Från Blind Hönas arkiv

Girighet 4: Expedition Robinson och expedition Robert

Handen som kramar pengar - en symbol för girighet Sätt upp en betydande prissumma. Tillsätt ett antal individer. Isolera dem och matcha dem alla mot alla i en utslagsturnering. Ge inga yttre incitament för samarbete.

Receptet för en dokusåpa är välkänt. Men långt innan Robinson och Farmen och de andra gjorde entre i tv använde spelteoretikern och statsvetaren Robert Axelrod receptet för en turnering mellan datorprogram, som blivit klassiskt.

Axelrod intresserade sig för hur samarbete egentligen kan uppstå, om människor samtidigt försöker maximera sin egen nytta eller vinning.

Han använde sig av "fångarnas dilemma"; en modell som beskriver situationer där två personer kan dra nytta av att samarbeta. Samtidigt skulle båda kunna vinna mer för egen del om de "lurar" den andre. Men om båda faller för frestelsen att maximera sin egen vinning får ingen någonting.

Tänk på två främlingar som gör upp ett köp på nätet. Säljaren erbjuder en värdefull kilskrift från Iraks nationalmuseum. Köparen lovar skicka pengarna.

För köparen kan frestelsen vara stor att bluffa, att helt enkelt inte skicka några pengar, men ändå få lertavlan av den (godtrogne) säljaren. (Kom ihåg att de inte sett varandra, inte känner varandra, och att sannolikheten för att de skulle mötas är mycket liten.) Säljaren, å andra sidan, kan också vara frestad att bluffa: skicka ingenting men ta pengarna.

Det märkliga med fångarnas dilemma är att om den andra parten är ärlig skulle jag tjäna på att fuska. Och om den andra partern fuskar tjänar jag också på att fuska. Så varför skulle jag samarbeta?

Men situationer, där motparterna bara möts en enda gång och aldrig mer, är sällsynta i verkliga livet. Där tvingas vi möta våra medmänniskor gång på gång. Då är samarbete uppenbarligen klokt: allt vad i viljen att människorna ska göra mot er, skolen i också göra dem. Men om medmänniskorna inte är helgon? Bör man fortsätta låna ut pengar till en bekant som aldrig bryr sig om att betala tillbaka?

Axelrod lät ett stort antal dataprogram, var och en med en egen strategi, mötas i en tävling med många ronder. Ett var ALL-DEFECT - ett hänsynslöst egoistiskt program som i varje situation förskte maximera sin egen vinning genom att lura sina "medspelare". Andra program försökte som regel samarbeta men strödde in någon bluff då och då för att öka sin vinning. Andra spelade helt slumpmässigt; ytterligare andra samarbetade som regel, men om de blev lurade straffade de medspelaren genom att bluffa i alla följande ronder.

Turneringen vanns överraskande av programmet TIT FOR TAT, vars grundstrategi var att alltid samarbeta. Om medspelaren bluffade, straffade programmet den genom att självt svara med en bluff i nästa rond. Men därefter "förlät" det snabbt och fortsatte erbjuda samarbete.

TIT FOR TAT besegrade alla andra strategier och samlade ihop mer vinning åt sig själv än de utpräglat giriga programmen. Det gjorde det genom att kombinera två egenskaper: att vara samarbetsvilligt och att vara förlåtande.

I ett följande experiment la Axelrod till en evolutionär aspekt. Program som fick höga poäng förökade sig, medan program som presterade dåligt "dog ut". Även här "vann" TIT FOR TAT. Det visade sig att även i en omgivning av totala egoister kan två samarbetande spelare få fäste och så småningom konkurrera ut mer själviska strategier.

Axelrod sammanfatade sina resultat i boken The evolution of cooperation (1984). Förordet till den brittiska upplagan skrevs av biologen Richard Dawkins:
This is a book of optimism. (---) As Darwinians we start pessimistically by assuming deep selfishness, pitiless indifference to suffering, ruthless heed to individual success. And yet, from such warped beginnings, something that is in effect, if not neccessarily in intention, close to amicable brotherhood or sisterhood can come. This is the uplifting message of Robert Axelrod's remarkable book."
Vid Expedition Robinsons premiärrunda förskräcktes många av att den uppmuntrade hänsynslös egoism och personlig girighet. Jag tittar inte mycket på dokusåpor. Men jag har noterat att redan efter någon säsong stod det klart att ett litet antal individer kunde nå finalen just genom att alltid samarbeta med varandra och inte falla för frestelsen att bluffa.

På något sätt känns det trösterikt.

Läs mer: Robert Axelrod själv och hans egen introduktion till studien.
Kommenterad ur politisk och biologisk synvinkel

I går: Matematisk rättvisa
Nästa: Wall street blues
Permalänk |


  Avdelare mellan text och datering  
21 maj 2003

Kommentarer

Skriv din kommentar här:

Namn:


Mejl-adress:


URL:




Kommentarer:


Låt Blind Höna komma ihåg dina personuppgifter



  På kornet  |  Korn av sanning  |  Guldkorn  |  Blind höna  |  Skrot och korn  |  Väderkorn

 

 



Bloggtoppen.se