURE WAS DEMONSTRATED IN THE NAMING OF A CHEVRON OIL TANKER AFTER HER.

I WOULD BESEECH YOU TO TRANSFER A SUM EQUALING TEN TO TWENTY-FIVE PERCENT (10-25 %) OF YOUR YEARLY INCOME TO OUR ACCOUNT TO AID IN THIS IMPORTANT VENTURE. THE INTERNAL REVENUE SERVICE OF THE UNITED STATES OF AMERICA WILL FUNCTION AS OUR TRUSTED INTERMEDIARY. I PROPOSE THAT YOU MAKE THIS TRANSFER BEFORE THE FIFTEENTH (15TH) OF THE MONTH OF APRIL.

I KNOW THAT A TRANSACTION OF THIS MAGNITUDE WOULD MAKE ANYONE APPREHENSIVE AND WORRIED. BUT I AM ASSURING YOU THAT ALL WILL BE WELL AT THE END OF THE DAY. A BOLD STEP TAKEN SHALL NOT BE REGRETTED, I ASSURE YOU. PLEASE DO BE INFORMED THAT THIS BUSINESS TRANSACTION IS 100% LEGAL. IF YOU DO NOT WISH TO CO-OPERATE IN THIS TRANSACTION, PLEASE CONTACT OUR INTERMEDIARY REPRESENTATIVES TO FURTHER DISCUSS THE MATTER.

I PRAY THAT YOU UNDERSTAND OUR PLIGHT. MY FAMILY AND OUR COLLEAGUES WILL BE FOREVER GRATEFUL. PLEASE REPLY IN STRICT CONFIDENCE TO THE CONTACT NUMBERS BELOW.

SINCERELY WITH WARM REGARDS,

GEORGE WALKER BUSH

(Hittat på Media Whores Online .)

Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

Peter Löfgren på Nätkreatur har uppmärksammat EUs förslag till ny jordbrukspolitik .

"Bönder ska kunna få EU-bidrag utan att behöva odla eller föda upp djur. För att kvittera ut pengarna behöver de bara se till att marken och gården är i bra skick, föreslår EU-kommissionen."

citerar han ur Svenska Dagbladets referat av förslaget..

Det verkar ju rätt egendomligt. Men min vän Pär, som arbetar i livsmedelsindustrin, påpekar för mig att ett rimligt sätt att tolka det nya jordbruksstödet är som ett scenografibidrag. Många jordbruksbygder - inklusive Loire-dalen och Toscana - har större inkomster av turism än av själva lantbruket, hävdar han. Eller, för att uttrycka det omvänt: vi konsumenter-européer sätter större värde vid att kunna ha semester i öppna, vackra jordbrukslandskap, än vi är villiga att betala för det som produceras där.

Sett ur den synvinkeln är EUs bidrag naturligtvis logiskt - på ett bakvänt sätt.

Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

Strängt taget bör väl ComputerSweden klandras lika mycket som Jonas Birgersson själv, för påståendet att Sverige inte ökat sin produktivitet på 30 år. Birgersson fick uppenbarligen inte några följdfrågor på sitt uttalande.

Och rubriken Sverige illa ute har inte citationstecken kring sig. Om man inte kollar det som intervjupersonen säger, ska man nog åtminstone sätta dit sådana.

Artikeln finns på ComputerSwedens sajt, men åtkomlig bara för prenumeranter.

Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

Jonas Birgersson förtjänar aktning, tycker jag, eftersom han inte sålde och flydde till Rivieran med miljonerna. Om det finns någon substans i hans Labs2 har jag ingen aning om, men det hedrar honom att han inte smet ut på toppen.

Som ekonom är han dock inte särskilt imponerande. I en intervju i gårdagens Computer Sweden (den 24 januari) säger han så här, under rubriken "Sverige illa ute":

"Vi är så omkörda så det finns inte. Av Sveriges 100 största företag just nu har inget startats efter 1970. Vi har inte ökat vår produktivitet på 30 år."

Nä, det finns faktiskt inte - eftersom det är är rent påhitt. Sverige ligger i den absoluta världstoppen vad gäller produktivitet. Mellan 1992 och 1997 ligger Sverige särklassigt i täten i Europa, långt före de flesta andra länder.

Tittar man till exempel på 30 år - från 1971 till 2001 - har den svenska produktiviteten ökat med 287 %. Det är mer än Tyskland, mer än USA (216 %), England (243 %), till och med mer än Japan (280 %). Det enda land som haft en bättre produktivitetsökning är Korea.

Och det är inte bara produktiviteten som har ökat. Även den totala industriproduktionen har ökat.

Förvisso är inte allt bra i Sverige. Men produktivitetsökningen är obestridlig (tillgänglig från amerikanska Bureau of Labor Statistics). Å andra sidan är vi ju hört den här typen av ogrundade eller, i bästa fall, missuppfattade beskyllningar i snart 15 år.

Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

Glädjande men något oväntat har den amerikanska senaten satt stopp för bidragen till Pentagons "Total Information Awareness"-program, åtminstone till dess att Pentagon har förklarat syftet och hur det kommer att påverka medborgerliga fri- och rättigheter.

TIA ville övervaka vad alla amerikaner köper, vart de reser, vilka böcker de lånar på bibliotek, vilken vård de får, vilken utbildning, och samköra alla dessa data i en gigantisk databas för att spåra terrorister; en ytterst tvivelaktig idé övertagen från den illa åtgångna CRM-branschen. (Flera notiser på Blind Höna den femte, sjätte, åttonde och tolfte december.)

Läs hos Wired: Senate Rebuffs Domestic Spy Plan.

Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

Med två tonåriga söner oroar jag mig också för det datorberoende SvD skriver om. Fast mest i riskzonen är förmodligen jag - deras far.

Om man bara förmår slita sig, så ordnar ABF i Stockholm en lång rad intressanta skäl att ge tusan i burken.

Lördag den 25 januari vill jag lyssna på "De hunsades revansch" - ett samtal om främlingsfientlighet utifrån Sverigedemokraternas valframgångar. Medverkar gör bland andra vinnaren av Stora journalistpriset, Mustafa Can, journalist på Dagens Nyheter. Men egentligen låter seminariet "USA och Europa - ökade spänningar eller samarbete?" minst lika intressant.

Den 29 januari hålls ett tvärvetenskapligt seminarium om "Det ofullkomliga djuret - våra livsstilsproblem i ett evolutionärt perspektiv". Här tar man upp stenåldersmat (paleolitisk kost), och varför de flesta av våra förfäder för tiotusen år sedan kunde göra det som idag endast cirkusarister, friklättrare eller elitgymnaster kan. Men också varför kvinnan tappade brunsten och utvecklade dold ägglossning, och förändrade hela vårt sexuella signalsystem - från lukt till visuellt.

Den 30 januari, slutligen, visar Jonas Sima sin film om Tage Erlanders valrörelse 1968 .

Fler uppgifter på ABF Stockholms sajt - klicka på månadens namn.

Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

Författaren och journalisten Anna-Lena Lodenius gör en historisk exposé om de förändringar de rasistiska och antisemitiska organisationerna genomgått under efterkrigstiden, med fokus på Sverige men också med internationella utblickar. Direktsänds på Utbildningsradions webbplats ikväll 18-19.30, men ska också kunna ses i efterhand. (Förmodligen hittar du den under Pedagoger > Pedagogiskt forum.)

Från hösten 2002 finns fortfarande Sven-Erik Liedmans föreläsning om massmedier och relationen till information och kunskap. ”Nutiden utmärker sig för att så oändligt mycket är tillgängligt för de flesta i ett land som Sverige. Tidningar och andra trycksaker utan slut, otaliga radio- och tv-kanaler och Internet finns inom räckhåll. Rikedomen är enorm och samtidigt förvirrande. Är allting sken, eller finns det något verkligt? Vad är den personliga kunskapens roll i en sådan värld?”

Bara notiser om webb och IT | Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

En bra egenskap hos en hemlig agent är väl förmågan att smälta in. Just idag hävdar DN att Putin siktats även i den senaste Harry Potter-filmen..

Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

Kan det vara så att en rysk folkinstrumentorkester var ett perfekt cover för dåvarande KGB-agenten, sedemera Rysslands president, Vladimir Putin? Är dragspelet i så fall äkta, eller ett kamouflerat jet-pak att flyga med? Hade de kulsprutor i balalajkafodralen?

Bara notiser om musik

Pervez Hoodbhoy manar fram bilden av apokalypsens ryttare på www.opendemocracy.net:

Three horses draw George W. Bush’s furiously racing chariot of war. Their names are Vengeance, Greed, and Fear. Vengeance is a young steed born on 11 September 2001, and gallops well. Greed is old but sturdy, can smell oases of oil from afar, and understands his master’s corporate compulsions. The third horse, Fear, is weak and anaemic. Despite lashes from the Texan’s whip, he is a drag on the team. Nevertheless he is indispensable for convincing the American public that a puny Saddam Hussein, castrated of weapons of mass destruction, remains a mortal threat to a superpower many oceans away. So far the finest spin doctors in Washington have failed to make Fear strong, and Hans Blix has not been totally helpful. Fortunately, Vengeance and Greed have made up admirably well.

Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

Thorvald Freiholtz webblogg Förvetet har redan visat sig oundgänglig, eftersom han (med benäget bistånd av Klipspringer) ger oss en länk till John le Carrés artikel "The United States of America has gone mad" i The Times.

"Efter att ha läst artikeln kan jag bara upprepa att le Carré är en gudabenådad skribent. Det är inte bara den bländande formuleringsförmågan som motiverar mitt omdöme, analysen är också rakknivsvass", skriver Thorvald.

Det är bara att hålla med. Detta måste vara obligatorisk läsning!

Jag kanske ska förtydliga att 3G-spelaren Orange på sin sajt faktiskt, om man klickar sig fram till pressrum-sidan, meddelar att de drar sig ur 3G-satsningen i Sverige.

Det komiska är att även detta pressmeddelande ännu efter en månad ramas in av trosvissa reklamtexter som ingen har förmått ändra på:



Elektronisk information - så lätt att skapa, så svår att hålla efter. (Jag skrev en Kornet-artikel om det här fenomenet i somras, under rubriken Rötmånad året om på webben.)

Tobias Lundin tipsar om att Ghostsites, som nyligen förpassade sig själv till de avsomnade skara, har återuppstått. Går man in på sajten möts man av detta meddelande från Steve Baldwin:

In the last week or so, I've been receiving a steady stream of e-mails that have excoriated me for throwing down the torch, dropping the ball, kicking the bicket, etc. As a result of these e-mails, along with the fact that I've been able to regain some measure of Internet connectivity, I am rethinking my decision to abandon this site. I will update this site again in a few days, once I've done some more thinking on what shape this project will next take. Thanks to all of you who e-mailed me about the future of Ghost Sites. As a result of your missives, I will take the extraordinary step of removing "www.ghostsites.com" from the Dead Site directory.

Heja!

Bara notiser om webb och IT

Sparvhök har man hört talas om, och duvhök... men kycklinghökar? Kan bero på att arten inte är ornitologisk, utan politisk. Chickenhawks är den amerikanska termen för politiker som är ivriga att föra USA ut i krig, men som själva lyckats undvika militärtjänst. (Det tycks finnas ett starkt sådant samband - se t.ex. sidan "Who served", som hävdar att republikanska partiets ledning är starkt dominerad av kycklinghökar.)

Detta är naturligtvis propaganda. Den kan vara mer eller mindre sant och relevant; men mig intresserar den också just som propagandakonst. Begrepp av den här typen är oerhört effektiva, och svåra att försvara sig emot.

Förresten, gissa vilken av USAs presidenter under 1900-talet som har störst egen erfarenhet av militärtjänst? "Except for his fellow service-academy graduate Dwight Eisenhower, no President of the twentieth century spent more years in uniform - seven years in the Navy - than...?"

Svar: Jimmy Carter, fredspristagare (läs mer hos New Yorker: He's no. 19 (oktober 2002) eller Jimmy Carter Library.

Bara notiser om språk | Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

Strax före jul meddelade 3G-spelaren Orange att de lägger ner och drar sig ur 3G-satsningen i Sverige. Det är nu en månad sedan. Men deras sajt, www.orange.se, är fortfarande blank och fin som en julapelsin.

"Hej", hälsar förstasidan. "Vill du veta vad som händer på Orange Sverige AB? Under tiden vi bygger vårt 3G-nät kan du gå in på vårt pressrum och läsa de senaste nyheterna." "Just nu bygger vi nätverk för den tredje generationens mobiltelefoni (UMTS) i Sverige. Orange är redan framgångsrikt över hela världen och vi ser fram emot att bygga och lansera en framgångsrik verksamhet i Sverige. (---) the future's bright, the future's Orange"

På andra sidor kan du söka jobb på Orange (men räkna inte med mycket respons).

Ungefär samtidigt som Orange drog sig ur 3G köpte vi en förpackning färdiga tårtbottnar (3L - det vill säga tre lager). Fabrikstårtbottnar är ju kända för att kunna ligga hur länge som helst, utan att börja mögla.

Så nu startar Hönan ett litet vetenskapligt experiment: en tårtbotten, och en sajt för ett fallet high tech-företag - vilken håller sig fräsch längst?

Fortfarande är det egendomligt att så många företag inte förmår använda webben till det den en gång sades vara så bra på: att snabbt komma ut med information.

Hur påverkar till exempel Oranges nedläggning partnerföretagen Vodafone och 3? Den som vänder sig till webben får tji. Inget av dem har idag, en månad efter beskedet, några kommentarer alls till Oranges fall på sina sajter. Inga försäkringar om att det inte påverkar utbyggnadstakt eller det egna företaget. Ingenting.

Bara notiser om webb och IT

I december 2002 drog sig Orange ur satsningen på 3G i Sverige. Tidigare samma månad berättade Oranges partner, operatören 3, att 3G-kunderna skulle räkna med att betala mycket mer än idag - minst 850 kronor i månaden.

Var hade ni kunnat läsa korrekta förutsägelser kring detta, om ni bara hade vetat var ni skulle leta?

Jo, hos det lilla konsultbolaget Flajt. Från dem kan man ladda ner en analys av 3G-utvecklingen i Sverige, gjord i oktober 2002 (men fortfarande relevant).

Analysen, som bygger på en dynamisk affärssimulering, visar att med nuvarande licensvillkor är en 3G-satsning i Sverige en dålig affär, för flera av aktörerna en näst intill omöjlig affär. Även med förändringar av licensvillkoren, som senarelagd utbyggnad och minskade täckningskrav, kommer flera aktörer ha stora svårigheter att få en rimlig avkastning på sina investeringar. För Vodafones del, till exempel, beräknar Flajt att månadsintäkten per användare (dvs den genomsnittliga telefonräkningen) måste upp från 420 till 890 kronor.

Telia är den operatör som har störst chans att klara 3G-satsningen, hävdar Flajt också.

Analysen är grundlig men framställningen pedagogisk. Ladda hem den och läs själv.
Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

Så här skrev Mats Lewan i artikeln om att blåtand behöver en blå knapp (se nedan):

"Betänk dessutom att det Bluetooth ska ersätta är just en sladd. En sladd är verkligen höjden av användarvänlighet. Inga manualer behövs. På kontakten syns det var den passar. Och när sladdens kontakter stoppats in i varsin apparat är apparaterna ihopkopplade. Glasklart..."

En tillverkare som fattat att sladdar är ett smart sätt att koppla ihop saker är svenska Propellerhead software.

Propellerheads förnämsta produkt är Reason, ett komplett datorprogram för att göra musik. Det består av ett antal separata moduler: ett par syntar, en sampler, trummaskin, mixer, sequencer, filter och del annat som jag knappt vet namnet på.

Reason har ett gränssnitt som imiterar verkligheten. På skärmen ser man de olika delarna som om de vore monterade i ett verkligt rack. Modulernas imiterade "frontplåtar" har till och med kopierade "skruvar" och virtuella "tejpbitar" där maskinens namn står klottrat.

Men det fiffigaste är att man kopplar ihop modulerna med virtuella sladdar, i ett gränssnitt som helt enkelt är en bild av baksidan av samma rack. Här syns enheternas alla olika in- och utgångar.

För att koppla drar man helt enkelt sladdarna med musen från kontakt till kontakt.

Utan sladdar hade man troligen tvingats använda något komplicerat system av menyer och dialogrutor. Den här lösningen är enklare, mer lättbegriplig, och känns till och med rolig: när man växlar till att se baksidan, darrar sladdarna till och med till. (Dessutom är gränssnittet underbart omsorgsfullt även i rätt meningslösa detaljer: alla moduler har till och med en fiktiv nätsladd...!) Vill du kolla själv, kan du ladda ner en demo av Reason från Propellerheads. Finns både för Win och Mac.

Bara notiser om webb och IT

"Enkelhet. Det är definitivt dags för enkelhet inom IT."

En utmärkt artikel i Ny Teknik. Utgångspunkten är vad som krävs för att Bluetooth till slut ska slå igenom, men resonemanget gäller inte alls bara Bluetooth-tekniken.
Bara notiser om webb och IT

TCO har nu lagt ut den rapport som refereras i artikeln på DN Debatt (se nedan). På TCOs sajt finns ett pressmeddelande för "Hur guld blev sand" med en länk till rapporten i pdf-version. Rapporten har skrivits av professor Christian Berggren vid Linköpings Universitet.

En av slutsatserna är denna: Nya affärsidéer behöver bygga upp en stabil organisation av beställare och kunder samt kompetenta medarbetare. Riskvilligt kapital kan inte ersätta den tid detta tar att bygga upp.

En annan: Fusioner misslyckades i mer än två fall av tre. Vinnarna i stora fusioner blev bonusbelönade företagsledare, fondmäklare och investmentbanker.

För ett drygt halvår sedan refererade jag en del engelspråkigt material om "merger mania" på Blind Höna, bland annat om jättefusionen mellan AOL och Time Warner.

I dagarna är amerikanska media fyllda av kommentarer till att Stephen Case, arkitekten bakom den fusionen, avgår som ordförande för företaget.

"It was meant to be the business equivalent of pairing Fred Astaire and Ginger Rogers", skriver New York Times. "AOL would give Time Warner sex, and Time Warner would give AOL class. But nothing has turned out as planned."

Länkar (NYT):
Resignation May Help Ground a Visionary Medium
Slowed by a Flawed New Media Idea, AOL Hopes for Comeback
Which Would Have Done Better Without the Merger?

Så VY 45 Drott av Klintehamn ligger på havets botten. Hur många gånger har jag hoppat över den relingen? Tjogtals, hundratals - i en annan tid, för länge sen.

Blundar jag kan jag fortfarande framkalla dunket från den gamla tändkulemotorn, väsandet av blåslampan när den skulle värmas upp, det fräsande skummet runt stäven och lukten av färg och tjära i lastutrymmet. Belles basker och Tottes uppknäppta skjorta.

Vila i frid, Drott. Och Svens sork som följde med ner.

Studio ett (P1, Sveriges Radio), följer i dag upp Björn Elmbrandts serie om börskraschen. Missade du programmen i torsdags och fredags finns länkarna här:

• Del 3: Pensionerna och börsen (lyssna/spara)
• Del 4: Vem tog pengarna?/Slutsatser (lyssna/spara)
• Eller gå till Studio Etts sida hos SR.

Roland Spånt, som intervjuats flitigt av Elmbrandt, är en av författarna till debattartikeln "Fusioner och snabba klipp förödande" i DN idag; en artikel som har många beröringspunkter med börskraschen.

Det är en aning sorgligt, och ganska symboliskt antar jag. Sajten Ghostsites (www.disobey.com/ghostsites/), som samlat skärmdumpar från kraschade projekt från dot com-erans höjdpunkter, blir själv en ghostsite. Så här skrev Steve Baldwin, som drev samlingen, på sajten i tisdags:

"Its author is paring down his expenses to the bone, which, alas, does not include a phone, modem, or fancy broadband doohickeys required to publish this site on a reasonable schedule. He has therefore taken the step of adding 'www.ghostsites.com' to the list of dead domains that follows.

I will be spending some time in January trying to design a proper obituary for this site. (...) Farewell, Internet - is there more that needs saying?"

Arkivet kommer att ligga kvar, säger Steve, men kommer inte att uppdateras mer. Så man kan fortsätta se skärmbilder - ofta den sista sucken som säger "sorry, we're closed" - från boo.com, Boxman, Beenz, Marchfirst eller venturecapitalist.com.

Finns det något ännu osagt om börsbubblan? Det mesta har vi kanske hört förut. Men Björn Elmbrandt har ändå gjort en mycket grundlig och bred sammanställning och historieskrivning, med fyra reportage i Studio ett. Det första sändes i tisdags. Det tredje sänds idag (torsdag den 9 januari) och det sista imorgon, fredag. Missade du dem kan du lyssna eller ladda hem dem från Studio Etts sida hos SR.

Börsraset och IT-bubblan kommer ju att påverka oss under lång tid framåt. Det framhåller professor Robert Schiller från Yale i det första programmet (lyssna/spara). I det andra programmet får teorin kött och blod, när Elmbrant redovisar hur kommuner, föreningar, forskningsstiftelser och livbolag förlorat på börsen (lyssna/spara).

Hur kunde vi knyta så många viktiga samhällsfunktioner, som pensioner och forskning till exempel, till om börsen går upp eller ner? Elmbrant ställer frågan i det första avsnittet, men vi får nog inget riktigt övertygande svar.

Mats Qviberg och andra talar om "tidsandan" och att folk blev "snurriga i mössan", att man rycktes med. Det ligger något i det, men jag tror att man kan vara mer exakt än så: när man drivs av en utopisk revolutionär väckelse - vilket IT-drömmen var - finns det inget rum för tvivel.

Mest tankeväckande är kanske det sista programmet, som sänds i morgon fredag (10 januari).

Vill vi lära av misstagen? frågar Björn Elmbrandt där slutligen. Den klassiska ekonomiska teorin säger att marknadsekonomi är överlägsen att allokera, dvs fördela resurser rätt. Men under bubblan gjordes gigantiska felallokeringar. Enorma belopp satsades på IT, fast en tjugondel eller hundradel skulle ha räckt.

Men den etablerade forskarvärlden tycks ducka för frågorna: Elmbbrandt påpekar att det inte finns en enda artikel i den senaste årgången av Ekonomisk Debatt om börbubblan.

Thomas Franzén, chef för riksgäldskontoret och i det civila doktor i nationalekonomi, beklagar sist i programmet att så få dragit några slutsatser av bubblan.

- Styrkan med marknader - och jag är en anhängare av marknadsekonomi - är att den lär sig på sina misstag. Men tyvärr är jag tvivlande på hur den här läroprocessen går till, och jag tycker att den läroprocessen tar man inte tag i och man flyr undan de här frågorna.

Ett gott skäl till att fortsätta belysa dem, alltså.

Suverän bildsättning av Bushs retorik på Daily Mirrors förstasida igår - lite suddig, men måste ses!

Nya designprogrammet Bästa formen (som skuffat undan Ekonominyheterna) kopierar estetiken från Värsta språket, men vilken skillnad på originalet och efterföljaren! I stället för Fredrik Lindströms smittande entusiasm har programledarna - när de agerar - en coolt ironisk attityd. Och att hacka upp ett samtal om matvaruförpackningar med snabbspolade rusningar i livsmedelshallens gångar gör mig bara trött (att stressa runt i ICA-butiken har jag nog av i alla fall).

Och nog verkar programmet ytligt, på alla plan? Gamle AD:n Hall vill helst ha raka diskmedelsflaskor utan störande etiketter. Att förpackningen bör vara greppvänlig, att den behöver en innehållsförteckning ingår inte i resonemanget. (Medan vi hade småbarn var alla förpackningar med maskindiskmedel smala och höga. Därför kunde man inte ha dem där man ville, längst upp i skåpen, utom räckhåll för barnfingrar. Just när vi var på väg ur den perioden blev förpackningarna äntligen platta och breda, med ett handtag på sidan - perfekt avpassade för översta hyllan. )

Men förhållandet mellan form och funktion är ju inte alls enkelt, och är värt att utforska lite djupare. Donald Norman, designguru (men inte i den mening som "Bästa formen" verkar lägga i ordet) och berömd för boken "The design of everyday things"), arbetar just nu med en ny bok: "Emotional Design: The Role of Beauty, Utility, and Pride in Everyday Things".

Han startade projektet med att deklarera:

I'm starting a new career phase: Ugly is out, beauty is in. Usability? Yeah, that matters, but beauty, pleasure, and fun - those are truly important. Yes, the product has to be balanced, yes, it should provide value, fulfill the needs of the users, and make good business sense. Sure, all of that. But if it is unattractive, if it doesn't feel right, who cares if it works? We need both pleasure and function. Beauty and usability.

Ett viktigt skäl till att funktionella prylar också måste vara snygga är att "first impressions last". Andrew Dillon fann att hans försökspersoner fortsatte att tycka bättre om den snyggare produkten än produkten med bättre funktion, även när de fått använda dem en tid. "Det första intrycket" drabbar ju tyvärr också tv-program; men visst ska "Bästa formen" få ett par chanser till.

Normans bok - med kapitel som The Seductive Experience Why Attractive Things Are Easier to Use, och The Cellphone as an Emotional Tool, kommer tyvärr inte förrän i januari 2004, om planerna håller.

Läs mer om Normans böcker på hans egen sajt, www.jnd.org.
På Andrew Dillons sajt finns referat och länkar kring hans forskning om "Aesthetics and Usability".

För ett drygt år sedan undrade jag (i inlägget Vem tröttnar först) när den spruckna börsbubblan och de ofta parodiska så kallade aktieanalyserna skulle leda till att tidningarna drog ner på sin bevakning av börsnyheter. Det har de förmodligen gjort, men kanske i tysthet. SVT blir först med att öppet devalvera ekonomijournalistiken: A-ekonomi kortas, flyttas bort från den centrala nyhetstiden och läggs en timme senare än tidigare. Istället blir det kultur, pratprogram och - design.

Ekonyheterna presenterar konsekvent nyheten om George Bushs skattesänkningar som ett "stimulanspaket för ekonomin". För en annan syn på saken, läs Paul Krugmans "An irrelevant proposal" i NY Times.

"Faced with a real problem — terrorism, the economy, nukes in North Korea — the Bush administration's response has nothing to do with solving that problem. Instead it exploits the issue to advance its political agenda. (...)

And the public, reading only praise or he-said-she-said discussions, never grasps the fundamental disconnect between problem and policy. (...)

Even the administration's economists barely pretend that this proposal has anything to do with short-run stimulus. Instead they sell it as the answer to various other problems. (It slices! It dices! It purées!)"

Läs också Krugmans kommentar "Hey, lucky duckies!" (från 3 december) till Wall Street Journals utspel om att skatterna borde höjas för de allra fattigaste. Inte för statsinkomsterna - utan för att göra dem förbannade. Och varför inte Nathan Newmans redovisning av den påstådda dubbelbeskattningen av företagsvinster.

Gustav Holmberg har lagt ut många intressanta inlägg senaste veckorna. Häromdagen kom ett tänkvärt och roligt inlägg om varför röriga skrivbord inte är något att skämmas över. För många människor är travar med papper en "naturlig" informationsarkitektur, ett ofta sofistikerat sätt att lagra information på ett sätt som är meningfullt för skrivbordsinnehavaren (men oftast bara för honom/henne, förstås).

Gustav länkar till artikeln "In praise of clutter" i Economist, som bland annat baseras på “The Myth of the Paperless Office” av Abigail Sellen och Richard Harper.

Men redan för tio år föreslog tre forskare (Mander, Salomon och Wong) att papperstraven kunde användas som metafor på dataskärmen, istället för mapp-strukturen, just eftersom det mer liknar många människors sätt att lagra information i verkligheten. Deras artikel "A 'Pile' Metaphor for Supporting Casual Organization of Information" är fortfarande utmärkt läsning (Den finns som PDF, och kan till exempel laddas ner via inlägget "Fuzzy information sorting" på Foop. Det är tydligen också så att Apple tog ett patent för travar som metafor på skärmen - man frågar sig verkligen varför de inte har utvecklat det mer.

Artikeln i Economist nämner inte artikeln ovan, men refererar till några andra andra rapporter om fördelarna med information på papper. Den tar också upp reklambyrån Chiat/Days försök med ett papperslöst kontor. En lysande artikel om hur det gick fanns i Wired i februari 1999 (länk till den finns i På Kornet-artikeln "Internet - en utopisk revolutionär väckelserörelse".)

Vill man veta mer skriver Donald Norman också om "the file cabinet" versus "the pile cabinet" i den utomordentliga "Things that make us smart" (finns hos amazon.com) - boken som har undertiteln "Defending Human Attributes in the Age of the Machine". (Kapitlet heter "A place for everything, and everything in its place"). "The social life of information" av Duguid och Brown är också en bra bok i ämnet.

Generellt sett är papper faktiskt ett underskattat medium. Jag kommer att skriva en del under 2003 om papperets ofta osynliga eller glömda fördelar.

Blind höna okt - dec 2002: Fail-Safe och Alva Myrdal, att äta mumier, Stalingrad för 60 år sedan 24-timmarswebben, Chomsky, bruksanvisningar, elkrisen i Californien, 3G söker en användare, piggvar i SMS, think different, moderna hieroglyfer, gå i fängelse, pensionsilska, 47, nya ord för familjer, enkla sajter, Total Information Awarness - CRM kommer till Pentagon, Procol Harums The Well's on fire, Sven Lindqvist, Anders Igel, Cheryl Wheeler, med mera.

Blind höna aug - sep 2002:anoreni, Josua, varsk, Asimov, språktest, förfallodagsafton, brättighet, James Keelaghan, Janis Ian om nedladdningar och musikindustrin, Företagsnyheter från 30-talet - förmåner och fiffel, Solaris, skrikebo, Replay & TiVo och DVR, Färre annonser - nöjdare kunder, En rullator för Mick Jagger, Sara och morfars skrivmaskin, självmordsbombare, misslyckade fusioner, munväder från börsanalytiker, med mera.

Blind höna april-juni 2002:Upptäck Mine, Hur många ord kan du?, Sveriges sämsta sajt bäst på valet, Mästerligt om slavarbete hos nazisterna, Dataspelens historia, OSV i rymden, Hur Hollywood stal Tarkovskij, Svenska liff, Sajter med upptäckarglädje, Ångervred, Internetradio, Smartare bankomater, Det glömda folkmordet, Kan man ta tv-licensen med sig in i himlen?, Frigående hönor, Svensk lag kräver tydliga webbsajter, Mer om länkformer, Handskrivna mejl, med mera.

>> Synpunkter? Skicka ett mail med länken ovan.<<