Blind höna april - juni 2002: arkiv

Syrenerna har vissnat. För mig fungerar just utblommade syrener som en stark påminnelse om att inget är oändligt; att jag bara kommer att få se dem blomma ett ändligt antal gånger till - ett inte särskilt stort antal. (Men det är bara syrener som får mig att tänka så. Inte utblommade maskrosor, inte lupiner, inte ens rosor.)

Kanske var det i alla fall därför jag reagerade så starkt när ordet livslängd häromdagen i DN hade avstavats liv-slängd. Rimmar på bortslängd. Det gäller att se till att ens livs-längd inte känns liv-slängd.

Richard Saul Wurzman (som myntade begreppet informationsarkitekt) har skrivit boken Information Anxiety, som handlar om design för att underlätta lärande och förståelse. Lite oväntat låter han den sluta med ett kapitel som heter Design your life.

Den stora grejen är inte att designa en användbar webbplats, eller ett hus, eller en brödrost. Det stora designproblemet är att designa sitt liv.

Framför allt handlar det om att kunna göra sånt man är intreserad av, menar han. "Intresse" har kommit att bli ett ord för hobbies och pyssel - inte för arbete. "Vad jobbar du med? Vilka är dina intressen?" är ett typiskt frågepar som visar vilken konstig motsättning som uppstått.

Trevlig midsommar önskas alla På Kornet-läsare. Nu åker jag till Öland.
Alla notiser om språk

Banne mig om jag begriper varför inte svenska Mine slagit stort med jazzpop-CDn "Freedom gone mad". Emma Holmér har en ljuvlig röst, sval och sensuell. Hon skriver utmärkta låtar och intelligenta texter. Ljudlandskapet är skimrande och detaljrikt. Första spåret "Wouldn't mind the waiting" Šr svängigt och har en refräng med typiska öron-krokar... nej, kort sagt är det obegripligt. Och orättvist.

Beror det på att musikindustrin är korrupt, och gräver sin egen grav med sitt fokus på enstaka storsäljare? Eller är det bara otur? Jag vet inte. Men lyssna själv och fundera!

Just nu kan man köpa "Freedom gone mad" (obs att det är en fullängds-cd!) för 29 kronor på www.ginza.se. Det är skamligt på sitt sätt, men ett lysande tillfälle för dig. Vad har du att förlora? Köp den. Eller köp ett par, så har du en present som kommer att bli en glad överraskning för nån som fyller år. Blind Höna handlar om att hitta saker - och Mine är ett riktigt fynd.

Om den tar slut på Ginza finns den - till ett fortfarande förmånligt pris - på cdon.se. CDon har även kvar debut-cdn "Mine"; mer lågmäld men väl värd att lyssna på. Och medan du väntar på att skivorna ska levereras, kan du läsa i New York Magazine om musikindustrins framtid (tack Rymdimperiet för länken).
Alla notiser om musik

Först beskriver Paul Krugman skandalerna i den amerikanska ekonomin som ett systemfel, som omedelbart för tankarna till den sovjetiska industrins manipulationer med sina planmål.

Sen tycks amerikanska skolmyndigheter ha fått tag på en kopia av den sovjetiska censurens arbetsmanual, och tagit itu med att avlägsna felaktiga och olämpliga tankar i litteratur.

Så annonserar George Bush skapandet av ett ministerium för inrikessäkerhet - en välkänd institution i det gamla Östtyskland och Tjeckoslovakien.

Slutligen läser jag Mark Crispin Millers angrepp på medierna och den amerikanska partipropaganden i "The Bush Dyslexicon". Oärligheten och skenbilderna - "seeing that it's all gone wrong yet always hearing, from om high, that everything is perfectly allright" - har blivit en sorts offentlig hemlighet, säger han, med ett resonemang som i stort sett är identiskt med det som brukade användas för att förklara sovjetmedborgarnas förhållande till det partiets propaganda.

En viktig skillnad finns förstås. I Sovjet hade Crispins bok inte blivit publicerad, och "Moskva Times" hade inte kunnat skriva om litteratur-censuren.
Alla notiser om ekonomi, media, samhälle

Shakespeare använde ungefär 15.000 specifika ord i sina samlade verk (siffran varierar lite från forskare till forskare, beroende på hur de räknar böjningar, avledningar med mera). Låt oss kalla den mängden för en bard.

Att försöka ta reda på hur många ord en person kan är inte enkelt. Ett sätt är att plocka, säg, vart tvåhundrade ord ur en stor ordbok, kolla hur många av dessa en person förstår, och sedan multiplicera med 200 (en del andra överväganden krävs också, men detta är principen).

Willam Nagy och Richard Anderson har undersökt amerikanska gymnasieelever och kommit fram till att de i snitt har ett ordförråd på 45.000 ord - förmodligen upp till 60.000 om man räknar med egennamn, siffror, en del utländska glosor och sammansatta ord. En tetrabard, alltså. De duktigaste eleverna eller studenter på universitetet skulle kunna ha ordförråd på det dubbla - en oktobard.

Är 60.000 ord mycket eller lite? En gymnasist har haft ungefär 17 år på sig att lära sig dessa ord. Det blir kring 3.500 nya ord att lära om året, det vill säga tio om dagen, det vill säga ett nytt ord varje halvannan timme under ett barns hela vakna tid, år ut och år in...

Det här resonemanget finns i Steven Pinkers "The language instinct". Jag berättad det för Henrik härom året. Någon dag senare kom han, lite orolig, och sa "Pappa, har du något nytt ord jag kan lära mig? Jag tror inte jag har lärt mig ett enda ord på flera timmar..."
Alla notiser om språk

SVTS nya sajt är Sveriges sämsta, enligt Internetworld. Det är inte överraskande. Sajten som helhet har stora brister; såväl i grafisk design, interaktionsdesign som informationsdesign - jag kritiserade den i Kornet-artikeln SVTs nya sajt: design som stänger ute.

Men det finns faktiskt delar av sajten som förtjänar ett bättre betyg.

SVTs val-sajt är både ambitiös och innehållsrik.

Liksom svt.se som helhet plågas valsajten av oändliga laddningstider. Den lider också av några av sajtens allmäna designproblem. Men när man håller sig inom valsajten slipper man helt de irriterande menyerna som ramlar ur boxarna till vänster. Delsajtens egen navigation kunde varit mer samlad, men den fungerar och är inte sämre än på de flesta sajter. Och här har man lyckats fylla den form, som fungerade så dåligt på nyhetssidorna, med intressanta länkar och fylligt innehåll.

TV4 och Aftonbladet (trea respektive femma på Internetworlds topplista) har val-sajter som inte kommer i närheten av SVTs - vare sig till innehåll eller uppläggning. Viktiga inslag på deras sajter är sidor där man kan "styla om partiledarna" (knåda bilder av dem till oigenkännelighet), ladda ner loggan "I love Gudrun" till mobiltelefonen, eller "testa vilken väljartyp du är", med frågor som "Tycker du bättre om Jennifer Lopez än om kungen?".

TIll de seriösa inslagen på dessa sajter hör några torftiga, allmänna artiklar om hur valet går till, och på Aftonbladet en del länkar till tidningens krönikörers sedvanliga artiklar och krönikor (t.ex. en krönika av Jan Guillou som inte alls handlar om valet.)

DN, sjua på listan, har ännu ingen särskild sajt. SvD har en valsajt, men också den är i huvudsak en länksamling till artiklar i tidningens övriga delar.

Kontrasten mot SVTs innehåll, med bakgrunder och specialartiklar, är faktiskt slående. Aftonbladet och TV4 har schablonmässiga webbfrågor ("vilket parti skulle du rösta på idag") och tester av typen "kolla om du är folkpartist". SVT har istället ett intressant dubbelperspektiv: dels tillbakablickar på Sveriges politiska historia; dels låter man partierna måla upp sina framtidsbilder av Sverige år 2027, om just de får regera.

Något SVT har, som helt saknas på de övriga sajterna, är en ambitiös regional bevakning. Du kan välja att se valfrågor från varenda kommun i Sverige. De regionala nyhetsredaktionerna matar in nyheter. Ännu finns det inte nyheter från alla kommuner. Men här ser man något av det, som skrämde andra medier inför lanseringen av SVTs sajt: hur bra det kan bli, om SVT lyckas få sina olika delar att samverka på ett bra sätt.
Alla notiser om webb och IT

Min vän Tommy Sundström på webblogg.net brukar hävda att nätet kommer att bli som amerikansk TV: fyllt med reklamavbrott (typ annonser som tar över hela skärmen) till precis hitom gränsen till det outhärdliga.

Det kan vara sant, men... nu visar det sig att man kan överlista även tv-reklamen; och allt fler tar chansen.

Efterträdaren till den vanliga videobandspelaren har "passerat en popularitetströskel" enligt International Herald Tribune. En miljon hushåll i USA har nu en Digital Video Recorder (DVR) - i huvudsak en rejäl hårddisk som kan lagra TV-program.

Med en DVR är det mycket enklare att slippa reklaminslagen. En av de senaste modellerna kan till och med ställas in på att alltid automatiskt hoppa över reklaminslagen vid uppspelning. DVR-ägare ser också bara hälften så många reklaminslag, säger en undersökning. Var femte ser ingen reklam alls längre.

TV- och reklamindustrin är villrådig. En del försöker stoppa apparaterna genom att stämma tillverkarna. Andra försöker fundera ut nya sätt att använda tekniken. Möjligheter finns, eftersom DVR-maskinerna är anslutna till internet (de hämtar programinformation och tider från en central server).

En variant är särskilda annonser, som skickas direkt till DVR-skärmen, när (och om) användaren trycker på paus-knappen.

En annan variant prövas i ett reklaminslag där sångerskan Cheryl Crow medverkar. Det är specialkodat så att DVR-ägarna - men bara de - kan se tolv minuter till av "advertainment" över nätet. Under tiden spelar maskinen in det ordinarie programmet och fortsätter att visa det, utan skarvar, efter det utvidgade reklaminslaget.

Men även om nya reklam-modeller kommer att utvecklas, verkar det finnas en viktig skillnad: de nya varianterna ger tittaren en helt annan, mycket större kontroll över mediet. På det sättet blir det snarare TV som kommer att bli mer som nätet.

- Vi måste lära oss att göra reklam som folk faktiskt vill titta på, konstaterar Mollie Weston på BestBuy.

Läs hela artikeln på International Herald Tribune.
Alla notiser om webb och IT | Alla notiser om ekonomi, media, samhälle

Paul Krugman skriver i New York Times om 90-talets praxis att basera direktörernas ersättningar på aktiekursen:

"And until just a few months ago we thought it was working.

Now, as each day seems to bring a new business scandal, we can see the theory's fatal flaw: a system that lavishly rewards executives for success tempts those executives, who control much of the information available to outsiders, to fabricate the appearance of success. Aggressive accounting, fictitious transactions that inflate sales, whatever it takes.

It's true that in the long run reality catches up with you. But a few years of illusory achievement can leave an executive immensely wealthy. Ken Lay, Gary Winnick, Chuck Watson, Dennis Kozlowski — all will be consoled in their early retirement by nine-figure nest eggs. Unless you go to jail — and does anyone think any of our modern malefactors of great wealth will actually do time? — dishonesty is, hands down, the best policy.

And no, we're not talking about a few bad apples. Statistics for the last five years show a dramatic divergence between the profits companies reported to investors and other measures of profit growth; this is clear evidence that many, perhaps most, large companies were fudging their numbers."

Det kan inte hjälpas att jag kommer att tänka på det gamla Sovjet, där bonus var kopplad till hur företaget nådde (eller överträffade) planmålen; och hur alla där regelmässigt manipulerade sin redovisning.

Läs hela Krugmans artikel i New York Times.
Alla notiser om ekonomi, media, samhälle

Om någon kan hitta en enda ny tanke i Dagens Nyheters huvudledare den 6 juni, vänligen underrätta mig.

DN publicerade nyligen en självkritisk artikel om att för många nyhetsartiklar skrevs om Mellanöstern, även om inget särskilt hänt, och för få artiklar om andra delar av världen, trots att fasansfulla saker inträffat. Detta verkar dock inte ledarredaktionen ha brytt sig om att fundera på.

Mitt tips: om man skrivit en ledare där de tre sista styckena - där läsaren ju förväntar sig någon typ av ny slutsats - börjar så här:

• Att USA har en nyckelroll är uppenbart
• Det är en gammal lärdom att...
• Det är lätt att leda i bevis att...

så bör man nog slänga den i papperskorgen och göra ett nytt försök.
Alla notiser om språk | Alla notiser om ekonomi, media, samhälle

Nu ändrar sig skolbyråkraterna i New York State: litteraturutdrag i standardprov ska inte rensas från "opassande" ord och uttryck. Gustav Holmberg på Det perfekta tomrummet hittade den nya politiken förklarad i New York Times: New York Exams to Regain Intact Literary Passages.
Alla notiser om språk | Alla notiser om ekonomi, media, samhälle

"Har du läst någon bok om nazisternas slavarbetare?" frågar Gitta Sereny retoriskt i tisdagens DN (4 juni 2002). "Man skulle kunna skriva en fantastisk roman om slavarbetarna."

Sereny och DN vet det kanske inte, men det finns minst en sådan, i sanning fantastisk roman: François Cavannas "Les Russkoffs" från 1979, prisbelönt i Frankrike. I svensk översättning kom den som Sången från stäppen på Norstedts 1982.

Romanen är självbiografisk: den tonårige Cavanna är en av de många franska pojkar som skickas till tvångsarbete i de tyska vapenfabrikerna. Där möter han ryska och ukarinska flickor som skickats till slavarbete från det ockuperade Sovjet. Möter; nej, han drabbas av dem; av deras fantastiska, böljande sång, medan de pressar granathöljen avsedda för ostfronten:

"Hennes röst är full av något rikt och vackert som griper mig. De andra stöder henne i bakgrunden, och sedan tar en annan vid, med ett våldsamt läte som av ett vilddjur och då träder Maria tillbaka och sedan sjunger hela kören, allesammans på en gång, i triumf, jag kvävs av en lyckokänsla, mina ben darrar, pressarnas kanonskott passar in precis, som om de var avsedda för just detta. Abteilung sechsundvierzig sjunger som en katedral med gyllene lökkupoler, som vinden över stäppen, som... ja, försök själv att beskriva något sådant utan att det låter fånigt.

Grabben vid pressen bredvid och jag ser på varann. Rebuffet heter han. Hans ögon står fulla med tårar. På mig rinner de nedför kinderna. 'Det är Boris Godunov', säger han. Jag säger ingenting. Jag vet inte ens vad han talar om. Jag visste inte ens att ryssarna hade ryktet om sig att sjunga bättre än något annat folk i världen." (översättning Anne-Marie Jansson)

Boken är ett ohyggligt starkt dokument och en gripande kärlekshistoria, men fick knappast den uppmärksamhet den förtjänade när den kom ut. Gör dig själv en tjänst och sök den på bibliotek eller i antikvariat och få en riktigt stor läsupplevelse.

En annan bok, som hakar i "Sången om stäppen" nästan som en pusselbit i en annan, är dokumentärromanen Babij Jar av Anatoli Kuznetsov (pseudonymen A. Anatoli). Också den är självbiografisk: i det ockuperade Kiev får den unge Anatolij uppleva hur tyskarna samlar arbetsföra kvinnor och flickor, som Cavannas Maria, och skickar till tvångsarbetet. Han ser också de tyska försöken att dölja sanningen: glada broschyrer och propagandafilmer om arbetet i de tyska fabrikerna."

Den svenska utgåvan från 1970 (W&W, pocket) är dessutom extra intressant, eftersom den innehåller författarens fullständiga text och med med fetstil visar de ord som censuren strök när boken först publicerades i Sovjet.

Det lustiga är att ingreppen till arten är identiska med de strykningar som amerikanska skolmyndigheter gjort i amerikansk litteratur vid standardproven - se "I USA: falsk litteratur" här nedan. Nakenhet, judisk nationalitet, pessismism, "otrevliga" fakta som att de döda kropparna var insmorda med urin och avföring efter gaskammaren, att det fanns prostituerade, liksom passager som kritiserar det egna landet har konsekvent strukits.
Alla notiser om musik | Alla notiser om språk | Alla notiser om ekonomi, media, samhälle

Jeanne Heifetz tyckte det var något konstigt med de utdrag ur kända böcker som ingick i standardprovet i engelska i New York. När hon kontrollerade, visade det sig att texterna rensats från så gott som alla ord och uttryck för ras, religion, etniskt ursprung, sex, alkohol, nakenhet, till och med de mildaste svordomar och i stort sett allt som möjligen skulle kunna vara stötande för någon.

Så i ett utdrag ur en bok av Isaac Singer har "most Jewish women" blivit "most women"; "even the Polish schools were closed" har blivit "even the schools were closed."

En av texterna var ett tal av Kofi Annan, där allt om USAs skuld till FN tagits bort. Och när Annan prisar "fine California wine and seafood" blev det bara kvar "fine California seafood."

I en text av Anne Dillard har alla referenser till hudfärg rensats bort, trots att stycket handlade om hur det var att som vit besöka en stadsdel helt dominerad av svarta. I en annan text har en person som i originalet var "fat" blivit "heavy". Läs hela artikeln "The Elderly Man and the Sea? Test Sanitizes Literary Texts" i dagens New York Times. (NY Times är gratis men kräver att du registrerar dig.)
Alla notiser om språk | Alla notiser om ekonomi, media, samhälle

Utmana ungarna i klassiska spel som Pong, Frogger, Space Invaders, Galaxian... och se den senaste utvecklingen bland dataspelen samtidigt. Kulturcentret Barbican i London har en stor utställning runt dataspelens 40-åriga historia, och framtid.

Två våningar fyllda med gamla och nya spel, konsoler och arkadmaskiner och relaterat material. Till det kommer några ganska udda attraktioner: spela en Space Invaders-variant där det inte är främmande rymdskepp du ska skjuta ner, utan citat av den franske filosofen Michel Focault!

Jag hade kanske väntat mig lite mer av djup och analys: utställningen är ärligt talat ganska okritisk. Stora delar är rätt lika de kommersiella spelcentra som också finns i London (eller arkadhallarna på Gröna Lund för den delen). Men kul är det. Och här spelar man gratis, sen man väl betalt inträdet (vuxna 11 pund, barn 5 pund.)

Ett uttalat syfte är att bevara dataspel. En del arkadspel finns i emulerad form, ett stort antal konsoler finns i original. Man kan också se ett av de allra tidigaste dataspelen: Spacewars, skapat 1962, som levererades gratis med datorn PDP-1 (se bilden till höger) och erbjöd förströelse för teknikerna i de laboratorier där datorn användes. Det finns förstås en motsättning mellan att bevara och samtidigt låta besökarna uppleva spelen. När vi besökte utställningen i förra veckan fungerade alla maskiner och alla handkontroller. Man får hoppas att de håller hela utställningstiden ut - till den 15 september. (Klicka på bilderna för att se dem i större format.)
Alla notiser om webb och IT

Om det tar en programmerare sex månader att skriva ett program, tar det som bekant inte två månader för tre programmerare. Det visade Frederick Brooks redan för 25 år sedan i klassikern "The Mythical Man month".

Men i "Möte med matte" ("för grundskolans senare årskurser", Liber förlag 1994) får barnen räkna på hur lång tid det tar att rigga en förstärkaranläggning: 6 timmar för Per, men 3 timmar för Patrik och 2 timmar för Pim. Hur lång tid tar det om de hjälps åt? En timme, påstår matteboken efter en rent matematisk uträkning.

Men även skolbarn vet att det inte är så i verkligheten: är man fler på ett jobb går det åt tid för att kommunicera och fördela arbetsuppgifterna, och därför att man måste dela verktyg, och vänta in varandra. "Är du inte klar med skiftnyckel än?" "Ska jag ta den sladden nu? - Nej, du måste vänta tills jag lagt undan den här först."

De flesta gånger jag hjälper Henrik med matten blir jag irriterad på de orealistiska, svårbegripliga och ologiska uppgifterna.

Ett annat exempel handlade om mjölkförbrukningen på ett dagis. Utifrån åtgången en viss dag skulle man tala om hur stor förbrukningen var på ett år. Men tolvåringar förstår att det är dumt att beräkna ett helt års förbrukning från värdet på en enda viss dag. Tänk om det var extra varmt den dagen, och gick åt mycket mjölk just därför? De vet också att antalet barn på ett dagis ändras, när barn slutar eller flyttar. Och på utflyktsdagar har man egen matsäck med sig. Och så vidare.

Varför klä uppgifterna i en exempeldräkt som direkt strider mot barnens egna erfarenheter?

Henriks reaktion var ett torrt konstaterande att "Jamen, matte handlar inte om verkligheten. Böckerna låtsas handla om verkligheten, men det gör de inte."
Alla notiser om ekonomi, media, samhälle

Ett - två - tre.

...från Nils Öhman på dn.se

fotö (sub)

Större sten som man kan vila ut på när man hoppar mellan stenar längs strandkanten. "Som tur var hittade jag en fotö. Annars hade jag trillat i."

genevad (sub)

Vad om att en väg är kortare än en annan. "Jag var helt säker på att det var kortare att åka över Sala så jag slog ett genevad med Kjell"

Alla notiser om språk

Johanna Koljonen påminner om att The meaning of Liff finns översatt till svenska i Finland: Varför finns Vetil? (Söderström & Co, 1999). Adams och Lloyd anges som författare, så jag antar att begreppen är desamma som i den engelska utgåvan.

Nils Öhman bidrar med svenska Liff-ord för saker som inte heller Adams tänkte på:

tveta (verb)

1. Ta två eller flera konfekter ur framsträckt godisskål med ett grepp som delvis döljer det tagna.
2. Tvekande ta något man inte blivit bjuden att ta, samtidigt som man oroligt tittar sig omkring för att se om någon ser att man tar.

bjärtrå (sub)

Små flickors längtan efter föremål i rosa och guld. "Tänk vilken bjärtrå den flickan känner."

Nils föreslår också fler ortnamn som borde avtvingas en mening, som Bograngen, Bullmark, Dvärsätt, Edane, Ellös, Ersmark, Finja, Glava, Hajom, Hedekas, Hjärtum, Hjärup, Horda, Kangos, Kårböle, Limmared, Sennan, Ullatti, Varekil och Vistträsk.

Han tipsar också om en ortsnamnskälla:
http://www.lysator.liu.se/runeberg/words/ord.ortsnamn.posten
Alla notiser om språk

35 år idag sedan "A Whiter Shade of Pale" släpptes, och bara två veckor till konserten i London. Bild från konserten i Köpenhamn i fjol - nu tillgänglig på DVD!
Alla notiser om musik

En rolig detalj (bland mycket fånigt) i Star Wars är att Yoda talar OSV.

OSV betyder inte "och så vidare" utan Objekt-Subjekt-Verb. Det är en ordföljd som låter så här: Your father he is. My home this is.

Engelskans (och svenskans) normala ordföljd är SVO, Subjekt-Verb-Objekt: "He is your father". "Jag läser boken". Ungefär 40 procent av världens språk använder SVO - utöver många västeuropeiska språk, som ju är släkt med varandra, också språk så skilda och obesläktade som vietnamesiska, det nigerianska edo-språket och indonesiska.

En ungefär lika stor del av världens språk har en annan ordföljd: subjekt-objekt-verb eller SOV: jag boken läser. Dit hör till exempel japanska, turkiska, och quechua från Sydamerika (alla obesläktade med varandra).

Det finns alltså sex möjliga grundordföljder (SVO, SOV, VSO, VOS, OVS, OSV). Man skulle kunna tro att de skulle vara lika vanliga, men de två första täcker alltså cirka 80 procent.

VSO - där "läser jag boken" är ett påstående, inte en fråga - står för ytterligare kanske 10 % av språken. Walesiska och en del söderhavsspråk är sådana. VOS - "läser boken jag" - förekommer hos en handful språk: tzotzil (ett mayaspråk) och malagasy, som talas i Madagaskar.

Man trodde länge att det inte fanns några språk där OVS - "boken läser jag" - var regel (en sån ordföljd finns däremot som specialfall i svenskan) . Hixkaryana och några besläktade språk som talas i Amazonas verkar dock vara sådana.

Men man har ännu inte hittat ett enda språk på jorden där ordföljden OSV med säkerhet är regel. Det finns en eller två kandidater, men saken är inte avgjord.

Entre för Yoda! "Begun this clone war has!" "Sick have I become." "When nine hundred years old you reach, look as good you will not."

Att OSV är så ovanligt på jorden bidrar förmodligen till Yodas utstrålning. (OSV förekommer dock i vissa fall i japanska, vilket kanske bidrar till den lätt österländska touchen hos Yoda.)

Därför är det också trist när Yoda i "Det mörka hotet" plötsligt utbrister "the force is strong with him". "Strong with him the force is", ska det naturligtvis heta på god OSV.

Varför beter sig språken så här? Varför är inte alla varianter lika vanliga? Många lingvister idag svarar "parameterteorin"; en lättläst introduktion till den är Mark C. Bakers "The Atoms of Language".
Alla notiser om språk

Ikväll visar kanal 5 "Sphere" - en thriller från 1998 med Dustin Hoffman, som inte gjorde så mycket väsen av sig. Manusförfattaren Michael Chricton tjänade måhända inte så mycket pengar på den som på t.ex. "Jurassic Park". I så fall finns väl en aning rättvisa i världen, eftersom han knyckt historien rakt av från de ryska sf-författarna Arkadij och Boris Strugatskij, utan att ange det någonstans.

Extra intressant blir det eftersom Strugatskijs historia redan tidigare använts som filmmanus - till Andrej Tarkovskijs mästerverk "Stalker" från 1979!

I bröderna Strugatskijs roman "Picknick vid vägkanten" (och Tarkovskijs film) tycks en främmande farkost ha landat på jorden. Området runt landningsplatsen spärras av. Ett litet team försöker ta sig in i zonen, men där väntar onämnbara fasor - naturlagarna verkar ha satts ur spel. Men längst in i området finns något underbart: ett gyllene klot med förmågan att förverkliga människors tankar och önskningar. Men sent omsider inser teamet att det knappast är någon välsignelse: vill vi verkligen ha våra innersta önskningar uppfyllda? Är människan verkligen mogen för det?

I "Sphere" tycks en främmande farkost ha landat på jorden. Området runt landningsplatsen spärras av. Ett litet team försöker ta sig in i zonen, men där väntar onämnbara fasor - naturlagarna verkar ha satts ur spel. Men längst in i området finns något underbart: ett gyllene klot med förmågan att förverkliga människors tankar och önskningar. Men sent omsider inser teamet att det knappast är någon välsignelse: vill vi verkligen ha våra innersta önskningar uppfyllda? Är människan verkligen mogen för det?

En del i den här historien är förvisso allmängods - i grunden är det väl sagan om Promethevs och elden. Och Chrichton har ändrat miljö och inramning: zonen är på havsbottnen, inte på land, och det främmande rymdskeppet visar sig vara från framtiden snarare än från yttre rymden. Men strukturen och alltför många detaljer (gyllene klot!) är så lika att det knappast är någon slump.

Man kan se Sphere som en fascinerande inblick i Hollywoods hjärnor. Tarkovskijs film - men även romanen - är långsam, filosofisk, lågmäld, lämnar mycket outsagt och tvingar tittaren att tänka. Fasorna i zonen är bara antydda och orsakerna bara antydda.

Hollywoods version är stöpt i thrillerns form - upptrissad, explicit, och budskapet stavas med så stora bokstäver att absolut ingen ska missa det.

Ändå tycker jag nog att Boris (Arkadij dog 1991) borde få en hacka av intäkterna.

"Picknick vid vägkanten" gavs ut på svenska på Delta förlags 1978. Manuset till "Stalker" kom ut på Sam J Lundwalls Fakta & Fantasi 1987.
Alla notiser om ekonomi, media, samhälle

Idag är det precis ett år sedan Douglas Adams dog. Fast han var mest känd som författaren till "Liftarens guide till galaxen", tycker jag hans roligaste bok faktiskt är "The meaning of Liff" som han skrev tillsammans med John Lloyd (senare utvidgad till "The deeper meaning of Liff").

"Liff" är ett lexikon över företeelser som det hittills inte funnits något eget ord för. Som till exempel en ansamling bilar på motorvägen, som rör sig exakt på hastighetsgränsen eftersom en av dem är en polisbil ("grimbister"), eller en särskild sorts fluga som lever inuti dubbelglasfönster ("harbottle"). Eller t.ex

nottage (n.)

Nottage is the collective name for things which you find a use for immediately after you've thrown them away. For instance, your greenhouse has been cluttered up for years with a huge piece of cardboard and great fronds of gardening string. You at last decide to clear all this stuff out, and you burn it. Within twenty-four hours you will urgently need to wrap a large parcel, and suddenly remember that luckily in your greenhouse there is some cardb...

Själva termerna har författarna inte uppfunnit fritt; istället har de tagit "spare words which spend their time doing nothing but loafing about on signposts pointing at places" - dvs ortnamn, företrädesvis brittiska. Så har Exeter fått ge namn till den lilla platsbiten som mystiskt blir över när man lagat en hushållsapparat, och Duddo har blivit termen för den mest deformerade potatisen i vilken påse som helst.

Varför inte hedra Douglas Adams med att börja skapa svenska liff-ord? Samma regler: ortnamn ska användas för nya företeelser. Hitta antingen svenska översättningar för sånt som Adams & Lloyd redan definierat (som grimbister), eller bidra med egna, nya företeelser. Här är två förslag till att börja med.

bökevara (sub)

den röriga högen av oandvändbara varor (t.ex. herrstrumpor endast i storlekar över 56 och under 32) som fyller reakorgar i stormarknader.
"- Gjorde du något fynd på rean? - Nej, det fanns bara bökevara kvar."

karbenning (sub)

fläcken i badkaret som du mellan varje rengöring glömmer egentligen är en skada i emaljen.

Skicka in dina förslag. Vill du ha material att utgå ifrån, kan du fundera på vad de här orden egentligen står för:
spjutterum
eskilsminne
filborna
stattena
dragabjär
vegalt
ripag
Adams horva
brokhå
abbelegreda
enetri
flakeböle
dapparna
getterum
stömlan
sörledens dapp
håporna
hunderum
tveta
källsåk
mellra horvor
kleva

...och mejla till mig.

En oauktoriserad kopia av The deeper meaning of Liff finns online på http://www-personal.umd.umich.edu/~nhughes/dna/stories/liff.html. Men beställ hellre boken från Douglas Adams sajt.
Alla notiser om språk

Ännu en rolig funktion på All Music Guides: att själv göra "Music Maps", musikaliska "släktträd" som visar vilka band som influerat andra, och hur hela musikgenrer utvecklats steg för steg. Skrålla ner en bit på Orbitals sida på AMG så hittar du en del.

På New York Times finns också en rolig, upptäckarlust-driven funktion: listan över "most e-mailed articles". Social navigation med påtaglig Google-smak.
Det finns ingen länk till denna topplista direkt från förstasidan (i alla fall har jag inte kunnat hitta den). Men läser man en artikel, dyker det upp en länk till sidan efter artikeln. (Klicka på bilden här ovan så kommer du dit; du kan dock behöva registrera dig först.)

(Allt detta apropå På Kornet-artikeln om upptäckarglädje på webben och tidigare inlägg på Blind Höna.)
Alla notiser om webb och IT | Alla notiser om musik

Apropå notisen här nedan om vikten av att kunna ångra sig: Fredrik Lindström skriver rätt klokt i slutet av "Världens dåligaste språk":

"Ett högteknologiskt samhälle (...) är visserligen skapat för människan och hennes bekvämlighet, men när det väl satts igång är det så komplicerat att underhålla, övervaka och reglera att människan själv lätt ställs åt sidan. (...) Vi lever i en värld där 'den mänskliga faktorn' är något negativt - inte något positivt som det väl rimligen borde vara. Än en gång tycks vårt språkbruk avslöja något centralt i vår mentalitet. Än en gång röjer vi att vi i mycket står på samhällets sida, den offentliga - inte på den mänskliga. Den mänskliga faktorn inträder när människan är mänsklig, helt enkelt. Att vi uttrycker det så antyder att vi på något obegripligt vis förväntar oss att hon egentligen skulle vara omänsklig. Den mänskliga faktorn gör sådana fel som människor normalt gör, och som vi inte tilräckligt noga garderat oss mot. Det verkar som vi accepterar att ha en värld där vi måste gardera oss mot mänsklighet."

Vilket får mig att vilja påminna om principerna Donald Norman formulerar i slutet av "The design of everyday things":

Errors are an unavoidable part of everyday life. Proper design can help decrease the incidence and severity of errors by

• eliminating the cause of some,
• minimizing the possibility of others, and
• helping to make errors discoverable, once they have been made.

(...) Proper design can make a difference in our quality of life.
(sid 216, Currency/Doubleday pocketupplagan, mina punkter)

Och när Lindström sammanfattar:

"Om vi fortsätter att försöka omskapa oss själva för att bättre fungera i vårt samhälle, genom att exempelvis teknologisera vårt språk, så har vi valt väg. Då har vi valt att omforma människan efter samhället, istället för att forma samhället efter människan."

...kan man inte låta bli att återknyta till Norman, some i "Things that make us smart" påminner om mottot för Världsutställningen i Chicago 1933:

Science finds,
Industry applies,
Man conforms

Normans alternativ är "A person-centered motto for the twenty-first century:"

People propose,
Science studies,
Technology conforms

Utforska själv Donald Normans sajt: www.jnd.org.
Alla notiser om webb och IT | Alla notiser om språk

Apropå På Kornet-artikeln om upptäckarglädje på webben: ytterligare en massivt länkad sajt (som IMDB) är All Music Guides (www.allmusic.com), en sajt med data om band och musiker.

För varje artist du slår upp kan du se länkar under rubrikerna Similar artists, Followers, Performed songs by, Worked with, Major contributors to the group, Roots and influences, och Formal connections. Nästan alltid finns det någon man kommer på att man skulle vilja vet mer om.
(Tack till Mikael Andersson som påminde mig om AMG.)
Alla notiser om webb och IT | Alla notiser om musik

Var ligger Ångervred? Strax utanför Härnösand kanske, vid Ångermanälvens stränder, i trakten av Häggdånger? Eller i Västergötland, mellan Vasared och Vållered? Kanske är det inget ortnamn? Kanske är det direkt ur Eddan?

"Ångervred Oden stod upp, bannade Loke, Balderdråparen, sadlade Sleipner, grep efter Gungner..."

OK - ingetdera. Ångervred ligger på Kungsholmen i Stockholm. Eller rätttare sagt sitter, på en parkeringsautomat.

Behöver man verkligen kunna ångra att man håller på att parkera bilen? Är det troligt att bilisten säger "Äsch, jag struntar i det här och kör runt, runt i ett par timmar istället?"

Jo, att ge användaren möjlighet att ångra sig är faktiskt en viktig egenskap som alla system borde ha. I parkeringsautomaten kanske du stoppar en onödigt stor peng: vrid på ångervredet så får du tillbaka den.

I många datorprogram kan man inte ångra vad man gör: istället har de rätt irriterande Bekräfta-rutor. "Vill du avbryta överföringen?" Men Bekräfta-rutorna räddar sällan från farliga fel; mest är de i vägen när man gör rutinsysslor. Svåra fel, som att dra viktiga filer till papperskorgen, gör man ju i god tro. Om man sen ger ordern "Töm papperskorgen" är man knappast inställd på att ifrågasätta den, även om datorn frågar "Vill du verkligen...?". "Ja, det är klart jag vill, det var ju därför jag gav kommandot, pucko!" tänker man och trycker rutinmässigt OK - och inser man att man raderat fyra veckors arbete med årsberättelsen.

Då blir man arg. Och ångrar sig. Ångervred.

"Ångervred stod vävmästarn upp, bannade FrontPage, filfördärvaren, nätkrossaren..."

Alla notiser om webb och IT | Alla notiser om språk

Musikutbudet blir mer och mer likriktat - i kommersiell radio och TV i synnerhet, men tyvärr även i Sveriges Radio.

Men så upptäcker man en annan värld: internetradio. Här finns det som gjorde nätet stort från början: möjligheten för människor som brinner att göra-det-själv.

Entusiaster världen runt skapar därför musikkanaler som de själva vill ha dem. Och för mig har det bekräftat att det finns fler som är missnöjda med att musikutbudet snävas in så groteskt: dels av skivbolagens cyniska hårdsatsning på storsäljare, dels av de kommersiella radiostationernas mekaniskt formel-styrda musikval.

Som mumie gillar jag framför allt Radio Paradise (www.radioparadise.com). Det allra roligaste är att jag fått upp öronen för mängder med artister som jag aldrig hört talas om förut: Catie Curtis, Bob Schneider, Great Big Sea, Equation, Toad the wet sprocket, CryCryCry, Sarah Harmer, Melissa Ferrick, Sparklehorse, Starsailor, Phish, Dar Williams, Laura Love, Divine Comedy, Jeb Loy Nichols, Widespread Panic, Incubus, Ours, Eels, Dishwalla, Devlins, Everlast, Rusted Root, Afro Celt Sound System, K's Choice ... musik som fått mig att hittills köpa ett halvdussin CDs som jag aldrig skulle skaffat annars.

Men idag (1 maj) är stora delar av internetradion tyst, i protest mot skivbolagens bud för upphovsrättsersättning. Om förslaget går igenom tystnar framför allt den intressanta, spännande delen av internetradion.

Gå till internetradions motkampanj-sajt SaveInternetRadio.org.
Och lyssna så länge du kan.
Alla notiser om webb och IT | Alla notiser om musik

...finns det annat att lyssna på idag. Vi tänker på våren som den tid när ljuset kommer tillbaka; men också ljud kommer tillbaka. "Nu kan man höra vindens prassel i löven igen", konstaterade Kerstin när vi satt under träden på gården.

Mikael Sköld på Design after thought kommenterar På Kornet-artikeln "Är din sajt en bankomat eller en långfilm?". Han vill till exempel slippa...

"... den irriterande frågan (från SEBs bankomater har jag för mig) om jag vill ha kontoutdrag eller inte. Det räcker med en mycket snabb studie av befintliga bankomater för att se att ja-knappen är avsevärt mer sliten än nej-knappen. Optimera för det och låt mig slippa valet. Annars borde mitt bankomatkort vara smart nog att komma ihåg att jag tar ut 300 kr fyra gånger av fem (och alltid vill ha kontoutdrag) och därför låta bankomaten föreslå det som standardalternativ."

Dessutom citerar han Alan Cooper och Jakob Nielsen om utländska bankomater, som inte är lika bra som de svenska.
Alla notiser om webb och IT

Artikel i New York Times om allt krångligare apparater i hemmet:

"Last Christmas Eve, just as Lynne Bowman was preheating her oven to roast a turkey for 15 guests, her daughter accidentally brushed against one of the new oven's many digital controls.

'We heard this 'beep beep beep',' recalled Ms. Bowman, a 56-year-old freelance creative director who lives in Pescadero, Calif., 'and no more oven. After that, we couldn't get it to work.'

Ms. Bowman's husband, an engineer, was unable to fix the problem. Nor were any of the assembled guests, half of whom were also engineers. (---)

Carol Chapman, a writer in Austin, Tex., is often unpleasantly surprised to find that formerly simple things in her life have suddenly become more complicated. Ms. Chapman said she and her husband recently bought a small digitally controlled bathroom HeatSafe space heater, which works on a timer.

'It's like a VCR,' she said. 'I used to be able to go in the bathroom in the morning and turn on the heater. But with the new one, which we've lost the instructions to, there are all these buttons to push, in some arbitrary, mysterious order.' More often than not, Ms. Chapman said, she gives up and takes a shower in a cold bathroom."

Kort intervju med Alan Cooper i artikeln. NY Times är gratis men kräver registrering.
Alla notiser om webb och IT

Visst måste man älska ett företag som i sin reklam kallar sig "Den totala vakuumleverantören"?

- Vad säljer ni? - Absolut ingenting, men det är jävligt väl förpackat!

Eller kan uttrycket vara modell för en ny nedlåtande giftighet? Som: "Bo Lundgren är ju den totala vakuumpolitikern. Annika Lantz är utan tvekan den totala vakuumkändisen."
Alla notiser om språk

Den 24 april 1915 samlades ledarna för den armeniska kolonin i Konstantinopel ihop, fördes bort och avrättades. Den ungturkiska juntans folkmord på nästan två miljoner armenier i Turkiet - så gott som hela den armeniska befolkningen i landet - hade börjat.

Den 24 april är den dag armenier världen över högtidlighåller minnet av folkmordets offer.

När man läser om hur först männen slaktades, och därefter försvarslösa kvinnor, barn och åldringar plågades ihjäl under vidriga former, kan man inte låta bli att tänka: etnisk rensning. Massgravar. Srebrenica.

När man läser om armeniernas kamp för en egen identitet under det turkiska förtrycket, om hur stormakterna fullständigt struntade i dem, är det omöjligt att inte tänka: palestinierna. Jenin.

Idag är det också på dagen tio år sedan Sven Lindqvist utkom med boken "Utrota varenda jävel". Med utgångspunkt från Joseph Conrads bok "Mörkrets hjärta" (från vilken titeln är ett citat) visar den hur Hitlers folkmordspolitik mot judar, zigernare och slaver hade sina direkta föregångare i de brittiska, belgiska, franska och tyska utrotningskampanjerna mot urinvånarna i Afrika och Asien. (Läs mer om boken på Sven Lindqvists sajt: www.algonet.se/~sven-l/svenska.html. Webbplatsen har frames och felaktiga javascript: därför måste denna krångliga webbadress användas. En nyckel till sajten för Mac-användare finns på Guldkorn)

Att ingen uppmärksammade att det var just den 24 april boken kom ut, var kanske ett tecken på hur fullständigt det armeniska folkets öde glömts bort.

Sven Lindqvist skrev den 4 april 2002 i DN om hur ättlingar till folk och grupper, som varit utsatta för grymheter i historien nu försöker få upprättelse och ersättning. I det sammanhanget kan man notera, att efter folkmordet på armenierna hölls inga rättegångar mot mördarna; ingen ersättning har erbjudits de efterlevande. Turkiet har i det längsta försökt förneka att folkmordet över huvud taget ägt rum.
Alla notiser om ekonomi, media, samhälle

Inspelningen av en amerikansk långfilmsversion av den brittiska teve-serien The singing detective är enligt IMDB planerad att starta imorgon.

Ger de sig aldrig? Originalversionen, med Michael Gambon, Joanne Whalley, Janet Suzman, Alison Steadman och Jim Carter är sannolikt den bästa teve-serien någonsin. Varför ens försöka?

Vad blir det kvar av av Dennis Potters briljanta manus om deckarförfattaren som i fantasi och feberyrsel återupplever en av sina romaner, när det ska kortas från nästan sju timmar till en och tre kvart?

Regissör för den planerade ameikanska versionen är (fortfarande enligt IMDB) en Keith Gordon, vars huvudsakliga meriter är några avsnitt av diverse amerikanska teve-skräckisar.

Och vad säger man om Robert Downey Jr. som Philip Marlow? Att han förhoppningsvis fortfarande är insydd för narkotikabrott och att det stjälper hela projektet.

Bedrövligt. Am I right or am I right?
Alla notiser om ekonomi, media, samhälle

Min mamma dog i höstas. En av alla de praktiska saker som måste klaras av var att avanmäla hennes innehav av tv-apparat.

På Radiotjänsts sajt (www.radiotjanst.se) finns formulär för att anmäla tv-innehav, för att ändra adress, för att anmäla intresse för att betala per autogiro och för att ändra betalningstillfällen. Men inget sätt att avanmäla tv-innehav.

Vad göra? Min syster skickade in en adressändring för min mammas tv-licens. Lena Söderström, ny adress: himlen. (Om detta verkar blasfemiskt kan jag tillägga att ingen av oss - syskon eller vår mor - är/var troende.)

Det fungerade. Efter några veckor kom en bekräftelse på att tv-innehavet avregistrerats.
Alla notiser om webb och IT

Mobilteleoperatören Hi3G har anställt en chefredaktör, vilket skapat en del förvåning. Nyanställde Erik Hörnfeldt - veteran i internetbranschen - får frågan av Resume: Är din nya arbetsgivare ett mediaföretag eller en mobiloperatör?
- Jag tror inte att det går att dela in företag så grovt längre, svarar han.

Nå, konceptet har faktiskt nästan hundra år på nacken. Det ungerska telefonbolaget Telefon Hirmondó levererade dagliga nyheter till mer än sex tusen abonnenter under några år före första världskriget.

Hörnfeldt kvalar för övrigt nu gott och väl in för att kallas mummy. Välkommen i gänget!
Alla notiser om webb och IT | Alla notiser om ekonomi, media, samhälle

Gustav Holmberg har en både läsvärd och välskriven webblogg: Det perfekta tomrummet. Namnet har han lånat från en gammal novellsamling av Stanislaw Lem - bara en sån sak.
Alla notiser om webb och IT

I Kornet-artikeln "Webben kan bli en god dementimaskin" skrev jag om hur vi mejlade runt hela världen vid terrorattackerna den 11 september 2001.

James Moody, assistant professor i sociologi vid Ohio State University, driver nu "The Electronic Small World Project", för att undersöka om mejl vekligen gjort världen mindre.

Vilka band knyter mejl mellan människor? Kan de "ansiktlösa" kontakterna på nätet bryta ras- eller könsbarriärer? Kan man rita upp nätets sociala topografi?

- Vi vill undersöka hur information sprids med mejl, på vilket sätt olika människor har kontakt, och hur liten den sociala världen är, säger han i en intervju på universitets hemsida.

Moody har studerat hur sociala nätverk fungerar i den vanliga världen - till eempel mellan tonåringar och grannar. Nu vill han ta reda på om elektroniska relationer fungerar på samma sätt - eller annorlunda.

"Inventions like email have dramatically stretched the boundaries of potential communication, but communication is still fundamentally a social process.  While it is now possible for people in Sydney to communicate with people in Chicago, how often does this happen?  Does email tie us closer to family and friends or distance us from our communities?"
(Från projektets sajt)

Du kan bidra till studien, genom att svara på några enkla frågor om dina mejlkontaker; frågor som förmodligen får dig att själv reflektera över vem du mejlar med, och hur. Gå till The Electronic Small World Projects webbplats. Klicka på "Volunteer", så kommer du så småningom till frågeformuläret

Moody säger att han tänker följa upp enkäten efter ett år, för att se hur människors mejlkontakter har förändrats.
Alla notiser om webb och IT

Blind Höna ömmar för sina levande släktingar. Man inser ju att burhöns har det för jävligt och vill gärna välja ett värdigare alternativ.

I KFs reklamfilm åker hönan motorcykel, mil efter mil, i ett öppet, storslaget kustlandskap. Men hur mycket får de röra sig i verkligheten?

• Villkoret för att höns ska få kallas frigående är att det finns max 9 hönor per kvadratmeter. Det motsvara en yta av ungefär 33 cm i fyrkant, eller bildytan på en 21-tums bildskärm. En frigående höna kan alltså nätt och jämnt vända sig om, utan att krocka med grannarna.
• Väljer du "Sprättägg" har hönan några centimeter till att röra sig på. Med 7 hönor per kvadratmeter har varje höna ungefär 30 x 40 cm att röra sig på.
• KRAV-märkta ekoägg - som filmen gör reklam för - läggs av hönor som kan ha det lika trångt. Där anges antalet hönor till 5-7 per kvadratmeter. I gynnsamma fall kan alltså den ha en yta av 50 x 40 cm att röra sig på.
  (Källa: Coop Konsum ekologi)

Det är klart att vi alla vet att höns inte kör mc. Men jag blir allt oftare bekymrad över att de bilder som reklamen suggererar har så lite med verkligheten att göra. Ett annat aktuellt exempel är Nokias reklamfilm med flickan på bussen som ser på skräckfilm i mobilen. Bara så ni vet, kommer det inte att gå att göra i det nya 3G-nätet heller.

Eller är jag bara onödigt petig?
Alla notiser om språk | Alla notiser om ekonomi, media, samhälle

Fick syn på en dödsruna i måndagens DN. Sigvard Forssell, 91 år gammal. Från 1941 var han ansvarig för Volvos utveckling av bussar, och en av dem som "lade grunden till världsföretaget Volvo". Känd, enligt eftermälet, som skaparen av Volvos första mittmotorbuss B655, och av efterföljarna B755 och B58. Han var också ansvarig för Europas första lastbil med fällbar hytt, Volvo L4571 Raske Tiptop.

Vad som fångade min uppmärksamhet var detta: "Som ung bussförare noterade han vad de erfarna bussförarna uppskattade och behövde. De kunskaperna skulle genom honom styra Volvos bussutveckling under 1940-, 50- och 60-talen."

Kommer man i en dödsruna om 50 år kunna skriva att "tack vare sina erfarenheter som lönekontorist lyckades X göra företaget världsledande inom affärssystem"? Hur många utvecklare av kassaterminaler har suttit i kassan på ICA eller Konsum? Hur många utvecklare av ordersystem har startat på lagret?

Jag är i alla fall övertygad om att hängivenhet mot och genuin förståelse för användarna är den "lilla skillnad" som kan skapa världsföretag. I samband med det rekommenderar jag också en läsning av vad Wayne Greenwood på Cooper Interaction Design skriver om Fender Stratocaster.
Alla notiser om webb och IT | Alla notiser om ekonomi, media, samhälle

Visste du att det är lag på att det ska vara lätt att hitta på webbplatser?

Sedan 1 juni 2000 gäller Distansavtalslagen för handel på internet. Lagen säger den som erbjuder en vara måste informera om bland annat varans eller tjänstens huvudsakliga egenskaper, leveranskostnader, sättet för betalning och leverans, ångerrätt, och hur länge erbjudandet gäller. Men dessutom står det, att kunden har rätt att kräva att informationen ska vara lätt att hitta på en webbsida vid marknadsföring på Internet.

Det kanske borde gälla fler områden än ehandel. En plåga på många nya sajter är att de gömmer navigationen (hela eller delar) som mouse-over under bilder - t.ex. www.coop.se - gärna rörliga dessutom. Man måste alltså gissa och peka på bilderna för att få reda på om de leder nånstans.
Alla notiser om webb och IT | Alla notiser om ekonomi, media, samhälle

Anders Lotsson på ComputerSweden skickade en kommentar till På Kornet-artikeln om Länkarnas grammatik:

"Det här med verb, substantiv och andra utformningar av länkar är nog inget som kan besvaras en gång för alla. Det har ju inte bara att göra med förståelsen, utan också med hur man vill tilltala besökaren och vilken sorts besökare man räknar med.

Substantiviska länkar är opersonliga, medan verbbaserade formuleringar verkar vända sig till besökaren personligen. Det är förstås en retorisk illusion, men det fungerar. Samtidigt antyder de, mer eller mindre subtilt, att besökaren behöver hjälp och är villig att ta emot den.

Men en van användare som använder webbsidan för rutinärenden vill ha korta meddelanden eller symboler. Det står ju inte "gaspedal" på gaspedalen i bilen, man förutsätts veta. (Jag skulle bli rätt stött om jag gick för att provköra en bil och säljaren talade om för mig vilken pedal som är gaspedalen.) Utelämnad eller kortfattad information antyder delad kompetens.

Så det gäller att göra en avvägning: tillräckligt mycket information för noviserna, tillräckligt mycket personligt tilltal för att skapa en känsla av trygghet, men inte så mycket att man får leta sig fram till de viktiga länkarna."

Att en sajt (eller ett program) ska fungera både för nybörjaren och den vane användaren är ett väsentligt problem. Det går att göra med cookies eller efter inloggning: efter ett visst antal besök inom någon viss tid borde besökaren få chans att "uppdatera" gränssnittet och övergå till en mer kompakt eller avancerad design. Vill hon hålla kvar vid det ursprungliga får hon det.

Men jag har aldrig lyckats övertyga någon kund att satsa på det. Tyvärr känner man nog i nästan alla organisationer att man har fullt upp med att sköta en sajt - att hålla reda på parallella gränssnitt känns då övermäktigt.
Alla notiser om webb och IT | Alla notiser om språk

Lappen här intill är faktiskt ett mejl, skickat till mig från Rickard på Anoto. Anoto utvecklar kulspetspennan som kan lagra det skrivna digitalt, och bland annat skicka mejl.

Man kan rita på en vägbeskrivning på en lapp, och och mejla iväg dem. Pennan kan också synka det du skriver i en pappers-baserad filofax med din kalender på datorn.

Systemet är enkelt att använda, men för att det ska fungera krävs det att rätt många saker ska stämma. Man måste ha den speciella pennan, och man måste skriva på ett särskilt papper. Vidare måste man ha en mobiltelefon med Bluetooth, för pennan sänder det den lagrat först till mobilen (via Bluetooth), som skickar det vidare. Diverse servrar tar emot mobiltelefonsamtalet och omvandlar det till ett mejl.

Om det har framtiden för sig vet jag uppriktigt sagt inte. Men att det är kul att få ett mejl som det till höger, det kan jag inte neka till.
Alla notiser om webb och IT

Blind höna januari - mars 2002: Sven Lindqvist 70 år, Sämre datorer ger ekonomisk tillväxt, Porr bekostar 3G, Hi-tech haikus, Ingen joxbarhet i vården, Ödemokrati, Robinson-Jan E bekräftar SMS-paradoxen, klokdristig, mummies, rent ryska fonder, eskimåernas ord för snö, med mera.

Blind höna 2001: Matthew Fisher, mickelsmäss, fudgability, Laura Love, Peter Morville, med mera.

>> Synpunkter? Skicka ett mail med länken ovan.<<