Blind hönas arkiv: om ekonomi, media, samhälle 2001-2002

31 december, 1942. I Stalingrad inser resterna av den tyska 6. armén att läget är hopplöst. Hitler ger inga utfästelser till de belägrade i sitt nyårsbudskap. Mat, ammunition och medicin är så gott som slut, och någon undsättning kommer inte. I ruinerna, i låga värn grävda direkt i snön fryser de tyska soldaterna ihjäl i sina tunna kappor och usla stövlar. Den tyska krigsmaskinen har kört fast. Stormfloden av spektakulära segrar är bruten.

För exakt 60 år sedan vände andra världskriget. Inom en månad hade nästan hundra tusen tyska soldater - inklusive två dussin generaler - tillfångatagits av Röda Armén.Den bitande ryska kylan, Hitlers dårskap, Zjukovs militära list, den sovjetiska produktionskapaciteten, en andra front i Italien - allt samverkade. Och en halv miljon stupade sovjetiska soldater.

Vad gjorde den tyska armén där långt nere i södra Ryssland? Det var en strategisk offensiv. Den var på väg mot de kaukasiska oljefälten, för att säkra oljeförsörjningen för Tyskland.

Idag laddar USA och Storbritannien upp för krig mot Irak. USA måste strategiskt säkra tillgången till Iraks olja, skriver översten Bo Pellnäs på DN debatt. Han tvivlar inte på att kriget kommer.

Det gör inte jag heller; särskilt inte sedan Colin Powell förklarat att man inte kommer att göra något som helst på många månader mot Nordkorea, trots att denna av USA utpekade "skurkstat" öppet tillkännagivit att de återupptar sitt kärnkraftsprogram. Hur kan han säga det? För att kriget mot Irak kommer att engagera USA under flera månader. Nordkorea slipper undan. Inte ens USA har råd med ett tvåfrontskrig.

Den amerikanska armén kommer knappast att köra fast i sanden utanför Bagdad. På de här sextio åren har den tekniska utvecklingen förändrat så gott som allt vad krig innebär. Allt, utom vad det till slut går ut på: att döda så många människor som möjligt.

Antony Beevors bok "Stalingrad" (på svenska) är lättläst och spännande. Mer om Stalingrad finns också på nätet.

Några dagar före jul rapporterade dagstidningarna att ett allvarligt datahaveri slagit ut verksamheten vid minst sex vårdcentraler samt några barnavårdscentraler och andra vårdinrättningar i Stockholm. Mer än 90.000 patienter drabbades. Bokningar och journalanteckningar har försvunnit, vilket nog kan innebära allvarliga medicinska risker. (Se en notis hos SvD: Datorhaveri i landstinget utreds.)

I radio hör jag ansvariga säga att man inte vet riktigt vad som hänt, men att det inte borde kunna hända, att man har rutiner för att förhindra det.

Samma dag läste jag det här i en roman som jag just fått i min hand, men som utkom för nästan precis 40 år sedan:

"The President was still talking. 'Today what we had was a machine-made calamity. And I'm thinking that today you and I got a preview of the future. We damn well better learn carefully from it. More and more of our lives will be determined by these computerized systems.'

(...) 'Somehow these computerized systems have got to be brought under control. They represent a new kind of power - despotism even - and we've got to learn how to constitutionalize it.'

(...) 'In one way,' continued the President, 'we didn't even make the decision to have the computerized systems in the first place. These automated systems became technologically possible, so we built them. Then it became possible to turn more and more control decisions over to them, so we did that. And before we knew it, we had gone so far that the systems were able to put us in the situation we are in today.'"

Här handlar det definitivt om liv och död, men på ett globalt plan. Romanen heter Fail-Safe, och i den leder ett enkelt tekniskt fel till att en grupp strategiska bombplan på rutinflygning får sin anfallsorder: de ska flyga in över Sovjet och låta sin kärnvapenlast utplåna Moskva. Alla försök att få planen att vända innan de når sin så kallade "fail-safe point" misslyckas...

Fail-Safe (av Eugene Burdick och Harvey Wheeler) är en gediget realistisk roman från det kalla krigets allra kallaste dagar. Vi är med i luftförsvarscentralen, vi får följa den unge, stilige amerikanske presidenten i The War Room under Vita Huset när han ringer till Chrustjev - en nära nog profetisk beskrivning eftersom boken kom ut i oktober 1962, samma månad som Kubakrisen, när världen verkligen balanserade på randen till ett kärnvapenkrig. Den blev omedelbart en försäljningssuccé, och låg flera månader överst på bestseller-listorna.

En del recensenter kritiserade Fail-safe hårt. Det fel som i boken skickade iväg de ohejdbara bombplanen mot Sovjet var omöjligt i verkligheten, menade flera.

Kanske hade de rätt; bevisligen utlöste maskinerna inget nukleärt Armageddon under det kalla krigets epok. Men det påstås ofta att fel på övervakningssystemen vid flera tillfällen avvärjdes i sista sekunden; hur det egentligen var får vi väl aldrig veta. Kanske var ändå människorna det största hotet: det ryktas också om hur berusade sovjetiska soldater ur de Strategiska rakettrupperna vid ett antal tillfällen sånär skickat iväg sina interkontinentala kärnvapen-raketer efter supgillen i missilbunkern.

Fail-Safe blev några år senare - 1964 - en sevärd film, med Henry Fonda i rollen som den amerikanske presidenten (och en ung Larry "JR Ewing" Hagman som hans ryske tolk). Den hamnade dock i skymundan för Stanley Kubricks Dr Strangelove, som har i stort sett samma tema. Fast hos Kubrick är det människan som fallerar - en general blir tokig och bestämmer sig för att anfalla Sovjet på egen hand. (Den finns i svensk utgåva på DVD till lågpris.)

Dr Strangelove, som brukar kallas en svart komedi, fick premiär ett drygt halvår innan Fail-Safe. Kubrick lär ha hotat med en stämning för plagiat om inte Columbia (som producerade båda filmerna!) släppte hans film först. Därigenom fick Dr Strangelove merparten av publiken. När Fail-Safe dör upp några månader senare verkade den mer som en dyster kopia, och blev ingen stor framgång hos publiken.

Häromåret gjordes det dock en tv-remake av filmen i USA (imitationen som amerikansk konstart, igen?), med George Clooney som presidenten. Den versionen fick tämligen nedgörande kritik.

Jag hittade mitt exemplar av boken på Arbetarrörelsens arkiv, som jag besökte i ett helt annat ärende. Vid utgången hade de dock dukat upp ett bord med skylten "Varsågod och ta!". Där fanns äldre böcker som man väl rensat ut för att få plats i hyllorna. Och Fail-Safe kände jag till; den räddade jag gärna från nedmalning.

Men jag måste erkänna att jag hickade till när jag senare såg signaturen på titelsidan:

Alva Myrdal
New York 1962

Det är en fascinerande känsla att veta att Alva Myrdal köpte och läste just den här boken i New York under Kubakrisen 1962. Detta år hade hon också blivit utnämnd till Sveriges representant vid nedrustningssamtalen i Geneve. Det är lätt att tänka sig att boken måste påverkat henne i arbetet. När Alva Myrdal fick Nobels fredspris för sitt nedrustningsarbete - för precis 20 år sedan, 1982 - tog hon i sin nobelföreläsning särskilt upp hur frustrerande samtalen i Geneve var: det var mer förhalning (från stormakternas sida) än förhandling.

Vi får vara tacksamma att varken Fail-Safe-scenariot eller Dr Strangelove-scenariot blev verklighet. En hel del oskyldiga har dock fått sätta livet till på grund av fel i militära datasystem. (Det mest kända fallet är kanske när den amerikanska jagaren USS Vincennes i juli 1988 sköt ner en reguljär Airbus från Iran i en civil flygkorridor över Hormuz-sundet. Jagarens datasystem försäkrade att planet var ett jaktplan på anfallskurs. Samtliga 290 ombord dödades - av dem var 66 barn. Se t.ex. The risks digest, Volume 7: Issue 20.)

Men vi omges idag av mängder med andra system som förutsätts vara vara "fail-safe": på sjukhus, inom infrastrukturen, hos myndigheter. Även om Burdick och Wheeler lyckligtvis inte fick rätt i sak, är deras underliggande tes fortfarande värd eftertanke.

Även om ett statistiskt TRM-verktyg skulle kunna hitta misstänkta terrorister, kan det naturligtvis inte vara 100 procent perfekt. Det betyder alltså att databasen kommer att peka ut ett antal oskyldiga människor. Ok, men det kanske man får ta - hur många skulle det i så fall röra sig om?

Robert Gadd, statistiker och specialist på så kallad data mining, förklarar varför ett TRM-system (till och med om det skulle fungera) snarare hjälper terroristerna:

Anta att terrorist-hittar-algoritmen tittar på dina dataspår (flygbiljetter, inköp, etc) och kan avgöra om du är en terrorist eller inte med 99,9 procents träffsäkerhet. Det är en exakthet som ligger högt över de flesta typer av tester, men låt gå.

Med en befolkning på 240 miljoner, och 5000 terrorister gömda bland dem skulle systemet visserligen ge träff på 2 % äkta terrorister - men de skulle döljas bland nästan en kvarts miljon "falska träffar", dvs oskyldiga människor felaktigt utpekade av systemet som terrorister.

Gadd har på sin sajt till och med ett eget Excel-ark som man kan ladda ner, för att ändra på värdena och se utfallet. Sänk träffsäkerheten till 99 procent, eller 95 (fortfarande mycket hög) - man hamnar på 12 miljoner oskyldigt misstänkta personer.

(Idag berättar Ekot att svenska resenärer som strandsatts av flygbolaget Goodjet i utlandet måste köpa enkla flygbiljetter med andra bolag för att komma hem. Med ett TRM-system i funktion, hade de genast blivit misstänkta.)

Pengarna för TIAs projekt hjälper alltså inte kampen mot terrorism; som Gadd säger "you're stuck with the low-prevalence problem, which trumps any level of "true positive" accuracy". Men man skapar en databas som "will allow the assembly of a politically irresitible data dossier on innocent people".

Gadd redovisar först konstitutionella frågor på sin sajt, men rulla ner en bit (till "Constitutional questions aside..."), för lite matematik (inte alltför krångligt, och hoppa bara över det krångliga och läs på). Längre ner finns också en kopia från Wall Street Journal om hur FBIs lista över sökta personer från den 9/11 fortfarande flyter runt på amerikanska företag i felaktiga versioner.

Politisk satir på dubyadubyadubya.com (kräver Flash).

Min morfar vägrade alltid äta lussekatter, och över huvud taget allting med saffran i, och han var noga med att berätta varför för alla. "Naj, naj - jag ätar inte lik", förklarade han.

Med tanke på hur lite saffran som varje krokusblomma ger var det omöjligt, menade han, att tillfredsställa efterfrågan på det sättet. Merparten av all saffran som såldes kom istället från plundrade egyptiska mumier. Morfar kunde nämligen berätta, att egyptierna, efter att de tagit ut inälvor och andra organ, fyllde de dödas kroppar med saffran (innan de svepte de om dem med lindor). Det var ju mycket enklare att skaffa saffran genom att skära upp några gamla mumier än att plocka det. Så varje år när lussekatterna kom fram värjde han sig och berättade förtjust om denna skumma hantering, trots att alla hört det många gånger redan.

Jag hade alltid roligt åt historien som barn. Jag tog den bara som en bisarr fix idé hos en envis och gammal man. Det var först nyligen, som jag fick veta att det fanns ett eko i den av en verklig och flerhundraårig tradition.

Under medeltiden trodde man i Europa och arabvärlden att mumier hade stora hälsobringande egenskaper. Mald mumie (Mumia vera) blev en viktig ingrediens i många universalmediciner. (1686 års svenska farmakopé upptar "mumiekött" bland läkemedlen.) Eftersom det var svårt att få tag på äkta mumier, användes ofta döda fångar från fängelser i Alexandria. Detta var i bruk ända till slutet av 1800-talet. (Faktiskt hade läkemedelsfirman Merck i Darmstadtkvar "Mumia vera ägyptica" i sin prislista - 12 Goldmark per kilo - ännu år 1924.)

Det är fascinerande att tänka att morfar - som var född 1894 - som barn antagligen fick höra historier om hur man förr ätit mumier, och att dessa historier på något sätt kopplats ihop med saffran. (Egyptierna använde visserligen välluktande kryddor vid balsameringen, men inte - vad jag kunnat hitta - just saffran.)

Och jo, egyptierna mumifierade också katter. En lussekatt, någon?

Läs mer om Mumien als Arzeimittel (på tyska) eller "Eating mummy" (på engelska - rulla ner en bit på sidan).

Det tycks vara John Poindexter själv som sålt bättre begagnade CRM-löften till Pentagon:

"Soon after Sept. 11, he appeared at the door of the administration like a J. Edgar Hoover vacuum salesman, promising a system that could digest huge amounts of information and produce neatly packaged leads on suspected citizens. (---)

As a man convicted of falsifying and destroying information, he will now be put in charge of gathering information on every citizen. To add insult to injury, the citizens will fund the very system that will reduce their lives to a transparent fishbowl."

Det skriver Jonathan Turley, professor i "constitutional law" vid George Washington University School of Law. Han är också förvånad över bristen på debatt:

"What is most astonishing is the utter lack of public debate over this project. (---)

...the administration has been working on the creation of the world's largest computer system and database, one with the ability to track every credit card purchase, travel reservation, medical treatment and common transaction by every citizen in the United States.
It has been the dream of every petty despot in history..."

Ett system alltså, som kommer att övervaka alla medborgare, men som inte kommer att spåra terrorister.

Läs hela artikeln i The Charlotte Observer.

Mark Fiore gör elaka animerade politiska serieteckingar om Total Information Awarness Program och Bush-regeringen i allmänhet (kolla särskilt "Cryogenic staffing"). Sajten kräver Flash.

Tipset från Frederik Tellerup (se här)...

Jag är trots allt lite förvånad över att jag inte sett mer i svenska medier om det bevakningssamhälle som Bush nu försöker bygga upp i USA. (Per Agerman i Affärsvärlden är ett undantag.)

Jättedatabasen med alla amerikaners totala inköp (se notisen nedan), ska dessutom samköras med andra data som visum, utbildning, inkomst, anställningar, telefonsamtal, brottsregister etc...

Att det dessutom är den gamle spiondömde amiralen Poindexter som ska sköta detta system (eufemistiskt kallat Total Information Awareness Program) borde väl i alla fall trigga någon blaska? (Poindexter var en av huvudpersonerna i Iran-Contrasskandalen, där amerikanska vapen olagligt såldes till fienden Iran och pengarna skickades till Contras i Nicaragua). Eller läser jag för få tidningar?

Cory Doctorow på Boing Boing länkar till ett motinitiativ: en uppmaning att ta reda på så mycket som möjligt om John Poindexter och publicera det på nätet.

Skulle de elektroniska övervakningssystemen verkligen kunna spåra verkliga terrorister? Robert Fisk citerar en amerikansk underrättelseofficer om den pågående jakten på Al-Quaida:

"We didn't catch whom we were supposed to catch," the officer told me. "There was an over-expectation by us that technology could do more than it did. Al-Qa'ida are very smart. They basically found out how we track them. They realised that if they communicated electronically, our Rangers would swoop on them. So they started using couriers to hand-carry notes on paper or to repeat messages from their memory and this confused our system. Our intelligence is hi-tech – they went back to primitive methods that the Americans cannot adapt to."

Läs hela hos Independent News: With runners and whispers, al-Qa'ida outfoxes US forces. (Läs sen gärna Blind Hönas notis om krigsspelet som Pentagon förlorade en gång till.)

En av de hetaste bubblarna inuti den stora IT-bubblan var CRM - Customer Relations Management.

CRM-profeterna utlovade att företagen genom att samla alla data om de inköp människor gjorde, skulle kunna göra exakta förutsägelser om vad de skulle vilja köpa därnäst. ("Relationship" var en förskönande omskrivning; total övervakning var vad det egentligen handlade om.)

Detta var en verkligt våt dröm för företagen: de skulle kunna målstyra reklam och erbjudanden till kunderna med dittills ouppnåelig precision. En artikel från den tiden började så här: "Kontokortsföretaget visste att Peter och Eva skulle skiljas redan innan de visste det själva. Genom att analysera deras köpmönster...".

Det utlovade resultatet var högre vinster och nöjdare kunder. (Vi konsumenter förutsattes vara tacksamma, eftersom vi bara skull få det som vi mest önskade oss, och slippa oönskad reklam. )

Jag skrev en lång artikel om att det där inte var möjligt. Att härleda intentioner från handlingar är otroligt svårt; i grunden ingenting annat än det stora AI-problemet - att ge datorer mänsklig erfarenhet och sunt förnuft, ett projekt som gick in i väggen för många år sedan. Däremot fanns en påtaglig risk för missbruk. Fast jag publicerade den aldrig. (Andra påtalade risken för integritetskränkningar men verkade tro att systemen ändå skulle kunna fungera.)

Idag är CRM-branschen i vanrykte. CRM-system är dyra, komplexa och har inte levt upp till ens mycket nedskruvade förväntningar, konstaterade McKinsey nyligen.

Så döm om min förvåning när jag ser att CRM nu flyttat in i Pentagon. CRM har blivit TRM - Terrorist Relations Management. "Pentagon to Track American Consumer Purchases", rapporterar starkt konservativa Fox Channel:

"A massive database that the government will use to monitor every purchase made by every American citizen is a necessary tool in the war on terror, the Pentagon said Wednesday (November 20).

Edward Aldridge, undersecretary of Acquisitions and Technology, told reporters that the Pentagon is developing a prototype database to seek 'patterns indicative of terrorist activity.' Aldridge said the database would collect and use software to analyze consumer purchases in hopes of catching terrorists before it's too late.

The database (---) would look for telltale signs of suspicious consumer behavior. Examples he cited were: sudden and large cash withdrawals, one-way air or rail travel, rental car transactions and purchases of firearms, chemicals or agents that could be used to produce biological or chemical weapons."

Ja, herregud. Tror de verkligen att detta skulle kunna fungera? Tänk om olika personer köper ingredienserna till bomberna? Eller - ett litet påpekande som kanske sätter mig på USAs lista över gynnare av terrorism - tänk om självmordspiloterna är så djävulska att de till och med köper tur-och retur-resor fast de inte avser att utnyttja returbiljetten??

Har överblina CRM-säljare duperat Pentagon-generalerna? Är det avdankade Stasi-agenter som insett att drömmen om total övervakning bäst kan realiseras i världens tekniskt mest avancerade stat? Eller finns det andra skäl att bygga ett sådant system? Den liberala kritiken i USA mot Bush-administrationen hävdar att regeringens reformer och initiativ genomgående är till för att gynna storföretagen, men kläs i termer av att gynna medborgarna. Är det den verkliga idén: att ge storföretagen tillgång till alla data om våra liv? Jag vet sannerligen inte. Jag vet inte.

Läs både nyhetsartikeln och ett kritiskt inlägg på Fox News.

SVTs Kulturnyheterna meddelade på onsdagen att regeringen under torsdagen 5 december kommer att ge Konkurrensverket i uppdrag att granska den svenska tidskriftsdistributionen.

Det är i så fall på tiden. Sedan nästan tio år är tidskriftsdistributionen en monopolliknande kartell där ett par storförlag, med Bonniers i spetsen, effektivt stängt ute konkurrenter och andra oönskade tidningar från landets viktigaste försäljningsställen.

Vad som inte är lovande, är att Konkurrrensverket redan i mitten av nittiotalet granskade saken - men la sig fullständigt platt för Bonniers. Kanske lyckas man bättre under nye chefen Claes Norgren.

TV-inslaget var nog ganska svårbegripligt för den som inte redan är insatt i saken. Kulturnyheterna vågade inte riktigt tala ur skägget, och intervjun med Christian på Vagabond var inte heller särskilt klargörande.

Vill du sätta dig in i vad som hänt, kan du läsa ETCs genomgång från 1999: Tidsamskandalen - Hela den tragiska historien om hur det fria ordet blev en handlingsvara i Sverige.

Nyare ETC-artiklar i ämnet kan hittas genom en sökning på "tidsam" på ETCs sajt.

ETCs har också en sida med externa länkar om Tidsam-monopolet (dåliga javascript, men det går att lista ut vart länkarna går).

Horst Schröder på serieförlaget Epix drabbades hårt av distributionsförbudet: Sveriges tryckfrihet i Bonniers våld är hans nästan maniskt detaljerade beskrivning av vad som hände och hur Bonnier och Tidsam bluffade Konkurrensverket.

Flygtillverkaren Boeing ändrar proceduren för att köpa mjukvara. Användbarhet - här definierat som "the ease with which end users can be trained on and operate the product" - kommer att bli ett lika grundläggande inköpskrav som funktionalitet, pris och systemkrav.

Skälet är framför allt ekonomiskt: man måste få kontroll över IT-kostnaderna.

"We simply can't afford to pay for products that cost us a lot of overhead anymore," säger Keith Butler på Boeing's Phantom Works FoU-avdelning till Computerworld. När ett program har tusentals användare kan dålig design kosta miljoner dollar i förlorad tid och produktivitet, säger han.

Läs mer på Computerworld: Users Begin to Demand Software Usability Tests. Se ockå På Kornet-artikeln Så mycket kostar en användbarhetsmiss.

När jag jobbade på Vagabond hade jag en idé till en tävling: att låta läsarna gissa vart på jorden man ska resa, för att hamna så långt från en McDonald's-restaurang som möjligt?

Det är inte alldeles lätt. Sydpolen kanske? Australien ligger dock ganska nära. Någonstans i Stilla Havet? Fast Hawaii ligger strategiskt mitt i. Det inre av Kina kanske? Eller mitt i Sahara?

Det blev aldrig någon tävling; jag försökte fråga McDonald's vilka de "över 100 länder" som de sade sig ha restauranger i var, men fick inget svar. Och The Economists Big Mac-index - ett sätt att jämföra verklig köpkraft mellan olika länder, skapat mest på skämt i mitten av 80-talet men efterhand mer och mer taget på allvar - listar bara drygt 50 länder. (Det var förresten Economists Coca-cola-världskarta som gav mig idén till tävlingen.)

The Guardian vet inte heller exakt, men de berättar i artikeln "Not so Big, Mac" att vad de kallar "the Illinois-based fast-food chain and de facto world government" (!) nu helt drar sig ur tre länder i Mellanöstern och Sydamerika (utan att avslöja vilka de är). Imperiet har problem med vikande lönsamhet och nya mattrender, skriver Guardian, och stänger sammanlagt 175 matställen i tio länder.

Dags för en liten bekännelse: jag samlar på talet 47. Japp; så är det. En egen liten perversion, som ibland är nyttig.

Låt mig förklara. Rent matematiskt borde 47 varken vara vanligare eller särskilt intressantare än 46 eller 48 (eller 3, 1005 eller 92 för den delen). Men 47 är det tal som människor, oftare än annnars, drar till med när de ska ange ett godtyckligt tal. 47 förefaller på något sätt vara "extra slumpmässigt". Att det är ojämnt, att det är ett primtal (finns inte i multiplikationstabellen), att det ligger nästan mitt emellan 1 och 100, men lite vid sidan, spelar förmodligen in.

När man väl börjar titta, hittar man 47 överallt: i film, i böcker, i tecknade serier, i reklam. Och ibland i nyheter (mer om det nedan).

På grund av nära förestående flytt är delar av mitt 47-arkiv nerpackat, men ett par smakprov ser du här intill. Andra typiska 47-observationer:

• I filmen "Det femte elementet" jagas Bruce Willis luft-taxi av en polispatrull med nummer 47.
• I Disney-filmen "Monsters, Inc" inträffar en olycka i skräckfabriken, men en mätare på väggen visar att man dittills haft "Olycksfria dagar: 47".
• I den tecknade serien "Ernie" blir en tjej ihop med utomjordligen Zerblatt, och får 47 små grodliknande barn.

En serie som är fullständigt genomsyrad av 47 är Star Trek (alla varianterna). Sedan mitten på 90-talet förekommer talet i stort sett i varje avsnitt. Stjärnor ligger 47 ljusår borta, och störningar varar i 47 sekunder, eller så finns det bara 47 överlevande på planeten si-och så. I Star Trek Voyager, som går i svensk TV just nu, berättade den holografiske doktorn redan i första avsnittet att han representerar 47 läkares samlade erfarenhet. Kort därefter anropar kaptenen bryggan på kanal 47. I senare avsnitt (säsong 5, avsnitt 96, för att vara exakt) säger sig en besökare ombord "ha assimilerat 47 biljoner teraquad information"; i ett annat undrar ett uttråkat barn om hon ska "recitera alla 47 sido-direktiven". En diger databas finns på Star Trek: the 47 conspiracy.

Att vi tycker att det är något spännande med talet 47 visas också av att det är vanligt bland varumärken och i reklam. Världens mesta använda automatkarbin heter förstås AK-47. Och att fyrtisjuans buss fortfarande rullar i Stockholm är självklart ingen slump. Häromåret lanserade H&M en serie college- och t-tröjor med gissa vilket nummer. Ett bemanningsföretag annonserar att de behöver 47 nya receptionister. Och kanske har ni noterat hur länge årets Robinson-deltagare ska plåga varandra på den där ön?

Vet man om det, fungerar talet 47 som en detektor för när något med stor sannolikhet är konstruerat eller tvivelaktigt.

• Under Kosovo-kriget tvingades Nato erkänna att man bombat några fordon med civila flyktingar. Den jugoslaviska statliga nyhetsbyrån såg möjligheten att utnyttja detta. Någon dag senare meddelade de att ytterligare en buss träffats och att 47 personer dödats. Med propagandadetektorn aktiverad var det lätt att se att bilderna som de skickade ut var arrangerade.
• Aftonbladets löpsedel berättade förra sommaren att en man dött av akut alkoholförgiftning på en dansk bar efter att ha druckit... just det, 47 drinkar. (Av artikeln framgår att ingen sannolikt räknat dem.)
• När jag samarbetade med en PR-firma ville en kund ha hjälp att sprida budskapet "47 % av dem som går till livsmedelsaffären efter jobbet har inte bestämt sig för vad de ska ha till middag samma kväll". Men siffran gick inte att hitta i den undersökning han hänvisade till.
• Kolla också annonserna för bantnings- eller hälsomedel - påfallande ofta är de som intygar produktens värde 47 år gamla; eller så har de gått ner 47 kilo.

Fenomenet började uppmärksammas i mitten av 60-talet på Pomona College i USA. Sedan dess har 47 varit en officiell tradition bland studenterna där, och en genomgång av The mystery of 47 finns på skolans egna sidor. (Och ja, en före detta Pomona-elev är nu manusförfattare till Star Trek!)

Självklart har kulten också en egen sida på nätet: The 47 society (tyvärr lite dåligt uppdaterad).

Har du själv sett det magiska talet någonstans? Nu, när du vet, garanterar jag att du kommer att hitta det överallt. Skicka mig ett mejl, så kanske jag öppnar ett svenskt 47-museum.

Jag tror inte att det främst är "avundsjuka" som gör folk upprörda över Barneviks, Björklunds eller Karlssons pensioner. Jag tror inte heller att det i första hand rör sig om upprördhet över "socialdemokratiskt hyckleri".

Jag tror att ilskan bottnar i att man insett att en del vanliga begrepp, som till exempel "pension", i det tysta har definierats om av makthavare och näringslivstoppar.

"Pension", i vanligt folks språkbruk och medvetande, har varit och är något vi får när vi slutar jobba, och för att vi blivit gamla. Vi vet också att pensionen blir rejält mindre än lönen. Våra pensioner är slutligen svåra att förstå sig på; de består av flera olika delar, med krångliga procentsatser, och delar av dem är numer utsatta för marknadens berg- och dalbana.

Med elitens pensioner visar det sig dock vara tvärtom på varje punkt.

• De utbetalas även om man har ett annat jobb (fast en viss sanering har tvingats fram på senare år).
• De har inget med ålder att göra.
• De är dessutom påtagligt enkelt konstruerade. Ett visst belopp i månaden rakt av, i absoluta tal. Opåverkat av konjunktursvängningar eller börskurser.
• De tycks slutligen ofta fungera som garantier för att mottagaren kommer upp i hela lönen ändå - eller i sådana fantsibelopp att det inte rimligen kan sänka levnadsnivån. Man kan bara äta en viss mängd hummer.

Jag tror inte att det egentligen är storleken på beloppen som upprör människor. Inkomstskillnader i sig är i praktiken inget som får svensken att rasa. Går man på restaurang blir man trots allt inte särskild överraskad om det dukas upp ostron och champagne vid bordet brevid.

Men om gästerna vid grannbordet har mage att påstå att de äter samma pyttipanna med lättöl som alla vi andra - ja, då blir vi utan tvekan förbannade.

"Det är ett fördrag" [(1) högtidlig formell överenskommelse i större fråga mellan länder eller på högre nationell nivå], säger Jan O Karlsson som förklaring till sin arbetsfria inkomst.

Men fördrag är också något annat: [(2) tålamod med person eller med mänskligt handlande. Konstruktion: ni får ha fördrag med en gammal man].

Vi får väl se hur länge folket, media och slutligen Göran Persson har fördrag med Jan O Karlsson.

Jag läser just nu fysikern Paul Davies bok "How to build a time machine". Han hävdar att det i princip är möjligt att bygga en tidsmaskin, och ger en ideskiss över en konstruktion.

Men det går inte att utesluta att någon redan har byggt en, rest fyra år tillbaka i tiden, och förändrat vad som hände när FNs vapeninspektörer lämnade Irak 1998.

Det är i alla fall en möjlig förklaring till de skillnader mellan vad medierna skrev då och vad de skriver nu, som samlats av FAIR: "What a Difference Four Years Makes. Why U.N. inspectors left Iraq--then and now".

Sverige hade en IT/telekombubbla: Island drabbades av en "erfðavísir-kúla" (gen-bubbla). Medan svenskarna köpte Telia, blev var och varannan islänning hluthafi (aktieägare) i Decode, ett bioteknik-företag som fått monopol på islänningarnas gener. Affärsidén var att skapa en databas med alla islänningars ættartrén (släktträd) och deras DNA, för att spåra de exakta generna bakom ärftliga sjukdomar.

Men botten gick ur verðbréfamarkaður (aktiemarknaden), Decode-aktierna är bara värda en spottstyver, och många islänningar hamnar i gjaldþrotamaður (bankrutt). Men historien har fler dimensioner, berättar engelska Guardian:

"The Decode saga raises uncomfortable questions about how fundamental medical research is going to be funded in the future; about the turning of private, individual medical data into a commodity; and about what happens when scientists decide they want to be businessmen, too."

Läs hela i the Guardian; 'Decode was meant to save lives ... now it's destroying them' (PS: Rätta gärna min isländska.)

Efter IT-bubblan har nu också girighetsbubblan brustit. Direktörer i otaliga företag (av vilka Worldcom, Enron, Tyco, GlobalCrossing, McLeod, Cendant, Sunbeam, Waste Management, Lucent, Dynergy, ABB bara är några) har avslöjats som antingen brottsliga eller obegripligt giriga.

På massor av webbsidor (t.ex. den här) kan man läsa en "ny finansiell ordlista" där termer som CEO står för chief embezzlement officer, CFO uttyds corporate fraud officer och EBIT (earnings before interest and taxes) förklaras som "earnings before irregularities and tampering".

Affärsmagasinet Forbes publicerar en lista över Amerikas bästa fängelser ("Must-read for Execs: Best Prisons List"). Rekommendation nr 1 är Eglin Prison Camp i Fort Walton Beach, som erbjuder särskilda utbildningsprogram inom musik och religion. Förmodligen borde Forbes och de andra affärsmagasinen erbjuda denna t-shirt, som vi köpte i London i våras, som prenumerationspremie.

På den seriösare sidan hade New Yorker den 23 september en lysande 14-sidig genomgång av hur girighetsbubblan kunde växa ("The Greed Cycle" av John Cassidy - tyvärr inte på nätet).

Synen på att aktieägaren är den viktigaste personen i ett företag går tillbaka till den unge Chicagoekonomens Michael Jensens arbete i början av sjuttiotalet.

Tanken fick gradvis fotfäste under sjuttio- och åttiotalen, och när Jensen 1990 hävdade att aktieoptioner är ett bättre sätt att belöna direktörer, bidrog det starkt till att hela bilden av ett företag förändrades, så att den helt dominerades av börskursen.

I åratal hade storföretagens lobbygrupp Business roundtable som motto att företag dels hade en social funktion gentemot kunder, anställda och samhället, dels ansvar mot aktieägarna. 1997 ändrades denna portalparagraf. Samhällle, kunder och anställda ut; nu förklarade man att styrelsens och ledningens lojalitet gällde ägarna, inga andra.

Men aktieoptionssystemet blev ett monster: belönade fel beteenden och gav direktörerna en fullständigt unik möjlighet att berika sig själva bortom alla gränser. Skenbart verkade systemet - precis som planekonomin - förnuftigt, men när man stoppade in människor i ekvationen blev resultatet inte vad teoretikerna trodde.

"Jensen and his colleagues were hopelessly naive in assuming that executives stock options wouldn't be abused. If the past thirty years have demonstrated anything, it is that the avarice of America's corporate leaders is practically unlimited, and so is their power to run companies in their own interest."

New Yorkers slutsats: Direktörer bör belönas om de gör sina företag effektivare, men aktiemarknadens bedömning är ett dåligt mått på om det verkligen skett. Direktörer bör istället belönas om deras företag gör kunderna nöjdare.

När några direktörer nu fått schavottera i handfängsel, skickar det ett budskap till till andra direktörer, avslutar Cassidy:

Public companies are social organixations with social responsibilities. Unless this message is heeded, the furor over Kenneth Lay [Enron] and his fellow corporate scoundrels will gradually fade. And, once the economy and the stock market revive, the greed cycle will start up again.

Vid Sverige Direkts 5-årsjubileum i veckan (24 oktober) talade Lars Ilshammar om hur historiens ironi slagit honom vid ett besök i Moskva nyligen.

I det ryska rymdflygcentret utanför Moskva hade han fått se hur man byggde om gamla interkontinentala kärnvapenmissiler (dödsmaskiner som i väst kallades SS-19). Deras nya jobb: att lyfta kommunikationssatelliter till omloppsbana runt jorden.

Ironin ligger i detta, menade Ilshammar: att själva grunden till internet var den amerikanska militärens vilja att skapa ett decentraliserat kommunikationsnät, som kunde stå emot en sovjetisk kärnvapenattack. Idag används just det konkreta hotet - de interkontinentala kärnvapenbärarna - till att skjuta upp satelliter som ska ge oss ett ännu bättre internet.

Det är en bra bild; men hela bilden är till och med ännu intressantare. Även amerikanska gamla kärnvapenraketer (kända under namnet Atlas-5) byggs om för att skjuta upp kommunikationssatelliter. Men i dem sitter idag ryska raketmotorer; för de har visat sig vara både kraftfullare och pålitligare än de amerikanska.

Så medan Moskvas raketer förlorade det kalla kriget, har de idag slagit sina konkurrenter på den fria marknaden.

Och den raket, som var avsedd att släppa domedagsbomber över Ryssland, har alltså gjorts mer kraftfull av just de människor som den var avsedd att förinta.

DN Kultur i torsdags, 24 oktober. På sidan 4 kommenterade Göran Rosenberg nedläggningen av Moderna Tider: "en devalvering av det genomtänkta skrivna ordet", och han påminner om lika nedlagda Månadsjournalen. Tidskrifter, säger han "är det sista vi har kvar av ideburen journalistik. Så började journalistiken".

Men flyttade man blicken bara några centimeter åt höger i papperstidningen, hade sidan 5 en artikel om webbloggar. Oivvio Polite spårade bloggen tillbaka till just journalistikens vagga, de engelska kafferummen på 1700-talet, och till den amerikanska revolutionen där "medierna var Benjamin Franklin och en rad andra personer med var sin tryckpress".

Om det slutligen kommer att kallas "bloggar" eller nåt annat vet jag inte, men nog tror jag att nätet/bloggen är framtiden för det idéburna skrivandet (när tidskrifterna går i graven). Undrar bara om eller när Göran Rosenberg upptäcker det?

I papperstidningen ligger texterna alltså och skaver mot varandra, som två båtar som tvingats förtöja reling mot reling. På nätet seglar artiklarna fritt, men som i tjocka; ingen av dem syns från den andres däck. Se där en viktig egenskap hos papperstidningen: mötet mellan oväntade delar.

Här är adresserna till DNs sajt: Rosenberg om Moderna Tider och Oivvio Polite om webbloggar.
Läs också Gustavs kommentar på Det perfekta tomrummet, och följ hans länk till avhandlingen om svensk tidningshistoria.

Niklas Dahlin på Webbinkarnationen har hittat den här fantastiska historien, som åtminstone jag fullständigt missat: En amerikansk marinkårsofficer som spelade Saddam i ett övningsscenario sänkte den amerikanska flottan och vann. Ingen lärde sig något av det - han blev beordrad att inte göra om det.

Marinkårsofficeren Paul Van Riper överraskade den amerikanska sidan genom att inte spela efter USAs förutsättningar:

"'You're going to have to use cellphones and satellite phones now', they [= spelledningen] told me. I said no, no, no - we're going to use motorcycle messengers and make announcements from the mosques," he says. "But they refused to accept that we'd do anything they wouldn't do in the west. (...)

Faced with an abrupt and embarrassing end to the most expensive and sophisticated military exercise in US history, the Pentagon top brass simply pretended the whole thing had not happened. They ordered their dead troops back to life and "refloated" the sunken fleet. Then they instructed the enemy forces to look the other way as their marines performed amphibious landings."

Att låsa sig vid sitt eget sätt att tänka är livsfarligt (inte bara i krig). Och det finns en påtaglig risk om ens sätt att tänka har kodats ner i formella modeller och dataprogram, där det blir mycket svårare att urskilja, och därför ifrågasätta. I "When things start to think" skriver Neil Gershenfeld i kapitlet "Bad words" om "a belief in magic software bullets, bits of code that can solve the hard problems":

"At still one more conference on mathematical modeling I sat through a long presentation by someone from the Defense Department on how they are spending billion of dollars a year on developing mathematical models to help them fight wars. He described an elaborate taxonomy of models of models of models. Puzzled, at the end of it I hazarded to put up my hand and ask a question that I thought would show everyone in the room that I had slept through part of the talk (which I had). I wondered whether he had any idea whether his billion-dollar models worked, since it's not convenient to fight wars to test them. His answer, roughly translated, was to shrug and say that's such a hard question they don't worry about it. Meanwhile, the mathematicians in the former Soviet Union labored with limited access to computers and had no resources but to think. As a result, a surprising fraction of modern mathematical theory came from the Soviet Union, far out of proportion to its other technical contributions."

(Gershenfeld borde veta, som skrivit en lärobok i matematisk modellering.)

Originalartikeln "Wake up call" fanns i Guardian i förra veckan.

Du kan läsa ett utdrag ur When things start to think på amazon.com.

Franska offentliganställda protesterade igår i Paris mot planerna på privatisering av det franska nationella elföretaget - se DN eller Liberation, för den som kan franska.

Jag skrev tidigare här på Blind Höna om baksmällan efter avregleringen av energimarknaderna i USA. Jag tycker det verkar som om svenska medier har skrivit mycket lite om efterspelet till elkrisen i Californien. Paul Krugman på NY Times tycker att det skrivits för lite om det i amerikanska medier också:

For some reason it has never been cool to talk about what was really happening in California. When the crisis was in full swing, most commentators clung to a story line that blamed meddlesome bureaucrats, not profiteering corporations. When the crisis came to an end, it suddenly became old news.

Maybe our national faith in free markets is so strong that people just don't want to talk about a case in which markets went spectacularly bad. But I'm still puzzled by the lack of attention, not just to the disaster, but to hints of a cover-up. After all, this was the most spectacular abuse of market power since the days of the robber barons — and the feds did nothing to stop it.

En rad rapporter har slagit fast att elbolagen höll ner krafttillförseln för att pressa upp priserna. Hur trodde de att de skulle kunna komma undan med sånt fiffel, undrar Krugman i krönikan "In broad daylight" härom veckan (27/9), och ger två tänkbara skäl:

One answer might be that the apparent malefactors are very big contributors to the Republican Party. Some analysts have suggested that energy companies felt free to manipulate markets because they believed they had bought protection from federal regulation — the conspiracy-minded point out that severe power shortages began just after the 2000 election, and ended when Democrats gained control of the Senate.

Den amerikanska energimyndigheten verkar ha behandlat energibolagen med silkesvantar, trots skäliga misstankar om fiffel. Uppgörelser har hemligstämplats och böter efterskänkts på ett sätt som för tankarna till SLs hemliga generositet mot företaget som misslyckades driva pendeltågstrafiken i Stockholm.

I USA befolkas de myndigheter som ska övervaka de avreglerade marknaderna av före detta lobbyister från just den industri de ska övervaka, skriver Krugman:

Across the government, from the Interior Department and the Forest Service to the Environmental Protection Agency, former lobbyists for the regulated industries now hold key positions — and they show little inclination to make trouble for their once and future employers.

So we ignore California's experience at our peril. It's all too likely to be the shape of things to come. 

Det finns en fascinerande skillnad mellan den ene och den andre Chomsky.

Tänker jag på den politiske Chomsky ser jag en jonglör, som elegant kastar upp en svärm av lysande röda klot i luften. Det är inte något särskilt nytt trick; till och med Chomsky själv framhåller att det egentligen är ganska enkelt. Det här vet ni redan, det här skulle ni också kunna göra, säger han. Men det går fort, är färgstarkt och verkar ske på rent trots mot den annars enväldiga tyngdkraften.

Tänker jag på Chomsky lingvisten, ser jag någon som spanar ner i vatten, som försöker gripa tag i något där nere i det blå halvdunklet: föremål man knappt kan se, vilkas form är suddig och funktion är osäker. Finns de ens? Går det över huvud taget att se igenom bilden av sig själv, som speglas i vattenytan?

Lingvistik handlar inte om huruvida man bör säga "längre än mig" eller "längre än jag", och inte mycket om språkhistoria heller. Den närmar sig mycket mer grundläggande frågor, som vilken roll språket har i det mänskliga tänkandet. Var och hur kommer språket till? Finns det en specifik språk-mekanism i hjärnan, eller är språket en naturlig och integrerad del av tankeapparaten? Vilken sorts interface finns det mellan tänkandet, språkförmågan och slutligen tal- och hörselorganen? Och hur i hela friden går det till när barn lär sig ett språk? (Se notisen Hur många ord kan du? här på Blind Höna.)

Det är på sätt och vis inte så olikt kvantfysik (minus matten). Man studerar något man inte kan ta på, inte se, bara observera indirekt, för att sedan försöka dra slutsatser av.

New York Times igår hade artikeln "Seeking Deeper Meaning in the Babbling of Babies", som tar upp några av frågorna ovan.

En lättläst och rolig introduktion till gundläggande språkfrågor idag är Steven Pinkers strålande bok "The language instinct" (finns i pocket - läs mer om den hos amazon.com). Rekommenderas till alla som har det minsta intresse för språk.

Det ska bli intressant att se var Jan Romare är på väg med sin serie Himlens änglar i Dagens Nyheter. Just nu har Josua gjort entré i Djävulens terapi hos psykoanalytikern.

Josua - jo det är han, den gamle good old Josua, fit the battle of Jericho, and the walls came tumbling down. En kul gammal gospel.

Josua följer direkt på Fjärde Mosebok i Gamla Testamentet, och handlar om erövringen av Kaanans land. Vad gospeln inte tar upp är de detaljerade anvisningarna i Josua om att även slakta kvinnor, barn och åldringar, liksom invånarnas egendom som oxar, får och åsnor. Boken är en oändligt utdragen uppräkning av de städer som intogs med hjälp av mordbrand och massakrer.

24. Och när Josua hade dräpt alla Ais invånare ute på fältet, i öknen, dit de hade förföljt dem, och dessa allesammans så hade fallit för svärdsegg och blivit nedgjorda, då vände Israels folk tillbaka till Ai och slog med svärdsegg också dem som voro där. 
25. Och de som föllo på den dagen, män och kvinnor, utgjorde tillsammans tolv tusen personer, allt folket i Ai. 
28. Och Josua brände upp Ai och gjorde det till en grushög för evärdlig tid, till en ödemark, såsom det är ännu i dag.  (8 kapitlet - läs det hos Projekt Runeberg)

Och när trots allt vissa av judarnas stammar begår den svåra synden att låta ursprungsbefolkningen leva och bo kvar i några städer, nedstiger (i den följande Domarboken) en ilsken Guds ängel och hotar Israels barn med framtida plågor.

Josua bör nog läsas av de valstugearbetare som rakt av klassar islam som en våldsreligion.

Många är säkert medvetna om att det finns mörka och ljusa sidor i Bibeln (även om få känner till omfattningen av till exempel Josuas massakrer). Men så - och det förbryllar mig - tycks kristenheten också systematiskt mörka om honom.

Bibeln för barn är naturligtvis censurerad. Men jag trodde nog att Josua skulle tas upp och diskuteras i min sons konfirmationsundervisning. Icke så. Förbigånget med tystnad.

Men inte ens för vuxna anses Josua tydligen vara lämplig läsning. Många biblar innehåller en bibelläsningsplan: läs bibeln på ett år. Hela bibeln? Tja, det trodde min fru t.ex. Men inte. Kontrollerar man visar det sig att planen systematiskt hoppar över just de motbjudande delarna - ner till enstaka verser. Utan att ange det klart.

I begynnelsen var ordet. Sen kom största möjliga tystnad. Därför är det intressant att Romare verkar visa upp Josua i all sin vedervärdighet.

Vet ni vad det står överst på sjukanmälningsblanketterna från Försäkringskassan numer? Jo, det här:

OBS! Blanketten kan ej skickas med epost!

Först verkar det bara vara absurt. Man kommer att tänka på skrönor om folk som trott att datorns cd-spelare var en kaffekoppshållare. Har någon verkigen försökt knöla in blanketten genom diskettfacket - och hur skulle i så fall Försäkringskassan veta det?

Efter lite tänkande förstår man att det snarare är så att människor har skannat in sin ifyllda blankett och mejlat den till kassan - eftersom det blir allt svårare att få tag på ett vanligt frimärke (som därför inte alls är vanliga längre). Istället försöker man - med den desperates uppfinningsrikedom - att hitta nya, kreativa lösningar på problemet.

Det ger i alla fall lite relief åt den rapport om kvinnors användning av Internet som IT-kommissionen presenterade i förra veckan. Kvinnor saknar framför allt bra internet-tjänster för att hantera vardagen för familjen: boka tid på vårdcentralen, kontakter med skola, och liknande. Enkla saker - skenbart - men som med sakernas tillstånd idag stjäl mycket tid och ansträngning.

Förslagen är inte så särskilt märkvärdiga, och urvalet av intervjuade är litet, men tendensen är klar: det finns en stark vilja att se bättre tjänster på nätet - framför allt från den offentliga sektorn. Och de måste vara enklare att använda.

Och om de inte erbjuds får man alltså försöka uppfinna dem själv - med dator, skanner och ett just mejlprogram.

En kättersk fråga är väl bara vad som vore den bästa lösningen på problemet. Att lägga ner några hundra konsultmiljoner på att bygga ett riksomfattande elektroniskt system, där man kan sjukbekräfta sig själv (men inte socialdemokratiska riksdagsmän) med säkerhet och sekretess?

Eller - med tanke på att posten ändå gör sitt bästa för att minska frimärksförsäljningen - bara återinföra de portofria kuverten för blanketten?

Ladda ner: Rapporten "Om kvinnors användning av Internet, eller När kvinnan äntligen har tid sitter mannen framför PC:n" i pdf-format från IT-kommissionen (167 kB).

Av en bonde fick jag en gång höra adjektivet varsk. Det betyder ungefär "väldigt uppmärksam, känslig", fast ännu mer; snarast "ha förmågan att känna på sig något". Det var svårt att skjuta duvor, klagade han: man försöker smyga sig på dem men di är så varska.

Ordet är förstås släkt med substantivet varsel och verben varsna och varsko. Men jag har aldrig sett det i någon ordbok (har inte kollat SAOB). Ändå är det ju ett alldeles utmärkt ord; vackert, kärnfullt och användbart.

Uppenbarligen fanns ingen tillräckligt varsk person i moderat-toppen, som kunde se faran komma. Ännu på morgonen idag tisdag (ett och ett halvt dygn efter valet) låg texten nedan överst på Bo Lundgrens egen sida:

Så blev det inte. Och den duvblå flocken har decimerats kraftigt.

Frågan är väl nu om någon kan komma på ett lika kärnfullt uttryck just för motsatsen till varsk: ett ord som skulle betyda "okänslig, ouppmärksam, okänslig för fina signaler eller tecken i tiden"?

I oktober i fjol skrev Göran Rosenberg i DN att Saudiarabien var "en psykohistorisk rubbning". Jag skrev en liten fånig notis och undrade om Usama bin-Laden i så fall var Mulan. Det var nog obegripligt för många, men så här är det:

Pskyohistoria är ingen verklig vetenskap utan något som sf-författaren Isaac Asimov i början av femtiotalet hittade på för sin klassiska romantrilogi Stiftelsen ("Foundation" i original).

I den är psykohistoria snarast en sorts matematiskt exakt sociologi, med vilken man kan förutsäga hur en tillräckligt stor grupp människor ska bete sig. Tack vare denna kunskap kan en liten hemlig elit styra historiens utveckling - genom att sätta in exakt "stimuli" vid exakt rätt tidpunkt. (Från en sf-konferens i en annan tid - på sjuttiotalet - minns jag en deltagare som hävdade att "psykohistorien existerar i det hål i det borgerliga medvetande där marxismen borde ha funnits". Ni vet, historiens lagbundna utveckling och det där.)

Alltnog, Mulan är en superskurk med drag av Hitler (men dessutom telepat) i Stiftelsen-triologin (som f.ö. finns att köpa på Sf-bokhandeln).

Men nu sjutton!?! Guardian rapporterar nu att Usama bin-Laden verkligen sägs ha inspirerats av Asimovs bok, som översatts till arabiska med titeln... just det, al-Qaida.

Bevisföringen är möjligen något ansträngd. Att "egendomliga" sammanträffanden inträffar egentligen inte egendomligt - New York Times skrev nyligen om sådana i artikeln "The odds of that".

Men i och för sig är det inte omöjligt att science fiction inspirerat terrorister: de amerikanska extremhöger-miliserna stödjer sig till exempel på en rad apokalyptiska, rasistiska sf-romaner.

Detta har Sven Lindqvist dokumenterat utförligt i "Nu dog du - bombernas århundrade" (finns i pocket och som e-bok hos Bonniers).Man kan läsa de 22 korta inledningsavsnitten ("ingångarna i labyrinten") på Sven Lindqvists sajt, om än i engelsk översättning (klicka på den engelska titeln "The history of bombing" i spalten till vänster och rulla ner sidan). De relevanta avsnitten är nr 3, 7, 13, 18 och 22. (se också notisen om Sven Lindqvist-seminariet nedan).

(Och som det inte var nog med sammanträffanden: idag kom paketet från amazon.com med Jackendoffs "The foundations of language" - som handlar om "psykolingvistik"!)

Kan inte låta bli detta. Folkpartiet har lockat över hundratusentals värdekonservativa väljare från moderater och kristdemokrater med valets profilfråga: språktest för invandrare. Men i fredagens DN tar Lars Leijonborg flera steg tillbaka, och säger att den som klarat svenska för invandrar-undervisningen inte ska behöva göra något test.

Ursäkta mig om jag inget begriper.

• Vad betyder "klara undervisningen" - och hur mäter man det - om inte med ett test? Alltså ett första test, innan det Leijonborgska testet?
• Och om någon då, som Leijonborg säger, inte lyckats klara undervisningen, varför ska man då över huvud taget testa henne igen? Då vore det väl bättre att ge henne mer utbildning i stället?
• Kanske menar han i själva verket "genomgå" undervisningen när han säger "klara"? Men varför då ha ett test över huvud taget, om det i praktiken räcker att sitta av tiden?

I lördagens DN konstaterar också Kurdo Baksi att eftersom nästan alla invandrare klarar sfi-kurserna, kommer ingen att behöva göra språktest i praktiken.

"Det säger nu Leijonborg två dagar före valet när språktestkravet gett honom nästan femton procent av väljarstödet. Och sverigedemokraterna i Olofström tror fortfarande på folkpartiets hårda språktestkrav: de ställer inte upp i valet där, utan uppmuntrar sina sympatisörer att lägga sin röst på fp."

Kanske ska man vara tacksam mot fp: test-frågan har just blivit en testfråga - på attraktionskraften hos grumliga budskap i främlingsfientlighetens utkant. Det är å andra sidan djupt oroande.

Länkar:
Invandrarfrågorna tog över i retoriken (Henrik Brors i DN )
Sverigedemokrater slår ett slag för folkpartist (DN)

För knappt ett år sedan skrev jag en artikel här På Kornet om hur nyhetssajterna agerade under terrorattackerna i USA. Har du inte läst den tidigare, kanske du vill göra det idag: Webben kan bli en god dementimaskin.

Mer från Montana, detta USAs Norrland, som har gott om skog, berg och vattenkraft men är en av de fattigaste delstaterna.

När elmarknaden avreglerades för ett par år sedan utlovades valfrihet och lägre priser. Det stabila och lokalt ägda kraftbolaget, Montana Power, sålde dammar och kraftverk till några giganter i kraftbranschen. Istället omvandlade det sig själv till internetleverantör, under namnet Touch America.

Nu vacklar bolaget på ruinens brant. Och de nya kraftföretagen har mångdubblat elpriserna, vilket drivit åtskilliga bolag i delstaten i konkurs.

Priserna rusar nu i höjden också för privatpersoner. En gräsrotskampanj mobiliserar därför för att köpa tillbaka kraftverken. Men bolagen, uppbackade av den republikanska delstatsregeringen, satsar miljoner på en motkampanj.

Det som sker i Montana är bara en del av en bred motreaktion mot skandalerna på tele- och energimarknaderna (energi var Enrons ursprungliga affärside, innan den ersattes av bokföringsfiffel). Och medan DN rapporterar om att elbolag misstänks ha manipulerat kurserna på den nordiska elbörsen, har samma erfarenheter gjorts i Kalifornien. Förundersökningar pågår om just misstänkt manipulering av elpriser. Avregleringsexperimentet kan ha kostat staten 30 miljarder dollar.

Läs hela hos New York Times: Cheap Power Gone, Montana Is to Vote on Buying Dams

"The premise of all this ballyhoo is that the industry (and its artists) are being harmed by free downloading.
Nonsense."

Det finns inget som tyder på att CD-försäljningen minskar för att musik finns fritt tillgänglig, skriver Janis Ian i artikeln The internet debacle- an alternative view Hon ger gott om exempel på motsatsen: gratisprover ökar försäljningen - av böcker såväl som skivor. Och hon har egen erfarenhet att backa upp det med.

I en uppföljningsartikel föreslår hon ett konkret experiment:

"All the record companies get together and build a single giant website, with everything in their catalogues that's currently out of print available on it, and agree to experiment for one year. All the record companies agree that, for the sake of the experiment, and because these items are currently dead in the water anyway, they're going to charge a more-than-reasonable price for each download."

Janis Ians artikel har redan länkats till av mer än tusen sajter, översatts till nio språk (men inte svenska?).

Fejkad bokföring, försvunna pensionspengar, och skyhöga direktörslöner trots dåliga affärer. Det har vi fått i stora portioner sista tiden.

Min sommar gick till stor del åt att röja i min mors föräldrahem - byggt av min morfar på trettiotalet. Bland gamla papper hittade jag några klipp från 1934, med ett innehåll som kändes märkligt aktuellt.

Under rubriken "Konstruerade upp förluster för att komma åt arbetarnas fonder" skriver Gotlands Folkblad så här:

"Vid a.-b. Separators ordinarie bolagsstämma den 19 maj i år fattades som bekant flera uppseendeväckande beslut av aktiemajoritetens innehavare. Bl.a. beslöt man för bolagets räkning konfiskera de stora fonder som enligt tidigare beslut avsatts för arbetarnas räkning. Man lade sålunda beslag på Arbetarpensionsfondens 872.618 kr, Arbetareänkepensionsfondens 257.565 kr och Arbetarebyggnadslånefondens 120.000 kr, eller sammanlagt 1.249.565 kr."

Separatorarbetarna hade betydligt lägre betalt än andra grupper, men hade i gengäld blivit lovade pension från företaget. Styrelsen drog in fonderna med hänvisning till förluster i utlandet.

Men fanns det några förluster? Häradshövdingen Axel Carlsson hade tagit ut stämning på bolaget vid Stockholms rådhusrätt, eftersom ..."någon faktiskt förlust å bolagets utländska tillgodohavanden icke kan fastställas med ledning av siffrorna i berättelsen. Styrelsen har i stället på fri hand konstruerat upp sådana förluster."

Carlsson hade också upptäckt att företaget upprättat två olika verksamhetsberättelser: "en ofullständig och därför olaglig avsedd för aktieägarna och en fullständig och sålunda laglig avsedd för protokollet".

Trots de påstådda förlusterna stod majoriteten vid bolagsstämman bakom konfiskationen. Dessutom beslöt de "att direktörernas löner på respektive 100,000 och 75,000 skulle behållas, liksom de rundligt tilltagna styrelsearvodena på 8,000 kr per år och ledamot." Ett förslag att sänka lönerna med 25.000 avvisades bestämt.

Men landsfiskalen Helmer Andersson befarade att det fanns fler ersättningar och krävde en "fullständig och överskådlig redogörelse över tillämpade löner, arvoden, provisioner, dagtraktamenten och reseersättningar med mera". Men någon redovisning fick stämman inte: "Direktör A Wästfelt svarade härpå att sådana upplysningar skulle skada bolagets intressen."

Häradshövdingen Carlsson ville att domstolen skulle upphäva stämmans beslut om fonder och löner. Hur det gick med det vet jag inte. Men några dagar senare skrev min morfar, Fridolf Hejdenberg (på den här skrivmaskinen) en kommentar i Folkbladet, där han också nämner nyligen avslöjade skyhöga löner och egendomliga provisoner i Svenska Amerikalinjen och Munksjö-Fiskeby.

"Det var väl nog att folk fick reda på direktörslönerna. Inte lönerna, men väl uppgifterna därom skadade! Uppenbarligen känner man inte opinionen så illa," skriver han, och sammanfattar:

"Skulle man ha tillfälle att avlyssna de inre bolagscirklarna i vårt långa land, misstänker vi att man skulle få interiörer till livs ifråga om löner, arvoden, provisioner och traktamenten m.m., som skulle komma den annars mycket förhärdade svenska allmänheten att blekna en aning om nosen. Naturligtvis behöver man inte förutsätta att tillståndet är generellt, men att det vilar något ruttet över en stor del av bolagsvärlden torde vara oomtvistligt. Och att man kräver upprensning är förklarligt."

Fridolf jämför också direktörernas årslön - 100.000 kronor (i 1934 års penningvärde!), 333 kronor om dagen räknat efter 300 arbetsdagar - med lönen för tillfälligt arbete i arbetslöshetens trettiotal: "3 kr. om dagen, 500-700 kronor om år - ty man får inte arbeta alla veckor".

Styrelsen i Separator bestod enligt Gotlands Folkblad vid denna tid av hovjägmästare Rålamb, direktör Ingeström, direktör Wästfelt, överingenjör Forsberg, bankdirektör Trygger och bankdirektör J Wallenberg.
PS: Om du orkar med mer läsning om ekonomi, bokföring och etik rekommenderar jag Paul Krugman i NY Times.

Om det finns en typiskt amerikansk konstform, är det imitationen?

En "re-make" av den brittiska tv-serien "Den sjungande detektiven" är under inspelning (se Blind Höna i april).

I maj noterade jag hur Hollywood stal intrigen från "Stalker" och gjorde "Sphere".

Och nu berättar IMDB att en amerikansk version av Andrej Tarkovskis "Solaris" får premiär i december. Gjord av Steven Soderbergh, som tydligen skrivit ett nytt manus på Stanislaw Lems klassiker.

Soderbergh har ju ett visst anseende anseende som tänkande regissör. Men kan han stå emot kraven på specialeffekter och action? Jag irriteras av farhågan att se Tarkovskijs återhållna, nedtonade och eftertänksamma berättelse överkörd av den Hollywoodska ångvälten.

Å andra sidan finns naturligtvis originalet kvar, hur många kopior som än görs. Och varför skulle man inte få göra nytolkningar av filmer? Teaterpjäser nytolkas hela tiden - originalintrigen flyttas från en tid och plats till en annan, språk och form ändras. Till och med böcker skrivs om i nya versioner. Var det fel av Eyvind Johnsson att skriva om "Odyssén" till "Strändernas svall"?

Min verkliga irritation har nog att göra med det jag uppfattar som den amerikanska självtillräckligheten, okunskapen om omvärlden, oviljan att anstränga sig för att förstå något utanför den egna, snävaste kulturkretsen.

Men är det en sann bild av Amerika? Eller är det också en fördom - en spökbild, projicerad av min hjärna, förstärkt av krafter utifrån, ungefär som spökfigurerna på Solaris-stationen?

En och annan här i Sverige försöker inbilla sig att tittarna gillar att TV 4 numera bryter programmen med reklam. Men om tittarna får möjlighet att välja - vad händer då?

David Pogue skriver i New York Times om entusiasmen hos dem som använder de nya digitala videobandspelarna, som jag skrivit tidigare om här på Blind Höna:

Imagine a magic box that gives you an extra half-hour of free time every day. Imagine that it could also shift any TV show so that it comes on just as you sit down to watch. Imagine a gizmo so amazing that everyone who bought it turned into an evangelical fanatic, extolling its virtues to anyone within earshot.

Such a machine exists, and it's called a digital video recorder.

Den extra halvtimmen tjänas alltså in på att man slipper se annonserna:

You just can't overstate how great that ad-skipping is (unless of course you work for a TV network).

Neil McManus, också i NYT, sparar betydligt mer än en halvtimme om dagen:

You may never sit through another commercial. (...) Recently, ABC filled three hours with the James Bond film "From Russia With Love," a 115-minute movie. My wife and I skipped 65 minutes of commercials. On another night, we watched six half-hour sitcoms in about two hours. (...) we're giddy with power.

En DVR har förstås flera andra fördelar:

You can pause a live broadcast, rewind to something you have just been watching, put live TV into slow motion, jump back seven seconds to replay a line of mumbled dialogue, find out how far you are into the broadcast and so on. (...)

Furthermore, a DVR's built-in modem silently downloads the next two weeks' program listings during the wee hours each night, via a toll-free call. As you scroll through these listings, one press of the Record button schedules a future show for recording. With an additional button press, you can tell the DVR that you want to record every episode of, say, "American Idol," all season long. The astonishing part is that you'll never care what time or channel a show is on. The DVR rarely misses, even if the network fiddles with its broadcast schedule.

Later, when you fall to the couch, you call up a tidy list of everything your DVR has recorded, ready for playback. This is a killer feature, no matter whether you're a heavy or very light TV watcher: it means that your TV never shows anything but good stuff. DVR owners never have to channel-scan; life's too short. (Pogue)

Många funktioner, men klarar man av att använda dem? Ja, säger NY Times. En DVR är mycket enklare att sköta än de gamla videobandspelarna:

In many respects, the TiVo (www.tivo .com) and ReplayTV (www.replaytv.com) are practically identical. Both offer vast arrays of features cleverly organized into simple onscreen displays, exhibiting a religion of design simplicity that Microsoft would do well to study. (Pogue igen)

Med rätt mjukvara kan din dator också bli en DVR. McManus har provat. PC-baserade system har dock (som man kunde vänta sig) satsat på fler specialfunktioner snarare än användbarhet och enkel design. Ett system kan läsa text som förekommer i tv-bilden, och reagera när ett förvalt ord förekommer:

The ATI system offers a glimpse of what is possible with its word-match feature, which lets you enter words for it to monitor. (...) As a test, I entered the word "Sosa" and minimized the program during a Chicago Cubs game. Sure enough, the TV window opened up every time the announcer mentioned Sammy Sosa. This let me catch every one of his at-bats while I worked on my PC

Pogue skriver också om TV-branschens motattacker. Om DV-spelarna blir mer populära måste något gå: antingen möjligheten att hoppa över annonserna, eler hela den ekonomiska modellen för TV-branschen.

Idag har branschen stämt DVR-tillverkarna. Men är det bara en taktik på kort sikt. Det är svårt att stoppa teknik, särskilt som den inte är beroende av en tillverkare utan kan byggas av enkilda program i en dator.

På längre sikt har de fler val, menar Pogue: "...and some of them are scary."

Först att på olika sätt "lura" DV-spelarna att inte känna igen annonsformaten. Förmodligen föga långsiktigt även det.

Annars att bädda in reklamen i programmen - "an extremely icky scenario". TV 4:s meteorolog säger "...imorgon blir det 28 grader varmt på Gotland - perfekt läge för en iskall Coca-Cola!"

Eller går det att göra annonser som folk verkligen vill se? Kanske.

On the TiVo remote control, there’s no 30-second jump button—only a fast-forward button. TiVo executives have discovered that if you’re blowing through some commercial that looks kind of cool, you may still stop to view it at normal speed. They’re right: I do that all the time on my TiVo.

If the advertisers took it upon themselves to make their commercials irresistible—better than the shows, even—viewers would want to see them, no matter what ad-skipping features were available. (...) This is the ultimate win-win.

Men, å andra sidan, varför inte betala för TV? Helt reklamfria kanaler, som HBO i USA, kostar sådär 10 dollar i månaden. Kanske minibetalningar för just de program man vill se?

There may be something in between: a $2-per-month-per-channel plan in which we’d all get ad-free shows—and we’d keep our monthly bills reasonable by signing up for exactly the channels we liked. (I suspect this will occur over the cable companies’ dead bodies.)

En rapport häromdagen från Online Publishers Association menar faktiskt att internet-användare nu är mer villiga att betala för vad de får - även om nischen ännu är ganska liten.

More Internet users are showing a willingness to pay for content online — subscribing to news sites, for example, or paying fees to send e-greeting cards — suggesting a shift in consumers' expectations that online services should be free. (...)

The survey found that 12.4 million Americans paid for some type of content in the first quarter of this year, compared with 7 million in the first quarter of 2001. The survey did not include payments made to pornography sites.

A big chunk of the spending accrued to business and financial news sites, which in 2001 racked up $214.3 million in revenue from selling content, mainly through monthly and annual subscriptions. (...)

Several other prominent media companies have recently introduced for-pay packages on their Web sites. ABC.com said yesterday that it would begin charging $4.95 a month for "ABC News On Demand," which includes news clips and day-after replays of "World News Tonight" and "Nightline," as well as 30 days of the programs' archives. CNN.com began charging for access to video on its site earlier this year.

Källor:

• TV Magic, Made More Magical Still (David Pogue)
• Skipping Commercials? Not So Fast. (David Pogue)
• The Desktop Computer as Live-TV Recorder (Neil McManus)
• A Shift Registers in Willingness to Pay for Internet Content (Matt Richtel)

Jag skrev om att de gängse annonsstrategierna för webben är kontraproduktiva i På Kornet-artikeln "Hur annonserna inte fungerar".

New York Times skriver nu hur America Online drastiskt skär ner antalet annonser i sin online-tjänst.

In recent years, each annual update of the America Online service offered more space devoted to advertisers, more promotions for high-tech gadgets, and more links to other divisions of AOL Time Warner in hopes of impressing Wall Street with the potential for synergy.

Men det visade sig att medlemmarna röstade med fötterna och övergav tjänsten:

...late last year, AOL's monthly surveys found member satisfaction starting to dip. Mr. Leonsis formed a task force to look at why members were canceling their service. It zeroed in on pop-up advertisements, a longtime feature and to many a longtime annoyance. As revenue began to fall last year, AOL had increased the frequency of pop-ups, and members began to complain louder than usual.

A study showed that when the number of pop-up ads was cut in half for a group of members, their satisfaction improved notably. That led not only to a cutback in the number of pop-ups across the service, but was, according to Mr. Leonsis, the catalyst for a revolution within AOL.

"It became a flashing beacon for employees," he recalled. "If someone said, `I don't care about members, I care about the numbers,' we could show them the numbers."

En ny version av AOLs egen webbläsare lanseras i höst. En av företagets designers beskriver den som "a very important step backward" - mycket mer fokuserad på användarens behov och vad hon verkligen uppskattar: chat-rum och andra funktioner för att skapa nya vänkretsar på nätet (förresten, vänkrets är mitt förslag till svenskt ord för community).

Läs hela artikeln "New Software (and Bosses) at AOL" hos New York Times. (Den innehåller också en del intressant om fusionen mellan AOL och Time Warner, som jag berörde här på Blind Höna i en text om fusionsvansinnet för en månad sen.)

I morgon: Färre annonser, nöjdare kunder del 2: i TV

I väst är man chockerad över de palestinska självmordsbombarna. Soffprogrammen analyserar: Hur förmår de? Vilken fanatism driver dem? Undertonen är tydlig: sådana kan vi aldrig bli.

Men handlingarna kanske inte blir lika obegripliga, när man betraktar vilken propaganda som föregått dem.

Betänk till exempel den palestinska storfilmen från 1996, där palestinierna är så gott som utraderade. Ockupationsmakten har i kraft av sin våldsamma teknologiska övermakt smulat sönder deras städer, drivit bort befolkningen, tagit över hela landet. Bara några få modiga män och kvinnor håller ut, omringade i en ökenbas. I ett sista, desperat anfall försöker de slå tillbaka, utan egentligt hopp om att lyckas.

Så, i sista ögonblicket lyckas en av dem slinka igenom ockupanternas försvarsmur. Driven av hat och hämndbegär mot övermakten - vi har sett hur hans liv och familj slagits i spillror av ockupanternas övergrepp - för han sin bomb rakt in ockupationsmaktens centrum och spränger dem, och sig själv, i luften. Nu tippar balansen plötsligt över till palestiniernas fördel; över hela linjen kan de slå tillbaka. När segern är vunnen prisar den palestinske presidenten martyrerna och utropar självständigheten.

Patriotisk smörja? Javisst. Förresten, byt ut "palestinier" mot "amerikaner" i de två styckena närmast ovan. Filmen hette "Independence day", vann ett stort antal filmpriser 1997 och spelade enligt IMDB in cirka 8 miljarder kronor världen över.

(Och nej, jag anser inte att israeler är rymdmonster eller att det är ädelt att spränga kvinnor och barn i luften. Men självmordsbombarens taktik är uppenbarligen förståelig - när det passar oss?)

"When AOL bought Time Warner for $106 billion in 2000, many saw history in the making... [---] It was the ultimate synergy triumph, or so it appeared. Since then, new CEO Richard Parsons has admitted that the synergies were oversold; Time has not even been able to get its AOL e-mail to work properly", skriver Newsweek i artikeln "The Giants stumble" - Jättarna faller - en förödande saklig kritik av de senaste årens fusionsvåg.

Det här tangerar temat för en artikel som jag länge skrivit på för Kornet: hur vi konstant tycks underskatta komplexiteten, omfånget och därmed också kostnaderna för de nödvändiga "administrativa" delarna i även (skenbart) tämligen enkla tekniska system.

Newsweek ser samma fenomen i verksamhet i "merger mania": de senaste årens våg av företagssammanslagningar har inte in friat löftena om rationaliserings- eller produktivitetsvinster. Sammanslagna företag går som regel sämre än konkurrenter som inte fusionerat (några undantag finns).

"It can sound so simple: just combine computer systems, merge a few departments, use sheer size to force down the price of supplies, and the merged giant should be more profitable than its parts. Alas, it fails to work out that way more often than not."

Vid fusionerna finns förstås ytterligare en faktor vid sidan om teknisk blåögdhet: snöd vinning för de direktörer som får mångmiljonbelopp i bonus för att affären genomförts (inte för att den skapat infriat några löften).

"Merger mania created millionaires but made millions more poorer", skriver Guardian i sin granskning.

"When boo.com, run by an ex-model and ex-poet, blew £80m selling fashions on the internet that nobody wanted every one laughed; its funds were provided by wealthy individuals who would not miss the odd million. But another 6% off Vodafone, as happened yesterday, is less funny; it affects almost everyone in Britain who is saving for old age via a pension."

(Londonbörsen sjönk sådär 500 miljarder - en halv biljon kronor - i värde igår.)

Och tekniken bidrog till att aktiekurserna blåstes upp upp till orimliga nivåer, enligt Guardian:

"The effect was exaggerated by the growing amounts of money invested in tracker funds - funds that simply replicate the market rather than try to pick winners and losers. Tracker funds are driven by computer programmes and their influence helps explain why the shares of nine "new economy" companies, such as Freeserve, Psion, Baltimore Technologies were so inflated that they entered the FTSE 100 in March 2000, replacing reliable-but-dull companies such as Associated British Foods and Scottish & Newcastle.
Eight of the nine have subsequently been relegated and, on any traditional investment measure, most should never have been there in the first place."

Men gör det nåt om kurserna faller? Är det inte bara låtsaspengar i alla fall?

"It was almost too good to be true: while executives were receiving millions, no one seemed to be bearing the cost." skriver Paul Stiglitz (Nobelpristagare i ekonomi) också i Guardian, men konstaterar: "It was a mirage."

Hans Schenk vid universitetet i Tilburg uppskattar i Newsweek att av de totalt 9 biljoner dollar som spenderades på fusioner mellan 1996 och 2000 var 5,8 biljoner antingen bortkastade, eller bidrog till att förstöra välstånd. Angus Knowles-Cutler vid Deloitte & Touche i London studerade 40 problemföretag; hälften hade problem på grund av fusioner som gått snett. “This is costing the world billions and billions,” säger han i Newsweek.

Hmm, snart semester. Ska försöka få den där artikeln - och de andra - skrivna.

Det här blir nästan för gnälligt, men jag kan inte låta bli att kommentera. "Att skylla på analytiker för att det är problem på börsen är som att skylla på meteorologer när det regnar", säger ordföranden i Finansanalytikernas förening, Lars Göran Orrehag, i en intervju i Finansvision den 1 juli. Jaha. En annan liknelse kanske hade varit bättre, med tanke på att varken Pohlman eller Bekkestad - till skillnad från börsologerna - kan få lågtryck att bli högtryck, hur mycket de än pratar.

(Och i samma tidning skriver börskommentatorn att "en hel del psykologi" faktiskt "sannolikt" styr beteendet på börsen. Ja herregud. Det ska vara en insikt det.)

Men kanske ska man ta orrspelet på allvar. Det är ju ett faktum att aktiekurserna numera till stor del är bortkopplade från den reella ekonomiska utvecklingen i företagen. En storförlust kan få kursen att gå upp - om den inte är så stor som man trott att den skulle bli (eller, strängt taget, som man trott att andra trott att den skulle bli). Och en god nyhet kan få kursen att gå ner. Vinsterna räknas inte på lång sikt i form av aktieutdelning (det vill säga återbetalning på lånet till företaget) utan på kort sikt, genom förändringar i andras värdering av utvecklingen.

Det intressanta är ju då att själva in-data inte längre behöver vara företags ekonomiska situation, utan kan vara vad som helst. Strängt taget skulle vi kunna driva börsen kring till exempel litterära konjunkturer, med andelar i romaner eller författare. (Nytt intresse för Brunner på grund av följetong i SvD - öka innehav. Minska i Östergren. Avvakta i Jersild). Eller ännu hellre, som Orrehag verkar vara inne på - vädret. Väderdata, med sin blandning av viss regelbundenhet och viss oförutsägbarhet är i själva verket perfekta för ett sådant spel. Vi kan spekulera i fint väder på Öland över midsommar, kanske rent av blanka på en översvämning i Dalsland, eller ställa ut optioner på medeltemperaturen i Sveg.

Vädret har dessutom två stora fördelar. För det första kan börsologernas bildspråk äntligen att förankras i verkligheten ("Börstemperaturen steg idag", "Solig avslutning i Tokyo").

För det andra är vädret betydligt svårare att manipulera än ett företags resultat (med avskruvningar och bokslutstransplantationer), vilket radikalt skulle minska de problemen världens börser brottas med idag.

Först beskriver Paul Krugman skandalerna i den amerikanska ekonomin som ett systemfel, som omedelbart för tankarna till den sovjetiska industrins manipulationer med sina planmål.

Sen tycks amerikanska skolmyndigheter ha fått tag på en kopia av den sovjetiska censurens arbetsmanual, och tagit itu med att avlägsna felaktiga och olämpliga tankar i litteratur.

Så annonserar George Bush skapandet av ett ministerium för inrikessäkerhet - en välkänd institution i det gamla Östtyskland och Tjeckoslovakien.

Slutligen läser jag Mark Crispin Millers angrepp på medierna och den amerikanska partipropaganden i "The Bush Dyslexicon". Oärligheten och skenbilderna - "seeing that it's all gone wrong yet always hearing, from om high, that everything is perfectly allright" - har blivit en sorts offentlig hemlighet, säger han, med ett resonemang som i stort sett är identiskt med det som brukade användas för att förklara sovjetmedborgarnas förhållande till det partiets propaganda.

En viktig skillnad finns förstås. I Sovjet hade Crispins bok inte blivit publicerad, och "Moskva Times" hade inte kunnat skriva om litteratur-censuren.

SVTS nya sajt är Sveriges sämsta, enligt Internetworld. Det är inte överraskande. Sajten som helhet har stora brister; såväl i grafisk design, interaktionsdesign som informationsdesign - jag kritiserade den i Kornet-artikeln SVTs nya sajt: design som stänger ute.

Men det finns faktiskt delar av sajten som förtjänar ett bättre betyg.

SVTs val-sajt är både ambitiös och innehållsrik.

Liksom svt.se som helhet plågas valsajten av oändliga laddningstider. Den lider också av några av sajtens allmäna designproblem. Men när man håller sig inom valsajten slipper man helt de irriterande menyerna som ramlar ur boxarna till vänster. Delsajtens egen navigation kunde varit mer samlad, men den fungerar och är inte sämre än på de flesta sajter. Och här har man lyckats fylla den form, som fungerade så dåligt på nyhetssidorna, med intressanta länkar och fylligt innehåll.

TV4 och Aftonbladet (trea respektive femma på Internetworlds topplista) har val-sajter som inte kommer i närheten av SVTs - vare sig till innehåll eller uppläggning. Viktiga inslag på deras sajter är sidor där man kan "styla om partiledarna" (knåda bilder av dem till oigenkännelighet), ladda ner loggan "I love Gudrun" till mobiltelefonen, eller "testa vilken väljartyp du är", med frågor som "Tycker du bättre om Jennifer Lopez än om kungen?".

TIll de seriösa inslagen på dessa sajter hör några torftiga, allmänna artiklar om hur valet går till, och på Aftonbladet en del länkar till tidningens krönikörers sedvanliga artiklar och krönikor (t.ex. en krönika av Jan Guillou som inte alls handlar om valet.)

DN, sjua på listan, har ännu ingen särskild sajt. SvD har en valsajt, men också den är i huvudsak en länksamling till artiklar i tidningens övriga delar.

Kontrasten mot SVTs innehåll, med bakgrunder och specialartiklar, är faktiskt slående. Aftonbladet och TV4 har schablonmässiga webbfrågor ("vilket parti skulle du rösta på idag") och tester av typen "kolla om du är folkpartist". SVT har istället ett intressant dubbelperspektiv: dels tillbakablickar på Sveriges politiska historia; dels låter man partierna måla upp sina framtidsbilder av Sverige år 2027, om just de får regera.

Något SVT har, som helt saknas på de övriga sajterna, är en ambitiös regional bevakning. Du kan välja att se valfrågor från varenda kommun i Sverige. De regionala nyhetsredaktionerna matar in nyheter. Ännu finns det inte nyheter från alla kommuner. Men här ser man något av det, som skrämde andra medier inför lanseringen av SVTs sajt: hur bra det kan bli, om SVT lyckas få sina olika delar att samverka på ett bra sätt.

Min vän Tommy Sundström på webblogg.net brukar hävda att nätet kommer att bli som amerikansk TV: fyllt med reklamavbrott (typ annonser som tar över hela skärmen) till precis hitom gränsen till det outhärdliga.

Det kan vara sant, men... nu visar det sig att man kan överlista även tv-reklamen; och allt fler tar chansen.

Efterträdaren till den vanliga videobandspelaren har "passerat en popularitetströskel" enligt International Herald Tribune. En miljon hushåll i USA har nu en Digital Video Recorder (DVR) - i huvudsak en rejäl hårddisk som kan lagra TV-program.

Med en DVR är det mycket enklare att slippa reklaminslagen. En av de senaste modellerna kan till och med ställas in på att alltid automatiskt hoppa över reklaminslagen vid uppspelning. DVR-ägare ser också bara hälften så många reklaminslag, säger en undersökning. Var femte ser ingen reklam alls längre.

TV- och reklamindustrin är villrådig. En del försöker stoppa apparaterna genom att stämma tillverkarna. Andra försöker fundera ut nya sätt att använda tekniken. Möjligheter finns, eftersom DVR-maskinerna är anslutna till internet (de hämtar programinformation och tider från en central server).

En variant är särskilda annonser, som skickas direkt till DVR-skärmen, när (och om) användaren trycker på paus-knappen.

En annan variant prövas i ett reklaminslag där sångerskan Cheryl Crow medverkar. Det är specialkodat så att DVR-ägarna - men bara de - kan se tolv minuter till av "advertainment" över nätet. Under tiden spelar maskinen in det ordinarie programmet och fortsätter att visa det, utan skarvar, efter det utvidgade reklaminslaget.

Men även om nya reklam-modeller kommer att utvecklas, verkar det finnas en viktig skillnad: de nya varianterna ger tittaren en helt annan, mycket större kontroll över mediet. På det sättet blir det snarare TV som kommer att bli mer som nätet.

- Vi måste lära oss att göra reklam som folk faktiskt vill titta på, konstaterar Mollie Weston på BestBuy.

Läs hela artikeln på International Herald Tribune.

Paul Krugman skriver i New York Times om 90-talets praxis att basera direktörernas ersättningar på aktiekursen:

"And until just a few months ago we thought it was working.

Now, as each day seems to bring a new business scandal, we can see the theory's fatal flaw: a system that lavishly rewards executives for success tempts those executives, who control much of the information available to outsiders, to fabricate the appearance of success. Aggressive accounting, fictitious transactions that inflate sales, whatever it takes.

It's true that in the long run reality catches up with you. But a few years of illusory achievement can leave an executive immensely wealthy. Ken Lay, Gary Winnick, Chuck Watson, Dennis Kozlowski — all will be consoled in their early retirement by nine-figure nest eggs. Unless you go to jail — and does anyone think any of our modern malefactors of great wealth will actually do time? — dishonesty is, hands down, the best policy.

And no, we're not talking about a few bad apples. Statistics for the last five years show a dramatic divergence between the profits companies reported to investors and other measures of profit growth; this is clear evidence that many, perhaps most, large companies were fudging their numbers."

Det kan inte hjälpas att jag kommer att tänka på det gamla Sovjet, där bonus var kopplad till hur företaget nådde (eller överträffade) planmålen; och hur alla där regelmässigt manipulerade sin redovisning.

Läs hela Krugmans artikel i New York Times.

Om någon kan hitta en enda ny tanke i Dagens Nyheters huvudledare den 6 juni, vänligen underrätta mig.

DN publicerade nyligen en självkritisk artikel om att för många nyhetsartiklar skrevs om Mellanöstern, även om inget särskilt hänt, och för få artiklar om andra delar av världen, trots att fasansfulla saker inträffat. Detta verkar dock inte ledarredaktionen ha brytt sig om att fundera på.

Mitt tips: om man skrivit en ledare där de tre sista styckena - där läsaren ju förväntar sig någon typ av ny slutsats - börjar så här:

• Att USA har en nyckelroll är uppenbart
• Det är en gammal lärdom att...
• Det är lätt att leda i bevis att...

så bör man nog slänga den i papperskorgen och göra ett nytt försök.

Nu ändrar sig skolbyråkraterna i New York State: litteraturutdrag i standardprov ska inte rensas från "opassande" ord och uttryck. Gustav Holmberg på Det perfekta tomrummet hittade den nya politiken förklarad i New York Times: New York Exams to Regain Intact Literary Passages.

"Har du läst någon bok om nazisternas slavarbetare?" frågar Gitta Sereny retoriskt i tisdagens DN (4 juni 2002). "Man skulle kunna skriva en fantastisk roman om slavarbetarna."

Sereny och DN vet det kanske inte, men det finns minst en sådan, i sanning fantastisk roman: François Cavannas "Les Russkoffs" från 1979, prisbelönt i Frankrike. I svensk översättning kom den som Sången från stäppen på Norstedts 1982.

Romanen är självbiografisk: den tonårige Cavanna är en av de unga franska pojkar som skickas till tvångsarbete i de tyska vapenfabrikerna. Där möter han ryska och ukarinska flickor som skickats till slavarbete från det ockuperade Sovjet. Möter; nej, han drabbas av dem; av deras fantastiska, böljande sång, medan de pressar granathöljen avsedda för ostfronten:

"Hennes röst är full av något rikt och vackert som griper mig. De andra stöder henne i bakgrunden, och sedan tar en annan vid, med ett våldsamt läte som av ett vilddjur och då träder Maria tillbaka och sedan sjunger hela kören, allesammans på en gång, i triumf, jag kvävs av en lyckokänsla, mina ben darrar, pressarnas kanonskott passar in precis, som om de var avsedda för just detta. Abteilung sechsundvierzig sjunger som en katedral med gyllene lökkupoler, som vinden över stäppen, som... ja, försök själv att beskriva något sådant utan att det låter fånigt.

Grabben vid pressen bredvid och jag ser på varann. Rebuffet heter han. Hans ögon står fulla med tårar. På mig rinner de nedför kinderna. 'Det är Boris Godunov', säger han. Jag säger ingenting. Jag vet inte ens vad han talar om. Jag visste inte ens att ryssarna hade ryktet om sig att sjunga bättre än något annat folk i världen." (översättning Anne-Marie Jansson)

Boken är ett ohyggligt starkt dokument och en gripande kärlekshistoria, men fick knappast den uppmärksamhet den förtjänade när den kom ut. Gör dig själv en tjänst och sök den på bibliotek eller i antikvariat och få en riktigt stor läsupplevelse.

En annan bok, som hakar i "Sången om stäppen" nästan som en pusselbit i en annan, är dokumentärromanen Babij Jar av Anatoli Kuznetsov (pseudonymen A. Anatoli). Också den är självbiografisk: i det ockuperade Kiev får den unge Anatolij uppleva hur tyskarna samlar arbetsföra kvinnor och flickor, som Cavannas Maria, och skickar till tvångsarbetet. Han ser också de tyska försöken att dölja sanningen: glada broschyrer och propagandafilmer om arbetet i de tyska fabrikerna."

Den svenska utgåvan från 1970 (W&W, pocket) är dessutom extra intressant, eftersom den innehåller författarens fullständiga text och med med fetstil visar de ord som censuren strök när boken först publicerades i Sovjet.

Det lustiga är att ingreppen till arten är identiska med de strykningar som amerikanska skolmyndigheter gjort i amerikansk litteratur vid standardproven - se "I USA: falsk litteratur" här nedan. Nakenhet, judisk nationalitet, pessismism, "otrevliga" fakta som att de döda kropparna var insmorda med urin och avföring efter gaskammaren, att det fanns prostituerade, liksom passager som kritiserar det egna landet har konsekvent strukits.

Jeanne Heifetz tyckte det var något konstigt med de utdrag ur kända böcker som ingick i standardprovet i engelska i New York. När hon kontrollerade, visade det sig att texterna rensats från så gott som alla ord och uttryck för ras, religion, etniskt ursprung, sex, alkohol, nakenhet, till och med de mildaste svordomar och i stort sett allt som möjligen skulle kunna vara stötande för någon.

Så i ett utdrag ur en bok av Isaac Singer har "most Jewish women" blivit "most women"; "even the Polish schools were closed" har blivit "even the schools were closed."

En av texterna var ett tal av Kofi Annan, där allt om USAs skuld till FN tagits bort. Och när Annan prisar "fine California wine and seafood" blev det bara kvar "fine California seafood."

I en text av Anne Dillard har alla referenser till hudfärg rensats bort, trots att stycket handlade om hur det var att som vit besöka en stadsdel helt dominerad av svarta. I en annan text har en person som i originalet var "fat" blivit "heavy". Läs hela artikeln "The Elderly Man and the Sea? Test Sanitizes Literary Texts" i dagens New York Times. (NY Times är gratis men kräver att du registrerar dig.)

Om det tar en programmerare sex månader att skriva ett program, tar det som bekant inte två månader för tre programmerare. Det visade Frederick Brooks redan för 25 år sedan i klassikern "The Mythical Man month".

Men i "Möte med matte" ("för grundskolans senare årskurser", Liber förlag 1994) får barnen räkna på hur lång tid det tar att rigga en förstärkaranläggning: 6 timmar för Per, men 3 timmar för Patrik och 2 timmar för Pim. Hur lång tid tar det om de hjälps åt? En timme, påstår matteboken efter en rent matematisk uträkning.

Men även skolbarn vet att det inte är så i verkligheten: är man fler på ett jobb går det åt tid för att kommunicera och fördela arbetsuppgifterna, och därför att man måste dela verktyg, och vänta in varandra. "Är du inte klar med skiftnyckel än?" "Ska jag ta den sladden nu? - Nej, du måste vänta tills jag lagt undan den här först."

De flesta gånger jag hjälper Henrik med matten blir jag irriterad på de orealistiska, svårbegripliga och ologiska uppgifterna.

Ett annat exempel handlade om mjölkförbrukningen på ett dagis. Utifrån åtgången en viss dag skulle man tala om hur stor förbrukningen var på ett år. Men tolvåringar förstår att det är dumt att beräkna ett helt års förbrukning från värdet på en enda viss dag. Tänk om det var extra varmt den dagen, och gick åt mycket mjölk just därför? De vet också att antalet barn på ett dagis ändras, när barn slutar eller flyttar. Och på utflyktsdagar har man egen matsäck med sig. Och så vidare.

Varför klä uppgifterna i en exempeldräkt som direkt strider mot barnens egna erfarenheter?

Henriks reaktion var ett torrt konstaterande att "Jamen, matte handlar inte om verkligheten. Böckerna låtsas handla om verkligheten, men det gör de inte."

Ikväll visar kanal 5 "Sphere" - en thriller från 1998 med Dustin Hoffman, som inte gjorde så mycket väsen av sig. Manusförfattaren Michael Chricton tjänade måhända inte så mycket pengar på den som på t.ex. "Jurassic Park". I så fall finns väl en aning rättvisa i världen, eftersom han knyckt historien rakt av från de ryska sf-författarna Arkadij och Boris Strugatskij, utan att ange det någonstans.

Extra intressant blir det eftersom Strugatskijs historia redan tidigare använts som filmmanus - till Andrej Tarkovskijs mästerverk "Stalker" från 1979!

I bröderna Strugatskijs roman "Picknick vid vägkanten" (och Tarkovskijs film) tycks en främmande farkost ha landat på jorden. Området runt landningsplatsen spärras av. Ett litet team försöker ta sig in i zonen, men där väntar onämnbara fasor - naturlagarna verkar ha satts ur spel. Men längst in i området finns något underbart: ett gyllene klot med förmågan att förverkliga människors tankar och önskningar. Men sent omsider inser teamet att det knappast är någon välsignelse: vill vi verkligen ha våra innersta önskningar uppfyllda? Är människan verkligen mogen för det?

I "Sphere" tycks en främmande farkost ha landat på jorden. Området runt landningsplatsen spärras av. Ett litet team försöker ta sig in i zonen, men där väntar onämnbara fasor - naturlagarna verkar ha satts ur spel. Men längst in i området finns något underbart: ett gyllene klot med förmågan att förverkliga människors tankar och önskningar. Men sent omsider inser teamet att det knappast är någon välsignelse: vill vi verkligen ha våra innersta önskningar uppfyllda? Är människan verkligen mogen för det?

En del i den här historien är förvisso allmängods - i grunden är det väl sagan om Promethevs och elden. Och Chrichton har ändrat miljö och inramning: zonen är på havsbottnen, inte på land, och det främmande rymdskeppet visar sig vara från framtiden snarare än från yttre rymden. Men strukturen och alltför många detaljer (gyllene klot!) är så lika att det knappast är någon slump.

Man kan se Sphere som en fascinerande inblick i Hollywoods hjärnor. Tarkovskijs film - men även romanen - är långsam, filosofisk, lågmäld, lämnar mycket outsagt och tvingar tittaren att tänka. Fasorna i zonen är bara antydda och orsakerna bara antydda.

Hollywoods version är stöpt i thrillerns form - upptrissad, explicit, och budskapet stavas med så stora bokstäver att absolut ingen ska missa det.

Ändå tycker jag nog att Boris (Arkadij dog 1991) borde få en hacka av intäkterna.

"Picknick vid vägkanten" gavs ut på svenska på Delta förlags 1978. Manuset till "Stalker" kom ut på Sam J Lundwalls Fakta & Fantasi 1987.

Den 24 april 1915 samlades ledarna för den armeniska kolonin i Konstantinopel ihop, fördes bort och avrättades. Den ungturkiska juntans folkmord på nästan två miljoner armenier i Turkiet - så gott som hela den armeniska befolkningen i landet - hade börjat.

Den 24 april är den dag armenier världen över högtidlighåller minnet av folkmordets offer.

När man läser om hur först männen slaktades, och därefter försvarslösa kvinnor, barn och åldringar plågades ihjäl under vidriga former, kan man inte låta bli att tänka: etnisk rensning. Massgravar. Srebrenica.

När man läser om armeniernas kamp för en egen identitet under det turkiska förtrycket, om hur stormakterna fullständigt struntade i dem, är det omöjligt att inte tänka: palestinierna. Jenin.

Idag är det också på dagen tio år sedan Sven Lindqvist utkom med boken "Utrota varenda jävel". Med utgångspunkt från Joseph Conrads bok "Mörkrets hjärta" (från vilken titeln är ett citat) visar den hur Hitlers folkmordspolitik mot judar, zigernare och slaver hade sina direkta föregångare i de brittiska, belgiska, franska och tyska utrotningskampanjerna mot urinvånarna i Afrika och Asien. (Läs mer om boken på Sven Lindqvists sajt: www.algonet.se/~sven-l/svenska.html. Webbplatsen har frames och felaktiga javascript: därför måste denna krångliga webbadress användas. En nyckel till sajten för Mac-användare finns på Guldkorn)

Att ingen uppmärksammade att det var just den 24 april boken kom ut, var kanske ett tecken på hur fullständigt det armeniska folkets öde glömts bort.

Sven Lindqvist skrev den 4 april 2002 i DN om hur ättlingar till folk och grupper, som varit utsatta för grymheter i historien nu försöker få upprättelse och ersättning. I det sammanhanget kan man notera, att efter folkmordet på armenierna hölls inga rättegångar mot mördarna; ingen ersättning har erbjudits de efterlevande. Turkiet har i det längsta försökt förneka att folkmordet över huvud taget ägt rum.

Inspelningen av en amerikansk långfilmsversion av den brittiska teve-serien The singing detective är enligt IMDB planerad att starta imorgon.

Ger de sig aldrig? Originalversionen, med Michael Gambon, Joanne Whalley, Janet Suzman, Alison Steadman och Jim Carter är sannolikt den bästa teve-serien någonsin. Varför ens försöka?

Vad blir det kvar av av Dennis Potters briljanta manus om deckarförfattaren som i fantasi och feberyrsel återupplever en av sina romaner, när det ska kortas från nästan sju timmar till en och tre kvart?

Regissör för den planerade ameikanska versionen är (fortfarande enligt IMDB) en Keith Gordon, vars huvudsakliga meriter är några avsnitt av diverse amerikanska teve-skräckisar.

Och vad säger man om Robert Downey Jr. som Philip Marlow? Att han förhoppningsvis fortfarande är insydd för narkotikabrott och att det stjälper hela projektet.

Bedrövligt. Am I right or am I right?

Mobilteleoperatören Hi3G har anställt en chefredaktör, vilket skapat en del förvåning. Nyanställde Erik Hörnfeldt - veteran i internetbranschen - får frågan av Resume: Är din nya arbetsgivare ett mediaföretag eller en mobiloperatör?
- Jag tror inte att det går att dela in företag så grovt längre, svarar han.

Nå, konceptet har faktiskt nästan hundra år på nacken. Det ungerska telefonbolaget Telefon Hirmondó levererade dagliga nyheter till mer än sex tusen abonnenter under några år före första världskriget.

Hörnfeldt kvalar för övrigt nu gott och väl in för att kallas mummy. Välkommen i gänget!

I Kornet-artikeln "Webben kan bli en god dementimaskin" skrev jag om hur vi mejlade runt hela världen vid terrorattackerna den 11 september 2001.

James Moody, assistant professor i sociologi vid Ohio State University, driver nu "The Electronic Small World Project", för att undersöka om mejl vekligen gjort världen mindre.

Vilka band knyter mejl mellan människor? Kan de "ansiktlösa" kontakterna på nätet bryta ras- eller könsbarriärer? Kan man rita upp nätets sociala topografi?

- Vi vill undersöka hur information sprids med mejl, på vilket sätt olika människor har kontakt, och hur liten den sociala världen är, säger han i en intervju på universitets hemsida.

Moody har studerat hur sociala nätverk fungerar i den vanliga världen - till eempel mellan tonåringar och grannar. Nu vill han ta reda på om elektroniska relationer fungerar på samma sätt - eller annorlunda.

"Inventions like email have dramatically stretched the boundaries of potential communication, but communication is still fundamentally a social process.  While it is now possible for people in Sydney to communicate with people in Chicago, how often does this happen?  Does email tie us closer to family and friends or distance us from our communities?"
(Från projektets sajt)

Du kan bidra till studien, genom att svara på några enkla frågor om dina mejlkontaker; frågor som förmodligen får dig att själv reflektera över vem du mejlar med, och hur. Gå till The Electronic Small World Projects webbplats. Klicka på "Volunteer", så kommer du så småningom till frågeformuläret

Moody säger att han tänker följa upp enkäten efter ett år, för att se hur människors mejlkontakter har förändrats.

Blind Höna ömmar för sina levande släktingar. Man inser ju att burhöns har det för jävligt och vill gärna välja ett värdigare alternativ.

I KFs reklamfilm åker hönan motorcykel, mil efter mil, i ett öppet, storslaget kustlandskap. Men hur mycket får de röra sig i verkligheten?

• Villkoret för att höns ska få kallas frigående är att det finns max 9 hönor per kvadratmeter. Det motsvara en yta av ungefär 33 cm i fyrkant, eller bildytan på en 21-tums bildskärm. En frigående höna kan alltså nätt och jämnt vända sig om, utan att krocka med grannarna.
• Väljer du "Sprättägg" har hönan några centimeter till att röra sig på. Med 7 hönor per kvadratmeter har varje höna ungefär 30 x 40 cm att röra sig på.
• KRAV-märkta ekoägg - som filmen gör reklam för - läggs av hönor som kan ha det lika trångt. Där anges antalet hönor till 5-7 per kvadratmeter. I gynnsamma fall kan alltså den ha en yta av 50 x 40 cm att röra sig på.
  (Källa: Coop Konsum ekologi)

Det är klart att vi alla vet att höns inte kör mc. Men jag blir allt oftare bekymrad över att de bilder som reklamen suggererar har så lite med verkligheten att göra. Ett annat aktuellt exempel är Nokias reklamfilm med flickan på bussen som ser på skräckfilm i mobilen. Bara så ni vet, kommer det inte att gå att göra i det nya 3G-nätet heller.

Eller är jag bara onödigt petig?

Sven Lindqvist har en beundransvärd förmåga att berätta klart och enkelt även om krångliga saker. Jag tycker att han är en av dem som skriver bäst svenska - det vet du om du läst handboken "Att skriva för webb är att skriva för publik".

Oavsett om du gillar hans åsikter eller ej, fira dagen med att läsa något av honom. En text för dagen - hämtad ur boken "En underjordisk stjärnhimmel" - finns på www.svenlindqvist.net (du måste klicka i ögat för att få se texten.)

Webbplatsen innehåller mer, men har frames och felaktiga javascript. En nyckel som gör fler av sajtens delar åtkomliga, framför allt för Mac-användare, finns på Guldkorn)

"If it is all a lie about computers becoming easier, more productive, and less time-consuming, what is the practical result? The result is more products, more people to support those products, more consultants to support end users.

I am not kidding about this. I have been CEO of a software company and have developed a lot of software. One of some software company strategies was to NOT make the software too easy to use. Make people believe that it is easy to use, but create a marketplace for consultants, contractors and programmers who sell services to support your software. SAP grew like an out-of-control virus epidemic when its customers were paying contractors $400,000/year to install their software.
(---)
The point is that the lack of usability coupled with the promise of productivity creates an economic generator. It is a fundamental component now of our economy. Just think, I can use PowerPoint pretty well, but I used to make my own (...) truly effective presentations. If you were going to compete with me on a presentation, you would have been wise to hire a creative marketing firm. All I needed was some flipchart paper, two or three colored markers, and a flipchart stand. Sometimes I wound up standing the flip charts on a chair.

Now, I need a laptop, a projector, MS office and a lot more time working with the software than I ever had to spend with the markers. There are at least two orders of magnitude of money involved and relatively speaking, my presentations are no better at all. Absolutely speaking, they seem better - a lot nicer looking, more pizzaz, etc. Still, simplicity is powerful and when I was doing flipcharts they were much more impressive because, (1) people recognized and appreciated my creativity and effort, and (2) there was less competition in matters of style as opposed to substance.

To me, the bottom line is that I spend a lot more to accomplish a lot less, but Bill Gates makes a lot more money."

Hela denna text av Ralph Barhydt finns på Netfuture - Steve Talbotts nyhetsbrev med kritik av hi-tech-samhället; ibland rätt flummig och självgod (med en olycklig antroposofisk slagsida), men ibland högst relevant. Det roliga är att en hel del nät-höjdare, som Kevin Kelly, Langdon Winner, Michael Goldhaber och Alan Wexelblat uppenbarligen läser vad han skriver, och med jämna mellanrum kommenterar det.

"Virgin Mobile, the UK's fifth-largest mobile phone operator, is in discussions with Playboy, the US adult magazine publisher, to offer its customers access to soft-core pornography.

The possible deal is a sign that the mobile phone operators see pornography, already one of the most economically successful areas of e-commerce, as a potential and much-needed revenue earner. (---)

Mobile operators, which paid £22.5bn to buy third-generation licences from the government, are having to come up with new services to persuade users to pay for additional internet content."

Läs hela på Financial Times sajt.

Jag tycker nog det är lite konstigt att Stockholms Stadsteater i programbladet till Arthur Koestlers "Natt kl 12 på dagen" skriver att "Den regim som Stalin skapade finns kvar". Var har de varit sen Sovjets fall?

Men föreställningen var bra; framför allt är Sten Ljunggren strålande som Rubasjov.

I det gamla Sovjet läste ryssarna sina tidningar Pravda och Izvestija bakifrån. Man visste att förstasidan bara innehöll proklamationer och propaganda. Om något intressant över huvud taget meddelades, fanns det längst bak i tidningen, som en notis längst ner på sidan, under någon oskyldig rubrik.

Samma läsart kan tillämpas på reklamen hos oss. Medan den broschyr jag häromdagen fick från Skandia på framsidan trosvisst utropar "Dina pengar växer starkt och långsiktigt", finns på sista sidan, nederst, ett diagram som visar att

• räntan sjunkit till sin lägsta nivå någonsin, och att
• totalavkastningen nu är negativ - det vill säga att våra insatta medel har minskat i värde.

Strax intill konstaterar man också, under den inte särskilt informativa rubriken "Vad händer med räntan", att "Tyvärr är det svårt att sia om framtiden."

När vissa företag bränner en miljard och andra en miljon, kan det vara värt att påminna om skillnaden.

Det är så lätt att tänka "tusen, tiotusen, hundratusen, en miljon, en miljard..." Men en miljard är tusen gånger större än en miljon; inte tio gånger, som är steget mellan de andra termerna i listan.

Hur stor är en miljard då? Jag brukar försöka visualisera det så här: Om man räknar en siffra i sekunden, dygnet runt, kan man räkna till en miljon på lite drygt elva dagar. Om man på samma sätt försöker räkna till en miljard, får man hålla på i 32 år.

På pizzerian Lilla Elefanten i Visby kan man inte längre få någon Marinara, Calzone eller Quattro Stagioni. I stället kan man beställa en Tottes Bussar, en Länsförsäkringar, en Faktab Finans, eller en Ilexpressen, eller en Polisen eller Visby Ladies. "Anledningen till att vi bytt namn på pizzorna är vårt samarbete med gotländska företag och gotländsk idrott," meddelar menyn.

Jag undrar om det finns några gränser för vilka företag som kan tillåtas sponsra pizzorna? Kan man hugga in på Begravningsbyrån Fonus? Njuta av en Anticimex med extra räkor? En Västerhejde slamsugning utan lök? Kan man sätta tänderna i en Folktandvården med musslor?

På A4:s sajt kan du läsa Pelle Anderssons "vykort" från Manhattan. I själva verket är det ett av de bästa reportagen jag läst från New York efter terrorattackerna.

I morgontidningarna: ännu en dos börsanalyser som samstämmigt konstaterar att man inget kan veta om hur det kommer att gå.

Samtidigt flyr småspararna, dvs tidningsköparna, från aktier. Ytterst få bryr sig om placeringarna i PPM-systemet, som dimensionerades för att tiotusentals svenskar skulle byta fonder flera gånger om dan. "Aktieanalytikerna" har väl en trovärdighet klart lägre än han som spår nästa sommarväder i aborrtarmar och björnskit.

Min fråga: Vilken blir den första tidning som går ut och säger "På grund av det minskade intresset för börsen (och på grund av att det är lika relevant som statistik över lottonummer) och på grund av otillförlitligheten drar vi från och med nu kraftigt ner på vår börsbevakning. Istället ger vi mer plats åt kultur/utland/sport/matlagning/resor/debatt... "?

>> Synpunkter? Skicka ett mail med länken ovan.<<