Blind höna: webblogg om musik

Midsommar. Midsommarstång, dans, gamla fruktbarhetsmyter som kristendomen inte riktigt lyckats täcka över med sitt firande Johannes Döparen. (Linnea på neablog har också noterat det.)

Blind Höna handlar om att hitta ovanliga saker, och från min svärmors släkt dök nyligen upp en liten, mer än hundra år gammal inbunden notbok. Tydligen fick Melcher Kindqvist, kantor i Hycklinge kyrka i Östergötland, den som gåva av (enligt dedikationen) vännen "F Fridstedt", år 1874. Ett blått, marmorerat litet band som innehöll tio sånger av Gunnar Wennerberg.

Eftersom detta var före fotokopiatorernas tid är de 63 sidorna omsorgsfullt präntade för hand, i trestämmig sättning (tenor, baryton och bas). Inte ens notlinjerna är tryckta, utan handritade på varje sida.

Wennerberg var han med Gluntarne - sånger om studenternas rumlande i Uppsala på 1850-talet, ganska romantiserade och oskyldiga nog att utan problem ha framförts i gediget borgerliga sammanhang i decennier.

Men efter Wennerbergs tio studentikosa romanser har, i det gamla bandet, en sång utan kompositör eller textförfattare smugglats in. Titeln är "Mons veneris" - "Venusberget". Så håll till godo: följ länken till de hemliga sidorna för äkta, 150 år gammal, pornografi - trestämmig!

(OBS - säker länk; inga bilder som kommer att genera dig om någon läser över axeln eller annat innehåll som får brandväggen att gå bananer...)

Apropå "Ode to Billie Joe" (se nedan): Hur många fler låtar känner du till där ett bestämt datum ingår i texten (alltså inte obestämda som "the end of september" eller "det var nån gång i maj")?

Idag är det premiär för Song of the day - ett fiffigt litet kalendarium som Mats på Klocklös i Tiden snickrat ihop.

(Sajten har allt,utom den design som jag skulle bidragit med; men nu är slutet av maj en gång Den Ständigt Underskattade Tidens årstid... men jag ska förhoppnigsvis få till det snart.)

Gå dit och lägga till de låtar du känner till som just har ett datum i sig. Kanske kan vi tillsammans bygga en hel kalender så småningom?

"It was the third of June, another sleepy, dusty Delta day
I was out choppin' cotton and my brother was balin hay ..."

Det är början på "Ode to Billie Joe" - Bobbie Gentrys jättehit från 1967: så idag minns vi Billie Joe MacAllister som (kanske eller kanske inte?) kastade sig från Tallahatchie-bron ner i Missisippis grumliga vatten ...

Eller kanske borde det vara International Bobbie Gentry Day. Bobbie Gentry skrev låten själv: från början lär den ha varit sjutton sju minuter lång och berättade en hel del mer om vad som hände där under Chochtaw Ridge, Carrol County, Mississippi.

Låten spelades egentligen in som tänkt B-sida till debutsingeln, med bara Bobbie Gentrys röst och eget rytmiskt drivna gitarrspel. Men någon på skivbolaget insåg att det här hade potential, klippte ner, beställde ett stråkarrangemang och gjorde det till en A-sida.

Singeln sålde i tre miljoner ex och låg på hitlistorna i månader sensommaren och hösten 1997 (närmast föregången som etta av Beatles "All you need is love" och - haha! - Procol Harums "A whiter shade of pale", också det en jättehitdebutsingel som struktis ner till hälften).

Siw Malmqvist gjorde sedemera en inte oäven svensk version,där en geografiskt anonym "gamla järnvägsbron" stod i centrum. 1976 gjordes till och med en amerikansk film, som jag inte sett, med skådisar och en regissör jag aldrig hört talas om... men amazon.com meddelar att de har två ex kvar i lager, för den som vill fira dagen med ett köp!

På nya skivan "The well's on fire" har Procol Harum behandlat flyktingar, global orättivsa och till och med 9/11. Men den bästa låten är ändå utan tvekan Wall street blues:

You bought the pitch
The whole nine yards
The shiny dream
The house of cards
But now your dream’s
Gone down the drain
The house of cards
A house of pain
They promised riches
Over-night
They stitched you up
It hurts alright
They took your money
An’ your shoes
And now you’ve got
The Wall Street blues

They said the market
Could never go down
They took your savings
And then left town
They couldn’t have done it
Without your greed
They only satisfied
A need
You tried to make
An easy buck
They pulled the plug
And now you’re stuck
They took your money
And your shoes
I guess you’ve got
The Wall Street blues

Alla som tror att Procol Harum är ett trött och dammigt symfonirockband borde höra Gary Brooker waila och rulla i denna kraftfulla blues. Ska se om jag kan få upp ett smakprov...

Tidigare: Expedition Robinson och expedition Robert
Imorgon: Glass och paneldebatt

Så Tatu ställde inte till med någon större sex-skandal i melodifestivalen (fast Expressen försöker göra det bästa/värsta av situationen). Det var ju synd, för annars hade man kanske kunnat återanvänt en gammal musikrecension:

Allt är grovt, primitivt och lågt. Musiken kväker, stönar, grymtar, och kväver nästan sig själv för att kunna uttrycka kärleksscenerna så naturalistiskt som möjligt. Och "kärlek" har smetats över alltihop på det mest vulgära vis ... alla problem löses i sängen.

Här är det självaste Josef Stalin som för ordet: i Pravda, det sovjetiska kommunistpartiets organ (hoppsan! tidning menar jag), den 28 januari 1936.

Stalin hade kvällen innan sett Dmitrij Sjostakovitjs opera "Lady Macbeth från Mtsensk" - en för sin tid ganska frispråkig historia, med mord, våldtäkt och otrohet. I våldtäktsscenen inkluderar Sjostakovitjs partitur ett par glissando-stötar med trombonerna, vilket en amerikansk kritiker för övrigt döpte till "pornofoni" (alltså ungefär en tidig synonym till nakenchock).

Stalins artikeln hette "Förvirring i stället för musik" och borde varit en dödsdom för Sjostakovitj (japp, det är därifrån Kent bob hund (tack Mats!) fått namnet till sin låt). Men till stor förvåning undgick Sjostakovitj den där nattliga knackningen på dörren

Det var alltså inte bara temat Stalin ogillade, utan också musiken. Jag vet inte om det är rättvist mot Tatu, men den avslutande bisatsen stämmer rätt bra för hela eurovisionsschlagerfinalen. Nån som kan nynna Islands bidrag, till exempel?

Från första stund slås lyssnaren av häpnad av den avsiktligt grötiga, förvirrade strömmen av ljud. Melodistumpar, embryon till musikaliska fraser drunknar, dyker upp igen, och försvinner på nytt i ett brakande, gnisslande och skriande dån. Att följa denna "musik" är mycket svårt, att komma ihåg den omöjligt.

(Hela artikeln i engelsk översättning finns här)

På lördag (24/5) spelar orättvist förbisedda Mine, med förtrollande sångerskan Emma Holmér live på en djurrättsfest på Hermans vegetariska (hm, inga djurrätter där antar jag).
Plats: Fjällgatan 23A. Inträde 200 spänn, vegansk buffé. Tid 19-02. Arr Djurens rätt Stockholm.

Japp, det är den årliga International Procol Harum day igen, och Procol Harum har just (i går) avslutat turnen på amerikanska östkusten med en spelning i New York.

Från ett live-framträdande som bandet gjorde för några dagar sedan på NY-stationen Q104.3 kan du ladda ner tre låtar i mp3-format: Conquistador, A blink of an eye, och A whiter shade of pale (som släpptes just den 12 maj 1967).

Och läs Washington Times utmärkta recension av nya albumet "The well's on fire".

(Bilden från konserten i Lewisham i mars i år. Klicka för att se en större version.)

Efter att sångerskan Natalie Maines kritiserade Bush har "arga fans arrangerat offentlig krossning av Dixie Chicks-skivor". Så skrev DN igår 24 april, (Kulturdelen sid 4).

Arga fans, bara sådär? Inte precis. Paul Krugman konstaterade i New York Times att protesterna organiserades av radiokanalen Clear Channel, som kontrollerar mer än 1200 radiostationer över hela USA och mer och mer dominerar den amerikanska etern. Varför gör de så?

"Experienced Bushologists let out a collective "Aha!" when Clear Channel was revealed to be behind the pro-war rallies, because the company's top management has a history with George W. Bush. The vice chairman of Clear Channel is Tom Hicks (...)
When Mr. Bush was governor of Texas, Mr. Hicks was chairman of the University of Texas Investment Management Company, called Utimco, and Clear Channel's chairman, Lowry Mays, was on its board.
Under Mr. Hicks, Utimco placed much of the university's endowment under the management of companies with strong Republican Party or Bush family ties. In 1998 Mr. Hicks purchased the Texas Rangers in a deal that made Mr. Bush a multimillionaire.

There's something happening here. What it is ain't exactly clear, but a good guess is that we're now seeing the next stage in the evolution of a new American oligarchy. As Jonathan Chait has written in The New Republic, in the Bush administration 'government and business have melded into one big us'."
(Paul Krugman: Channels of Influence, NYT 25/3)

Det finns inget instrument som (för mig) ligger närmare den mänskliga rösten i uttryckskraft, än det armeniska blåsinstrumentet duduk.

Det har en ton som är otroligt rik på känslor; den kan gråta, viska, andas, skrika; smeka som en fjäder eller skära som en kniv.

På den här sidan kan du lyssna till eller ladda ner några mp3-smakprov med duduk. Lyssna på Djivan Gasparyans "A cool wind is blowing" eller Komitas "Sourp".

Komitas är den armeniske nationalkompositören dödad i som förlorade förståndet av att bevittna de massakrer som startade den 24 april 1915. Idag är därför dagen då armenier minns de upp till 1,5 miljoner armenier som dödades i detta 1900-talets första folkmord.

Folkmordet på armenierna har en egendomlig förmåga att glömmas bort, och så återupptäckas vart tionde år så där. Se till exempel Samantha Powers bok "A Problem from Hell: America and the Age of Genocide" (Basic Books), som för ett par veckor sedan recenserades i SvD: "Folkmord ingen prioriterad fråga i USA". (På amazon.com finns också recensioner och utdrag ur boken, som även handlar om folkmorden i Rwanda och de "etniska rensningarna" i det forna Jugoslavien.)

Men vill man hellre lyssna än läsa, rekommenderar jag att du botaniserar bland Richard Hagopians inspelningar på amazon.com eller Djivan Gasparyans skivor (också på amazon).

Den som framför allt lyft fram duduken på senare tid är Peter Gabriel, som - om jag minns rätt - just fick höra Gasparyan, blev fast och valde "A cool wind is blowing" som inledande tema för skivan "Passion" - musik som användes i Martin Scorseses film "The last temptation of Christ". Duduken har sedan också hörts tilll exempel i soundtracket till "Gladiator".

Och ikväll kan man höra Peter Gabriel live, på Globen i Stockholm.

När uppskattningsvis tio miljoner människor protesterade mot kriget den 15 februari låg också de marina metaforerna nära. En miljon människor - som i London och Rom - ser knappast ut som ett demonstrationståg längre, utan som en flodvåg, en tidvattenvåg av människor som väller fram.

Amerikanska metal-bandet System of a Down satte ihop bilder från demonstrationerna världen runt till sin video "Boom" - se panelen ovan.

Även om inte metal är vad jag normalt lyssnar på är det en stark låt med starka bilder. Och det känns onekligen som en stil mer passande för världsläget än "We shall overcome". Finns att se på bandets sajt.

System of a Down är Serj Tankian, Daron Malakian, Shavo Odadjian och John Dolmayan - fyra killar från Los Angeles, med ett tungt politiskt engagemang; och ja, de råkar vara armenier.

I teven rulllar direktsändningarna från fronten och från det bombade Bagdad. Verkligheten har till slut kommit ifatt det som Tom Lehrer förutspådde redan i början av sextiotalet:

"Hej svejs mor
jag far med bomb så stor
så vänta ej på mig
Den ska jag fälla
där fienden drälla
se och följ me
på din teve
När vi på alla frontavsnitt
slår till för att få landet fritt
ta lugnt din kaffekopp och sitt
för tevekameran går
ja du får se med utsökt skärpa
massakern som snart förestår!"

Tom Lehrer var sångare, pianist och satiriker, och turnerade och gjorde skivor redan på femtiotalet. Sitt stora genombrott fick han på sextiotalet; den trallvänliga "So long, Mom, I'm off to drop the bomb" finns på på Lehrers tredje skiva "This was the year that was" från 1965.

Den här svenska versionen finns på skivan "I Tom Lehrers vacka värld", som skådespelaren Lars Ekborg spelade in 1967. Översättningarna gjordes av Per-Anders Boquist.

När sextiotalet gick över i sjuttiotal hade Lehrer tröttnat och gick tillbaka till sitt "riktiga" jobb som matematikprofessor. I mitten på sjuttiotalet förklarade han, att det blivit omöjligt att skriva politisk satir efter att Henry Kissinger fått Nobels frespris (1973).

Men Lehrers beska satir och svarta klarsyn har fortsatt att locka lyssnare. Både de hans egna skivor och "Lars Ekborg i Tom Lehrers vackra värld" finns återutgivna på cd.

Här och där ser man uppgifter om att radiostationer stoppat viss musik med anledning av kriget. Sådana listor fanns även under det förra Gulfkriget. Men Lehrer hade de missat.

Vem skriver en lika framåtskådande satir idag? Blir framtidens krig ännu mer televiserade? I ett mejl läser jag att en BBC-reporter påstås ha sagt att "Nu ser vi ju det bara från ena sidan. Nästa krig kanske vi ser i split screen från bägge sidorna samtidigt."

I en uppföljare till Lehrer skulle man kanske låta US Army fusionera med CNN och låta krigen finansieras genom försäljningen av sändningsrätterna?

Så mycket som 30 oljekällor i södra Irak har satts i brand, sade den brittiske försvarsministern på BBC.

Och bandet jag är besatt av, har just gett ut en skiva (den första på tio år) med ett brinnande jordklot på omslaget och titeln "The well's on fire".

Och idag arrangerar sångare från Kungliga operan i Stockholm en sjungande protest mot kriget. Vad de sjunger? Händel's "Lascia ch'io pianga" - "Låt mig gråta" - en melodi som Matthew Fisher, Procol Harums hammond-geni, på nya skivan använt som bas för kompositionen "Fellow travelers".

Allt hänger samman.

September i fjol. Statsmän, ambassadörer och ministrar samlades till toppmöte på lyxhotellet Sandton Intercontinental i en av Johannesburg rikaste förorter. Colin Powell blev utbuad när han försvarade Bushs och USAs försök att sabotera begränsningen av växthuseffekten.

Samtidigt samlades runt tjugotusen de allra fattigaste - landlösa och arbetslösa från hela världen - i en av Johannesburgs eländiga kåkstäder, för att marschera till de rikas möte och göra sig hörda.

The Guardians John Vidal rapporterade från marschen, som bevakades av poliser och helikoptrar. Sex timmar tog det att sjunga och dansa sig från den ofruktbara, avloppsstinkande slummen till Sandtons välskötta inhängnade trädgårdar. "This is the long march to the promised land, the glass city on the hill," ropar en marschdeltagare från Etiopien.

Stephen Maboe från Sasolburg säger:"This world is rich but it is not mine. I am not angry that they have so much and we have so little, but I want people to know our position. Where I live the air pollution is terrible and the poverty intense. The rich get richer, the poor poorer. What must we do?"

John Vidals artikel "Great trek from the slums to the promised land: Thousands of the world's poor gathered for a march to the suburb where the summit is held" läses av Keith Reid, poet och textförfattare i Procol Harum. I stort lyfter han Stephen Maboes ord rakt ur tidningen till arbetet med bandets nya cd.

På "The well's on fire", cd:n som kom i veckan har Gary Brooker skapat en ganska nedtonad hymn till "This world is rich (for Stephen Maboe)". En låt som kunde ha präglats av enbart desperation, om det inte vore för Reids enda egentliga tillägg, ett svar på frågan "Vad ska vi göra? - nämligen raden "there must be a place, we can meet in the middle".

"This world is rich but it is not mine.
Where I live, hungry children are crying
I am not angry at my own condition
I just want people to know my position.

Our water is poisoned, poverty intense
We cry inequality, they just build a fence
(...)

When some have so much and some have so little
there must be a place, we can meet in the middle.

This world is rich but it is not mine."

Den andra sidan, då? De på den grönare sidan av staketet? De, eller i ärlighetens namn, vi inne på lyxhotellet, som med näbbar och klor försvarar vår plats i det luftkonditionerande paradiset, vi som riskerar att dö av överflöd snarare än av brist? Keith Reid summerar också vår inställning rätt väl i "The VIP room":

If I'm gonna die
wanna die in the VIP room
If I'm gonna choke
gonna choke on a silver spoon
If I'm gonna croak
gotta be on a velvet rope

"Om jag äter mig till döds, ska det vara med en silversked." Det är en rätt stark bild - från en stark skiva.

Mer på Blind Höna: Keith Reid tolkar Refugee Blues av Auden

Den stora poängen med nätet är inte smarta tjänster eller snygga sidor i sig. Det bästa med nätet är att det skapar oväntade möten. Människor - i Sverige och runt om i världen - som annars aldrig hade lärt känna varandra, möts.

I början av sjuttiotalet skapade gruppen Carmen en alldeles unik blandning av flamenco och rock. Gruppens motor, David Allen, spelade elgitarr med samma attack och energi som en (akustisk) flamencogitarrist.

Bandet gav ut tre skivor, och blev snabbt en favorit bland både kritiker och musiker. Till exempel valde Mick Jagger ut Carmen som förband till Rolling Stones kommande världsturne.

Men sen tog sagan slut just när den skulle ta fart. Trummisen skadade sig och en manager svindlade bandet, som plötsligt var panka och utan jobb. Stonesturnen gick upp i rök och bandet kollapsade.

Med tanke på hur het latino-musiken blev under nittiotalet, tyckte jag det var konstigt att dessa pionjärer var så komplett bortglömda. Skivorna var svåra att få tag på. När jag sökte på nätet fanns så gott som ingenting, bara korta omnämnanden här och där, mest i förbigående.

Så jag skrev en lite längre artikel om Carmen på nätet. Och för ett knappt år sedan blev jag plötsligt kontaktad - av David Allen själv.

Efter trettio års växlande karriär (bland annat låtskrivare åt Agneta Fälthskog) hade han just klivit ut på nätet, började söka efter sitt gamla band, och hittade.... mig.

Det överraskande mötet har resulterat i en lite fylligare sajt kring Carmens musik: gå till www.fandangosinspace.com och titta runt om du vill.

Framför allt föreslår jag att du ska ladda ner "Bulerias" från sidan "listen". Den är ganska lång (över fem minuter, drygt 6 MB) - men i den finns en rå, häpnandsväckande energi, som väl förklarar varför David Bowie, Jethro Tull, Marc Bolan, Ritchie Blackmore och Jagger alla ville jobba med David och hans band.


Ta chansen till ett alldeles oväntat möte du också.

Say this city has ten million souls,
Some are living in mansions, some are living in holes:
Yet there's no place for us, my dear, yet there's no place for us.

Once we had a country and we thought it fair,
Look in the atlas and you'll find it there:
We cannot go there now, my dear, we cannot go there now.
(...)
Came to a public meeting; the speaker got up and said;
'If we let them in, they will steal our daily bread':
He was talking of you and me, my dear he was talking of you and me.

Thought I heard the thunder rumbling in the sky;
It was Hitler over Europe, saying: 'They must die':
O we were in his mind, my dear, O we were in his mind.

Saw a poodle in a jacket fastened with a pin,
Saw a door opened and a cat let in:
But they weren't German Jews, my dear, but they weren't German Jews.
(...)
Dreamed I saw a building with a thousand floors,
A thousand windows and a thousand doors:
Not one of them was ours, my dear, not one of them was ours.

Stood on a great plain in the falling snow;
Ten thousand soldiers marched to and fro;
Looking for you and me, my dear, looking for you and me.

W.H. Auden skrev "Refugee Blues" 1939 - ett år som bara de senaste dagarna blivit aktuellt igen.

Jag vet inte vad för sorts profetiskt förmåga de har, men på den nya CDn, som kommer ut om exakt tio dagar, tolkar Procol Harum Audens flyktingpoem - en låt som de började spela förra våren.

När Gary Brooker och Keith Reid (som själv är av judisk familj) tolkar den har titeln blivit "An old English dream". De mest tidsbundna stroferna, med referenserna till Hitler, är strukna, vilket gör perspektivet mer allmängiltigt och spelrummet för egna tolkningar större. Och när Keith Reid böjer Auden till "I saw a broken-down building with ten thousand doors" blir det omöjligt att inte tänka på World Trade center.

Lyssna på "An old English dream" via Real Audio (Om länken inte fungerar, gå till Eagle records sajt och välj Procol Harum från dropdown-menyn.

Kan det vara så att en rysk folkinstrumentorkester var ett perfekt cover för dåvarande KGB-agenten, sedemera Rysslands president, Vladimir Putin? Är dragspelet i så fall äkta, eller ett kamouflerat jet-pak att flyga med? Hade de kulsprutor i balalajkafodralen?

Vi bloggare - i alla fall de som gör mer än dagböcker på webben - är seriösa personer. Vi bloggar om världspolitik, blogginnovationer, teknikutveckling, vetenskapshistoria, ekonomi och moral. Vi är allvarliga, ofta kritiska.

Därför är det också lite rörande, tycker jag, att ingen av oss kan låta bli att skriva om sin favoritmusik. Erik bloggar 90/00-talare som TLC och Jay-Z i bild, Gustav håller koll på 80-talsbanden, jag överger inte mina 60-70-tals favoriter och till och med Klipspringer reminiscerar om vispråmen Storken.

Jag gissar att det är ett fall av "varav hjärtat är fullt, älskar munnen att tala". Vi hoppas nog att de som vill läsa våra andra tankar också ska få upp öronen för hur bra Kraftwerk eller Badly Drawn Boy är.

Nåväl, jag tvingar ingen, så visst kan du bara med milt överseende hoppa över att Procol Harum just lägger sista handen vid en ny skiva , som beräknas kommer ut i mars 2003. Det gör Gary Brooker och Keith Reid till en låtskrivarduo som varit verksam under fem decennier. Skivans titel: The Fire within the Well - rättat: The Well's on Fire.

Redan nu kan den förbeställas fråm amazon.co.uk (ett jul-presentkort till farfar kanske?). Och antecknar man sig för webbplatsen www.procolharum.com's nyhetsbrev kan man få höra utdrag ur nya låtarna i förväg.

Så; då var det sagt. Jag ska genast återgå till något seriöst.

Rösten i Procol Harum, Gary Brooker, intervjuas i Gokväll, 18.15 i SVT 2.

Procol Harum slog igenom med debutsingeln A whiter shade of pale 1967 (firat i maj i år med en 35 års-jubileumskonsert och party). Det verkar som om "A whiter shade of pale" kommer att spelas i programmet; i vilken sättning vet jag inte.

PH ses ofta som ett one-hit-wonder-band; men faktum är att de hade fler singlar på Englandslistan än både Pink Floyd och Led Zeppelin. Just nu spelar Procol Harum dessutom in en ny skiva, som enligt uppgift ska släppas i februari 2003.
(Klicka på bilden för att se hela Gary.)

Så Google sätter likhetstecken mellan "Microsoft" och "go to Hell" (se denna notis).

Jag har varit där: just i Hell, för ett år sedan - den lilla byn Hell i Norge, som är värd för Hell International Blues festival. Och det här vore inte min webblogg om jag inte påpekade att norska radion ikväll återutsänder Procol Harums konsert från Hell just ikväll, klockan 22.05. Självklart (inte bara med tanke på platsen) var det en jävligt bra konsert.

Och du kan lyssna över nätet - gå till NRKs sida, välj P1 i menyn "NRK Nettradio" i sidhuvudet och klicka på knappen "HØR".

Apropå notisen om nedladdning om musik (och, i viss mån, notisen om ett digitialt nationalbibliotek): Ruben Bolling på salon.com avslöjar en djävulsk konspiration.

Länken kommer via klipspringer på I dåligt sällskap - ytterligare en läsvärd blog som dykt upp senaste tiden (har tyvärr lite designproblem för Mac-besökare, men det kan nog fixas).

Ett fint rökdis med svagt stickande lukt från skogsbränderna utanför Moskva låg över Stockholm på torsdagen. Nittiotre nya bränder bröt ut i går: totalt rasar 188 skogsbränder kring den ryska huvudstaden, rapporterar Moscow Times.

Det är i sommar precis 10 år sedan Torsburgen på Gotland eldhärjades i en av de största skogsbränderna på Gotland. Ännu idag står träden nakna, svartbrända kvar.

Elden hotade en tid bebyggelsen norr om Torsburgen, framför allt gården Hajdby. Branden rasade bara några hundra meter bort, och man hade i stort sett gett upp gården. Men den räddades tack vare att en pensionerad brandman lyckades anlägga moteld: ett försök att kontrollerat bränna av vegetationen strax före eldfonten, så att skogsbranden inte skulle få fäste. Det lyckades och gården överlevde.

Backa drygt 40 år: augusti 1949. I norra Montana omringas 15 brandmän av eld när en rätt rutinmässig skogsbrand oväntat gör ett jättekast. Efter några minuter är nästan alla döda. Befälet Wag Dodge överlevde genom att bränna av ett litet område och ta skydd inuti det - enligt uppgift den första gången något sådant gjordes. Men han kunde inte övertyga sina kamrater att ta chansen med honom.

James Keelaghan, sångare och gitarrist från Kanada, tog historien om Dodge och gjorde "Cold Missouri Waters" - en hjärtskärande stark låt som redan blivit något av en klassisker i singer-songwriter-genren; det närmsta ett modernt skillingtryck man kan komma, tror jag.

Från Keelaghans sajt kan du ladda ner låten i hans egen version. Men den bästa insjungningen finns på folk-supergruppen Crycrycry's strålande skiva, med Richard Shindell som sångare. Man kan provlyssna på amazon.com. Där kan man också ladda ner två egna låtar av Shindell.

"The premise of all this ballyhoo is that the industry (and its artists) are being harmed by free downloading.
Nonsense."

Det finns inget som tyder på att CD-försäljningen minskar för att musik finns fritt tillgänglig, skriver Janis Ian i artikeln The internet debacle- an alternative view Hon ger gott om exempel på motsatsen: gratisprover ökar försäljningen - av böcker såväl som skivor. Och hon har egen erfarenhet att backa upp det med.

I en uppföljningsartikel föreslår hon ett konkret experiment:

"All the record companies get together and build a single giant website, with everything in their catalogues that's currently out of print available on it, and agree to experiment for one year. All the record companies agree that, for the sake of the experiment, and because these items are currently dead in the water anyway, they're going to charge a more-than-reasonable price for each download."

Janis Ians artikel har redan länkats till av mer än tusen sajter, översatts till nio språk (men inte svenska?).

Mick Jagger fyller sextio i morgon (26 juli) om exakt ett år (alltså 2003). Då känns det bra att veta att han och de andra grabbarna kan få en stilenlig sådan här på hemmet.

Kanske vi ska starta en insamling?

Det växer ut små hårstrån med hullingar på Peter Parkers fingertoppar, och sen kan han klättra uppför lodräta väggar. Vill du veta hur det funkar i verkligheten, kan du kolla den här artikeln från Univerisity of Massachusets - ja, så här gör i alla fall myror och bin för att kunna promenera på väggar eller till och med i taket.

Måste säga att förtexterna till Spindelmannen var rätt snygga - och framför allt ackompanjerades de av oväntad musik, för att inleda en actionfilm: ett hetsigt solo för akustisk gitarr, som visar sig vara en flamenco-version (nåja, delvis i alla fall) av det egentligen rätt usla temat från tv-serien från 60-talet. Definitivt värt att lyssna på fler gånger: du kan dessutom ladda ner "The Theme to Spiderman - Acoustic Flamenco Solo Guitar Instrumental från Amazon alldeles gratis.

Gitarristen heter David Gillis; hans debut-cd finns också på Amazon. Den prisas som något synnerligen extra av både musiker och lyssnare.

Banne mig om jag begriper varför inte svenska Mine slagit stort med jazzpop-CDn "Freedom gone mad". Emma Holmér har en ljuvlig röst, sval och sensuell. Hon skriver utmärkta låtar och intelligenta texter. Ljudlandskapet är skimrande och detaljrikt. Första spåret "Wouldn't mind the waiting" Šr svängigt och har en refräng med typiska öron-krokar... nej, kort sagt är det obegripligt. Och orättvist.

Beror det på att musikindustrin är korrupt, och gräver sin egen grav med sitt fokus på enstaka storsäljare? Eller är det bara otur? Jag vet inte. Men lyssna själv och fundera!

Just nu kan man köpa "Freedom gone mad" (obs att det är en fullängds-cd!) för 29 kronor på www.ginza.se. Det är skamligt på sitt sätt, men ett lysande tillfälle för dig. Vad har du att förlora? Köp den. Eller köp ett par, så har du en present som kommer att bli en glad överraskning för nån som fyller år. Blind Höna handlar om att hitta saker - och Mine är ett riktigt fynd.

Om den tar slut på Ginza finns den - till ett fortfarande förmånligt pris - på cdon.se. CDon har även kvar debut-cdn "Mine"; mer lågmäld men väl värd att lyssna på. Och medan du väntar på att skivorna ska levereras, kan du läsa i New York Magazine om musikindustrins framtid (tack Rymdimperiet för länken).

"Har du läst någon bok om nazisternas slavarbetare?" frågar Gitta Sereny retoriskt i tisdagens DN (4 juni 2002). "Man skulle kunna skriva en fantastisk roman om slavarbetarna."

Sereny och DN vet det kanske inte, men det finns minst en sådan, i sanning fantastisk roman: François Cavannas "Les Russkoffs" från 1979, prisbelönt i Frankrike. I svensk översättning kom den som Sången från stäppen på Norstedts 1982.

Romanen är självbiografisk: den tonårige Cavanna är en av de unga franska pojkar som skickas till tvångsarbete i de tyska vapenfabrikerna. Där möter han ryska och ukarinska flickor som skickats till slavarbete från det ockuperade Sovjet. Möter; nej, han drabbas av dem; av deras fantastiska, böljande sång, medan de pressar granathöljen avsedda för ostfronten:

"Hennes röst är full av något rikt och vackert som griper mig. De andra stöder henne i bakgrunden, och sedan tar en annan vid, med ett våldsamt läte som av ett vilddjur och då träder Maria tillbaka och sedan sjunger hela kören, allesammans på en gång, i triumf, jag kvävs av en lyckokänsla, mina ben darrar, pressarnas kanonskott passar in precis, som om de var avsedda för just detta. Abteilung sechsundvierzig sjunger som en katedral med gyllene lökkupoler, som vinden över stäppen, som... ja, försök själv att beskriva något sådant utan att det låter fånigt.

Grabben vid pressen bredvid och jag ser på varann. Rebuffet heter han. Hans ögon står fulla med tårar. På mig rinner de nedför kinderna. 'Det är Boris Godunov', säger han. Jag säger ingenting. Jag vet inte ens vad han talar om. Jag visste inte ens att ryssarna hade ryktet om sig att sjunga bättre än något annat folk i världen." (översättning Anne-Marie Jansson)

Boken är ett ohyggligt starkt dokument och en gripande kärlekshistoria, men fick knappast den uppmärksamhet den förtjänade när den kom ut. Gör dig själv en tjänst och sök den på bibliotek eller i antikvariat och få en riktigt stor läsupplevelse.

En annan bok, som hakar i "Sången om stäppen" nästan som en pusselbit i en annan, är dokumentärromanen Babij Jar av Anatoli Kuznetsov (pseudonymen A. Anatoli). Också den är självbiografisk: i det ockuperade Kiev får den unge Anatolij uppleva hur tyskarna samlar arbetsföra kvinnor och flickor, som Cavannas Maria, och skickar till tvångsarbetet. Han ser också de tyska försöken att dölja sanningen: glada broschyrer och propagandafilmer om arbetet i de tyska fabrikerna."

Den svenska utgåvan från 1970 (W&W, pocket) är dessutom extra intressant, eftersom den innehåller författarens fullständiga text och med med fetstil visar de ord som censuren strök när boken först publicerades i Sovjet.

Det lustiga är att ingreppen till arten är identiska med de strykningar som amerikanska skolmyndigheter gjort i amerikansk litteratur vid standardproven - se "I USA: falsk litteratur" här nedan. Nakenhet, judisk nationalitet, pessismism, "otrevliga" fakta som att de döda kropparna var insmorda med urin och avföring efter gaskammaren, att det fanns prostituerade, liksom passager som kritiserar det egna landet har konsekvent strukits.

35 år idag sedan "A Whiter Shade of Pale" släpptes, och bara två veckor till konserten i London. Bild från konserten i Köpenhamn i fjol - nu tillgänglig på DVD!

Ännu en rolig funktion på All Music Guides: att själv göra "Music Maps", musikaliska "släktträd" som visar vilka band som influerat andra, och hur hela musikgenrer utvecklats steg för steg. Skrålla ner en bit på Orbitals sida på AMG så hittar du en del.

Apropå På Kornet-artikeln om upptäckarglädje på webben: ytterligare en massivt länkad sajt (som IMDB) är All Music Guides (www.allmusic.com), en sajt med data om band och musiker.

För varje artist du slår upp kan du se länkar under rubrikerna Similar artists, Followers, Performed songs by, Worked with, Major contributors to the group, Roots and influences, och Formal connections. Nästan alltid finns det någon man kommer på att man skulle vilja vet mer om.
(Tack till Mikael Andersson som påminde mig om AMG.)

Musikutbudet blir mer och mer likriktat - i kommersiell radio och TV i synnerhet, men tyvärr även i Sveriges Radio.

Men så upptäcker man en annan värld: internetradio. Här finns det som gjorde nätet stort från början: möjligheten för människor som brinner att göra-det-själv.

Entusiaster världen runt skapar därför musikkanaler som de själva vill ha dem. Och för mig har det bekräftat att det finns fler som är missnöjda med att musikutbudet snävas in så groteskt: dels av skivbolagens cyniska hårdsatsning på storsäljare, dels av de kommersiella radiostationernas mekaniskt formel-styrda musikval.

Som mumie gillar jag framför allt Radio Paradise (www.radioparadise.com). Det allra roligaste är att jag fått upp öronen för mängder med artister som jag aldrig hört talas om förut: Catie Curtis, Bob Schneider, Great Big Sea, Equation, Toad the wet sprocket, CryCryCry, Sarah Harmer, Melissa Ferrick, Sparklehorse, Starsailor, Phish, Dar Williams, Laura Love, Divine Comedy, Jeb Loy Nichols, Widespread Panic, Incubus, Ours, Eels, Dishwalla, Devlins, Everlast, Rusted Root, Afro Celt Sound System, K's Choice ... musik som fått mig att hittills köpa ett halvdussin CDs som jag aldrig skulle skaffat annars.

Men idag (1 maj) är stora delar av internetradion tyst, i protest mot skivbolagens bud för upphovsrättsersättning. Om förslaget går igenom tystnar framför allt den intressanta, spännande delen av internetradion.

Gå till internetradions motkampanj-sajt SaveInternetRadio.org.
Och lyssna så länge du kan.

...finns det annat att lyssna på idag. Vi tänker på våren som den tid när ljuset kommer tillbaka; men också ljud kommer tillbaka. "Nu kan man höra vindens prassel i löven igen", konstaterade Kerstin när vi satt under träden på gården.

Matthew Fisher är orgelgeniet som spelade och skrev orgelmelodin på jättehitten "A whiter shade of pale" (men som inte står med bland kompositörerna).

Matthew funderar på att göra en ny Hammond-skiva, men vill undersöka intresset först. På Matthews egen sida kan man fylla i ett formulär (utan att binda sig för något), för att ge en förhandsbild av hur stort intresset är . Ett nytt sätt för artiser att gå förbi skivbolagen och kommunicera med sin publik.
(Större versioner av bilden på Matthew finns bland Beyond the Pale's porträtt från Procol Harums konsert i Köpenhamn i december 2001. Där finns också en sida med fler bilder av hela bandet.)

"label, label if you're able
lay your cards out on the table"

...en sång om card sorting och att finna etiketter på avdelningar? Lyssna själv: den här låten finns på Laura Love's senaste skiva "Fourteen days". Titelspåret och "I am going to miss you", varifrån texten ovan är hämtad, kan laddas ner i sin helhet från amazon.com. Prova! Såvitt jag vet är Laura Love så gott som okänd här hemma, men hon är väl värd att lyssna på.

I verkligheten är Laura Loves musik nog en mardröm för informationsarkitekter. Vilken rubrik skulle man stoppa in henne under? Hon blandar keltiska folkinfluenser med gospel, karibiska och mexikanska tongångar till en unik stil som kallats "Afro-Celtic" - läs mer i den här recensionen på pauserecord.com.

För alla de som i dagarna behöver ta sig igenom anställningsintervjuer (apropå Mickelsmäss - se Blind Höna-arkivet) kan det vara värt att förbereda sig genom att lyssna på den enda rocklåt jag vet som handlar om just det: Matthew Fisher's "It's so easy".

Can you still remember that very first interview
After they'd tested you so they could find out your IQ

And now before they made that last selection
They thought they'd like to ask you a couple a questions
"So now
Tell us what books you've read and what do you do in your spare time
And what do you wanna be in seven years or more?"

Ooh it's so easy if you understand the questions
It's so easy if you already know the answers
It's so easy if you've heard it all before

Låten är inte nån av Fishers bästa - den passar inte hans ganska veka röst, - men är värd att lyssna på. (Finns återutgiven på en CD som presenteras och kan beställas från denna sida på webbplatsen Beyond the Pale - rulla ner längst ner på sidan.)

>> Synpunkter? Skicka ett mail med länken ovan.<<