Blind hönas arkiv: om om språk och skrivande 2001-2002

Man kanske kan förstå att Telias nye VD hellre vill uttalas som en sådan här...
... än som en sådan här - trots att igeln förekommer i uttryck som "ligga i som en igel", eller "flitig som en igel".

(Klicka på bilderna för större, men inte nödvändigtvis vackrare, samlarbilder på djuren.)

Hur var det nu Simon & Garfunkel sjöng: "I'd rather be an eagle than a leech..."

Tänk om den mutation hos våra förfäder som skapade språkförmågan hade varit könsbunden?

Det finns (eller fanns) olika teorier om hur språket uppkommit. Någon gång måste i alla fall våra hjärnor ha förändrats. Språket måste ha gett evolutionära fördelar, och evolutionen gynnade därför de som talade. Kanske blev jägare som kunde kommunicera med varandra överlägsna ("Ni driver hjortarna från vänster och vi från höger, så går de rakt i fångstgropen vi grävt därborta.")

Eller var den stora nyttan av språket att man kunde överföra information om vilka rötter som var ätliga, var det växte nötter och var krokodilerna brukade ligga på lur?

Ingen vet. Men tänk om språkförmågan vore som bröst eller skägg, och i princip bara uppträdde hos det ena könet - hade människan utvecklats till planetens mäktigaste djurart ändå? Kan man föreställa sig en värld där bara kvinnor kunde tala - med varandra - medan män inte hade någon språkförmåga alls, eller kanske bara på chimpansnivå (och här lämnar jag lite utrymme för frustrerade kvinnor att säga "vadå? det är ju precis så det verkligen är").

Skulle Homo Sapiens behärskat det tredje klotet från solen då också? Skulle vi ha haft ett samhälle som liknade binas, med starkt matriarkat och flockar av män som utbytbara drönare?

Eller om det var kvinnorna som helt saknat språklig förmåga - hade männens dominans varit ännu större? Eller skulle kvinnor ha hävdat sig på andra sätt och upprätthållit en sorts balans inom arten?

(Kl 02.40 - 36 timmar kvar till flyttlasset går.)
Alla notiser om språk

Vad heter webblogg heter på favoritspråket isländska? Annáll.

För ovanlighetens skull är det inte bildat från något ett ur-nordiskt ord (som "vefsetur", webbsajt, eller "tölva", dator). Det är latin: annales, av annus (= år). Vi har ordet på svenska: annaler, och det betyder "förteckning i tidsföljd över inträffade händelser"; som historisk term speciellt "kronologiskt ordnade men i övrigt osystematiska källor" (Nationalencyklopedins ordbok). Och den som skriver annaler kallas annalist (på isländska annálsritari).

Annaler borde ju vara ett utmärkt ord för webblogg på svenska också - om det inte vore så svårt att höra det där andra n:et.

Under seminariet om Sven Lindqvists författarskap i Stockholm i början av november poängterade flera föreläsare att en sak som präglar hans böcker faktiskt är kravet på användbarhet. Fast kanske inte riktigt i den betydelse ordet har för oss informationsarkitekter.

Sven Lindqvist har (i "Hemmaresan") själv skrivit om hur besviken han som liten blev på sina indianböcker. "Indianen smög ljudlöst genom skogen", stod det i dem - men inte hur han faktiskt bar sig åt. Sven ville själv lära sig att smyga ljudlöst. Men det stod inget om det i böckerna. Misstanken föddes, att författaren kanske inte visste hur man gjorde? Han kanske bara hade hittat på det där med ljudlöst smygande? Han kanske hade hittat på allting?

Så småningom blev det där ett viktigt krav för Lindqvist. Hos bra författare såg man att de verkligen visste vad de skrev om. Av bra författare kunde man lära sig, goda böcker innehöll användbar kunskap.

Oftast använder vi ordet användbarhet med en snävare betydelse. Den användbarhet vi studerar hos sajter är vanligen mer teknisk. Om det vore böcker vi granskade skulle vi snarare kolla att sidorna inte lossnade från bokryggen eller att kapitlen inte var omkastade, än att innehållet var trovärdigt eller pedagogiskt.

Men pratar vi istället om användarnyttan med en sajt, hamnar vi mycket närmare Sven Lindqvists begrepp. Nyttan av ett intranät ligger i om det kan svara på de frågor som de anställda ställer till det; om de kan lära något med hjälp av det. Bara om det finns äkta, tillämpbar kunskap på intranätet är det därför riktigt användbart (eller användarnyttigt eller användarvärt eller bruksvärt eller vad vi nu ska kalla det).

Jag var på väg till en utbildning i att skriva för webb för Götene kommun i Västergötland, när det här liff-ordet dök upp på en vägskylt i novemberdiset, strax utanför Skara:

flamslätt (adjektiv)

som beskriver programutbudet i TV 3 och TV 5. Exempel: "TV 3 satsar denna säsong på ännu en produktion i den flamslätta genren".

Fast egentligen är det fel. Nästa vägvisare pekade mot Flämslätt; någon skämtare hade tagit bort prickarna från skylten jag såg. Att ändra vägskyltar tycks vara en populär västgötsk sysselsättning: när man körde in i Varnhem - numer bekant från Guillos medeltidsromaner - på de mindre vägarna söderifrån, var v-et bortrivet från alla vägskyltar: överallt stod det bara ARNHEM.

Mikael Parvall vid Stockholms Universitets institution för lingvistik har en lista med begrepp som borde få egna ord. Två smakprov:

• Barns drift att vintertid slicka på lyktstolpar för att se om tungan fryser fast.
• Det förtretliga att maten trillar av gaffeln precis när man är i färd med att stoppa in den i munnen, och

Kanske något av de här eller de här orden passar?

En svensk kommun - och den stränga jultomte-sekretessen förbjuder mig att berätta vilken - ger läroboken "Att skriva för webb är att skriva för publik" som julklapp till alla sina lokala webbredaktörer. Ho-ho-ho!

Dags för en liten bekännelse: jag samlar på talet 47. Japp; så är det. En egen liten perversion, som ibland är nyttig.

Låt mig förklara. Rent matematiskt borde 47 varken vara vanligare eller särskilt intressantare än 46 eller 48 (eller 3, 1005 eller 92 för den delen). Men 47 är det tal som människor, oftare än annnars, drar till med när de ska ange ett godtyckligt tal. 47 förefaller på något sätt vara "extra slumpmässigt". Att det är ojämnt, att det är ett primtal (finns inte i multiplikationstabellen), att det ligger nästan mitt emellan 1 och 100, men lite vid sidan, spelar förmodligen in.

När man väl börjar titta, hittar man 47 överallt: i film, i böcker, i tecknade serier, i reklam. Och ibland i nyheter (mer om det nedan).

På grund av nära förestående flytt är delar av mitt 47-arkiv nerpackat, men ett par smakprov ser du här intill. Andra typiska 47-observationer:

• I filmen "Det femte elementet" jagas Bruce Willis luft-taxi av en polispatrull med nummer 47.
• I Disney-filmen "Monsters, Inc" inträffar en olycka i skräckfabriken, men en mätare på väggen visar att man dittills haft "Olycksfria dagar: 47".
• I den tecknade serien "Ernie" blir en tjej ihop med utomjordligen Zerblatt, och får 47 små grodliknande barn.

En serie som är fullständigt genomsyrad av 47 är Star Trek (alla varianterna). Sedan mitten på 90-talet förekommer talet i stort sett i varje avsnitt. Stjärnor ligger 47 ljusår borta, och störningar varar i 47 sekunder, eller så finns det bara 47 överlevande på planeten si-och så. I Star Trek Voyager, som går i svensk TV just nu, berättade den holografiske doktorn redan i första avsnittet att han representerar 47 läkares samlade erfarenhet. Kort därefter anropar kaptenen bryggan på kanal 47. I senare avsnitt (säsong 5, avsnitt 96, för att vara exakt) säger sig en besökare ombord "ha assimilerat 47 biljoner teraquad information"; i ett annat undrar ett uttråkat barn om hon ska "recitera alla 47 sido-direktiven". En diger databas finns på Star Trek: the 47 conspiracy.

Att vi tycker att det är något spännande med talet 47 visas också av att det är vanligt bland varumärken och i reklam. Världens mesta använda automatkarbin heter förstås AK-47. Och att fyrtisjuans buss fortfarande rullar i Stockholm är självklart ingen slump. Häromåret lanserade H&M en serie college- och t-tröjor med gissa vilket nummer. Ett bemanningsföretag annonserar att de behöver 47 nya receptionister. Och kanske har ni noterat hur länge årets Robinson-deltagare ska plåga varandra på den där ön?

Vet man om det, fungerar talet 47 som en detektor för när något med stor sannolikhet är konstruerat eller tvivelaktigt.

• Under Kosovo-kriget tvingades Nato erkänna att man bombat några fordon med civila flyktingar. Den jugoslaviska statliga nyhetsbyrån såg möjligheten att utnyttja detta. Någon dag senare meddelade de att ytterligare en buss träffats och att 47 personer dödats. Med propagandadetektorn aktiverad var det lätt att se att bilderna som de skickade ut var arrangerade.
• Aftonbladets löpsedel berättade förra sommaren att en man dött av akut alkoholförgiftning på en dansk bar efter att ha druckit... just det, 47 drinkar. (Av artikeln framgår att ingen sannolikt räknat dem.)
• När jag samarbetade med en PR-firma ville en kund ha hjälp att sprida budskapet "47 % av dem som går till livsmedelsaffären efter jobbet har inte bestämt sig för vad de ska ha till middag samma kväll". Men siffran gick inte att hitta i den undersökning han hänvisade till.
• Kolla också annonserna för bantnings- eller hälsomedel - påfallande ofta är de som intygar produktens värde 47 år gamla; eller så har de gått ner 47 kilo.

Fenomenet började uppmärksammas i mitten av 60-talet på Pomona College i USA. Sedan dess har 47 varit en officiell tradition bland studenterna där, och en genomgång av The mystery of 47 finns på skolans egna sidor. (Och ja, en före detta Pomona-elev är nu manusförfattare till Star Trek!)

Självklart har kulten också en egen sida på nätet: The 47 society (tyvärr lite dåligt uppdaterad).

Har du själv sett det magiska talet någonstans? Nu, när du vet, garanterar jag att du kommer att hitta det överallt. Skicka mig ett mejl, så kanske jag öppnar ett svenskt 47-museum.

Jag tror inte att det främst är "avundsjuka" som gör folk upprörda över Barneviks, Björklunds eller Karlssons pensioner. Jag tror inte heller att det i första hand rör sig om upprördhet över "socialdemokratiskt hyckleri".

Jag tror att ilskan bottnar i att man insett att en del vanliga begrepp, som till exempel "pension", i det tysta har definierats om av makthavare och näringslivstoppar.

"Pension", i vanligt folks språkbruk och medvetande, har varit och är något vi får när vi slutar jobba, och för att vi blivit gamla. Vi vet också att pensionen blir rejält mindre än lönen. Våra pensioner är slutligen svåra att förstå sig på; de består av flera olika delar, med krångliga procentsatser, och delar av dem är numer utsatta för marknadens berg- och dalbana.

Med elitens pensioner visar det sig dock vara tvärtom på varje punkt.

• De utbetalas även om man har ett annat jobb (fast en viss sanering har tvingats fram på senare år).
• De har inget med ålder att göra.
• De är dessutom påtagligt enkelt konstruerade. Ett visst belopp i månaden rakt av, i absoluta tal. Opåverkat av konjunktursvängningar eller börskurser.
• De tycks slutligen ofta fungera som garantier för att mottagaren kommer upp i hela lönen ändå - eller i sådana fantsibelopp att det inte rimligen kan sänka levnadsnivån. Man kan bara äta en viss mängd hummer.

Jag tror inte att det egentligen är storleken på beloppen som upprör människor. Inkomstskillnader i sig är i praktiken inget som får svensken att rasa. Går man på restaurang blir man trots allt inte särskild överraskad om det dukas upp ostron och champagne vid bordet brevid.

Men om gästerna vid grannbordet har mage att påstå att de äter samma pyttipanna med lättöl som alla vi andra - ja, då blir vi utan tvekan förbannade.

Jag tror inte jag berättat att läroboken "Att skriva för webb är att skriva för publik" används på media - och kommunikationsvetenskapliga programmet vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping. (Sedan tidigare används den på Poppius journalistskola och Berghs).

"Det är ett fördrag" [(1) högtidlig formell överenskommelse i större fråga mellan länder eller på högre nationell nivå], säger Jan O Karlsson som förklaring till sin arbetsfria inkomst.

Men fördrag är också något annat: [(2) tålamod med person eller med mänskligt handlande. Konstruktion: ni får ha fördrag med en gammal man].

Vi får väl se hur länge folket, media och slutligen Göran Persson har fördrag med Jan O Karlsson.

Man är sju år, och ens mamma har skaffat en ny man. Och nu är han inte bara mammas kompis längre, för han har flyttat in och man har fått ett nytt litet syskon. Vad kallar man mammas nye man? Och vad ska det nya syskonet (när han så småningom lärt sig prata) kalla sin storasysters pappa ?

Massor av familjer som brustit och sedan splitsats hop på nya sätt brottas med motbjudande varianter som "låtsasmamma" eller "plastpappa". Och "bonuspappa" låter fånigt sockrat med tanke på att han snarare dyker upp för att det första förhållandet kraschlandat än för att det troget flugit på i många nöjda mil.

Men med självklar enkelhet har våra barns kusin Hilda lanserat nya begrepp. Mammas nya man är helt enkelt Hildas brorspappa. Och lillebror kommer så småningom att kunna referera till Hildas pappa som sin systerpappa.

Systermamma, brorspappa: systemet är genialt därför att det är neutralt, och därför att det stämmer med tidigare bildningsmönster. Vi talar redan om systerson eller brorsdotter - nedåt i familjeträdet. Med tidigare stabilare familjebildningar fanns inte något behov av att räkna "uppåt". Nu behöver vi det; med Hildas geniala nybildning kan vi kasta ut de flesta fall av låtsaspappor och plastmammor. Heja Hilda!

Sverige hade en IT/telekombubbla: Island drabbades av en "erfðavísir-kúla" (gen-bubbla). Medan svenskarna köpte Telia, blev var och varannan islänning hluthafi (aktieägare) i Decode, ett bioteknik-företag som fått monopol på islänningarnas gener. Affärsidén var att skapa en databas med alla islänningars ættartrén (släktträd) och deras DNA, för att spåra de exakta generna bakom ärftliga sjukdomar.

Men botten gick ur verðbréfamarkaður (aktiemarknaden), Decode-aktierna är bara värda en spottstyver, och många islänningar hamnar i gjaldþrotamaður (bankrutt). Men historien har fler dimensioner, berättar engelska Guardian:

"The Decode saga raises uncomfortable questions about how fundamental medical research is going to be funded in the future; about the turning of private, individual medical data into a commodity; and about what happens when scientists decide they want to be businessmen, too."

Läs hela i the Guardian; 'Decode was meant to save lives ... now it's destroying them' (PS: Rätta gärna min isländska.)

DN Kultur i torsdags, 24 oktober. På sidan 4 kommenterade Göran Rosenberg nedläggningen av Moderna Tider: "en devalvering av det genomtänkta skrivna ordet", och han påminner om lika nedlagda Månadsjournalen. Tidskrifter, säger han "är det sista vi har kvar av ideburen journalistik. Så började journalistiken".

Men flyttade man blicken bara några centimeter åt höger i papperstidningen, hade sidan 5 en artikel om webbloggar. Oivvio Polite spårade bloggen tillbaka till just journalistikens vagga, de engelska kafferummen på 1700-talet, och till den amerikanska revolutionen där "medierna var Benjamin Franklin och en rad andra personer med var sin tryckpress".

Om det slutligen kommer att kallas "bloggar" eller nåt annat vet jag inte, men nog tror jag att nätet/bloggen är framtiden för det idéburna skrivandet (när tidskrifterna går i graven). Undrar bara om eller när Göran Rosenberg upptäcker det?

I papperstidningen ligger texterna alltså och skaver mot varandra, som två båtar som tvingats förtöja reling mot reling. På nätet seglar artiklarna fritt, men som i tjocka; ingen av dem syns från den andres däck. Se där en viktig egenskap hos papperstidningen: mötet mellan oväntade delar.

Här är adresserna till DNs sajt: Rosenberg om Moderna Tider och Oivvio Polite om webbloggar.
Läs också Gustavs kommentar på Det perfekta tomrummet, och följ hans länk till avhandlingen om svensk tidningshistoria.

Det finns ännu platser kvar på de kurser jag håller på Ordfront i höst. Kursbeskrivningarna kan du läsa på deras sajt:

• Skriva för webb, som börjar 5 november.
• Idéer kring layout, med början 30 oktober.

Du kan också anmäla dig til kurserna hos Ordfront.

Slår man i Nationalencyklopedins ordbok kan man då och då stöta på kommentaren "mest i sms" - till exempel under uppslagsordet var, med betydelsen "typ av flundrefisk").

SMS:ar folk verkligen om flundror? Nix, sms betyder här "sammansättningar", som i piggvar och slätvar.

Den förkortningen kanske det är klokt att ändra till nästa upplaga. Då behöver vi kanske ta med SMS-språket i ordlistan: uppslagsord som 3vligt, 7k eller cs (som i "vi ses").

Är detta upprörande eller rent av farligt? New York Times hade nyligen en artikel om hur lärare reagerar på SMS-språk i elevernas uppsatser: Nu Shortcuts in School R 2 Much 4 Teachers.

Själv tycker jag stavelseskriften (för det är vad det är: man använder ett tecken som står för en hel stavelse) är mest kul. Det är förresten ett skrivsätt med anor; några av de äldsta skrivsystemen i världen bygger på denna princip. Visst är det ett avsteg från det alfabetiska skrivsättet (där ett tecken i princip står för ett enstaka ljud). Fast vårt skriftsystem är ändå inte renlärigt; det är redan uppblandat med ideogram, tecken som står för begrepp: nämligen siffrorna i sig, för att inte tala om &-tecken, %-tecken, $-tecken och andra. (Ett skriftspråk som rätt grundligt blandar flera olika system är japanska: där blandas kanji-logogram, som står för hela ord, med stavelseskrifterna hiragana och katakana. Ibland finns dessutom inslag av latinska bokstäver, och förstås arabiska siffror - fem system i ett språk...)

En snabb post om ett nytt ord.

En rolig grupp ord i svenskan är de så kallade inkoativa verben. Det låter krångligt, men är helt enkelt ord som uttrycker en gradvis övergång mellan två tillstånd. Nästan alla sådana verb slutar i svenskan på -na: ord som stelna, mörkna, somna, blåna, surna, svalna och rodna.

Ett nytt sådant verb har jag uppfunnit: tvekna - med betydelsen att börja tveka.

Idag har vi visning på vår lägenhet. Vi hoppas på snabb affär. Vad vi inte vill ha är en köpare som först bjuder friskt men sedan - när det ska skrivas kontrakt och läggas handpenning - tveknar och drar ut på det.

Bara för att inte Plank på Rymdimperiet har hittat det här ännu: brittiska forskare har korat världens roligaste skämt. Eller, rättare sagt, låtit internetanvändarna rösta fram det.

"Två jägare är ute i skogen när en av dem plötsligt faller ihop. Han andas inte och har blick blir glasartad. Den andre jägaren sliter fram mobilen och ringen SOS-Alarm..."

Resten av vinnarskämtet, liksom tvåan, liksom om skillnader i humor mellan olika länder finns på www.laughlab.co.uk.

Fast egentligen vet vi ju att världens roligast skämt såg dagens ljus i början av 40-talet på Dibley Road i England - enligt Monthy Python i avsnittet "Whither Canada?":

Voice Over: This man is Ernest Scribbler... writer of jokes. In a few moments, he will have written the funniest joke in the world... and, as a consequence, he will die ... laughing.

Och om du är samma typ av människa som de som äter den där möjligen dödliga fisken på japanska restauranger, låter skämtet här, för säkerhets skull i tysk översättning:

Wenn ist das Nunstruck git und Slotermeyer? Ja! ... Beiherhund das Oder die Flipperwaldt gersput!

"INSTRUKTIONER: För resultat som kan vara de finaste, det är våra råd att ALDRIG hålla dessa knappar två gånger!! Utom batteriet. Näst genom (någonting) jordedel kan hända en stor ström! Men. Om det inte ställer ut problem, sådan rotation är en mycket underhållsåtgärd, som en vänlig (någonting) synpunkt från Ritning B."

Det där exemplet är satir. Men verkligheten är minst lika bra; ibland ännu bättre. Radioprogrammet Tendens idag torsdag tar upp obegripliga manualer, och citerade ur instruktionsböcker som varnade användaren för att "genomborra batterierna", och påpekade att barn inte borde använda apparaten eftersom de riskerade att "komma i kontakt med varma flator".

Programmet frågar bland annat varför inte konsumenterna kräver bättre instruktionsböcker - och varför bra manualer inte är ett säljargument för företagen.

Tendens går i repris ikväll 22.25, efter det går det utmärkt att höra programmet på nätet - gå till www.sr.se/p1/tendens/.

Det finns en fascinerande skillnad mellan den ene och den andre Chomsky.

Tänker jag på den politiske Chomsky ser jag en jonglör, som elegant kastar upp en svärm av lysande röda klot i luften. Det är inte något särskilt nytt; till och med Chomsky själv framhåller att det egentligen är ganska enkelt. Det här vet ni redan, det här skulle ni också kunna göra, säger han. Men det går fort, är färgstarkt och verkar ske på rent trots mot den annars enväldiga tyngdkraften.

Tänker jag på Chomsky lingvisten, ser jag någon som spanar ner i vatten, som försöker gripa tag i något där nere i det blå halvdunklet: föremål man knappt kan se, vilkas form är suddig och funktion är osäker. Finns de ens? Går det över huvud taget att se igenom bilden av sig själv, som speglas i vattenytan?

Lingvistik handlar inte om huruvida man bör säga "längre än mig" eller "längre än jag", och inte mycket om språkhistoria heller. Den närmar sig mycket mer grundläggande frågor, som vilken roll språket har i det mänskliga tänkandet. Var och hur kommer språket till? Finns det en specifik språk-mekanism i hjärnan, eller är språket en naturlig och integrerad del av tankeapparaten? Vilken sorts interface finns det mellan tänkandet, språkförmågan och slutligen tal- och hörselorganen? Och hur i hela friden går det till när barn lär sig ett språk? (Se notisen Hur många ord kan du? här på Blind Höna.)

Det är på sätt och vis inte så olikt kvantfysik (minus matten). Man studerar något man inte kan ta på, inte se, bara observera indirekt, för att sedan försöka dra slutsatser av.

New York Times igår hade artikeln "Seeking Deeper Meaning in the Babbling of Babies", som tar upp några av frågorna ovan.

En lättläst och rolig introduktion till gundläggande språkfrågor idag är Steven Pinkers strålande bok "The language instinct" (finns i pocket - läs mer om den hos amazon.com). Rekommenderas till alla som har det minsta intresse för språk.

Två tidigare okända sjukdomstillstånd upptäcktes under natten till lördagen:

anoreni (sub)

oförmåga att uppskatta Norén-pjäser

adoremi (sub)

oförmåga att sjunga skalor (jfr solmisation)

Stefan Pelc från www.funka.nu kommenterar funderingarna om det behövs ett nytt begrepp för användbarhet i På Kornet-artikeln "Det stora SMS-mysteriet, eller: Varför användarvänlighet inte räcker":

"Ordet användarvärd är något som jag tycker borde användas. På Certec i Lund, Institutionen för designvetenskaper (www.certec.lth.se) används detta ord ofta.

Vi kan ganska lätt ta reda på hur använbart något är. Men hur värd är användandet av en viss miljö, produkt eller tjänst? Det borde fler designers och tekniker tänka på!"

- Vad i hela friden kan vi göra för omslag till den där boken som handlar om språk? Är det nån som har nån idé?
- Hmm... kan vi inte använda ett träd? Ett ensamt träd, mot en bakgrund av blå, blå himmel? Det vore väl snyggt?

Av en bonde fick jag en gång höra adjektivet varsk. Det betyder ungefär "väldigt uppmärksam, känslig", fast ännu mer; snarast "ha förmågan att känna på sig något". Det var svårt att skjuta duvor, klagade han: man försöker smyga sig på dem men di är så varska.

Ordet är förstås släkt med substantivet varsel och verben varsna och varsko. Men jag har aldrig sett det i någon ordbok (har inte kollat SAOB). Ändå är det ju ett alldeles utmärkt ord; vackert, kärnfullt och användbart.

Uppenbarligen fanns ingen tillräckligt varsk person i moderat-toppen, som kunde se faran komma. Ännu på morgonen idag tisdag (ett och ett halvt dygn efter valet) låg texten nedan överst på Bo Lundgrens egen sida:

Så blev det inte. Och den duvblå flocken har decimerats kraftigt.

Frågan är väl nu om någon kan komma på ett lika kärnfullt uttryck just för motsatsen till varsk: ett ord som skulle betyda "okänslig, ouppmärksam, okänslig för fina signaler eller tecken i tiden"?

I oktober i fjol skrev Göran Rosenberg i DN att Saudiarabien var "en psykohistorisk rubbning". Jag skrev en liten fånig notis och undrade om Usama bin-Laden i så fall var Mulan. Det var nog obegripligt för många, men så här är det:

Pskyohistoria är ingen verklig vetenskap utan något som sf-författaren Isaac Asimov i början av femtiotalet hittade på för sin klassiska romantrilogi Stiftelsen ("Foundation" i original).

I den är psykohistoria snarast en sorts matematiskt exakt sociologi, med vilken man kan förutsäga hur en tillräckligt stor grupp människor ska bete sig. Tack vare denna kunskap kan en liten hemlig elit styra historiens utveckling - genom att sätta in exakt "stimuli" vid exakt rätt tidpunkt. (Från en sf-konferens i en annan tid - på sjuttiotalet - minns jag en deltagare som hävdade att "psykohistorien existerar i det hål i det borgerliga medvetande där marxismen borde ha funnits". Ni vet, historiens lagbundna utveckling och det där.)

Alltnog, Mulan är en superskurk med drag av Hitler (men dessutom telepat) i Stiftelsen-triologin (som f.ö. finns att köpa på Sf-bokhandeln).

Men nu sjutton!?! Guardian rapporterar nu att Usama bin-Laden verkligen sägs ha inspirerats av Asimovs bok, som översatts till arabiska med titeln... just det, al-Qaida.

Bevisföringen är möjligen något ansträngd. Att "egendomliga" sammanträffanden inträffar egentligen inte egendomligt - New York Times skrev nyligen om sådana i artikeln "The odds of that".

Men i och för sig är det inte omöjligt att science fiction inspirerat terrorister: de amerikanska extremhöger-miliserna stödjer sig till exempel på en rad apokalyptiska, rasistiska sf-romaner.

Detta har Sven Lindqvist dokumenterat utförligt i "Nu dog du - bombernas århundrade" (finns i pocket och som e-bok hos Bonniers).Man kan läsa de 22 korta inledningsavsnitten ("ingångarna i labyrinten") på Sven Lindqvists sajt, om än i engelsk översättning (klicka på den engelska titeln "The history of bombing" i spalten till vänster och rulla ner sidan). De relevanta avsnitten är nr 3, 7, 13, 18 och 22. (se också notisen om Sven Lindqvist-seminariet nedan).

(Och som det inte var nog med sammanträffanden: idag kom paketet från amazon.com med Jackendoffs "The foundations of language" - som handlar om "psykolingvistik"!)

Kan inte låta bli detta. Folkpartiet har lockat över hundratusentals värdekonservativa väljare från moderater och kristdemokrater med valets profilfråga: språktest för invandrare. Men i fredagens DN tar Lars Leijonborg flera steg tillbaka, och säger att den som klarat svenska för invandrar-undervisningen inte ska behöva göra något test.

Ursäkta mig om jag inget begriper.

• Vad betyder "klara undervisningen" - och hur mäter man det - om inte med ett test? Alltså ett första test, innan det Leijonborgska testet?
• Och om någon då, som Leijonborg säger, inte lyckats klara undervisningen, varför ska man då över huvud taget testa henne igen? Då vore det väl bättre att ge henne mer utbildning i stället?
• Kanske menar han i själva verket "genomgå" undervisningen när han säger "klara"? Men varför då ha ett test över huvud taget, om det i praktiken räcker att sitta av tiden?

I lördagens DN konstaterar också Kurdo Baksi att eftersom nästan alla invandrare klarar sfi-kurserna, kommer ingen att behöva göra språktest i praktiken.

"Det säger nu Leijonborg två dagar före valet när språktestkravet gett honom nästan femton procent av väljarstödet. Och sverigedemokraterna i Olofström tror fortfarande på folkpartiets hårda språktestkrav: de ställer inte upp i valet där, utan uppmuntrar sina sympatisörer att lägga sin röst på fp."

Kanske ska man vara tacksam mot fp: test-frågan har just blivit en testfråga - på attraktionskraften hos grumliga budskap i främlingsfientlighetens utkant. Det är å andra sidan djupt oroande.

Länkar:
Invandrarfrågorna tog över i retoriken (Henrik Brors i DN )
Sverigedemokrater slår ett slag för folkpartist (DN)

De som styr oss vill görna ta bort en eller annan helg ur almanackan. Om det nu blir trettondagsafton eller pingstafton som ryker vet jag inte.

Eftersom det just idag står klart att vi fått bankens klartecken till ett nytt, större lån, för att flytta till den större bostad vi så väl behöver, föreslår jag en ny, alternativ högtidsdag: förfallodagsafton, det vill säga kvällen innan dagen när lånet ska avbetalas.

En sådan firas traditionellt med blodpudding och vatten. (Äran för att ha hittat detta underbara nya ord tillfaller min gamle vän Anders Malmsten, någon gång vid tiden för villaköpet för flera år sedan.)

Från Ett förslag 1955 till Framtidslandet år 2000. Lördagen den nionde november ordnar ABF i Stockholm ett heldagsseminarium om Sven Lindqvists författarskap, under rubriken "Sanningen som svetslåga". Medverkar gör bland andra Svenska Akademins ständige sekreterare Horace Engdahl och regissören Etienne Glaser.

Vill du delta i seminariet, eller beställa mer info (som sägs komma så småningom), kan du mejla till kultur@sthlm.abf.se.

Sven Lindqvists sajt har precis i dagarna (äntligen!) uppdaterats med artiklar från i år (hitta den via På Kornets guldkorn).

Det mest intressanta är "Digitalisera dikten!" - en inledning till ett seminarium hos Svenska Akademien i april i år. Sven Lindqvist argumenterar för "ett digitalt nationalbibliotek (---) en digital dubblett till nationalbibliotekets samlingar av tryckta texter."

Alla tryckta skrifter måste ju skickas till Kungliga Biblioteket (så kallade pliktexemplar). Men idag har ju så gott som alla trycksaker funnits i digital version innan de trycks. Varför inte utvidga pliktexemplarslagen till att också omfatta en digital version av verket? Framtida forskning skulle få ett ypperligt verktyg för att söka efter begrepp, skapa så kallade konkordanser, och så vidare."

Resultatet är enligt ett nyhetsbrev i pdf-format på Svenska Akademins sajt att en utredare ska undersöka förutsättningarna.

Akademin har i någon mån börjat arbeta i samma anda, och börjat lägga ut sin klassikerserie på sajten - hittills sjutton verk, från Kjellgren till Lars Göransson, i pdf-format.

Ett par PC-tillverkare har övergett Microsoft. En del av deras modeller leveras nu med Word Perfect från Corel, istället för med Bill Gates programvaror, vilket väckt en viss uppståndelse (till exempel i New York Times).

Jag är inte någon fundamentalistisk Microsoft-hatare, men gillar inte heller Word: alltför många funktioner som jag aldrig använder.

När program blir väldigt komplexa uppstår ibland effekter, som inte tillverkarna föreställt sig - på gott och ont. Words rättstavningsprogram kan till exempel på ett oväntat sätt berika det svenska språket.

För att hantera svenskans sammansatta ord har Word inte bara en ordlista, utan också en uppsättning regler med vilka den analyserar ord den inte känner igen. Om vissa villkor är uppfyllda gissar den att ordet är korrekt, och godkänner det, trots att det inte står i ordlistan.

Jag skulle skriva ett sammansatt ord som slutade på -rättighet. Jag snubblade på tangenterna och ett b smög sig in mellan ordleden; det blev alltså "-brättighet" istället.

Rättade rättstavaren? Nix. Ordet är helt OK, kom Word fram till: -ig-het är en ändelse som kan hakas på slutet av ord (som pratighet eller glättighet), och brätte är ett ord som det hittar i sitt lexikon (hattbrätte, nämligen).

Så tack vare Microsoft finns nu ett passande uttryck för den kräsne kunden i hattaffären: "Nej, jag är inte riktigt nöjd med den här modellens brättighet - ni har ingen sombrero istället?"

Sitter som en smäck, som man brukar säga.
(Har du fler exempel på Word-hyss? Mejla mig.)

I valtider har rättvisan högkonjunktur. En rättvis arbetsmarknad. Rättvisa löner! Rättvis utveckling!

Men vad innebär kraven eller löftena i själva verket?

Ordet rättvis har flera betydelser, varav två egentligen är helt motsatta - något vi sällan tänker vi på till vardags (så här en liten språkfilosofisk lördagsnotis):

En betydelse har att göra med att behandla inblandade parter lika. Det är det vi tänker på när vi pratar om "en rättvis rättegång", eller säger "det är inte rättvist om Pelle får mer godis än Lisa". Den betydelsen gränsar mot ord som "lika" och "opartisk".

Men i uttryck som "Djurgården vann en rättvis seger" är det ju inte fråga om att laget vunnit en "opartisk" seger. "Ett rättvist slutresultat" behöver inte heller betyda att båda lagen fick lika många mål.

Här betyder rättvist ungefär "visserligen olikt men korrekt i förhållande till någon förutsättning, som den som talar anser är uppenbar eller naturlig" (nämligen att AIK-spelarna tillbringat de senaste veckorna på Cafe Opera istället för på fotbollsplanen och vacklade omkring på planen som druckna strutsar). Det här "rättvis" har mer med uttryck som "rättmätig" eller "skälig" att göra.

Det är lätt att se hur dessa båda betydelser kan kollidera. Barnmorskor kan kräva rättvisa (det vill säga lika) löner i förhållande till manliga sjukhustekniker. Men arbetsgivaren kan hävda att man betalar rättvisa löner, eftersom marknaden ger män mer betalt (eller någon annan "naturlig" förutsättning som man väljer att stödja sig på).

Välj din rättvisa på nätet: handel | rika ungkarlar | skatteplanering | märkt | resor | globalt | miljöutrymme | mjukvara

Om någon är intresserad, kommer jag att hålla tre kurser på Ordfront i höst.

Design för Internet (16 oktober) är en endagskurs, en översikt i raketfart av några grundläggande riktlinjer som gör det lättare att skapa bra webbplatser. Avsedd för dig som ansvarar för en webbsatsning i en organisation eller ett företag, snarare än för rena webbdesigners. En grund för kursen är resonemanget om tre sorters design här på Kornet, men med fler exempel och detaljer. (Läs mer om kursen hos Ordfront.)

Idéer om layout är fyra föreläsningar för dig som jobbar med papperslayout och vill ha nya idéer. Du kanske är informatör, har hand om en personaltidning eller ett nyhetsbrev, och vill ha idéer och råd om hur man jobbar effektivt med layout. Fyra onsdagkvällar med start 30 oktober. (Mer info hos Ordfront.)

Skriva för webb, slutligen, går fyra tisdagkvällar med start 5 november. En kurs som bygger på boken "Att skriva för webb är att skriva för publik". (Mer om kursen på Ordfronts sajt.)

Ordfront har också en lång rad andra intressanta kurser om layout och form och om språk och skrivande - leta själv (du kan utgå från någon av länkarna ovan). Vill du anmäla dig, finns också ett anmälningsformulär på sajten.

Den blinda hönan har knappt orkat ur redet på två veckor. Det behövdes uppenbarligen lite nytt liv för att komma igång igen. Och till all lycka ramlade jag på den här butiken på Götgatspuckeln i Stockholm, som erbjuder "ett komplett livssortiment".

Se, det är ett erbjudande jag gillar. Inte för att jag tror att jag behöver skaffa någon ny livsstil. Och livsledsagare har jag den bästa en man kan få. Men ur sortimentet borde man väl kunna börja fylla en varukorg med till exempel en rejäl påse livskvalitet. Så lite extra livslängd, blandat med ny livsluft (refill-förpackning) och några livsandar. En ask livstecken, att dela med sig av till vänner man ser för sällan. Nytt livsmod, att drickas upp när det känns motigt.

Frågan är väl om man sedan har råd med ett livsverk också?

I Douglas Adamas originalverk "The Meaning of Liff" finns ordet marytavy: "A person to whom, under dire injuctions of silence, you tell a secret which you wish to be fare more widely known."

Ett sådant begrepp behöver vi på svenska också - "sladdertacka" eller "skvallertant" har delvis andra valörer. Den direkta översättningen blir:

skrikebo (sub)

en person för vilken du - mot uttryckliga försäkringar om tysthetslöfte - berättar en hemlighet som du vill göra allmänt känd (eng. marytavy)

Att sätta begripliga namn på saker och ting är en viktig del av god informationsdesign.

Ta till exempel när man går in på banken och det är kö. Ja, det vill säga, nu för tiden formas det ju sällan någon verklig kö. Man tar en lapp med ett nummer som visar ens plats i kön och väntar var man vill. När det blir ens tur går man fram till en anvisad kassa.

På Handelsbanken på Ringvägen i Stockholm visar en tvådelad sifferskärm i taket vems tur det är. Den kan till exempel blinka "Kassa 8 / Plats 6". Om du då har plats nummer 6 i kön går du kanske till kassa 8 för att få dina ärenden utförda.

Men då får du tji, berättar Gunilla Danielsson i ett mejl:

"För banken betyder "Kassa" att det gäller kassaärenden; i detta fall är du nummer 8 i kön. Och "Plats" är deras benämning på de servicediskar de har. Att kunderna tänkte precis tvärtom verkade de inte tänka på.

Jag tänkte inte så mycket på det, det var rätt klart för mig vilket könummer jag hade och när det skulle blir min tur. Men sedan jag två gånger fått hjälpa äldre damer tillrätta så slår det mig hur idiotiskt utformad skylten är.

Jag påpekade detta för kassabiträdet [borde då heta platsbiträdet med bankens terminologi - eller kanske platsören? - JS] och hon skrattade och medgav att det var lite förvirrande men inte för dem som jobbar där. Snacka om ett typexempel på hur banken namnger saker efter deras interna språk, och inte så att kunderna ska förstå!"

Felet är inte så allvarligt, för risken för verkliga missförstånd är störst bara när könumren (dvs "kassa") är ganska låga. Det finns bara ett tiotal diskar, men könummerserien går upp till 199 (kanske ännu längre). Lyser skylten "Kassa 178" kanske man inte ser sig om efter den 178:e disken.

Men varför ens riskera att feltolkas - när man kunde göra rätt från början?

Bengt Karlsson föreslår en annan innebörd för liff-ordet genevad: ”Jag bodde i Zürich förut men i fjol blev jag genevad.”

Verbet blir alltså att geneva, och därmed tangerar det kanske gränsen för vad ett liff ska vara. Men idén är ju intressant; det är likvärdigt med "shanghajad", dvs kidnappad eller bortrövad. (Finns det någon annan stad som direkt fått ett verb bildat på sig i svenskan? Jag tror inte det.)

Med tanke på att en hel del FN-organ ligger i Geneve, kanske genevad skulle kunna betyda "skickad på till FN-tjänst" (varsomhelst, dock - precis som shanghajade personer inte behöver tas till Shanghaj).

Då skulle vi väl också kunna ha bruk för ett ord som brysslad, dvs att ha blivit förflyttad till EU-tjänstgöring? Och varför inte brysslare?

Syrenerna har vissnat. För mig fungerar just utblommade syrener som en stark påminnelse om att inget är oändligt; att jag bara kommer att få se dem blomma ett ändligt antal gånger till - ett inte särskilt stort antal. (Men det är bara syrener som får mig att tänka så. Inte utblommade maskrosor, inte lupiner, inte ens rosor.)

Kanske var det i alla fall därför jag reagerade så starkt när ordet livslängd häromdagen i DN hade avstavats liv-slängd. Rimmar på bortslängd. Det gäller att se till att ens livs-längd inte känns liv-slängd.

Richard Saul Wurzman (som myntade begreppet informationsarkitekt) har skrivit boken Information Anxiety, som handlar om design för att underlätta lärande och förståelse. Lite oväntat låter han den sluta med ett kapitel som heter Design your life.

Den stora grejen är inte att designa en användbar webbplats, eller ett hus, eller en brödrost. Det stora designproblemet är att designa sitt liv.

Framför allt handlar det om att kunna göra sånt man är intreserad av, menar han. "Intresse" har kommit att bli ett ord för hobbies och pyssel - inte för arbete. "Vad jobbar du med? Vilka är dina intressen?" är ett typiskt frågepar som visar vilken konstig motsättning som uppstått.

Trevlig midsommar önskas alla På Kornet-läsare. Nu åker jag till Öland

Shakespeare använde ungefär 15.000 specifika ord i sina samlade verk (siffran varierar lite från forskare till forskare, beroende på hur de räknar böjningar, avledningar med mera). Låt oss kalla den mängden för en bard.

Att försöka ta reda på hur många ord en person kan är inte enkelt. Ett sätt är att plocka, säg, vart tvåhundrade ord ur en stor ordbok, kolla hur många av dessa en person förstår, och sedan multiplicera med 200 (en del andra överväganden krävs också, men detta är principen).

Willam Nagy och Richard Anderson har undersökt amerikanska gymnasieelever och kommit fram till att de i snitt har ett ordförråd på 45.000 ord - förmodligen upp till 60.000 om man räknar med egennamn, siffror, en del utländska glosor och sammansatta ord. En tetrabard, alltså. De duktigaste eleverna eller studenter på universitetet skulle kunna ha ordförråd på det dubbla - en oktobard.

Är 60.000 ord mycket eller lite? En gymnasist har haft ungefär 17 år på sig att lära sig dessa ord. Det blir kring 3.500 nya ord att lära om året, det vill säga tio om dagen, det vill säga ett nytt ord varje halvannan timme under ett barns hela vakna tid, år ut och år in...

Det här resonemanget finns i Steven Pinkers "The language instinct". Jag berättad det för Henrik härom året. Någon dag senare kom han, lite orolig, och sa "Pappa, har du något nytt ord jag kan lära mig? Jag tror inte jag har lärt mig ett enda ord på flera timmar..."

Om någon kan hitta en enda ny tanke i Dagens Nyheters huvudledare den 6 juni, vänligen underrätta mig.

DN publicerade nyligen en självkritisk artikel om att för många nyhetsartiklar skrevs om Mellanöstern, även om inget särskilt hänt, och för få artiklar om andra delar av världen, trots att fasansfulla saker inträffat. Detta verkar dock inte ledarredaktionen ha brytt sig om att fundera på.

Mitt tips: om man skrivit en ledare där de tre sista styckena - där läsaren ju förväntar sig någon typ av ny slutsats - börjar så här:

• Att USA har en nyckelroll är uppenbart
• Det är en gammal lärdom att...
• Det är lätt att leda i bevis att...

så bör man nog slänga den i papperskorgen och göra ett nytt försök.

Nu ändrar sig skolbyråkraterna i New York State: litteraturutdrag i standardprov ska inte rensas från "opassande" ord och uttryck. Gustav Holmberg på Det perfekta tomrummet hittade den nya politiken förklarad i New York Times: New York Exams to Regain Intact Literary Passages.

"Har du läst någon bok om nazisternas slavarbetare?" frågar Gitta Sereny retoriskt i tisdagens DN (4 juni 2002). "Man skulle kunna skriva en fantastisk roman om slavarbetarna."

Sereny och DN vet det kanske inte, men det finns minst en sådan, i sanning fantastisk roman: François Cavannas "Les Russkoffs" från 1979, prisbelönt i Frankrike. I svensk översättning kom den som Sången från stäppen på Norstedts 1982.

Romanen är självbiografisk: den tonårige Cavanna är en av de unga franska pojkar som skickas till tvångsarbete i de tyska vapenfabrikerna. Där möter han ryska och ukarinska flickor som skickats till slavarbete från det ockuperade Sovjet. Möter; nej, han drabbas av dem; av deras fantastiska, böljande sång, medan de pressar granathöljen avsedda för ostfronten:

"Hennes röst är full av något rikt och vackert som griper mig. De andra stöder henne i bakgrunden, och sedan tar en annan vid, med ett våldsamt läte som av ett vilddjur och då träder Maria tillbaka och sedan sjunger hela kören, allesammans på en gång, i triumf, jag kvävs av en lyckokänsla, mina ben darrar, pressarnas kanonskott passar in precis, som om de var avsedda för just detta. Abteilung sechsundvierzig sjunger som en katedral med gyllene lökkupoler, som vinden över stäppen, som... ja, försök själv att beskriva något sådant utan att det låter fånigt.

Grabben vid pressen bredvid och jag ser på varann. Rebuffet heter han. Hans ögon står fulla med tårar. På mig rinner de nedför kinderna. 'Det är Boris Godunov', säger han. Jag säger ingenting. Jag vet inte ens vad han talar om. Jag visste inte ens att ryssarna hade ryktet om sig att sjunga bättre än något annat folk i världen." (översättning Anne-Marie Jansson)

Boken är ett ohyggligt starkt dokument och en gripande kärlekshistoria, men fick knappast den uppmärksamhet den förtjänade när den kom ut. Gör dig själv en tjänst och sök den på bibliotek eller i antikvariat och få en riktigt stor läsupplevelse.

En annan bok, som hakar i "Sången om stäppen" nästan som en pusselbit i en annan, är dokumentärromanen Babij Jar av Anatoli Kuznetsov (pseudonymen A. Anatoli). Också den är självbiografisk: i det ockuperade Kiev får den unge Anatolij uppleva hur tyskarna samlar arbetsföra kvinnor och flickor, som Cavannas Maria, och skickar till tvångsarbetet. Han ser också de tyska försöken att dölja sanningen: glada broschyrer och propagandafilmer om arbetet i de tyska fabrikerna."

Den svenska utgåvan från 1970 (W&W, pocket) är dessutom extra intressant, eftersom den innehåller författarens fullständiga text och med med fetstil visar de ord som censuren strök när boken först publicerades i Sovjet.

Det lustiga är att ingreppen till arten är identiska med de strykningar som amerikanska skolmyndigheter gjort i amerikansk litteratur vid standardproven - se "I USA: falsk litteratur" här nedan. Nakenhet, judisk nationalitet, pessismism, "otrevliga" fakta som att de döda kropparna var insmorda med urin och avföring efter gaskammaren, att det fanns prostituerade, liksom passager som kritiserar det egna landet har konsekvent strukits.

Jeanne Heifetz tyckte det var något konstigt med de utdrag ur kända böcker som ingick i standardprovet i engelska i New York. När hon kontrollerade, visade det sig att texterna rensats från så gott som alla ord och uttryck för ras, religion, etniskt ursprung, sex, alkohol, nakenhet, till och med de mildaste svordomar och i stort sett allt som möjligen skulle kunna vara stötande för någon.

Så i ett utdrag ur en bok av Isaac Singer har "most Jewish women" blivit "most women"; "even the Polish schools were closed" har blivit "even the schools were closed."

En av texterna var ett tal av Kofi Annan, där allt om USAs skuld till FN tagits bort. Och när Annan prisar "fine California wine and seafood" blev det bara kvar "fine California seafood."

I en text av Anne Dillard har alla referenser till hudfärg rensats bort, trots att stycket handlade om hur det var att som vit besöka en stadsdel helt dominerad av svarta. I en annan text har en person som i originalet var "fat" blivit "heavy". Läs hela artikeln "The Elderly Man and the Sea? Test Sanitizes Literary Texts" i dagens New York Times. (NY Times är gratis men kräver att du registrerar dig.)

...från Nils Öhman på dn.se

fotö (sub)

Större sten som man kan vila ut på när man hoppar mellan stenar längs strandkanten. "Som tur var hittade jag en fotö. Annars hade jag trillat i."

genevad (sub)

Vad om att en väg är kortare än en annan. "Jag var helt säker på att det var kortare att åka över Sala så jag slog ett genevad med Kjell"

Johanna Koljonen påminner om att The meaning of Liff finns översatt till svenska i Finland: Varför finns Vetil? (Söderström & Co, 1999). Adams och Lloyd anges som författare, så jag antar att begreppen är desamma som i den engelska utgåvan.

Nils Öhman bidrar med svenska Liff-ord för saker som inte heller Adams tänkte på:

tveta (verb)

1. Ta två eller flera konfekter ur framsträckt godisskål med ett grepp som delvis döljer det tagna.
2. Tvekande ta något man inte blivit bjuden att ta, samtidigt som man oroligt tittar sig omkring för att se om någon ser att man tar.

bjärtrå (sub)

Små flickors längtan efter föremål i rosa och guld. "Tänk vilken bjärtrå den flickan känner."

Nils föreslår också fler ortnamn som borde avtvingas en mening, som Bograngen, Bullmark, Dvärsätt, Edane, Ellös, Ersmark, Finja, Glava, Hajom, Hedekas, Hjärtum, Hjärup, Horda, Kangos, Kårböle, Limmared, Sennan, Ullatti, Varekil och Vistträsk.

Han tipsar också om en ortsnamnskälla:
http://www.lysator.liu.se/runeberg/words/ord.ortsnamn.posten

En rolig detalj (bland mycket fånigt) i Star Wars är att Yoda talar OSV.

OSV betyder inte "och så vidare" utan Objekt-Subjekt-Verb. Det är en ordföljd som låter så här: Your father he is. My home this is.

Engelskans (och svenskans) normala ordföljd är SVO, Subjekt-Verb-Objekt: "He is your father". "Jag läser boken". Ungefär 40 procent av världens språk använder SVO - utöver många västeuropeiska språk, som ju är släkt med varandra, också språk så skilda och obesläktade som vietnamesiska, det nigerianska edo-språket och indonesiska.

En ungefär lika stor del av världens språk har en annan ordföljd: subjekt-objekt-verb eller SOV: jag boken läser. Dit hör till exempel japanska, turkiska, och quechua från Sydamerika (alla obesläktade med varandra).

Det finns alltså sex möjliga grundordföljder (SVO, SOV, VSO, VOS, OVS, OSV). Man skulle kunna tro att de skulle vara lika vanliga, men de två första täcker alltså cirka 80 procent.

VSO - där "läser jag boken" är ett påstående, inte en fråga - står för ytterligare kanske 10 % av språken. Walesiska och en del söderhavsspråk är sådana. VOS - "läser boken jag" - förekommer hos en handful språk: tzotzil (ett mayaspråk) och malagasy, som talas i Madagaskar.

Man trodde länge att det inte fanns några språk där OVS - "boken läser jag" - var regel (en sån ordföljd finns däremot som specialfall i svenskan) . Hixkaryana och några besläktade språk som talas i Amazonas verkar dock vara sådana.

Men man har ännu inte hittat ett enda språk på jorden där ordföljden OSV med säkerhet är regel. Det finns en eller två kandidater, men saken är inte avgjord.

Entre för Yoda! "Begun this clone war has!" "Sick have I become." "When nine hundred years old you reach, look as good you will not."

Att OSV är så ovanligt på jorden bidrar förmodligen till Yodas utstrålning. (OSV förekommer dock i vissa fall i japanska, vilket kanske bidrar till den lätt österländska touchen hos Yoda.)

Därför är det också trist när Yoda i "Det mörka hotet " plötsligt utbrister "the force is strong with him". "Strong with him the force is", ska det naturligtvis heta på god OSV.

Varför beter sig språken så här? Varför är de inte lika vanliga? Många lingvister idag svarar "parameterteorin"; en lättläst introduktion till den är Mark C. Bakers "The Atoms of Language".

Ikväll visar kanal 5 "Sphere" - en thriller från 1998 med Dustin Hoffman, som inte gjorde så mycket väsen av sig. Manusförfattaren Michael Chricton tjänade måhända inte så mycket pengar på den som på t.ex. "Jurassic Park". I så fall finns väl en aning rättvisa i världen, eftersom han knyckt historien rakt av från de ryska sf-författarna Arkadij och Boris Strugatskij, utan att ange det någonstans.

Extra intressant blir det eftersom Strugatskijs historia redan tidigare använts som filmmanus - till Andrej Tarkovskijs mästerverk "Stalker" från 1979!

I bröderna Strugatskijs roman "Picknick vid vägkanten" (och Tarkovskijs film) tycks en främmande farkost ha landat på jorden. Området runt landningsplatsen spärras av. Ett litet team försöker ta sig in i zonen, men där väntar onämnbara fasor - naturlagarna verkar ha satts ur spel. Men längst in i området finns något underbart: ett gyllene klot med förmågan att förverkliga människors tankar och önskningar. Men sent omsider inser teamet att det knappast är någon välsignelse: vill vi verkligen ha våra innersta önskningar uppfyllda? Är människan verkligen mogen för det?

I "Sphere" tycks en främmande farkost ha landat på jorden. Området runt landningsplatsen spärras av. Ett litet team försöker ta sig in i zonen, men där väntar onämnbara fasor - naturlagarna verkar ha satts ur spel. Men längst in i området finns något underbart: ett gyllene klot med förmågan att förverkliga människors tankar och önskningar. Men sent omsider inser teamet att det knappast är någon välsignelse: vill vi verkligen ha våra innersta önskningar uppfyllda? Är människan verkligen mogen för det?

En del i den här historien är förvisso allmängods - i grunden är det väl sagan om Promethevs och elden. Och Chrichton har ändrat miljö och inramning: zonen är på havsbottnen, inte på land, och det främmande rymdskeppet visar sig vara från framtiden snarare än från yttre rymden. Men strukturen och alltför många detaljer (gyllene klot!) är så lika att det knappast är någon slump.

Man kan se Sphere som en fascinerande inblick i Hollywoods hjärnor. Tarkovskijs film - men även romanen - är långsam, filosofisk, lågmäld, lämnar mycket outsagt och tvingar tittaren att tänka. Fasorna i zonen är bara antydda och orsakerna bara antydda.

Hollywoods version är stöpt i thrillerns form - upptrissad, explicit, och budskapet stavas med så stora bokstäver att absolut ingen ska missa det.

Ändå tycker jag nog att Boris (Arkadij dog 1991) borde få en hacka av intäkterna.

"Picknick vid vägkanten" gavs ut på svenska på Delta förlags 1978. Manuset till "Stalker" kom ut på Sam J Lundwalls Fakta & Fantasi 1987.

Idag är det precis ett år sedan Douglas Adams dog. Fast han var mest känd som författaren till "Liftarens guide till galaxen", tycker jag hans roligaste bok faktiskt är "The meaning of Liff" som han skrev tillsammans med John Lloyd (senare utvidgad till "The deeper meaning of Liff").

"Liff" är ett lexikon över företeelser som det hittills inte funnits något eget ord för. Som till exempel en ansamling bilar på motorvägen, som rör sig exakt på hastighetsgränsen eftersom en av dem är en polisbil ("grimbister"), eller en särskild sorts fluga som lever inuti dubbelglasfönster ("harbottle"). Eller t.ex

nottage (n.)

Nottage is the collective name for things which you find a use for immediately after you've thrown them away. For instance, your greenhouse has been cluttered up for years with a huge piece of cardboard and great fronds of gardening string. You at last decide to clear all this stuff out, and you burn it. Within twenty-four hours you will urgently need to wrap a large parcel, and suddenly remember that luckily in your greenhouse there is some cardb...

Själva termerna har författarna inte uppfunnit fritt; istället har de tagit "spare words which spend their time doing nothing but loafing about on signposts pointing at places" - dvs ortnamn, företrädesvis brittiska. Så har Exeter fått ge namn till den lilla platsbiten som mystiskt blir över när man lagat en hushållsapparat, och Duddo har blivit termen för den mest deformerade potatisen i vilken påse som helst.

Varför inte hedra Douglas Adams med att börja skapa svenska liff-ord? Samma regler: ortnamn ska användas för nya företeelser. Hitta antingen svenska översättningar för sånt som Adams & Lloyd redan definierat (som grimbister), eller bidra med egna, nya företeelser. Här är två förslag till att börja med.

bökevara (sub)

den röriga högen av oandvändbara varor (t.ex. herrstrumpor endast i storlekar över 56 och under 32) som fyller reakorgar i stormarknader.
"- Gjorde du något fynd på rean? - Nej, det fanns bara bökevara kvar."

karbenning (sub)

fläcken i badkaret som du mellan varje rengöring glömmer egentligen är en skada i emaljen.

Skicka in dina förslag. Vill du ha material att utgå ifrån, kan du fundera på vad de här orden egentligen står för:
spjutterum
eskilsminne
filborna
stattena
dragabjär
vegalt
ripag
Adams horva
brokhå
abbelegreda
enetri
flakeböle
dapparna
getterum
stömlan
sörledens dapp
håporna
hunderum
tveta
källsåk
mellra horvor
kleva

...och mejla till mig.

En oauktoriserad kopia av The deeper meaning of Liff finns online på http://www-personal.umd.umich.edu/~nhughes/dna/stories/liff.html. Men beställ hellre boken från Douglas Adams sajt.

Apropå notisen här nedan om vikten av att kunna ångra sig: Fredrik Lindström skriver rätt klokt i slutet av "Världens dåligaste språk":

"Ett högteknologiskt samhälle (...) är visserligen skapat för människan och hennes bekvämlighet, men när det väl satts igång är det så komplicerat att underhålla, övervaka och reglera att människan själv lätt ställs åt sidan. (...) Vi lever i en värld där 'den mänskliga faktorn' är något negativt - inte något positivt som det väl rimligen borde vara. Än en gång tycks vårt språkbruk avslöja något centralt i vår mentalitet. Än en gång röjer vi att vi i mycket står på samhällets sida, den offentliga - inte på den mänskliga. Den mänskliga faktorn inträder när människan är mänsklig, helt enkelt. Att vi uttrycker det så antyder att vi på något obegripligt vis förväntar oss att hon egentligen skulle vara omänsklig. Den mänskliga faktorn gör sådana fel som människor normalt gör, och som vi inte tilräckligt noga garderat oss mot. Det verkar som vi accepterar att ha en värld där vi måste gardera oss mot mänsklighet."

Vilket får mig att vilja påminna om principerna Donald Norman formulerar i slutet av "The design of everyday things":

Errors are an unavoidable part of everyday life. Proper design can help decrease the incidence and severity of errors by

• eliminating the cause of some,
• minimizing the possibility of others, and
• helping to make errors discoverable, once they have been made.

(...) Proper design can make a difference in our quality of life.
(sid 216, Currency/Doubleday pocketupplagan, mina punkter)

Och när Lindström sammanfattar:

"Om vi fortsätter att försöka omskapa oss själva för att bättre fungera i vårt samhälle, genom att exempelvis teknologisera vårt språk, så har vi valt väg. Då har vi valt att omforma människan efter samhället, istället för att forma samhället efter människan."

...kan man inte låta bli att återknyta till Norman, some i "Things that make us smart" påminner om mottot för Världsutställningen i Chicago 1933:

Science finds,
Industry applies,
Man conforms

Normans alternativ är "A person-centered motto for the twenty-first century:"

People propose,
Science studies,
Technology conforms

Utforska själv Donald Normans sajt: www.jnd.org.

Var ligger Ångervred? Strax utanför Härnösand kanske, vid Ångermanälvens stränder, i trakten av Häggdånger? Eller i Västergötland, mellan Vasared och Vållered? Kanske är det inget ortnamn? Kanske är det direkt ur Eddan?

"Ångervred Oden stod upp, bannade Loke, Balderdråparen, sadlade Sleipner, grep efter Gungner..."

OK - ingetdera. Ångervred ligger på Kungsholmen i Stockholm. Eller rätttare sagt sitter, på en parkeringsautomat.

Behöver man verkligen kunna ångra att man håller på att parkera bilen? Är det troligt att bilisten säger "Äsch, jag struntar i det här och kör runt, runt i ett par timmar istället?"

Jo, att ge användaren möjlighet att ångra sig är faktiskt en viktig egenskap som alla system borde ha. I parkeringsautomaten kanske du stoppar en onödigt stor peng: vrid på ångervredet så får du tillbaka den.

I många datorprogram kan man inte ångra vad man gör: istället har de rätt irriterande Bekräfta-rutor. "Vill du avbryta överföringen?" Men Bekräfta-rutorna räddar sällan från farliga fel; mest är de i vägen när man gör rutinsysslor. Svåra fel, som att dra viktiga filer till papperskorgen, gör man ju i god tro. Om man sen ger ordern "Töm papperskorgen" är man knappast inställd på att ifrågasätta den, även om datorn frågar "Vill du verkligen...?". "Ja, det är klart jag vill, det var ju därför jag gav kommandot, pucko!" tänker man och trycker rutinmässigt OK - och inser man att man raderat fyra veckors arbete med årsberättelsen.

Då blir man arg. Och ångrar sig. Ångervred.

"Ångervred stod vävmästarn upp, bannade FrontPage, filfördärvaren, nätkrossaren..."

Visst måste man älska ett företag som i sin reklam kallar sig "Den totala vakuumleverantören"?

- Vad säljer ni? - Absolut ingenting, men det är jävligt väl förpackat!

Eller kan uttrycket vara modell för en ny nedlåtande giftighet? Som: "Bo Lundgren är ju den totala vakuumpolitikern. Annika Lantz är utan tvekan den totala vakuumkändisen."

Blind Höna ömmar för sina levande släktingar. Man inser ju att burhöns har det för jävligt och vill gärna välja ett värdigare alternativ.

I KFs reklamfilm åker hönan motorcykel, mil efter mil, i ett öppet, storslaget kustlandskap. Men hur mycket får de röra sig i verkligheten?

• Villkoret för att höns ska få kallas frigående är att det finns max 9 hönor per kvadratmeter. Det motsvara en yta av ungefär 33 cm i fyrkant, eller bildytan på en 21-tums bildskärm. En frigående höna kan alltså nätt och jämnt vända sig om, utan att krocka med grannarna.
• Väljer du "Sprättägg" har hönan några centimeter till att röra sig på. Med 7 hönor per kvadratmeter har varje höna ungefär 30 x 40 cm att röra sig på.
• KRAV-märkta ekoägg - som filmen gör reklam för - läggs av hönor som kan ha det lika trångt. Där anges antalet hönor till 5-7 per kvadratmeter. I gynnsamma fall kan alltså den ha en yta av 50 x 40 cm att röra sig på.
  (Källa: Coop Konsum ekologi)

Det är klart att vi alla vet att höns inte kör mc. Men jag blir allt oftare bekymrad över att de bilder som reklamen suggererar har så lite med verkligheten att göra. Ett annat aktuellt exempel är Nokias reklamfilm med flickan på bussen som ser på skräckfilm i mobilen. Bara så ni vet, kommer det inte att gå att göra i det nya 3G-nätet heller.

Eller är jag bara onödigt petig?

Anders Lotsson på ComputerSweden skickade en kommentar till På Kornet-artikeln om Länkarnas grammatik:

"Det här med verb, substantiv och andra utformningar av länkar är nog inget som kan besvaras en gång för alla. Det har ju inte bara att göra med förståelsen, utan också med hur man vill tilltala besökaren och vilken sorts besökare man räknar med.

Substantiviska länkar är opersonliga, medan verbbaserade formuleringar verkar vända sig till besökaren personligen. Det är förstås en retorisk illusion, men det fungerar. Samtidigt antyder de, mer eller mindre subtilt, att besökaren behöver hjälp och är villig att ta emot den.

Men en van användare som använder webbsidan för rutinärenden vill ha korta meddelanden eller symboler. Det står ju inte "gaspedal" på gaspedalen i bilen, man förutsätts veta. (Jag skulle bli rätt stött om jag gick för att provköra en bil och säljaren talade om för mig vilken pedal som är gaspedalen.) Utelämnad eller kortfattad information antyder delad kompetens.

Så det gäller att göra en avvägning: tillräckligt mycket information för noviserna, tillräckligt mycket personligt tilltal för att skapa en känsla av trygghet, men inte så mycket att man får leta sig fram till de viktiga länkarna."

Att en sajt (eller ett program) ska fungera både för nybörjaren och den vane användaren är ett väsentligt problem. Det går att göra med cookies eller efter inloggning: efter ett visst antal besök inom någon viss tid borde besökaren få chans att "uppdatera" gränssnittet och övergå till en mer kompakt eller avancerad design. Vill hon hålla kvar vid det ursprungliga får hon det.

Men jag har aldrig lyckats övertyga någon kund att satsa på det. Tyvärr känner man nog i nästan alla organisationer att man har fullt upp med att sköta en sajt - att hålla reda på parallella gränssnitt känns då övermäktigt.

Sven Lindqvist har en beundransvärd förmåga att berätta klart och enkelt även om krångliga saker. Jag tycker att han är en av dem som skriver bäst svenska - det vet du om du läst handboken "Att skriva för webb är att skriva för publik".

Oavsett om du gillar hans åsikter eller ej, fira dagen med att läsa något av honom. En text för dagen - hämtad ur boken "En underjordisk stjärnhimmel" - finns på www.svenlindqvist.net - en sajt som tyvärr, i sin slutenhet, inte riktigt motsvarar den öppna och inbjudande stil som kännetecknar hans böcker. (Du måste klicka i ögat för att få se texten.)

Handboken "Att skriva för webb är att skriva för publik" är denna vår kurslitteratur på kursen i copywriting vid Berghs School of communication i Stockholm.

Man kan bli lite avundsjuk på norrmännen, som istället för det trista "alkoläsk", kan använda det charmerande rusbrus.

Karin G skickade följande haiku apropå Kornet-artikeln om SMS-användning.

Sänder essemess
vänliga ord går iväg
"misslyckad sändning"

Läs fler haikus på Karins webbplats.

Efter två veckor fyllda av katastrofer kontemplerar jag dessa felmeddelande-haikus (av en okänd författare):

A crash reduces
your expensive computer
a simple stone.

Three things are certain:
Death, taxes, and lost data.
Guess which has occurred.

Having been erased,
The document you're seeking
Must now be retyped.

"Men så hörde jag något. Ja, det gjorde jag. Jag hörde att det började viska nere i brunnen. Djupt, djupt där nere började det viska och mumla. Det var en så underlig röst, som inte liknande någon annan röst. Och den viskade sagor. Sagor som inte liknade några andra sagor och som var vackrare än alla sagor i världen. Det finns nästan ingenting, som jag tycker så mycket om som just sagor, och jag la mig platt på magen över brunnskanten för att få höra mer och mer av det som rösten viskade."

(Mio, min Mio)

Astrid Lindgren 1907 - 2002

"Ödemokrati" måste väl rimligen betyda "samhälle styrt av de lungsjuka" (Nationalencyklopedins ordbok: ödem, sjuklig vätskeansamling i vävnader och kroppshålor: lungödem). Jämför med teknokrati, samhällssystem med dominerande politiskt inflytande av tekniker och ekonomer, eller plutokrati, samhälle där makten innehas av ett fåtal förmögna personer.

Vad är motsatsen till dumdristig?

Klokdristig? (Finns det ett ord med denna innebörd, det vill säga "att göra massor av saker - eventuellt farliga - men överlagt och med tankar på konsekvenserna"?)

Eller är motsatsen snarare "dumfeg"?

Eller är det negationen av båda leden, alltså "klokfeg"?

I sånt fall uppstår det märkliga, att om förledet "dum-" i dumdristig närmast har betydelsen "över-", "för mycket", så blir ju innebörden av negationen av hela begreppet närmast "under-försiktig". Vilket ju faktiskt är samma sak som "dumdristig", inte alls motsatsen.

(Kl 01.14)

En it-konsult och en tidningsformgivare och en språklärare och en informationsarkitekt käkade lunch med en teatermusiker och en 3d-animatör och en datalärare och en copywriter och en webbprojektledare - och ändå var det bara jag och min vän Chris vid bordet.

Det slog mig att vi uppenbarligen tillhör en numer ganska vanlig social och demografisk grupp: medelålders urbana media-mångsysslare, förkortat mummies.

Haha - bara timmar efter jag la ut notisen om eskimåernas påstått otaliga ord för snö kommer DN idag med en artikel om mångfalden av ord för snö i lulesamiska! Vad är egentligen sant?

Jo, man måste hålla isär två olika resonemang. Ingen förnekar att människor som är verksamma inom ett visst område har många facktermer, som andra inte känner till. Det gäller renskötare såväl som typografer, webbutvecklare eller kockar.

Vad som ursprungligen gjorde resonemanget om eskimåernas många ord för snö speciellt, var att Whorf med flera hävdade att språket styrde tänkandet, så att den som inte talar ett inuitspråk ("eskimåiska") över huvud taget inte skulle kunna se skillnad på olika sorters snö; inte förstå skillnaderna, och ha mycket svårt att översätta sådana begrepp till sitt eget språk.

Den inställningen omfattas idag inte av särskilt många. Tvärtom menar de flesta lingvister och kognitionsforskare att t.ex. samer och svenskar tänker lika, och att det faktiskt är möjligt att översätta eller förklara även specialtermer.

För den som är intresserad, finns källorna i Laura Martin: "Eskimo words for snow": A case study in the genesis and decay of an anthropological example (American Anthropologist, 88, 418-423), samt i George Pullum: The great Eskimo vocabulary hoax and other irreverent essays on the study of language (University of Chicago Press, 1991).

Hela landet är snötäckt, och Stockholm börjar alltmer påminna om Grönland...

Eskimåerna har väl vanligen mer snö än vi har i Sverige, men det är en myt att de har extremt många ord för olika slags snö. Vanliga lexikon innehåller ett par ord, experter kan få fram uppemot ett dussin, vilket inte är särskilt mycket mer än svenska eller andra språk (vi har t.ex. snö, skare, slask, puder, glopp, fåk, lavin, hagel ...)

Som mytens upphovsman får man nog räkna amatörlingvisten Benjamin Lee Whorf, som - bildligt talat - satte snöbollen i rullning i en artikel år 1940. Antalet påstådda snö-synonymer har sedan dess vuxit, och man kan få höra vilken siffra som helst mellan trettio och trehundra.

Vad Whorf ville hävda med sitt resonemang var att språket styr vårt sätt att tänka (vad som kallas "lingvistisk determinism") - en tämligen tvivelaktig slutsats idag, men en som George Orwell populariserade i romanen "1984". Där sägs att en språklig reform ("nyspråk") faktiskt gör det omöjligt att ens föreställa sig begrepp som "frihet".

Man lär sig alltid nått nytt på DNs kultursida. Enligt gårdagens DN (20/10) är V S Naipaul "semikolonialist". Jag slår upp "Ett hus åt Mr. Biswas" och hittar visserligen en mening som "Blixt; dunder; regn mot tak och väggar; den skramlande, lösa takplåten; vinden som ryckte i huset, tog igen sig, ryckte på nytt."
Men det är undantag. Punkt, komma, frågetecken och till och med kolon är i själva verket mycket vanligare.

...och i DN den 18 oktober skrev Göran Rosenberg om att Saudiarabien är ett exempel på en "psykohistorisk rubbning".
Är det då Usama bin-Laden som är Mulan?

I Kornet-artikeln om Åhléns försökte jag lansera joxbarhet som ett svenskt begrepp för det engelska "fudgability".
Men "fudge" betyder snarare "mickla med" än "joxa". Så idag - jämt en vecka efter Mickelsmäss - inser jag att ett "mickelsmässig" vore ett mycket bättre uttryck.
(Mickelsmäss, som inföll i månadskiftet september/oktober, var en av det gamla bondesamhälletsstörsta märkesdagar, i klass med jul och midsommar. Fram till 1833 var det också den enda dagen som tjänstefolk fick flytta, alltså byta anställning.)

>> Synpunkter? Skicka ett mail med länken ovan.<<