Ruth Halldén recenserar "Att förhandla med de döda" - Margaret Atwoods bok om att skriva - i DN.

Halldén skulle vilja läsa mer om Atwoods egen uppväxt i norra Quebec. Hon kunde kanske påpekat att Atwood frikostigt använder sin uppväxt som material i både "Kattöga" (som kom 1988) och den tidiga "Upp till ytan" ("Surfacing"), som kom redan 1972 (på svenska 1979).

Huvudintrigerna i de båda böckerna är olika, men de använder samma miljö, samma familjehistoria, samma känsloregister hos flickan som tillbringar en stor del av sin uppväxt i ödemarken. De båda kvinnliga huvudpersonerna har också liknande drag: yrkeskarriären som illustratör, förhållandet med teckningsläraren, och så vidare.
Dessutom återanvänder "Kattöga" lustigt nog några scener nästan ordagrant från den tidigare boken; som middagarna med familjen Smeath efter söndagsskolan, utflykten till bangården, versen om "pork and beans, the musical fruit".

Flera av Atwoods böcker har tydliga släktskap med varandra. Den i Sverige inte så kända "Oraklet" ("Lady oracle") kan mycket väl ses som en tvilling till "Den blinde mördaren". Men "Oraklet" är komedi medan "Den blinde mördaren" är en tragedi. Och att förhandla med de döda - det beskriver rätt väl vad huvudpersonen i "Upp till ytan" gör.

Och för några dagar sedan kom Atwoods senaste roman: Oryx and Crake, en dystopisk framtidsvision som enligt förhandsrecensionerna har ett släktskap med "Tjänarinnans berättelse".

För mig är Atwood en av de riktigt, riktigt stora. Hon har en röntgenblick i klass med Tolstojs, med vilken hon ser igenom lager efter lager av motiv och känslor. Men hon komponerar sina böcker bättre; de bästa är som malströmmar där man först åker runt i stora, långsamma, vida cirklar, för att sedan obönhörligt och allt snabbare sugas mot ett centrum, ett svart hål som fullständigt drar ner en. Det blir till att gå till bokhandeln illa kvickt.

Permalänk |