Den stora poängen med nätet är inte smarta tjänster eller snygga sidor i sig. Det bästa med nätet är att det skapar oväntade möten. Människor - i Sverige och runt om i världen - som annars aldrig hade lärt känna varandra, möts.

I början av sjuttiotalet skapade gruppen Carmen en alldeles unik blandning av flamenco och rock. Gruppens motor, David Allen, spelade elgitarr med samma attack och energi som en (akustisk) flamencogitarrist.

Bandet gav ut tre skivor, och blev snabbt en favorit bland både kritiker och musiker. Till exempel valde Mick Jagger ut Carmen som förband till Rolling Stones kommande världsturne.

Men sen tog sagan slut just när den skulle ta fart. Trummisen skadade sig och en manager svindlade bandet, som plötsligt var panka och utan jobb. Stonesturnen gick upp i rök och bandet kollapsade.

Med tanke på hur het latino-musiken blev under nittiotalet, tyckte jag det var konstigt att dessa pionjärer var så komplett bortglömda. Skivorna var svåra att få tag på. När jag sökte på nätet fanns så gott som ingenting, bara korta omnämnanden här och där, mest i förbigående.

Så jag skrev en lite längre artikel om Carmen på nätet. Och för ett knappt år sedan blev jag plötsligt kontaktad - av David Allen själv.

Efter trettio års växlande karriär (bland annat låtskrivare åt Agneta Fälthskog) hade han just klivit ut på nätet, började söka efter sitt gamla band, och hittade.... mig.

Det överraskande mötet har resulterat i en lite fylligare sajt kring Carmens musik: gå till www.fandangosinspace.com och titta runt om du vill.

Framför allt föreslår jag att du ska ladda ner "Bulerias" från sidan "listen". Den är ganska lång (över fem minuter, drygt 6 MB) - men i den finns en rå, häpnandsväckande energi, som väl förklarar varför David Bowie, Jethro Tull, Marc Bolan, Ritchie Blackmore och Jagger alla ville jobba med David och hans band.

Ta chansen till ett alldeles oväntat möte du också.

Permalänk |