Per på Infontology städar ur ett skåp, hittar tjugo år gamla papper med anteckningar med grön kulspetspenna, vilket omedelbart väcker konkreta och livfulla minnen från den tiden.

"Mest av allt tänker jag dock på, att de 'dokument' som jag nu producerar (såsom detta) inte har något minne - av samma oroande densitet som de vilka den gröna kulspetsen och min dåvarande handstil förmår väcka", skriver han.

Det där är ett förhållande jag själv brukar använda som exempel på hur digital information ofta är fattig, jämförd med objekt i den fysiska världen.

När jag hade en papperskalender hörde det till rutinerna - nej förrresten, ritualerna är ett riktigare ord - att varje julhelg sätta sig ner och föra över telefonnummer från adressregistret i den medfarna, hundörade, snart utgångna kalendern, till den nya, blanka, orörda.

"Föra över" var då inget som skedde med en knapptryckning, utan genom att för hand omsorgsfullt skriva in namn och nummer på nytt. En del namn förde jag naturligtvis över år efter år - gamla, stadiga vänner. Men det var på sitt sätt mer en glädje än ett besvär: det var ett sätt att bekräfta en lång gemensam historia, och att se fram emot fortsatt vänskap.

Men vid sidan av dessa självklara ingick i arbetet också rätt många val: vilka namn var aktuella att ta med in i det nya året? Vilka var tillfälliga kontakter, som jag visste inte skulle behövas längre?

Det var alltid påtagligt hur mycket information som fanns lagrat i själva sättet jag antecknat namnen eller numren. Lite på snedden? Snabbt och slarvigt eller prydligt präntat? Med vilken sorts penna? Längst ner på en sida, eller i topp? Allt gjorde det mycket enklare att minnas mer om kontakten ifråga - när, hur och var jag krafsat ner numret. Och därför, att välja.

I slutet av 90-talet började jag använda en Palm Pilot (som till en början bara hette Pilot, faktiskt). Den var ett utmärkt verktyg. Något behov av regelbundet "mödosamt ompräntande" fanns förstås inte längre, inte ens när jag bytte modell - ett klick på synk-knappen och allt löste sig automatiskt.

Men efter några år märkte jag att mitt adressregister var fullt av namn som jag bara hade mycket vaga uppfattningar om vilka de var, och varför - eller ens om - jag över huvud taget hade haft kontakt med dem. Kunder? Barnens klasskompisars föräldrar? Hantverkare? Något jag skrivit av från en "Säljes"-lapp på en lyktstolpe nånstans? Var det säkert att jag kunde jag radera dem, eller var det säkrast att ha dem kvar?

På Palmens skärm var alla namn likadana, med samma typsnitt, i prydliga jämna rader. Och det var plötsligt mycket svårare att minnas kontexten kring varje namn. Och listorna svällde och svällde och blev svårare att hitta i.

Idag har min mobiltelefon övertagit Palmens funktion. Men samma problem uppstod häromdagen när jag skulle byta modell, och förde över adressboken till den nya mobilen. Alla namn ser lika viktiga ut. Vem är "Christian Svensson"? Varför har jag numret till honom?

Rörde det bara ens kalender vore det väl inte så farligt. Men samma fenomen kunde jag märka även när jag intervjuade tandläkare om deras nya digitala patientjournaler. Det var lättare nu att läsa vad folk skrev i journalanteckningarna, sa en - handstilar var inte längre ett problem. Men å andra sidan skriver de mycket mindre, sa hon. Det var svårare att förstå vad som menades. (Arbetsterapeuten Eva Rydling skriver också kortare journaler, berättade hon.)

Lättare att läsa - men svårare att förstå. När informationen blir fattigare, måste vi anstränga oss mer för att tolka den. Det är en förbisedd faktor bakom den kognitiva belastning, som jag tror är en mycket viktig faktor bakom den ökande stressen i arbetslivet idag.

Permalänk | Kommentarer (1)

När vi studerar användbarhetsproblem tittar vi ibland på hur människor rör muspekaren över skärmen, för att se hur de tolkar den information som presenteras för dem.

Michael Spivey, psykolingvist vid Cornell, låter sina försökspersoner göra samma sak - men han försöker inte dra slutsatser om gränssnittet på skärmen, utan om hur människans själva tänkande är beskaffat.

Att försökspersonerna vinglar runt med musen när de ska försöka identifiera olika objekt på skärmen innebär, enligt Spivey, att språkförståelse inte sker i distinkta steg, utan att det är en kontinuerlig (ut)värderingsprocess:

" 'When there was ambiguity, the participants briefly didn't know which picture was correct and so for several dozen milliseconds, they were in multiple states at once. They didn't move all the way to one picture and then correct their movement if they realized they were wrong, but instead they traveled through an intermediate gray area,' explained Spivey.

'The degree of curvature of the trajectory shows how much the other object is competing for their interpretation; the curve shows continuous competition. They sort of partially heard the word both ways, and their resolution of the ambiguity was gradual rather than discrete; it's a dynamical system.'"
thestressoflife.com: Mental Processing Is Continuous, Not Like A Computer , 1 juli 2005

Jag ser ibland något relaterat: Designers tror ofta att det inte är så farligt om menyer eller länkar är svårtolkade, eftersom de kan få "tool tips" - de gula rutorna med en mer utförligare förklaring, som dyker upp när man för musen över länken.

Men i tester, när försökspersonerna ska bestämma vad de ska klicka på, är det sällan som försökspersonerna systematiskt låter musen "nosa" på en länk för att se hur den förklaras.

De tvekar snarare just mellan (t.ex.) två olika länkar - men sedan klickar de till direkt på den länk de tycker verkar mest sannolik, utan att invänta att förklaringen ska dyka upp, eller läsa den.


Permalänk | Kommentarer (0)

I en tidigare anteckning skrev jag om En splittrad arbetssituation gör oss ineffektiva och korkade.

Ett australiskt forskarlag har försökt testa gränserna för vår förmåga att samtidigt behandla flera olika problem:

"[A]nyone in a high-stress job take in a steady flow of information that needs to be processed on the spot. But how much is too much? Cognitive scientists in Australia have concluded that humans can juggle four 'chunks' of information at any given instant. After that, they become confused."
Discover: Juggling Info (rulla ner på sidan), juli 2005

Originalartikeln How Many Variables Can Humans Process?" kan laddas ner från Psychological Science, där den publicerades i januari 2005.

Halford säger till Discover att han hoppas att resultaten ska bidra till att reducera belastningen i stressfyllda arbetsmiljöer:

"I think in the modern world, most jobs have a lot of complexity," he says, "and no one knows how to deal with that complexity."

Permalänk | Kommentarer (0)

"Nowadays a used-car salesman can hide his shifty eyes behind dark sunglasses, but this cover was not available during the Pleistocene epoch. Some other solution was required.

Natural selection appears to have cracked the Pinocchio problem by endowing us with the ability to lie to ourselves. Fooling ourselves allows us to selfishly manipulate others around us while remaining conveniently innocent of our own shady agendas.

If this is right, self-deception took root in the human mind as a tool for social manipulation."

David Livingstone Smith försöker svara på varför alla människor är så bra på att ljuga och gör det så ofta och beredvilligt:

"Why do we lie so readily? The answer: because it works. The Homo sapiens who are best able to lie have an edge over their counterparts in a relentless struggle for the reproductive success that drives the engine of evolution. As humans, we must fit into a close-knit social system to succeed, yet our primary aim is still to look out for ourselves above all others. Lying helps. And lying to ourselves - a talent built into our brains - helps us accept our fraudulent behavior."
Scientific American Mind: Natural-Born Liars, juni 2005

Permalänk | Kommentarer (1)

Återförening med kamraterna från grundskolan. eftersom vi växte upp i storstaden har de flesta av oss inte träffats särskilt ofta under åren som gått.

De flesta har förstås förändrats, men är lätt igenkänneliga bakom glasögon och glesare hår. En och annan stirrar man på och utbrister "men herregud, du har inte förändrats ett dugg!" (och undrar sedan omedelbart om det verkligen var en komplimang).

Så är det någon enstaka, som man omöjligt kan placera när man möter deras blick. Blankt. Tomt. Men...

"Det fanns ett ansikte jag inte alls kände igen" - erkände Lasse senare på kvällen, vid bordet - "men när jag såg honom snett bakifrån visste jag med en gång, utan minsta tvekan: den ryggen, den rörelsen, det kan inte vara någon annan än Hasse."

Har Hasse puckelrygg, tjurnacke, tre skulderblad? Nej; en helt ordinär rygglinje, en aning kutig.

Vad som fascinerar mig är hur mycket information den där rygglinjen, rörelsemönstret tydligen innehåller - och att den kan finnas kvar, inpräglad i hjärnan, fortfarande efter trettio år.

(Mer om hur rik information är i den verkliga världen i Shopping i Bagdad och hur fattig den kan vara i den digitala världen i Kontextens betydelse: 1 och 2 och i någon mån i Ont i själen: Informationsöverflödets paradox.

Permalänk | Kommentarer (0)

En av kommentatorerna till posten om Expressens och Aftonbladets medicinpanik-löpsedlar antar att jag "samlar på andra löp, och att det kommer en uppföljning".

Men det gör jag inte - och blir det en uppföljning vet jag ännu inte vilken form den tar.

Jag samlar på - det vill säga försöker minnas - sådant som intresserar mig. De här löpsedlarna intresserade mig från början. Men ännu mer när jag började se sammanhanget - mönstret - hur lika de var. Till exempel hur nästan alla hade en liten porträttbild av en kvinna - typ "Ethel, 37" - på nästan exakt samma ställe. Hur samma ord återkom: vanlig, dold, kan vara...

Jag råkar anse att en av de saker som bloggare kan vara bra på, i denna splittrade tid, är att skapa sammanhang. Löpsedlar är sådana typiskt förgängliga företeelser som är borta imorgon. Vad stod det egentligen på dem?

Jag håller med de som menar att vår förmåga att hitta mönster är något väldigt grundläggande för allt tänkande. Spridda data blir kunskap bara när de sätts in i ett sammanhang, när vi kan urskilja ett mönster. Utan det har vi kaos. Brus. Som mediebrus.

Löpsedlarna har uppenbarligen en egen teckenlära: ett antal byggstenar, signaler och kodord som används för att få oss att tänka på ett visst sätt. Med sammanhang kan vi dechiffrera dem.

De nya digitalkamerorna har blivit ett intressant verktyg för detta sätt att samla kunskap. Mer om dem i nästa post.

Permalänk | Kommentarer (0)