Nu införs nakenskanning på flygplats efter flygplats: Heathrow, Italien, Canada ...

Om man hade haft nakenscanning av passagerare på Schipol hade sprängämnet insytt i Omar Farouk Abdulmutallabs kalsonger nämligen varit väl synligt, och attentatet hade kunnat avvärjas innan flygningen.

Så går resonemanget. Men det är långt ifrån säkert.

Säkerhetsinspektörer på flygplatser använder en kolossal tid till att titta på bilder, som inte innehåller det de är satta att hålla utkik efter. 2004 fraktades 650 miljoner flygpassagerare i USA. Säkerhetskontrollerna hitade 598 handeldvapen i resenärernas handbagage. Det är grovt räknat en gång på miljonen.

Man kunde då gärna tro, att när något så oerhört avvikande som en pistol blir synligt på kontrollörens skärm, skulle han eller hon omedelbart upptäcka det.

Men det är snarare tvärtom. När vi letar efter något som vi faktiskt får se väldigt sällan, minskar nämligen vår förmåga att upptäcka det. "If you don't find it often, you often don't find it" formulerar Jeremy Wolfe, ögonläkare vid Harvard Medical School.

Fenomenet är välkänt hos radiologer - de läkare som granskar röntgenbilder för att hitta tumörer. I över 99 % av fallen finns det inga tumörer på bilderna. Men i den sista bråkdelarna av procent, med verkliga tumörer, så kan radiologer ändå missa vart tredje fall eller till och med mer - trots att cancerangreppet kan vara väl synligt. (Det upptäcker man när man i efterhand granskar plåtar för patienter som lagts in akut med utvecklad cancer. Tumören kan ha varit synlig i månader eller till och med år.)

Och samma fenomen drabbar förstås säkerhetsinspektörer.

Vid ett test 2002 missade säkerhetsinspektörer vid amerikanska flygplatser vart fjärde handeldvapen som gömts i handbagage. En uppföljning vid Newark-flygplatsen i New York år 2004 visad samma antal missar: 25 %. Det amerikanska Transportation Safety Administration säger att man nu har fått ner felprocenten, men vill inte avslöja hur hög den är, eftersom "resultaten inte lämpar sig för allmän kännedom". (Chicago Sun-Times, 19 oktober 2007).

Det är allstå skillnad på att synas och bli sett. Helkroppsskanning kan möjligen visa explosivt material mer effektivt - den gång på miljonen eller mindre, som en passagerar verkligen har det på sig.

(Tillverkarna säger visserligen nu att helkroppsscanning knappast skulle upptäckt det sprängämne som användes.) Men låt oss inte utesluta att maskinerna utvecklas.

Det förändrar dock inte hur hjärnan och ögonen fungerar hos dem som ska granska ytterligare sexhundrafyrtionio miljoner niohundranittionio tusen fyrahundra bilder eller så - där det inte syns någon sprängdeg längs med låret.

För tydlighetens skull: jag tycker förvisso det är bättre om man hittar en fjärdedel av alla bomber än inga alls. Det som intresserar mig är hur övertron på tekniken blir tydlig, och hur lätt man bortser från hur människan fungerar.

Faktauppgifterna här ovan är huvudsakligen hämtade från Jospeh Hallinans utmärkta bok Why we make mistakes från 2009.

Permalänk | Kommentarer (4)

"Men istället för värdiga samtal reduceras deras livsavgörande frågor till enstaviga sms och stökiga mobiltelefonsamtal. Informationssamhällets baksida visar upp sig från sin sämsta sida: ju fler möjligheter att kommunicera - desto sämre hanterar vi dem. Kanske är det det som är allas vår läxa, att det är dags att vi betraktar våra teknikintensiva liv från sidan en stund. Möts vi för sällan irl (in real life)? Har våra mobiler ersatt det köksbord jag minns att min familj samlades kring för att prata om hur dagen hade varit?"
"Allt gick fel i deras isolerade värld". Ulrika By om de tonåriga mördarna i Stureby i DN (9 sep 2009)

Permalänk | Kommentarer (0)

Våra beslut är irrationella, säger Ori och Rom Brafman: vi svajar hit och dit, styrda av psykologiska krafter vi inte märker. Tvärtom! invänder Tim Harford: under de till synes ologiska beslut vi tar finns en klar, ekonomisk logik. Äh, säger Nassim Nicholas Taleb. Det är mest slump i alla fall.

Sway är snabba referat av några verkliga case studies och ett antal psykologiska experiment - ett par ganska minnesvärda. Ok som bok, men lite väl populär. The logic of life har jag just börjat på, men Harfords förra bok var riktigt bra.
Taleb skriver mest pretentiöst av de tre, så Fooled by randomness ligger ännu på min hög att ta sig igenom i påsk.

Och alla tre är märkta med "The International Bestseller".

Permalänk | Kommentarer (1)

Peter Englund gillar sin GPS: som all framgångsrik vardagsteknologi sparar den tid och gör ens liv enklare. Men, konstaterar han, samtidigt har den ett pris:

"Medan resan blir långt enklare, blir den också tommare, rent kunskapsmässigt. För man behöver inte längre hänga med på någon tummad bilatlas, vilket gör att landskapet blir mer anonymt och framför allt sammanhangslöst [min fetstil, JS] . De utflykter på infall som kartan kunde locka en till faller också lätt bort. (Särskilt som man gärna blir fixerad vid navigatorns sifferexcercis, där var avvikelse från körschemat omedelbart bestraffas med röda minussiffror i displayen med önskad ankomsttid.) Man rutschar liksom fram genom en oändlig tub, formad av navigatorns gröna pilar och tryggt mässande röst.

(...) Den lämnar mig också en aning mer rådvill och hjälplös än jag var förut: ännu en förmåga jag tidigare hade - i det här fallet det aktiva och ofta komplicerade orienteradet med papperskarta - kommer inte längre att efterfrågas." Den vita häxan i min bil (3 aug 2007)

Jag har skrivit ett antal gånger just om hur kontext och sammanhang blir lidande i tekniska system - bland annat i Lättare att läsa - svårare att förstå och Informationssamhället, del x (med länkar till en flera relaterade poster).


Permalänk | Kommentarer (0)

Ack, vad ska jag göra? Det jag har lust med - blogga lite grann? Eller vad jag borde göra: se till att få klart det sista kapitlet på den satans boken? Falla för frestelsen att göra något kul och snabbt - eller vara förståndig?

Harvard Business School har nya papers om människor tendens att göra "vill" skjuta upp "borde". Kunder som handlar mat online köper till exempel färre nyttiga grönsaker och mer snask ju snarare leveransen är.

"The want-self is myopic and desires instant gratification. If left to its own devices, the want-self would always act on immediate, visceral desires (e.g., spending instead of saving money, eating junk food instead of health food). The should-self, on the other hand, prefers to behave in a way that will maximize long-run benefits. If left to its own devices, the should-self would always act on behalf of an individual's long-term best interests (e.g., saving money or donating it to a good cause instead of spending frivolously, eating health food instead of junk food)."

Inte epokgörande, men med en del ideer om hur man kan få människor att lyssna till sitt "should-self" och göra långsiktigt viktiga saker - till exempel gå och rösta i val (angeläget i USA med sitt utomordentligt låga valdeltagande).

Artikeln har den något trista titeln Understanding the 'Want' vs. 'Should' Decision, (Harvard Business School, 16 juli 2007).

Men forskningspapperna är aningen klatschigare: I'll Have the Ice Cream Soon and the Vegetables Later: Decreasing Impatience over Time in Online Grocery Orders och Future Lock-in: Or, I'll Agree to Do the Right Thing…Next Week.

Något relaterat till den här rapporten om uppskjutande av goda föresatser.


Permalänk | Kommentarer (2)

Ett viktigt inslag i bra teamwork är att gruppmedlemmarna lär sig och förstår vad de andra gruppmedlemmarna vet, kan och tänker.

Den delade kunskapen uppstår inte i grupper som bara kommunicerar digitalt, kan man läsa i senaste numret av Scientific American Mind. Bara i grupper som träffas "IRL", i verkliga livet, förmår man lära sig av varandra på ett effektivt sätt.

”Organizational behavior experts Kyle Lewis of the McCombs School of Business at the University of Texas at Austin found that the development of a teams ability to access distributed knowledge required face-to-face interaction. In groups that communicated exclusively by phone or e-mail, this skill did not emerge – an observation of increasing importance, given the rise of teams that operate remotely and coordinate sometimes only through computer interactions."
The Science of Team Success, Scientific American Mind, June/July 2007. (Hela artikeln bara tillgänglig för prenumeranter)

Det här är extremt viktigt när allt mer av interaktionen mellan människor förmedlas av tekniska system. Jag har skrivit det förut: den information som människor utbyter i digitala system är fattig jämfört med hur det är i den verkliga världen.

Hjälper videokonferenser? Idag satsar många organisationer mycket på sådant för att minska resekostnader. Forskning behövs:

"... whether webcams, videoconferencing or other technologies that allow people to interact will help overcome this problem. For now, the best solution may be to guarantee some face time for members throughout their project.”

Själv tänder jag sällan på videokonferenser. Det är inte långt ifrån samma kvalite som att mötas direkt. Men hur är det med bloggar och wikis - hur påverkar de samarbetet i en grupp? Det skulle jag vilja att någon forskade på.

(Mer om hur rik information är i den verkliga världen i Shopping i Bagdad och Informationssamhället, del x. Hur fattig den kan vara i den digitala världen i Kontextens betydelse: 1 och 2 och i någon mån i Ont i själen: Informationsöverflödets paradox.


Permalänk | Kommentarer (3)

"Many irrigation systems in Nepal end in failure because although the technical properties of the system may have been understood and improved, the human properties of the system have not been addressed at all."

Ringer det klocka? Byt ut "irrigation" mot "computer" och "in Nepal" mot, till exempel, "in our society", så har du en precis beskrivning av läget. Även hos oss är det fältstudier som fattas - studier av hur verkliga människor beter sig, i arbete.

För källan til citatet denna ringlande tanketråd bakåt till inlägget Samarbete räddar världen.

Permalänk | Kommentarer (1)

Gränserna mellan proffs och amatörer, mellan avlönat eller ideellt blir allt suddigare.

Forskare inom lingvistik har via mailinglistan Linguist list samlat ihop 2000 dollar för att under ett halvår betala en forskarstudent för att samordna uppdateringar av Wikipedias artiklar om lingvistik. Det tog bara ett par dagar:

"During the summer, one of our graduate students, Hannah Morales, will be reviewing the English Wikipedia entries on linguistics and organizing a community effort to update and expand these sections."

Skälet är förstås att Wikipedia snabbt blivit så använt; ofta till exempel av tidningar, men också av människor. Och det är inte det att artiklarna på Wikipedia skulle vara särskilt dåliga:

"Wikipedia is a popular source of information for the public. Sharing our knowledge of languages and linguistics can bring more attention to the discipline and generate interest in our field of study. Here is one story about how the information on Wikipedia inspired a high school student:

'In my large intro course yesterday, there was an unfamiliar hand in the air a lot of the time, and the student's questions and insights were the best I've had all semester. It was puzzling, because I didn't recognize him, and he seemed to know much more about syntax than one would expect. (It was our first official day on the topic.)
After class, he came to the front and introduced himself as a prospective student, just out of high school. He said linguistics was his passion in high school. I said, 'What? How?'
And he replied, 'Wikipedia.'
-Christopher Potts, University of Massachusetts'

Det här är ju den så kallade tredje uppgiften även för de svenska universiteten - att sprida forskningens resultat till allmänheten. Skulle svenska universitet och akademiker kunna göra något liknande? Idag skapar de sina egna kanaler, som forskning.se eller Expertsvar.nu. De kanske borde finnas där flest folk finns istället?


Permalänk | Kommentarer (8)

Nix - inte min. Än. Fast snart.

Men Don Norman har precis igår (23 sep 2006) publicerat Cautions Cars & Cantankerous Kitchens - ett utkast till kapitel 1 ur kommande boken "The Design of Future Things".

"The technologists will try to reassure us by explaining that all technologies start off by being weak and underpowered, but eventually their deficits are overcome and they become safe and trustworthy. 'Don't get excited,' they say, calmly, 'all the problems you speak of are true, but this is just a temporary situation. Every problem you mention can be cured – and will be, Relax. Wait. Have patience.'
Their message is sensible and logical. And they have been saying it since the beginnings of the machine age. At one level they are correct. Steam engines that propelled trains and steamships used to explode, killing many: they seldom do anymore. Early aircraft crashed frequently. Today they hardly ever do. (...)

But faster than we can solve the old problems, new technologies and new gadgets will appear. The rate at which new technologies are being introduced into society increases each year, a trend that has been true for hundreds of years. Lots of new devices, lots of potential benefits, and lots of new, unanticipated ways to go wrong. Over time, our lives become better and safer, worse and more dangerous, simultaneously. Do we really only need more patience?

No. I believe the problems that we face with technology are fundamental. They cannot be overcome. We need a new approach.

I am a technologist. I believe in making lives richer and more rewarding through the use of science and technology. But that is not where our present path is taking us. We need a calmer, more reliable, more humane approach (...)

We have become servants to our machines."

Vilket i princip är exakt vad jag försöker säga i min bok. Också.

Andra bloggar om: Don Norman


Permalänk | Kommentarer (0)

Jaron Laniers artikel om språkets utveckling i senaste Discover är en sådan där sak som ringlar över flrea intressanta ämnen, och sedan slutar i det här resonemanget om musik, variation och digitala verktygs inflytande på slutresultatet:

"Variety could even decrease over time. In fact, there may be a bizarre example of that happening right now in human song. We can easily explore the changing amount of variety in songs over the last hundred years because of an amazing data archive: audio recording. Since the beginning of recorded music, the sound of human song has changed with each new generation of people. There's no confusing a 1930s song with a 1940s song, or a 1950s song with a 1960s song. The pattern sticks until roughly the end of the 1980s. It's not easy to tell whether a song came from 1990 or 2000.

This might sound like an extraordinary claim, but you can test it yourself. Listen to random clips from the many sources of songs available on the Internet and don't peek at the year they were produced. You'll discover that it's harder to date songs from the last two decades than songs from previous decades. Terry and I are now considering this experiment on a more formal basis.

If you accept that there has been a recent decrease in stylistic variety in human song, the next question is "Why?" There are plenty of possibilities: Maybe the Internet makes too much information available, so everyone has the same influences to absorb—and songs lose flavor and take on a generic quality. To be more cynical, it could be a sign of cultural decline.

Another explanation, which is the one I suspect, is that the change since the mid-1980s corresponds with the appearance of digital editing tools for music. Digital tools are more suggestive about results than previous tools: If you deviate from the kind of music a digital tool was designed to make, the tool becomes difficult to use. For instance, it's far more common these days for music to have a clockwork regular beat. Some of the most widely used music software becomes awkward and can even produce glitches if you vary the tempo much while editing. In predigital days, tools also influenced music, but with not nearly such a sharp edge."
Discover: Sing a Song of Evolution (augusti 2006)

I arbetslivet, där jag arbetar med frågor om digital arbetsmiljö, är det tveklöst så att datorsystem betyder minsad variation i vad som produceras - på gott och ont. Men även på de områden där man enklast ser datorns hela kreativa potential, som musik? Konst? Hm. Nypa salt här. Det där bör de nog göra ett riktigt experiment av. Men det ligger trots allt en del i artikelns slutkläm om den tekonologiska drömmen om enkla, regelstyrda system och processer:

"So this is an ironic moment in the history of computer science. We are beginning to succeed at using computers to analyze data without the constraints of rigid grammarlike systems. But when we use computers to create, we are confined to equally rigid 1960s models of how information should be structured. The hope that language would be like a computer program has died. Instead, music has changed to become more like a computer program."

Relaterat: Chris Anderson om The Rise and Fall of the Hit (Wired, juli 2006) och How shooting digitally changes acting (1 augusti 2006)

Andra bloggar om: språk, kreativitet, digital arbetsmiljö, musik


Permalänk | Kommentarer (1)

Just som en illustration till den "andens stafettlöpning" som jag skrev om i går ( "Andens stafettlöpning": att klottra i böcker) kommer här länken till Kevin Kellys artikel i NY Times idag om det universiella biblioteket. (Och - som ännu en illustration - jag hittade den inte själv, utan fick den av Nils - tack!)

"Turning inked letters into electronic dots that can be read on a screen is simply the first essential step in creating this new library. The real magic will come in the second act, as each word in each book is cross-linked, clustered, cited, extracted, indexed, analyzed, annotated, remixed, reassembled and woven deeper into the culture than ever before. In the new world of books, every bit informs another; every page reads all the other pages.

In recent years, hundreds of thousands of enthusiastic amateurs have written and cross-referenced an entire online encyclopedia called Wikipedia. Buoyed by this success, many nerds believe that a billion readers can reliably weave together the pages of old books, one hyperlink at a time. Those with a passion for a special subject, obscure author or favorite book will, over time, link up its important parts. Multiply that simple generous act by millions of readers, and the universal library can be integrated in full, by fans for fans.

In addition to a link, which explicitly connects one word or sentence or book to another, readers will also be able to add tags, a recent innovation on the Web but already a popular one. A tag is a public annotation, like a keyword or category name, that is hung on a file, page, picture or song, enabling anyone to search for that file. (...)

The link and the tag may be two of the most important inventions of the last 50 years."
Kevin Kelly: Scan This Book! (New York Times, 14 maj 2006)

Permalänk | Kommentarer (1)

Underbar krönika i SvD - Cordelia Edvardsson funderar över sina anteckningar i böcker lästa för länge sedan:

"När jag nu tittar på mina förstrykningar och anteckningar i marginalen spanar jag efter den Cordelia som flytt - och som är. Varför satte jag ett utropstecken just där, eller ett frågetecken här? Och hur skall anteckningen i marginalen tydas, om den råkar vara läslig? En del känner jag igen. Det hör alldeles uppenbart till den kompost ur vilken dagens Cordelia har sugit näring åt sina värderingar och åsikter. Annat måste jag grubbla över. Men det är nyttigt, det ger en osökt anledning till att ställa frågan: Vem är du idag? Vad tror du på, och varför. Kanske lika viktigt är det att fråga: Vilka åsikter och fördomar har du gjort dig av med? Och vilken skrymmande bråte släpar du fortfarande omkring på?"
Cordelia Edvardsson: På spaning efter den Cordelia som flytt, (SvD maj 2006)

Hon fortsätter med att reflektera över vad man kan lära av andras klotter:

"Men vid biblioteksböcker bör bokklottraren väl ändå göra halt! Nja, jag vet inte. Jag minns min tid på Söderby sjukhus utanför Stockholm. Det var strax efter krigsslutet och Sverige tog emot överlevande från koncentrationslägren, nästan alla tbc-sjuka. Hungern efter mat stillades ju snabbt, men med min läshunger var det värre. Visst, det fanns ett litet sjukhusbibliotek, men dess tillgång på tyska böcker, det enda språket jag behärskade, var av naturliga skäl ringa. Men det fanns några. Dostojevskij fanns, jag tror att det var Brott och straff, med förstrykningar och randanmärkningar, av tidigare läsare. Det var då jag förstod att klottrande i böcker, som i allmänhet betraktades som en ful ovana, också kunde ses som en andens stafettlöpning. Föregående läsare hade visat mig på nya perspektiv, nya infall att vrida och vända på. På det här sättet fick jag faktiskt två böcker att läsa. Tack för det."

Det här har jag ju skrivit om förut! I september 2003 föreslog jag att biblioteken skulle ge läsarna möjlighet att samla sina kommentarer i notisen Gör bloggare av läsarna. Och i juli i fjol gjorde jag ett litet experiment med att använda Flickr för att dela bokkommentarer (och notisen Bygga sakregister tillsammans).

Jag tycker fortfarande att det är en bra idé.


Permalänk | Kommentarer (0)