Idag är Rymddagen.

Den 12 april 1961 lämnade en jordmänniska för första gången i historien sin hemplanet. Jurij Gagarin gjorde ett varv runt jorden i sin Vostok-kapsel. Människan hade börjat "erövringen av rymden" - som det storstilat kallades. Så vad passar bättre än att avsluta bokveckan med lite rymdäventyr?

I science fiction är ett vanligt tema det omvända: att jorden blir erövrad från rymden. Av överlägsna utomjordlingar.

Och sen kommer Christopher Anvil och vänder på temat en gång till:

"Planetary Integrator Klide Horsip cast a quick glance out the landing-boat's window at the curve of the blue and green world below. 'Looks promising enough.'

'Well,' said Moffis, 'as far as that goes, it is. It's a Centra-type planet, mean diameter about 0.8, with gravity, oxygen, and temperature ideally suited to human and humanoid life. The percentage of water surface is higher than on Centra — about seventy-five per cent — but it's well distributed, and helps moderate the climate. There are plenty of minerals, including massive quantities of deep nickel-iron that hasn't yet been touched.'

Horsip nodded. 'And the inhabitants?'

'The usual types of plant and animal life — and, the humanoids.'

'Ah, we come to the main point. What stage were the humanoids in when you landed?'

Brak Moffis looked at Horsip and gave a wry smile."

I Anvil's roman Pandora's planet erövras jorden av utomjordingar. Men huvudsakligen beroende på att människosläktet inte kan göra gemensam front mot angriparna, utan fortsätter att strida inbördes. Och när erövrarna försöker etablera sin makt drabbas de av en chockerande insikt:

"Horsip went into the room.

As he entered, he saw the whole staff sitting around in attitudes of gloom and dejection. A number of natives were in the room and one was talking earnestly to several members of the staff.

'No! No! No!' the native was saying. 'You can't do it that way! If you do, the cars will lurch or even fly off the track every time you get up past a certain speed. You've got to have a transition curve first, see, and then the arc of a circle.'

Horsip stopped, puzzled, and looked around.

Beside him, a staff-member with his head in his hands looked up and saw Horsip. Horsip glanced at him and demanded, 'What's going on here?'

'We got the natives in to study their language, and . . . and to worm their tribal taboos out of them.' His face twisted in pain. 'And we wanted to find out the limits of their pseudo-intelligence.' Tears appeared in his eyes. 'Oh, why did we do it?'

'Will you stop croaking?' snapped Horsip. 'What happened? What is all this about?'

'They're smarter than we are!' cried the staff-member. 'We tested them. And they're smarter. Oh, God!' He put his head in his hands and started to sob. Several other staff members around the room were crying.

Horsip let out a low growl, stuck his head into the corridor, and bellowed, 'Guards!'"

Jordmänniskorna bryr sig inte om att de tekniskt sett blivit 'besegrade'; i stället sprider de snabbt sig själva och sina jordiska ovanor över hela det galaktiska imperiet - miljöförstöring, politiska ideologier, reklam, obegripliga och svindlande låneupplägg ... Jorden visar sig vara en Pandoras ask som släpper loss kaos i kosmos.

"Roffis said, 'When we have dealings with these Earthmen we get carried off in a basket.'

'Yes, sir.'

'How do they do it?'

'When they get through talking, everything looks different.'

'How do they accomplish that?'

'They seem to emphasize one point, and slant everything to build up that point.' (---)

General Roffis said, 'Nevertheless, we have a serious problem. They have gulled our men into giving up valuable space-ships in return for—let's see—fancy ground-cars, cabin cruisers, vacation trailers, sauna baths, undeveloped real estate, a 'private ocean backyard swimming pool' (---) Here, for instance, is a report on an individual who traded a supply ship for a 'Complete Library of the Works of the Leaders of World Communism.' On going into this further, I find that 'communism' is a scheme for overthrowing one ruling class to install another. What did the fellow want with this collection anyway?'"

Pandora's planet är typisk, idédriven samhällskritisk sf. Inte heller detta är stor litteratur. Men den är rik på den där "tänk om"-kvaliten, och Anvil skapar många möjligheter att satirisera över människans über-smarta dårskap.

Mer idédriven samhällskritisk sf på Blind Höna: Att fabricera minnen och Det pratande papperet.

(Och därmed avslutas i princip bokveckan. Nästa vecka blir fortsatt bloggträning med musikvecka.)


Permalänk | Kommentarer (1)

"Vid lunchtid startade Lisbeth Salander sin iBook och öppnade mailprogrammet Eudora. Hon formulerade texten i en enda kärnfull rad..."

Sist av alla människor i Sverige läser jag Stieg Larssons Millenium-böcker. Förtjust upptäcker jag redan på sidan 107 i första boken att jag och Lisbeth Salander har en sak gemensamt: Eudora - osannolikt!

Jag känner hur lite hacker coolness spiller över på mig. Japp, jag kör också Eudora, det kommersiella epostprogrammet som blev open source. Och jag är den enda jag känner till som gör det.

Men har man kört samma epostprogram sedan -94 och har all viktig korrespondens sparad, ska det mycket till innan man byter. (Jag har försökt, men Apple Mail kraschade när jag försökte importera hela mitt mejlarkiv.)

Det går alltså utmärkt att använda ett program som såg sina bästa år för decennium sedan. En reflektion är därför hur långsamt, eller hur lite, epost-funktionen förändrats.

Det betyder å ena sidan att epost, som den ser ut, trots allt fyller ett antal basbehov, och att inte mycket behöver ändras. Å andra sidan har det samtidigt skapats utrymme för helt andra approacher till kommunikation: Facebook, Twitter.

Men det borde nog finnas utrymme för helt nya koncept, med ny interaktion och upplägg, även för e-postprogram. Gmail i all ära, men inte heller det är konceptmässigt särskilt annorlunda.

Men nog känns helt Eudora rätt. Eudora hade, i alla fall i tidigare versioner, en cool attityd, klart värdig en Lisbeth Salander.

Till exempel om man av misstag försökte börja skriva i ett inkommet mejl. I de flesta epostprogram dyker det upp en dialogruta som torrt påminner "You can't change that text". Eudora, däremot, formulerade det i en enda kärnfull rad:

"Since nobody is listening, you might as well stop typing."

Permalänk | Kommentarer (3)

Miranda July gjorde en riktigt innovativ handritrad sajt som reklam för sin bok No one belongs here more than you häromåret.

Sent omsider har jag kommit mig för att också läsa boken. Och den är riktigt, riktigt bra.

Den sista novellen - How to tell stories to children - är världsklass. Den är där uppe med James Joyces The Dead, Tjechovs Damen med hunden, Strindbergs Ett halvt ark papper, O. Henrys The Gift of the Magi ... och en handfull till.

Det finns förresten en viss släktskap mellan huvudpersonerna i Julys noveller och Andrej Platonovs persongalleri i Lyckliga Moskva, trots att en hel världshistoria och ett knappt århundrade skiljer dem åt. De är lika handfalla inför världen, lika förvirrade inför uppgiften att hitta målet och riktningen för sina liv.

Miranda förtjänar också beröm för att sin innovativa marknadsföring. På amazon.com har hon laddat upp en film där hon själv intervjuar sin egen bok. Inte mycket vettigt blir sagt, men det är lekfullt och annorlunda.

Permalänk | Kommentarer (0)

Våra beslut är irrationella, säger Ori och Rom Brafman: vi svajar hit och dit, styrda av psykologiska krafter vi inte märker. Tvärtom! invänder Tim Harford: under de till synes ologiska beslut vi tar finns en klar, ekonomisk logik. Äh, säger Nassim Nicholas Taleb. Det är mest slump i alla fall.

Sway är snabba referat av några verkliga case studies och ett antal psykologiska experiment - ett par ganska minnesvärda. Ok som bok, men lite väl populär. The logic of life har jag just börjat på, men Harfords förra bok var riktigt bra.
Taleb skriver mest pretentiöst av de tre, så Fooled by randomness ligger ännu på min hög att ta sig igenom i påsk.

Och alla tre är märkta med "The International Bestseller".

Permalänk | Kommentarer (1)

"He turned to the taxi driver. 'The Taj Mahal', he said, and then it occured to him how odd it was that Mrs. Trollope's sister had not sent a purple Rolls Royce to the pier and a boy to look after her baggage. He himself would have to go back in the rising heat to check up on it. Funny, Mrs. Trollope had never even mentioned it.

He found that nobody had done anything about her luggage. It still lay on the pier, all marked with Vuitton's mark, spattered with labels from half the countries of the world, expensive once but worn now, and battered with much traveling. He sent it along to the palace of the Maharani of Chandragar, and at last, sweating and dying for a drink, he drove back to his hotel."

Ahh, det doftar gamla Indien, kolonierna, reseromantik, hettan, gammal överklass på obestånd ... varför kommer inte den syrénfärgade Rollsen egentligen? Vad är det mellan systrarna Trollope?

Louis Bromfield skrev ett par dussin böcker böcker från 1920 och framåt. Hollywood gjorde film på flera, han fick Pulitzerpriset, och nämndes ofta tillsammans med Hemingway och F Scott Fitzgerald. Sen föll han lite ur modet.

Kanske berodde det, som någon skrivit, på hans "brist på självförbrännande livsstil": i stället för att supa ihjäl sig blev han pionjär inom ... ekologiskt jordbruk! Så kan det gå. Hans Malabar Farm i Ohio blev ett centrum för utveckling av mer naturnära odlingsmetoder, men samtidigt ett hippt ställe för celebriteter: Humphrey Bogart och Lauren Bacall gifte sig och tillbringade sin smekmånad där 1945. Bromfield hade kvar sina kontakter i show business.

Stycket ovan är från "Nights in Bombay" från 1940. Jag hittade boken bland arvegodset efter 90-åriga moster Ingrid i slutet av förra året. Jag slog upp den på måfå och fastnade direkt. Taj Mahal är förstås det klassiska hotellet i Bombay som terrorister just då belägrade.

Det är inte stor litteratur - men rätt underhållande. Inte minst när Carol Halma - född Olga Janssen - gör entre i romanen, på ett tåg på väg till Bombay, bakfull efter en räcka vilda fester hos Maharadjan av Jellapore:

She sat up, swinging her long beautiful legs over the side of the divan. Opening her bag she took out a mirror and looked at her face. She wasn't looking her best but much better than she had expected. It was extrordinary how much she could drink without losing her looks. That, she thought, must be her Swedish blood.

Idag är nog Bromfield rätt bortglömd, i alla fall som författare. Men Malabar Farm fungerar fortfarande. Och sitt lystmäte av gamla bagage-etiketter kan man förstås få på flickr


Permalänk | Kommentarer (2)

OK, jag gör ett försök. Nästa vecka blir bokvecka. Ett nytt inlägg varje dag. Om böcker och läsning.

Permalänk | Kommentarer (2)