Dr Williams Pink Pills for Pale People var en av många så kallade patentmediciner som såldes i framför allt USA i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Dessa mirakelmediciner påstods kunna bota allt från skallighet till benbrott eller cancer. De sades ofta innehålla exotiska ämnen, som till exempel "snake oil" - ett uttryck som levt kvar för verkningslösa produkter som marknadsförs med överdrivna löften.

Dock innehöll flera av mirakelmedicinerna beroendeframkallande ämnen som alkohol eller kokain, vilket förstås garanterade att kunderna blev kvar ...

Inspirationen till att titta på marknadsföringen av patentmedicinerna, med alla de underbara löftena om allt de kunde göra, kommer från liknande påståenden idag.

PS: Hur dessa mirakelmediciner stoppades (och deras arv idag) är särskilt fascinerande. Undersökande journalistik exponerade bluffarna, vilket var tufft eftersom patentmedicin-industrins annonser gav pressen en mycket stor del av deras intäkter.

Permalänk | Kommentarer (0)

Även Infontology uppmärksammar den okritiska Google-användningen: Google förvränger kraftigt antalet träffar (9 sep 2007).

Jag skrev om det i Googlejournalistik om Vilks: Fel med en faktor 1000 (21 aug 2007).

Nu finns det också en wikipedia-artikel om google-jounalistik.

En av kommentatorerna hos Infontology försvarar Google ur teknisk synvinkel med att "väldigt få" är intresserade av "antalet träffar". Men det stämmer inte längre.

Permalänk | Kommentarer (4)

Jag visste att det skulle komma: Easy interaction marknadsför ett "familjeintranät".

Se också: ett analogt familjeintranät hos lotten.

Permalänk | Kommentarer (0)

Något är skumt här.

"Tillväxten för reklaminvesteringarna på nätet har till synes ingen hejd," skriver Martin Jönsson i SvD (Nätet lyfter tillväxten när tv sviker, 27 aug 2007).

I tidningen följer upp med en serie om tre artiklar om Reklamrevolutionen (28 aug), Nya annonsvanor (1 sep) och Byråer i brytningstid (5 sep). Fokus ligger på dels att många marknadsförare inte riktigt vet hur de ska hantera det 'nya'mediet.

"Finns det då något som talar för att den digitala reklamboomen kommer att sluta med en smäll, som när dotcombubblan sprack?" frågar SvD i det första reportaget, och svarar "Nej, egentligen inte." I förbigående noterar man att ett problem är "att kunna mäta hur effektiv reklamen är".

Vi kan anta att de inte läst Jakob Nielsen från dagarna innan:

"The most prominent result from the new eyetracking studies is not actually new. We simply confirmed for the umpteenth time that banner blindness is real. Users almost never look at anything that looks like an advertisement.
Jakob Nielsen's Alertbox: Banner Blindness: Old and New Findings, 20 aug 1007

Och hur blir det om det ska pressas in ännu mer reklam på sidorna? Redan i fjol kunde så lite som 10 procent av skärmen hos t.ex. Expressen tas upp av en artikel (Expressen: allt utom journalistik, 14 apr 2006).

Lite relaterat: Ad blocking is theft hos Guardian (19 aug 2007).

Som i Det pratande papperet (Blind Höna, 12 aug 2007), där öronproppar förbjuds för att man inte ska kunna undgå det talande papperets reklam.


Permalänk | Kommentarer (2)

Google-journalistiken når en ny bottennivå i SvD i går (20 aug 2007). Radiokrönikören Erik Löfvendahl kallar Lars Vilks teckningar av rondellhundar för

"en konst vars enda syfte är att kasta allt ljus på konstnären själv (...) googlar man på Lars Vilks dessa dagar får man flera 100 000 träffar; jag tycker det är beklämmande."
("Nedriga påhopp upphöjs till konst", ej på nätet)

Jo, Google ger visserligen ett sådant besked - idag på morgonen "ungefär 474 000" träffar. Men det betyder ingalunda att det skrivits flera hundra tusen texter om Vilks. Stegar man sig fram i Googles träfflista finner man snart att det rör sig om knappt 600 texter:



En del av dessa 600 handlar om Vilks andra konstverk, som Nimis på Kullaberg. Filtrerar man sökresultaten lite finner man kanske knappt 500 texter om Muhammed som rondellhund.

Men hur kommer det sig att Google först hävdar att det finns nästan en halv miljon träffar och sedan att det egentligen bara är en tusendel så många? Jo, gör man om sökningen, som Google föreslår ovan, och gräver några minuter bland träffarna hittar man sånt här:

En och samma artikel om Vilks i Helsingborgs Dagblad har gett uppskattningsvis 8000 dubletter i Googles träfflista - under helt andra artiklar. Det beror på att en puff för artikeln legat på hd.se:s löpsedel. Eftersom HD - liksom de flesta andra tidningar - hakar på löpsedeln under varje artikel på sajten, skapas många fler "träffar" än vad som faktiskt finns.

Och det är ingalunda bara hd.se som fungerar så här. P4, Expressen, och Löfvendahls eget SvD har liknande tekniska system som skapar en överdriven träffmängd. Se t.ex. på hur expressen har olika URL:er för samma notis, för lokalupplagor i Uppsala, Jönköping och Karlstad.



Många svenska journalister har ytterst begränsade kunskaper om Google, och använder tjänsten på ett slappt sätt. Siffran 474 000 må stå där, men den är inte meningsfull på något sätt. Och det är journalisters uppgift att förklara verkligheten, inte slappt reproducera missledande data.

Men jag tycker nog att också Google har lite av skulden. Det vore rimligare att i första hand presentera antalet unika träffar - den siffra som nu ligger längst bak i en träfflista som man inte vet riktigt hur lång den är - och inte bruttot. (Jag vet att det innebär vissa tekniska problem, men de är inte olösbara.) Men det ser förstås mer imponerande ut att säga att man fått 500 000 träffar än 500. Detsamma sak gäller den idiotiska uppgiften om hur många tiondels sekunder sökningen tar.

Andra bloggar om: lars vilks, rondellhundar, googlejournalistik


Permalänk | Kommentarer (1)

Brin och Page hade en hit med Google vid millennieskiftet. Och ordet google (en felstavning av "googol") skapades - brukar det sägas.

Men redan 1964 hade Phillips och Sharp (med förnamnen Ray och Arthur) i Nashville Teens en hit (10:a på Englandslistan) med låten "Google Eye".

Men det var förstås John D Loudermilk som skrivit låten.

Man kan provlyssna på Google Eye på amazon. Nashville Teens kom för övrigt inte alls från Nashville utan från Surrey i England. (I Nashville bodde dock mr Loudermilk, vars mer kända bidrag till populärmusikhistorien är Tobacco Road och Indian reservation.)

Så borde de stämma Larry och Sergey?

(Det här kan vara Blind Hönas mest bisarra fynd under alla år.)

Permalänk | Kommentarer (0)

En Berlin-bo som av ilska och frustration kastade ut sin dator genom fönstret och lät den krossas mot marken undgår rättsliga följder.

"Vem har inte känt för att göra likadant?", kommenterar polisen enligt Reuters.

Police excuse angry computer user for outburst (Reuters, 17 jul 2007).

Permalänk | Kommentarer (0)

"Under de senaste åren har Sverige upplevt en produktivitetsboom som kan jämföras med det framgångsrika 1960-talet (...) Men det finns en oredovisad baksida, en övervältring av kostnaderna för produktionen på hushåll och enskilda konsumenter. Produktivitetsframgången betalas av oss vanliga medborgare."

Ekonomen och förre vice riksbankschefen Villy Bergström är trött på att försöka göra allt mer själv, ständigt hindrad av icke-mänskliga system, och tar exempel från försäkringsbolag, teleoperatörer och SJ:s automatiska telefonsystem.

"Systemen är stora, svåröverskådliga och rigida" konstaterar han. "När skall denna terror sluta? Det sägs att marknadsekonomin ständigt anpassas till kundernas önskningar. Vem bad att få tala med en robot?"
Vem vill prata med en robot? (Aftonbladet, 12 mars 2007)


Permalänk | Kommentarer (1)

Kafeer på Söder i Stockholm med gratis trådlöst internet:

• Svart kaffe, Södermannagatan 23
• Cafe String, Nytorgsgatan 38
• Muggen, Götgatan 24
• Cafe Puck, Hornsgatan 32
• Cafe Brasco, Folkungagatan 110
• Stockholms Glass och Pasta, Götgatan 58
• Ljunggrens, Götgatan 36,
• Restaurang Format, Katarinavägen 15

Enligt Södermalmsnytt. Har inte hunnit kolla om det stämmer.

Alla de här ligger på östra söder (dvs SoFo, MoFo, LoBoToMe, NoLoGo etc). Finns det inga på västra Söder (till exempel i SoFat och SoHorny enligt samma källa)?


Permalänk | Kommentarer (4)

Jonathan Harris på Number27.org gör roliga insamlingar av data från webben - och paketerar dem på häftiga (men ofta nästan helt oanvändbara) sätt. We Feel Fine försöker mäta hur den engelskspråkiga bloggosfären mår:

"Since August 2005, We Feel Fine has been harvesting human feelings from a large number of weblogs. Every few minutes, the system searches the world's newly posted blog entries for occurrences of the phrases 'I feel' and 'I am feeling'. When it finds such a phrase, it records the full sentence, up to the period, and identifies the 'feeling' expressed in that sentence (e.g. sad, happy, depressed, etc.). Because blogs are structured in largely standard ways, the age, gender, and geographical location of the author can often be extracted and saved along with the sentence, as can the local weather conditions at the time the sentence was written. All of this information is saved.
The result is a database of several million human feelings, increasing by 15,000 - 20,000 new feelings per day.

Jonathan Harris ligger också bakom den snygga nyhets-aggregatorn Daylife, med sin helt utspejsade komplementsajt Universe.

Hur mår vi då?, Tja, ganska bra tycks det "I feel good/better" är mycker mer vanligt än "bad".




Permalänk | Kommentarer (0)

Klicka på bilden för att se en större bild och kunna läsa på lappen. (Phising = försök på nätet att få användare att lämna ifrån sig viktiga lösenord, identitetsuppgifter etc.)

Fångat av Tomas Carlsson/Flickr.

Relaterat:

"Nätbedragarnas mejl är skrivna på usel svenska. Ändå lyckas de lura folk. Det händer gång på gång. Varför det? (...)
Folk är vana vid att brev från banker och myndigheter är skrivna på tafflig svenska.
Det är så det ska vara.
Att banker har konstifikationer som en ”fraudkampavdelning” är inte heller något att reagera på, eftersom banker brukar ha avdelningar med namn som är hälften svenska, hälften något slags engelska."

Anders Lotsson: Språk och banksäkerhet. ComputerSweden, 9 feb 2007.


Permalänk | Kommentarer (0)

Gränserna mellan proffs och amatörer, mellan avlönat eller ideellt blir allt suddigare.

Forskare inom lingvistik har via mailinglistan Linguist list samlat ihop 2000 dollar för att under ett halvår betala en forskarstudent för att samordna uppdateringar av Wikipedias artiklar om lingvistik. Det tog bara ett par dagar:

"During the summer, one of our graduate students, Hannah Morales, will be reviewing the English Wikipedia entries on linguistics and organizing a community effort to update and expand these sections."

Skälet är förstås att Wikipedia snabbt blivit så använt; ofta till exempel av tidningar, men också av människor. Och det är inte det att artiklarna på Wikipedia skulle vara särskilt dåliga:

"Wikipedia is a popular source of information for the public. Sharing our knowledge of languages and linguistics can bring more attention to the discipline and generate interest in our field of study. Here is one story about how the information on Wikipedia inspired a high school student:

'In my large intro course yesterday, there was an unfamiliar hand in the air a lot of the time, and the student's questions and insights were the best I've had all semester. It was puzzling, because I didn't recognize him, and he seemed to know much more about syntax than one would expect. (It was our first official day on the topic.)
After class, he came to the front and introduced himself as a prospective student, just out of high school. He said linguistics was his passion in high school. I said, 'What? How?'
And he replied, 'Wikipedia.'
-Christopher Potts, University of Massachusetts'

Det här är ju den så kallade tredje uppgiften även för de svenska universiteten - att sprida forskningens resultat till allmänheten. Skulle svenska universitet och akademiker kunna göra något liknande? Idag skapar de sina egna kanaler, som forskning.se eller Expertsvar.nu. De kanske borde finnas där flest folk finns istället?


Permalänk | Kommentarer (8)