Webben kan bli en god dementimaskin

Jag tror att terrorattackerna den 11 september - exakt en månad sen idag - kommer att bli den första riktigt stora nyheten om vilken folk i framtiden kommer att säga att "jag fick veta det först via nätet".

Precis som vi vet var vi befann oss när Palme eller Kennedy sköts, kommer vi att minnas vem som mailade nyheten till oss eller på vilken webbplats vi fick uppgiften bekräftad.

Det var i alla fall första gången jag använde mig av en publik wbbkamera för att följa en nyhet. Adressen fick jag via mejl från en kollega som snappat upp den på en amerikansk webbplats, dit någon annan mejlat in den. Jag sände den sedan vidare till andra kollegor.

Jag tror därför också att WTC-tragedin kommer att ses som den första stora händelse där människor på ett självklart använde nätet för allt själva sprida den vidare, med blixtens hastighet.

Nätet är ett snabbt medium, och nu drog vi alla fördel av det. Vi blev alla nyhetsförmedlare. Mejlade till vänner och bekanta så fort vi fick höra något nytt, eller hittade någon webbplats som just då verkade kunna ge någon mer information. Mejlinglistor, webbloggar och till och med webbkameror utnyttjades till bristningsgränsen. Vi ägnade inte så mycket tid att bedöma trovärdighet.

De där hektiska eftermiddags- och kvällstimmarna surrade världen av rykten.

• En bilbomb sades ha exploderat utanför State department i Washington.
• Ett rykte sa att Kennedy Space center var attackerat.
• Ett tag sas det på nätet att tornen kollapsade för att ett tredje plan flugit in i basen på byggnaden.
• Det rapporterades att ett shoppingcenter i Washington blivit attackerat och brann.
• Det cirkulerade många uppgifter om ett femte kapat plan, som sades stå omringat på en flygplats i Clevland, Ohio.
• Det meddelades att "nu cirklar ett ytterligare kapat plan i luften ovanför Virginia, omgivet av amerikanska jaktplan".
• Det påstods att en skåpbil full med terrorister och sprängmedel stoppats av polis mitt på George Washington-bron.

Ett rykte skapade jag kanske själv. En kollega som talat med en vän på Manhattan i telefon, berättade att tv inte gick att se där. Jag skickade i upphetsningen iväg ett mejl till bekanta där jag skrev att all tv-kanalar i USA hade stängts av.

Dessa rykten fanns inte bara på nätet. De fanns i radio, TV och tidningar. TV visade Washington-kartor med en gulröd explosionssymbol vid State department.

Men ingen av dessa uppgifter var sanna. I något fall kunde jag kontrollera påståendena själv över nätet. När TV la ut sin felaktiga kartskiss, hade jag fått kontakt med en Washingtonbo som skrev att hon just promenerat ner till State department, och att det inte fanns några tecken på en attack eller brand. Däremot dök inga sådana rättelser upp på nättidningarnas webbplatser eller i tv.

Journalister gillar att man kan i en nätupplaga kan rätta felaktigheter direkt (till skillnad från i pappersupplagan). Men de är mindre förtjusta i att medge att de haft fel (vilket är mänskligt).

Därför rättar nätjournalisterna gärna utan att det märks.

"Hundra döda", skriver webbplatsen. Så småningom visar det sig vara "bara" 50. Då är det lätt att bara byta ut siffran. Man rättar snabbt och har ryggen fri, men publicerar ingen uttrycklig rättelse, så som man ser dem i tryckta tidningar. Så berättade t.ex. redaktören på en av de största nyhetswebbplatserna att man gjort under terrordygnet.

Men hur många hade läst den felaktiga siffran innan den ändrades? Rättar man bara siffran osynligt har läsaren ingen chans att i efterhand kontrollera sin källa - en källkritikers mardröm. Och i ett krisläge, som den 11 september, betyder det att rykten och desinformation kan fortsätta att spridas.

Webberdaktörerna använder också minst tre andra sätt att rätta fel - inte heller de är bra.

När någon artikel är rejält fel (mer än bara en sifferuppgift), är det vanligt att tidningen helt sonika tar bort länken till den aktuella sidan från sin löpsedel eller förstasida.

Men det är en vansklig metod. Någon utanför tidningen mycket väl ha hunnit länka till den, eller skickat länken vidare till andra. De kan då eventuellt komma åt sidan i alla fall.

Ett grundligare (och vanligare) sätt är att radera hela den aktuella sidan eller posten i databasen. Den som försöker följa en länk dit, från t ex ett mejl, bör då mötas av någon blank sida eller ett "file not found"-meddelande.

Men det är för det första inte säkert. Hittar inte min webbläsare sidan, kan den mycket väl visa mig en lokalt cachad kopia i stället. Det är långt ifrån säkert att jag uppmärksammar att sidan är lagrad. På så sätt kan en falsk nyhet ändå fortsätta att få viss spridning.

För det andra: även om läsaren inte når en sida, vars rubrik och URL han fått t.ex. i ett mejl, är det inte alls säkert att han tolkar det som att informationen på den varit felaktig. Tusentals sidor flyttar eller försvinner varje dag på nätet, av helt andra skäl - det är surfare alltför vana vid.

Den tredje varianten praktiserade Visions webbplats, där en artikel uppgav att totalt 8 plan som kapades men att 4 sköts ned innan de nådde sina mål.

När detta visade sig vara fel plockades artikeln bort helt och hållet. Men länken var redan spridd på flera mejlinglistor. Jag och andra kritiserade tidningen; jag skrev att det vore bättre att föra in en dementi än att bara radera.

Tidningen återskapde då sidan - men hela artikeln var borta. Det enda som fanns var rubriken Nyheten dementeras. Men eftersom det inte stod vilken nyhet det gällde, var dementin i praktiken inte mycket värd.

Har man skrivit "hundra döda" i texten bör man rätta till något i stil med "dödssiffran ryktades först vara 100, men nu vet vi att bara 20 personer omkom..." Är artiklarna helfel bör man inte slänga bort dem. Skriv en dementi som gör det möjligt för mig att känna igen omständigheterna, och lägg in på sidan.

Nätet är utmärkt för att publicera snabba nyheter. Många har den senaste tiden insett att det också är bra på att publicera snabba felaktiga nyheter. Få har insett att det är bra för att publicera dementier.

Ingen nättidning eller annan webbplats insåg möjligheten - eller vikten - av att föra en dementi-logg under den mest dramatiska perioden den 11-12 september.

Det hade varit möjligt att under rubriken "Detta var felaktiga rykten" på en särskild plats löpande föra in det som man fick reda på inte var sant: bilbomben i Washington, det femte planet, och så vidare.

I extremt uppjagade situationer som terrorattacker, stora olyckor eller naturkatastrofer måste man nog i framtiden räkna med att en viktig uppgift för medierna är att dämpa ryktes- och informationsfloden, och inte bara försöka vara först med det senaste.

Få mail om nya artiklar På Kornet - anmäl dig här

>> Synpunkter? Skicka ett mail med länken ovan.<<