Var nere i närbutiken runt hörnet och plockade ihop en liter mjölk och en limpa. Waldemarsson satt i kassan och såg surare ut en vanligt.
- Titta här, gormade han, och viftade med en hundralapp. Perssons unge var här inne på morgonen. Dom ska ju flytta. Vet du vad han gjorde? Han betalade en hel hundring för en trave banankartonger. Larsson på lagret tog emot den. Fan, hade han lugnat sig lite hade han ju fått kartongerna gratis!
Waldemarsson puffade surt på cigarren.
- Jag tror fan inte han har lov att ha hand om så stora pengarna egentligen. Har du sett hur eländiga kläder han har dessutom? De faller ju i trasor. De skulle minsann behöva sina pengar bättre till annat!
Jag langade över två tjugor.
- Men du kan väl bara springa ifatt honom och ge tillbaka sedeln? Det är ju sant som du säger, dom behöver den förmodligen bättre. De har det väl lite rörigt, de hade väl inte full koll på vad de gjorde.
Waldemarsson tittade plötsligt ännu surare på mig.
- Nänä. Det är ju mina stålar ju. Dom har ju betalat. Till Larsson på lagret. Det vet du väl att vi har en arbetsfördelning. Inte fan kan jag komma till Larsson och säga åt honom vad han ska göra, fel eller rätt.
- Tänk om folk börjar tro att de kan få vad som helst gratis i fortsättningen, hördes fru Lund bakom mig i kön. Hur skulle det se ut? Betalt är betalt.
- Eller att jag ska stå på lagret själv kanske? fnös Waldemarsson. Nä, jävlar i mig. Komma här med en hel hundring... Jag ska fan ta mig anmäla dem för barnavårdsnämnden. Handskas så ovarsamt med pengar! Dessutom har de säkert fått dem av socialen.
- Jomen typiskt! Det är förstås våra pengar som de slösar bort, hördes fru Lunds gälla stämma bakom mig.
Jag samlade ihop mina varor. På vägen ut tittade jag på skylten över dörren: ”Vänliga närlivs – din närmaste matbutik”. Fan, tänkte jag. Man borde trycka upp en klisterlapp eller nåt. I fortsättningen går jag i alla fall till Svenssons livs därborta.