Från Blind Hönas arkiv

Ilska

Såg utställningen med Yoko Onos konst på Kulturhuset i Stockholm. Var inte medveten om att hon i så hög grad är en ordkonstnär.

En del av utställningen är lätt att missa: ute på takterassen kan man skriva önskningar på papperslappar och knyta fast i träd i krukor.

Det är påtagligt att alla önskningar är välvilliga och … tja, en aning fadda. ”Att vi alltid ska älska varandra.” ”Fred på jorden.” Den typen.

Var är de riktigt ärliga, heta, förbjudna, önskningarna? De allra svartaste, skamligaste, infantila önskningarna?
"Att Bush inte lyckas hosta upp nästa kringla han sätter i halsen."

"Jag önskar att Jenny får reda på att Mats är otrogen och ger honom ett helvete."

"Låt min granne köra slagborren genom handen nästa gång han börjar sätta upp tavlor klockan tio på kvällen."

"Jag hoppas att hennes reumatism bli värre."
Lågt? Vidrigt? Jo, men att låtsas som om sådana känslor inte funnes vore hyckleri.

Och om de verkligen är gallsprängda, förtärande och förfärande kan man ju inte bara enkelt rycka på axlarna och glömma dem. Det krävs något sätt att komma över dem.

Kanske är det en bra metod för att få bort dem ur systemet: skriva ner dem, knyta fast dem i trädet, sluta älta dem - och gå vidare?

Permalänk


  Avdelare mellan text och datering  
16 jun 2004

Kommentarer

Skriv din kommentar här:

Namn:


Mejl-adress:


URL:


Kommentarer:


Låt Blind Höna komma ihåg dina personuppgifter



  På kornet  |  Korn av sanning  |  Guldkorn  |  Blind höna  |  Skrot och korn  |  Väderkorn