Japp, nu flyttar Blind Höna hemifrån. Från och med nu finns Hönan på ny adress: blindhöna.se.

Stort tack till Jessica på tdec för stor hjälp med flytten och övergången till Wordpress!

Det var landet som jag växte upp i. Det var landet där jag blev man, landet där mina barn föddes. Jag levde lycklig där - jag är ganska säker på det. Jag var tämligen framgångsrik, och jag var absolut lojal: jag ställde alltid upp när mitt land begärde det.

Så, en dag, kallades jag till myndigheterna. Utan förvarning berättade man att mitt medborgarskap var annullerat och jag skulle utvisas. Man hade omvärderat mina insatser. Beslutet var redan fattat och utan appell.

Tjänstemannen bakom sitt kalla, rena skrivbord påminde mig om någon jag känt länge. I alla fall trodde jag att jag visste vem det var. Men nu kunde jag inte för mitt liv känna igen honom. Hade det skett en plötslig militärkupp? Vad var det för ny regim som hade trängt in, tagit över, och installerat den här motbjudande figuren?

- Vi förutsätter förstås att ni fortsätter att arbeta för vårt land, sa han med ett leende som frätte som ättiksyra. Vi förväntar oss att ni också i framtiden medverkar i firandet av våra nationella högtidsdagar, samt att ni representerar vårt land i internationella sammanhang.

Jag vägrade naturligtvis.

Sedan dess lever jag här. I exil.

Inte för att jag har det dåligt. Tvärtom. Kanske är det bättre här. Men det är ändå ett liv i exil; utestängd från de landskap jag älskade, som jag trodde var mina. Skogarna, bergen, dalarna, ängarna jag kände så väl.

Mina vänner tycker att det borde ha gått över vid det här laget. Och visst - jag är inte bitter. Jag har det bra. Men att ha blivit tvingad i exil kan aldrig "gå över". Det är ett livslångt tillstånd. Som att ha förlorat oskulden eller som att ha haft påssjuka. Även efter febern försvunnit, svullnaden lagt sig, smärtan klingat bort kommer man alltid att befinna sig i det där livet där man har haft påssjuka.

Så visst sörjer jag mitt förlorade land. Varje dag.

De här öppettiderna hittade jag på smidesverkstaden i Årsta. Om det nu är en smidesverkstad. Dörren var låst och när jag kikade in genom fönstret syntes ingen till. Kanske är hela lokalen, med lapp och allt, en enda stor konstinstallation? En kommentar till vårt klockslagsfixerade samhälle?

Jag gillar verkligen attityden. Jag försöker ta den till mig - åtminstone för bloggen. Jag är här. Vissa dagar. Ibland så tidigt som ...

Se originalet på flickr.

Jag somnade och befann mig plötsligt i en husbil på en avsides parkeringsplats, en grusplan mitt i skogen. Det var natt, det var mörkt och instängt och alla fönster hade fördragna gardiner.

Utanför bullrade en vägmaskin med skrapa, en riktig monstertruck. Dess strålkastare spelade mot gardinerna när den gjorde vända efter vända över grusplanen och föste bort allsköns skräp och bråte som landat här.

Jag insåg att om jag inte kom härifrån kvickt skulle både husbilen och jag hamna i truckens skopa och tippas ner i ett dike. Och mindes plötsligt att jag själv hade parkerat bilen här för ett halvår sedan, och bara lämnat den.

Lätt panikslagen tog jag mig fram till förarsätet. Fanns det bensin? Ström i batteriet? Strålkastarna tändes och lyste svagt, men vägen som jag kört in mot grusplanen såg obekant ut: en brant och stenig backe. Nu nedför. Då, uppför.

Sedan vaknade jag. Solen lyser ute, och jag tänker att sällan har väl det undermedvetna sänt en så övertydlig signal.

Det var skönt att vara vilse i ödemarken en tid. Det är dags att leta sig tillbaka.

- Det är varmt! - Nej, det är kallt ... (Men spelar det någon roll?)

Det bästa tillfället att väcka hönan till liv måste väl vara påsken.
Det bästa tillfället att låta bloggen återuppstå måste väl vara idag, på tredje dagen?

Knack, knack. Ut ur skalet!

Plötsligt blir hon stor och liten på samma gång. De nya stövlarna, som jag tog hem - de första som är tydliga damstövlar, inte från flickavdelningen. Nu är hon snart stor. Och samtidigt: blir hon så glad att hon måste paradera omkring med dem inne, hela kvällen, som en riktigt liten flicka.

Break lag: svårigheten att anpassa sig till normal dygnsrytm efter helger eller ledighet.

Nej, boken är inte klar än, men mycket arbete är gjort. Det har utan tvekan varit nytigt att avstå från bloggande en tid.

Men samtidigt känner jag att jag blir lite dum av att inte blogga. Det blev lite tråkigt och jag började känna mig alltför mycket utanför. Och då blir det också tråkigt att skriva bok.

Så några måttliga doser bloggande blir det framöver (trots förmaningarna från min egen Benjamin Syrsa, Tommy, mitt författarsamvete, bokens line producer om det skule finnas någon sådan).

I'm back.

"Jag tror att terrorattackerna den 11 september kommer att bli den första riktigt stora nyheten om vilken åtminstone en del folk i framtiden kommer att säga att 'jag fick veta det först via nätet'.

Precis som vi vet var vi befann oss när Palme eller Kennedy sköts, kommer vi att minnas vem som mailade nyheten till oss eller på vilken webbplats vi fick uppgiften bekräftad.

Det var i alla fall första gången jag använde mig av en publik webbkamera för att följa en nyhet. Adressen fick jag via mejl från en kollega som snappat upp den på en amerikansk webbplats, dit någon annan mejlat in den. Jag sände den sedan vidare till andra kollegor.

Jag tror därför också att WTC-tragedin kommer att ses som den första stora händelse där människor på ett självklart använde nätet för allt själva sprida den vidare, med blixtens hastighet.

Nätet är ett snabbt medium, och nu drog vi alla fördel av det. Vi blev alla nyhetsförmedlare. Mejlade till vänner och bekanta så fort vi fick höra något nytt, eller hittade någon webbplats som just då verkade kunna ge någon mer information. Mejlinglistor, webbloggar och till och med webbkameror utnyttjades till bristningsgränsen. Vi ägnade inte så mycket tid att bedöma trovärdighet."

Det här skrev jag i oktober 2001, en månad efter attacken. Jag tror fortfarande att 11 september var en sorts genombrott för nätet somgemensam nyhetsförmedlare - även om minnet idag lika grann bleknat efter alla de bilder som gamla media efter hand också försett oss med. Och webblogg-fenomenet var ännu bara i sin linda 2001.

Artikeln heter "Webben kan bli en god dementimaskin" och var en första utgångspunkt för ett resonemang som fortsatte i artikeln "Rätta misstagen på din sajt - men gör det rätt".

Så här mitt i sommaren minns jag plötsligt något som försvunnit.

Om du är under trettio har du förmodligen aldrig hört det. Men just vid den här tiden kunde man för ett antal år sedan regelbundet i Sveriges Radio höra en neutralt återhållen röst läsa upp meddelanden som lät ungefär så här:

"Personligt meddelande till familjen Jansson från Härnösand, semestrande någonstans på västkusten i en röd Volvo 142. Ring mamma." Och någon gång på engelska. "Personal message to American citizen James Smith, travelling in Sweden ... call home."

Det fanns en särskild tid avsatt i P1 för dessa "Personliga meddelanden" - fem minuter innan lunchekot eller väderleksrapporten eller vad det nu var.

Man hörde de där meddelandena och visste att nu hade något hemskt hänt, någons moster eller pappa eller bror hade blivit påkörd eller drunknat och familjen Jansson bilade lyckligt ovetande omkring bland campingplatserna i Halland och hade inte ringt hem på flera dagar.

Den där tjänsten behövs ju inte längre. Mobiltelefoner har löst problemet, och epost.

När togs det bort? Någon som vet?

Vad finns det för andra saker som försvunnit utan att jag tänkt på dem, utan att jag saknar dem?