Under seminariet om Sven Lindqvists författarskap i Stockholm i början av november poängterade flera föreläsare att en sak som präglar hans böcker faktiskt är kravet på användbarhet. Fast kanske inte riktigt i den betydelse ordet har för oss informationsarkitekter.

Sven Lindqvist har (i "Hemmaresan") själv skrivit om hur besviken han som liten blev på sina indianböcker. "Indianen smög ljudlöst genom skogen", stod det i dem - men inte hur han faktiskt bar sig åt. Sven ville själv lära sig att smyga ljudlöst. Men det stod inget om det i böckerna. Misstanken föddes, att författaren kanske inte visste hur man gjorde? Han kanske bara hade hittat på det där med ljudlöst smygande? Han kanske hade hittat på allting?

Så småningom blev det där ett viktigt krav för Lindqvist. Hos bra författare såg man att de verkligen visste vad de skrev om. Av bra författare kunde man lära sig, goda böcker innehöll användbar kunskap.

Oftast använder vi ordet användbarhet med en snävare betydelse. Den användbarhet vi studerar hos sajter är vanligen mer teknisk. Om det vore böcker vi granskade skulle vi snarare kolla att sidorna inte lossnade från bokryggen eller att kapitlen inte var omkastade, än att innehållet var trovärdigt eller pedagogiskt.

Men pratar vi istället om användarnyttan med en sajt, hamnar vi mycket närmare Sven Lindqvists begrepp. Nyttan av ett intranät ligger i om det kan svara på de frågor som de anställda ställer till det; om de kan lära något med hjälp av det. Bara om det finns äkta, tillämpbar kunskap på intranätet är det därför riktigt användbart (eller användarnyttigt eller användarvärt eller bruksvärt eller vad vi nu ska kalla det).

Permalänk |