En höstdag 1969 kom den unge sångaren och låtskrivaren Bill Fay till en inspelningsstudio i London. Han trodde att han skulle spela in några av sina låtar med gitarr och piano.

Men i studion möttes han av en orkester på trettio personer - och en rödögd producent, som hoppade upp och ner och halvt hysteriskt berättade "Jag har varit uppe hela natten och skrivit arrangemang! Jag har aldrig arrat för stor orkester förut!"

Resultatet blev en av det sena sextiotalets eller tidiga sjuttiotalets (hur man nu vill) märkligaste plattor - det självbetitlade Bill Fay.

Bill Fays låtar är korta, oftast under tre minuter. Texterna är präglade av ironi eller svart humor - ibland nästan en sorts tonsatta vitsar. Kontrasten mellan det lilla formatet och de överväldigande, nästan svulstiga orkesterarrangemangen är ... inte som något annat man hört. Som att se en fullriggare sätta segel - i en damm i en park.

Ibland blir det bara konstigt; men stundtals fullkomligt magiskt. Som i The Room, eller i Goodnight Stan.

På omslaget till skivan är Fay förresten också fotograferad vid en damm i Hyde Park. Det ser ut som han går på vattnet, som en annan hippie-Jesus.

Skiva nummer två, Time of the last persecution, kom ut inom ett år, i början av 1971. Man kan inte låta bli att tänka "Vad har hänt med den här killen"? Ingen symfoniorkester; bara en skramlig elgitar, bas, trummor och piano. Texterna, brottstycken från ädre religiösa skrifter, vittnar om en religiös kris. På omslaget syns Fay, skäggig, galet stirrande i fjärran.

Och sen försvann han.

Alla utgick nog från att han var död, att han tagit livet av sig.

Fast efter så där tjugo år visade det sig att han faktiskt bara lagt av artisteriet och skaffat sig ett jobb.

Några beundrare som Jim O'Rourke och Glenn Kotche från Sonic Youth (bland andra) lyckades leta upp honom. 2003 spelade de in hans märkliga och profetiska Pictures of Adolf (kan laddas ner) som en protest mot Irakkriget. De fick också med Fay på scenen på ett par spelningar.

2004 och 2005 kom ett par album med tidiga demos, klipp och några låtar som Fay spelat in med senare under 70-talet. Trots att det bara är fragment visar de vilken skicklig melodisnickrare Fay är.

Och, märkligheters märklighet, nu kommer Bill Fay med ett nytt album, efter 40 år: Still some light släpps 19 januari.

Permalänk | Kommentarer (2)

Långt innan Way Out West blev en festival var det en osannolik skiva, där åldrade f.d. filmstjärnan och sexbomben Mae West sjöng utvalda poplåtar, kompade av ett gäng femtonåringar från Los Angeles.

Den brukar regelbundet dyka upp - högt placerad - på listor över världens sämsta skivor någonsin.

Mest var det covers, men unge David Allen, som spelade gitarr och står längst ut till vänster, skrev en låt till albumet. Så småningom blev han en riktigt bra gitarrist och låtskrivare med flamenco-rock-fusionsbandet Carmen. Och så där två decennier efter Way Out West-skivan skrev han låtar till Abba-Agnethas soloalbum.

Bara så ni vet.

Permalänk | Kommentarer (0)

Brin och Page hade en hit med Google vid millennieskiftet. Och ordet google (en felstavning av "googol") skapades - brukar det sägas.

Men redan 1964 hade Phillips och Sharp (med förnamnen Ray och Arthur) i Nashville Teens en hit (10:a på Englandslistan) med låten "Google Eye".

Men det var förstås John D Loudermilk som skrivit låten.

Man kan provlyssna på Google Eye på amazon. Nashville Teens kom för övrigt inte alls från Nashville utan från Surrey i England. (I Nashville bodde dock mr Loudermilk, vars mer kända bidrag till populärmusikhistorien är Tobacco Road och Indian reservation.)

Så borde de stämma Larry och Sergey?

(Det här kan vara Blind Hönas mest bisarra fynd under alla år.)

Permalänk | Kommentarer (0)

... och närmast rörande var att Armenien fick 12 poäng av Turkiet.

Hopp om framtiden, trots allt.

Permalänk | Kommentarer (2)

12 maj 1967: A whiter shade of pale kommer ut på skiva.

Och den 30 juni spelar Procol Harum i Sverige, i Dalhalla. Biljetter hos ticnet.

Permalänk | Kommentarer (0)

Hur jag skulle berusa mig om jag hade 100 dollar.

Permalänk | Kommentarer (3)

Everybody's got someone that they never forget (...)
a long gone love that never lost it's shine
Everybody's got that one that wont fade away
that keeps on taking you back to those days
a memory that wont be left behind
and you are mine

Calaisa vet det sannolikt inte, men de sjunger om Lydiard Tregoze.

Den som Douglas Adams förtecknade i The deeper meaning of Liff alltså - inte den medeltida engelska landsortskyrkan. (Har du en bild på en Douglas Adamsk Lydiard Tregoze väntar Flickrs "The Meaning of Liff"-pool på den.)

Relaterat på Blind Höna: Dags för några nya liff (9 apr 2005)


Permalänk | Kommentarer (0)

Jag hörde dem på judiska bokhandeln i Krakow i fjol: Klezzmates spelar modern klezmer-jazz-dixie-crossover i den perfekt virtousa "vår klarinettist har gått på Juilliard"-stilen. De passade väldigt bra i ett kallt, regnigt och slitet Kazimierz. Bitvis väldigt suggestivt; kanske lite för polerat i de ösiga bitarna.

På lördag 28 april spelar Klezzmates på Stallet i Stockholm. Undrar om de funkar lika bra i ett vårligt Stockholm?

På Klezzmates sajt finns tre låtar att ladda ner - varav For the good start nog är den bästa.

PS: För en enklare amerikansk pop-klezmer-balkan-mutant, prova Beirut. Typisk mystery meat-navigation, men den som förstår att klicka mitt i pianoklaviaturen för "Sounds" och rulla ner under bilden kan hitta Mount Wroclai (Idle Days) att ladda hem och lyssna på.

Permalänk | Kommentarer (0)

Inte bara är "Vi kommer att dö samtidigt" precis så bra som Erik twittrat. Hela Säkert! är fullständigt briljant. Annika Norlin, en ny generations Kristina Lugn och Bodil Malmsten. Jo, det är sant!

"Hej du, det var ju ett tag sen
600 dagar
men vem räknar precis"
(Ur "Är du fortfarande arg?")

Permalänk | Kommentarer (0)

Ljud från andra sidan: kolla Phil Ciroccos sajt om hur han återskapat den analoga Hammond-synthen Novachord från 1939.

Fantastiska ljudklipp från horror- och sf-filmer!

Relaterat på Blind Höna: Tidig elektronmusik (9 nov 2004)

Andra bloggar om: hammond, synt, filmmusik, elektronmusik

Permalänk | Kommentarer (0)

På måndag startar domare Blackburne vid High Court of London förhandlingarna om upphovsrätten till A whiter shade of pale.

Matthew Fisher, som skrev orgelmelodin, vill till slut ha sin del av rättigheterna av låten.

Times skrev igår: Whiter Shade of Pale to get another hearing - in the High Court (10 nov 2006).

Kom ihåg var ni läste det först: Blind Höna: Rättstvist om mest spelade låten (21 jun 2005).

Permalänk | Kommentarer (1)

"The past decade has seen the country produce a number of successful indie bands ... but never a rush like this. A whole heap of fabulous Swedish indie pop albums have been released over the course of the summer, with more to come, and the UK has responded - there are now no less than three successful club nights in Britain playing exclusively Swedish music. Where did it all go right?"
Guardian: Stockholm syndrome, 15 sep

Guardian hyllar the Legends, Acid House Kings, Club 8, Suburban Kids With Biblical Names, Radio Dept, I'm From Barcelona, Hell on Wheels, [ingenting] och Vapnet, Blood Music med flera. Och vad beror det på:

"Duncanson admits that it helps that the Swedish government is so supportive of the arts. Anyone can get money for guitar strings, or form a studiocirkel - a group of individuals who apply for government funding for rehearsal rooms.

Permalänk | Kommentarer (1)