"Det stora bordet var dukat för femtio personer. Blommor, som verkade tankfulla på grund av sin långsamma död, stod utplacerade på bordet med en halvmeter mellanrum och utsände en postum vällukt. (---) Nattens väldiga luft kom in i salen genom balkongdörren och blommorna på det långa bordet andades och började dofta starkare - de kände sig som om de åter levde i den jord de hade förlorat."

"Postum vällukt"! Det är en fras jag aldrig kunnat föreställa mig om blommor tidigare! Andrej Platonovs Lyckliga Moskva - utmärkt översatt av Kajsa Öberg Lindsten – är ett språkligt fynd. Skriven i början av trettiotalet, men publicerad första gången i Rysssland 1991, mer än fyrtio år efter författarens död.

Platonovs språk och magiska absurdism påminner en hel del om generationskamraten Jurij Oljesa. Tiden och platsen för romanen - det unga Sovjet, med idealistiska drömmar som ännu inte desillusionerats och krossats - anknyter också till Nordahl Griegs Ännu är världen ung: båda har fallskärmshoppet som symbol för den nya, djärva tiden.

Platonov besjälar gärna tingen:

"Rummets inredning var enkel och spartansk, men inte på grund av fattigdom, utan för att den som bodde här var en drömmare: där fanns en järnsäng av epidemisk modell med ett flottigt täcke som var fullständigt impregnerat av mänsklighet, ett naket bord lämpat för stor koncentration (...)
Till sena kvällen brukar detta rum stå tomt; trötta, sorgsna ljud dör undan för undan bort där, den uttråkade materien knakar till ibland, fönstrets fyrhörning av solsken släpar sig sakta över golvet och till natten slocknar den på väggen. Allting tar slut - bara föremålen försmäktar ensamma i mörkret.
Då kommer mannen som bor här och tänder elektricitetens tekniska ljus."

"Lyckliga Moskva" är utgiven på Ersatz förlag. Där finns också Platonovs Grundgropen.

Engelska Wikipedia har en utförlig artikel om Platonov.
Permalänk | Kommentarer (0)

Det var landet som jag växte upp i. Det var landet där jag blev man, landet där mina barn föddes. Jag levde lycklig där - jag är ganska säker på det. Jag var tämligen framgångsrik, och jag var absolut lojal: jag ställde alltid upp när mitt land begärde det.

Så, en dag, kallades jag till myndigheterna. Utan förvarning berättade man att mitt medborgarskap var annullerat och jag skulle utvisas. Man hade omvärderat mina insatser. Beslutet var redan fattat och utan appell.

Tjänstemannen bakom sitt kalla, rena skrivbord påminde mig om någon jag känt länge. I alla fall trodde jag att jag visste vem det var. Men nu kunde jag inte för mitt liv känna igen honom. Hade det skett en plötslig militärkupp? Vad var det för ny regim som hade trängt in, tagit över, och installerat den här motbjudande figuren?

- Vi förutsätter förstås att ni fortsätter att arbeta för vårt land, sa han med ett leende som frätte som ättiksyra. Vi förväntar oss att ni också i framtiden medverkar i firandet av våra nationella högtidsdagar, samt att ni representerar vårt land i internationella sammanhang.

Jag vägrade naturligtvis.

Sedan dess lever jag här. I exil.

Inte för att jag har det dåligt. Tvärtom. Kanske är det bättre här. Men det är ändå ett liv i exil; utestängd från de landskap jag älskade, som jag trodde var mina. Skogarna, bergen, dalarna, ängarna jag kände så väl.

Mina vänner tycker att det borde ha gått över vid det här laget. Och visst - jag är inte bitter. Jag har det bra. Men att ha blivit tvingad i exil kan aldrig "gå över". Det är ett livslångt tillstånd. Som att ha förlorat oskulden eller som att ha haft påssjuka. Även efter febern försvunnit, svullnaden lagt sig, smärtan klingat bort kommer man alltid att befinna sig i det där livet där man har haft påssjuka.

Så visst sörjer jag mitt förlorade land. Varje dag.

Permalänk | Kommentarer (4)

"He called Standard & Poor’s and asked what would happen to default rates if real estate prices fell. The man at S.& P. couldn’t say; its model for home prices had no ability to accept a negative number. ‘They were just assuming home prices would keep going up,’ Eisman says."
Thomas Friedman: All Fall Down, NY Times 25 nov 2008 (min kursivering, JS)

Jag skrev redan för länge sedan "Att låsa sig vid sitt eget sätt att tänka är livsfarligt ... Och det finns en påtaglig risk om ens sätt att tänka har kodats ner i formella modeller och dataprogram, där det blir mycket svårare att urskilja, och därför ifrågasätta." (Se notisen "Think different", Blind Höna 18 okt 2002)

Ett citat till:

"Mr. Davidson said that the idiosyncrasy of the instruments, combined with the overlay of technology, allowed the traders to live in denial. They would sit at terminals and use data — historical data that had been gathered before they started giving out money to people with no ability to pay — and decide that the risks were manageable. All of it was unreal, ineffable, tough to know."
David Carr: Daring to Say Loans Made No Sense, NY Times 28 sep 2008

Och ytterligare ett:

As the current financial crisis spreads (like a computer virus) on the earth’s nervous system (the Internet), it’s worth asking if we have somehow managed to colossally outsmart ourselves using computers. After all, the Wall Street titans loved swaps and derivatives because they were totally unregulated by humans. That left nobody but the machines in charge.

It was easy enough for us humans to understand a stick or a dollar bill when it was backed by something tangible somewhere, but only computers can understand and derive a correlation structure from observed collateralized debt obligation tranche spreads. Which leads us to the next question: Just how much of the world’s financial stability now lies in the “hands” of computerized trading algorithms?
Richard Dooling: The Rise of the Machines, NY Times 11 okt 2008

Permalänk | Kommentarer (0)