Från Blind Hönas arkiv

Från Dien Bien Phu till Bagdad

För femtio år sedan - den 7 april 1954 - var slaget om Dien Bien Phu över. Den franska arméns starkaste fäste i Vietnam föll för den vietnamesiska gerillaarmén.

Slaget hade varat i nästan två månader. Nu var fransmännen fullständigt krossade, besegrade.

Så här skriver Sven Lindqvist i "En underjordisk stjärnhimmel":
"Den 13 mars 1954 börjar slaget om Dien Bien Phu. Fransmännen har skapat det befästa lägret i Dien Bien Phu som ett lockbete för att förmå den undanglidande vietnamesiska gerillan att stanna och slåss - i en kitteldal där den kommer att malas sönder och samman av franskt artilleri och franskt flyg.

Slaget inleds kl 17.30. Plötsligt hör de förbluffade fransmännen genom de glesa takstockarna i sina skyddsrum hur natten skakar och dånar under fruktansvärda hammarslag.Vad har hänt? Hur har vietnameserna fått fram artilleri?

Tiotusentals bärare med cyklar har i månader släpat de tunga pjäserna bit för bit och centimeter för centimeter utan att lämna några spår som kan upptäckas från luften. Nu ligger de dolda i djupa pjäsvärn och skjuter med direkt verkan rakt ned i det franska lägret.

Det franska artilleriet kan inte upptäcka dem och besvara elden. Överste Piroth, som varit fullständigt säker på att han med sina kanoner skulle behärska situationen, inser för sent sitt misstag. Han tar en handgranat, avlägsnar säkringen med tänderna och håller den mot hjärtat.

Lockbetet har fungerat, det är tydligt. Men vem är det som har gått i fällan?

Den natten förvandlas en stor del av det befästa lägret till en begravningsplats (...) Slaget varar i 56 dagar. Men redan första natten står det klart att här kommer det franska kolonialväldet att begravas. (...)

För första gången har det lyckats att med vapenmakt störta en av de västerländska förtryckarnas hatade marionettregimer. För första gången i historien har en europeisk kolonialmakt blivit besegrad av en asiatisk bondehär
Jag tänker på Dien Bien Phu varje vår när jag plockar fram cykeln och gör de första turerna.

Sven Lindqvists "En underjordisk stjärnhimmel" kom ut 1984. Då höll den sovjetiska krigsmakten på att nötas ner i ett hopplöst krig mot gerillan i Afghanistan. Så här fortsätter Lindqvist sin text om den 7 maj:
"Vad gjorde jag den dagen? Vad lärde jag av Dien Bien Phu? Ingenting. Jag var 22 år och for omkring med min älskade i Grekland på en Lambretta. Vi läste inte ens tidningarna. Vi hade nog av våra egna strapatser och vår egen kärlek.

När jag skriver detta går 80-talets kolonialkrig i Afghanistan dagens 20-åringar lika spårlöst förbi. Ingen blir upprörd, ingen ställer frågor eller drar slutsatser. Vem bryr sig egentligen om vad stormakterna gör med några bonnjävlar därborta i Asien? Vi har våra personliga äventyr att tänka på."
* * *


De ryska soldaterna förstod inte vad som hände i Afghanistan. I mitten av åttiotalet träffade jag några av dem, i Sovjet. De berättade hur det kändes att sitta isolerade i sina baser, inringade av folk som hatade dem intensivt, vars språk och kultur de inte förstod. Hur de ständigt var livrädda. En rädsla som fick dem att utföra fruktansvärda övergrepp och våldsbrott.

En viktig del av motståndet mot de sovjetiska ockupanterna i Afghanistan kom från hårdföra muslimska gerillakrigare, finansierade och organiserade av USA och CIA, efter principen om att "min fiendes fiende är min vän".

Ett decennium senare vänder sig dessa militanta fundamentalister mot sina skapare och forna finansiärer. Islamiska terrornätverk slår mot amerikanska mål i Afrika och Mellanöstern, och till slut mot själva USA.

Och nu håller ännu en stormakts ockupationsarmé på att demoraliseras och nötas ner därborta i Asien. Livrädda unga amerikanska män (och kvinnor) som inte förstår språket och kulturen hos ett intensivt fientligt folk, som skulle ha hälsat dem som befriare (trodde de).

USA kommer att misslyckas i Irak. Precis som Frankrike misslyckades i Vietnam och Sovjet i Afghanistan. Och liksom i de länderna kommer det nog knappast att bli någon trevlig regim som tar över, när stormakten till slut får dra sig ur med svansen mellan benen.

Året efter "En underjordisk stjärnhimmel" kom Sven Lindqvists reportagebok från Afghanistan: "Elefantens fot". I den skriver han att det är naturligt för honom att bedöma Sovjets krig i Afghanistan efter samma kriterier som kriget i Vietnam.

Bland dem finns till exempel "Innebär stormaktens ingripande en kränkning av internationell rätt? Kan man hoppas att stormaktens ingripande på längre sikt ska medföra större frihet och bättre förhållanden för folket?"

Irak är inte ett nytt Vietnam eller Afghanistan, men det är ändå möjligt att använda i stort sett samma kriterier.

Länkar:
Guardians webblogg har en hel del länkar om Dien Bien Phu.

www.svenlindqvist.net.

Uppdatering: DN har ett bra reportage av Petter Olofsson från Dien Bien Phu idag. Här vände världshistorien.

Permalänk | Andra som länkat hit (0)


  Avdelare mellan text och datering  
08 maj 2004

Kommentarer

Den underliggande stoltheten med vilken du talar om Dien Bien Phu, Afghanistan och Irak säger rätt mycket om vilken sorts person du är.

Men säg mig, är det självhat, eller gillar du när "the underdog" vinner?

Från: Xipe | Skickat vid: 20:32, 12 maj 2004

Xipe: Jag gillar inte när stormakter och kolonialmakter - av alla ideologiska schatteringar - erövrar, ockuperar och förtrycker andra nationer. Svårare än så är det faktiskt inte.

Från: Jonas | Skickat vid: 20:57, 12 maj 2004

Skriv din kommentar här:

Namn:


Mejl-adress:


URL:




Kommentarer:


Låt Blind Höna komma ihåg dina personuppgifter



  På kornet  |  Korn av sanning  |  Guldkorn  |  Blind höna  |  Skrot och korn  |  Väderkorn

 

 



Bloggtoppen.se