"Strax tid för avgång, Brett," sa mr Phillips. Han stoppade ner stinsrovan i västfickan. "Du måste kliva på nu - om du fortfarande tänker ge dig iväg."
"Det är böckernas fel", sa faster Haicey. "Alla de där tjocka böckerna utan bilder. Jag visste att dom skulle ställa till med elände." Hon drog i den urblekta, handbroderade sjalen som låg över de smala axlarna. En fågellik liten kvinna med klara, ängsliga ögon.
"Oroa er inte", sa Brett. "Jag kommer tillbaka."
"Huset är ditt när jag är borta," sa faster Haicey. "Gud vet att det inte kommer att dröja länge."
"Varför inte stanna kvar i alla fall, grabben?" sa mr Phillips och kisade upp mot den unge mannen. "Jag kan prata med JD, han kan säkert ordna ett jobb på fabriken."
"Så många unga som reser bort från Caspertown," sa faster Haicey. "Dom kommer aldrig tillbaka".
Mr Phillips smackade med tungan. "I början skriver dom", sa han. "Sen tappar de kontakten."
"Du har hela din släkt här, Brett", sa faster Haicey. "Har du inte haft det bra här?"
"Varför duger inte Caspertown åt er ungdomar?" sa mr Phillips. "Här finns allt man kan behöva."
"Det är Pretty-Lees fel", sa faster Haicey. "Om det inte vore för den där flickan ..."

Det var en solig sommarmorgon. Brett lutade sig tillbaka och såg landskapet glida förbi. Bra marker, tänkte han: mest majs, en del boskap, och långt borta de disiga, blå kullarna. Nu skulle han få veta vad som fanns bortom dem: städerna, bergen, och havet. Fram till detta ögonblick var allt han visste om världen utanför sådant han hade läst eller sett bilder av. För så vitt han kunde veta, han som högg ved och mjölkade kossor hemma i Caspertown, kanske inget av allt det där ens existerade. Det var bara ord och bilder, tryckta på papper. Men han ville inte bara läsa om det. Han ville se själv.
(forts.)

(Keith Laumer: A trip to the city, 1962. Översättning JS)