IKEA, the movie, eller:
Gränssnitt är bäst på bio

Många har noterat att datorer i filmer inte fungerar som datorerna i vår värld. Så där kan det ju inte gå till! Det där skulle aldrig funka!

Sök på "computers in movies" på Google och du får många hänvisningar till listan "The Use of Computers in Movies". På den finns punkter som

• Word processors never display a cursor
• Whenever a character looks at a computer screen, the image is so bright that it projects itself onto his/her face (see Alien, 2001, Jurassic Park).
• Most computers, no matter how small, are able to produce reality-defying three-dimensional, active animation, photo-realistic graphics, with little or no detailed input from the user.

En annan egenhet är att medan stora bilder eller filmer kan visas utan någon vänte- eller laddningstid alls, dyker text fortfarande upp b-o-k-s-t-a-v för bokstav på skärmen.

Nå, men hur var då gränssnittet till IKEAs affärssystem? Snyggt, modernt läckert?

Låt mig uttrycka det så här: jag tror inte många hade köpt det ens om det hade legat i en störtkorg och reats ut för 9 kronor stycket.

Vad vi såg var ett Windows-smutsgrått formulär med massor av oöveerskådliga fält, förkortningar och siffror.

Så småningom lyckades vi dock hitta ett fält som verkade avsett för produktnamn, knackade in "LAGFORS" och slog retur.

Nu var min hjärna redan inne på biospåret, så alldeles av sig själv fortsatte den att tänka åt mig: vad skulle hända nu, om det här faktiskt vore en film?

Ungefär det här, tror jag:

Efter att vi slagit retur hade en tydlig schematisk ritning över lagrets hyllor och gångar dykt upp på skärmen, i perspektiv snett uppifrån - som tunna gröna linjer mor en mörk bakgrund. Ritningen hade roterat runt trekvarts varv samtidigt som bilden zoomades in mot rätt hylla, där en röd punkt hade blinkat regelbundet. Texten "Lagfors: gång F, hylla 23" hade lyst strax intill.

Och vid hylla 23 hade jag mött Lisa, kärlek hade uppstått vid första ögonkastet, men det hade blivit förvecklingar vid kassan när det visade sig att jag av misstag tagit fel plånbok och ...

... ja, i filmen, alltså.

Om man lägger bort felfinnar-mentaliteten ett tag, måste man faktiskt konstatera att på bio är användargränssnitt ofta som (de bästa) IKEA-möblerna: snyggt designade, klara färger, rena i linjerna, praktiska och lätthanterliga. (Låt oss lämna huruvida det fattas skruvar utanför metaforen tills vidare.)

Listan över konstigheter med datorer i filmer, har också noterat det: en av punkterna är "High-tech computers, such as those used by NASA, the CIA, or some such governmental institution, will have easy to understand graphical interfaces."

Det finns faktiskt ett enkelt skäl till att det är på det viset. Det beror på att när vi går på bio betalar vi faktiskt pengar för att bli underhållna, ha kul och se läckra miljöer.

Och det gäller allt i filmen. Om filmens handling kräver att huvudpersonerna gluttar på dataskärmar måste även det vi får se av dessa skärmar faktiskt vara underhållande och snyggt.

Om filmens handling dessutom kräver att vi, publiken, ska förstå vad som står där måste det vara ögonblickligt begripligt.

Annars skulle det bli för tråkigt. Vi skulle tycka det var en trist film och att vi inte fick valuta för våra pengar. Vi skulle säga åt våra vänner att inte gå. Och filmen skulle floppa.

Därför är mejlprogram i filmerna både snygga och uppenbart enkla att hantera; därför visar dataregister alltid personens bild och bara relevanta data, bildbehandlingsprogram kan ändra folks utseende med några få kommandon, och så vidare.

Okej, men vad hände på IKEA?

Tja, upp kom ytterligare ett oöverskådligt formulär, med taskig layout och otaliga fält med obegripliga siffror och koder - det vill säga, det såg ut som de flesta andra system jag sett - varken bättre eller sämre. Vi granskade det tillsammans. Vad de än betydde, fanns det inget fält som berättade var bordet fanns.

Vi suckade och började på nytt se oss om efter någon som kunde hjälpa oss.

(När jag berättade det här för en person inom IKEA skrattade han nervöst, flackade med blicken och sa "Så du fick se all den hemliga informationen vi inte vill att utomstående ska få se?".

Plötsligt fick jag en vision av en annan fortsättning på filmen: en där den tidigare vänliga IKEA-personalen plötsligt ser mycket sammanbiten och hotfull ut; med pistoler med långa ljuddämpare skymtande under prassliga gula plastkassar närmar de sig, först lugnt gående, men sedan småspringande medan vi flyr in i en gång som slutar i en betongvägg med en anonym ståldörr som inte öppnas trots att vi rycker i den medan de kommer allt närmare ...)

Skurkar och hemliga agenter åsido: är det inte dags att inse att världen skulle vara en hel del angenämare om faktiskt gränssnitten var lite mer som på bio? Ska vi inte kräva att få slippa ha tråkigt, även på våra arbetsplatser? Vi är i alla fall där betydligt mer än på bio. Och om det inte är kul kunde vi säga åt våra arbetskamrater att inte gå dit och jobbet skulle ... oj då, kära nån. Men egentligen, varför inte?

Det är förstås inte allt som ser kul ut i filmer, som också vore skoj i verkligheten. Som de där dörrarna i Star Trek som envisas med att säga pingeling varje gång de öppnas; de hade man förstås blivit hysterisk på i längden. Men ändå: varför skulle inte även användargränssnitt kunna bli lite roligare, fantasifullare, läckrare?

Snyggare är dessutom inte bara snyggt: snyggare innebär också samtidigt mer användbart, hävdar Don Norman i sin senaste bok "Emotional design". Vackra saker, ett tilltalande utseende, gör oss nämligen på gott humör. Och färsk psykologisk forskning visar att man är duktigare på att lösa problem om man är på gott humör. Framför allt är man mer benägen att pröva nya tänkesätt, alternativa vägar, för att ta sig runt svårigheter. Du kan läsa mer om Normans bok i min recension på webbpennan.com (se under "Andra webbplatser" till höger).

Häromåret skrev jag en artikel här På Kornet som kritiserade att en del sajter vill vara långfilmer, när vi hellre vill att de ska vara enkla som bankomater (se till höger för länken).

Jag står nog fast vid det fortfarande. Gränssnitt ska inte vara som långfilmer. Men ibland kunde det vara trevligt om de var lite mer som i långfilmer.

Vad tycker du? Skulle även seriösa program må bättre av snyggare gränssnitt - och skulle de få oss att må bättre? Vilket är ditt favvo-bio-gränssnitt? Skriv en kommentar till den här artikeln på webbloggen Blind Höna.