Från Blind Hönas arkiv

Våra nya nannies

Efter tsunamikatastrofen har särskilt utländska korrespondenter framhållit att svenskarna förväntar sig att staten - "the State" med stor bokstav, "the nanny state", "the welfare state" ska ordna problemen. Det påstås vara en nästan automatisk reflex för oss svenskar (se Tunglösa svenskar talar i Times efter tsunamin).

Stämmer det verkligen? Eller är det snarare ett exempel på hur lätt det är att tillgripa nationalschabloner?

Under de senaste femton-tjugo åren, kanske till och med tjugofem, har vi levt i en stat där stora delar av den offentliga ("statliga") servicen till och det offentliga ansvaret för oss medborgare reducerats radikalt.

Vi har sett daghemsgrupperna öka och personalen minska på kommunala dagis. Vi har sett hur klasserna blivit större i skolorna, hur barnen inte får egna läroböcker, hur man skurit ner på skolsköterskor, skolläkare och kuratorer. Vi har sett polis och försvarsmakt krympa. Vi har sett verk och myndigheter bli aktiebolag. Vi har sett hur sjukersättningen försämrats. Vi har sett offentliga sjukhus bli vinstdrivande företag och gemensamma tillgångar säljas ut. Vi har sett hur pensionssystemen urholkats.

Och vi har sett hur statens totalansvar för tv, radio, post, tele och järnvägar försvunnit. Vi har sett friskolor och privata dagis kommit . Vi har sett hur man lagt ut pensionssystemen på marknaden.

En del av det här har varit bra eller nödvändigt. Annat huvudlöst och dumt. Men alla har upplevet det - inte bara läst om det, utan märkt det i sin vardag. Och många unga svenskar har ju över huvud taget aldrig upplevt den där totala välfärdsstaten - som påstås fortfarande prägla oss.

* * *

Det kan förstås vara så att vi ändå i särskilt svåra tider förväntar oss hjälp från staten, det gemensamma.

Men det var länge sedan jag kände mig omhändertagen, daltad med ("nannied") av "the nanny state".

När jag funderat på det här några dagar kom ett mejl som fick mig att inse vilka som rusat in för att fylla den tomma nanny-nischen.

Ett mejl från min arbetsgivares telefonvaktsföretag avslutades med en uppmaning om att - om jag hade några som helst problem - kontakta min "Personliga Telekoordinator".

Allt fler företag vill inte bara att jag köper deras produkt - utan erbjuder sig att ta hand om större eller mindre delar av livet åt mig. Banken erbjuder mig en personlig bankman som lovar ta hand om hela min privatekonomi. Med jämna mellanrum dyker försäkringsrådgivare av olika slag upp hos min arbetsgivare, och erbjuder sig att gratis se över och rådge mig om pensionsfrågor (och jag har aldrig förstått vem som faktiskt betalar dem).

Moderna arbetsgivare ser till att erbjuda sina anställda träning och städhjälp och alkoholistrehabilitering och kemtvättservice och det ena med det tredje. Energibolaget ger mig en personlig energirådgivare för att guida mig genom eldjungeln. Till och med min livsmedelsbutik skickar mig dagliga träningstips och allmän uppmuntran och goda råd som att "tänk på att berömma någon idag" - precis som en snäll, välvillig dagisfröken brukade inpränta i mina barn.

"The nanny state" tycks ha ersatts av - the nanny corporations.

Staten tycktes däremot - i tsunamikatastrofens inledningsskede - reagera rent affärsmässigt, så som vi kanske hade förväntat oss att ett företag skulle reagerat. Jaha, turistande svenskar i Thailand har ett avtal med reseföretagen, inte med oss. Då är det dom som får ta ansvaret förstås. Och de där SOS International i Köpenhamn. Och de flesta har förstås privata hem- och reseförsäkringar och livförsäkringar. Har du blivit av med alla pengar får du väl försöka ringa hem och få pengar hemifrån - i yttesta nödfall får du skriva på en låneförbindelse här på konsulatet (någon som vet vilken ränta UD ställer?).

Men allt förändrades. En del tycker nog nu att det blev för mycket och fel, det staten efterhand fick gjort. Att UD tog på sig ansvaret för att kontrollera exakt var tjugotusen svenska befann sig var nog helt enkelt dumt (vilket det utdragna kaoset med listorna visat). Att kistorna med omkomna sveptes i svenska flaggan fick en del att höja på ögonbrynen. Och så vidare.

Vad kommr vi i fortsättningen att kräva - på riktigt, inte bara i tidningsintervjuer - av den gemensamma sektorn? Och vad är vi i så fall beredda att betala för det? Det ska bli intressant att se.


Permalänk | Andra som länkat hit (2)


  Avdelare mellan text och datering  
16 jan 2005

Kommentarer

Intressant reflektion. Vi inser väl alla vilken apparat som (inte) satts igång om det varit en eller två svenska familjer som drabbats. Det är någon slags mängdverkan i just tsunami-katastrofen som är svår att riktigt få grepp om.

Från: thebe | Skickat vid: 11:49, 16 januari 2005

Det är många som går till doktorn och "kräver" att bli friska...

Från: Simon | Skickat vid: 13:28, 16 januari 2005

Mmm...

synd att du inte har någon TB.

Från: N|. | Skickat vid: 19:36, 16 januari 2005

TB = TrackBack? Jomen har jag det numer, kolla sajten! (Har inte hunnit formatera texten så snyggt än bara.)

Från: jonas | Skickat vid: 19:56, 16 januari 2005

I ett stickspår till lite mobbing mot Lars Leijonborg hos Stationsvakt http://stationsvakt.blogspot.com/2005/01/leijonborg.html kom vi fram till två andra bra exempel på nannie-företag som sköter vårt allt:
Partena och Google

Från: Håkan | Skickat vid: 19:27, 19 januari 2005

Men de privata nanniesarna kräver åtminstone något i utbyte.

Från: Anonym | Skickat vid: 21:16, 21 januari 2005

Skriv din kommentar här:

Namn:


Mejl-adress:


URL:




Kommentarer:


Låt Blind Höna komma ihåg dina personuppgifter



  På kornet  |  Korn av sanning  |  Guldkorn  |  Blind höna  |  Skrot och korn  |  Väderkorn

 

 



Bloggtoppen.se