På kornet - texter om användbarhet, interaktionsdesign, informationsarkitektur på webb och Internet
Korn av sanning
och essäer
musik, sajter
Blind höna

Skrot & korn
och passioner
och sökning


Blind höna: webblogg om ekonomi, media, samhälle


Atwood om Orwell och Huxley

Strålande essä om av Margaret Atwood om George Orwells Djurfarmen och 1984, Aldous Huxleys "Du sköna nya värld" och andra dystopier hos Guardian idag:
"The 20th century could be seen as a race between two versions of man-made hell - the jackbooted state totalitarianism of Orwell's Nineteen Eight-Four, and the hedonistic ersatz paradise of Brave New World, where absolutely everything is a consumer good and human beings are engineered to be happy. With the fall of the Berlin Wall in 1989, it seemed for a time that Brave New World had won - from henceforth, state control would be minimal, and all we would have to do was go shopping and smile a lot, and wallow in pleasures, popping a pill or two when depression set in.

But with 9/11, all that changed. Now it appears we face the prospect of two contradictory dystopias at once - open markets, closed minds - because state surveillance is back again with a vengeance."
Atwood kommenterar också sin egen Tjänarinnans berättelse:
"The majority of dystopias - Orwell's included - have been written by men, and the point of view has been male. When women have appeared in them, they have been either sexless automatons or rebels who have defied the sex rules of the regime. They have acted as the temptresses of the male protagonists, however welcome this temptation may be to the men themselves. Thus Julia; thus the cami-knicker-wearing, orgy-porgy seducer of the Savage in Brave New World; thus the subversive femme fatale of Yevgeny Zamyatin's 1924 seminal classic, We. I wanted to try a dystopia from the female point of view - the world according to Julia, as it were. However, this does not make The Handmaid's Tale a "feminist dystopia", except insofar as giving a woman a voice and an inner life will always be considered "feminist" by those who think women ought not to have these things."
Läs hela Margaret Atwood i The Guardian: Orwell and me

Apropå Tjänarinnans berättelse, se också Paul Krugmans senaste kolumn i New York Times om Tom DeLay, republikanernas majoritetsledare:
"...expect to see the wall between church and state come tumbling down. Mr. DeLay has said that he went into politics to promote a "biblical worldview," and that he pursued President Clinton because he didn't share that view. Where would this worldview be put into effect? How about the schools: after the Columbine school shootings, Mr. DeLay called a press conference in which he attributed the tragedy to the fact that students are taught the theory of evolution.

There's no point in getting mad at Mr. DeLay and his clique: they are what they are. I do, however, get angry at moderates, liberals and traditional conservatives who avert their eyes, pretending that current disputes are just politics as usual. They aren't — what we're looking at here is a radical power play, which if it succeeds will transform our country. Yet it's considered uncool to point that out.

Many of those who minimize the threat the radical right now poses to America as we know it would hate to live in the country Mr. DeLay wants to create. Yet by playing down the seriousness of the challenge, they help bring his vision closer to reality."
Läs hela Paul Krugman: 'Some Crazy Guy'

Gå tillBara notiser om språk | Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

  Avdelare mellan text och datering  

16 juni 2003

Ekot från Tonkin och I.F. Stone

Vad bloggaren billmon på Whiskey bar beskriver (se föregående notis) är, tror jag, en rätt bra beskrivning av konsekvenserna av att journalistik i dagspress och teve är en allt mer standardiserad produkt, som framställs mer och mer industriellt, under allt starkare prispress. Den typ av journalistiskt hantverk som billmon gjort passar knappast i den produktionsmodellen.

Å andra sidan fick den kanske inte plats tidigare heller - men av andra skäl, till exempel starkare ideologisk styrning, och mindre självständighet. Billmons arbete påminner därför rätt mycket om en tidigare legend inom amerikansk journalistik: Isador F Stone (1907-1989).

Klockan var halv tolv på kvällen den 4 augusti 1964 när de amerikanska teve-programmen bröts. I ett kort tal hävdade president Lyndon Johnson att nordvietnamesiska fartyg angripit USA i Tonkinbukten, och att USA slog tillbaka med bombräder mot norra Vietnam.

Händelserna förvrängdes med avsikt av president Johnson när de lades fram för kongressen, som röstade fram en resolution enligt vilken presidenten hade rätt att vidta "all necessary measures to repel armed attack against the forces of the United States and to prevent further aggression". Det blev startskottet för USAs förödande och katastrofala krig mot Vietnam, med till slut en miljon dödade vietnameser och 58.000 amerikaner.

Den ende som ifrågsatte den officiella versionen av Tonkinbukts-intermezzot var journalisten Isador Feinstein Stone. Helt på egen hand kunde han småningom avslöja den dåvarande amerikanska administrationens lögner.

Stone gjorde gjorde i stort på samma sätt som billmon; samlade alla officiella versioner och data som fanns, och kunde visa att de var oförenliga, och att den officiella versionen var falsk. Ett viktigt skäl var att han hade sin egen tidning, I.F.Stone weekly, mellan 1953 och 1973 (hade han levt idag hade han haft en blog istället). Men vad han skrev i tidningen känns märkligt välbekant fortfarande:
"Now, government lies, but it doesn't like to lie literally. Because a literal, flat and obvious lie tends to be caught up. So, what they do is, they become the masters of the disingenuous statement, of phrasing something in such a way that the honest, normal and unwary reader gets one impression - that he is supposed to get. And then, three months later, when he discovers it's not true and he goes back to complain, they say, 'That isn't what we said. Look at it carefully.' You look at it carefully, and sure enough, it was really double-talk, it didn't say exactly what you thought."
(från Jerry Bruck Jr: I.F. Stone's Weekly)
Mer korthugget sade Stone också: "All governments are liars. Nothing they say should be believed." Det hade jag som startup-skärm på datorn under flera år.

The Gulf of Tonkin Incident

30-Year Anniversary: Tonkin Gulf Lie Launched Vietnam War

Flera av IF Stones artiklar för New York Review of books finns på deras webbplats.

Gå till Bara notiser om webb och IT

  Avdelare mellan text och datering  

16 juni 2003

Vad gör journalisterna?

Billmons noggranna katalogisering av Bush-regimens uttalande i sin webblogg (se föregående notis) har redan fått många hyllningar: "what may have been the most important and influential blog post, thus far, in the history of blogging" skriver en.

Själv skriver billmon:
"Keeping track of what those in power say - and holding them accountable for it - is not brilliance. It is (or should be) the stuff of ordinary journalism. It's the kind of thing the American media used to do, sometimes - before 9/11 and our endless "war" on terrorism caused it to shut down the part of its collective brain devoted to critical thinking.

The fact that some dinky little blog now has to do the job does not reflect great credit on the blogger, but rather great shame on the media. Like the rest of American society, American journalism appears to have flushed some of the most important lessons of the Vietnam War down the toilet.

What happened on 9/11 may have changed the world, but it didn't change human nature: Government officials still lie - or distort the facts to serve their interests. Bureaucrats still manuever for power, using human beings as their pawns. Intelligence is still tailored to fit the policy, instead of the other way around.

This isn't "revisionism," it's historical reality. And while Condi Rice may not know the difference, most journalists - or at least the good ones - do. And there are still some good ones out there. After all, most of what we bloggers discuss and (endlessly) regurgitate in our posts originally comes from the mainstream press. Most of the quotes I used in Tangled Web were first reported somewhere else, usually by a major newspaper or network.

But what the media seems to be lacking these days is a short-term memory. Things get said, then dumped on a hard drive somewhere and forgotten. Maybe it's just a function of information overload - too many press conferences, too many hearings, too many Sunday talk shows. And, in a era of corporate media "synergy," not nearly enough journalists to cover it all."
(Whiskey Bar: Even the smallest person)

  Avdelare mellan text och datering  

16 juni 2003


"Simply stated, there is no doubt that Saddam Hussein now has weapons of mass destruction."
(Dick Cheney, Speech to VFW National Convention, August 26, 2002)

"Right now, Iraq is expanding and improving facilities that were used for the production of biological weapons."
(George W. Bush, Speech to UN General Assembly, September 12, 2002)

"We know for a fact that there are weapons there."
(Ari Fleischer, Press Briefing, January 9, 2003)
Billmon på webbloggen Whiskey bar har sammanställt en fullkomligt förödande kronologisk lista över Bush-regimens tvärsäkra och motstridiga uttalande om Irak - från före kriget och fram till nu: "What a Tangled Web We Weave ... (when first we practice to deceive!).

Läs! Sidan är lång - citaten är många och kommentarerna efter inlägget ännu fler - så den kan ta en stund att ladda. Men det är det värt. Alla uttalanden är verifierade och länkade.

Listan har, sedan den publicerades, byggts på till en hel databas: The tangled web database. Ytterligare en databas - Democracy in Iraq quotes - har byggts upp för att dokumentera vad man sagt om införandet av demokrati i Irak.

  Avdelare mellan text och datering  

15 juni 2003

Säg inte emot Bush

Per M kommenterar hur verkligheten regisseras när Bush ska framträda:
"Det skrämmande och kanske mest signifikanta i hela cirkusen är att polis används för att avvisa fredliga åhörare vars enda brott är att de bär plakat som är negativa mot Bush. Så bilden i media blir effektivt sanerad från kritiska människor."
Pittsburgh Post-Gazette rapporterar hur 65-årige Bill Neel arresterades för att han bar plakatet "The Bush family must surely love the poor, they've made so many of us" vid Bushs besök i Pennsylvania på fjol:
"...that morning, a county police sergeant and members of the Secret Service had instructed officers to remove anyone carrying signs critical of the president and remove them to a fenced-off ball field far from the main event.

Neel wouldn't get behind that fence. He wasn't threatening. He didn't raise his voice. He uttered no obscenities or vulgarities. He simply wouldn't do as he was told when a police officer repeatedly told him to get in the corral with the other protesters. Instead, Neel kept talking about his rights as an American. When he was finally arrested, he went peacefully. (---)

The Bush administration has been setting up these 'security zones' that are reserved for only those who protest his policies, and they are being moved farther and farther from the action, says Vic Walczak, director of the American Civil Liberties Union's Pittsburgh chapter.

Walczak said this 'manipulates the public perception to make it appear the president is more popular. What's clear after today's hearing is that this is being directed at a federal level.'

(...) the numerous photos of pro-Bush signs lining the motorcade route destroys the argument that this roundup had a legitimate security purpose. Those who intend to threaten the president or anyone else don't often arrive with visual aids for the constabulary."
Läs hela i Pittsburgh Post-gazette.

Fler arresterade i Florida: "In and around these Bush rallies, supporters of the president were welcome anywhere. It was only those opposing administration policies who were banished..."
St. Petersburg Times: Zones hinder free speech

Och i Ohio: Anti-Bush protesters ejected from Ohio State commencement (Goodwin's lag-varning).

  Avdelare mellan text och datering  

11 juni 2003

Inte bara ett civilt offer

Ytterligare ett skäl till att det är fruktbart att betrakta Irakkriget som en film är att det då blir tydligt hur Iraks civilbefolkning bara tilldelades rollen som statister: bra för massscener men undgängliga som individer (vilket också förklarar varför man säkrade oljekällorna men inte sjukhusen i Bagdad). I nyckelscener, som statyfällningen, ersattes de dessutom av mer välbetalda skådespelare.

Jag har skrivit en del om hur det militära och politiska språket avlägsnar mänskligt död och lidande ur kriget (precis som de inbäddade reportrarnas rapporter var påfallande "sanitized", sanerade, från blod och skador).

Som ett motmedel mot detta: läs gärna Douglas Ords "visuella essä" Not just "The average civilian casualty episode" - den är läsvärd även om man inte sväljer den lilla dosen konspirationsteori. I slutet finns bilder som mycket konkret visar vad bomber gör med människorna på marken. Bit ihop och titta. Det är obehagligt men rätt nödvändigt att se verkligheten ibland.

  Avdelare mellan text och datering  

9 juni 2003


Min kollega Tommy Sundström har en kuslig förmåga att se och förstå före alla andra. Så här skrev han till mig redan i februari, innan Irakkriget brutit ut:
"Om man ser en actionfilm från Hollywood så vet man ungefär vad man har att vänta sig. En handling som bara i grova drag stämmer. Om realism och dramatik står i motsättning till varandra så är det aldrig fråga om något annat än att realismen kastas ut. Man kan flyga B-52:or genom hålen i intrigen; sammanhanget mellan motiv och handling är svagt eller obefintligt; fienderna obegripligt korkade. Och när tiden börjar ta slut ordnar sig allt (ibland genom kvanthopp) raskt till det bästa för de goda.

Men det gör inget. Man har med tiden vant sig av med att kräva en sammanhängande logik i dem. Och det blir ändå OK som film.

Bush förhållande till kriget påminner om handlingen i en sådan Hollywood-action. Det finns några stora drag som är rätt ("störta ond diktator", "förstöra massförstörelsevapen" etc). Men ingen verkar ha haft ork att ens försöka fila på manuset och göra det trovärdigt att läget i Irak skulle bli bättre efter ett krig.

Det behövs inte eftersom syftet ändå bara är att göra bra film, en moskévältare som låter Bush spela den roll han är bäst på."
Nu, när bitarna faller på plats, visar det sig (som vanligt) att han hade rätt från början. Kriget som film? Javisst. Det här måste till exempel vara det första kriget som fått officiell merchandizing (Köp Irakkortleken!). Och tänk på den iscensatta räddningen av menige Lynch. Och när Maureen Dowd på New York Times ska förklara skälen till Irakkriget hämtar hon förklaringen från filmens värld:
The Iraq WMD's and ties to Al Qaeda were merely MacGuffins, as Alfred Hitchcock called devices that drove the plot but were otherwise inconsequential.
(Maureen Dowd: Yo, ayatollas!)
(En MacGuffin var alltså vad regissören Hitchcock kallde den påhittade pryl - hemligt vapen, karta, nyckel, etc - som var förevändningen för att låta rollfigurerna jaga varandra.)

Även Paul Krugman konstaterar att Bush bäst kan förklaras om man går till filmens värld: "Hey, it's show business," konstaterar han.

Och som vid alla stora publiksuccéer kommer nu förhandsinfo om uppföljaren: Iran.

USA-pressen har rapporterat om hur Bushs framträdanden iscensätts av en ens i USA tidigare inte skådad stab av ljussättare, kameramän och regissörer. Bush tog jetplan för att hålla tal på ett hangarfartyg på roddbåtsavståd från kusten; men fartyget manövrerades så det såg ut som om det låg ute till havs. Och när vinden vände, dirigerades också fartyget runt så att Bushs hår och flaggorna skulle fortsätta flyga åt "rätt" håll under talet. Inför ett tal om skattesänkningarna instruerades åhörarna att ta av sig slipsarna för att se mer "folkliga" ut i tv.

Samtidigt har ingen annan president har gett så få öppna presskonferenser. Inte så konstigt, eftersom Bush sällan kan ge ett vettigt svar om han inte är repeterad och läser från en teleprompter-skärm.

President Reagan lär vara Bushs idol. Men skillnaden är att då, på åttiotalet, var USAs president en filmstjärna som velat bli politiker.

Nu har USA en president som vill vara filmstjärna.

  Avdelare mellan text och datering  

9 juni 2003

De visste inget

- Du planerar hemtjänsten i din kommun. Det där dataprogrammet, som gör det möjligt att stycka upp hemvårdarnas arbeten ner i 10-minuterspass, och exakt beräkna hur många minuter det tar att köra mellan två åldringar... tycker du att det är ett bra program?

- Nej. I vår kommun kommer vi inte att använda det. Det ger ju inte hemvårdarna mer inflytande över sitt arbete - snarare mindre. Men det är säkert bra för dem som planerar. Och programmet skapade ju ett diagram som väldigt tydligt visade hur uppsplittrad en hemvårdares arbetsdag är. Det kan man använda för att visa för politikerna.

- Men är det verkligen vettigt att låta bygga ett särskilt datasystem - för säkerligen långt mer än hundra tusen kronor - bara för att kunna visa politikerna ett diagram över en hemvårdares dag? Det vore ju billigare och säkert mer effektivt, om man lät politikern hänga med den hemvårdaren under en dags verkligt jobb?

Hon tittade på mig med milt överseende, som om jag hade föreslagit att hemvårdarna skulle ta politikerna på en förtrollad matta och att flyga runt till åldringarna. Med en röst som varken var arg eller bitter, konstaterade hon bara sakligt:
- Men politikerna vill inte veta sådant.

  Avdelare mellan text och datering  

7 juni 2003

Norrmalm, Stockholm, klockan 16.45

En Jaguar E-type, insvept i röda band med texten "Grattis Joakim Student 2003"Bilens lack den glänste, kromen blixtrade i dess nos, och jag stod där stum och tänkte: undrar om den välfyllda golfbagen i baksätet också är en del av presenten?

Man kan inte säkert veta, men det såg definitivt inte ut som en kortegebil, utan som en present.

En silverfärgad Jaguar E-type 4,2 liter, läderklädsel och instrumentbräda i mahogny går i alla fall löst på 4-500.000 kronor - beskattade pengar. Före skatt kräver det kanske 800.000.

Om Joakim gått tre år i gymnasiet, har han erhållit en ersättning som motsvarar en månadslön på 22.000 kronor. För att plugga. Och för att ha sommarlov.

Det är inte dåligt. Jag hoppas han har gjort sig förtjänt av det.

  Avdelare mellan text och datering  

6 juni 2003

Vems veto värst?

"Är den destruktiva splittringen från tiden omedelbart före Irakkriget historia?", frågar DN i ledaren "Sista chansen för FN" den 23 maj. "Kommer säkerhetsrådet att kunna återta en ledande roll på den internationella scenen?"

Vad som hände var alltså att Frankrike meddelade att de skulle rösta mot en eventuell ny Irakresolution från USA och Storbritannien i FNs säkerhetsråd. Detta innebar, enligt DN, ett "problem" och en "destruktiv splittring".

Sedan FNs grundande har Frankrike använt sitt veto 18 gånger. Storbritannien har gjort det 32 gånger. USA har lagt in sitt veto 76 gånger.

Sju av de senaste nio vetona i Säkerhetsrådet har lagts av USA. Sex av dessa har gällt resolutionsförslag som kritiserat Israel. Det senaste vetot, i december 2002, gällde en resolution som kritiserade Israel för att ha dödat flera FN-anställda och för att ha förstört World Food Programmes lagerbyggnad på Västbanken.

Total har USA blockerat 35 resolutionsförslag om Israel.

USA har varit ensam veto-makt 53 gånger. Storbritannien bara 7. Frankrike bara två.

Inget av detta har dock enligt DN (uppenbarligen) inneburit "destruktiv splittring".

"Det måste finnas en samlad uppfattning om hur säkerhetsrådet ska återta sin roll," avslutar DN ledaren.

Sin roll som dörrmatta för USA, med andra ord.

(Källa: bl.a. BBC: The veto and how to use it.)

  Avdelare mellan text och datering  

28 maj 2003

Skicka pengar nu!

Den 17 maj skrev jag om hur tredje världens kvinnor drabbas av förlossningsfistlar:
"...a condition almost unknown in the West but indescribably hideous for millions of sufferers in the poorest countries in the world.

It typically occurs when a teenage girl cannot deliver a baby because it is too big for her pelvis. After several days of labor without access to a doctor, the baby dies and the girl is left with a hole between her bladder, vagina and sometimes rectum. The result is that urine and sometimes feces drip constantly down her legs. In some cases, she is also left lame from nerve damage.

Women with fistulas stink and leave a trail of urine behind them. They are often abandoned by their husbands and driven out by other villagers.

Take Mahabouba Mohammed, whom I met here in Addis Ababa. She had been sold into virtual slavery at the age of 8, raped by her master at 12 and then sent out into the bush at 13 to deliver the baby on her own. After a long labor, she delivered the dead baby herself but suffered crippling internal injuries, including a fistula.

Ms. Mohammed crawled back to the village, but the baby's father was horrified by her smell. He confined her in a faraway hut and removed the door — so that hyenas, attracted by the odor, would tear her apart at night.

This girl fought off the hyenas and crawled for a day to reach an American missionary, who eventually brought her to the Addis Ababa Fistula Hospital that Dr. Hamlin heads. Dr. Hamlin was able to repair her fistula, and now Ms. Mohammed is a confident young nurse's aide at the hospital here.
Citatet är från en artikel av Nicholas Kristof i New York Times, som fäste uppmärksamheten på ett problem som jag - och många som jag pratade med - inte kände till.

Du kan hjälpa till på två sätt: Hos Worldwide Fund for Mothers Injured in Childbirth kan man skicka pengar via PayPal.

Kampanjen 34 million friends försöker på frivillig väg ersätta de 34 miljoner dollar som Bush drog bort från FNs befolkningsfond (se nedan). Rulla ner på sidan; där finns en länk för bidrag via kontokort. Du kan bestämma att bidraget ska gå till just fistel-vård.

* * *

Jag skickade för en vecka sedan mejl till åtta svenska organisationer, som på samorganisationen Forum Syds webbplats alla anger specifikt att de arbetar med kvinnors hälsa eller för Afrika: Lutherhjälpen, Läkare utan gränser, Röda korset, Afrikagrupperna, African medical and research found, Caritas, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet och RFSU. Jag skickade också ett mejl till Sida. Jag frågade "Arbetar ni med just de här problemen? Eller gör någon annan svensk biståndsorganisation det?"

Jag har hittills fått svar från två. Lutherhjälpen skrev:
"Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission arbetar båda med olika projekt som riktar sig till kvinnor och deras livsförhållanden. Via länkarna kan du läsa om en del av det arbete som utförs. Något speciellt projekt just inriktat på bara förlossningsskadoir finns inte, utan man försöker bygga upp sjukvård som kan ta hand om de mesta som människorna drabbas av."
RFSU meddelade att de inte arbetar specifikt med frågan, och hänvisade till Sida. Sida har dock inte svarat.

Det är förstås bra med allmänna projekt; men ibland blir man berörd och vill gärna bidra till något specifikt.

Varför har inte problem med förlossnings-fistlar uppmärksammats mer? Paul Kristof undrar också:
I know why most African governments have done nothing to help fistula sufferers: those women are the poorest, most stigmatized, voiceless people on the continent. But since it is difficult to imagine a more important women's issue in the third world than maternal health, I don't understand why most feminist organizations in the West have never shown interest in these women either.

Perhaps it's because Westerners can't conceive of the horror of obstetric fistulas (Americans haven't commonly suffered fistulas since the 19th century, when a fistula hospital stood on the site of today's Waldorf-Astoria Hotel in Manhattan). Or perhaps the issue doesn't galvanize women's groups because fistulas relate to a traditional child-bearing role.
Det skulle vara gott att kunna bevisa att han har fel.

  Avdelare mellan text och datering  

28 maj 2003

Bush och kriget mot kvinnorna

En saklig och insatt artikel om hur USA gått samman med "ondskans axelmakter" Iran och Irak(!) för att begränsa kvinnors rättigheter finns i The Guttmacher report: The President's Overseas Reproductive Health Policy: Think Locally, Act Globally.

En mer polemisk och snabbläst från Znet: Bush Continues His War On Women.

  Avdelare mellan text och datering  

28 maj 2003

Girighet 5: Wall street blues

Handen som kramar pengar - en symbol för girighetPå nya skivan "The well's on fire" har Procol Harum behandlat flyktingar, global orättivsa och till och med 9/11. Men den bästa låten är ändå utan tvekan Wall street blues:
You bought the pitch
The whole nine yards
The shiny dream
The house of cards
But now your dream’s
Gone down the drain
The house of cards
A house of pain
They promised riches
They stitched you up
It hurts alright
They took your money
An’ your shoes
And now you’ve got
The Wall Street blues

They said the market
Could never go down
They took your savings
And then left town
They couldn’t have done it
Without your greed
They only satisfied
A need
You tried to make
An easy buck
They pulled the plug
And now you’re stuck
They took your money
And your shoes
I guess you’ve got
The Wall Street blues
Procol Harum "The well's on fire"Alla som tror att Procol Harum är ett trött och dammigt symfonirockband borde höra Gary Brooker waila och rulla i denna kraftfulla blues. Ska se om jag kan få upp ett smakprov...

Tidigare: Expedition Robinson och expedition Robert
Imorgon: Glass och paneldebatt

  Avdelare mellan text och datering  

26 maj 2003

Verkligen rättvist?

Fredrik skriver angående boken om rättvisa:
"Lustigt att det är MKB som står bakom boken. Kanske ett försök att bättra på ett skamfilat rykte. Många som bor i Malmö (däribland jag) tycker nämligen att MKB just inte är det - rättvist, alltså, trots att det ska vara ett allmännyttigt företag. De senaste åren har man nästan enbart byggt exklusiva lägenheter, trots att behovet av små och någorlunda billiga lägenheter är enormt. Bostadsbristen är stor och unga ensamstående människor skriker efter någonstans att bo.

Någon bostadskö har MKB inte heller, utan man väljer hyresgäster godtyckligt. Det gör att det är svårt 'att komma innanför portarna', eftersom det är byten som gäller i hög utsträckning om man vill flytta. Vill man hitta någonstans att bo bör man alltså redan ha en lägenhet... Så jag hoppas verkligen att MKB:s ledning tar åt sig ordentligt av rättvisetankarna!"

  Avdelare mellan text och datering  

26 maj 2003


EMU-anhängare anklagas i DN för att distribuera färdigskrivna insändare (och jag tror jag såg en motanklagelse mot nej-sidan någonstans också).

Det verkar som man skickar ut dem på papper, dock. I USA uppmärksammades att republikanerna hade lagt upp webbformulär med färdiga insändare, där sympatisörer bara skrev i sitt namn och mejladress till någon tidning.

Jag vet inte om det är så mycket att bli upprörd över. Men amrisarna har i alla fall med sedvanlig språklig uppfinningsrikedom skaffat ett underbart ord för det:
"The Republican party called this an 'instant grassroots' campaign. But after catching word, the American public came up with another name for the practice: astroturf, or fake grassroots."
(från Irregular Times)
Finns förstås också som verb: to astroturf.

  Avdelare mellan text och datering  

22 maj 2003

Girighet 4: Expedition Robinson och expedition Robert

Handen som kramar pengar - en symbol för girighet Sätt upp en betydande prissumma. Tillsätt ett antal individer. Isolera dem och matcha dem alla mot alla i en utslagsturnering. Ge inga yttre incitament för samarbete.

Receptet för en dokusåpa är välkänt. Men långt innan Robinson och Farmen och de andra gjorde entre i tv använde spelteoretikern och statsvetaren Robert Axelrod receptet för en turnering mellan datorprogram, som blivit klassiskt.

Axelrod intresserade sig för hur samarbete egentligen kan uppstå, om människor samtidigt försöker maximera sin egen nytta eller vinning.

Han använde sig av "fångarnas dilemma"; en modell som beskriver situationer där två personer kan dra nytta av att samarbeta. Samtidigt skulle båda kunna vinna mer för egen del om de "lurar" den andre. Men om båda faller för frestelsen att maximera sin egen vinning får ingen någonting.

Tänk på två främlingar som gör upp ett köp på nätet. Säljaren erbjuder en värdefull kilskrift från Iraks nationalmuseum. Köparen lovar skicka pengarna.

För köparen kan frestelsen vara stor att bluffa, att helt enkelt inte skicka några pengar, men ändå få lertavlan av den (godtrogne) säljaren. (Kom ihåg att de inte sett varandra, inte känner varandra, och att sannolikheten för att de skulle mötas är mycket liten.) Säljaren, å andra sidan, kan också vara frestad att bluffa: skicka ingenting men ta pengarna.

Det märkliga med fångarnas dilemma är att om den andra parten är ärlig skulle jag tjäna på att fuska. Och om den andra partern fuskar tjänar jag också på att fuska. Så varför skulle jag samarbeta?

Men situationer, där motparterna bara möts en enda gång och aldrig mer, är sällsynta i verkliga livet. Där tvingas vi möta våra medmänniskor gång på gång. Då är samarbete uppenbarligen klokt: allt vad i viljen att människorna ska göra mot er, skolen i också göra dem. Men om medmänniskorna inte är helgon? Bör man fortsätta låna ut pengar till en bekant som aldrig bryr sig om att betala tillbaka?

Axelrod lät ett stort antal dataprogram, var och en med en egen strategi, mötas i en tävling med många ronder. Ett var ALL-DEFECT - ett hänsynslöst egoistiskt program som i varje situation förskte maximera sin egen vinning genom att lura sina "medspelare". Andra program försökte som regel samarbeta men strödde in någon bluff då och då för att öka sin vinning. Andra spelade helt slumpmässigt; ytterligare andra samarbetade som regel, men om de blev lurade straffade de medspelaren genom att bluffa i alla följande ronder.

Turneringen vanns överraskande av programmet TIT FOT TAT, vars grundstrategi var att alltid samarbeta. Om medspelaren bluffade, straffade programmet den genom att självt svara med en bluff i nästa rond. Men därefter "förlät" det snabbt och fortsatte erbjuda samarbete.

TIT FOR TAT besegrade alla andra strategier och samlade ihop mer vinning åt sig själv än de utpräglat giriga programmen. Det gjorde det genom att kombinera två egenskaper: att vara samarbetsvilligt och att vara förlåtande.

I ett följande experiment la Axelrod till en evolutionär aspekt. Program som fick höga poäng förökade sig, medan program som presterade dåligt "dog ut". Även här "vann" TIT FOR TAT. Det visade sig att även i en omgivning av totala egoister kan två samarbetande spelare få fäste och så småningom konkurrera ut mer själviska strategier.

Axelrod sammanfatade sina resultat i boken The evolution of cooperation (1984). Förordet till den brittiska upplagan skrevs av biologen Richard Dawkins:
This is a book of optimism. (---) As Darwinians we start pessimistically by assuming deep selfishness, pitiless indifference to suffering, ruthless heed to individual success. And yet, from such warped beginnings, something that is in effect, if not neccessarily in intention, close to amicable brotherhood or sisterhood can come. This is the uplifting message of Robert Axelrod's remarkable book."
Vid Expedition Robinsons premiärrunda förskräcktes många av att den uppmuntrade hänsynslös egoism och personlig girighet. Jag tittar inte mycket på dokusåpor. Men jag har noterat att redan efter någon säsong stod det klart att ett litet antal individer kunde nå finalen just genom att alltid samarbeta med varandra och inte falla för frestelsen att bluffa.

På något sätt känns det trösterikt.

Läs mer: Robert Axelrod själv och hans egen introduktion till studien.
Kommenterad ur politisk och biologisk synvinkel

I går: Matematisk rättvisa
Imorgon: Wall street blues

  Avdelare mellan text och datering  

21 maj 2003

Handen som kramar pengar - en symbol för girighetGirighet 3: Matematisk rättvisa

Pratar man om girighet är det två ord som ganska snart dyker upp i samtalet: "rättvisa" och "kakan".

Nog är de flesta överens om att den som gjort ett bra jobb också gjort sig förtjänt av belöning. Är bonusar och förmåner verkligen berättigade, så är de väl rättvisa? Då kan det väl inte vara fråga om girighet?

Men om de som har chansen tar för sig; om chefer skär större och större bitar åt sig själva, trots att deras fonder eller företag går sämre och sämre, är det uppenbarligen någon form av kontrollmekanism som saknas.

Omslag till boken "Men är det rättvist?"Jag har varit lite dålig på att berätta på Blind Höna vad jag faktiskt gör. Under våren har jag bland annat formgett och producerat boken "Men är det rättvist?" – en antologi där bland andra Torbjörn Tännsjö, Anders Isaksson, Christina Doctare och Dennis Töllborg utreder begreppet "rättvisa" ur juridiska, ekonomiska, filosofiska och biologiska synvinklar.

Jag har också bidragt med ett par små texter; en om Mercators "orättvisa" projektion och en om matematisk rättvisa.

Alla vet ju hur man gör om två personer ska dela på en kaka: en delar – den andre väljer bit. Men hur ska man göra när man är fler än två? Det går faktiskt att hitta ett sätt - en kontrollmekanism - som i princip kan användas för ett godtyckligt antal personer. Vill du veta hur kan du ladda ner artikeln "Att dela kakan" i pdf-format (en sida, 12 kB).

I går: Minoritetsmissförståndet
I morgon: Expedition Robinson och expedition Robert

PS: "Men är det rättvist?" ges ut av MKB Fastighets AB i Malmö. Varför bryr sig ett bostadsbolag om rättvisa? Så här skriver de på sin hemsida:
"Vi har lång erfarenhet av förvaltning i utsatta områden med hög arbetslöshet och stort bidragsberoende. Detta har skapat en speciell företagskultur, präglad av idérikedom och öppenhet för okonventionella lösningar.
I sökandet efter nya lösningar på bostadsmarknaden drar vi oss inte för att lansera radikala åtgärder som utmanar etablerade sanningar och företeelser. Detta har skapat debatt och inspirerat nytänkande. MKB bedriver en omfattande projektverksamhet i syfte att bryta utanförskap och främja sysselsättning för att därigenom skapa stabila bostadsmiljöer och låg skadegörelse."

  Avdelare mellan text och datering  

20 maj 2003

Girighet 2: Minoritetsmissförståndet

Handen som kramar pengar - en symbol för girighetMänniskor som arbetar med ungdomar brukar prata om ett fenomen som kallas majoritetsmissförstånd. Det kan till exempel innebära att varje femtonåring tror att alla andra femtonåringar har druckit sig fulla, och att de (också) måste göra det. Fast i själva verket har ytterst få gjort det.

En annan sorts missförstånd tycks vara utbredd bland vuxna amerikaner. En undersökning i Time för ett par år sedan visade att 19 procent av tillfrågade amerikaner hävdar att de tillhör de rikaste en procenten av befolkningen, och att ytterligare 20 procent förväntar sig att göra det i framtiden.

Så 39 procent tror att de kan klämma sig in i minoriteten på 1 procent. Resultatet ses som en förklaring på varför president Bushs rekordstora skattesänkningar får stöd av större grupper än den lilla grupp av extremt rika som verkligen gynnas av den.

"It's not hard to see why they think this way. Americans live in a culture of abundance. They have always had a sense that great opportunities lie just over the horizon, in the next valley, with the next job or the next big thing. None of us is really poor; we're just pre-rich," skrev David Brooks i New York Times.
(NY Times: The triumph of hope over self-interest. NY Times är gratis men kräver registrering.)

Hur är det med oss svenskar?

I går: Är girighet smart?
I morgon: Matematisk rättvisa

  Avdelare mellan text och datering  

19 maj 2003

Varför har USA inget folkhem?

Ännu mer om det politiska språkets metaforer. En färsk intervju med lingvistikprofessorn George Lakoff (tidigare notiser här) om hur den konservativa sidan behärskar den politiska retoriken i USA finns på tompaine.com:
"Think about the framing of "tax relief." Relief says that taxation is an affliction, a burden that anybody who takes the affliction away is a hero and good, and anybody who is against it, wants people to suffer, right? You are against alleviating suffering? (---)

Liberals have no idea that language is not neutral, it is framed -- they walk into these things all the time. So, liberals have the idea that if you just tell people the facts, people will be rational, and reach the right conclusion. The facts will set you free. They won't!"
Lakoff pratar om hur den konservativa ideologin i USA modellerats efter metaforen om en strikt, patriarkalisk familj med den starka fadern. Liberalerna har däremot misslyckas med att skapa en retorisk "ram" byggd på idén om den goda, stödjande familjen.

Jag tvivlar på att Lakoff känner till det, men Sverige präglades ju under kanske 50 år av folkhemsmodellen, som Per Albin skapade just med metaforer om den goda familjen:
"Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andra, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ned och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytande av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och utarmade, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttna och utarmade, plundrare och utplundrade." 
(ur riksdagsdebatten den 28 januari 1928 - inklämt i en diskussion om sockerpriser och riksdagsledamöternas lunchtider)
Lakoff erbjuder också några allmänna retoriska råd:
"It's very important to know that if you take someone else's words or ideas and negate them, even if you are against the ideas... you support the ideas by negating them." (---) "You can't just take their frame and say we are against it, because you support their frame.
Intervjun är i två delar: Left Out By Right Rhetoric  och The Moral Imperative  

  Avdelare mellan text och datering  

19 maj 2003

Är girighet smart?

Handen som kramar pengar - en symbol för girighetHär kommer ett experiment med tre enkla regler.
  1. Alla som skriver till Kornet och ber att få tjugo kronor får det.
  2. Alla som ber att få hundra kronor kan också få det - men bara om ni utgör färre än tjugo procent.
  3. Om fler än tjugo procent ber att få 100 kronor, kommer ingen att få någonting.
Nu de dåliga nyheterna: tyvärr är detta bara ett tankeexperiment - jag kommer inte att skicka några pengar. Men hur skulle du göra om det vore på riktigt?

Hm. En rationell strategi vore förstås att satsa på att få 20 spänn. Om alla gör det, får alla sina stålar. Perfekt.

Hmm. Men eftersom alla andra också borde resonera så, finns det ju ett utrymme för dig att vara smart och sno åt dig mångdubbelt mer - utan att någon annan förlorar på det.

Hmmm. Men eftersom fler kanske resonerar likadant, finns ju en risk för att det blir för många som satsar på det högre beloppet. Men då får du ingenting, även om du satsar på det säkra, lägre beloppet. Så det mesta talar för att du borde satsa på det högre beloppet. Men å andra sidan... ja, hur skulle du göra?

Är det smart att vara girig? Är det smart att vara smart? Den senaste tiden har vi sett en ny girighet över hela världen. Eliter - inom business och politik - skaffar sig förmåner, bonusar och lönelyft bortom vad man trodde var möjligt.

Girighet är inte samma sak som stöld - att bryta sig in På Kornet och sno hela tävlingskassan. Girighet i praktiken handlar ofta om detta att man ser en chans att själv göra sig en hacka, utan att det verkar drabba någon annan. Utslaget per aktieägare betyder ett hundraprocentigt lönelyft för styrelseledamöterna förstås så gott som ingenting.

Kornets experiment verkar kanske egendomligt, men speglar faktiskt rätt många dilemman - samhälleliga såväl som vardagliga.

Som i bilkön, när frestelsen är stor att köra ut i filen för de som egentligen ska svänga av, blåsa förbi sådär en 75 bilar och så tränga sig tillbaka in där framme, precis innan avfarten. Men kön förvärras just av friktionen när de "smarta" tränger sig in; körde alla i lagom tempo i rätt fil skulle trafiken kunna flyta på.

Eller den hotade torsken. Inget land har intresse av att dra ner på fisket, om alla ändå tror att de andra kommer att sko sig (vi får ingenting och torsken torskar i alla fall). Så tar alla upp fisk - totalt sett, för mycket - en strategi som kan leda till att fisken försvinner helt.

Problemet brukar kallas "Fångarnas dilemma" och illustrerar hur girigheten - egenintresset - kan lura sig självt. De närmaste dagarna kommer Blind Höna att ha en liten serie om girighet.

Experimentet ovan har faktiskt utförts, för drygt 15 år sedan av tidningen Science 84. Läsarna fick riva en kupong ur tidningen, kryssa för tjugo eller hundra dollar, och skicka in.

Vad blev resultatet av experimentet då? Vad blir det nu? Om drygt en vecka får du veta. Och under tiden, fler notiser om girighet.

Imorgon: Minoritetsmissförståndet

  Avdelare mellan text och datering  

18 maj 2003

Bortglömt hälsoproblem

Du känner till kvinnlig omskärelse - men inte hur tredje världens kvinnor drabbas av fistlar som följd av dålig förlossningsvård:
"After several days of labor without access to a doctor, the baby dies and the girl is left with a hole between her bladder, vagina and sometimes rectum. The result is that urine and sometimes feces drip constantly down her legs. In some cases, she is also left lame from nerve damage. (---)

In Nigeria, the Ministry of Women's Affairs estimates that some 800,000 women have unrepaired fistulas. In most countries, no one bothers to estimate the number of sufferers.

'These are the women most to be pitied in the world,' said Dr. Hamlin. 'They're alone in the world, ashamed of their injuries. For lepers, or AIDS victims, there are organizations that help. But nobody knows about these women or helps them'."
Nu är det helg, men på måndag tar jag reda på vilka svenska biståndsorganisationer som arbetar med det här problemet och vad de gör. Återkommer!

Under tiden, läs Nicholas Kristof i New York Times (varifrån citatet ovan är hämtat): Alone and ashamed - en av de mest upprörande och engagerande artiklarna jag läst på länge.


  Avdelare mellan text och datering  

17 maj 2003

Sven Lindqvist har fått svar från Eriksson

... på förslaget att göra en enklare mobiltelefon för äldre, och skriver i dagens DN (ännu en artikel från DN Kultur som inte lagts ut på nätet förrän efter några dagar):
"Han kunde ha låtit marknadsföringen besvara brevet: ... Det vore snudd på åldersdiskriminering att göra en särskild mobil för gamla. För övrigt skulle det förstöra den unga fräscha märkesprofilen. Sony Ericsson får inte bli ett fall för långvården.

Han kunde ha låtit produktutvecklingen svara så här: "Försök inte. Här på Sony Ericsson är det ingenjörerna som bestämmer... det är efterfrågan som ska anpassas till tekniken, inte tvärtom...

Vad jag inte hade väntat mig var det svar jag faktiskt fick."
(DN: Sven Lindqvist, vecka 20)
De som bryter ryggen får ligga kvar tills något annat företag lanserar larmtelefonen, konstaterar Sven Lindqvist.

Nog finns det telekomföretag som gärna vill stå till tjänst för åldrade och sjuka - eller i alla fall tjäna pengar på dem. Problemet är kanske att de knappast är intresserade av enkla lösningar. Cordelia Edvardson refererar i krönikan "Miss 3G kan inte ersätta en vårdande hand" en tidigare Brännpunktsartikel i SvD (inte heller den på nätet).
"It, bredband och mobila 3G-tjänster ger stora möjligheter att förbättra framtidens sjukvård, och dessutom ge den krisdrabbade telekomindustrin en viktig marknad, skriver experter på it och medicinsk teknik, stod det. (...)

Herrarnas dröm om den framtida sjukvården gör alldeles uppenbart den personliga, hudnära kontakten mellan patienten och vårdpersonalen, som är så dyr i drift, till en överloppsgärning. Systern, vårdbiträdet och även doktorn kan ersättas av it, bredband och mobila 3G-tjänster. Viktigt för denna, ack så önskvärda, utveckling är dock 'att vi bygger upp en infrastruktur i form av nätverk' (nej – inte mänskliga – elektroniska förstås) och datorer som når alla individer. Sedan kan mormor själv med hjälp av ”enkla sensorer eller apparater” avläsa och sända sitt blodtryck, blodsocker med mera till vårdcentralen. Mer avancerad information i bilder kan överföras mellan patient och vårdpersonal med hjälp av ”videolänk vid både fast och mobilt telefoni, främst 3G system”. Och, tror herrarna, ”med denna kommunikation kan patienten få information som stillar hans eller hennes oro.”

Så rart! En verklig human variant av ättestupan! Vi kan lugnt räkna med att mormor har avlidit, i ensamhet och ångest, innan hon har lärt sig de tekniska finesserna. Eller också tynar hon bort i brist på en hand som läggs på hennes panna, ögon som möter hennes blick. Det är liksom inte detsamma med en videolänk och 3G-systemet. Men det är så det kommer att bli, försäkrar herrarna med glad tillförsikt. Det gäller att skynda sig att dö, innan den sista distriktssköterskan har ersatts av Mr Bredband och/eller Ms 3G."
Jag erkänner att jag är kluven. Är mer teknik i vården ytterligare ett steg på den väg som är senlagd med goda föresatser, men som leder åt fanders? Ellerhandlar det om att använda tekniken för att göra det bästa av en dålig situation?

  Avdelare mellan text och datering  

16 maj 2003

Bloggning som bäst

Anders Jacobsen hittade konstiga bokstäver på Coca-cola-flaskorna i London, och undrade varifrån flaskorna kom. Att identifiera tecknen som georgiska var inte svårt. Mer imponerande var hur Colin kunde hitta adress och telefon till Coca-Cola-fabriken i Tbilisi.

Men mest intressant är ändå de vidare tankarna som detta väckte. Vad betyder det för miljön att läsk tydligen kan fraktas 3500 kilometer och ändå tydligen säljas med vinst? Hur fungerar parallellimporten inom EU? (Hela serien kan läsas från den första notisen.)

I sådana här fall infrias kanske något av löftet med bloggningen: ett globalt samtal, frivilliga insatser av enskilda intresserade, gemensam nytta. Dessutom är det roligt när utgångspunkten för forskningsresan är konkret och lokal: varifrån kommer den här flaskan som säljs i mitt snabbköp?

Det är en av nätets stora fördelar, att det faktiskt blivit möjligt att ta reda på det.

  Avdelare mellan text och datering  

16 maj 2003

En buffertfond ...

Christian Windeckes "Stalin - uppbyggaren" från 1945... eller ett thrillermanus:
"...den kritiska sommaren 1918 bildades på Lenins initiativ en fond på 50 miljoner rubel i utländska valutor och ädelstenar. De vita arméerna hade segrande trängt fram i Sydryssland och Lenin tänkte sig möjligheten av ett sammanbrott för sovjetväldet. I ett sådant fall skulle pengarna användas för finansiering av en fortsatt bolsjevikpropaganda och för ett återupprättande av sovjetmakten. Skatten fördelades på fem separata paket och utanpå vart och ett skrevs namnet på en bolsjevikledare. (...)

När Stalin efter Lenins död 1924 övertog ledningen av partiet erhöll han också dispositionsrätten över den hemliga fonden. Stalin ändrade några namn på paketen och strök bland annat ut sin fiende Trotskij. Ett paket skickade han 1924 till Stockholm, där det deponerades i ett bankvalv. 1926 och 1927 skickades ytterligare tre paket bort från Kreml (...) till Berlin. Nycklarna till alla dessa depositioner hade Stalin i förvar, och endast han kände till det lösenord som var nödvändigt för utlämnandet.
("Ur "Stalin - uppbyggaren" av Christian Windecke, Sthlm 1945)
Hunnen så långt börjar det killa i magen på läsaren: tänk om skatten finns kvar än idag? Tänk om den paranoide diktatorn aldrig vågade ge lösenorden vidare till någon, och tog dem med sig i graven?

Man ser framför sig ett paket inslaget i ett gulnat, sönderfallande exemplar av Pravda, med oljiga hampsnören, längst in i SE-bankens valv. Vad skulle innehållet vara värt idag? Vad skulle man göra med det? Dela ut det till det arbetande folket som ersättning för pensionspengarna som spekulerats bort på börsen? Eller starta en fond för ättlingarna till offren för Stalins terror? ... men så ser man att Windecke några rader längre ner dessvärre skriver att "Skatten har för länge sedan återgått till Moskva."

Fast tänk om han hade fel? Tänk om paketet blev kvar? Och säg att någon som grävt i kommunistpartiets gamla arkiv hittar uppgifter om det? Säg att det hämtades ut ur banken men av något skäl inte kunde lämna Stockholm, utan gömdes - och glömdes? Skumma krafter försöker få tag på det; men en svensk slavist kommer dem på spåren... (Hmm, vem skulle passa i huvudrollen?)

  Avdelare mellan text och datering  

11 maj 2003

Rollspel numer värre än droger

På mediekritik.nu visas i inlägget "Rohypnol eller dataspel - vilket är värst? hur "vinkeln" för en nyhet förändras, från den lokala morgontidningen till rikskvällstidningen.

Två drogade ungdomar som attackerat oskyldiga med en yxa, blev till slut i Expressen rollspelare (de hade i själva verket spelat tv-spel), medan drogerna bara nämns i förbigående (se kommentarerna under inlägget).

Länk via Mitt liv som skeptiker, som också har egna kommentarer i Hur man gör en nyhet:
Så skulden läggs givetvis på dataspel och/eller rollspel istället. Det blir ju så mycket enklare på det viset. Det är ju främmande för de äldre, och nyheten blir ju smaskigare. Lösnummerförsäljningen ökar och alla är glada. Sensmoralen att man inte bör blanda alkohol, droger och vapen är för länge sedan utslängd genom fönstret.
Gå till Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

  Avdelare mellan text och datering  

9 maj 2003


Paul Krugmans kolumn "Matters of Emphasis" i New York Times 29/4 bör helst läsas i sin helhet. Här är dock några utdrag:
"'We were not lying,' a Bush administration official told ABC News. 'But it was just a matter of emphasis.' The official was referring to the way the administration hyped the threat that Saddam Hussein posed to the United States. According to the ABC report, the real reason for the war was that the administration 'wanted to make a statement'. And why Iraq? 'Officials acknowledge that Saddam had all the requirements to make him, from their standpoint, the perfect target.'"
Noam Chomsky uttrycker samma slutsats i en intervju i ZNet:
" (...) [In September 2002] the administration released its National Security Strategy, sending many shudders around the world, including the US foreign policy elite. The Strategy has many precedents, but does break new ground: for the first time in the post-war world, a powerful state announced, loud and clear, that it intends to rule the world by force, forever, crushing any potential challenge it might perceive. This is often called in the press a doctrine of 'pre-emptive war.' That is crucially wrong; it goes vastly beyond pre-emption. Sometimes it is called more accurately a doctrine of 'preventive war.' That too understates the doctrine. No military threat, however remote, need be 'prevented'; challenges can be concocted at will, and may not involve any threat other than 'defiance' (...)

When a doctrine is announced, some action must be taken to demonstrate that it is seriously intended, so that it can become a new 'norm in international relations,' as commentators will soberly explain. What is needed is a war with an 'exemplary quality,' Harvard Middle East historian Roger Owen pointed out, discussing the reasons for the attack on Iraq. The exemplary action teaches a lesson that others must heed, or else.

Why Iraq? The experimental subject must have several important qualities. It must be defenseless, and it must be important; there's no point illustrating the doctrine by invading Burundi. Iraq qualified perfectly in both respects." ZNet: Noam Chomsky Interviewed (13/4 2003)
Krugman ställer fler frågor:
"One wonders whether most of the public will ever learn that the original case for war has turned out to be false. In fact, my guess is that most Americans believe that we have found W.M.D.'s. Each potential find gets blaring coverage on TV; how many people catch the later announcement — if it is ever announced — that it was a false alarm? It's a pattern of misinformation that recapitulates the way the war was sold in the first place. Each administration charge against Iraq received prominent coverage; the subsequent debunking did not.

Some strange things certainly happened. For example, in September Mr. Bush cited an International Atomic Energy Agency report that he said showed that Saddam was only months from having nuclear weapons. 'I don't know what more evidence we need,' he said. In fact, the report said no such thing — and for a few hours the lead story on MSNBC's Web site bore the headline 'White House: Bush Misstated Report on Iraq.' Then the story vanished — not just from the top of the page, but from the site. "
"...why is our compassion so selective? (---) [C]onsider one of America's first major postwar acts of diplomacy: blocking a plan to send U.N. peacekeepers to Ivory Coast (a former French colony) to enforce a truce in a vicious civil war. The U.S. complains that it will cost too much. And that must be true — we wouldn't let innocent people die just to spite the French, would we?

  Avdelare mellan text och datering  

1 maj 2003

Säkerheten vid kärnvapenlabbet Los Alamos

Gustav på Det perfekta tomrummet har en hel del material och länkar kring bristen på säkerhet vid Los Alamos, insamlade under lång tid.

  Avdelare mellan text och datering  

30 apr 2003

USA återupptar produktion av kärnvapen

USA har återupptagit produktionen av de verksamma delarna för kärnvapen, meddelar det amerikanska energiministeriet.
"The United States has regained the capability to make nuclear weapons for the first time in 14 years and has restarted production of plutonium parts for bombs, the Energy Department said Tuesday. (---)

Under a Bush administration plan, the Energy Department is beginning limited production of plutonium parts for the stockpile of nuclear weapons and will begin laying plans for a new factory that could produce components for hundreds of weapons each year."
Källa: LA Times: After 'Decline,' U.S. Again Capable of Making Nuclear Arms
En intressant detalj, med tanke på påståendena före kriget om hur snabbt och enkelt Irak skulle kunna skaffa sig kärnvapen, är att det för världens största ekonomi tar två årtionden att få total kapacitet:
"Although the United States built its first nuclear bomb in a matter of a few years during World War II, the effort to restart component production is going to take about two decades." (min markering)
Vad man nu gjort är en ny "pit" - ett ihåligt klot av plutonium, omgivet av vanliga sprängämnen som när de utlöses pressar ihop sfären och sätter igång kärnreaktionen - till en W 88-stridsspets för en Trident-missil. Detta har tagit åtta år, enligt talesmän för Los Alamos National Laboratory.

"The announcement marks an important symbolic and operational milestone in rebuilding the nation's nuclear weapons complex" skriver LA Times. Sannerligen. Det har en tid stått klart att president Bush ser kärnvapen som en reguljär del av landets arsenal, och sänkt tröskeln för hur de ska kunna användas. (Se Blind Höna: Bush och bomben)

  Avdelare mellan text och datering  

30 apr 2003

Farliga datorer

Om du bara läser Blind Höna kanske du missat den nya På Kornet-artikeln om krånglande datorer i sjukvården. Gör inte det.

  Avdelare mellan text och datering  

30 apr 2003

Farliga böcker

Flera bloggare lägger ut listor på favoritböcker eller böcker de läser just nu. Johan och Linnea har nyligen gjort det, likaså Torgny, och Erik har både en lista både på vad han läser just nu och vad han läst tidigare.

Frågan är om det är klokt. Inser ni de potentiella konsekvenserna?

För någon tid sedan hörde den stora kvällstidningen av sig och bad mig komma till ett möte. Det visade sig - efter lite hemlighetsmakeri - att de behövde hjälp till ett projekt för att utveckla nya tjänster (och system för att ta betalt för dem) till tidningens sajt.

Så detta var alltså en sorts anställningsintervju. Men männen från kvällstidningen var inte särskilt angelägna om att undersöka mina erfarenheter från liknande projekt. De bad inte om referenser. Lön var inte heller något de tog upp annat än i förbigående. Nej, den tunga frågan, som de så småningom klämde fram med var följande:
"Ehh ... vi har ju läst en hel del på din hemsida ... och förstått att du läser rätt mycket böcker och så ... så vi undrar ... om du tror att du skulle kunna jobba med folk på den här arbetsplatsen?"
Jag blev nog rätt överraskad. Till de mer sanningsenliga saker jag brukar skriva på min cv hör att jag har väldigt lätt att samarbeta med nästan alla. I huvudet försökte jag snabbt gå igenom om jag skrivit något särskilt ofördelaktigt just om tidningen ifråga - utan att komma på något.

Jag försökte i alla fall framhålla att jag tog alla jobb professionellt. Och att även om jag kanske inte var så road av Expedition Robinson själv, kunde jag inte tänka mig att det skulle vara ett problem; jag har jobbat åt regeringen i flera år, trots att jag inte gillar allt vad Göran Persson säger heller.

Men frågan kom tillbaka under intervjun. Tror du att du skulle kunna jobba med folk här?

Så småningom visade det sig att man valde en annan person för jobbet. Jag måste erkänna att jag inte vet om det var något annat som fällde avgörandet: min skattesmäll från 1999 eller någon jag stött mig med ... men faktum kvarstod; det tyngsta de ville fråga mig om var om jag som bokläsare - möjligen ett noa-ord för "intellektuell" - kunde funka i deras miljö. (Kanske var det klokt av dem - jag kanske inte skulle stått ut, jag kanske hade "gone postal", som den amerikanska termen lyder.)

Så se upp. Böcker är farligare än man tror. Som en liten guide till olämplig läsning har jag i alla fall försökt hitta alla böcker jag nämnt på Blind Höna från starten till och med första kvartalet i år. Här är alltså, som det brukar heta på kvällstidningsspråk, HELA LISTAN: PS: Så här i efterhand har jag försökt hitta ett bra svar - a la "MADs avsnoppande svar på dumma frågor", om någon minns den - på den där frågan. Vad man kunde ha sagt, om man varit kvicktänkt? Så jag utlyser härmed en tävling: skicka ditt förslag till mig: bästa förslag vinner en bok. För säkerhets skulle garanterar jag vinnarens anonymitet.

  Avdelare mellan text och datering  

30 apr 2003

DN sjunger falskt

Efter att sångerskan Natalie Maines kritiserade Bush har "arga fans arrangerat offentlig krossning av Dixie Chicks-skivor". Så skrev DN igår 24 april, (Kulturdelen sid 4).

Arga fans, bara sådär? Inte precis. Paul Krugman konstaterade i New York Times att protesterna organiserades av radiokanalen Clear Channel, som kontrollerar mer än 1200 radiostationer över hela USA och mer och mer dominerar den amerikanska etern. Varför gör de så?
"Experienced Bushologists let out a collective "Aha!" when Clear Channel was revealed to be behind the pro-war rallies, because the company's top management has a history with George W. Bush. The vice chairman of Clear Channel is Tom Hicks (...)
When Mr. Bush was governor of Texas, Mr. Hicks was chairman of the University of Texas Investment Management Company, called Utimco, and Clear Channel's chairman, Lowry Mays, was on its board.
Under Mr. Hicks, Utimco placed much of the university's endowment under the management of companies with strong Republican Party or Bush family ties. In 1998 Mr. Hicks purchased the Texas Rangers in a deal that made Mr. Bush a multimillionaire.

There's something happening here. What it is ain't exactly clear, but a good guess is that we're now seeing the next stage in the evolution of a new American oligarchy. As Jonathan Chait has written in The New Republic, in the Bush administration 'government and business have melded into one big us'."
(Paul Krugman: Channels of Influence, NYT 25/3)

  Avdelare mellan text och datering  

25 apr 2003

Mer konst från aboriginer

Häromdagen refererade jag Sven Lindqvist om aboriginernas konst. Idag dyker samma ämne upp i en artikel i New York Times:
"'Less than 20 years ago 'you could barely give it away,' said Tim Klingender, director of Sotheby's Aboriginal art department in Sydney. 'People just didn't take art made by Aboriginal painters seriously.'

'But at our sales in July,' he said, 'we'll have people from all over the world bidding hundreds of thousands of dollars for art you could have bought for hundreds in the 1970's. We're estimating a total sale value of more than $3 million.'"
New York Times 24/4: "In Australia, Modern Aboriginal Art is a Hot Commodity" (gratis men kräver registrering)
Sven Lindqvist skrev:
"Ja, de infödda som hade förlorat sin mark till vita bosättare
Men som fått bo kvar som obetalda statare och lantarbetare
Tills de blev ivägkörda när rancherna mekaniserades på 1970-talet,
Dessa samma infödingar
Kunde nu tio-tjugu år senare
Bara måla en liten tavla av marken som de ville ha tillbaka
Så tjänade de tillräckligt med pengar för att köpa hela ranchen.
Hade världen blivit galen?
Och vems var felet?
Var det inte på museet alltihop hade börjat?"
Museum, mod och moral (direktlänk till textversionen)

  Avdelare mellan text och datering  

24 apr 2003


Det finns inget instrument som (för mig) ligger närmare den mänskliga rösten i uttryckskraft, än det armeniska blåsinstrumentet duduk.

Det har en ton som är otroligt rik på känslor; den kan gråta, viska, andas, skrika; smeka som en fjäder eller skära som en kniv.

På den här sidan kan du lyssna till eller ladda ner några mp3-smakprov med duduk. Lyssna på Djivan Gasparyans "A cool wind is blowing" eller Komitas "Sourp".

Komitas är den armeniske nationalkompositören dödad i som förlorade förståndet av att bevittna de massakrer som startade den 24 april 1915. Idag är därför dagen då armenier minns de upp till 1,5 miljoner armenier som dödades i detta 1900-talets första folkmord.

Folkmordet på armenierna har en egendomlig förmåga att glömmas bort, och så återupptäckas vart tionde år så där. Se till exempel Samantha Powers bok "A Problem from Hell: America and the Age of Genocide" (Basic Books), som för ett par veckor sedan recenserades i SvD: "Folkmord ingen prioriterad fråga i USA". (På amazon.com finns också recensioner och utdrag ur boken, som även handlar om folkmorden i Rwanda och de "etniska rensningarna" i det forna Jugoslavien.)

Men vill man hellre lyssna än läsa, rekommenderar jag att du botaniserar bland Richard Hagopians inspelningar på amazon.com eller Djivan Gasparyans skivor (också på amazon).

Den som framför allt lyft fram duduken på senare tid är Peter Gabriel, som - om jag minns rätt - just fick höra Gasparyan, blev fast och valde "A cool wind is blowing" som inledande tema för skivan "Passion" - musik som användes i Martin Scorseses film "The last temptation of Christ". Duduken har sedan också hörts tilll exempel i soundtracket till "Gladiator".

Och ikväll kan man höra Peter Gabriel live, på Globen i Stockholm.

  Avdelare mellan text och datering  

24 apr 2003

Sven Lindqvist mer tillgänglig

Oj! Sven Lindqvists webbplats, www.svenlindqvist.net har äntligen uppdaterats och fixats till.

Under lång tid led den av fel som bland annat gjorde att Mac-användare inte kunde komma åt innehållet. Nu verkar det funka. Tyvärr använder sajten fortfarande frames, dock.

Även några nya artiklar har lagts in. Missa inte artikeln om Museum, mod och moral (direktlänk till textversionen):
"1951 bevisade den store antropologen Strehlow att de inföddas konst var underlägsen därför att de såg allting ovanifrån, vilket begränsade konstnärens syn och hindrade honom från att se fritt och klart. Befrielsens dag kom inte förrän den vite mannen visade sina färgbilder för de infödda. Dessa lärde sig då att det finns en horisont. De lärde sig måla akvarell nästan lika bra som en europé. (---)

1964 kom det en bok om Gammal och Ny Aboriginkonst, som visade att den Nya Aboriginkonsten var gjord av vita australier som lät sig inspireras av de svarta och därigenom åstadkom verk som var de svartas oändligt överlägsna. Det är bara vita konstnärer, med sin vidare kulturella bakgrund, som förmår förvalta arvet från aboriginerna och förvandla deras mönster och myter till modern konst.

I det läget krävde det stort mod att hänga ett verk av en svart konstnär sida vid sida med ett verk av en vit. Det innebar ju ett underförstått påstående att konstverken vore på något sätt likvärdiga. (---)

Det australiensiska borgerskapet betraktade sitt nationalmuseum som en konstens helgedom. Och där, bland de stora, erkända mästerverken,
Hängde nu vad de alltid hade betraktat som negerklotter,
Eller på sin höjd som billiga kuriositeter och turistsouvenirer.
Och nu skulle det plötsligt beundras som konst!
Och utslagna fyllon som borde köras bort från parkbänkarna
Lyftes nu plötsligt fram som stora konstnärer."
(SL:s senaste artikel finns dock inte där, men dock på DN.se - ett dagboksblad i DN Kultur 7 april.)

Eftersom dagens På Kornet-artikel utgår från Sven Lindqvists "Lägenheter på Verkstadsgolvet" från 70-talet, bör jag ju uppmärksamma att man på sajten kan klicka sig fram till ett kort utdrag ur boken. (Eller lura frames och gå direkt på utdraget med den här adressen.)

  Avdelare mellan text och datering  

22 apr 2003

Don't play it again, Sam

På tur att spelas in i ny version av Hollywood: "Casablanca" - med Ben Affleck i stället för Humphrey Bogart och Jennifer Lopez som ersättare för Ingrid Bergman.

Den som blir upprörd över detta kan protestera genom att underteckna uppropet "Stop Them Before They Film Again" på www.petitiononline.com

"Om det finns en typiskt amerikansk konstform, är det imitationen?" frågade jag i notisen Hollywood gör om "Solaris" också! i höstas.

  Avdelare mellan text och datering  

22 apr 2003

På Kornet: Datorer i arbetsmiljön

Jag avlyssnade två personer på tunnelbanan. "Nej," sa den ene och lät trött men samtidigt bestämd. "Vi har inte tid att testa det nya systemet nu. Vi klarar inte det. Det får bli som det blir, vi får ha det som det är tills det är dags att göra om det igen, om en fem år."

Jag rös. Fem år för användare med ett system som inte är testat. Vad kan det tänkas kosta i bortfall i produktivitet? I psykiska belastningar på användarna?

Jag tycker att jag sista månaderna hört talas om allt fler datasystem med svåra brister. Många av Sydkrafts abonnenter får skyhöga elräkningar på grund av felaktigt affärssystem. Orimliga väntetider hos arbetslöshetskassan Alfa; orsak nytt datasystem. Pensionärer får inte pension - datafel hos riksförsäkringsverket.

Ny artikel På Kornet idag: Måste vi underkasta oss omänskliga datasystem?

  Avdelare mellan text och datering  

22 apr 2003

En större rättvisa

Visst är det väl ungefär det här man skulle önskat att George Bush sagt till världen om terrorismen och om Irak?
"Today is an occasion for the world to reflect upon and draw lessons from these terrible events. It is a day for recognizing that demonizing others lays foundations for a dark cycle of hatred. Transcending this venomous pattern requires painful introspection about the past and wise determination to forge a new future based on truth and reconciliation."
Statsmannamässigt, storsint, självrannsakande. "Painful introspection about the past" - kanske ett erkännande om att USA finansierat Al Quaida och försett Irak med kemiska vapen?

Jo, orden har också utgått från George Bushs presidentkansli. Men inte med anledning av världen idag, utan om arvet efter ungturkarnas folkmord på armenier 1914-15. Så här låter början på uttalandet:
"Today, we commemorate an appalling tragedy of the 20th century, the massacre of as many as 1.5 million Armenians through forced exile and murder at the end of the Ottoman Empire. These horrific killings left wounds that remain painful for people in Armenia, in Turkey, and around the world. I join the Armenian community in America and across the globe in mourning this horrendous loss of life."
(24 april 2002)
Trots att det först verkar vara rätt starka formuleringar, protesterade armenier i USA kraftigt - därför att Bush noggrant undvek att kalla massakrerna för "genocide", folkmord.

För många är det en djup skymf. Historiker är ense om att den väldokumenterade slakten på armenier bör betecknas som folkmord. Men Turkiet har aldrig officiellt erkänt vad som hände, och en vildsint historierevisionism i landet försöker till och med hävda att någon utrotning aldrig ägt rum.

Och Turkiet har varit en strategiskt alltför värdefull allierad för USA. Så Bush (likväl som Clinton före honom) har gett vika för kraftiga turkiska påtryckningar - enligt en BBC-dokumentär hotade den (förra) turkiska regeringen med att kasta ut de amerikanska militärbaserna om armenierna gavs plats i den amerikanska folkmordslagstiftningen. (EU-parlamentet beslöt redan 1987 att kräva att Turkiet före inträde i EU måste erkänna och ta på sig ansvaret för folkmordet.)
"Sadly, today again we witnessed the continuation of this Administration's policy of complicity in the Turkish Government's denial the Armenian Genocide," kommenterade en företrädare för den armenisk-amerikanska nationalkommittén Bushs tal.

"While we appreciate the President taking the time to offer remarks on this solemn occasion (...) we were particularly disappointed by the President's use of terms such as 'venomous patterns' and 'the dark cycle of hatred' - which cloud the clear-cut moral issues at stake in Turkey's genocide denials - at a time when he has called for 'moral clarity' in the conduct of our foreign affairs."
Men är det ändå inte dags att - som Bush verkar säga - stryka ett streck över det där, och gå vidare? Det var ju ändå snart 100 år sedan?

För armenierna är förintelsen fortfarande ett öppet sår. Inga "Nürnberg-rättegångar" har hållits, inga skadestånd har utbetalats, armenier har inte kunnat återvända till sitt gamla hemland i östra Turkiet. Och ovanpå det, förnekandet.

De som förnekar den judiska förintelsen brännmärks med rätta. Varför har de som förnekar 1900-talets första folkmord belönats med partnerskap och bistånd?

Rättvisa är en svår sak. Inga armenier tror att de ska få tillbaka sina städer och byar. Och de som beordrade och utförde folkmorden är givetvis också döda sedan länge.

Men de flesta känner nog att en liten aning mer rättvisa är nödvändigt, innan man kan gå vidare. Inte glömma och gå vidare - men minnas och gå vidare.

Gå till Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

  Avdelare mellan text och datering  

20 apr 2003


George Lakoffs text (se notisen nedan) finns faktiskt online, för den som kan vara intresserad:

De här metaforforskarna är knepiga. Ibland när man läser om deras rön blir man genuint överraskad: "oj, att vi verkligen konsekvent använder just begrepp från det här området när vi pratar om det där? Det har jag aldrig tänkt på ..." men sen ibland förefaller allt vara helt platt och självklart.

  Avdelare mellan text och datering  

16 apr 2003

Hur mycket är mycket?

För att legitimera kriget talar man om det i cost/benefit-termer, påpekade Lakoff - se notisen nedan. Men hur skulle en analys av kostnader kunna se ut?

För den första krigsinsatsen har Bush begärt 75 miljarder dollar - 640 miljarder kronor - från kongressen. Hur mycket är det?

Tja, ett sätt är att utgå från de uppskattningsvis tio miljoner människor som den 15 februari protesterade mot kriget. Enbart denna första krigsbudget skulle ha räckt till att ge alla tio miljonerna 64.000 kronor var, rakt i handen.

Föreställ dig vad man kunde ha uppnått med de pengarna. Varje demonstrant kunde ha tagit en månad ledigt från jobbet. Varenda demonstrant kunde köpt en flygbiljett till Irak (och gett resebranschen istället för militärindustrin ett fantastiskt globalt uppsving). Tio miljoner människor hade kunnat fylla Baghdads gator - en resning som Saddams regim säkerligen inte hade kunnat hejda.

Och ändå skulle varje demonstrant ha haft tusentals kronor att ge ut för att förbättra sjukhus, köpa mediciner, skolor, skydda museer. Och gott om pengar för att betala fler vapeninspektörer från FN, eller för att muta irakiska byråkrater att berätta om några massförstörelsevapen faktiskt fanns nedgrävda någonstans.

Kanske hade tio miljoner inte varit nödvändigt. Kanske skulle det räckt med en miljon människor - var och en med 640.000 kronor till sitt förfogande.

Kanske är detta bara en meningslös räkneövning om alternativnytta. Men den visar ändå tydligt vilka nästan ofattbart stora summor ett krig kostar. Och då är kostnader för återuppbyggnad eller mänskligt lidande inte alls medräknade.

Kanske skulle en sådan invasion ha blivit mer hjärtligt mottagen av irakierna. Det får vi förstås aldrig veta. Kanske är det bara en naiv dröm.

Men när människomassor blir tillräckligt stora blir de som tidvattenvågor, och till och med ärrade bödlar förstår att det är hopplöst att stå emot. I Estland, i Tjeckoslovakien, i Bukarest, i Belgrad, vid Berlinmuren hände det.

Så, på ett plan tycker jag ändå inte att ett sådant förslag är så verklighetsfrämmande.

  Avdelare mellan text och datering  

15 apr 2003

Krigets metaforer

Jag har i tidigare notiser skrivit om krigets metaforer: i första hand som medvetna retoriska grepp för att påverka läsarna i en viss riktning.

Men en del så kallade kognitiva semantiker menar att metaforer är ett mycket mer grundläggande sätt för oss människor att organisera vårt tänkande. De pekar på hur även de "vardagliga" bilderna i språket inte är slumpmässiga utan bildar tydliga mönster eller modeller, som vi använder för att hantera verkligheten. Ilska är t.ex. en het vätska - man kan "koka över", "explodera" av den och så vidare. Livet är en vandring - vi "väljer väg" i livet, "går vilse", hamnar i en återvändsgränd, "går in i väggen", till slut har det kanske "gått bra" för oss, sen "går vi bort".

Vårt sätt att tänka och resonera styrs av sådana modeller, menar de. En av fältets förgrundsfigurer, George Lakoff skrev redan efter Gulfkriget för tio år sedan artikeln "Metaphor and war. The metaphor system used to justify war in the Gulf" (vilken jag upptäckte bara häromdagen).

Lakoff ser metaforen "Krig är politik fortsatt med andra medel" (myntad av militärstrategen Clausewitz) som central. Eftersom ett annat system av metaforer säger oss att "politik är affärer", bildas tillsammans en tankesfär som jämställer krig med normala och vardagliga mänskliga aktiviteter som affärer och politik. Tillsammans medger de en annan metafor: "kriget är en cost/benefit-analys", som i sin tur associerar till nyktra, ekonomiska kalkyler, pålitlighet, noggrannhet, ansvar; en bild som förstärks av ytterligare ett antal metaforer.

Med sådana metaforer distansieras vi från kriget som dödande och lemlästning, från blod och sönderbrända kroppar, sorgen hos fäder och mödrar som förlorar sina barn, från lidandets verklighet. Moraliska aspekter har ingen plats i det nätverk av bilder som vi använder för att beskriva verkligheten.

En annan metafor är "Staten är en person" . Även om den metaforen verkar oskyldig på ytan, döljer den också alla de vanliga människor, som kan drabbas av ett krig. "Aftonbladet inne i Saddams stad" skrev den stora kvällstidningen om Bagdad på löpsedeln. Fast det bor ju fem miljoner till där.

Lakoffs arikel publicerades i "Thirty years of linguistic evolution" (1992, redaktör Martin Pütz). I sin helhet finns hans teorier bland annat i "Metaphors we live by" (1980) och "Philosophy in the flesh" (1999) - båda tillsammans med Mark Johnsson.

  Avdelare mellan text och datering  

15 apr 2003

Bilderna från kriget

"De bilder ni ser på teve visas om och om igen för att ge en uppseende-
väckande effekt."

Så sa - på ett ungefär - en del skeptiker om det första, emblematiska störtandet av Saddam-statyn i Bagdad. Sannolikt var det influgna paramilitära styrkor i USAs sold som rev den och inte Bagdad-bor, menar de (se notisen "Propaganda?").

Men nu var det USAs försvarsminister Rumsfeldt som gjorde uttalandet ovan. Hans syfte var att påskina att plundringen i Irak inte var särskilt stor. "Det är samma bilder av några människor som går ut ur en byggnad med en vas," fortsatte han (DN 13 april). Att "samma bilder om och om igen" visats av statyfällningen irriterade honom naturligtvis mindre.

Bilder är aldrig bara bilder. De redigeras och passar in i ett mönster av antydda eller redan färdiga tolkningar. Även om satsen "USAs influgna milis rev statyn" är sann, betyder det förstås inte att satsen "Verkliga Bagdadbor älskar fortfarande Saddam" därmed också blir sann. Kanske var de bara inte fullt så entusiastiska över USA-invasionen som männen som lät den amerikanska stridsvagnen dra omkull statyn. Kanske höll de sig bara inomhus av (befogad) rädsla för upphetsade unga män med automatvapen.

I morgon (den 15 april) analyseras DNs och Svenskans bilder från Irakkriget vid en öppen föreläsning på Konstvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. Professor Margareta Rossholm Lagerlöf och forskningsassistent Anna Tellgren ska tala om hur Irakkriget iscensätts i tidningarnas bildmaterial. Klockan 18-20, hörsal 8, hus D, södra husen, Frescati. Det har förutsättningar för att bli intressant.

  Avdelare mellan text och datering  

14 apr 2003

En miljon är en flod

Bilder från antikrigs-demonstrationerna den 15 februari världen runt i System of a Downs video till "Boom"

När uppskattningsvis tio miljoner människor protesterade mot kriget den 15 februari låg också de marina metaforerna nära. En miljon människor - som i London och Rom - ser knappast ut som ett demonstrationståg längre, utan som en flodvåg, en tidvattenvåg av människor som väller fram.

Amerikanska metal-bandet System of a Down satte ihop bilder från demonstrationerna världen runt till sin video "Boom" - se panelen ovan.

Även om inte metal är vad jag normalt lyssnar på är det en stark låt med starka bilder. Och det känns onekligen som en stil mer passande för världsläget än "We shall overcome". Finns att sebandets sajt.

System of a Down är Serj Tankian, Daron Malakian, Shavo Odadjian och John Dolmayan - fyra killar från Los Angeles, med ett tungt politiskt engagemang; och ja, de råkar vara armenier.

  Avdelare mellan text och datering  

13 apr 2003

Det sjunkande skeppet

En del av Aivasovskys "Vågen" När stora samhällsförändringar sker, brukar de marina metaforerna tas fram. "Saddam Husseins regim är ett sjunkande skepp; rädda er men ni kan", manade Rumsfeldt de irakiska soldaterna när de amerikanska trupperna började närma sig Bagdad.
"Det är som en fördämning sprängts", sade en radioreporter när plundringen började på Bagdads gator.

Jag kan inte höra metaforen "sjunkande skepp" utan att tänka på "Vågen" av världens (troligen) främste marinmålare: Ivan Konstantinovitj Ajvazovskij (eller Aivasovski eller Ayvazovsky - namnformerna varierar). Fast egentligen kunde han lika gärna kallas Hovhannes Aivasian, vilket han 1817 föddes som i en armenisk familj i hamnstaden Feodosia på Krim (i nuvarande Ukraina).

Redan tidigt visade han sig vara ett geni på att avbilda havet: i stiltje eller i storm, i sol eller månljus, med olja, krita eller blyerts. Krusningar, ljusets spel, himlens speglingar, solen i kanonröken som sveper in skeppen på bataljmålningarna - allt behärskade han till fulländning. (Däremot var han en riktig klåpare i att måla människor. Hans enstaka porträtt av amiraler, och historiska bilder av Pusjkin, är skrattretande.)

Marinmålaren AyvasovskyHan hade en talang - och han förstod att utnyttja den till fullo. Under andra halvan av 1800-talet var han en internationell konstkändis, med utställningar på många håll i Europa (han besökte även Sverige - ett bevarat porträtt av honom togs hos fotografen Selma Jacobsson på Fredsgatan 15 i Stockholm).

Totalt gjorde han flera tusen målningar. Det tog honom som regel bara några dagar att få ihop ytterligare ett hamnsceneri eller en solnedgång över havet. Han gav folk vad de ville ha (och fast den illusoriska briljansen är stark, är en del av hans verk kanske på gränsen till vad vi idag skulle kalla hötorgskonst).

Men "Vågen", som han målade mot slutet av sitt liv, 72 år gammal, är allt annat än hötorgskonst. När den ställdes ut i Paris 1889 belönades Ajvazovskij med Hederslegionen.

Klicka på bilden här ovan så får du se en större version av bilden. Relativt sett, alltså - originalet är mer än fem meter brett och över tre meter högt. Femton kvadratmeter - den skulle inte få plats i mitt vardagsrum ens om jag hängde den i taket.

Kraften i bilden, i det formatet, är sådan att den fullständigt tar andan ur en. Senast jag såg den var i september 2000 när Ryska muséet i Petersburg öppnade en stor Ajvazovskij-utsällning. Den festliga invigningen kom av sig, eftersom ubåten Kursk just gått till botten av Ishavet med man och allt. Många ryssar stod stilla framför "Vågen", länge.

Blyertsteckning av AjvazovskijVad som fascinerar mig djupt är att "Vågen" (och Ajvazovskijs andra verk) målades långt innan det fanns kameror som kunde fånga havet i storm. Ajvazovskij kunde inte, i sin studio, jämföra med färgfotografier eller se filmbilder av stormigt hav för att se hur skummet kastas i luften, hur färgen spelar över vågdalar och vågtoppar. Allt måste han ha registrerat och memorerat, för att sedan plocka fram det under många långa timmar i ateljen.

Titta på den stora "Vågen" hur skummet formar ett sorts rutnät på vågen till höger om skeppet. Hur visste han?

Idag blir man ofta imponerad av hur väl rinnande vatten och vattenytor återges i datoranimerade filmer och bilder (till exempel i filmer som Ice Age eller The Perfect Storm). Men vad som idag kräver kombinationer av hundratals programmerare, datorer, special effects-artister, särskilda vattentankar och så vidare, fixade en enda kille, med en pensel i handen, alldeles själv för drygt hundra år sedan.

Ofta kallas Ajvazovskij ryss - men han var armenier, och en källa till stolthet armenier emellan. "Armenien har måhända ingen marin (=flotta), men vi har världens störste marinmålare," är ett typiskt armeniskt skämt.

Ajvazovskij dog år 1900, fjorton år innan turkarnas massakrer kulminerade och runt en miljon armenier mördades. Och idag är det svensk premiär på "Ararat" - en film om folkmordet av Atom Egoyan, en annan märklig och unik armenisk bildskapare. Se trailern, kolla filmbolagets info, eller den armeniska aktivist-sajten www.ararat-the-movie.com.

Det kommer mer om Armenien under de närmaste dagarna på Blind Höna.

  Avdelare mellan text och datering  

12 apr 2003

Två komentarer

Två utmärkta kommentarer till kriget i Guardian. Författaren Julian Barnes skriver om gåtan Blais (som jag gjorde 21 mars) och om det assymmetriska kriget:
"The return of British bodies has been given full-scale TV coverage: the Union-Jacked coffin, the saluting Prince Andrew, the waggling kilts of soldiers escorting the hearse of their fallen comrades. Then each dead soldier's face comes up on screen, sometimes in a blurry home colour print, with listing of wife, fiancee, children: it thuds on the emotions. But Iraqi soldiers? They're just dead. The Guardian told us in useful detail how the British Army breaks bad news to families. What happens in Iraq? Who tells whom? Does news even get through? Do you just wait for your 18-year-old conscript son to come home or not to come home? Do you get the few bits that remain after he has been pulverised by our bold new armaments? There aren't many equivalences around in this war, but you can be sure that the equivalence of grief exists. Here come the widow-makers, goes the cry as our tanks advance. Here too come the unwitting recruiters for al-Qaida."
Julian Barnes: This war was not worth a child's finger (The Guardian, 11/4 2003)
Dramatikern David Hare skriver också om "equivalence", och om hur kriget startades av politiker som själva smet undan krigstjänst i Vietnam, när det var aktuellt för dem. Men framför allt lysande om det nya politiska landskapet:
"It appears that something so profound is happening in the world that none of us is yet able to grasp it. How can we consider and speak to the possibility that America is deliberately declaring that the only criterion of power shall now be power itself? (---)

George Bush is a born-again Christian and a recovering alcoholic. I see in him the uncontrollable anger of the alcoholic, once directed at himself, sluiced away every night into his bloodstream and out into the gutter, now, tragically, directed, via his amazingly aggressive, amazingly triumphant body language, on to whatever poor soul comes into his sights.

The intention to destroy the credibility of the United Nations, and its right to help try and defuse situations of danger to life, is not a byproduct of recent American policy. It is its very purpose. Bush chose Iraq not because it would make sense, but because it wouldn't. He did it, in short, because he could. No better reason than that. "Because I can, I will." The thinness of the justification for this war is, in fact, its very point. As is the arbitrariness of the target. The proliferation of other named targets - Syria, North Korea, maybe Burma, why not China? - adds, in Bush's eyes, only to the deliciousness of the game.

Caught, significantly, chuckling and laughing before a supposedly serious press conference about enemy losses and American advances, Bush comes to represent the man flexing private muscles for no other reason than the feral pleasure of the flex. What is being asserted today is the right to assert, to go in with absolutely no gameplan for how you will get out. Did the Bush administration deliberately omit to put any aid to Afghanistan in its current budget plans? Or, worse, did it simply forget?

Tonight in Jerusalem, next to the Garden of Gethsemane, under cover of war, while the world is not looking, Jewish fundamentalists are moving into an armed apartment block on land which belongs to the Palestinians; in the White House, Christian fundamentalists dream of moving on to murder and mayhem in countries beyond count; and on the stony hillsides of Pakistan and Afghanistan, Muslim fundamentalists dream of moving on to murder and mayhem in countries beyond count. The trade union of international politicians exercises an ever more Stalinist grip, moving countries and armies to wars they do not want. Only the people say no."
David Hare: Don't look for a reason (Guardian 12/4 2003)

  Avdelare mellan text och datering  

12 apr 2003


Statyn av Saddam faller i Bagdad - men var det en verklig resning av Bagdadborna, eller ett lyckat PR-event av de amerikanska trupperna?

Indymedia har perspektivbilder från rondellen med statyn (inklusive en länk till en skarpare bild). De rapporterar att rondellen hade spärrats av av amerikanska stridsvagnar, och hävdar att de cirka 150 personer som rev ner statyn sannolikt var medlemmar ur en irakisk exilgrupp som flugits in i Irak för några dagar sedan.
"The up close action video of the statue being destroyed is broadcast around the world as proof of a massive uprising. Still photos grabbed off of Reuters show a long-shot view of Fardus Square... it's empty save for the U.S. Marines, the International Press, and a small handful of Iraqis. There are no more than 200 people in the square at best. The Marines have the square sealed off and guarded by tanks. (...) The entire event is being hailed as an equivalent of the Berlin Wall falling... but even a quick glance of the long-shot photo shows something more akin to a carefully constructed media event tailored for the television cameras.

The pro-American Iraqis involved were members of Ahmed Chalabi's Free Iraqi Forces... recently flown into Iraq by the Pentagon. Chalabi is a Washington favorite to head the new government."
För drygt tretton år sedan - i december 1989 - började revolten mot Rumäniens diktator Ceaucescu när massmedia kunde visa bilder från den lilla staden Timisoara, där diktatorns polis sades ha utfört en massaker. Gräsliga bilder på döda kroppar skickades ut i tv.

Jag trodde på bilderna - fast jag någonstans i bakhuvudet tyckte det var konstigt att alla bilder visade samma tre-fyra kroppar, i ett starkt tillstånd av förruttnelse.

Efter Ceaucescu störtats kom det fram att massakern i Timisoara var rent påhittad. Liken, som grävts upp på kyrkogården, var kvarlevorna efter människor som dött en naturlig död. Men bilderna startade revolten.

Nå, Ceaucescu var en diktator och det var skönt att han försvann. Saddam var en diktator och det är skönt att han försvinner. Men jag lovade mig själv för mer än tio år sedan att vara mer kritisk mot vad jag såg i tv. Men det är lätt att glömma sådant.

  Avdelare mellan text och datering  

10 apr 2003

Krigets pris

För en visualisering av kostnaderna för kriget, i relation till andra kostnader, se sidan Operation Iraqi Liberation. Fler siffror om kriget i Toronto Star (rulla ner sidan en bit).

PS: En av de första notiser jag skrev på Blind Höna - i slutet av 2001 - handlade om skillnaden mellan en miljon och en miljard. Jag får fortfarande en hel del besök till den notisen från sökmotorer.

  Avdelare mellan text och datering  

10 apr 2003

Diktaturens fall

Idag får man naturligtvis glädjas med irakierna och kurderna.

Jo, kriget var fortfarande orättfärdigt. Men diktaturen faller, och priset för kriget blev sannolikt förhållandevis lågt (fast vi vet väldigt lite om offren för bombkriget).

Det är väl lite för tidigt att summera. Men man kan ändå känna lättnad. USAs militära vågspel gick hem (förmodligen). Det kunde ha gått mycket värre, både för koalitionens soldater och för det irakiska folket.

Bör vi protestera om Bush åter ställer sig över folkrättten och drar ut på nya fälttåg? Javisst.

Idag är det dags för glädje. I morgon börjar det svåra igen - för irakierna, för USA, för resten av världen.

  Avdelare mellan text och datering  

9 apr 2003

Anti-amerikanism och amerikanism

Jag har hävdat att opinionen mot kriget inte är anti-amerikansk. Den är i mycket högre grad anti-Bush (Ett exempel är Margaret Atwoods artikel "A letter to America" (i The Globe and mail, 28/3).

Men så hittade jag till slut lite äkta, good-old anti-amerikanism. Var? Förstås i brittiska, solitt konservativa The Times:
"You would not expect British commanders to criticise their allies publicly, but troops who have witnessed Americans at close quarters in this war are baffled at their approach to Iraqi civilians. (---)

One captain in the Royal Marines, watching a US unit monitor a checkpoint, said: 'The Americans are still behaving like invaders, not liberators. They behave as if they hate these people.'

Indeed, many American troops speak as though they do. You often hear them describe 'Eye-rakis' in disparaging language. One US officer in charge of delivering humanitarian aid earlier this week likened the crush of people waiting to get hold of food and water to a pack of stray dogs. (---)

British commanders are appalled at how the Americans pulverise anything from afar before daring to set foot out of their armoured vehicles.

This was no better illustrated than in the first skirmish of the land war, where the American 15th Marine Expeditionary Unit was handed what should have been the easy capture of the seaport of Umm Qasr. Royal Marine officers watched incredulously as their US compatriots bombed and shelled the town for five days.

There is no doubt that the experience of nearly 30 years policing Ulster has taught British forces that the only way to root out gunmen is to patrol on foot, searching house by house. They did this in Bosnia, in Sierra Leone and Afghanistan.

The rhetoric of US soldiers is often provocative. When an American colonel was asked by The Times what the role of the Fifth Corps would be, he replied: 'We are going in there, we are going to root out the bad guys and kill them.'

His men, grouped around him, grunted, whooped and punched the air as if they were watching a football match.

A British officer who saw this exchange shook his head and walked away, saying: 'We are working from a different script but you won’t get anyone in Whitehall to admit it.'”
The Times, 2/4 2003: America brings Darth Vader to the desert
(Times kräver registrering).
Den aristokratiske, vidsynte britten mot råa amerikanska tölpar i spetsen för obildade tonårssoldater. En alltför välkänd stereotyp, etablerad av årtiondens James Bond-filmer och annan populärkultur.

Enligt en besläktad stereotyp borde förstås den lågutbildade, fattiga arbetarklassen i USA stödja kriget. Utan perspektiv och utblick borde de falla pladask för den primitiva patriotiska retoriken.

Men att tro att folk är dummare än man tror är dummare än man tror, som Tage Danielsson sa. James Doran, också reporter på The Times, reste Greyhound-buss från New York till Pittsburgh, och talade med passagerarna. Alla utom en var emot kriget:
"The famous coaches with their bounding dog logo have become a mode of transport reserved for people who can neither afford a big gas-guzzling sports utility vehicle nor the $150 for a flight on even the cheapest of budget airlines. (---)

Hearing a discussion about the war, the dozen passengers aboard the stuffy bus look up from their newspapers or open dozing eyes, hopeful for a distraction from the stench of the chemical lavatory.

None of them likes the idea of war — and none understands why the US is engaged in conflict in Iraq at all.

Hilda Navarro, 70, agrees: “I would like to tell George Bush: ‘Stop it! Right now!’ ” (---) The three passengers have seen many wars during their lives as immigrants in America, each one fought by their sons and daughters. “You don’t get Bush and his family going over there,” George says.

Ruel Stewart, 60, from Handsworth in Birmingham, was a paratrooper before emigrating to the US. “I don’t think Mr Bush has any right to go around the world telling people how to behave in their own backyard. As for that Mr Blair — he is just a lapdog.”

Cassandra Fitzpatrick, 34, and her sister, Yolanda Smith, 17, are keen to join the argument. “I’m from Panama, and boy, we’ve seen it all before, when they went to get Noriega. They took their time looking for him, killing people. Seems to me they should have knocked on the door where they was mailing the cheques to, right?” (---) We are living day by day. All the billions of dollars on the bombs and reconstructing Iraq. There’s people here in Jersey need food and houses. What about reconstructing America?” Cassandra gets a little round of applause as the back of the bus turns into an episode of the Ricki Lake Show.

“My feelings towards the war is I hate it,” Sheila says. “Me, too,” Benjy agrees. “We want peace.” She worries about the Iraqi people. “Why is my country bombing these poor people? They are more poor than people here, and we bomb them. It is terrible.”

Times 31/3 2003: Why is my country bombing these poor people?

  Avdelare mellan text och datering  

5 apr 2003

Ett annat spel

Generallöjtnant William S. Wallace, V Corps commander i Irak, sa i förra veckan att "the enemy we're fighting is different from the one we war-gamed against".

Kanske, för när US Army i ett krigsspel i fjol möttes av "okonventionell" taktik gjorde man om spelet:
"En amerikansk marinkårsofficer som spelade Saddam i ett övningsscenario sänkte den amerikanska flottan och vann. Ingen lärde sig något av det - han blev beordrad att inte göra om det.

Marinkårsofficeren Paul Van Riper överraskade den amerikanska sidan genom att inte spela efter USAs förutsättningar:

"'You're going to have to use cellphones and satellite phones now', they [= spelledningen] told me. I said no, no, no - we're going to use motorcycle messengers and make announcements from the mosques," he says. "But they refused to accept that we'd do anything they wouldn't do in the west. (...)

Faced with an abrupt and embarrassing end to the most expensive and sophisticated military exercise in US history, the Pentagon top brass simply pretended the whole thing had not happened."
Läs hela inlägget (inklusive länk till originalartikeln) Think different på Blind Höna i oktober

  Avdelare mellan text och datering  

2 apr 2003

Mer om bomben

Tommy skriver:
I CNNs uppräkning av koalitionens arsenal finns atomvapen med (rulla till botten, klicka på "Tactical nuclear warheads").
Bland dem: "The B61-11 would be used in an urban environment."

  Avdelare mellan text och datering  

2 apr 2003

Bush och bomben

Inga B skrev till Blind Höna och frågade:
Din teori om att Bush skulle vara beredd att använda kärnvapen för att bli kvitt Saddam är verkligen skrämmande. Varför tror du det?
Den 26 januari 2003 publicerade Los Angeles Times artikeln "The Nuclear Option in Iraq; The U.S. has lowered the bar for using the ultimate weapon" av William Arkin, militäranalytiker och regelbunden medarbetare i tidningen. Arkins artikel (finns ej kvar på gratissajten men kan köpas från arkivet) är seriös, detaljerad och välinformerad:
"One year after President Bush labeled Iraq, Iran and North Korea the 'axis of evil,' the United States is thinking about the unthinkable: It is preparing for the possible use of nuclear weapons against Iraq.

At the U.S. Strategic Command (STRATCOM) in Omaha and inside planning cells of the Joint Chiefs of Staff, target lists are being scrutinized, options are being pondered and procedures are being tested to give nuclear armaments a role in the new U.S. doctrine of 'preemption.'

According to multiple sources close to the process, the current planning focuses on two possible roles for nuclear weapons:
  • attacking Iraqi facilities located so deep underground that they might be impervious to conventional explosives;
  • thwarting Iraq's use of weapons of mass destruction.
(...) According to U.S. Central Command sources, a 'Theater Nuclear Planning Document' for Iraq has been prepared for the administration and Central Command."
Så det finns färdiga planer. Men redan långt innan Irakkriget noterade bedömare att Bushadministrationen radikalt ändrat USAs kärnvapenstrategi.

Till och med Reagan på sin tid sa "I support a zero option for all nuclear weapons . . . my dream is to see the day when nuclear weapons are banished from the face of the earth." (16 januari 1984).

George W. Bush har däremot (13 mars 2002) slagit fast att "I view our nuclear arsenal as a deterrent ... and the President must have all options available to make that deterrent have meaning."

Arms Trade Resource Center vid World Policy Institute skrev i en rapport i maj 2002 att:
"The Bush administration’s new nuclear doctrine represents an abrupt departure from the policies of prior administrations, Democratic and Republican alike. Far from representing "new thinking," as some observers have suggested, the proposed Bush nuclear policy represents the triumph of a small circle of conservative theorists who have long pressed for expanding the role of nuclear weapons as a guarantor of U.S. military superiority and a tool for exerting political and strategic influence."
Beskedet den 13 mars i fjol var Bushs svar på varför han föreslagit att USA ska utveckla en ny generation mindre, bunkersprängande atomvapen. William Arkin i Los Angeles Times kommenterar:
"(...) the Bush administration's decision to actively plan for possible preemptive use of such weapons, especially as so-called bunker busters, against Iraq represents a significant lowering of the nuclear threshold. It rewrites the ground rules of nuclear combat (...)
De nya bunkersprängarna är dock inte utvecklade ännu. Men det finns andra, färdiga vapen att ta till, berättar The Denver Post (20/12 2002), citerad på GlobalSecurity.org:
"The fact that Bush is willing to even consider employing nuclear firepower has many analysts wondering just what weapons in the U.S. arsenal would be suitable for conducting tactical strikes, which aim to wipe out military objectives such as an armored regiment of the Republican Guard.

The United States virtually eliminated its supply of tactical nukes during the past 20 years because they are costly and dangerous, analysts said. As a result, the United States is left with mostly strategic warheads (...)

The only nuclear warhead in the U.S. arsenal that analysts said would be suitable for tactical strikes that limit collateral damage - civilian deaths - is the B61, a gravity or dumb bomb developed in the late 1960s. The B61 can be configured to pack up to 150 kilotons of power, although the yield can be minimized to 0.3 kilotons. By comparison, the weapons used against Japan in 1945 were 20-kiloton devices. "
Sedan kriget startat och bromsats upp har flera inflytelserika politiker eller påtryckare hävdat, att koalitionen borde bomba mer, och utan hänsyn. Också i Los Angelse Times skriver den välkände militärstrategen Edward Luttwak (26/3) The Deadly Cost of Selective Bombing:
"There has been a lot of American self-congratulation about the precautions taken to avoid civilian casualties and suffering, but one wonders as to its cost for the troops that will soon enter Baghdad. (...) Selective bombing is wrongheaded; perpetuating the regime causes more casualties, certainly among Iraqi troops, than "collateral damage" would (...) it might be a good idea to revise the Baghdad target list."
Alltså: ett mer hänsynslöst bombande skulle ändå, totalt sett, innebära mindre lidande än ett utdraget krig. Det argumentet har alltsedan 1945 ekat från Hiroshima och Nagasaki.

Men räcker det verkligen som motiv för kärnvapen?

Flera militärer, citerade i Los Angeles Times och i New York Times säger att kärnvapen säkert inte kommer att användas, inte minst för att det finns andra bomber som kan uppnå samma militära effekt.

Men om syftet inte enbart är militärt? Arkin igen:
While Pentagon leaders insist that [it] does not (...) take nuclear weapons lightly, critics fear that removing the firewall and adding nuclear weapons to the normal option ladder makes their use more likely - especially under a policy of preemption that says Washington alone will decide when to strike.
Och medan strategen Luttwak mest är engagerad i de egna truppernas säkerhet, representerar Mo Mowlam - minister i Tony Blairs regering 1997-2001 - något mycket farligare: politikern som riskerar förödmjukelse och vill att ett rejält bombkrig ska göra motståndaren mjuk och respektfull. Så här skrev hon i Daily Mirror igår:
"Yes, we will most likely at the end of this win, but we will have lost any respect Arab opinion may have had for us. Remember we must do this, we cannot walk away from the Middle East, we need oil. (...)

My awful conclusion is we must win this war quickly, and be seen to be brave, powerful and invincible.

We have no choice but to adopt the last option with more bombing and taking the war to the enemy, even if that means the dreadful level of casualties that will go with it. We will still be hated, but we will also be held in awe.

Fear and respect is not as good as friendship and understanding but it is better than being despised."
(We must step up bombing, 1/4 2003)
Nej, jag tror inte att sannolikheten att kärnvapen används är stor. Men vad vi diskuterar nu är just värsta tänkbara scenario - inte det troligaste.

Hittills har många spekulerat i vilka eventuella vapen Saddam kan tänkas sätta in om han blir trängd.

Men läs vad Mowlam skriver igen. "We have no choice but to adopt the last option". Mo Mowland tänker säkert inte på kärnvapen - men hon använder ett språkbruk som direkt för tankarna dit. Last option. No choice.

Vi har sett att policyn finns.
Färdiga insatsplaner finns.
Materielen finns.
Motivering finns.

I Bush har vi en president som inte utmärkt sig för tålmodighet. Som föredrar drastisk retorik före resonemang och nyanser ("den som inte är med oss är mot oss"). Som gjort sig känd för att inte lyssna på råd från andra än den innersta kretsen.

Om George Bush känner att han håller på att bli förnedrad ("despised").
Om han inte kommer åt Saddam Hussein.
Om han kan påstå, att en inringad eller trängd Saddam satt med fingret på knappen för en attack med B- eller C-stridsmedel...

  Avdelare mellan text och datering  

2 apr 2003

Sven Lindqvist nu på dn.se

Kulturdelen av DNs sajt är inte riktigt pålitlig - man vet inte riktigt vilka artiklar som dyker upp där, eller när. Sajten har också ett problem med sökmotorn, som stundtals inte indexerar artiklar som faktiskt publicerats.

Dagens artikel av Sven Lindqvist om bombkrigets historia - Ett nytt Guernica? - finns ännu inte på nätet. Däremot har två tidigare artiklar till slut dykt upp, oväntat men välkommet.

Bomber är aldrig rättfärdiga, som publicerades i tidningen den 24 mars, tar upp balansräkningen över andra världskrigets bombningar av civilbefolkning i Tyskland:
"Under krigets första år fanns det förvisso en verklig risk att Hitler skulle segra. De bomber som då fälldes utgjorde bara några få procent av den totala bombmängden. De kan fortfarande moraliskt försvaras, dels med Storbritanniens nödläge, dels därför att de visserligen drabbade civila men ännu inte var systematiskt riktade mot dem.

Det från högsta ort sanktionerade massdödandet av civila tyskar i deras bostäder började först våren 1942. Då stod Storbritannien inte längre ensamt mot Tyskland utan tillsammans med två supermakter, USA och Sovjet. Och 80 procent av bomberna fälldes under krigets sista 10 månader, när risken att Tyskland skulle segra var obefintlig.

Så vari bestod nödvändigheten?

Och på vilket sätt bidrog dessa sista 80 procent av bomberna mot Tyskland till att säkra en demokratisk utveckling i landet? Skulle färre bomber ha givit ett i motsvarande grad mindre liberalt statsskick?"
I En Höga visan för kriget - i tidningen den 25 februari - refererar Lindqvist krigsteoretikern Bernardi:
"Ibland talas det fortfarande som om fredens upprätthållande vore politikens yttersta mål. Mot sådana av falsk humanitet präglade åsikter måste det klart och bestämt sägas ifrån att det inte bara är statsmannens rätt utan under vissa omständigheter också hans plikt att börja krig.

En stormakt får inte vara beskedlig. En stormakt måste sträva att uppnå positiva mål och fred är bara avsaknad av krig. Det är statens heliga rätt att gripa till vapen. Övertygelsen härom måste alltid hållas vaken i folkmedvetandet. (...)

'Statens väsen är makt. Den som inte är manlig nog att se den sanningen i ansiktet bör hålla tassarna borta från politiken', skrev Heinrich von Treitschke, den tyska extremhögerns mest älskade historiker. Bernhardi citerar honom och fortsätter:

'Staten har en plikt till självhävdelse som inte är uttömd med blotta avvärjandet av fientliga angrepp.' Det är en plikt att gripa till krig så snart den egna statens makt ifrågasätts av andra stater. Även ytligt sett ringa anledningar kan under vissa omständigheter vara berättigad krigsanledning när statens anseende står på spel. Ty anseendet är en väsentlig del av makten.

'Har man hotat med krig, måste hotet fullföljas. Visar sig krigshotet otillräckligt för att få de egna kraven respekterade, måste konserten börja. Då blir rätten till krig en nationell plikt att föra krig', skriver Bernhardi.

Lägg hans ord på minnet. Det kan vara bra att känna igen dem, om ni skulle råka få höra dem igen."

  Avdelare mellan text och datering  

29 mar 2003

Worst-case scenario

Det har talats om att gatustrider inne i städerna är USAs "worst-case scenario".

Det stämmer inte: jag tror att man ska vara klar över att USAs absolut värsta scenario är ett krig där man inte lyckas döda Saddam Hussein. Skulle han på något sätt undkomma - som ytterligare en gäckande bin Ladin - skulle det vara det värsta militära fiasko USA någonsin upplevt, och det skulle fullständigt utplåna Bush's politiska karriär.

Detta borde oroa mödrar och fäder till de amerikanska soldaterna, och det borde oroa hela världen.

Det betyder att vi kan utgå ifrån att inget, absolut INGET pris kommer att vara för högt för USA för att döda Saddam. Om så en halv division marinsoldater måste stryka med för att komma åt honom, om han förskansat sig, så kommer de att offras.

Eller, om USA bedömer att det krävs någon lagom stor kärnladdning för att döda honom kommer man att använda en sådan - och därigenom rasera kärnvapentabut, vilket kommer att göra jorden till ett oerhört mycket farligare ställe att leva på.

  Avdelare mellan text och datering  

25 mar 2003


Lördagens demonstrationer var inte lika stora som de i februari, men det beror i Sverige knappast på att opinionen svängt (vilket den delvis gör i framför allt Storbritannien och i viss mån i USA, när patriotismen sätter in).

Snarare är det en vanmakt som sprider sig: Vi demonstrerade för ett nej till kriget; vad ska vi säga nu?

Jag ser också att flera bloggare delar den känslan: Thorvald på Förvetet tänker till exempel bara posta positiva inlägg i den närmaste framtiden.

Jag förstår dem. Jag känner själv en besvikelse; samtidigt har jag lätt att bli en aning besatt. Jag borde skriva mer om användargränssnitt och intranät just nu.

Men jag har beslutat att fortsätta lägga ut och länka till sådant som intresserar mig - framför allt eftersom så mycket inte tycks få plats i de vanliga medierna, trots förlängda sändnngstider.

Som Robert Byrds tal i den amerikanska senaten:
... today I weep for my country. I have watched the events of recent months with a heavy, heavy heart. No more is the image of America one of strong, yet benevolent peacekeeper. The image of America has changed. Around the globe, our friends mistrust us, our word is disputed, our intentions are questioned.
Eller om hur Claire Short, ministern som kovände och stannade i Blairs regering, tvingades inse att USA inte vill låta andra vara med och styra Efterkrigs-Irak:
Clare Short returned empty handed from Washington yesterday as Britain's efforts to put the United Nations in charge of reconstructing post-war Iraq ran into opposition from the Pentagon.

Amid signs of widening divisions off the battlefield between the US and its closest ally, Whitehall officials expressed concern that America's military planners appear to be cutting the UN out of any political role in favour of its own plan to put a retired general, Jay Garner, in the driving seat.
(The Guardian: Blow for Short in battle with Pentagon - Military wants US firms to run Iraq's hospitals
Om inte annat, så för min egen skull, för att hålla reda på dem. (Det var väl det som var idén med bloggning från början - göra det man vill och dela med sig till den som vill.)

  Avdelare mellan text och datering  

24 mar 2003

Det televiserade kriget

I teven rulllar direktsändningarna från fronten och från det bombade Bagdad. Verkligheten har till slut kommit ifatt det som Tom Lehrer förutspådde redan i början av sextiotalet:
"Hej svejs mor
jag far med bomb så stor
så vänta ej på mig
Den ska jag fälla
där fienden drälla
se och följ me
på din teve
När vi på alla frontavsnitt
slår till för att få landet fritt
ta lugnt din kaffekopp och sitt
för tevekameran går
ja du får se med utsökt skärpa
massakern som snart förestår!"
Tom Lehrer var sångare, pianist och satiriker, och turnerade och gjorde skivor redan på femtiotalet. Sitt stora genombrott fick han på sextiotalet; den trallvänliga "So long, Mom, I'm off to drop the bomb" finns på på Lehrers tredje skiva "This was the year that was" från 1965.

Omslaget till Lars Ekborg i Tom Lehrers vackra värld"Den här svenska versionen finns på skivan "I Tom Lehrers vacka värld", som skådespelaren Lars Ekborg spelade in 1967. Översättningarna gjordes av Per-Anders Boquist.

När sextiotalet gick över i sjuttiotal hade Lehrer tröttnat och gick tillbaka till sitt "riktiga" jobb som matematikprofessor. I mitten på sjuttiotalet förklarade han, att det blivit omöjligt att skriva politisk satir efter att Henry Kissinger fått Nobels frespris (1973).

Men Lehrers beska satir och svarta klarsyn har fortsatt att locka lyssnare. Både de hans egna skivor och "Lars Ekborg i Tom Lehrers vackra värld" finns återutgivna på cd.

Här och där ser man uppgifter om att radiostationer stoppat viss musik med anledning av kriget. Sådana listor fanns även under det förra Gulfkriget. Men Lehrer hade de missat.

Vem skriver en lika framåtskådande satir idag? Blir framtidens krig ännu mer televiserade? I ett mejl läser jag att en BBC-reporter påstås ha sagt att "Nu ser vi ju det bara från ena sidan. Nästa krig kanske vi ser i split screen från bägge sidorna samtidigt."

I en uppföljare till Lehrer skulle man kanske låta US Army fusionera med CNN och låta krigen finansieras genom försäljningen av sändningsrätterna?

  Avdelare mellan text och datering  

24 mars 2003

Källorna brinner

Procol Harums senaste CD:  "The well's on fire"Så mycket som 30 oljekällor i södra Irak har satts i brand, sade den brittiske försvarsministern på BBC.

Och bandet jag är besatt av, har just gett ut en skiva (den första på tio år) med ett brinnande jordklot på omslaget och titeln "The well's on fire".

Och idag arrangerar sångare från Kungliga operan i Stockholm en sjungande protest mot kriget. Vad de sjunger? Händel's "Lascia ch'io pianga" - "Låt mig gråta" - en melodi som Matthew Fisher, Procol Harums hammond-geni, på nya skivan använt som bas för kompositionen "Fellow travelers".

Allt hänger samman.

  Avdelare mellan text och datering  

21 mars 2003


"Nora och jag lekte krig i går", berättar Sara. "Det var kul, vi målade oss i ansiktet. Vi var soldater som skulle hjälpa Irak." Nästa vecka fyller hon åtta.

Min första tanke var på det som Michael Moore citerade i sitt (senaste) brev till George Bush: How bad do you have to suck to lose a popularity contest with Saddam Hussein?

Nästa tanke blev en plötslig insikt om hur det nu låter på tusentals skolgårdar på Västbanken, i Pakistan, Indonesien, Iran, Saudiarabien... "Osama bin laden is cracking up champagne right now", som någon analytiker sa igår (en dålig metafor eftersom han säkerligen inte rör alkohol, men i alla fall begriplig för västerlänningar).

Fler tror tydligen detsamma: Rand Beers, ansvarig för anti-terror-frågor i National Security Council har plötsligt begärt avsked:

"There is a predominant belief in the intelligence community that an invasion of Iraq will cause more terrorism than it will prevent. There is also a tremendous amount of embarrassment by intelligence professionals that there have been so many lies out of the administration -- by the president, (Vice President Dick) Cheney and (Secretary of State Colin) Powell -- over Iraq," kommenterar författaren och forskaren James Bamford i Washington Times: "Top White House anti-terror boss resigns".

  Avdelare mellan text och datering  

21 mars 2003

Gåtan Blair

Bushs agenda och supermaktens arrogans, hur chockerande den än är, är ändå lätt att förstå. Hans Republikanska garde pressar på för erövring av Irak.

Det är inte heller svårt att förstå varför Albanien, Azerbadzjan, Bulgarien, Colombia, Eritrea, Estland, Etiopien, Georgien, Makedonien eller Uzbekistan ställt sig på USAs sida. När den störste killen på skolgården börjar mucka, är det klokt att sälla sig till gänget bakom honom och heja på. Man behöver inte slåss själv, och chansen är ju stor att han bjuder på godis sen.

Men Tony Blair är den stora gåtan för mig. Inte att han riskerar sin politiska ställning - kriget kommer ju att vinnas och Blair kan "på den segrande populismens räkmacka lätt glida igenom nästa val", som Klipspringer skriver på I dåligt sällskap.

Men att han så lättvindigt kastar det folkrättsliga systemet över bord. "The US can afford to go it alone," som Robin Cook sa i sitt avskedstal. "But Britain is not a superpower. Our interests are best protected not by unilateral action but by multilateral agreement and a world order governed by rules."

  Avdelare mellan text och datering  

21 mars 2003

Robin Cooks avskedstal

Robin Cook under sitt avskedstal som ministerRobin Cooks "resignation speech" från det brittiska parlamentets "back benches" kommer att bli en retorisk klassiker:
" (...) For four years as foreign secretary I was partly responsible for the western strategy of containment.

Over the past decade that strategy destroyed more weapons than in the Gulf war, dismantled Iraq's nuclear weapons programme and halted Saddam's medium and long-range missiles programmes.

Iraq's military strength is now less than half its size than at the time of the last Gulf war.

Ironically, it is only because Iraq's military forces are so weak that we can even contemplate its invasion. Some advocates of conflict claim that Saddam's forces are so weak, so demoralised and so badly equipped that the war will be over in a few days.

Mrs Speaker, we cannot base our military strategy on the assumption that Saddam is weak and at the same time justify pre-emptive action on the claim that he is a threat.

Iraq probably has no weapons of mass destruction in the commonly understood sense of the term - namely a credible device capable of being delivered against a strategic city target.

It probably still has biological toxins and battlefield chemical munitions, but it has had them since the 1980s when US companies sold Saddam anthrax agents and the then British Government approved chemical and munitions factories.

Why is it now so urgent that we should take military action to disarm a military capacity that has been there for 20 years, and which we helped to create?

Why is it necessary to resort to war this week, while Saddam's ambition to complete his weapons programme is blocked by the presence of UN inspectors?

Only a couple of weeks ago, Hans Blix told the Security Council that the key remaining disarmament tasks could be completed within months.

I have heard it said that Iraq has had not months but 12 years in which to complete disarmament, and that our patience is exhausted.

Yet it is over 30 years since resolution 242 called on Israel to withdraw from the occupied territories.

We do not express the same impatience with the persistent refusal of Israel to comply.

I welcome the strong personal commitment that the prime minister has given to middle east peace, but Britain's positive role in the middle east does not redress the strong sense of injustice throughout the Muslim world at what they see as one rule for the allies of the US and another rule for the rest.
Hela talet kan - helst - höras och ses via Real Player hos BBC eller - om belastningen på videoutsändningen blir för tung - i textversion.

  Avdelare mellan text och datering  

18 mars 2003

Ur Dr. Parsons journaler

My name is georg bush an im presidant of americer "George Bush was first refirred to me late in 2001, when the pressures of supporting a fragila economy, investigating capitalist fraud on a massive scale, adopting a steadfast line on ever-increasing US environmental abuses and waging an international war on terror began to take their inevitable toll.

It was clear that the President needed help. Using my patented Crayon Therapy™ technique, over the next few months ha attempted to find a new form of expression for his fears, hopes an darkest desires through the medium of art."

this is a pitur of tony hes my bestest frend Bland alla Bush-satirer som väller fram är nog det här den svartaste och mest skabrösa: "Tony & me by georg bush, as told to dr parsons".

Den fanns redan i fjol i brittiska bokhandlar, som ett ganska tunt handgjort häfte som såldes framme vid disken. I den var Tony Blair lika mycket måltavla som George Bush.

Nu har de den påstådde psykoterapeuten "Dr Parsons" samlat fler "terapeutiska" teckningar i glada kritfärger, av pistoler, bomber, "baddies" och "soljers" och givit ut dem i bokform

wen i gro up i want to be a cow boyTeckningarna sägs ge oss "fascinating insights into the workings of the presidental brain ... his curious and disturbing obsession with guns and "boms", and intimate revelations about his relationship with Prime Minister Tony Blair."

Missa inte den animerade kortversion av boken som finns på Dr Parsons sajt. Den är mer koncentrerad, men också något mer... rumsren än boken.

Boken kan beställas från amazon.co.uk men inte från amazon.com. Om den kommer dit så småningom vet jag inte. Men D:s mamma berättar bekymrat från Los Angeles att komiker och satiriker inte längre skämtar om George Bush. Flera har blivit rädda; häromdagen hade Los Angeles Times en rubrik som meddelade att skådespelare som protesterade mot kriget måste räkna med att efterhand stå utan jobb.

  Avdelare mellan text och datering  

18 mars 2003

The day Bush stopped the war

Newsweeks omslag 20 january 1992: "The day Bush stopped the war"Nej, det här omslaget lär vi inte få se på Newsweek de närmaste dagarna. Men det är inte heller förfalskat: det är Newsweek från den 20 januari 1992 - ett år efter att det förra Irakkriget slutade.

När nu Bush den yngre i praktiken förklarat krig mot Irak kan det vara värt att gå tillbaka till hur det var då. Att kriget mot Irak förberetts länge framgår av Newsweeks genomgång år 1992: "we're going back [to the gulf] doing this again in three to five years", citerar tidningen en armeofficer i Pentagon. Nå, det tog några år till.

Man kan notera att orsaken inte heller då var Iraks kärnvapenprogram - "the United Nations have apparently dismantled Iraq's nuclear-weapons program", konstaterar Newsweek. (Några år senare kallade FN hem sina inspektörer, vilket gav Saddam fria händer igen.)

Varför stoppde Bush den äldre kriget? Få hade nog haft något emot att Saddam den gången fångades och ställdes inför rätta.

På nätet och bland amerikaner växer konspirationsteorin att Bush träffade någon sorts avtal med Saddam - att låta honom sitta kvar mot olja till exempel. Saddams skulle sedan snabbt brutit löftet. Därför skickar Bush senior till slut sin son för att fixa kontraktet. "You fool with me, you're dead meat, man." Det kanske inte är så troligt, trots allt.

Newsweek hävdar i artikeln 1992 att det var Colin Powell - då chef för generalstaben, nu utrikesminister - och Dick Cheney, då försvarminister, nu vicepresident - som påverkade Bush att stoppa kriget. De militära målen var uppnådda, menade Powell och Cheney. Ett av skälen var också att bilderna från bombmassakern på de militärt betydelselösa flyende irakierna längs huvudväg 6 från Kuwait var så obehagliga, att man var rädd för att opinionen skulle svänga.

Det konkreta resultatet var att två divisioner av Saddams republikanska garde undkom utan att bekämpas. Dessa kunde omdelbart därefter krossa de irakiska shiamuslimernas uppror i Basra. USA - och den internationella koalitionen - hade Republikanska gardets helikoptrar i siktet när dessa besköt civilbefolkningen i Basra. De internationella styrkorna fick order att absolut inte ingripa (generallöjtnant Douglas Tystad, citerad i Newsweek 20/1 1992.)

George den andre använder nu all retorik han kan för att framhålla Saddams förtryck av sitt folk de senaste tio åren. Det kan då vara värt att komma ihåg vilka som lät honom sitta kvar, då.

  Avdelare mellan text och datering  

18 mars 2003

Skott bredvid målet

Den anonyme Ayn Rand-profeten Xipe (och jag börjar faktiskt tröttna på anonyma bloggare, så det blir ingen länk här) tar "En delad värld" nedan som utgångpunkt för lite tämligen förutsägbar socialism-bashing. Tämligen poänglöst eftersom Maboe är från Sydafrika, och kapitalism snarare än socialism har skapat slummen och kåkstäderna.

  Avdelare mellan text och datering  

12 mars 2003

Kriget är inte oundvikligt...

... och språkbruket i media skapar en felaktig bild. Kriget är (tyvärr) ohejdbart. Det är, i mitt huvud, en helt annan sak.

"Oundviklig" är katastrofen som ingen kan påverka, även om man vill: supertankern utan styrförmåga som driver upp mot revet.

Ohejdbar: den amerikanska krigsmaskinen är visserligen en supertanker som inte kan bromsas längre, men det beror inte på roderhaveri utan på att kaptenen blivit galen, barrikaderat sig på bryggan och med berått mod siktar på katastrofen.

Protester, om än digitala, kan inte stoppa den. Men det är ändå intressant att läsa om hur motståndet mot kriget växt rekordsnabbt med hjälp mejl och webb:
"... an instantaneous movement that was partly assembled in [a] computer. During the past three months it has gathered the numbers that took three years to build during Vietnam. It may be the fastest-growing protest movement in American history."
Läs hela i New York Times 9/3: Smart-Mobbing the War

  Avdelare mellan text och datering  

11 mars 2003

En delad värld

September i fjol. Statsmän, ambassadörer och ministrar samlades till toppmöte på lyxhotellet Sandton Intercontinental i en av Johannesburg rikaste förorter. Colin Powell blev utbuad när han försvarade Bushs och USAs försök att sabotera begränsningen av växthuseffekten.

Samtidigt samlades runt tjugotusen de allra fattigaste - landlösa och arbetslösa från hela världen - i en av Johannesburgs eländiga kåkstäder, för att marschera till de rikas möte och göra sig hörda.

The Guardians John Vidal rapporterade från marschen, som bevakades av poliser och helikoptrar. Sex timmar tog det att sjunga och dansa sig från den ofruktbara, avloppsstinkande slummen till Sandtons välskötta inhängnade trädgårdar. "This is the long march to the promised land, the glass city on the hill," ropar en marschdeltagare från Etiopien.

Stephen Maboe från Sasolburg säger:"This world is rich but it is not mine. I am not angry that they have so much and we have so little, but I want people to know our position. Where I live the air pollution is terrible and the poverty intense. The rich get richer, the poor poorer. What must we do?"

John Vidals artikel "Great trek from the slums to the promised land: Thousands of the world's poor gathered for a march to the suburb where the summit is held" läses av Keith Reid, poet och textförfattare i Procol Harum. I stort lyfter han Stephen Maboes ord rakt ur tidningen till arbetet med bandets nya cd.

Procol Harums senaste CD:  "The well's on fire"På "The well's on fire", cd:n som kom i veckan har Gary Brooker skapat en ganska nedtonad hymn till "This world is rich (for Stephen Maboe)". En låt som kunde ha präglats av enbart desperation, om det inte vore för Reids enda egentliga tillägg, ett svar på frågan "Vad ska vi göra? - nämligen raden "there must be a place, we can meet in the middle".
"This world is rich but it is not mine.
Where I live, hungry children are crying
I am not angry at my own condition
I just want people to know my position.

Our water is poisoned, poverty intense
We cry inequality, they just build a fence

When some have so much and some have so little
there must be a place, we can meet in the middle.

This world is rich but it is not mine."
Den andra sidan, då? De på den grönare sidan av staketet? De, eller i ärlighetens namn, vi inne på lyxhotellet, som med näbbar och klor försvarar vår plats i det luftkonditionerande paradiset, vi som riskerar att dö av överflöd snarare än av brist? Keith Reid summerar också vår inställning rätt väl i "The VIP room":
If I'm gonna die
wanna die in the VIP room
If I'm gonna choke
gonna choke on a silver spoon
If I'm gonna croak
gotta be on a velvet rope
"Om jag äter mig till döds, ska det vara med en silversked." Det är en rätt stark bild - från en stark skiva.

Mer på Blind Höna: Keith Reid tolkar Refugee Blues av Auden

  Avdelare mellan text och datering  

10 mars 2003

I told you so

"Helmut Sonnenfeldt, a guest scholar at the Brookings Institution and a staff member of the National Security Council during the Nixon administration, said there has been a natural progression in attitudes overseas. 'It was antiwar, not anti-American. Now it's anti-Bush, not anti-American,' he said."
Från Washington Post: Bush Faces Increasingly Poor Image Overseas (24/2); men du läste det på Blind Höna först (22/2).
(Jag vet, jag lovade, men jag kunde inte låta bli.)

  Avdelare mellan text och datering  

25 feb 2003

Ett förmodligen alltför långt inlägg

Bloggaren Skökomördaren (under den anagramistiska pseudonymen "Karon Möredösk") har skrivit inte mindre än två, nästan identiska, angrepp på Styrka är okunnighet - min kommentar till Maria Carlshamres ledare i DN. Söderström är, skriver han, "emot väldigt mycket, men för just ingenting" ... "(han) vet inte vad (han) vill."

Fast vad jag ville trodde jag nog hade framgått? En annan president i Vita huset; helst en som läst mer än en bok i sitt liv (Bush koketterade glatt under valkampanjen med att han aldrig läste böcker; mot slutet utrustades han dock av kampanjstaben med en titel att ta till vid frågor).

Många anstränger sig för att understryka att protesterna mot Irakkriget inte är anti-amerikanska. Det är välment, men sanningen är nog att de i hög grad ändå är anti-Bush. Och att misstron mot George den andre slagit igenom brett i det svenska samhället.

Den genuint borgerlige reservofficeren K var lite uppskakad. "Du", sa han till mig, "jag har insett att jag hatar USA. Det hade jag aldrig trott om mig själv."

På tunnelbanan avlyssnar jag två tanter. " - Tror du det blir krig? - Jo. Den där Bush, han har ju mindervärdeskomplex, det är skamligt."

Vad som får rekordmånga människor att protestera är alltså, som jag skrev, knappast kärlek till Saddam, utan till stor del den amerikanska arrogansen och självgodheten. (Med sådana fiender behöver Saddam inga vänner, för att vända på ännu en formulering.)

Egentligen vill jag inte skriva om Irakkriget som sådant. Jag arbetar med språk; därför är jag intresserad av retorik och argumentationsanalys. Irakskriverierna (som all propaganda) ger gott om arbetsmaterial för det. (I dagens DN backar för övrigt Carlshamre, från att demonstranterna "gynnar krig" till att de "kunnat användas i Saddams propaganda". Det är i alla fall något mindre kränkande. Läs gärna PC Jersilds krönika också.)

Tydligt är i alla fall att krigsförespråkarna nu bytt strategi.

Det har gått dåligt att övertyga världen om att Irak ännu har massförstörelsevapen som hotar världen. Att Irak bar ansvaret för attackerna mot World Trade Center eller samarbetar med bin Laden - ännu sämre. ("Han försökte döda min pappa" - funkade inte heller.)

Så fokus skiftar nu till att kriget behövs för att befria det irakiska folket. Tony Blair säger "...there will be no march for the victims of Saddam, no protests about the thousands of children that die needlessly every year under his rule, no righteous anger over the torture chambers which, if he is left in power, will be left in being."

Den här typen av argumentation har sedan någon vecka fått påtagligt genomslag. Man behöver inte vara särskilt konspiratorisk för att se Bushs och Blairs spinndoktorer och PR-staber bakom den.

Det är ett retoriskt bra grepp: om det går dåligt på ett område, försök omärkligt byta spår. Det nya argumentet är dessutom moraliskt starkt, och lättare att göra troligt: Saddams förtryck av sitt folk är uppenbart för alla.

Det lämnar ett visst utrymme för kritik, eftersom USA och andra stater under lång tid uppmuntrade Saddams förtryck av sitt folk genom att rusta honom militärt. Men än sen, kunde man säga, det är väl bara bra att de ändrat sig?

Ett problem är att de tidigare skälen för krig - FN-resolutionen 1441, att det var avrustning man krävde av Irak - plötsligt är borta, och alltså visade sig vara just det vi misstänkte: förevändningar.

Och fortfarande kvarstår frågan, om Saddams förtryck legitimerar krig. Det finns också gott om diktaturer i världen. Bör vi alltså anfalla Vitrysslands Lukasjenko eller Zimbabwes Mugabe sedan?

Personligen tror jag ingen ska göra sig några illusioner om att USA kommer att bry sig särskilt mycket om till exempel förföljda kurder eller sunnimuslimer i det snart fd Irak. Supermakten har sina egna intressen, och idag råkar kurderna vara användbara för den. När Saddam gasade ihjäl dem i Halabya, var de inte intressanta. De kan bli lika obehövliga efter USA vunnit kriget. (Fast lyckligtvis inte ihjälgasade, och det är ju ett framsteg.)

Söderstöm "är emot väldigt mycket, men för just ingenting". Det ligger något i det: bloggaren blir lätt en gnällspik, eftersom det ligger nära att skriva om det som upprör en. Jag ska nog försöka skriva mer om vad som är bra i fortsättningen. Nog därför om kriget och Bush. Bara en liten avslutande kommentar:

När jag vänder mig mot krig skriver Skökomördaren att jag "inte vet vad jag vill, bara vad jag inte vill".

Man kan möta sådana argument på flera sätt. Ett är det så kallade kanelbulle-försvaret: man har rätt att påpeka att bullen smakar illa även om man inte kan baka. Men när det gäller krig och fred känns det lite futtigt att åberopa kanelbullar.

Men det är lika fullt stötande, rent av perverst, att den som är mot kriget ska avtvingas en särskild förklaring.

Som om krig vore det naturliga, det som inte behöver förklaras.

Aldrig. Never. Nikogda. Niemals.

Gå till Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

  Avdelare mellan text och datering  

22 feb 2003

Historiska paralleller

Liknelser och paralleller är inte argument. De kan ofta se ut som argument, men är det inte egentligen.

Som jag skrev häromdagen - i notisen Styrka är okunnighet här nedan - använder de som förespråkar ett anfall mot Irak nu "1939" som ett argument. Men är det giltigt? Andra historiska paralleller kan ge andra slutsatser. (Vad jag menar är att de som förespråkar ett anfall nu kanske har rätt, men då får de alltså hitta bättre argument för att övertyga mig.)

Guardian gör idag ett utomordentligt försök att värdera de historiska parallellerna: 12 kända historiker får säga sitt, i artikeln "Blast from the past". Vad de säger? Läs själv - tänk själv. (Och kom ihåg att Blind Höna var först!)

  Avdelare mellan text och datering  

19 feb 2003


Seminarium med Lena Andersson, Anders Ehnmark, Göran Greider, Susanna Popova och Marita Ulvskog ikväll kl 18 hos ABF Stockholm (Sveavägen 41).

  Avdelare mellan text och datering  

17 feb 2003

Styrka är okunnighet

Man borde blogga om viktiga saker som användbarhet och datorer som arbetsmiljöfrågoar och hur det är att flytta. Men förlåt, jag hittade denna ledare i Dagens Nyheter, som trots allt är värd att kommentera.

Om demonstrationerna i lördags skrev Maria Carlshamre att "de som demonstrerade för freden ... gynnar krig". Det kan kännas som en ganska upprörande beskyllning.

Vad hon menar - om man skalar fram åsikten under retoriken - är att kriget är bättre än ett annat, större ont, nämligen "det krig som Saddam i mer än två decennier har fört mot sin egen befolkning".

Som stöd lägger hon fram parallellen med "fredsduvan Chamberlain mot krigshetsaren Churchill på 1930-talet".

Det är naturligtvis bestickande. Men utöver jämförelsen ger inte Carlshamre några andra skäl.

Att använda Churcill, Chamberlain (och därmed Hitler) som parallell är ett knep som man kan kalla att sätta den metaforiska ramen för ett argument.

Frågan är ju om det i varje läge är rätt att slå till först, att gå till attack, för att undvika ett annat större ont? Låt oss testa några andra paralleller:

Om man menar det, måste man ju beklaga att de krigshökar som under det tidiga kalla kriget talade för att USA skulle rikta ett nukleärt förstaslag mot Sovjetunionen - eftersom ett vunnet snabbt kärnvapenkrig i alla fall var bättre än ett kommande värre krig - inte lyckades övertyga sin regering.

Man måste applådera Vietnamkriget, som drevs utifrån tesen att ett krig i Vietnam i alla fall var bättre än det större onda, som skulle komma när andra länder enligt "dominoteorin" skulle "falla för kommunismen".

Man måste också beklaga, att olyckliga omständigheter gjorde det omöjligt för världen att med ett resolut bombregn krossa till exempel Sydafrikas apartheidregim (som trotsade en rad FN-resolutioner under många år).

Med andra liknelser, en annan metaforisk ram, blir det långt ifrån självklart att styrkans väg självklart är den riktiga.

Vad Carlshamre gör med sin retorik är ju att neka oss möjligheten av en inställning som inte är Bushs och inte Saddams. Hon säger då samma sak som Bush: "Den som inte är med, är emot."

Betänk också att detta är de i särklass största demonstrationerna på 30 år.

Bara de senaste tio åren har USA och världen bekrigat Irak i gulfkriget, Jugoslavien under Milosevic, och Afghanistan under talibanerna.

Ingen gång har protesterna mot krigen ens haft tillnärmelsevis samma styrka som idag. Ingen gång har de haft den breda förankring dagens protester har.

Vad beror det på? Att den västerländska allmänheten älskar Saddam av idag så mycket mer än Milosevic eller talibanerna? Självklart inte.

Jag protesterade inte under Gulfkriget för tio år sedan. Det föreföll vara ett rättfärdigt krig, eftersom Irak hade ockuperat ett grannland.

Jag protesterade inte mot Balkankriget mot Jugoslavien. Nog föreföll det vara så att Milosevic stängt alla andra möjligheter; nog verkade hans grymheter monstruösa. Men i efterhand grubblar jag över om jag kanske blev lurad av propagandamaskineriet. Kanske var det inte så svart och vitt i Kosovo som vi leddes att tro.

Vad som nu, bokstavligt talat, får man att gå ur huse idag är förstås att alla inser att skälen för ett anfall bara är förevändningar. Att alla genomskådar Bush-regimens falska retorik. Att många är ursinniga över dubbelmoralen hos det USA som först byggde upp Saddams krigsmaskin och struntade i när han gasade sin egen befolkning, för att tjugo år senare ta det till intäkt för sina egna syften.

Fred är krig, säger Carlshamre om lördagens demonstranter. Styrka är okunnighet, säger jag om Bushs krigsmaskineri.

Länk: Washington Post: U.S. Had Key Role in Iraq Buildup (washington...

  Avdelare mellan text och datering  

17 feb 2003

Den största demonstrationen i Stockholm på 30 år

  Avdelare mellan text och datering  

16 feb 2003

Nytt engelskt verb

"Disney has countered claims that it enroned twenty boxes of documents pertaining to the merchandising rights to Winnie the Pooh..."
Hittat på Cory Doctorows blogg Boing Boing. En instruktiv film som visar hur det går till att "enrona" kan du hitta hos Slate: Is Enron funny yet?.

  Avdelare mellan text och datering  

6 feb 2003

Efter atomkriget

Eusa put the 1 Big 1 in barms thay kilt as menne uv thear oan as thay kilt enemes. Thay wun the Warr but the lan wuz poyzen frum it the ayr & water as wel. Peapl din jus dy in the Warr thay kep dyin after it wuz over. (...) Evere thing wuz blak an rottin. Dead peapl & pigs eatin them & thay pigs dyd. Dog paks after peapl & peapl after dogs tu eat them the saym. Smoak goin up frum bearnin evere wayr.
Korea, Pakistan, Irak, USA: vem man lägger skulden på varierar med den politiska uppfattningen, men från allt flera håll hör man nu varningar om ett kommande kärnvapenkrig.

Under 50- och 60-talen, när kalla kriget blev allt kallare, skrevs flera romaner om kärnvapenhotet - jag berättade om Fail-Safe strax före jul; Red Alert (boken bakom filmen Dr Strangelove) var en annan. (Läs mer i notisen "Ingenting kan gå fel".)

I de tidiga böckerna är kriget oftast snabbt och globalt och leder till mänsklighetens fullständiga utplåning.

På 70-talen kom medeldistansrobotar och taktiska kärnvapen och talet om ett "begränsat" kärnvapenkrig i Europa. Rädslan, och rönen om den så kallade atomvintern, gav oss i början av 80-talet en våg med romaner som handlade om livet efter kärnvapenkriget. PC Jersild skrev till exempel Efter floden, som utspelas trettio år efter kriget. "Post-apokalyptisk" blev ett litterärt begrepp.

Ett av de bästa verken i genren är dock nästan okänt i Sverige: Russel Hobans Riddley Walker, en riktig kultbok i den engelsktalande världen.

"This is what literature is meant to be", skrev Anthony Burgess. "Lighting by El Greco and jokes by Punch and Judy...and a hero with Huck Finn's heart and charm", skrev The New York Times Book Review. "Designed to prevent the modern reader from becoming stupid", skrev John Leonard i NYT. "Perhaps a work of real genius... It is so perfect in its conception that a corner of the reader responds with awe and even an anguished delight." (LA Times)

Hoban har valt ett längre perspektiv än Jersild: Riddley Walker utspelar sig ungefär tretusen år efter det stora kriget. Ändå har människosläktet inte lyckats kravla sig längre än till järnåldersnivå: de bor i befästa byar med palissader, jagar med spjut och pilbåge, saknar så gott som all teknologi.

Romanen utspelar sig i England, runt vad som en gång var Canterbury. Men den utspelas minst lika mycket i själva språket. För Riddley Walker är skriven på en engelska som ingen någonsin talat: ett språk lika nernött och splittrat som överlevarnas samhälle.
We done the berning that nite on the bye bye hump. The moon wer cloudit over and a hy wind blowing. I put the 1st torch to the stack then Straiter Empty for the crowd then Reckman Bessup for Widders Dump then Lorna Elswint for las. Arnge flames upping in the dark and liting all the faces.
Det är Riddleys döde far de bränner. Riddley Walker är en ung man, just myndig. Snart kommer han att tvingas fly från byn rakt in i ett explosivt äventyr om makt och förbjuden kunskap.

Det är inte någon helt dyster historia: Riddley Walker är en hjärtevinnare, och Hobans framtida "engelska" är späckad med språkliga finesser. An island har blivit a nyland; här finns frasen "strapping the lates from what littl datter weve got", vilket betyder "extrapolating from little data".

Att läsa denna engelska är inte så svårt som man skulle kunna tro, men ändå en utmaning. Ett tips är att läsa högt eller åtminstone ljuda med; då hör man vad det betyder. Lyssna; ibland är det ren och stor poesi:
Lorna said to me, 'You know Riddley theres some thing in us it dont have no name.'
I said, 'What thing is that?'
She said, 'Its some kind of thing it aint us but yet its in us. Its looking out thru our eye hoals. May be you dont take no noatis of it only some times. Say you get woak up suddn in the middl of the nite. 1 minim youre a sleap and the nex youre on your feet with a spear in your han. Wel it wernt you put that spear in your han it wer that other thing whats looking out thru your eye hoals. It aint you nor it don't even know your name. Its in us lorn and loan and sheltering how it can.'
I said, 'If its in every 1 of us theres moren 1 of it theres got to be a manying theres got to be a millying and mor.'
Lorna said, 'Wel there is a millying and mor.'
I said, 'Wel if theres such a manying of it whys it lorn then whys it loan?'
She said, 'Becaws the manying and the millying its all 1 thing it dont have nothing to gether with. You look at lykens on a stoan its all them tiny manyings of it and may be each part of it myt think its sepert only we can see its all 1 thing. Thats how it is with what we are its all 1 girt big thing and divvyt up amongst the many. Its all 1 girt thing bigger nor the worl and lorn and loan and oansome. Tremmering it is and feart. It puts us on like we put on our cloes. Some times we dont fit. Some times it cant fynd the arm hoals and it tears us a part
Riddley Walker finns inte översatt, som ni förstår. Hoban har skrivit ett drygt dussin vuxenböcker till, varav en finns på svenska: den moderna fabeln Kleinzeit.

Länkar: Hoban i stor Guardian-artikel: Secrets of the yellow pages (november 2002)

Head of Orpheus - sajt för Hoban-fans med mycket material om Riddley Walker.

Grattis till det Russel Hoban, 78 år idag (4 februari)!

  Avdelare mellan text och datering  

4 feb 2003

Sven Lindqvist: Gör större mobiler

Utmärkt artikel av Sven Lindqvist på sidan 2 i DNs kulturdel. "Råd till Kurt Hellström: Gör större mobiltelefoner åt alla gamla människor". Tyvärr finns den (ännu?) inte på DNs sajt.

Gå till Bara notiser om webb och IT | Bara notiser om ekonomi, media, samhälle

  Avdelare mellan text och datering  

4 feb 2003


En mer sanningsenlig formulering av Aftonbladets löpsedel
igår hade väl ändå varit
vid inspelning av svensk
Deltagare hade

Frågan är väl vad dokusåporna nu ska kunna locka med i nästa omgång? "Farmen-deltagare våldtog get under inspelning"?

En som dragit dokusåporna till sin spets är Robert Sheckley - mannen som lärde Douglas Adams att skriva satirisk science fiction. I novellen "Fruktans lön" (The prize of peril) är de populäraste såporna av samma modell som TV4s "På rymmen" - med skillnaden att deltagarna inte jagas av kändisar utan av riktiga mördare. Allt televiseras, allt är live, med kamerateam i helikoptrar och bilar som visar hur banditerna är hack i häl på deltagarna.

Otroligt? TV-bolagen utnyttjar bara en lag som tillåter aktiv dödshjälp. Desperata, dumdristiga eller bara vilsna människor undertecknar ett medgivande, och så är jakten igång. Om de klarar sig väntar pengar och ära.

Sheckleys huvudperson, Jim Raeder, får börja med de mindre prestigefyllda programmen i de mindre kanalerna, som Dödsskräck eller Fasa, där huvudpersonen får sömnmedel och sedan vaknar "...i förarsitsen på ett litet plan som flyger med autopilot på 3000 meters höjd. Han skulle försöka landa med flygplanet. Han hade naturligtvis aldrig flugit förr."

Raeder klarar sig och går vidare till nationella program som Jag tar risken eller Döden under vattnet (presenteras av Fairladys tvål):
"Skatten sjönk mot botten och Raeder dök efter den. Han lyfte den från korallbottnen, kopplade av sig blybältet och begav sig upp mot ytan. Tio meter från ytan kastade sig en annan medtävlare över honom.

De fäktades med sina knivar. Mannen högg till och gav Raeder ett långt sår över bröstet. Men Raeder släppte med en säkerhet född ur en rad tv-program sin kniv och slet luftmunstycket ur mannens mun.

Därmed var saken klar. Raeder steg upp till ytan och lämnade skatten till följebåten. Den visade sig bestå av en kartong med Fairladys tvål - den största skatten i världen". Det gav honom tjugotvå tusen dollar, trehundraåtta beundrarbrev samt ett intressant förslag från en ung dam i Macon, som han allvarligt övervägde att tacka ja till. han fick fri sjukhusvård för knivhugget och en spräckt trumhinna, och sprutor mot korallinfektion. Men framför allt inbjöds han att uppträda i det största TV-programmet, Fruktans lön."
Sheckleys novell har en kuslig äkthet i tonfall och dialoger. Som den här förklaringen till såpornas popularitet:
"Du förstår, Jim, folk är trötta på de där tränade atleterna med sina trick och sitt professionella mod. Vem kan känna för såna? Vem kan identifiera sig med dom? Folk gillar att se spännande progam, men inte när huvudpersonen är någon skojare som tjänar femtiotusen dollar om året på det.(...) Se på dig. Det du kan göra, kan vem som helst göra. Du är genomsnittlig. Jag tror du skulle klara dig bra i TV."
Det gör Jim: i en hel vecka lyckas han gäcka mördarna i Fruktans Lön. Men tv-bolaget är ändå inte nöjt:
"Du har tre timmar och fyrtio minuter på dig innan programmet är slut. Om du kan hålla dig vid liv, är det bra. Det är ditt problem. Men om du inte klarar av det, så kan du i alla fall försöka ge tittarna lite valuta för pengarna."
För detta är interaktiv tv. Medan Jim jagas tvärs över landet kan tittare ringa in och bidra till programmet på olika sätt: med pengar, tips eller annan hjälp. Och det är här Sheckley får in slaget som träffar läsaren rakt i solar plexus: efter hand inser vi att tittarna i första hand ringer in tips och hjälp till mördarna, förföljarna.

Visst har Sheckley extrapolerat in i det orimliga. Men principerna känner vi igen: skitstövlarna blir tittarfavoriter, och vinner gör den mest hänsynslöse. Jag undrar hur Sheckley kunde veta? "Fruktans lön" publicerades redan 1958.

På svenska kom den i Jules Verne-Magsinet 1/72. Det är därifrån citaten ovan är hämtade. (Ingen översättare står angiven, så förmodligen var det Sam J Lundwall själv.)

Den som kan tyska kan faktisk läsa hela novellen på nätet, under titeln "Der Tod spielt mit". Att den finns på tyska beror kanske på att västtysk tv i oktober 1970 visade en filmatisering av "Fruktans lön", under titeln "Das Millionen-Spiel".

Under programmet ringde tusentals tittare till tv-bolaget WDR och protesterade, eftersom de trodde att det var en verklig show de såg. Men bolaget fick också 25 brev från människor som ville ställa upp i det fiktiva programmet.

I 30 år samlade filmen damm i arkivet - men sommaren 2002 repriserades den faktiskt. Hos WDRs sajt finns flera (men tyska) läsvärda artiklar och dessutom en film om filmen, med klipp från originalet, intervjuer med regissören med mera. ("Schon jetzt seien Menschen in vielen Nachmittags-Talks schließlich bereit, ihre Seele vollends zu entblößen. Da sei der nächste Schritt nur ein kleiner.")

Mer om Robert Sheckley: www.sheckley.com.

(Schwarzenegger-rullen "The running man", gjord i USA på 80-talet, har ett liknande tema, men är inte baserad på "Fruktans lön". I övrigt bör man tala tyst om den.)
(OBS: Litet sf-tema de närmaste dagarna)

  Avdelare mellan text och datering  

4 feb 2003

Kapitulation i Stalingrad

Idag, för 60 år sedan, var slaget om Stalingrad över. De sista tyska förbanden hade kapitulerat. Paulus hade låtit sig tas till fånga av Röda Armén, trots att Hitler hade utnämnt honom till generalfältmarskalk - tydligen en underförstådd order till honom att begå självmord, eftersom ingen tysk generalfältmarskalk någonsin gett sig levande. Andra världskriget hade vänt. (Läs mer i den här Blind Höna-notisen.)

  Avdelare mellan text och datering  

2 feb 2003

Nya webbloggar

Klipspringer på I dåligt sällskap har förökat sig genom delning och avsöndrat en personlighet som kallar sig "Bengt O Karlsson"; denne sköter webbloggen Perspektiv Europa, med kvalificerade notiser om EU, särskilt dess framtid och utvidgning. Jag håller inte alltid med, men sakkunskapen och framställningen är imponerande.

Fler och fler webbloggar dyker upp, och därigenom blir spridningen större. Syften, ambitioner och inriktning varierar, vilket gör det hela roligare.

Ofta förstår jag att jag inte tillhör målgruppen. Ibland förstår jag inte ens vilken målgruppen är. Likafullt kan bådadera vara oväsentligt, när jag känner att den som skriver har ett eget tonfall, en egen röst.

I alla fall tycker jag att Klocklös i Tiden är en rolig blog: bra självförtroende, en öppen, rent av entusiastisk grundton, ingenting tillgjort.

  Avdelare mellan text och datering  

2 feb 2003

Kuslig likhet

En gång i tiden hittade jag på ett antikvariat en volym med protokoll från det sovjetiska kommunistpartiets kongress, nån gång på sextiotalet.

Att läsa talen i den var fascinerande. Efter var och varannan mening noterades inom parentes "Aplodisimenty", applåder. Efter mer floskeltyngda apeller ökade detta till "Stormande applåder" eller - ännu högre upp på skalan - "Stormande applåder i hela salen". Vid några enstaka tillfällen nådde talarna till och med upp till betyget "Stormiga applåder i hela salen. Alla står upp".

Jag satt uppe och tittade på George Bushs "State of the union"-tal härom natten. Om amerikanerna bara visste hur likt det var. (Se för övrigt också Blind Höna-notisen "Deja vu" från i höstas).

  Avdelare mellan text och datering  

1 feb 2003

Ännu ett spam

From: Top Dog
Sent: Friday, January 24, 2003 9:36 PM














(Hittat på Media Whores Online .)

  Avdelare mellan text och datering  

27 jan 2003

EU som landsbygdens regissör

Peter Löfgren på Nätkreatur har uppmärksammat EUs förslag till ny jordbrukspolitik .
"Bönder ska kunna få EU-bidrag utan att behöva odla eller föda upp djur. För att kvittera ut pengarna behöver de bara se till att marken och gården är i bra skick, föreslår EU-kommissionen."
citerar han ur Svenska Dagbladets referat av förslaget..

Det verkar ju rätt egendomligt. Men min vän Pär, som arbetar i livsmedelsindustrin, påpekar för mig att ett rimligt sätt att tolka det nya jordbruksstödet är som ett scenografibidrag. Många jordbruksbygder - inklusive Loire-dalen och Toscana - har större inkomster av turism än av själva lantbruket, hävdar han. Eller, för att uttrycka det omvänt: vi konsumenter-européer sätter större värde vid att kunna ha semester i öppna, vackra jordbrukslandskap, än vi är villiga att betala för det som produceras där.

Sett ur den synvinkeln är EUs bidrag naturligtvis logiskt - på ett bakvänt sätt.

  Avdelare mellan text och datering  

27 jan 2003

Uppdatering om Birgersson

Strängt taget bör väl ComputerSweden klandras lika mycket som Jonas Birgersson själv, för påståendet att Sverige inte ökat sin produktivitet på 30 år. Birgersson fick uppenbarligen inte några följdfrågor på sitt uttalande.

Och rubriken Sverige illa ute har inte citationstecken kring sig. Om man inte kollar det som intervjupersonen säger, ska man nog åtminstone sätta dit sådana.

Artikeln finns på ComputerSwedens sajt, men åtkomlig bara för prenumeranter.

  Avdelare mellan text och datering  

27 jan 2003

Birgersson pratar i nattmössan

Jonas Birgersson förtjänar aktning, tycker jag, eftersom han inte sålde och flydde till Rivieran med miljonerna. Om det finns någon substans i hans Labs2 har jag ingen aning om, men det hedrar honom att han inte smet ut på toppen.

Som ekonom är han dock inte särskilt imponerande. I en intervju i gårdagens Computer Sweden (den 24 januari) säger han så här, under rubriken "Sverige illa ute":

"Vi är så omkörda så det finns inte. Av Sveriges 100 största företag just nu har inget startats efter 1970. Vi har inte ökat vår produktivitet på 30 år."

Nä, det finns faktiskt inte - eftersom det är är rent påhitt. Sverige ligger i den absoluta världstoppen vad gäller produktivitet. Mellan 1992 och 1997 ligger Sverige särklassigt i täten i Europa, långt före de flesta andra länder.

Tittar man till exempel på 30 år - från 1971 till 2001 - har den svenska produktiviteten ökat med 287 %. Det är mer än Tyskland, mer än USA (216 %), England (243 %), till och med mer än Japan (280 %). Det enda land som haft en bättre produktivitetsökning är Korea.

Och det är inte bara produktiviteten som har ökat. Även den totala industriproduktionen har ökat.

Förvisso är inte allt bra i Sverige. Men produktivitetsökningen är obestridlig (tillgänglig från amerikanska Bureau of Labor Statistics). Å andra sidan är vi ju hört den här typen av ogrundade eller, i bästa fall, missuppfattade beskyllningar i snart 15 år.

  Avdelare mellan text och datering  

25 jan 2003

Käpp i hjulet för TIA

Glädjande men något oväntat har den amerikanska senaten satt stopp för bidragen till Pentagons "Total Information Awareness"-program, åtminstone till dess att Pentagon har förklarat syftet och hur det kommer att påverka medborgerliga fri- och rättigheter.

TIA ville övervaka vad alla amerikaner köper, vart de reser, vilka böcker de lånar på bibliotek, vilken vård de får, vilken utbildning, och samköra alla dessa data i en gigantisk databas för att spåra terrorister; en ytterst tvivelaktig idé övertagen från den illa åtgångna CRM-branschen. (Flera notiser på Blind Höna den femte, sjätte, åttonde och tolfte december.)

Läs hos Wired: Senate Rebuffs Domestic Spy Plan.

  Avdelare mellan text och datering  

25 jan 2003

Mot datorberoende

Med två tonåriga söner oroar jag mig också för det datorberoende SvD skriver om. Fast mest i riskzonen är förmodligen jag - deras far.

Om man bara förmår slita sig, så ordnar ABF i Stockholm en lång rad intressanta skäl att ge tusan i burken.

Lördag den 25 januari vill jag lyssna på "De hunsades revansch" - ett samtal om främlingsfientlighet utifrån Sverigedemokraternas valframgångar. Medverkar gör bland andra vinnaren av Stora journalistpriset, Mustafa Can, journalist på Dagens Nyheter. Men egentligen låter seminariet "USA och Europa - ökade spänningar eller samarbete?" minst lika intressant.

Den 29 januari hålls ett tvärvetenskapligt seminarium om "Det ofullkomliga djuret - våra livsstilsproblem i ett evolutionärt perspektiv". Här tar man upp stenåldersmat (paleolitisk kost), och varför de flesta av våra förfäder för tiotusen år sedan kunde göra det som idag endast cirkusarister, friklättrare eller elitgymnaster kan. Men också varför kvinnan tappade brunsten och utvecklade dold ägglossning, och förändrade hela vårt sexuella signalsystem - från lukt till visuellt.

Den 30 januari, slutligen, visar Jonas Sima sin film om Tage Erlanders valrörelse 1968 .

Fler uppgifter på ABF Stockholms sajt - klicka på månadens namn.

  Avdelare mellan text och datering  

25 jan 2003

Från nationalism till militant internationell rasideologi

Författaren och journalisten Anna-Lena Lodenius gör en historisk exposé om de förändringar de rasistiska och antisemitiska organisationerna genomgått under efterkrigstiden, med fokus på Sverige men också med internationella utblickar. Direktsänds på Utbildningsradions webbplats ikväll 18-19.30, men ska också kunna ses i efterhand. (Förmodligen hittar du den under Pedagoger > Pedagogiskt forum.)

Från hösten 2002 finns fortfarande Sven-Erik Liedmans föreläsning om massmedier och relationen till information och kunskap. ”Nutiden utmärker sig för att så oändligt mycket är tillgängligt för de flesta i ett land som Sverige. Tidningar och andra trycksaker utan slut, otaliga radio- och tv-kanaler och Internet finns inom räckhåll. Rikedomen är enorm och samtidigt förvirrande. Är allting sken, eller finns det något verkligt? Vad är den personliga kunskapens roll i en sådan värld?”

  Avdelare mellan text och datering  

22 jan 2003

En man med många förklädnader

En bra egenskap hos en hemlig agent är väl förmågan att smälta in (se här). Just idag hävdar DN att Putin siktats även i den senaste Harry Potter-filmen..

  Avdelare mellan text och datering  

21 jan 2003

Hämnd, Lystnad och Skräck

Pervez Hoodbhoy manar fram bilden av apokalypsens ryttare på www.opendemocracy.net:
Three horses draw George W. Bush’s furiously racing chariot of war. Their names are Vengeance, Greed, and Fear. Vengeance is a young steed born on 11 September 2001, and gallops well. Greed is old but sturdy, can smell oases of oil from afar, and understands his master’s corporate compulsions. The third horse, Fear, is weak and anaemic. Despite lashes from the Texan’s whip, he is a drag on the team. Nevertheless he is indispensable for convincing the American public that a puny Saddam Hussein, castrated of weapons of mass destruction, remains a mortal threat to a superpower many oceans away. So far the finest spin doctors in Washington have failed to make Fear strong, and Hans Blix has not been totally helpful. Fortunately, Vengeance and Greed have made up admirably well.

  Avdelare mellan text och datering  

21 jan 2003

Länk till John le Carré på "Förvetet"

Thorvald Freiholtz webblogg Förvetet har redan visat sig oundgänglig, eftersom han (med benäget bistånd av Klipspringer) ger oss en länk till John le Carrés artikel "The United States of America has gone mad" i The Times.

"Efter att ha läst artikeln kan jag bara upprepa att le Carré är en gudabenådad skribent. Det är inte bara den bländande formuleringsförmågan som motiverar mitt omdöme, analysen är också rakknivsvass", skriver Thorvald.

Det är bara att hålla med. Detta måste vara obligatorisk läsning!

  Avdelare mellan text och datering  

21 jan 2003


Sparvhök har man hört talas om, och duvhök... men kycklinghökar? Kan bero på att arten inte är ornitologisk, utan politisk. Chickenhawks är den amerikanska termen för politiker som är ivriga att föra USA ut i krig, men som själva lyckats undvika militärtjänst. (Det tycks finnas ett starkt sådant samband - se t.ex. sidan "Who served", som hävdar att republikanska partiets ledning är starkt dominerad av kycklinghökar.)

Detta är naturligtvis propaganda. Den kan vara mer eller mindre sant och relevant; men mig intresserar den också just som propagandakonst. Begrepp av den här typen är oerhört effektiva, och svåra att försvara sig emot.

Förresten, gissa vilken av USAs presidenter under 1900-talet som har störst egen erfarenhet av militärtjänst? "Except for his fellow service-academy graduate Dwight Eisenhower, no President of the twentieth century spent more years in uniform - seven years in the Navy - than...?"

Svar: Jimmy Carter, fredspristagare (läs mer hos New Yorker: He's no. 19 (oktober 2002) eller Jimmy Carter Library.

  Avdelare mellan text och datering  

20 jan 2003

3G en osäker affär

I december 2002 drog sig Orange ur satsningen på 3G i Sverige. Tidigare samma månad berättade Oranges partner, operatören 3, att 3G-kunderna skulle räkna med att betala mycket mer än idag - minst 850 kronor i månaden.

Var hade ni kunnat läsa korrekta förutsägelser kring detta, om ni bara hade vetat var ni skulle leta?

Jo, hos det lilla konsultbolaget Flajt. Från dem kan man ladda ner en analys av 3G-utvecklingen i Sverige, gjord i oktober 2002 (men fortfarande relevant).

Analysen, som bygger på en dynamisk affärssimulering, visar att med nuvarande licensvillkor är en 3G-satsning i Sverige en dålig affär, för flera av aktörerna en näst intill omöjlig affär. Även med förändringar av licensvillkoren, som senarelagd utbyggnad och minskade täckningskrav, kommer flera aktörer ha stora svårigheter att få en rimlig avkastning på sina investeringar. För Vodafones del, till exempel, beräknar Flajt att månadsintäkten per användare (dvs den genomsnittliga telefonräkningen) måste upp från 420 till 890 kronor.

Telia är den operatör som har störst chans att klara 3G-satsningen, hävdar Flajt också.

Analysen är grundlig men framställningen pedagogisk. Ladda hem den och läs själv.

  Avdelare mellan text och datering  

18 jan 2003

Guldet blev till sand

TCO har nu lagt ut den rapport som refereras i artikeln på DN Debatt (se nedan). På TCOs sajt finns ett pressmeddelande för "Hur guld blev sand" med en länk till rapporten i pdf-version. Rapporten har skrivits av professor Christian Berggren vid Linköpings Universitet.

En av slutsatserna är denna: Nya affärsidéer behöver bygga upp en stabil organisation av beställare och kunder samt kompetenta medarbetare. Riskvilligt kapital kan inte ersätta den tid detta tar att bygga upp.

En annan: Fusioner misslyckades i mer än två fall av tre. Vinnarna i stora fusioner blev bonusbelönade företagsledare, fondmäklare och investmentbanker.

För ett drygt halvår sedan refererade jag en del engelspråkigt material om "merger mania" på Blind Höna, bland annat om jättefusionen mellan AOL och Time Warner.

I dagarna är amerikanska media fyllda av kommentarer till att Stephen Case, arkitekten bakom den fusionen, avgår som ordförande för företaget.

"It was meant to be the business equivalent of pairing Fred Astaire and Ginger Rogers", skriver New York Times. "AOL would give Time Warner sex, and Time Warner would give AOL class. But nothing has turned out as planned."

Länkar (NYT):
Resignation May Help Ground a Visionary Medium
Slowed by a Flawed New Media Idea, AOL Hopes for Comeback
Which Would Have Done Better Without the Merger?

  Avdelare mellan text och datering  

16 jan 2003

Börskraschen, uppföljning

Studio ett (P1, Sveriges Radio), följer i dag upp Björn Elmbrandts serie om börskraschen. Missade du programmen i torsdags och fredags finns länkarna här: Roland Spånt, som intervjuats flitigt av Elmbrandt, är en av författarna till debattartikeln "Fusioner och snabba klipp förödande" i DN idag; en artikel som har många beröringspunkter med börskraschen.

  Avdelare mellan text och datering  

13 jan 2003

The end

Det är en aning sorgligt, och ganska symboliskt antar jag. Sajten Ghostsites (www.disobey.com/ghostsites/), som samlat skärmdumpar från kraschade projekt från dot com-erans höjdpunkter, blir själv en ghostsite. Så här skrev Steve Baldwin, som drev samlingen, på sajten i tisdags:
"Its author is paring down his expenses to the bone, which, alas, does not include a phone, modem, or fancy broadband doohickeys required to publish this site on a reasonable schedule. He has therefore taken the step of adding 'www.ghostsites.com' to the list of dead domains that follows.

I will be spending some time in January trying to design a proper obituary for this site. (...) Farewell, Internet - is there more that needs saying?"
Arkivet kommer att ligga kvar, säger Steve, men kommer inte att uppdateras mer. Så man kan fortsätta se skärmbilder - ofta den sista sucken som säger "sorry, we're closed" - från boo.com, Boxman, Beenz, Marchfirst eller venturecapitalist.com.

  Avdelare mellan text och datering  

9 jan 2003

Börskraschen i Studio Ett

Finns det något ännu osagt om börsbubblan? Det mesta har vi kanske hört förut. Men Björn Elmbrandt har ändå gjort en mycket grundlig och bred sammanställning och historieskrivning, med fyra reportage i Studio ett. Det första sändes i tisdags. Det tredje sänds idag (torsdag den 9 januari) och det sista imorgon, fredag. Missade du dem kan du lyssna eller ladda hem dem från Studio Etts sida hos SR.

Börsraset och IT-bubblan kommer ju att påverka oss under lång tid framåt. Det framhåller professor Robert Schiller från Yale i det första programmet (lyssna/spara). I det andra programmet får teorin kött och blod, när Elmbrant redovisar hur kommuner, föreningar, forskningsstiftelser och livbolag förlorat på börsen (lyssna/spara).

Hur kunde vi knyta så många viktiga samhällsfunktioner, som pensioner och forskning till exempel, till om börsen går upp eller ner? Elmbrant ställer frågan i det första avsnittet, men vi får nog inget riktigt övertygande svar.

Mats Qviberg och andra talar om "tidsandan" och att folk blev "snurriga i mössan", att man rycktes med. Det ligger något i det, men jag tror att man kan vara mer exakt än så: när man drivs av en utopisk revolutionär väckelse - vilket IT-drömmen var - finns det inget rum för tvivel.

Mest tankeväckande är kanske det sista programmet, som sänds i morgon fredag (10 januari).

Vill vi lära av misstagen? frågar Björn Elmbrandt där slutligen. Den klassiska ekonomiska teorin säger att marknadsekonomi är överlägsen att allokera, dvs fördela resurser rätt. Men under bubblan gjordes gigantiska felallokeringar. Enorma belopp satsades på IT, fast en tjugondel eller hundradel skulle ha räckt.

Men den etablerade forskarvärlden tycks ducka för frågorna: Elmbbrandt påpekar att det inte finns en enda artikel i den senaste årgången av Ekonomisk Debatt om börbubblan.

Thomas Franzén, chef för riksgäldskontoret och i det civila doktor i nationalekonomi, beklagar sist i programmet att så få dragit några slutsatser av bubblan.

- Styrkan med marknader - och jag är en anhängare av marknadsekonomi - är att den lär sig på sina misstag. Men tyvärr är jag tvivlande på hur den här läroprocessen går till, och jag tycker att den läroprocessen tar man inte tag i och man flyr undan de här frågorna.

Ett gott skäl till att fortsätta belysa dem, alltså.

  Avdelare mellan text och datering  

9 jan 2003

Bush talar i företagslogotyper på Daily Mirror omslagEn bild säger mer än tusen floskler

  Avdelare mellan text och datering  

8 jan 2003

Och nu blir det design

Nya designprogrammet Bästa formen (som skuffat undan Ekonominyheterna) kopierar estetiken från Värsta språket, men vilken skillnad på originalet och efterföljaren! I stället för Fredrik Lindströms smittande entusiasm har programledarna - när de agerar - en coolt ironisk attityd. Och att hacka upp ett samtal om matvaruförpackningar med snabbspolade rusningar i livsmedelshallens gångar gör mig bara trött (att stressa runt i ICA-butiken har jag nog av i alla fall).

Och nog verkar programmet ytligt, på alla plan? Gamle AD:n Hall vill helst ha raka diskmedelsflaskor utan störande etiketter. Att förpackningen bör vara greppvänlig, att den behöver en innehållsförteckning ingår inte i resonemanget. (Medan vi hade småbarn var alla förpackningar med maskindiskmedel smala och höga. Därför kunde man inte ha dem där man ville, längst upp i skåpen, utom räckhåll för barnfingrar. Just när vi var på väg ur den perioden blev förpackningarna äntligen platta och breda, med ett handtag på sidan - perfekt avpassade för översta hyllan. )

Men förhållandet mellan form och funktion är ju inte alls enkelt, och är värt att utforska lite djupare. Donald Norman, designguru (men inte i den mening som "Bästa formen" verkar lägga i ordet) och berömd för boken "The design of everyday things"), arbetar just nu med en ny bok: "Emotional Design: The Role of Beauty, Utility, and Pride in Everyday Things".

Han startade projektet med att deklarera:
I'm starting a new career phase: Ugly is out, beauty is in. Usability? Yeah, that matters, but beauty, pleasure, and fun - those are truly important. Yes, the product has to be balanced, yes, it should provide value, fulfill the needs of the users, and make good business sense. Sure, all of that. But if it is unattractive, if it doesn't feel right, who cares if it works? We need both pleasure and function. Beauty and usability.
Ett viktigt skäl till att funktionella prylar också måste vara snygga är att "first impressions last". Andrew Dillon fann att hans försökspersoner fortsatte att tycka bättre om den snyggare produkten än produkten med bättre funktion, även när de fått använda dem en tid. "Det första intrycket" drabbar ju tyvärr också tv-program; men visst ska "Bästa formen" få ett par chanser till.

Normans bok - med kapitel som The Seductive Experience Why Attractive Things Are Easier to Use, och The Cellphone as an Emotional Tool, kommer tyvärr inte förrän i januari 2004, om planerna håller.

Läs mer om Normans böcker på hans egen sajt, www.jnd.org.
Andrew Dillons sajt finns referat och länkar kring hans forskning om "Aesthetics and Usability".

  Avdelare mellan text och datering  

8 jan 2003

SVT tröttnade först

För ett drygt år sedan undrade jag (i inlägget Vem tröttnar först) när den spruckna börsbubblan och de ofta parodiska så kallade aktieanalyserna skulle leda till att tidningarna drog ner på sin bevakning av börsnyheter. Det har de förmodligen gjort, men kanske i tysthet. SVT blir först med att öppet devalvera ekonomijournalistiken: A-ekonomi kortas, flyttas bort från den centrala nyhetstiden och läggs en timme senare än tidigare. Istället blir det kultur, pratprogram och - design.

  Avdelare mellan text och datering  

8 jan 2003

Bush stimulanspaket

Ekonyheterna presenterar konsekvent nyheten om George Bushs skattesänkningar som ett "stimulanspaket för ekonomin". För en annan syn på saken, läs Paul Krugmans "An irrelevant proposal" i NY Times.
"Faced with a real problem — terrorism, the economy, nukes in North Korea — the Bush administration's response has nothing to do with solving that problem. Instead it exploits the issue to advance its political agenda. (...)

And the public, reading only praise or he-said-she-said discussions, never grasps the fundamental disconnect between problem and policy. (...)

Even the administration's economists barely pretend that this proposal has anything to do with short-run stimulus. Instead they sell it as the answer to various other problems. (It slices! It dices! It purées!)"
Läs också Krugmans kommentar "Hey, lucky duckies!" (från 3 december) till Wall Street Journals utspel om att skatterna borde höjas för de allra fattigaste. Inte för statsinkomsterna - utan för att göra dem förbannade. Och varför inte Nathan Newmans redovisning av den påstådda dubbelbeskattningen av företagsvinster.

  Avdelare mellan text och datering  

8 jan 2003


  Avdelare mellan text och datering  


Jonas Söderström

  Avdelare mellan text och datering  

Gå tillSidans topp

>> Synpunkter? Skicka ett mail med länken ovan.<<


På kornet  |  Korn av sanning  |  Guldkorn  |  Blind höna  |  Skrot och korn  |  Väderkorn