Jag håller på att testa ett nytt system för att uppdatera och arkivera Blind Höna.

Denna del av webbloggen är därför bara en arbetsyta - den "riktiga" Blind Höna finns ännu på http://kornet.nu/blindhona.shtml

Jonas

Och detta är text från "Additional Entry Text"-boxen

Permalänk

Utmärkt essä av Margaret Atwood om George Orwells Djurfarmen och 1984, Aldous Huxleys "Du sköna nya värld" och andra dystopier hos Guardian idag:

"The 20th century could be seen as a race between two versions of man-made hell - the jackbooted state totalitarianism of Orwell's Nineteen Eight-Four, and the hedonistic ersatz paradise of Brave New World, where absolutely everything is a consumer good and human beings are engineered to be happy. With the fall of the Berlin Wall in 1989, it seemed for a time that Brave New World had won - from henceforth, state control would be minimal, and all we would have to do was go shopping and smile a lot, and wallow in pleasures, popping a pill or two when depression set in.

But with 9/11, all that changed. Now it appears we face the prospect of two contradictory dystopias at once - open markets, closed minds - because state surveillance is back again with a vengeance."

Atwood kommenterar också sin egen Tjänarinnans berättelse:

"The majority of dystopias - Orwell's included - have been written by men, and the point of view has been male. When women have appeared in them, they have been either sexless automatons or rebels who have defied the sex rules of the regime. They have acted as the temptresses of the male protagonists, however welcome this temptation may be to the men themselves. Thus Julia; thus the cami-knicker-wearing, orgy-porgy seducer of the Savage in Brave New World; thus the subversive femme fatale of Yevgeny Zamyatin's 1924 seminal classic, We. I wanted to try a dystopia from the female point of view - the world according to Julia, as it were. However, this does not make The Handmaid's Tale a "feminist dystopia", except insofar as giving a woman a voice and an inner life will always be considered "feminist" by those who think women ought not to have these things."

Läs hela Margaret Atwood i The Guardian: Orwell and me

Apropå Tjänarinnans berättelse, se också Paul Krugmans senaste kolumn i New York Times om Tom DeLay, republikanernas majoritetsledare:

"...expect to see the wall between church and state come tumbling down. Mr. DeLay has said that he went into politics to promote a "biblical worldview," and that he pursued President Clinton because he didn't share that view. Where would this worldview be put into effect? How about the schools: after the Columbine school shootings, Mr. DeLay called a press conference in which he attributed the tragedy to the fact that students are taught the theory of evolution.

There's no point in getting mad at Mr. DeLay and his clique: they are what they are. I do, however, get angry at moderates, liberals and traditional conservatives who avert their eyes, pretending that current disputes are just politics as usual. They aren't — what we're looking at here is a radical power play, which if it succeeds will transform our country. Yet it's considered uncool to point that out.

Many of those who minimize the threat the radical right now poses to America as we know it would hate to live in the country Mr. DeLay wants to create. Yet by playing down the seriousness of the challenge, they help bring his vision closer to reality."

Läs hela Paul Krugman: 'Some Crazy Guy'


Permalänk

Vad bloggaren billmon på Whiskey bar beskriver (se föregående notis) är, tror jag, en rätt bra beskrivning av konsekvenserna av att journalistik i dagspress och teve är en allt mer standardiserad produkt, som framställs mer och mer industriellt, under allt starkare prispress. Den typ av journalistiskt hantverk som billmon gjort passar knappast i den produktionsmodellen.

Å andra sidan fick den kanske inte plats tidigare heller - men av andra skäl, till exempel starkare ideologisk styrning, och mindre självständighet. Billmons arbete påminner därför rätt mycket om en tidigare legend inom amerikansk journalistik: Isador F Stone (1907-1989).

Klockan var halv tolv på kvällen den 4 augusti 1964 när de amerikanska teve-programmen bröts. I ett kort tal hävdade president Lyndon Johnson att nordvietnamesiska fartyg angripit USA i Tonkinbukten, och att USA slog tillbaka med bombräder mot norra Vietnam.

Händelserna förvrängdes med avsikt av president Johnson när de lades fram för kongressen, som röstade fram en resolution enligt vilken presidenten hade rätt att vidta "all necessary measures to repel armed attack against the forces of the United States and to prevent further aggression". Det blev startskottet för USAs förödande och katastrofala krig mot Vietnam, med till slut en miljon dödade vietnameser och 58.000 amerikaner.

Den ende som ifrågsatte den officiella versionen av Tonkinbukts-intermezzot var journalisten Isador Feinstein Stone. Helt på egen hand kunde han småningom avslöja den dåvarande amerikanska administrationens lögner.

Stone gjorde gjorde i stort på samma sätt som billmon; samlade alla officiella versioner och data som fanns, och kunde visa att de var oförenliga, och att den officiella versionen var falsk. Ett viktigt skäl var att han hade sin egen tidning, I.F.Stone weekly, mellan 1953 och 1973 (hade han levt idag hade han haft en blog istället). Men vad han skrev i tidningen känns märkligt välbekant fortfarande:

"Now, government lies, but it doesn't like to lie literally. Because a literal, flat and obvious lie tends to be caught up. So, what they do is, they become the masters of the disingenuous statement, of phrasing something in such a way that the honest, normal and unwary reader gets one impression - that he is supposed to get. And then, three months later, when he discovers it's not true and he goes back to complain, they say, 'That isn't what we said. Look at it carefully.' You look at it carefully, and sure enough, it was really double-talk, it didn't say exactly what you thought."
(från Jerry Bruck Jr: I.F. Stone's Weekly)

Mer korthugget sade Stone också: "All governments are liars. Nothing they say should be believed." Det hade jag som startup-skärm på datorn under flera år.

The Gulf of Tonkin Incident

30-Year Anniversary: Tonkin Gulf Lie Launched Vietnam War

Flera av IF Stones artiklar för New York Review of books finns på deras webbplats.
Permalänk

Billmons noggranna katalogisering av Bush-regimens uttalande i sin webblogg (se föregående notis) har redan fått många hyllningar: "what may have been the most important and influential blog post, thus far, in the history of blogging" skriver en.

Själv skriver billmon:

"Keeping track of what those in power say - and holding them accountable for it - is not brilliance. It is (or should be) the stuff of ordinary journalism. It's the kind of thing the American media used to do, sometimes - before 9/11 and our endless "war" on terrorism caused it to shut down the part of its collective brain devoted to critical thinking.

The fact that some dinky little blog now has to do the job does not reflect great credit on the blogger, but rather great shame on the media. Like the rest of American society, American journalism appears to have flushed some of the most important lessons of the Vietnam War down the toilet.

What happened on 9/11 may have changed the world, but it didn't change human nature: Government officials still lie - or distort the facts to serve their interests. Bureaucrats still manuever for power, using human beings as their pawns. Intelligence is still tailored to fit the policy, instead of the other way around.

This isn't "revisionism," it's historical reality. And while Condi Rice may not know the difference, most journalists - or at least the good ones - do. And there are still some good ones out there. After all, most of what we bloggers discuss and (endlessly) regurgitate in our posts originally comes from the mainstream press. Most of the quotes I used in Tangled Web were first reported somewhere else, usually by a major newspaper or network.

But what the media seems to be lacking these days is a short-term memory. Things get said, then dumped on a hard drive somewhere and forgotten. Maybe it's just a function of information overload - too many press conferences, too many hearings, too many Sunday talk shows. And, in a era of corporate media "synergy," not nearly enough journalists to cover it all."
(Whiskey Bar: Even the smallest person)

Permalänk

"Simply stated, there is no doubt that Saddam Hussein now has weapons of mass destruction."
(Dick Cheney, Speech to VFW National Convention, August 26, 2002)

"Right now, Iraq is expanding and improving facilities that were used for the production of biological weapons."
(George W. Bush, Speech to UN General Assembly, September 12, 2002)

"We know for a fact that there are weapons there."
(Ari Fleischer, Press Briefing, January 9, 2003)

Billmon på webbloggen Whiskey bar har sammanställt en fullkomligt förödande kronologisk lista över Bush-regimens tvärsäkra och motstridiga uttalande om Irak - från före kriget och fram till nu: "What a Tangled Web We Weave ... (when first we practice to deceive!).

Läs! Sidan är lång - citaten är många och kommentarerna efter inlägget ännu fler - så den kan ta en stund att ladda. Men det är det värt. Alla uttalanden är verifierade och länkade.

Listan har, sedan den publicerades, byggts på till en hel databas: The tangled web database. Ytterligare en databas - Democracy in Iraq quotes - har byggts upp för att dokumentera vad man sagt om införandet av demokrati i Irak.
Permalänk

Per M kommenterar hur verkligheten regisseras när Bush ska framträda:

"Det skrämmande och kanske mest signifikanta i hela cirkusen är att polis används för att avvisa fredliga åhörare vars enda brott är att de bär plakat som är negativa mot Bush. Så bilden i media blir effektivt sanerad från kritiska människor."

Pittsburgh Post-Gazette rapporterar hur 65-årige Bill Neel arresterades för att han bar plakatet "The Bush family must surely love the poor, they've made so many of us" vid Bushs besök i Pennsylvania på fjol:

"...that morning, a county police sergeant and members of the Secret Service had instructed officers to remove anyone carrying signs critical of the president and remove them to a fenced-off ball field far from the main event.

Neel wouldn't get behind that fence. He wasn't threatening. He didn't raise his voice. He uttered no obscenities or vulgarities. He simply wouldn't do as he was told when a police officer repeatedly told him to get in the corral with the other protesters. Instead, Neel kept talking about his rights as an American. When he was finally arrested, he went peacefully. (---)

The Bush administration has been setting up these 'security zones' that are reserved for only those who protest his policies, and they are being moved farther and farther from the action, says Vic Walczak, director of the American Civil Liberties Union's Pittsburgh chapter.

Walczak said this 'manipulates the public perception to make it appear the president is more popular. What's clear after today's hearing is that this is being directed at a federal level.'

(...) the numerous photos of pro-Bush signs lining the motorcade route destroys the argument that this roundup had a legitimate security purpose. Those who intend to threaten the president or anyone else don't often arrive with visual aids for the constabulary."

Läs hela i Pittsburgh Post-gazette.

Fler arresterade i Florida: "In and around these Bush rallies, supporters of the president were welcome anywhere. It was only those opposing administration policies who were banished..."
St. Petersburg Times: Zones hinder free speech

Och i Ohio: Anti-Bush protesters ejected from Ohio State commencement (Godwin's lag-varning).
Permalänk

Ytterligare ett skäl till att det är fruktbart att betrakta Irakkriget som en film är att det då blir tydligt hur Iraks civilbefolkning bara tilldelades rollen som statister: bra för massscener men undgängliga som individer (vilket också förklarar varför man säkrade oljekällorna men inte sjukhusen i Bagdad). I nyckelscener, som statyfällningen, ersattes de dessutom av mer välbetalda skådespelare.

Jag har skrivit en del om hur det militära och politiska språket avlägsnar mänskligt död och lidande ur kriget (precis som de inbäddade reportrarnas rapporter var påfallande "sanitized", sanerade, från blod och skador).

Som ett motmedel mot detta: läs gärna Douglas Ords "visuella essä" Not just "The average civilian casualty episode" - den är läsvärd även om man inte sväljer den lilla dosen konspirationsteori. I slutet finns bilder som mycket konkret visar vad bomber gör med människorna på marken. Bit ihop och titta. Det är obehagligt men rätt nödvändigt att se verkligheten ibland.

Permalänk

Min kollega Tommy Sundström har en kuslig förmåga att se och förstå före alla andra. Så här skrev han till mig redan i februari, innan Irakkriget brutit ut:

"Om man ser en actionfilm från Hollywood så vet man ungefär vad man har att vänta sig. En handling som bara i grova drag stämmer. Om realism och dramatik står i motsättning till varandra så är det aldrig fråga om något annat än att realismen kastas ut. Man kan flyga B-52:or genom hålen i intrigen; sammanhanget mellan motiv och handling är svagt eller obefintligt; fienderna obegripligt korkade. Och när tiden börjar ta slut ordnar sig allt (ibland genom kvanthopp) raskt till det bästa för de goda.

Men det gör inget. Man har med tiden vant sig av med att kräva en sammanhängande logik i dem. Och det blir ändå OK som film.

Bush förhållande till kriget påminner om handlingen i en sådan Hollywood-action. Det finns några stora drag som är rätt ("störta ond diktator", "förstöra massförstörelsevapen" etc). Men ingen verkar ha haft ork att ens försöka fila på manuset och göra det trovärdigt att läget i Irak skulle bli bättre efter ett krig.

Det behövs inte eftersom syftet ändå bara är att göra bra film, en moskévältare som låter Bush spela den roll han är bäst på."

Nu, när bitarna faller på plats, visar det sig (som vanligt) att han hade rätt från början. Kriget som film? Javisst. Det här måste till exempel vara det första kriget som fått officiell merchandizing (Köp Irakkortleken!). Och tänk på den iscensatta räddningen av menige Lynch. Och när Maureen Dowd på New York Times ska förklara skälen till Irakkriget hämtar hon förklaringen från filmens värld:

The Iraq WMD's and ties to Al Qaeda were merely MacGuffins, as Alfred Hitchcock called devices that drove the plot but were otherwise inconsequential.
(Maureen Dowd: Yo, ayatollas!)

(En MacGuffin var alltså vad regissören Hitchcock kallde den påhittade pryl - hemligt vapen, karta, nyckel, etc - som var förevändningen för att låta rollfigurerna jaga varandra.)

Även Paul Krugman konstaterar att Bush bäst kan förklaras om man går till filmens värld: "Hey, it's show business," konstaterar han.

Och som vid alla stora publiksuccéer kommer nu förhandsinfo om uppföljaren: Iran.

USA-pressen har rapporterat om hur Bushs framträdanden iscensätts av en ens i USA tidigare inte skådad stab av ljussättare, kameramän och regissörer. Bush tog jetplan för att hålla tal på ett hangarfartyg på roddbåtsavståd från kusten; men fartyget manövrerades så det såg ut som om det låg ute till havs. Och när vinden vände, dirigerades också fartyget runt så att Bushs hår och flaggorna skulle fortsätta flyga åt "rätt" håll under talet. Inför ett tal om skattesänkningarna instruerades åhörarna att ta av sig slipsarna för att se mer "folkliga" ut i tv.

Samtidigt har ingen annan president har gett så få öppna presskonferenser. Inte så konstigt, eftersom Bush sällan kan ge ett vettigt svar om han inte är repeterad och läser från en teleprompter-skärm.

President Reagan lär vara Bushs idol. Men skillnaden är att då, på åttiotalet, var USAs president en filmstjärna som velat bli politiker.

Nu har USA en president som vill vara filmstjärna.
Permalänk

- Du planerar hemtjänsten i din kommun. Det där dataprogrammet, som gör det möjligt att stycka upp hemvårdarnas arbeten ner i 10-minuterspass, och exakt beräkna hur många minuter det tar att köra mellan två åldringar... tycker du att det är ett bra program?
- Nej. I vår kommun kommer vi inte att använda det. Det ger ju inte hemvårdarna mer inflytande över sitt arbete - snarare mindre. Men det är säkert bra för dem som planerar. Och programmet skapade ju ett diagram som väldigt tydligt visade hur uppsplittrad en hemvårdares arbetsdag är. Det kan man använda för att visa för politikerna.
- Men är det verkligen vettigt att låta bygga ett särskilt datasystem - för säkerligen långt mer än hundra tusen kronor - bara för att kunna visa politikerna ett diagram över en hemvårdares dag? Det vore ju billigare och säkert mer effektivt, om man lät politikern hänga med den hemvårdaren under en dags verkligt jobb?
Hon tittade på mig med milt överseende, som om jag hade föreslagit att hemvårdarna skulle ta politikerna på en förtrollad matta och att flyga runt till åldringarna. Med en röst som varken var arg eller bitter, konstaterade hon bara sakligt:

- Men politikerna vill inte veta sådant.

Permalänk

Bilens lack den glänste, kromen blixtrade i dess nos, och jag stod där stum och tänkte: undrar om den välfyllda golfbagen i baksätet också är en del av presenten?

Man kan inte säkert veta, men det såg definitivt inte ut som en kortegebil.

En silverfärgad Jaguar E-type 4,2 liter, läderklädsel och instrumentbräda i mahogny går i alla fall löst på 4-500.000 kronor - beskattade pengar. Före skatt kräver det kanske 800.000.

Om Joakim gått tre år i gymnasiet, har han erhållit en ersättning som motsvarar en månadslön på 22.000 kronor. För att plugga. Och för att ha sommarlov.

Det är inte dåligt. Jag hoppas han har gjort sig förtjänt av det.

Permalänk

"Är den destruktiva splittringen från tiden omedelbart före Irakkriget historia?", frågar DN i ledaren "Sista chansen för FN" den 23 maj. "Kommer säkerhetsrådet att kunna återta en ledande roll på den internationella scenen?"

Vad som hände var alltså att Frankrike meddelade att de skulle rösta mot en eventuell ny Irakresolution från USA och Storbritannien i FNs säkerhetsråd. Detta innebar, enligt DN, ett "problem" och en "destruktiv splittring".

Sedan FNs grundande har Frankrike använt sitt veto 18 gånger.
Storbritannien har gjort det 32 gånger. USA har lagt in sitt veto 76 gånger.

Sju av de senaste nio vetona i Säkerhetsrådet har lagts av USA. Sex av dessa har gällt resolutionsförslag som kritiserat Israel. Det senaste vetot, i december 2002, gällde en resolution som kritiserade Israel för att ha dödat flera FN-anställda och för att ha förstört World Food Programmes lagerbyggnad på Västbanken.

Total har USA blockerat 35 resolutionsförslag om Israel.

USA har varit ensam veto-makt 53 gånger. Storbritannien bara 7. Frankrike bara två.

Inget av detta har dock enligt DN (uppenbarligen) inneburit "destruktiv splittring".

"Det måste finnas en samlad uppfattning om hur säkerhetsrådet ska återta sin roll," avslutar DN ledaren.

Sin roll som dörrmatta för USA, med andra ord.

(Källa: bl.a. BBC: The veto and how to use it.)

Permalänk

Den 17 maj skrev jag om hur tredje världens kvinnor drabbas av förlossningsfistlar:

"...a condition almost unknown in the West but indescribably hideous for millions of sufferers in the poorest countries in the world.

It typically occurs when a teenage girl cannot deliver a baby because it is too big for her pelvis. After several days of labor without access to a doctor, the baby dies and the girl is left with a hole between her bladder, vagina and sometimes rectum. The result is that urine and sometimes feces drip constantly down her legs. In some cases, she is also left lame from nerve damage.

Women with fistulas stink and leave a trail of urine behind them. They are often abandoned by their husbands and driven out by other villagers.

Take Mahabouba Mohammed, whom I met here in Addis Ababa. She had been sold into virtual slavery at the age of 8, raped by her master at 12 and then sent out into the bush at 13 to deliver the baby on her own. After a long labor, she delivered the dead baby herself but suffered crippling internal injuries, including a fistula.

Ms. Mohammed crawled back to the village, but the baby's father was horrified by her smell. He confined her in a faraway hut and removed the door ? so that hyenas, attracted by the odor, would tear her apart at night.

This girl fought off the hyenas and crawled for a day to reach an American missionary, who eventually brought her to the Addis Ababa Fistula Hospital that Dr. Hamlin heads. Dr. Hamlin was able to repair her fistula, and now Ms. Mohammed is a confident young nurse's aide at the hospital here.

Citatet är från en artikel av Nicholas Kristof i New York Times, som fäste uppmärksamheten på ett problem som jag - och många som jag pratade med - inte kände till.

Du kan hjälpa till på två sätt: Hos Worldwide Fund for Mothers Injured in Childbirth kan man skicka pengar via PayPal.

Kampanjen 34 million friends försöker på frivillig väg ersätta de 34 miljoner dollar som Bush drog bort från FNs befolkningsfond (se denna notis). Rulla ner på sidan; där finns en länk för bidrag via kontokort. Du kan bestämma att bidraget ska gå till just fistel-vård.

* * *

Jag skickade för en vecka sedan mejl till åtta svenska organisationer, som på samorganisationen Forum Syds webbplats alla anger specifikt att de arbetar med kvinnors hälsa eller för Afrika: Lutherhjälpen, Läkare utan gränser, Röda korset, Afrikagrupperna, African medical and research found, Caritas, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet och RFSU. Jag skickade också ett mejl till Sida. Jag frågade "Arbetar ni med just de här problemen? Eller gör någon annan svensk biståndsorganisation det?"

Jag har hittills fått svar från två. Lutherhjälpen skrev:

"Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission arbetar båda med olika projekt som riktar sig till kvinnor och deras livsförhållanden. Via länkarna kan du läsa om en del av det arbete som utförs. Något speciellt projekt just inriktat på bara förlossningsskadoir finns inte, utan man försöker bygga upp sjukvård som kan ta hand om de mesta som människorna drabbas av."

RFSU meddelade att de inte arbetar specifikt med frågan, och hänvisade till Sida. Sida har dock inte svarat.

Det är förstås bra med allmänna projekt; men ibland blir man berörd och vill gärna bidra till något specifikt.

Varför har inte problem med förlossnings-fistlar uppmärksammats mer? Paul Kristof undrar också:

I know why most African governments have done nothing to help fistula sufferers: those women are the poorest, most stigmatized, voiceless people on the continent. But since it is difficult to imagine a more important women's issue in the third world than maternal health, I don't understand why most feminist organizations in the West have never shown interest in these women either.

Perhaps it's because Westerners can't conceive of the horror of obstetric fistulas (Americans haven't commonly suffered fistulas since the 19th century, when a fistula hospital stood on the site of today's Waldorf-Astoria Hotel in Manhattan). Or perhaps the issue doesn't galvanize women's groups because fistulas relate to a traditional child-bearing role.

Det skulle vara gott att kunna bevisa att han har fel.
Permalänk

En saklig och insatt artikel om hur USA gått samman med "ondskans axelmakter" Iran och Irak(!) för att begränsa kvinnors rättigheter finns i The Guttmacher report: The President's Overseas Reproductive
Health Policy: Think Locally, Act Globally.

En mer polemisk och snabbläst från Znet: Bush Continues His War On Women.

Permalänk

På nya skivan "The well's on fire" har Procol Harum behandlat flyktingar, global orättivsa och till och med 9/11. Men den bästa låten är ändå utan tvekan Wall street blues:

You bought the pitch
The whole nine yards
The shiny dream
The house of cards
But now your dream's
Gone down the drain
The house of cards
A house of pain
They promised riches
Over-night
They stitched you up
It hurts alright
They took your money
An? your shoes
And now you've got
The Wall Street blues

They said the market
Could never go down
They took your savings
And then left town
They couldn't have done it
Without your greed
They only satisfied
A need
You tried to make
An easy buck
They pulled the plug
And now you're stuck
They took your money
And your shoes
I guess you've got
The Wall Street blues

Alla som tror att Procol Harum är ett trött och dammigt symfonirockband borde höra Gary Brooker waila och rulla i denna kraftfulla blues. Ska se om jag kan få upp ett smakprov...

Tidigare notis om girighet: Expedition Robinson och expedition Robert
Nästa: Glass och paneldebatt

Permalänk

Fredrik skriver angående boken om rättvisa:

"Lustigt att det är MKB som står bakom boken. Kanske ett försök att bättra på ett skamfilat rykte. Många som bor i Malmö (däribland jag) tycker nämligen att MKB just inte är det - rättvist, alltså, trots att det ska vara ett allmännyttigt företag. De senaste åren har man nästan enbart byggt exklusiva lägenheter, trots att behovet av små och någorlunda billiga lägenheter är enormt. Bostadsbristen är stor och unga ensamstående människor skriker efter någonstans att bo.

Någon bostadskö har MKB inte heller, utan man väljer hyresgäster godtyckligt. Det gör att det är svårt 'att komma innanför portarna', eftersom det är byten som gäller i hög utsträckning om man vill flytta. Vill man hitta någonstans att bo bör man alltså redan ha en lägenhet... Så jag hoppas verkligen att MKB:s ledning tar åt sig ordentligt av rättvisetankarna!"

Permalänk

EMU-anhängare anklagas i DN för att distribuera färdigskrivna insändare (och jag tror jag såg en motanklagelse mot nej-sidan någonstans också).

Det verkar som man skickar ut dem på papper, dock. I USA uppmärksammades att republikanerna hade lagt upp webbformulär med färdiga insändare, där sympatisörer bara skrev i sitt namn och mejladress till någon tidning.

Jag vet inte om det är så mycket att bli upprörd över. Men amrisarna har i alla fall med sedvanlig språklig uppfinningsrikedom skaffat ett underbart ord för det:

"The Republican party called this an 'instant grassroots' campaign. But after catching word, the American public came up with another name for the practice: astroturf, or fake grassroots."
(från Irregular Times)

Finns förstås också som verb: to astroturf.
Permalänk

Sätt upp en betydande prissumma. Tillsätt ett antal individer. Isolera dem och matcha dem alla mot alla i en utslagsturnering. Ge inga yttre incitament för samarbete.

Receptet för en dokusåpa är välkänt. Men långt innan Robinson och Farmen och de andra gjorde entre i tv använde spelteoretikern och statsvetaren Robert Axelrod receptet för en turnering mellan datorprogram, som blivit klassiskt.

Axelrod intresserade sig för hur samarbete egentligen kan uppstå, om människor samtidigt försöker maximera sin egen nytta eller vinning.

Han använde sig av "fångarnas dilemma"; en modell som beskriver situationer där två personer kan dra nytta av att samarbeta. Samtidigt skulle båda kunna vinna mer för egen del om de "lurar" den andre. Men om båda faller för frestelsen att maximera sin egen vinning får ingen någonting.

Tänk på två främlingar som gör upp ett köp på nätet. Säljaren erbjuder en värdefull kilskrift från Iraks nationalmuseum. Köparen lovar skicka pengarna.

För köparen kan frestelsen vara stor att bluffa, att helt enkelt inte skicka några pengar, men ändå få lertavlan av den (godtrogne) säljaren. (Kom ihåg att de inte sett varandra, inte känner varandra, och att sannolikheten för att de skulle mötas är mycket liten.) Säljaren, å andra sidan, kan också vara frestad att bluffa: skicka ingenting men ta pengarna.

Det märkliga med fångarnas dilemma är att om den andra parten är ärlig skulle jag tjäna på att fuska. Och om den andra partern fuskar tjänar jag också på att fuska. Så varför skulle jag samarbeta?

Men situationer, där motparterna bara möts en enda gång och aldrig mer, är sällsynta i verkliga livet. Där tvingas vi möta våra medmänniskor gång på gång. Då är samarbete uppenbarligen klokt: allt vad i viljen att människorna ska göra mot er, skolen i också göra dem. Men om medmänniskorna inte är helgon? Bör man fortsätta låna ut pengar till en bekant som aldrig bryr sig om att betala tillbaka?

Axelrod lät ett stort antal dataprogram, var och en med en egen strategi, mötas i en tävling med många ronder. Ett var ALL-DEFECT - ett hänsynslöst egoistiskt program som i varje situation förskte maximera sin egen vinning genom att lura sina "medspelare". Andra program försökte som regel samarbeta men strödde in någon bluff då och då för att öka sin vinning. Andra spelade helt slumpmässigt; ytterligare andra samarbetade som regel, men om de blev lurade straffade de medspelaren genom att bluffa i alla följande ronder.

Turneringen vanns överraskande av programmet TIT FOT TAT, vars grundstrategi var att alltid samarbeta. Om medspelaren bluffade, straffade programmet den genom att självt svara med en bluff i nästa rond. Men därefter "förlät" det snabbt och fortsatte erbjuda samarbete.

TIT FOR TAT besegrade alla andra strategier och samlade ihop mer vinning åt sig själv än de utpräglat giriga programmen. Det gjorde det genom att kombinera två egenskaper: att vara samarbetsvilligt och att vara förlåtande.

I ett följande experiment la Axelrod till en evolutionär aspekt. Program som fick höga poäng förökade sig, medan program som presterade dåligt "dog ut". Även här "vann" TIT FOR TAT. Det visade sig att även i en omgivning av totala egoister kan två samarbetande spelare få fäste och så småningom konkurrera ut mer själviska strategier.

Axelrod sammanfatade sina resultat i boken The evolution of cooperation (1984). Förordet till den brittiska upplagan skrevs av biologen Richard Dawkins:

This is a book of optimism. (---) As Darwinians we start pessimistically by assuming deep selfishness, pitiless indifference to suffering, ruthless heed to individual success. And yet, from such warped beginnings, something that is in effect, if not neccessarily in intention, close to amicable brotherhood or sisterhood can come. This is the uplifting message of Robert Axelrod's remarkable book."

Vid Expedition Robinsons premiärrunda förskräcktes många av att den uppmuntrade hänsynslös egoism och personlig girighet. Jag tittar inte mycket på dokusåpor. Men jag har noterat att redan efter någon säsong stod det klart att ett litet antal individer kunde nå finalen just genom att alltid samarbeta med varandra och inte falla för frestelsen att bluffa.

På något sätt känns det trösterikt.

Läs mer: Robert Axelrod själv och hans egen introduktion till studien.
Kommenterad ur politisk och biologisk synvinkel

I går: Matematisk rättvisa
Nästa: Wall street blues
Permalänk

Pratar man om girighet är det två ord som ganska snart dyker upp i samtalet: "rättvisa" och"kakan".

Nog är de flesta överens om att den som gjort ett bra jobb också gjort sig förtjänt av belöning. Är bonusar och förmåner verkligen berättigade, så är de väl rättvisa? Då kan det väl inte vara fråga om girighet?

Men om de som har chansen tar för sig; om chefer skär större och större bitar åt sig själva, trots att deras fonder eller företag går sämre och sämre, är det uppenbarligen någon form av kontrollmekanism som saknas.

Jag har varit lite dålig på att berätta på Blind Höna vad jag faktiskt gör. Under våren har jag bland annat formgett och producerat boken "Men är det rättvist?" ? en antologi där bland andra Torbjörn Tännsjö, Anders Isaksson, Christina Doctare och Dennis Töllborg utreder begreppet "rättvisa" ur juridiska, ekonomiska, filosofiska och biologiska synvinklar.

Jag har också bidragt med ett par små texter; en om Mercators "orättvisa" projektion och en om matematisk rättvisa.

Alla vet ju hur man gör om två personer ska dela på en kaka: en delar - den andre väljer bit. Men hur ska man göra när man är fler än två? Det går faktiskt att hitta ett sätt - en kontrollmekanism - som i princip kan användas för ett godtyckligt antal personer. Vill du veta hur kan du ladda ner artikeln "Att dela kakan" i pdf-format (en sida, 12 kB).

I går: Minoritetsmissförståndet
I morgon: Expedition Robinson och expedition Robert

Människor som arbetar med ungdomar brukar prata om ett fenomen som kallas majoritetsmissförstånd. Det kan till exempel innebära att varje femtonåring tror att alla andra femtonåringar har druckit sig fulla, och att de (också) måste göra det. Fast i själva verket har ytterst få gjort det.

En annan sorts missförstånd tycks vara utbredd bland vuxna amerikaner. En undersökning i Time för ett par år sedan visade att 19 procent av tillfrågade amerikaner hävdar att de tillhör de rikaste en procenten av befolkningen, och att ytterligare 20 procent förväntar sig att göra det i framtiden.

Så 39 procent tror att de kan klämma sig in i minoriteten på 1 procent. Resultatet ses som en förklaring på varför president Bushs rekordstora skattesänkningar får stöd av större grupper än den lilla grupp av extremt rika som verkligen gynnas av den.

"It's not hard to see why they think this way. Americans live in a culture of abundance. They have always had a sense that great opportunities lie just over the horizon, in the next valley, with the next job or the next big thing. None of us is really poor; we're just pre-rich," skrev David Brooks i New York Times.

(NY Times: The triumph of hope over self-interest. NY Times är gratis men kräver registrering.)

Hur är det med oss svenskar?

I går: Är girighet smart?
I morgon: Matematisk rättvisa

Permalänk

Ännu mer om det politiska språkets metaforer. En färsk intervju med lingvistikprofessorn George Lakoff (tidigare notiser här) om hur den konservativa sidan behärskar den politiska retoriken i USA finns på tompaine.com:

"Think about the framing of "tax relief." Relief says that taxation is an affliction, a burden that anybody who takes the affliction away is a hero and good, and anybody who is against it, wants people to suffer, right? You are against alleviating suffering? (---)

Liberals have no idea that language is not neutral, it is framed -- they walk into these things all the time. So, liberals have the idea that if you just tell people the facts, people will be rational, and reach the right conclusion. The facts will set you free. They won't!"

Lakoff pratar om hur den konservativa ideologin i USA modellerats efter metaforen om en strikt, patriarkalisk familj med den starka fadern. Liberalerna har däremot misslyckas med att skapa en retorisk "ram" byggd på idén om den goda, stödjande familjen.

Jag tvivlar på att Lakoff känner till det, men Sverige präglades ju under kanske 50 år av folkhemsmodellen, som Per Albin skapade just med metaforer om den goda familjen:

"Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andra, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ned och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytande av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och utarmade, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttna och utarmade, plundrare och utplundrade." 
(ur riksdagsdebatten den 28 januari 1928 - inklämt i en diskussion om sockerpriser och riksdagsledamöternas lunchtider)

Lakoff erbjuder också några allmänna retoriska råd:

"It's very important to know that if you take someone else's words or ideas and negate them, even if you are against the ideas... you support the ideas by negating them." (---) "You can't just take their frame and say we are against it, because you support their frame."

Intervjun är i två delar: Left Out By Right Rhetoric  och The Moral Imperative.
Permalänk

Här kommer ett experiment med tre enkla regler.

1. Alla som skriver till Kornet och ber att få tjugo kronor får det.
2. Alla som ber att få hundra kronor kan också få det - men bara om ni utgör färre än tjugo procent.
3. Om fler än tjugo procent ber att få 100 kronor, kommer ingen att få någonting.

Nu de dåliga nyheterna: tyvärr är detta bara ett tankeexperiment - jag kommer inte att skicka några pengar. Men hur skulle du göra om det vore på riktigt?

Hm. En rationell strategi vore förstås att satsa på att få 20 spänn. Om alla gör det, får alla sina stålar. Perfekt.

Hmm. Men eftersom alla andra också borde resonera så, finns det ju ett utrymme för dig att vara smart och sno åt dig mångdubbelt mer - utan att någon annan förlorar på det.

Hmmm. Men eftersom fler kanske resonerar likadant, finns ju en risk för att det blir för många som satsar på det högre beloppet. Men då får du ingenting, även om du satsar på det säkra, lägre beloppet. Så det mesta talar för att du borde satsa på det högre beloppet. Men å andra sidan... ja, hur skulle du göra?

Är det smart att vara girig? Är det smart att vara smart? Den senaste tiden har vi sett en ny girighet över hela världen. Eliter - inom business och politik - skaffar sig förmåner, bonusar och lönelyft bortom vad man trodde var möjligt.

Girighet är inte samma sak som stöld - att bryta sig in På Kornet och sno hela tävlingskassan. Girighet i praktiken handlar ofta om detta att man ser en chans att själv göra sig en hacka, utan att det verkar drabba någon annan. Utslaget per aktieägare betyder ett hundraprocentigt lönelyft för styrelseledamöterna förstås så gott som ingenting.

Kornets experiment verkar kanske egendomligt, men speglar faktiskt rätt många dilemman - samhälleliga såväl som vardagliga.

Som i bilkön, när frestelsen är stor att köra ut i filen för de som egentligen ska svänga av, blåsa förbi sådär en 75 bilar och så tränga sig tillbaka in där framme, precis innan avfarten. Men kön förvärras just av friktionen när de "smarta" tränger sig in; körde alla i lagom tempo i rätt fil skulle trafiken kunna flyta på.

Eller den hotade torsken. Inget land har intresse av att dra ner på fisket, om alla ändå tror att de andra kommer att sko sig (vi får ingenting och torsken torskar i alla fall). Så tar alla upp fisk - totalt sett, för mycket - en strategi som kan leda till att fisken försvinner helt.

Problemet brukar kallas "Fångarnas dilemma" och illustrerar hur girigheten - egenintresset - kan lura sig självt. De närmaste dagarna kommer Blind Höna att ha en liten serie om girighet.

Experimentet ovan har faktiskt utförts, för drygt 15 år sedan av tidningen Science 84. Läsarna fick riva en kupong ur tidningen, kryssa för tjugo eller hundra dollar, och skicka in.

Vad blev resultatet av experimentet då? Vad blir det nu? Om drygt en vecka får du veta. Och under tiden, fler notiser om girighet.

Imorgon: Minoritetsmissförståndet
Permalänk

Du känner till kvinnlig omskärelse - men inte hur tredje världens kvinnor drabbas av fistlar som följd av dålig förlossningsvård:

"After several days of labor without access to a doctor, the baby dies and the girl is left with a hole between her bladder, vagina and sometimes rectum. The result is that urine and sometimes feces drip constantly down her legs. In some cases, she is also left lame from nerve damage. (---)

In Nigeria, the Ministry of Women's Affairs estimates that some 800,000 women have unrepaired fistulas. In most countries, no one bothers to estimate the number of sufferers.

'These are the women most to be pitied in the world,' said Dr. Hamlin. 'They're alone in the world, ashamed of their injuries. For lepers, or AIDS victims, there are organizations that help. But nobody knows about these women or helps them'."

Nu är det helg, men på måndag tar jag reda på vilka svenska biståndsorganisationer som arbetar med det här problemet och vad de gör. Återkommer!

Under tiden, läs Nicholas Kristof i New York Times (varifrån citatet ovan är hämtat): Alone and ashamed - en av de mest upprörande och engagerande artiklarna jag läst på länge.

www.fistulahospital.org
Permalänk

... på förslaget att göra en enklare mobiltelefon för äldre, och skriver i dagens DN (ännu en artikel från DN Kultur som inte lagts ut på nätet förrän efter några dagar):

"Han kunde ha låtit marknadsföringen besvara brevet: ... Det vore snudd på åldersdiskriminering att göra en särskild mobil för gamla. För övrigt skulle det förstöra den unga fräscha märkesprofilen. Sony Ericsson får inte bli ett fall för långvården.

Han kunde ha låtit produktutvecklingen svara så här: "Försök inte. Här på Sony Ericsson är det ingenjörerna som bestämmer... det är efterfrågan som ska anpassas till tekniken, inte tvärtom...

Vad jag inte hade väntat mig var det svar jag faktiskt fick."
(DN: Sven Lindqvist, vecka 20)

Vi har som regel att inte bry oss om utomståendes idéer, skriver bolagets juridiska avdelning. Nu förstår ni kanske varför Ericsson går så dåligt, konstaterar Lindqvist. Och varför de som bryter ryggen får ligga kvar tills något annat företag lanserar larmtelefonen.

Nog finns det telekomföretag som gärna vill stå till tjänst för åldrade och sjuka - eller i alla fall tjäna pengar på dem. Problemet är kanske att de knappast är intresserade av enkla lösningar. Cordelia Edvardson refererar i krönikan "Miss 3G kan inte ersätta en vårdande hand" en tidigare Brännpunktsartikel i SvD (inte heller den på nätet).

"It, bredband och mobila 3G-tjänster ger stora möjligheter att förbättra framtidens sjukvård, och dessutom ge den krisdrabbade telekomindustrin en viktig marknad, skriver experter på it och medicinsk teknik, stod det. (...)

Herrarnas dröm om den framtida sjukvården gör alldeles uppenbart den personliga, hudnära kontakten mellan patienten och vårdpersonalen, som är så dyr i drift, till en överloppsgärning. Systern, vårdbiträdet och även doktorn kan ersättas av it, bredband och mobila 3G-tjänster. Viktigt för denna, ack så önskvärda, utveckling är dock 'att vi bygger upp en infrastruktur i form av nätverk' (nej ? inte mänskliga ? elektroniska förstås) och datorer som når alla individer. Sedan kan mormor själv med hjälp av ?enkla sensorer eller apparater? avläsa och sända sitt blodtryck, blodsocker med mera till vårdcentralen. Mer avancerad information i bilder kan överföras mellan patient och vårdpersonal med hjälp av ?videolänk vid både fast och mobilt telefoni, främst 3G system?. Och, tror herrarna, ?med denna kommunikation kan patienten få information som stillar hans eller hennes oro.?

Så rart! En verklig human variant av ättestupan! Vi kan lugnt räkna med att mormor har avlidit, i ensamhet och ångest, innan hon har lärt sig de tekniska finesserna. Eller också tynar hon bort i brist på en hand som läggs på hennes panna, ögon som möter hennes blick. Det är liksom inte detsamma med en videolänk och 3G-systemet. Men det är så det kommer att bli, försäkrar herrarna med glad tillförsikt. Det gäller att skynda sig att dö, innan den sista distriktssköterskan har ersatts av Mr Bredband och/eller Ms 3G."

Jag erkänner att jag är kluven. Är mer teknik i vården ytterligare ett steg på den väg som är senlagd med goda föresatser, men som leder åt fanders? Ellerhandlar det om att använda tekniken för att göra det bästa av en dålig situation?
Permalänk

Anders Jacobsen hittade konstiga bokstäver på Coca-cola-flaskorna i London, och undrade varifrån flaskorna kom. Att identifiera tecknen som georgiska var inte svårt. Mer imponerande var hur Colin kunde hitta adress och telefon till Coca-Cola-fabriken i Tbilisi.

Men mest intressant är ändå de vidare tankarna som detta väckte. Vad betyder det för miljön att läsk tydligen kan fraktas 3500 kilometer och ändå tydligen säljas med vinst? Hur fungerar parallellimporten inom EU? (Hela serien kan läsas från den första notisen.)

I sådana här fall infrias kanske något av löftet med bloggningen: ett globalt samtal, frivilliga insatser av enskilda intresserade, gemensam nytta. Dessutom är det roligt när utgångspunkten för forskningsresan är konkret och lokal: varifrån kommer den här flaskan som säljs i mitt snabbköp?

Det är en av nätets stora fördelar, att det faktiskt blivit möjligt att ta reda på det.

Permalänk

... eller ett thrillermanus:

"...den kritiska sommaren 1918 bildades på Lenins initiativ en fond på 50 miljoner rubel i utländska valutor och ädelstenar. De vita arméerna hade segrande trängt fram i Sydryssland och Lenin tänkte sig möjligheten av ett sammanbrott för sovjetväldet. I ett sådant fall skulle pengarna användas för finansiering av en fortsatt bolsjevikpropaganda och för ett återupprättande av sovjetmakten. Skatten fördelades på fem separata paket och utanpå vart och ett skrevs namnet på en bolsjevikledare. (...)

När Stalin efter Lenins död 1924 övertog ledningen av partiet erhöll han också dispositionsrätten över den hemliga fonden. Stalin ändrade några namn på paketen och strök bland annat ut sin fiende Trotskij. Ett paket skickade han 1924 till Stockholm, där det deponerades i ett bankvalv. 1926 och 1927 skickades ytterligare tre paket bort från Kreml (...) till Berlin. Nycklarna till alla dessa depositioner hade Stalin i förvar, och endast han kände till det lösenord som var nödvändigt för utlämnandet.
("Ur "Stalin - uppbyggaren" av Christian Windecke, Sthlm 1945)

Hunnen så långt börjar det killa i magen på läsaren: tänk om skatten finns kvar än idag? Tänk om den paranoide diktatorn aldrig vågade ge lösenorden vidare till någon, och tog dem med sig i graven?

Man ser framför sig ett paket inslaget i ett gulnat, sönderfallande exemplar av Pravda, med oljiga hampsnören, längst in i SE-bankens valv. Vad skulle innehållet vara värt idag? Vad skulle man göra med det? Dela ut det till det arbetande folket som ersättning för pensionspengarna som spekulerats bort på börsen? Eller starta en fond för ättlingarna till offren för Stalins terror? ... men så ser man att Windecke några rader längre ner dessvärre skriver att "Skatten har för länge sedan återgått till Moskva."

Fast tänk om han hade fel? Tänk om paketet blev kvar? Och säg att någon som grävt i kommunistpartiets gamla arkiv hittar uppgifter om det? Säg att det hämtades ut ur banken men av något skäl inte kunde lämna Stockholm, utan gömdes - och glömdes? Skumma krafter försöker få tag på det; men en svensk slavist kommer dem på spåren... (Hmm, vem skulle passa i huvudrollen?)
Permalänk

På mediekritik.nu visas i inlägget "Rohypnol eller dataspel - vilket är värst? hur "vinkeln" för en nyhet förändras, från den lokala morgontidningen till rikskvällstidningen.

Två drogade ungdomar som attackerat oskyldiga med en yxa, blev till slut i Expressen rollspelare (de hade i själva verket spelat tv-spel), medan drogerna bara nämns i förbigående (se kommentarerna under inlägget).

Länk via Mitt liv som skeptiker, som också har egna kommentarer i Hur man gör en nyhet:

Så skulden läggs givetvis på dataspel och/eller rollspel istället. Det blir ju så mycket enklare på det viset. Det är ju främmande för de äldre, och nyheten blir ju smaskigare. Lösnummerförsäljningen ökar och alla är glada. Sensmoralen att man inte bör blanda alkohol, droger och vapen är för länge sedan utslängd genom fönstret.

Permalänk

Paul Krugmans kolumn "Matters of Emphasis" i New York Times 29/4 bör helst läsas i sin helhet. Här är dock några utdrag:

"'We were not lying,' a Bush administration official told ABC News. 'But it was just a matter of emphasis.' The official was referring to the way the administration hyped the threat that Saddam Hussein posed to the United States. According to the ABC report, the real reason for the war was that the administration 'wanted to make a statement'. And why Iraq? 'Officials acknowledge that Saddam had all the requirements to make him, from their standpoint, the perfect target.'"

Noam Chomsky uttrycker samma slutsats i en intervju i ZNet:

" (...) [In September 2002] the administration released its National Security Strategy, sending many shudders around the world, including the US foreign policy elite. The Strategy has many precedents, but does break new ground: for the first time in the post-war world, a powerful state announced, loud and clear, that it intends to rule the world by force, forever, crushing any potential challenge it might perceive. This is often called in the press a doctrine of 'pre-emptive war.' That is crucially wrong; it goes vastly beyond pre-emption. Sometimes it is called more accurately a doctrine of 'preventive war.' That too understates the doctrine. No military threat, however remote, need be 'prevented'; challenges can be concocted at will, and may not involve any threat other than 'defiance' (...)

When a doctrine is announced, some action must be taken to demonstrate that it is seriously intended, so that it can become a new 'norm in international relations,' as commentators will soberly explain. What is needed is a war with an 'exemplary quality,' Harvard Middle East historian Roger Owen pointed out, discussing the reasons for the attack on Iraq. The exemplary action teaches a lesson that others must heed, or else.

Why Iraq? The experimental subject must have several important qualities. It must be defenseless, and it must be important; there's no point illustrating the doctrine by invading Burundi. Iraq qualified perfectly in both respects." ZNet: Noam Chomsky Interviewed (13/4 2003)

Krugman ställer fler frågor:

"One wonders whether most of the public will ever learn that the original case for war has turned out to be false. In fact, my guess is that most Americans believe that we have found W.M.D.'s. Each potential find gets blaring coverage on TV; how many people catch the later announcement - if it is ever announced - that it was a false alarm? It's a pattern of misinformation that recapitulates the way the war was sold in the first place. Each administration charge against Iraq received prominent coverage; the subsequent debunking did not.

Some strange things certainly happened. For example, in September Mr. Bush cited an International Atomic Energy Agency report that he said showed that Saddam was only months from having nuclear weapons. 'I don't know what more evidence we need,' he said. In fact, the report said no such thing - and for a few hours the lead story on MSNBC's Web site bore the headline 'White House: Bush Misstated Report on Iraq.' Then the story vanished - not just from the top of the page, but from the site. "

Slutligen:

"...why is our compassion so selective? (---) [C]onsider one of America's first major postwar acts of diplomacy: blocking a plan to send U.N. peacekeepers to Ivory Coast (a former French colony) to enforce a truce in a vicious civil war. The U.S. complains that it will cost too much. And that must be true - we wouldn't let innocent people die just to spite the French, would we?

Permalänk

Gustav på Det perfekta tomrummet har en hel del material och länkar kring bristen på säkerhet vid Los Alamos, insamlade under lång tid.

Permalänk

USA har återupptagit produktionen av de verksamma delarna för kärnvapen, meddelar det amerikanska energiministeriet.

"The United States has regained the capability to make nuclear weapons for the first time in 14 years and has restarted production of plutonium parts for bombs, the Energy Department said Tuesday. (---)

Under a Bush administration plan, the Energy Department is beginning limited production of plutonium parts for the stockpile of nuclear weapons and will begin laying plans for a new factory that could produce components for hundreds of weapons each year."
Källa: LA Times: After 'Decline,' U.S. Again Capable of Making Nuclear Arms

En intressant detalj, med tanke på påståendena före kriget om hur snabbt och enkelt Irak skulle kunna skaffa sig kärnvapen, är att det för världens största ekonomi tar två årtionden att få total kapacitet:

"Although the United States built its first nuclear bomb in a matter of a few years during World War II, the effort to restart component production is going to take about two decades." (min markering)

Vad man nu gjort är en ny "pit" - ett ihåligt klot av plutonium, omgivet av vanliga sprängämnen som när de utlöses pressar ihop sfären och sätter igång kärnreaktionen - till en W 88-stridsspets för en Trident-missil. Detta har tagit åtta år, enligt talesmän för Los Alamos National Laboratory.

"The announcement marks an important symbolic and operational milestone in rebuilding the nation's nuclear weapons complex" skriver LA Times. Sannerligen. Det har en tid stått klart att president Bush ser kärnvapen som en reguljär del av landets arsenal, och sänkt tröskeln för hur de ska kunna användas. (Se Blind Höna: Bush och bomben.)
Permalänk

Om du bara läser Blind Höna kanske du missat den nya På Kornet-artikeln om krånglande datorer i sjukvården. Gör inte det.

Permalänk

Flera bloggare lägger ut listor på favoritböcker eller böcker de läser just nu. Johan och Linnea har nyligen gjort det, likaså Torgny, och Erik har både en lista både på vad han läser just nu och vad han läst tidigare.

Frågan är om det är klokt. Inser ni de potentiella konsekvenserna?

För någon tid sedan hörde den stora kvällstidningen av sig och bad mig komma till ett möte. Det visade sig - efter lite hemlighetsmakeri - att de behövde hjälp till ett projekt för att utveckla nya tjänster (och system för att ta betalt för dem) till tidningens sajt.

Så detta var alltså en sorts anställningsintervju. Men männen från kvällstidningen var inte särskilt angelägna om att undersöka mina erfarenheter från liknande projekt. De bad inte om referenser. Lön var inte heller något de tog upp annat än i förbigående. Nej, den tunga frågan, som de så småningom klämde fram med var följande:

"Ehh ... vi har ju läst en hel del på din hemsida ... och förstått att du läser rätt mycket böcker och så ... så vi undrar ... om du tror att du skulle kunna jobba med folk på den här arbetsplatsen?"

Jag blev nog rätt överraskad. Till de mer sanningsenliga saker jag brukar skriva på min cv hör att jag har väldigt lätt att samarbeta med nästan alla. I huvudet försökte jag snabbt gå igenom om jag skrivit något särskilt ofördelaktigt just om tidningen ifråga - utan att komma på något.

Jag försökte i alla fall framhålla att jag tog alla jobb professionellt. Och att även om jag kanske inte var så road av Expedition Robinson själv, kunde jag inte tänka mig att det skulle vara ett problem; jag har jobbat åt regeringen i flera år, trots att jag inte gillar allt vad Göran Persson säger heller.

Men frågan kom tillbaka under intervjun. Tror du att du skulle kunna jobba med folk här?

Så småningom visade det sig att man valde en annan person för jobbet. Jag måste erkänna att jag inte vet om det var något annat som fällde avgörandet: min skattesmäll från 1999 eller någon jag stött mig med ... men faktum kvarstod; det tyngsta de ville fråga mig om var om jag som bokläsare - möjligen ett noa-ord för "intellektuell" - kunde funka i deras miljö. (Kanske var det klokt av dem - jag kanske inte skulle stått ut, jag kanske hade "gone postal", som den amerikanska termen lyder.)

Så se upp. Böcker är farligare än man tror. Som en liten guide till olämplig läsning har jag i alla fall försökt hitta alla böcker jag nämnt på Blind Höna från starten till och med första kvartalet i år. Här är alltså, som det brukar heta på kvällstidningsspråk, HELA LISTAN:
(Not: än så länge går dessa länkar till Blind Hönas gamla arkiv).

• V S Naipaul: Ett hus åt Mr. Biswas
• Arthur Koestler: Natt kl 12 på dagen
• Astrid Lindgren: Mio min mio
• Sven Lindqvist: Utrota varenda jävel
• Fredrik Lindström: Världens dåligaste språk
• Donald Norman: The design of everyday things
• Douglas Adams: Liftarens guide till galaxen
• Douglas Adams & John Lloyd: The (deeper) meaning of Liff
• Arkadij och Boris Strugatskij: Picknick vid vägkanten
• Mark C. Baker: The Atoms of Language
• Frederick Brooks: The Mythical Man Month
• François Cavanna: Sången från stäppen
• Anatoli Kuznetsov: Babij Jar
• Mark Crispin Miller: The Bush Dyslexicon
• Richard Saul Wurzman: Information Anxiety
• Eyvind Johnsson: Strändernas svall
• Isaac Asimov: Stiftelsen
• Sven Lindqvist: Nu dog du - bombernas århundrade
• Ray Jackendoff: The Foundations of Language
• Tore Janson: Språken och historien
• Jonas Söderström: Att skriva för webb är att skriva för publik
• Göran Segeholm: Den ofrivillige fotografen
• Bibeln
• Nationalencyklopedins ordbok
• Paul Davies: How to build a time machine
• Sven Lindqvist: Hemmaresan
• Eugene Burdick och Harvey Wheeler: Fail-Safe
• Antony Beevor: Stalingrad
• Donald Norman: Emotional Design
• Russel Hoban: Riddley Walker
• Ursula K LeGuin: Övärlden

PS: Så här i efterhand har jag försökt hitta ett bra svar - a la "MADs avsnoppande svar på dumma frågor", om någon minns den - på den där frågan. Vad man kunde ha sagt, om man varit kvicktänkt? Så jag utlyser härmed en tävling: skicka ditt förslag till mig: bästa förslag vinner en bok. För säkerhets skulle garanterar jag vinnarens anonymitet.
Permalänk

Efter att sångerskan Natalie Maines kritiserade Bush har "arga fans arrangerat offentlig krossning av Dixie Chicks-skivor". Så skrev DN igår 24 april, (Kulturdelen sid 4).

Arga fans, bara sådär? Inte precis. Paul Krugman konstaterade i New York Times att protesterna organiserades av radiokanalen Clear Channel, som kontrollerar mer än 1200 radiostationer över hela USA och mer och mer dominerar den amerikanska etern. Varför gör de så?

"Experienced Bushologists let out a collective "Aha!" when Clear Channel was revealed to be behind the pro-war rallies, because the company's top management has a history with George W. Bush. The vice chairman of Clear Channel is Tom Hicks (...)
When Mr. Bush was governor of Texas, Mr. Hicks was chairman of the University of Texas Investment Management Company, called Utimco, and Clear Channel's chairman, Lowry Mays, was on its board.
Under Mr. Hicks, Utimco placed much of the university's endowment under the management of companies with strong Republican Party or Bush family ties. In 1998 Mr. Hicks purchased the Texas Rangers in a deal that made Mr. Bush a multimillionaire.

There's something happening here. What it is ain't exactly clear, but a good guess is that we're now seeing the next stage in the evolution of a new American oligarchy. As Jonathan Chait has written in The New Republic, in the Bush administration 'government and business have melded into one big us'."
(Paul Krugman: Channels of Influence, NYT 25/3)

Permalänk

Häromdagen refererade jag Sven Lindqvist om aboriginernas konst. Idag dyker samma ämne upp i en artikel i New York Times:

"'Less than 20 years ago 'you could barely give it away,' said Tim Klingender, director of Sotheby's Aboriginal art department in Sydney. 'People just didn't take art made by Aboriginal painters seriously.'

'But at our sales in July,' he said, 'we'll have people from all over the world bidding hundreds of thousands of dollars for art you could have bought for hundreds in the 1970's. We're estimating a total sale value of more than $3 million.'"
New York Times 24/4: "In Australia, Modern Aboriginal Art is a Hot Commodity" (gratis men kräver registrering)

Sven Lindqvist skrev:

"Ja, de infödda som hade förlorat sin mark till vita bosättare
Men som fått bo kvar som obetalda statare och lantarbetare
Tills de blev ivägkörda när rancherna mekaniserades på 1970-talet,
Dessa samma infödingar
Kunde nu tio-tjugu år senare
Bara måla en liten tavla av marken som de ville ha tillbaka
Så tjänade de tillräckligt med pengar för att köpa hela ranchen.
Hade världen blivit galen?
Och vems var felet?
Var det inte på museet alltihop hade börjat?"
Museum, mod och moral (direktlänk till textversionen)

Permalänk

Det finns inget instrument som (för mig) ligger närmare den mänskliga rösten i uttryckskraft, än det armeniska blåsinstrumentet duduk.

Det har en ton som är otroligt rik på känslor; den kan gråta, viska, andas, skrika; smeka som en fjäder eller skära som en kniv.

På den här sidan kan du lyssna till eller ladda ner några mp3-smakprov med duduk. Lyssna på Djivan Gasparyans "A cool wind is blowing" eller Komitas "Sourp".

Komitas är den armeniske nationalkompositören som förlorade förståndet av att bevittna de massakrer som startade den 24 april 1915. Idag är därför dagen då armenier minns de upp till 1,5 miljoner armenier som dödades i detta 1900-talets första folkmord.

Folkmordet på armenierna har en egendomlig förmåga att glömmas bort, och så återupptäckas vart tionde år så där. Se till exempel Samantha Powers bok "A Problem from Hell: America and the Age of Genocide" (Basic Books), som för ett par veckor sedan recenserades i SvD: "Folkmord ingen prioriterad fråga i USA". (På amazon.com finns också recensioner och utdrag ur boken, som även handlar om folkmorden i Rwanda och de "etniska rensningarna" i det forna Jugoslavien.)

Men vill man hellre lyssna än läsa, rekommenderar jag att du botaniserar bland Richard Hagopians inspelningar på amazon.com eller Djivan Gasparyans skivor (också på amazon).

Den som framför allt lyft fram duduken på senare tid är Peter Gabriel, som - om jag minns rätt - just fick höra Gasparyan, blev fast och valde "A cool wind is blowing" som inledande tema för skivan "Passion" - musik som användes i Martin Scorseses film "The last temptation of Christ". Duduken har sedan också hörts tilll exempel i soundtracket till "Gladiator".

Och ikväll kan man höra Peter Gabriel live, på Globen i Stockholm.

Permalänk

Oj! Sven Lindqvists webbplats, www.svenlindqvist.net har äntligen uppdaterats och fixats till.

Under lång tid led den av fel som bland annat gjorde att Mac-användare inte kunde komma åt innehållet. Nu verkar det funka. Tyvärr använder sajten fortfarande frames, dock.

Även några nya artiklar har lagts in. Missa inte artikeln om Museum, mod och moral (direktlänk till textversionen):

"1951 bevisade den store antropologen Strehlow att de inföddas konst var underlägsen därför att de såg allting ovanifrån, vilket begränsade konstnärens syn och hindrade honom från att se fritt och klart. Befrielsens dag kom inte förrän den vite mannen visade sina färgbilder för de infödda. Dessa lärde sig då att det finns en horisont. De lärde sig måla akvarell nästan lika bra som en europé. (---)

1964 kom det en bok om Gammal och Ny Aboriginkonst, som visade att den Nya Aboriginkonsten var gjord av vita australier som lät sig inspireras av de svarta och därigenom åstadkom verk som var de svartas oändligt överlägsna. Det är bara vita konstnärer, med sin vidare kulturella bakgrund, som förmår förvalta arvet från aboriginerna och förvandla deras mönster och myter till modern konst.

I det läget krävde det stort mod att hänga ett verk av en svart konstnär sida vid sida med ett verk av en vit. Det innebar ju ett underförstått påstående att konstverken vore på något sätt likvärdiga. (---)

Det australiensiska borgerskapet betraktade sitt nationalmuseum som en konstens helgedom. Och där, bland de stora, erkända mästerverken,
Hängde nu vad de alltid hade betraktat som negerklotter,
Eller på sin höjd som billiga kuriositeter och turistsouvenirer.
Och nu skulle det plötsligt beundras som konst!
Och utslagna fyllon som borde köras bort från parkbänkarna
Lyftes nu plötsligt fram som stora konstnärer."

(SL:s senaste artikel finns dock inte där, men dock på DN.se - ett dagboksblad i DN Kultur 7 april.)

Eftersom dagens På Kornet-artikel utgår från Sven Lindqvists "Lägenheter på Verkstadsgolvet" från 70-talet, bör jag ju uppmärksamma att man på sajten kan klicka sig fram till ett kort utdrag ur boken. (Eller lura frames och gå direkt på utdraget med den här adressen.)
Permalänk

På tur att spelas in i ny version av Hollywood: "Casablanca" - med Ben Affleck i stället för Humphrey Bogart och Jennifer Lopez som ersättare för Ingrid Bergman.

Den som blir upprörd över detta kan protestera genom att underteckna uppropet
"Stop Them Before They Film Again" på www.petitiononline.com

"Om det finns en typiskt amerikansk konstform, är det imitationen?" frågade jag i notisen Hollywood gör om "Solaris" också! i höstas.

Permalänk

Jag avlyssnade två personer på tunnelbanan. "Nej," sa den ene och lät trött men samtidigt bestämd. "Vi har inte tid att testa det nya systemet nu. Vi klarar inte det. Det får bli som det blir, vi får ha det som det är tills det är dags att göra om det igen, om en fem år."

Jag rös. Fem år för användare med ett system som inte är testat. Vad kan det tänkas kosta i bortfall i produktivitet? I psykiska belastningar på användarna?

Jag tycker att jag sista månaderna hört talas om allt fler datasystem med svåra brister. Många av Sydkrafts abonnenter får skyhöga elräkningar på grund av felaktigt affärssystem. Orimliga väntetider hos arbetslöshetskassan Alfa; orsak nytt datasystem. Pensionärer får inte pension - datafel hos riksförsäkringsverket.

Ny artikel På Kornet idag: Måste vi underkasta oss omänskliga datasystem?

Permalänk

Visst är det väl ungefär det här man skulle önskat att George Bush sagt till världen om terrorismen och om Irak?

"Today is an occasion for the world to reflect upon and draw lessons from these terrible events. It is a day for recognizing that demonizing others lays foundations for a dark cycle of hatred. Transcending this venomous pattern requires painful introspection about the past and wise determination to forge a new future based on truth and reconciliation."

Statsmannamässigt, storsint, självrannsakande. "Painful introspection about the past" - kanske ett erkännande om att USA finansierat Al Quaida och försett Irak med kemiska vapen?

Jo, orden har också utgått från George Bushs presidentkansli. Men inte med anledning av världen idag, utan om arvet efter ungturkarnas folkmord på armenier 1914-15. Så här låter början på uttalandet:

"Today, we commemorate an appalling tragedy of the 20th century, the massacre of as many as 1.5 million Armenians through forced exile and murder at the end of the Ottoman Empire. These horrific killings left wounds that remain painful for people in Armenia, in Turkey, and around the world. I join the Armenian community in America and across the globe in mourning this horrendous loss of life."
(24 april 2002)

Trots att det först verkar vara rätt starka formuleringar, protesterade armenier i USA kraftigt - därför att Bush noggrant undvek att kalla massakrerna för "genocide", folkmord.

För många är det en djup skymf. Historiker är ense om att den väldokumenterade slakten på armenier bör betecknas som folkmord. Men Turkiet har aldrig officiellt erkänt vad som hände, och en vildsint historierevisionism i landet försöker till och med hävda att någon utrotning aldrig ägt rum.

Och Turkiet har varit en strategiskt alltför värdefull allierad för USA. Så Bush (likväl som Clinton före honom) har gett vika för kraftiga turkiska påtryckningar - enligt en BBC-dokumentär hotade den (förra) turkiska regeringen med att kasta ut de amerikanska militärbaserna om armenierna gavs plats i den amerikanska folkmordslagstiftningen. (EU-parlamentet beslöt redan 1987 att kräva att Turkiet före inträde i EU måste erkänna och ta på sig ansvaret för folkmordet.)

"Sadly, today again we witnessed the continuation of this Administration's policy of complicity in the Turkish Government's denial the Armenian Genocide," kommenterade en företrädare för den armenisk-amerikanska nationalkommittén Bushs tal.

"While we appreciate the President taking the time to offer remarks on this solemn occasion (...) we were particularly disappointed by the President's use of terms such as 'venomous patterns' and 'the dark cycle of hatred' - which cloud the clear-cut moral issues at stake in Turkey's genocide denials - at a time when he has called for 'moral clarity' in the conduct of our foreign affairs."

Men är det ändå inte dags att - som Bush verkar säga - stryka ett streck över det där, och gå vidare? Det var ju ändå snart 100 år sedan?

För armenierna är förintelsen fortfarande ett öppet sår. Inga "Nürnberg-rättegångar" har hållits, inga skadestånd har utbetalats, armenier har inte kunnat återvända till sitt gamla hemland i östra Turkiet. Och ovanpå det, förnekandet.

De som förnekar den judiska förintelsen brännmärks med rätta. Varför har de som förnekar 1900-talets första folkmord belönats med partnerskap och bistånd?

Rättvisa är en svår sak. Inga armenier tror att de ska få tillbaka sina städer och byar. Och de som beordrade och utförde folkmorden är givetvis också döda sedan länge.

Men de flesta känner nog att en liten aning mer rättvisa är nödvändigt, innan man kan gå vidare. Inte glömma och gå vidare - men minnas och gå vidare.
Permalänk

George Lakoffs text (se notisen nedan) finns faktiskt online, för den som kan vara intresserad:

http://philosophy.uoregon.edu/metaphor/lakoff-l.htm

De här metaforforskarna är knepiga. Ibland när man läser om deras rön blir man genuint överraskad: "oj, att vi verkligen konsekvent använder just begrepp från det här området när vi pratar om det där? Det har jag aldrig tänkt på ..." men sen ibland förefaller allt vara helt platt och självklart.

Permalänk

För att legitimera kriget talar man om det i cost/benefit-termer, påpekade Lakoff - se notisen nedan. Men hur skulle en analys av kostnader kunna se ut?

För den första krigsinsatsen har Bush begärt 75 miljarder dollar - 640 miljarder kronor - från kongressen. Hur mycket är det?

Tja, ett sätt är att utgå från de uppskattningsvis tio miljoner människor som den 15 februari protesterade mot kriget. Enbart denna första krigsbudget skulle ha räckt till att ge alla tio miljonerna 64.000 kronor var, rakt i handen.

Föreställ dig vad man kunde ha uppnått med de pengarna. Varje demonstrant kunde ha tagit en månad ledigt från jobbet. Varenda demonstrant kunde köpt en flygbiljett till Irak (och gett resebranschen istället för militärindustrin ett fantastiskt globalt uppsving). Tio miljoner människor hade kunnat fylla Baghdads gator - en resning som Saddams regim säkerligen inte hade kunnat hejda.

Och ändå skulle varje demonstrant ha haft tusentals kronor att ge ut för att förbättra sjukhus, köpa mediciner, skolor, skydda museer. Och gott om pengar för att betala fler vapeninspektörer från FN, eller för att muta irakiska byråkrater att berätta om några massförstörelsevapen faktiskt fanns nedgrävda någonstans.

Kanske hade tio miljoner inte varit nödvändigt. Kanske skulle det räckt med en miljon människor - var och en med 640.000 kronor till sitt förfogande.

Kanske är detta bara en meningslös räkneövning om alternativnytta. Men den visar ändå tydligt vilka nästan ofattbart stora summor ett krig kostar. Och då är kostnader för återuppbyggnad eller mänskligt lidande inte alls medräknade.

Kanske skulle en sådan invasion ha blivit mer hjärtligt mottagen av irakierna. Det får vi förstås aldrig veta. Kanske är det bara en naiv dröm.

Men när människomassor blir tillräckligt stora blir de som tidvattenvågor, och till och med ärrade bödlar förstår att det är hopplöst att stå emot. I Estland, i Tjeckoslovakien, i Bukarest, i Belgrad, vid Berlinmuren hände det.

Så, på ett plan tycker jag ändå inte att ett sådant förslag är så verklighetsfrämmande.

Permalänk

Jag har i tidigare notiser skrivit om krigets metaforer: i första hand som medvetna retoriska grepp för att påverka läsarna i en viss riktning.

Men en del så kallade kognitiva semantiker menar att metaforer är ett mycket mer grundläggande sätt för oss människor att organisera vårt tänkande. De pekar på hur även de "vardagliga" bilderna i språket inte är slumpmässiga utan bildar tydliga mönster eller modeller, som vi använder för att hantera verkligheten. Ilska är t.ex. en het vätska - man kan "koka över", "explodera" av den och så vidare. Livet är en vandring - vi "väljer väg" i livet, "går vilse", hamnar i en återvändsgränd, "går in i väggen", till slut har det kanske "gått bra" för oss, sen "går vi bort".

Vårt sätt att tänka och resonera styrs av sådana modeller, menar de. En av fältets förgrundsfigurer, George Lakoff skrev redan efter Gulfkriget för tio år sedan artikeln "Metaphor and war. The metaphor system used to justify war in the Gulf" (vilken jag upptäckte bara häromdagen).

Lakoff ser metaforen "Krig är politik fortsatt med andra medel" (myntad av militärstrategen Clausewitz) som central. Eftersom ett annat system av metaforer säger oss att "politik är affärer", bildas tillsammans en tankesfär som jämställer krig med normala och vardagliga mänskliga aktiviteter som affärer och politik. Tillsammans medger de en annan metafor: "kriget är en cost/benefit-analys", som i sin tur associerar till nyktra, ekonomiska kalkyler, pålitlighet, noggrannhet, ansvar; en bild som förstärks av ytterligare ett antal metaforer.

Med sådana metaforer distansieras vi från kriget som dödande och lemlästning, från blod och sönderbrända kroppar, sorgen hos fäder och mödrar som förlorar sina barn, från lidandets verklighet. Moraliska aspekter har ingen plats i det nätverk av bilder som vi använder för att beskriva verkligheten.

En annan metafor är "Staten är en person" . Även om den metaforen verkar oskyldig på ytan, döljer den också alla de vanliga människor, som kan drabbas av ett krig. "Aftonbladet inne i Saddams stad" skrev den stora kvällstidningen om Bagdad på löpsedeln. Fast det bor ju fem miljoner till där.

Lakoffs arikel publizerades i "Thirty years of linguistic evolution" (1992, redaktör Martin Pütz). I sin helhet finns hans teorier bland annat i "Metaphors we live by" (1980) och "Philosophy in the flesh" (1999) - båda tillsammans med Mark Johnsson.

Permalänk

"De bilder ni ser på teve visas om och om igen för att ge en uppseende-
väckande effekt."

Så sa - på ett ungefär - en del skeptiker om det första, emblematiska störtandet av Saddam-statyn i Bagdad. Sannolikt var det influgna paramilitära styrkor i USAs sold som rev den och inte Bagdad-bor, menar de (se notisen "Propaganda?").

Men nu var det USAs försvarsminister Rumsfeldt som gjorde uttalandet ovan. Hans syfte var att påskina att plundringen i Irak inte var särskilt stor. "Det är samma bilder av några människor som går ut ur en byggnad med en vas," fortsatte han (DN 13 april). Att "samma bilder om och om igen" visats av statyfällningen irriterade honom naturligtvis mindre.

Bilder är aldrig bara bilder. De redigeras och passar in i ett mönster av antydda eller redan färdiga tolkningar. Även om satsen "USAs influgna milis rev statyn" är sann, betyder det förstås inte att satsen "Verkliga Bagdadbor älskar fortfarande Saddam" därmed också blir sann. Kanske var de bara inte fullt så entusiastiska över USA-invasionen som männen som lät den amerikanska stridsvagnen dra omkull statyn. Kanske höll de sig bara inomhus av (befogad) rädsla för upphetsade unga män med automatvapen.

I morgon (den 15 april) analyseras DNs och Svenskans bilder från Irakkriget vid en öppen föreläsning på Konstvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. Professor Margareta Rossholm Lagerlöf och forskningsassistent Anna Tellgren ska tala om hur Irakkriget iscensätts i tidningarnas bildmaterial. Klockan 18-20, hörsal 8, hus D, södra husen, Frescati. Det har förutsättningar för att bli intressant.

Permalänk

När uppskattningsvis tio miljoner människor protesterade mot kriget den 15 februari låg också de marina metaforerna nära. En miljon människor - som i London och Rom - ser knappast ut som ett demonstrationståg längre, utan som en flodvåg, en tidvattenvåg av människor som väller fram.

Amerikanska metal-bandet System of a Down satte ihop bilder från demonstrationerna världen runt till sin video "Boom" - se panelen ovan.

Även om inte metal är vad jag normalt lyssnar på är det en stark låt med starka bilder. Och det känns onekligen som en stil mer passande för världsläget än "We shall overcome". Finns att se på bandets sajt.

System of a Down är Serj Tankian, Daron Malakian, Shavo Odadjian och John Dolmayan - fyra killar från Los Angeles, med ett tungt politiskt engagemang; och ja, de råkar vara armenier.

Permalänk

När stora samhällsförändringar sker, brukar de marina metaforerna tas fram. "Saddam Husseins regim är ett sjunkande skepp; rädda er men ni kan", manade Rumsfeldt de irakiska soldaterna när de amerikanska trupperna började närma sig Bagdad.
"Det är som en fördämning sprängts", sade en radioreporter när plundringen började på Bagdads gator.

Jag kan inte höra metaforen "sjunkande skepp" utan att tänka på "Vågen" av världens (troligen) främste marinmålare: Ivan Konstantinovitj Ajvazovskij (eller Aivasovski eller Ayvazovsky - namnformerna varierar). Fast egentligen kunde han lika gärna kallas Hovhannes Aivasian, vilket han 1817 föddes som i en armenisk familj i hamnstaden Feodosia på Krim (i nuvarande Ukraina).

Redan tidigt visade han sig vara ett geni på att avbilda havet: i stiltje eller i storm, i sol eller månljus, med olja, krita eller blyerts. Krusningar, ljusets spel, himlens speglingar, solen i kanonröken som sveper in skeppen på bataljmålningarna - allt behärskade han till fulländning. (Däremot var han en riktig klåpare i att måla människor. Hans enstaka porträtt av amiraler, och historiska bilder av Pusjkin, är skrattretande.)

Han hade en talang - och han förstod att utnyttja den till fullo. Under andra halvan av 1800-talet var han en internationell konstkändis, med utställningar på många håll i Europa (han besökte även Sverige - ett bevarat porträtt av honom togs hos fotografen Selma Jacobsson på Fredsgatan 15 i Stockholm).

Totalt gjorde han flera tusen målningar. Det tog honom som regel bara några dagar att få ihop ytterligare ett hamnsceneri eller en solnedgång över havet. Han gav folk vad de ville ha (och fast den illusoriska briljansen är stark, är en del av hans verk kanske på gränsen till vad vi idag skulle kalla hötorgskonst).

Men "Vågen", som han målade mot slutet av sitt liv, 72 år gammal, är allt annat än hötorgskonst. När den ställdes ut i Paris 1889 belönades Ajvazovskij med Hederslegionen.

Klicka på bilden här ovan så får du se en större version av bilden. Relativt sett, alltså - originalet är mer än fem meter brett och över tre meter högt. Femton kvadratmeter - den skulle inte få plats i mitt vardagsrum ens om jag hängde den i taket.

Kraften i bilden, i det formatet, är sådan att den fullständigt tar andan ur en. Senast jag såg den var i september 2000 när Ryska muséet i Petersburg öppnade en stor Ajvazovskij-utsällning. Den festliga invigningen kom av sig, eftersom ubåten Kursk just gått till botten av Ishavet med man och allt. Många ryssar stod stilla framför "Vågen", länge.

Vad som fascinerar mig djupt är att "Vågen" (och Ajvazovskijs andra verk) målades långt innan det fanns kameror som kunde fånga havet i storm. Ajvazovskij kunde inte, i sin studio, jämföra med färgfotografier eller se filmbilder av stormigt hav för att se hur skummet kastas i luften, hur färgen spelar över vågdalar och vågtoppar. Allt måste han ha registrerat och memorerat, för att sedan plocka fram det under många långa timmar i ateljen.

Titta på den stora "Vågen" hur skummet formar ett sorts rutnät på vågen till höger om skeppet. Hur visste han?

Idag blir man ofta imponerad av hur väl rinnande vatten och vattenytor återges i datoranimerade filmer och bilder (till exempel i filmer som Ice Age eller The Perfect Storm). Men vad som idag kräver kombinationer av hundratals programmerare, datorer, special effects-artister, särskilda vattentankar och så vidare, fixade en enda kille, med en pensel i handen, alldeles själv för drygt hundra år sedan.

Ofta kallas Ajvazovskij ryss - men han var armenier, och en källa till stolthet armenier emellan. "Armenien har måhända ingen marin (=flotta), men vi har världens störste marinmålare," är ett typiskt armeniskt skämt.

Ajvazovskij dog år 1900, fjorton år innan turkarnas massakrer kulminerade och runt en miljon armenier mördades. Och idag är det svensk premiär på "Ararat" - en film om folkmordet av Atom Egoyan, en annan märklig och unik armenisk bildskapare. Se trailern, kolla filmbolagets info, eller den armeniska aktivist-sajten www.ararat-the-movie.com.

Det kommer mer om Armenien under de närmaste dagarna på Blind Höna.

Permalänk

Två utmärkta kommentarer till kriget i Guardian. Författaren Julian Barnes skriver om gåtan Blais (som jag gjorde 21 mars) och om det assymmetriska kriget:

"The return of British bodies has been given full-scale TV coverage: the Union-Jacked coffin, the saluting Prince Andrew, the waggling kilts of soldiers escorting the hearse of their fallen comrades. Then each dead soldier's face comes up on screen, sometimes in a blurry home colour print, with listing of wife, fiancee, children: it thuds on the emotions. But Iraqi soldiers? They're just dead. The Guardian told us in useful detail how the British Army breaks bad news to families. What happens in Iraq? Who tells whom? Does news even get through? Do you just wait for your 18-year-old conscript son to come home or not to come home? Do you get the few bits that remain after he has been pulverised by our bold new armaments? There aren't many equivalences around in this war, but you can be sure that the equivalence of grief exists. Here come the widow-makers, goes the cry as our tanks advance. Here too come the unwitting recruiters for al-Qaida."
Julian Barnes: This war was not worth a child's finger (The Guardian, 11/4 2003)

Dramatikern David Hare skriver också om "equivalence", och om hur kriget startades av politiker som själva smet undan krigstjänst i Vietnam, när det var aktuellt för dem. Men framför allt lysande om det nya politiska landskapet:

"It appears that something so profound is happening in the world that none of us is yet able to grasp it. How can we consider and speak to the possibility that America is deliberately declaring that the only criterion of power shall now be power itself? (---)

George Bush is a born-again Christian and a recovering alcoholic. I see in him the uncontrollable anger of the alcoholic, once directed at himself, sluiced away every night into his bloodstream and out into the gutter, now, tragically, directed, via his amazingly aggressive, amazingly triumphant body language, on to whatever poor soul comes into his sights.

The intention to destroy the credibility of the United Nations, and its right to help try and defuse situations of danger to life, is not a byproduct of recent American policy. It is its very purpose. Bush chose Iraq not because it would make sense, but because it wouldn't. He did it, in short, because he could. No better reason than that. "Because I can, I will." The thinness of the justification for this war is, in fact, its very point. As is the arbitrariness of the target. The proliferation of other named targets - Syria, North Korea, maybe Burma, why not China? - adds, in Bush's eyes, only to the deliciousness of the game.

Caught, significantly, chuckling and laughing before a supposedly serious press conference about enemy losses and American advances, Bush comes to represent the man flexing private muscles for no other reason than the feral pleasure of the flex. What is being asserted today is the right to assert, to go in with absolutely no gameplan for how you will get out. Did the Bush administration deliberately omit to put any aid to Afghanistan in its current budget plans? Or, worse, did it simply forget?

Tonight in Jerusalem, next to the Garden of Gethsemane, under cover of war, while the world is not looking, Jewish fundamentalists are moving into an armed apartment block on land which belongs to the Palestinians; in the White House, Christian fundamentalists dream of moving on to murder and mayhem in countries beyond count; and on the stony hillsides of Pakistan and Afghanistan, Muslim fundamentalists dream of moving on to murder and mayhem in countries beyond count. The trade union of international politicians exercises an ever more Stalinist grip, moving countries and armies to wars they do not want. Only the people say no."
David Hare: Don't look for a reason (Guardian 12/4 2003)

Permalänk

För en visualisering av kostnaderna för kriget, i relation till andra kostnader, se sidan Operation Iraqi Liberation.

Fler siffror om kriget i Toronto Star (rulla ner sidan en bit).

PS: En av de första notiser jag skrev på Blind Höna - i slutet av 2001 - handlade om skillnaden mellan en miljon och en miljard. Jag får fortfarande en hel del besök till den notisen från sökmotorer.

Permalänk

Idag får man naturligtvis glädjas med irakierna och kurderna.

Jo, kriget var fortfarande orättfärdigt.
Men diktaturen faller, och priset för kriget blev sannolikt förhållandevis lågt (fast vi vet väldigt lite om offren för bombkriget).

Det är väl lite för tidigt att summera. Men man kan ändå känna lättnad. USAs militära vågspel gick hem (förmodligen). Det kunde ha gått mycket värre, både för koalitionens soldater och för det irakiska folket.

Bör vi protestera om Bush åter ställer sig över folkrättten och drar ut på nya fälttåg? Javisst.

Idag är det dags för glädje. I morgon börjar det svåra igen - för irakierna, för USA, för resten av världen.

Permalänk

Jag har hävdat att opinionen mot kriget inte är anti-amerikansk. Den är i mycket högre grad anti-Bush (Ett exempel är Margaret Atwoods artikel "A letter to America" (i The Globe and mail, 28/3).

Men så hittade jag till slut lite äkta, good-old anti-amerikanism. Var? Förstås i brittiska, solitt konservativa The Times:

"You would not expect British commanders to criticise their allies publicly, but troops who have witnessed Americans at close quarters in this war are baffled at their approach to Iraqi civilians. (---)

One captain in the Royal Marines, watching a US unit monitor a checkpoint, said: 'The Americans are still behaving like invaders, not liberators. They behave as if they hate these people.'

Indeed, many American troops speak as though they do. You often hear them describe 'Eye-rakis' in disparaging language. One US officer in charge of delivering humanitarian aid earlier this week likened the crush of people waiting to get hold of food and water to a pack of stray dogs. (---)

British commanders are appalled at how the Americans pulverise anything from afar before daring to set foot out of their armoured vehicles.

This was no better illustrated than in the first skirmish of the land war, where the American 15th Marine Expeditionary Unit was handed what should have been the easy capture of the seaport of Umm Qasr. Royal Marine officers watched incredulously as their US compatriots bombed and shelled the town for five days.

There is no doubt that the experience of nearly 30 years policing Ulster has taught British forces that the only way to root out gunmen is to patrol on foot, searching house by house. They did this in Bosnia, in Sierra Leone and Afghanistan.

The rhetoric of US soldiers is often provocative. When an American colonel was asked by The Times what the role of the Fifth Corps would be, he replied: 'We are going in there, we are going to root out the bad guys and kill them.'

His men, grouped around him, grunted, whooped and punched the air as if they were watching a football match.

A British officer who saw this exchange shook his head and walked away, saying: 'We are working from a different script but you won’t get anyone in Whitehall to admit it.'”
The Times, 2/4 2003: America brings Darth Vader to the desert
(Times kräver registrering).

Den aristokratiske, vidsynte britten mot råa amerikanska tölpar i spetsen för obildade tonårssoldater. En alltför välkänd stereotyp, etablerad av årtiondens James Bond-filmer och annan populärkultur.

Enligt en besläktad stereotyp borde förstås den lågutbildade, fattiga arbetarklassen i USA stödja kriget. Utan perspektiv och utblick borde de falla pladask för den primitiva patriotiska retoriken.

Men att tro att folk är dummare än man tror är dummare än man tror, som Tage Danielsson sa. James Doran, också reporter på The Times, reste Greyhound-buss från New York till Pittsburgh, och talade med passagerarna. Alla utom en var emot kriget:

"The famous coaches with their bounding dog logo have become a mode of transport reserved for people who can neither afford a big gas-guzzling sports utility vehicle nor the $150 for a flight on even the cheapest of budget airlines. (---)

Hearing a discussion about the war, the dozen passengers aboard the stuffy bus look up from their newspapers or open dozing eyes, hopeful for a distraction from the stench of the chemical lavatory.

None of them likes the idea of war — and none understands why the US is engaged in conflict in Iraq at all.

Hilda Navarro, 70, agrees: “I would like to tell George Bush: ‘Stop it! Right now!’ ” (---) The three passengers have seen many wars during their lives as immigrants in America, each one fought by their sons and daughters. “You don’t get Bush and his family going over there,” George says.

Ruel Stewart, 60, from Handsworth in Birmingham, was a paratrooper before emigrating to the US. “I don’t think Mr Bush has any right to go around the world telling people how to behave in their own backyard. As for that Mr Blair — he is just a lapdog.”

Cassandra Fitzpatrick, 34, and her sister, Yolanda Smith, 17, are keen to join the argument. “I’m from Panama, and boy, we’ve seen it all before, when they went to get Noriega. They took their time looking for him, killing people. Seems to me they should have knocked on the door where they was mailing the cheques to, right?” (---) We are living day by day. All the billions of dollars on the bombs and reconstructing Iraq. There’s people here in Jersey need food and houses. What about reconstructing America?” Cassandra gets a little round of applause as the back of the bus turns into an episode of the Ricki Lake Show.

“My feelings towards the war is I hate it,” Sheila says. “Me, too,” Benjy agrees. “We want peace.” She worries about the Iraqi people. “Why is my country bombing these poor people? They are more poor than people here, and we bomb them. It is terrible.”

Times 31/3 2003: Why is my country bombing these poor people?

Permalänk

Generallöjtnant William S. Wallace, V Corps commander i Irak, sa i förra veckan att "the enemy we're fighting is different from the one we war-gamed against".

Kanske, för när US Army i ett krigsspel i fjol möttes av "okonventionell" taktik gjorde man om spelet:

"En amerikansk marinkårsofficer som spelade Saddam i ett övningsscenario sänkte den amerikanska flottan och vann. Ingen lärde sig något av det - han blev beordrad att inte göra om det.

Marinkårsofficeren Paul Van Riper överraskade den amerikanska sidan genom att inte spela efter USAs förutsättningar:

"'You're going to have to use cellphones and satellite phones now', they [= spelledningen] told me. I said no, no, no - we're going to use motorcycle messengers and make announcements from the mosques," he says. "But they refused to accept that we'd do anything they wouldn't do in the west. (...)

Faced with an abrupt and embarrassing end to the most expensive and sophisticated military exercise in US history, the Pentagon top brass simply pretended the whole thing had not happened."

Läs hela inlägget (inklusive länk till originalartikeln) Think different på Blind Höna i oktober
Permalänk

Tommy skriver:

I CNNs uppräkning av koalitionens arsenal finns atomvapen med (rulla till botten, klicka på "Tactical nuclear warheads").
Bland dem: "The B61-11 would be used in an urban environment."

Permalänk

Inga B skrev till Blind Höna och frågade:

Din teori om att Bush skulle vara beredd att använda kärnvapen för att bli kvitt Saddam är verkligen skrämmande. Varför tror du det?

Den 26 januari 2003 publicerade Los Angeles Times artikeln "The Nuclear Option in Iraq; The U.S. has lowered the bar for using the ultimate weapon" av William Arkin, militäranalytiker och regelbunden medarbetare i tidningen. Arkins artikel (finns ej kvar på gratissajten men kan köpas från arkivet) är seriös, detaljerad och välinformerad:

"One year after President Bush labeled Iraq, Iran and North Korea the 'axis of evil,' the United States is thinking about the unthinkable: It is preparing for the possible use of nuclear weapons against Iraq.

At the U.S. Strategic Command (STRATCOM) in Omaha and inside planning cells of the Joint Chiefs of Staff, target lists are being scrutinized, options are being pondered and procedures are being tested to give nuclear armaments a role in the new U.S. doctrine of 'preemption.'

According to multiple sources close to the process, the current planning focuses on two possible roles for nuclear weapons:

• attacking Iraqi facilities located so deep underground that they might be impervious to conventional explosives;
• thwarting Iraq's use of weapons of mass destruction.

(...) According to U.S. Central Command sources, a 'Theater Nuclear Planning Document' for Iraq has been prepared for the administration and Central Command."

Så det finns färdiga planer. Men redan långt innan Irakkriget noterade bedömare att Bushadministrationen radikalt ändrat USAs kärnvapenstrategi.

Till och med Reagan på sin tid sa "I support a zero option for all nuclear weapons . . . my dream is to see the day when nuclear weapons are banished from the face of the earth." (16 januari 1984).

George W. Bush har däremot (13 mars 2002) slagit fast att "I view our nuclear arsenal as a deterrent ... and the President must have all options available to make that deterrent have meaning."

Arms Trade Resource Center vid World Policy Institute skrev i en rapport i maj 2002 att:

"The Bush administration’s new nuclear doctrine represents an abrupt departure from the policies of prior administrations, Democratic and Republican alike. Far from representing "new thinking," as some observers have suggested, the proposed Bush nuclear policy represents the triumph of a small circle of conservative theorists who have long pressed for expanding the role of nuclear weapons as a guarantor of U.S. military superiority and a tool for exerting political and strategic influence."

Beskedet den 13 mars i fjol var Bushs svar på varför han föreslagit att USA ska utveckla en ny generation mindre, bunkersprängande atomvapen. William Arkin i Los Angeles Times kommenterar:

"(...) the Bush administration's decision to actively plan for possible preemptive use of such weapons, especially as so-called bunker busters, against Iraq represents a significant lowering of the nuclear threshold. It rewrites the ground rules of nuclear combat (...)

De nya bunkersprängarna är dock inte utvecklade ännu. Men det finns andra, färdiga vapen att ta till, berättar The Denver Post (20/12 2002), citerad på GlobalSecurity.org:

"The fact that Bush is willing to even consider employing nuclear firepower has many analysts wondering just what weapons in the U.S. arsenal would be suitable for conducting tactical strikes, which aim to wipe out military objectives such as an armored regiment of the Republican Guard.

The United States virtually eliminated its supply of tactical nukes during the past 20 years because they are costly and dangerous, analysts said. As a result, the United States is left with mostly strategic warheads (...)

The only nuclear warhead in the U.S. arsenal that analysts said would be suitable for tactical strikes that limit collateral damage - civilian deaths - is the B61, a gravity or dumb bomb developed in the late 1960s. The B61 can be configured to pack up to 150 kilotons of power, although the yield can be minimized to 0.3 kilotons. By comparison, the weapons used against Japan in 1945 were 20-kiloton devices. "

Sedan kriget startat och bromsats upp har flera inflytelserika politiker eller påtryckare hävdat, att koalitionen borde bomba mer, och utan hänsyn. Också i Los Angelse Times skriver den välkände militärstrategen Edward Luttwak (26/3) The Deadly Cost of Selective Bombing:

"There has been a lot of American self-congratulation about the precautions taken to avoid civilian casualties and suffering, but one wonders as to its cost for the troops that will soon enter Baghdad. (...) Selective bombing is wrongheaded; perpetuating the regime causes more casualties, certainly among Iraqi troops, than "collateral damage" would (...) it might be a good idea to revise the Baghdad target list."

Alltså: ett mer hänsynslöst bombande skulle ändå, totalt sett, innebära mindre lidande än ett utdraget krig. Det argumentet har alltsedan 1945 ekat från Hiroshima och Nagasaki.

Men räcker det verkligen som motiv för kärnvapen?

Flera militärer, citerade i Los Angeles Times och i New York Times säger att kärnvapen säkert inte kommer att användas, inte minst för att det finns andra bomber som kan uppnå samma militära effekt.

Men om syftet inte enbart är militärt? Arkin igen:

While Pentagon leaders insist that [it] does not (...) take nuclear weapons lightly, critics fear that removing the firewall and adding nuclear weapons to the normal option ladder makes their use more likely - especially under a policy of preemption that says Washington alone will decide when to strike.

Och medan strategen Luttwak mest är engagerad i de egna truppernas säkerhet, representerar Mo Mowlam - minister i Tony Blairs regering 1997-2001 - något mycket farligare: politikern som riskerar förödmjukelse och vill att ett rejält bombkrig ska göra motståndaren mjuk och respektfull. Så här skrev hon i Daily Mirror igår:

"Yes, we will most likely at the end of this win, but we will have lost any respect Arab opinion may have had for us. Remember we must do this, we cannot walk away from the Middle East, we need oil. (...)

My awful conclusion is we must win this war quickly, and be seen to be brave, powerful and invincible.

We have no choice but to adopt the last option with more bombing and taking the war to the enemy, even if that means the dreadful level of casualties that will go with it. We will still be hated, but we will also be held in awe.

Fear and respect is not as good as friendship and understanding but it is better than being despised."
(We must step up bombing, 1/4 2003)

Nej, jag tror inte att sannolikheten att kärnvapen används är stor. Men vad vi diskuterar nu är just värsta tänkbara scenario - inte det troligaste.

Hittills har många spekulerat i vilka eventuella vapen Saddam kan tänkas sätta in om han blir trängd.

Men läs vad Mowlam skriver igen. "We have no choice but to adopt the last option". Mo Mowland tänker säkert inte på kärnvapen - men hon använder ett språkbruk som direkt för tankarna dit. Last option. No choice.

Vi har sett att policyn finns.
Färdiga insatsplaner finns.
Materielen finns.
Motivering finns.

I Bush har vi en president som inte utmärkt sig för tålmodighet. Som föredrar drastisk retorik före resonemang och nyanser ("den som inte är med oss är mot oss"). Som gjort sig känd för att inte lyssna på råd från andra än den innersta kretsen.

Om George Bush känner att han håller på att bli förnedrad ("despised").
Om han inte kommer åt Saddam Hussein.
Om han kan påstå, att en inringad eller trängd Saddam satt med fingret på knappen för en attack med B- eller C-stridsmedel...

Permalänk

Kulturdelen av DNs sajt är inte riktigt pålitlig - man vet inte riktigt vilka artiklar som dyker upp där, eller när. Sajten har också ett problem med sökmotorn, som stundtals inte indexerar artiklar som faktiskt publicerats.

Dagens artikel av Sven Lindqvist om bombkrigets historia - Ett nytt Guernica? - finns ännu inte på nätet. Däremot har två tidigare artiklar till slut dykt upp, oväntat men välkommet.

Bomber är aldrig rättfärdiga, som publicerades i tidningen den 24 mars, tar upp balansräkningen över andra världskrigets bombningar av civilbefolkning i Tyskland:

"Under krigets första år fanns det förvisso en verklig risk att Hitler skulle segra. De bomber som då fälldes utgjorde bara några få procent av den totala bombmängden. De kan fortfarande moraliskt försvaras, dels med Storbritanniens nödläge, dels därför att de visserligen drabbade civila men ännu inte var systematiskt riktade mot dem.

Det från högsta ort sanktionerade massdödandet av civila tyskar i deras bostäder började först våren 1942. Då stod Storbritannien inte längre ensamt mot Tyskland utan tillsammans med två supermakter, USA och Sovjet. Och 80 procent av bomberna fälldes under krigets sista 10 månader, när risken att Tyskland skulle segra var obefintlig.

Så vari bestod nödvändigheten?

Och på vilket sätt bidrog dessa sista 80 procent av bomberna mot Tyskland till att säkra en demokratisk utveckling i landet? Skulle färre bomber ha givit ett i motsvarande grad mindre liberalt statsskick?"

I En Höga visan för kriget - i tidningen den 25 februari - refererar Lindqvist krigsteoretikern Bernardi:

"Ibland talas det fortfarande som om fredens upprätthållande vore politikens yttersta mål. Mot sådana av falsk humanitet präglade åsikter måste det klart och bestämt sägas ifrån att det inte bara är statsmannens rätt utan under vissa omständigheter också hans plikt att börja krig.

En stormakt får inte vara beskedlig. En stormakt måste sträva att uppnå positiva mål och fred är bara avsaknad av krig. Det är statens heliga rätt att gripa till vapen. Övertygelsen härom måste alltid hållas vaken i folkmedvetandet. (...)

'Statens väsen är makt. Den som inte är manlig nog att se den sanningen i ansiktet bör hålla tassarna borta från politiken', skrev Heinrich von Treitschke, den tyska extremhögerns mest älskade historiker. Bernhardi citerar honom och fortsätter:

'Staten har en plikt till självhävdelse som inte är uttömd med blotta avvärjandet av fientliga angrepp.' Det är en plikt att gripa till krig så snart den egna statens makt ifrågasätts av andra stater. Även ytligt sett ringa anledningar kan under vissa omständigheter vara berättigad krigsanledning när statens anseende står på spel. Ty anseendet är en väsentlig del av makten.

'Har man hotat med krig, måste hotet fullföljas. Visar sig krigshotet otillräckligt för att få de egna kraven respekterade, måste konserten börja. Då blir rätten till krig en nationell plikt att föra krig', skriver Bernhardi.

Lägg hans ord på minnet. Det kan vara bra att känna igen dem, om ni skulle råka få höra dem igen."

Permalänk

Det har talats om att gatustrider inne i städerna är USAs "worst-case scenario".

Det stämmer inte: jag tror att man ska vara klar över att USAs absolut värsta scenario är ett krig där man inte lyckas döda Saddam Hussein. Skulle han på något sätt undkomma - som ytterligare en gäckande bin Ladin - skulle det vara det värsta militära fiasko USA någonsin upplevt, och det skulle fullständigt utplåna Bush's politiska karriär.

Detta borde oroa mödrar och fäder till de amerikanska soldaterna, och det borde oroa hela världen.

Det betyder att vi kan utgå ifrån att inget, absolut INGET pris kommer att vara för högt för USA för att döda Saddam. Om så en halv division marinsoldater måste stryka med för att komma åt honom, om han förskansat sig, så kommer de att offras.

Eller, om USA bedömer att det krävs någon lagom stor kärnladdning för att döda honom kommer man att använda en sådan - och därigenom rasera kärnvapentabut, vilket kommer att göra jorden till ett oerhört mycket farligare ställe att leva på.

Permalänk

Lördagens demonstrationer var inte lika stora som de i februari, men det beror i Sverige knappast på att opinionen svängt (vilket den delvis gör i framför allt Storbritannien och i viss mån i USA, när patriotismen sätter in).

Snarare är det en vanmakt som sprider sig: Vi demonstrerade för ett nej till kriget; vad ska vi säga nu?

Jag ser också att flera bloggare delar den känslan: Thorvald på Förvetet tänker till exempel bara posta positiva inlägg i den närmaste framtiden.

Jag förstår dem. Jag känner själv en besvikelse; samtidigt har jag lätt att bli en aning besatt. Jag borde skriva mer om användargränssnitt och intranät just nu.

Men jag har beslutat att fortsätta lägga ut och länka till sådant som intresserar mig - framför allt eftersom så mycket inte tycks få plats i de vanliga medierna, trots förlängda sändnngstider.

Som Robert Byrds tal i den amerikanska senaten:

... today I weep for my country. I have watched the events of recent months with a heavy, heavy heart. No more is the image of America one of strong, yet benevolent peacekeeper. The image of America has changed. Around the globe, our friends mistrust us, our word is disputed, our intentions are questioned.

Eller om hur Claire Short, ministern som kovände och stannade i Blairs regering, tvingades inse att USA inte vill låta andra vara med och styra Efterkrigs-Irak:

Clare Short returned empty handed from Washington yesterday as Britain's efforts to put the United Nations in charge of reconstructing post-war Iraq ran into opposition from the Pentagon.

Amid signs of widening divisions off the battlefield between the US and its closest ally, Whitehall officials expressed concern that America's military planners appear to be cutting the UN out of any political role in favour of its own plan to put a retired general, Jay Garner, in the driving seat. (The Guardian: Blow for Short in battle with Pentagon - Military wants US firms to run Iraq's hospitals

Om inte annat, så för min egen skull, för att hålla reda på dem. (Det var väl det som var idén med bloggning från början - göra det man vill och dela med sig till den som vill.)
Permalänk

I teven rulllar direktsändningarna från fronten och från det bombade Bagdad. Verkligheten har till slut kommit ifatt det som Tom Lehrer förutspådde redan i början av sextiotalet:

"Hej svejs mor jag far med bomb så stor så vänta ej på mig Den ska jag fälla där fienden drälla se och följ me på din teve När vi på alla frontavsnitt slår till för att få landet fritt ta lugnt din kaffekopp och sitt för tevekameran går ja du får se med utsökt skärpa massakern som snart förestår!"

Tom Lehrer var sångare, pianist och satiriker, och turnerade och gjorde skivor redan på femtiotalet. Sitt stora genombrott fick han på sextiotalet; den trallvänliga "So long, Mom, I'm off to drop the bomb" finns på på Lehrers tredje skiva "This was the year that was" från 1965.

Den här svenska versionen finns på skivan "I Tom Lehrers vacka värld", som skådespelaren Lars Ekborg spelade in 1967. Översättningarna gjordes av Per-Anders Boquist.

När sextiotalet gick över i sjuttiotal hade Lehrer tröttnat och gick tillbaka till sitt "riktiga" jobb som matematikprofessor. I mitten på sjuttiotalet förklarade han, att det blivit omöjligt att skriva politisk satir efter att Henry Kissinger fått Nobels frespris (1973).

Men Lehrers beska satir och svarta klarsyn har fortsatt att locka lyssnare. Både de hans egna skivor och "Lars Ekborg i Tom Lehrers vackra värld" finns återutgivna på cd.

Här och där ser man uppgifter om att radiostationer stoppat viss musik med anledning av kriget. Sådana listor fanns även under det förra Gulfkriget. Men Lehrer hade de missat.

Vem skriver en lika framåtskådande satir idag? Blir framtidens krig ännu mer televiserade? I ett mejl läser jag att en BBC-reporter påstås ha sagt att "Nu ser vi ju det bara från ena sidan. Nästa krig kanske vi ser i split screen från bägge sidorna samtidigt."

I en uppföljare till Lehrer skulle man kanske låta US Army fusionera med CNN och låta krigen finansieras genom försäljningen av sändningsrätterna?
Permalänk

Så mycket som 30 oljekällor i södra Irak har satts i brand, sade den brittiske försvarsministern på BBC.

Och bandet jag är besatt av, har just gett ut en skiva (den första på tio år) med ett brinnande jordklot på omslaget och titeln "The well's on fire".

Och idag arrangerar sångare från Kungliga operan i Stockholm en sjungande protest mot kriget. Vad de sjunger? Händel's "Lascia ch'io pianga" - "Låt mig gråta" - en melodi som Matthew Fisher, Procol Harums hammond-geni, på nya skivan använt som bas för kompositionen "Fellow travelers".

Allt hänger samman.

Permalänk

"Nora och jag lekte krig i går", berättar Sara. "Det var kul, vi målade oss i ansiktet. Vi var soldater som skulle hjälpa Irak." Nästa vecka fyller hon åtta.

Min första tanke var på det som Michael Moore citerade i sitt (senaste) brev till George Bush: How bad do you have to suck to lose a popularity contest with Saddam Hussein?

Nästa tanke blev en plötslig insikt om hur det nu låter på tusentals skolgårdar på Västbanken, i Pakistan, Indonesien, Iran, Saudiarabien... "Osama bin laden is cracking up champagne right now", som någon analytiker sa igår (en dålig metafor eftersom han säkerligen inte rör alkohol, men i alla fall begriplig för västerlänningar).

Fler tror tydligen detsamma: Rand Beers, ansvarig för anti-terror-frågor i National Security Council har plötsligt begärt avsked:

"There is a predominant belief in the intelligence community that an invasion of Iraq will cause more terrorism than it will prevent. There is also a tremendous amount of embarrassment by intelligence professionals that there have been so many lies out of the administration -- by the president, (Vice President Dick) Cheney and (Secretary of State Colin) Powell -- over Iraq," kommenterar författaren och forskaren James Bamford i Washington Times: "Top White House anti-terror boss resigns".

Permalänk

Bushs agenda och supermaktens arrogans, hur chockerande den än är, är ändå lätt att förstå. Hans Republikanska garde pressar på för erövring av Irak.

Det är inte heller svårt att förstå varför Albanien, Azerbadzjan, Bulgarien, Colombia, Eritrea, Estland, Etiopien, Georgien, Makedonien eller Uzbekistan ställt sig på USAs sida. När den störste killen på skolgården börjar mucka, är det klokt att sälla sig till gänget bakom honom och heja på. Man behöver inte slåss själv, och chansen är ju stor att han bjuder på godis sen.

Men Tony Blair är den stora gåtan för mig. Inte att han riskerar sin politiska ställning - kriget kommer ju att vinnas och Blair kan "på den segrande populismens räkmacka lätt glida igenom nästa val", som Klipspringer skriver på I dåligt sällskap.

Men att han så lättvindigt kastar det folkrättsliga systemet över bord.

"The US can afford to go it alone," som Robin Cook sa i sitt avskedstal. "But Britain is not a superpower. Our interests are best protected not by unilateral action but by multilateral agreement and a world order governed by rules."

Permalänk

Robin Cooks "resignation speech" från det brittiska parlamentets "back benches" kommer att bli en retorisk klassiker:

" (...) For four years as foreign secretary I was partly responsible for the western strategy of containment.

Over the past decade that strategy destroyed more weapons than in the Gulf war, dismantled Iraq's nuclear weapons programme and halted Saddam's medium and long-range missiles programmes.

Iraq's military strength is now less than half its size than at the time of the last Gulf war.

Ironically, it is only because Iraq's military forces are so weak that we can even contemplate its invasion. Some advocates of conflict claim that Saddam's forces are so weak, so demoralised and so badly equipped that the war will be over in a few days.

Mrs Speaker, we cannot base our military strategy on the assumption that Saddam is weak and at the same time justify pre-emptive action on the claim that he is a threat.

Iraq probably has no weapons of mass destruction in the commonly understood sense of the term - namely a credible device capable of being delivered against a strategic city target.

It probably still has biological toxins and battlefield chemical munitions, but it has had them since the 1980s when US companies sold Saddam anthrax agents and the then British Government approved chemical and munitions factories.

Why is it now so urgent that we should take military action to disarm a military capacity that has been there for 20 years, and which we helped to create?

Why is it necessary to resort to war this week, while Saddam's ambition to complete his weapons programme is blocked by the presence of UN inspectors?

Only a couple of weeks ago, Hans Blix told the Security Council that the key remaining disarmament tasks could be completed within months.

I have heard it said that Iraq has had not months but 12 years in which to complete disarmament, and that our patience is exhausted.

Yet it is over 30 years since resolution 242 called on Israel to withdraw from the occupied territories.

We do not express the same impatience with the persistent refusal of Israel to comply.

I welcome the strong personal commitment that the prime minister has given to middle east peace, but Britain's positive role in the middle east does not redress the strong sense of injustice throughout the Muslim world at what they see as one rule for the allies of the US and another rule for the rest.

Hela talet kan - helst - höras och ses via Real Player hos BBC eller - om belastningen på videoutsändningen blir för tung - i textversion.

Permalänk

"George Bush was first refirred to me late in 2001, when the pressures of supporting a fragila economy, investigating capitalist fraud on a massive scale, adopting a steadfast line on ever-increasing US environmental abuses and waging an international war on terror began to take their inevitable toll.

It was clear that the President needed help. Using my patented Crayon Therapy™ technique, over the next few months ha attempted to find a new form of expression for his fears, hopes an darkest desires through the medium of art."

Bland alla Bush-satirer som väller fram är nog det här den svartaste och mest skabrösa: "Tony & me by georg bush, as told to dr parsons".

Den fanns redan i fjol i brittiska bokhandlar, som ett ganska tunt handgjort häfte som såldes framme vid disken. I den var Tony Blair lika mycket måltavla som George Bush.
Nu har de den påstådde psykoterapeuten "Dr Parsons" samlat fler "terapeutiska" teckningar i glada kritfärger, av pistoler, bomber, "baddies" och "soljers" och givit ut dem i bokform

Teckningarna sägs ge oss "fascinating insights into the workings of the presidental brain ... his curious and disturbing obsession with guns and "boms", and intimate revelations about his relationship with Prime Minister Tony Blair."

Missa inte den animerade kortversion av boken som finns på Dr Parsons sajt. Den är mer koncentrerad, men också något mer... rumsren än boken.

Boken kan beställas från amazon.co.uk men inte från amazon.com. Om den kommer dit så småningom vet jag inte. Men D:s mamma berättar bekymrat från Los Angeles att komiker och satiriker inte längre skämtar om George Bush. Flera har blivit rädda; häromdagen hade Los Angeles Times en rubrik som meddelade att skådespelare som protesterade mot kriget måste räkna med att efterhand stå utan jobb.

Permalänk

Nej, det här omslaget lär vi inte få se på Newsweek de närmaste dagarna. Men det är inte heller förfalskat: det är Newsweek från den 20 januari 1992 - ett år efter att det förra Irakkriget slutade.

När nu Bush den yngre i praktiken förklarat krig mot Irak kan det vara värt att gå tillbaka till hur det var då. Att kriget mot Irak förberetts länge framgår av Newsweeks genomgång år 1992: "we're going back [to the gulf] doing this again in three to five years", citerar tidningen en armeofficer i Pentagon. Nå, det tog några år till.

Man kan notera att orsaken inte heller då var Iraks kärnvapenprogram - "the United Nations have apparently dismantled Iraq's nuclear-weapons program", konstaterar Newsweek. (Några år senare kallade FN hem sina inspektörer, vilket gav Saddam fria händer igen.)

Varför stoppde Bush den äldre kriget? Få hade nog haft något emot att Saddam den gången fångades och ställdes inför rätta.

På nätet och bland amerikaner växer konspirationsteorin att Bush träffade någon sorts avtal med Saddam - att låta honom sitta kvar mot olja till exempel. Saddams skulle sedan snabbt brutit löftet. Därför skickar Bush senior till slut sin son för att fixa kontraktet. "You fool with me, you're dead meat, man." Det kanske inte är så troligt, trots allt.

Newsweek hävdar i artikeln 1992 att det var Colin Powell - då chef för generalstaben, nu utrikesminister - och Dick Cheney, då försvarminister, nu vicepresident - som påverkade Bush att stoppa kriget. De militära målen var uppnådda, menade Powell och Cheney. Ett av skälen var också att bilderna från bombmassakern på de militärt betydelselösa flyende irakierna längs huvudväg 6 från Kuwait var så obehagliga, att man var rädd för att opinionen skulle svänga.

Det konkreta resultatet var att två divisioner av Saddams republikanska garde undkom utan att bekämpas. Dessa kunde omdelbart därefter krossa de irakiska shiamuslimernas uppror i Basra. USA - och den internationella koalitionen - hade Republikanska gardets helikoptrar i siktet när dessa besköt civilbefolkningen i Basra. De internationella styrkorna fick order att absolut inte ingripa (generallöjtnant Douglas Tystad, citerad i Newsweek 20/1 1992.)

George den andre använder nu all retorik han kan för att framhålla Saddams förtryck av sitt folk de senaste tio åren. Det kan då vara värt att komma ihåg vilka som lät honom sitta kvar, då.

Permalänk

Den anonyme Ayn Rand-profeten Xipe (och jag börjar faktiskt tröttna på anonyma bloggare, så det blir ingen länk här) tar "En delad värld" nedan som utgångpunkt för lite tämligen förutsägbar socialism-bashing. Tämligen poänglöst eftersom Maboe är från Sydafrika, och kapitalism snarare än socialism har skapat slummen och kåkstäderna.

Permalänk

... och språkbruket i media skapar en felaktig bild. Kriget är (tyvärr) ohejdbart. Det är, i mitt huvud, en helt annan sak.

"Oundviklig" är katastrofen som ingen kan påverka, även om man vill: supertankern utan styrförmåga som driver upp mot revet.

Ohejdbar: den amerikanska krigsmaskinen är visserligen en supertanker som inte kan bromsas längre, men det beror inte på roderhaveri utan på att kaptenen blivit galen, barrikaderat sig på bryggan och med berått mod siktar på katastrofen.

Protester, om än digitala, kan inte stoppa den. Men det är ändå intressant att läsa om hur motståndet mot kriget växt rekordsnabbt med hjälp mejl och webb:

"... an instantaneous movement that was partly assembled in [a] computer. During the past three months it has gathered the numbers that took three years to build during Vietnam. It may be the fastest-growing protest movement in American history."

Läs hela i New York Times 9/3: Smart-Mobbing the War
Permalänk

September i fjol. Statsmän, ambassadörer och ministrar samlades till toppmöte på lyxhotellet Sandton Intercontinental i en av Johannesburg rikaste förorter. Colin Powell blev utbuad när han försvarade Bushs och USAs försök att sabotera begränsningen av växthuseffekten.

Samtidigt samlades runt tjugotusen de allra fattigaste - landlösa och arbetslösa från hela världen - i en av Johannesburgs eländiga kåkstäder, för att marschera till de rikas möte och göra sig hörda.

The Guardians John Vidal rapporterade från marschen, som bevakades av poliser och helikoptrar. Sex timmar tog det att sjunga och dansa sig från den ofruktbara, avloppsstinkande slummen till Sandtons välskötta inhängnade trädgårdar. "This is the long march to the promised land, the glass city on the hill," ropar en marschdeltagare från Etiopien.

Stephen Maboe från Sasolburg säger:"This world is rich but it is not mine. I am not angry that they have so much and we have so little, but I want people to know our position. Where I live the air pollution is terrible and the poverty intense. The rich get richer, the poor poorer. What must we do?"

John Vidals artikel "Great trek from the slums to the promised land: Thousands of the world's poor gathered for a march to the suburb where the summit is held" läses av Keith Reid, poet och textförfattare i Procol Harum. I stort lyfter han Stephen Maboes ord rakt ur tidningen till arbetet med bandets nya cd.

På "The well's on fire", cd:n som kom i veckan har Gary Brooker skapat en ganska nedtonad hymn till "This world is rich (for Stephen Maboe)". En låt som kunde ha präglats av enbart desperation, om det inte vore för Reids enda egentliga tillägg, ett svar på frågan "Vad ska vi göra? - nämligen raden "there must be a place, we can meet in the middle".

"This world is rich but it is not mine. Where I live, hungry children are crying I am not angry at my own condition I just want people to know my position.

Our water is poisoned, poverty intense We cry inequality, they just build a fence (...)

When some have so much and some have so little there must be a place, we can meet in the middle.

This world is rich but it is not mine."

Den andra sidan, då? De på den grönare sidan av staketet? De, eller i ärlighetens namn, vi inne på lyxhotellet, som med näbbar och klor försvarar vår plats i det luftkonditionerande paradiset, vi som riskerar att dö av överflöd snarare än av brist? Keith Reid summerar också vår inställning rätt väl i "The VIP room":

If I'm gonna die wanna die in the VIP room If I'm gonna choke gonna choke on a silver spoon If I'm gonna croak gotta be on a velvet rope

"Om jag äter mig till döds, ska det vara med en silversked." Det är en rätt stark bild - från en stark skiva.

Mer på Blind Höna: Keith Reid tolkar Refugee Blues av Auden
Permalänk

"Helmut Sonnenfeldt, a guest scholar at the Brookings Institution and a staff member of the National Security Council during the Nixon administration, said there has been a natural progression in attitudes overseas. 'It was antiwar, not anti-American. Now it's anti-Bush, not anti-American,' he said."

Från Washington Post: Bush Faces Increasingly Poor Image Overseas (24/2); men du läste det på Blind Höna först (22/2). (Jag vet, jag lovade, men jag kunde inte låta bli.)
Permalänk

Bloggaren Skökomördaren (under den anagramistiska pseudonymen "Karon Möredösk") har skrivit inte mindre än två, nästan identiska, angrepp på Styrka är okunnighet - min kommentar till Maria Carlshamres ledare i DN. Söderström är, skriver han, "emot väldigt mycket, men för just ingenting" ... "(han) vet inte vad (han) vill."

Fast vad jag ville trodde jag nog hade framgått? En annan president i Vita huset; helst en som läst mer än en bok i sitt liv (Bush koketterade glatt under valkampanjen med att han aldrig läste böcker; mot slutet utrustades han dock av kampanjstaben med en titel att ta till vid frågor).

Många anstränger sig för att understryka att protesterna mot Irakkriget inte är anti-amerikanska. Det är välment, men sanningen är nog att de i hög grad ändå är anti-Bush. Och att misstron mot George den andre slagit igenom brett i det svenska samhället.

Den genuint borgerlige reservofficeren K var lite uppskakad. "Du", sa han till mig, "jag har insett att jag hatar USA. Det hade jag aldrig trott om mig själv."

På tunnelbanan avlyssnar jag två tanter. " - Tror du det blir krig?
- Jo. Den där Bush, han har ju mindervärdeskomplex, det är skamligt."

Vad som får rekordmånga människor att protestera är alltså, som jag skrev, knappast kärlek till Saddam, utan till stor del den amerikanska arrogansen och självgodheten. (Med sådana fiender behöver Saddam inga vänner, för att vända på ännu en formulering.)

Egentligen vill jag inte skriva om Irakkriget som sådant. Jag arbetar med språk; därför är jag intresserad av retorik och argumentationsanalys. Irakskriverierna (som all propaganda) ger gott om arbetsmaterial för det. (I dagens DN backar för övrigt Carlshamre, från att demonstranterna "gynnar krig" till att de "kunnat användas i Saddams propaganda". Det är i alla fall något mindre kränkande. Läs gärna PC Jersilds krönika också.)

Tydligt är i alla fall att krigsförespråkarna nu bytt strategi.

Det har gått dåligt att övertyga världen om att Irak ännu har massförstörelsevapen som hotar världen. Att Irak bar ansvaret för attackerna mot World Trade Center eller samarbetar med bin Laden - ännu sämre. ("Han försökte döda min pappa" - funkade inte heller.)

Så fokus skiftar nu till att kriget behövs för att befria det irakiska folket. Tony Blair säger "...there will be no march for the victims of Saddam, no protests about the thousands of children that die needlessly every year under his rule, no righteous anger over the torture chambers which, if he is left in power, will be left in being."

Den här typen av argumentation har sedan någon vecka fått påtagligt genomslag. Man behöver inte vara särskilt konspiratorisk för att se Bushs och Blairs spinndoktorer och PR-staber bakom den.

Det är ett retoriskt bra grepp: om det går dåligt på ett område, försök omärkligt byta spår. Det nya argumentet är dessutom moraliskt starkt, och lättare att göra troligt: Saddams förtryck av sitt folk är uppenbart för alla.

Det lämnar ett visst utrymme för kritik, eftersom USA och andra stater under lång tid uppmuntrade Saddams förtryck av sitt folk genom att rusta honom militärt. Men än sen, kunde man säga, det är väl bara bra att de ändrat sig?

Ett problem är att de tidigare skälen för krig - FN-resolutionen 1441, att det var avrustning man krävde av Irak - plötsligt är borta, och alltså visade sig vara just det vi misstänkte: förevändningar.

Och fortfarande kvarstår frågan, om Saddams förtryck legitimerar krig. Det finns också gott om diktaturer i världen. Bör vi alltså anfalla Vitrysslands Lukasjenko eller Zimbabwes Mugabe sedan?

Personligen tror jag ingen ska göra sig några illusioner om att USA kommer att bry sig särskilt mycket om till exempel förföljda kurder eller sunnimuslimer i det snart fd Irak. Supermakten har sina egna intressen, och idag råkar kurderna vara användbara för den. När Saddam gasade ihjäl dem i Halabya, var de inte intressanta. De kan bli lika obehövliga efter USA vunnit kriget. (Fast lyckligtvis inte ihjälgasade, och det är ju ett framsteg.)

Söderstöm "är emot väldigt mycket, men för just ingenting". Det ligger något i det: bloggaren blir lätt en gnällspik, eftersom det ligger nära att skriva om det som upprör en. Jag ska nog försöka skriva mer om vad som är bra i fortsättningen. Nog därför om kriget och Bush. Bara en liten avslutande kommentar:

När jag vänder mig mot krig skriver Skökomördaren att jag "inte vet vad jag vill, bara vad jag inte vill".

Man kan möta sådana argument på flera sätt. Ett är det så kallade kanelbulle-försvaret: man har rätt att påpeka att bullen smakar illa även om man inte kan baka. Men när det gäller krig och fred känns det lite futtigt att åberopa kanelbullar.

Men det är lika fullt stötande, rent av perverst, att den som är mot kriget ska avtvingas en särskild förklaring.

Som om krig vore det naturliga, det som inte behöver förklaras.

Aldrig. Never. Nikogda. Niemals.

Permalänk

Liknelser och paralleller är inte argument. De kan ofta se ut som argument, men är det inte egentligen.

Som jag skrev häromdagen - i notisen Styrka är okunnighet här nedan - använder de som förespråkar ett anfall mot Irak nu "1939" som ett argument. Men är det giltigt? Andra historiska paralleller kan ge andra slutsatser. (Vad jag menar är att de som förespråkar ett anfall nu kanske har rätt, men då får de alltså hitta bättre argument för att övertyga mig.)

Guardian gör idag ett utomordentligt försök att värdera de historiska parallellerna: 12 kända historiker får säga sitt, i artikeln "Blast from the past". Vad de säger? Läs själv - tänk själv. (Och kom ihåg att Blind Höna var först!)

Permalänk

Seminarium med Lena Andersson, Anders Ehnmark, Göran Greider, Susanna Popova och Marita Ulvskog ikväll kl 18 hos ABF Stockholm (Sveavägen 41).

Permalänk

Man borde blogga om viktiga saker som användbarhet och datorer som arbetsmiljöfrågor och hur det är att flytta. Men förlåt, jag hittade denna ledare i Dagens Nyheter, som trots allt är värd att kommentera.

Om demonstrationerna i lördags skrev Maria Carlshamre att "de som demonstrerade för freden ... gynnar krig". Det kan kännas som en ganska upprörande beskyllning.

Vad hon menar - om man skalar fram åsikten under retoriken - är att kriget är bättre än ett annat, större ont, nämligen "det krig som Saddam i mer än två decennier har fört mot sin egen befolkning".

Som stöd lägger hon fram parallellen med "fredsduvan Chamberlain mot krigshetsaren Churchill på 1930-talet".

Det är naturligtvis bestickande. Men utöver jämförelsen ger inte Carlshamre några andra skäl.

Att använda Churcill, Chamberlain (och därmed Hitler) som parallell är ett knep som man kan kalla att sätta den metaforiska ramen för ett argument.

Frågan är ju om det i varje läge är rätt att slå till först, att gå till attack, för att undvika ett annat större ont? Låt oss testa några andra paralleller:

Om man menar det, måste man ju beklaga att de krigshökar som under det tidiga kalla kriget talade för att USA skulle rikta ett nukleärt förstaslag mot Sovjetunionen - eftersom ett vunnet snabbt kärnvapenkrig i alla fall var bättre än ett kommande värre krig - inte lyckades övertyga sin regering.

Man måste applådera Vietnamkriget, som drevs utifrån tesen att ett krig i Vietnam i alla fall var bättre än det större onda, som skulle komma när andra länder enligt "dominoteorin" skulle "falla för kommunismen".

Man måste också beklaga, att olyckliga omständigheter gjorde det omöjligt för världen att med ett resolut bombregn krossa till exempel Sydafrikas apartheidregim (som trotsade en rad FN-resolutioner under många år).

Med andra liknelser, en annan metaforisk ram, blir det långt ifrån självklart att styrkans väg självklart är den riktiga.

Vad Carlshamre gör med sin retorik är ju att neka oss möjligheten av en inställning som inte är Bushs och inte Saddams. Hon säger då samma sak som Bush: "Den som inte är med, är emot."

Betänk också att detta är de i särklass största demonstrationerna på 30 år.

Bara de senaste tio åren har USA och världen bekrigat Irak i gulfkriget, Jugoslavien under Milosevic, och Afghanistan under talibanerna.

Ingen gång har protesterna mot krigen ens haft tillnärmelsevis samma styrka som idag. Ingen gång har de haft den breda förankring dagens protester har.

Vad beror det på? Att den västerländska allmänheten älskar Saddam av idag så mycket mer än Milosevic eller talibanerna? Självklart inte.

Jag protesterade inte under Gulfkriget för tio år sedan. Det föreföll vara ett rättfärdigt krig, eftersom Irak hade ockuperat ett grannland.

Jag protesterade inte mot Balkankriget mot Jugoslavien. Nog föreföll det vara så att Milosevic stängt alla andra möjligheter; nog verkade hans grymheter monstruösa. Men i efterhand grubblar jag över om jag kanske blev lurad av propagandamaskineriet. Kanske var det inte så svart och vitt i Kosovo som vi leddes att tro.

Vad som nu, bokstavligt talat, får man att gå ur huse idag är förstås att alla inser att skälen för ett anfall bara är förevändningar. Att alla genomskådar Bush-regimens falska retorik. Att många är ursinniga över dubbelmoralen hos det USA som först byggde upp Saddams krigsmaskin och struntade i när han gasade sin egen befolkning, för att tjugo år senare ta det till intäkt för sina egna syften.

Fred är krig, säger Carlshamre om lördagens demonstranter. Styrka är okunnighet, säger jag om Bushs krigsmaskineri.

Länk: Washington Post: U.S. Had Key Role in Iraq Buildup (washington...

Permalänk

Fler och större bilder

Permalänk

"Disney has countered claims that it enroned twenty boxes of documents pertaining to the merchandising rights to Winnie the Pooh..."

Hittat på Cory Doctorows blogg Boing Boing. En instruktiv film som visar hur det går till att "enrona" kan du hitta hos Slate: Is Enron funny yet?.
Permalänk

Eusa put the 1 Big 1 in barms thay kilt as menne uv thear oan as thay kilt enemes. Thay wun the Warr but the lan wuz poyzen frum it the ayr & water as wel. Peapl din jus dy in the Warr thay kep dyin after it wuz over. (...) Evere thing wuz blak an rottin. Dead peapl & pigs eatin them & thay pigs dyd. Dog paks after peapl & peapl after dogs tu eat them the saym. Smoak goin up frum bearnin evere wayr.

Korea, Pakistan, Irak, USA: vem man lägger skulden på varierar med den politiska uppfattningen, men från allt flera håll hör man nu varningar om ett kommande kärnvapenkrig.

Under 50- och 60-talen, när kalla kriget blev allt kallare, skrevs flera romaner om kärnvapenhotet - jag berättade om Fail-Safe strax före jul; Red Alert (boken bakom filmen Dr Strangelove) var en annan. (Läs mer i notisen "Ingenting kan gå fel".)

I de tidiga böckerna är kriget oftast snabbt och globalt och leder till mänsklighetens fullständiga utplåning.

På 70-talen kom medeldistansrobotar och taktiska kärnvapen och talet om ett "begränsat" kärnvapenkrig i Europa. Rädslan, och rönen om den så kallade atomvintern, gav oss i början av 80-talet en våg med romaner som handlade om livet efter kärnvapenkriget. PC Jersild skrev till exempel Efter floden, som utspelas trettio år efter kriget. "Post-apokalyptisk" blev ett litterärt begrepp.

Ett av de bästa verken i genren är dock nästan okänt i Sverige: Russel Hobans Riddley Walker, en riktig kultbok i den engelsktalande världen.

"This is what literature is meant to be", skrev Anthony Burgess. "Lighting by El Greco and jokes by Punch and Judy...and a hero with Huck Finn's heart and charm", skrev The New York Times Book Review. "Designed to prevent the modern reader from becoming stupid", skrev John Leonard i NYT. "Perhaps a work of real genius... It is so perfect in its conception that a corner of the reader responds with awe and even an anguished delight." (LA Times)

Hoban har valt ett längre perspektiv än Jersild: Riddley Walker utspelar sig ungefär tretusen år efter det stora kriget. Ändå har människosläktet inte lyckats kravla sig längre än till järnåldersnivå: de bor i befästa byar med palissader, jagar med spjut och pilbåge, saknar så gott som all teknologi.

Romanen utspelar sig i England, runt vad som en gång var Canterbury. Men den utspelas minst lika mycket i själva språket. För Riddley Walker är skriven på en engelska som ingen någonsin talat: ett språk lika nernött och splittrat som överlevarnas samhälle.

We done the berning that nite on the bye bye hump. The moon wer cloudit over and a hy wind blowing. I put the 1st torch to the stack then Straiter Empty for the crowd then Reckman Bessup for Widders Dump then Lorna Elswint for las. Arnge flames upping in the dark and liting all the faces.

Det är Riddleys döde far de bränner. Riddley Walker är en ung man, just myndig. Snart kommer han att tvingas fly från byn rakt in i ett explosivt äventyr om makt och förbjuden kunskap.

Det är inte någon helt dyster historia: Riddley Walker är en hjärtevinnare, och Hobans framtida "engelska" är späckad med språkliga finesser. An island har blivit a nyland; här finns frasen "strapping the lates from what littl datter weve got", vilket betyder "extrapolating from little data".

Att läsa denna engelska är inte så svårt som man skulle kunna tro, men ändå en utmaning. Ett tips är att läsa högt eller åtminstone ljuda med; då hör man vad det betyder. Lyssna; ibland är det ren och stor poesi:

Lorna said to me, 'You know Riddley theres some thing in us it dont have no name.'
I said, 'What thing is that?'
She said, 'Its some kind of thing it aint us but yet its in us. Its looking out thru our eye hoals. May be you dont take no noatis of it only some times. Say you get woak up suddn in the middl of the nite. 1 minim youre a sleap and the nex youre on your feet with a spear in your han. Wel it wernt you put that spear in your han it wer that other thing whats looking out thru your eye hoals. It aint you nor it don't even know your name. Its in us lorn and loan and sheltering how it can.'
I said, 'If its in every 1 of us theres moren 1 of it theres got to be a manying theres got to be a millying and mor.'
Lorna said, 'Wel there is a millying and mor.'
I said, 'Wel if theres such a manying of it whys it lorn then whys it loan?'
She said, 'Becaws the manying and the millying its all 1 thing it dont have nothing to gether with. You look at lykens on a stoan its all them tiny manyings of it and may be each part of it myt think its sepert only we can see its all 1 thing. Thats how it is with what we are its all 1 girt big thing and divvyt up amongst the many. Its all 1 girt thing bigger nor the worl and lorn and loan and oansome.
Tremmering it is and feart. It puts us on like we put on our cloes. Some times we dont fit. Some times it cant fynd the arm hoals and it tears us a part

Riddley Walker finns inte översatt, som ni förstår. Hoban har skrivit ett drygt dussin vuxenböcker till, varav en finns på svenska: den moderna fabeln Kleinzeit.

Länkar: Hoban i stor Guardian-artikel: Secrets of the yellow pages (november 2002)

Head of Orpheus - sajt för Hoban-fans med mycket material om Riddley Walker.

Grattis till det Russel Hoban, 78 år idag (4 februari)!
Permalänk

Utmärkt artikel av Sven Lindqvist på sidan 2 i DNs kulturdel. "Råd till Kurt Hellström: Gör större mobiltelefoner åt alla gamla människor". Tyvärr finns den (ännu?) inte på DNs sajt. Kan läsas på Sven Lindqvists sajt.

Permalänk

En mer sanningsenlig formulering av Aftonbladets löpsedel igår hade väl ändå varit

SEX- SUCCÉ vid inspelning av svensk TV-SERIE Deltagare hade gruppsex

Frågan är väl vad dokusåporna nu ska kunna locka med i nästa omgång? "Farmen-deltagare våldtog get under inspelning"?

En som dragit dokusåporna till sin spets är Robert Sheckley - mannen som lärde Douglas Adams att skriva satirisk science fiction. I novellen "Fruktans lön" (The prize of peril) är de populäraste såporna av samma modell som TV4s "På rymmen" - med skillnaden att deltagarna inte jagas av kändisar utan av riktiga mördare. Allt televiseras, allt är live, med kamerateam i helikoptrar och bilar som visar hur banditerna är hack i häl på deltagarna.

Otroligt? TV-bolagen utnyttjar bara en lag som tillåter aktiv dödshjälp. Desperata, dumdristiga eller bara vilsna människor undertecknar ett medgivande, och så är jakten igång. Om de klarar sig väntar pengar och ära.

Sheckleys huvudperson, Jim Raeder, får börja med de mindre prestigefyllda programmen i de mindre kanalerna, som Dödsskräck eller Fasa, där huvudpersonen får sömnmedel och sedan vaknar "...i förarsitsen på ett litet plan som flyger med autopilot på 3000 meters höjd. Han skulle försöka landa med flygplanet. Han hade naturligtvis aldrig flugit förr."

Raeder klarar sig och går vidare till nationella program som Jag tar risken eller Döden under vattnet (presenteras av Fairladys tvål):

"Skatten sjönk mot botten och Raeder dök efter den. Han lyfte den från korallbottnen, kopplade av sig blybältet och begav sig upp mot ytan. Tio meter från ytan kastade sig en annan medtävlare över honom.

De fäktades med sina knivar. Mannen högg till och gav Raeder ett långt sår över bröstet. Men Raeder släppte med en säkerhet född ur en rad tv-program sin kniv och slet luftmunstycket ur mannens mun.

Därmed var saken klar. Raeder steg upp till ytan och lämnade skatten till följebåten. Den visade sig bestå av en kartong med Fairladys tvål - den största skatten i världen".

Det gav honom tjugotvå tusen dollar, trehundraåtta beundrarbrev samt ett intressant förslag från en ung dam i Macon, som han allvarligt övervägde att tacka ja till. han fick fri sjukhusvård för knivhugget och en spräckt trumhinna, och sprutor mot korallinfektion.

Men framför allt inbjöds han att uppträda i det största TV-programmet, Fruktans lön."

Sheckleys novell har en kuslig äkthet i tonfall och dialoger. Som den här förklaringen till såpornas popularitet:

"Du förstår, Jim, folk är trötta på de där tränade atleterna med sina trick och sitt professionella mod. Vem kan känna för såna? Vem kan identifiera sig med dom? Folk gillar att se spännande progam, men inte när huvudpersonen är någon skojare som tjänar femtiotusen dollar om året på det.(...) Se på dig. Det du kan göra, kan vem som helst göra. Du är genomsnittlig. Jag tror du skulle klara dig bra i TV."

Det gör Jim: i en hel vecka lyckas han gäcka mördarna i Fruktans Lön. Men tv-bolaget är ändå inte nöjt:

"Du har tre timmar och fyrtio minuter på dig innan programmet är slut. Om du kan hålla dig vid liv, är det bra. Det är ditt problem. Men om du inte klarar av det, så kan du i alla fall försöka ge tittarna lite valuta för pengarna."

För detta är interaktiv tv. Medan Jim jagas tvärs över landet kan tittare ringa in och bidra till programmet på olika sätt: med pengar, tips eller annan hjälp. Och det är här Sheckley får in slaget som träffar läsaren rakt i solar plexus: efter hand inser vi att tittarna i första hand ringer in tips och hjälp till mördarna, förföljarna.

Visst har Sheckley extrapolerat in i det orimliga. Men principerna känner vi igen: skitstövlarna blir tittarfavoriter, och vinner gör den mest hänsynslöse. Jag undrar hur Sheckley kunde veta? "Fruktans lön" publicerades redan 1958.

På svenska kom den i Jules Verne-Magsinet 1/72. Det är därifrån citaten ovan är hämtade. (Ingen översättare står angiven, så förmodligen var det Sam J Lundwall själv.)

Den som kan tyska kan faktiskt läsa hela novellen på nätet, under titeln "Der Tod spielt mit".

Att den finns på tyska beror kanske på att västtysk tv i oktober 1970 visade en filmatisering av "Fruktans lön", under titeln "Das Millionen-Spiel".

Under programmet ringde tusentals tittare till tv-bolaget WDR och protesterade, eftersom de trodde att det var en verklig show de såg. Men bolaget fick också 25 brev från människor som ville ställa upp i det fiktiva programmet.

I 30 år samlade filmen damm i arkivet - men sommaren 2002 repriserades den faktiskt. Hos WDRs sajt finns flera (men tyska) läsvärda artiklar och dessutom en film om filmen, med klipp från originalet, intervjuer med regissören med mera. ("Schon jetzt seien Menschen in vielen Nachmittags-Talks schließlich bereit, ihre Seele vollends zu entblößen. Da sei der nächste Schritt nur ein kleiner.")

Mer om Robert Sheckley: www.sheckley.com.

(Schwarzenegger-rullen "The running man", gjord i USA på 80-talet, har ett liknande tema, men är inte baserad på "Fruktans lön". I övrigt bör man tala tyst om den.)

Idag, för 60 år sedan, var slaget om Stalingrad över. De sista tyska förbanden hade kapitulerat. Paulus hade låtit sig tas till fånga av Röda Armén, trots att Hitler hade utnämnt honom till generalfältmarskalk - tydligen en underförstådd order till honom att begå självmord, eftersom ingen tysk generalfältmarskalk någonsin gett sig levande. Andra världskriget hade vänt. (Läs mer i den här Blind Höna-notisen.)

Permalänk

Klipspringer på I dåligt sällskap har förökat sig genom delning och avsöndrat en personlighet som kallar sig "Bengt O Karlsson"; denne sköter webbloggen Perspektiv Europa, med kvalificerade notiser om EU, särskilt dess framtid och utvidgning. Jag håller inte alltid med, men sakkunskapen och framställningen är imponerande.

Fler och fler webbloggar dyker upp, och därigenom blir spridningen större. Syften, ambitioner och inriktning varierar, vilket gör det hela roligare.

Ofta förstår jag att jag inte tillhör målgruppen. Ibland förstår jag inte ens vilken målgruppen är. Likafullt kan bådadera vara oväsentligt, när jag känner att den som skriver har ett eget tonfall, en egen röst.

I alla fall tycker jag att Klocklös i Tiden är en rolig blog: bra självförtroende, en öppen, rent av entusiastisk grundton, ingenting tillgjort.

Permalänk

En gång i tiden hittade jag på ett antikvariat en volym med protokoll från det sovjetiska kommunistpartiets kongress, nån gång på sextiotalet.

Att läsa talen i den var fascinerande. Efter var och varannan mening noterades inom parentes "Aplodisimenty", applåder. Efter mer floskeltyngda apeller ökade detta till "Stormande applåder" eller - ännu högre upp på skalan - "Stormande applåder i hela salen". Vid några enstaka tillfällen nådde talarna till och med upp till betyget "Stormiga applåder i hela salen. Alla står upp".

Jag satt uppe och tittade på George Bushs "State of the union"-tal härom natten. Om amerikanerna bara visste hur likt det var. (Se för övrigt också Blind Höna-notisen "Deja vu" från i höstas).

Permalänk

From: Top Dog
Sent: Friday, January 24, 2003 9:36 PM
Subject: IMMEDIATE ATTENTION NEEDED
HIGHLY CONFIDENTIAL

Dear Sir / Madam,

I am George Walker Bush, son of the former president of the united states of america George Herbert Walker Bush, and currently serving as president of the United States of America. This letter might surprise you because we have not met neither in person nor by correspondence. I came to know of you in my search for a reliable and reputable person to handle a very confidential business transaction, which involves thetransfer of a huge sum of money to an account requiring maximum confidence.

I am writing you in absolute confidence primarily to seek your assistance in acquiring oil funds that are presently trapped in the republic of iraq. My partners and i solicit your assistance in completing a transaction begun by my father, who has long been actively engaged in the extraction of petroleum in the united states of america, and bravely served his country as director of the united states central intelligence agency.

In the decade of the nineteen-eighties, my father, then vice-president of the United States of America, sought to work with the good offices of the president of the republic of Iraq to regain lost oil revenue sources in the neighboring islamic republic of Iran. This unsuccessful venture was soon followed by a falling out with his Iraqi partner, who sought to acquire additional oil revenue sources in the neighboring emirate of Kuwait, a wholly-owned U.S.-British subsidiary.

My father re-secured the petroleum assets of Kuwait in 1991 at a cost of sixty-one billion U.S. Dollars ($61,000,000,000). Out of that cost, thirty-six billion dollars ($36,000,000,000) were supplied by his partners in the kingdom of Saudi Arabia and other Persian gulf monarchies, and sixteen billion dollars ($16,000,000,000) by German and Japanese partners. But my father's former Iraqi business partner remained in control of the republic of Iraq and its petroleum reserves.

My family is calling for your urgent assistance in funding the removal of the president of the republic of Iraq and acquiring the petroleum assets of his country, as compensation for the costs of removing him from power. Unfortunately, our partners from 1991 are not willing to shoulder the burden of this new venture, which in its upcoming phase may cost the sum of 100 billion to 200 billion dollars ($100,000,000,000 - $200,000,000,000), both in the initial acquisition and in long-term management.

Without the funds from our 1991 partners, we would not be able to acquire the oil revenue trapped within Iraq. That is why my family and our colleagues are urgently seeking your gracious assistance. Our distinguished colleagues in this business transaction include the sitting vice-president of the United States of America, Richard Cheney, who is an original partner in the Iraq venture and former head of the Halliburton oil company, and Condoleeza Rice, whose professional dedication to the venture was demonstrated in the naming of a Chevron oil tanker after her.

I would beseech you to transfer a sum equaling ten to twenty-five percent (10-25 %) of your yearly income to our account to aid in this important venture. The internal revenue service of the United States of America will function as our trusted intermediary. I propose that you make this transfer before the fifteenth (15th) of the month of april.

I know that a transaction of this magnitude would make anyone apprehensive and worried. But i am assuring you that all will be well at the end of the day. A bold step taken shall not be regretted, i assure you. Please do be informed that this business transaction is 100% legal. If you do not wish to co-operate in this transaction, please contact our intermediary representatives to further discuss the matter.

I pray that you understand our plight. My family and our colleagues will be forever grateful. Please reply in strict confidence to the contact numbers below.

Sincerely with warm regards,

George Walker Bush

(Hittat på Media Whores Online.)

Permalänk

Peter Löfgren på Nätkreatur har uppmärksammat EUs förslag till ny jordbrukspolitik .

"Bönder ska kunna få EU-bidrag utan att behöva odla eller föda upp djur. För att kvittera ut pengarna behöver de bara se till att marken och gården är i bra skick, föreslår EU-kommissionen."

citerar han ur Svenska Dagbladets referat av förslaget..

Det verkar ju rätt egendomligt. Men min vän Pär, som arbetar i livsmedelsindustrin, påpekar för mig att ett rimligt sätt att tolka det nya jordbruksstödet är som ett scenografibidrag. Många jordbruksbygder - inklusive Loire-dalen och Toscana - har större inkomster av turism än av själva lantbruket, hävdar han. Eller, för att uttrycka det omvänt: vi konsumenter-européer sätter större värde vid att kunna ha semester i öppna, vackra jordbrukslandskap, än vi är villiga att betala för det som produceras där.

Sett ur den synvinkeln är EUs bidrag naturligtvis logiskt - på ett bakvänt sätt.
Permalänk

Strängt taget bör väl ComputerSweden klandras lika mycket som Jonas Birgersson själv, för påståendet att Sverige inte ökat sin produktivitet på 30 år. Birgersson fick uppenbarligen inte några följdfrågor på sitt uttalande.

Och rubriken Sverige illa ute har inte citationstecken kring sig. Om man inte kollar det som intervjupersonen säger, ska man nog åtminstone sätta dit sådana.

Artikeln finns på ComputerSwedens sajt, men åtkomlig bara för prenumeranter.

Permalänk

Jonas Birgersson förtjänar aktning, tycker jag, eftersom han inte sålde och flydde till Rivieran med miljonerna. Om det finns någon substans i hans Labs2 har jag ingen aning om, men det hedrar honom att han inte smet ut på toppen.

Som ekonom är han dock inte särskilt imponerande. I en intervju i gårdagens Computer Sweden (den 24 januari) säger han så här, under rubriken "Sverige illa ute":

"Vi är så omkörda så det finns inte. Av Sveriges 100 största företag just nu har inget startats efter 1970. Vi har inte ökat vår produktivitet på 30 år."

Nä, det finns faktiskt inte - eftersom det är är rent påhitt. Sverige ligger i den absoluta världstoppen vad gäller produktivitet. Mellan 1992 och 1997 ligger Sverige särklassigt i täten i Europa, långt före de flesta andra länder.

Tittar man till exempel på 30 år - från 1971 till 2001 - har den svenska produktiviteten ökat med 287 %. Det är mer än Tyskland, mer än USA (216 %), England (243 %), till och med mer än Japan (280 %). Det enda land som haft en bättre produktivitetsökning är Korea.

Och det är inte bara produktiviteten som har ökat. Även den totala industriproduktionen har ökat.

Förvisso är inte allt bra i Sverige. Men produktivitetsökningen är obestridlig (tillgänglig från amerikanska Bureau of Labor Statistics). Å andra sidan är vi ju hört den här typen av ogrundade eller, i bästa fall, missuppfattade beskyllningar i snart 15 år.

Permalänk

Glädjande men något oväntat har den amerikanska senaten satt stopp för bidragen till Pentagons "Total Information Awareness"-program, åtminstone till dess att Pentagon har förklarat syftet och hur det kommer att påverka medborgerliga fri- och rättigheter.

TIA ville övervaka vad alla amerikaner köper, vart de reser, vilka böcker de lånar på bibliotek, vilken vård de får, vilken utbildning, och samköra alla dessa data i en gigantisk databas för att spåra terrorister; en ytterst tvivelaktig idé övertagen från den illa åtgångna CRM-branschen. (Flera notiser på Blind Höna den femte, sjätte, åttonde och tolfte december.)

Läs hos Wired: Senate Rebuffs Domestic Spy Plan.

Permalänk

Med två tonåriga söner oroar jag mig också för det datorberoende SvD skriver om. Fast mest i riskzonen är förmodligen jag - deras far.

Om man bara förmår slita sig, så ordnar ABF i Stockholm en lång rad intressanta skäl att ge tusan i burken.

Lördag den 25 januari vill jag lyssna på "De hunsades revansch" - ett samtal om främlingsfientlighet utifrån Sverigedemokraternas valframgångar. Medverkar gör bland andra vinnaren av Stora journalistpriset, Mustafa Can, journalist på Dagens Nyheter. Men egentligen låter seminariet "USA och Europa - ökade spänningar eller samarbete?" minst lika intressant.

Den 29 januari hålls ett tvärvetenskapligt seminarium om "Det ofullkomliga djuret - våra livsstilsproblem i ett evolutionärt perspektiv". Här tar man upp stenåldersmat (paleolitisk kost), och varför de flesta av våra förfäder för tiotusen år sedan kunde göra det som idag endast cirkusarister, friklättrare eller elitgymnaster kan. Men också varför kvinnan tappade brunsten och utvecklade dold ägglossning, och förändrade hela vårt sexuella signalsystem - från lukt till visuellt.

Den 30 januari, slutligen, visar Jonas Sima sin film om Tage Erlanders valrörelse 1968 .

Fler uppgifter på ABF Stockholms sajt - klicka på månadens namn.

Permalänk

Författaren och journalisten Anna-Lena Lodenius gör en historisk exposé om de förändringar de rasistiska och antisemitiska organisationerna genomgått under efterkrigstiden, med fokus på Sverige men också med internationella utblickar. Direktsänds på Utbildningsradions webbplats ikväll 18-19.30, men ska också kunna ses i efterhand. (Förmodligen hittar du den under Pedagoger > Pedagogiskt forum.)

Från hösten 2002 finns fortfarande Sven-Erik Liedmans föreläsning om massmedier och relationen till information och kunskap. ”Nutiden utmärker sig för att så oändligt mycket är tillgängligt för de flesta i ett land som Sverige. Tidningar och andra trycksaker utan slut, otaliga radio- och tv-kanaler och Internet finns inom räckhåll. Rikedomen är enorm och samtidigt förvirrande. Är allting sken, eller finns det något verkligt? Vad är den personliga kunskapens roll i en sådan värld?”

Permalänk

En bra egenskap hos en hemlig agent är väl förmågan att smälta in. Just idag hävdar DN att Putin siktats även i den senaste Harry Potter-filmen..

Permalänk

Pervez Hoodbhoy manar fram bilden av apokalypsens ryttare på www.opendemocracy.net:

Three horses draw George W. Bush’s furiously racing chariot of war. Their names are Vengeance, Greed, and Fear. Vengeance is a young steed born on 11 September 2001, and gallops well. Greed is old but sturdy, can smell oases of oil from afar, and understands his master’s corporate compulsions. The third horse, Fear, is weak and anaemic. Despite lashes from the Texan’s whip, he is a drag on the team. Nevertheless he is indispensable for convincing the American public that a puny Saddam Hussein, castrated of weapons of mass destruction, remains a mortal threat to a superpower many oceans away. So far the finest spin doctors in Washington have failed to make Fear strong, and Hans Blix has not been totally helpful. Fortunately, Vengeance and Greed have made up admirably well.

Permalänk

Thorvald Freiholtz webblogg Förvetet har redan visat sig oundgänglig, eftersom han (med benäget bistånd av Klipspringer) ger oss en länk till John le Carrés artikel "The United States of America has gone mad" i The Times.

"Efter att ha läst artikeln kan jag bara upprepa att le Carré är en gudabenådad skribent. Det är inte bara den bländande formuleringsförmågan som motiverar mitt omdöme, analysen är också rakknivsvass", skriver Thorvald.

Det är bara att hålla med. Detta måste vara obligatorisk läsning!

Permalänk

Sparvhök har man hört talas om, och duvhök... men kycklinghökar?

Kan bero på att arten inte är ornitologisk, utan politisk. Chickenhawks är den amerikanska termen för politiker som är ivriga att föra USA ut i krig, men som själva lyckats undvika militärtjänst. (Det tycks finnas ett starkt sådant samband - se t.ex. sidan "Who served", som hävdar att republikanska partiets ledning är starkt dominerad av kycklinghökar.)

Detta är naturligtvis propaganda. Den kan vara mer eller mindre sant och relevant; men mig intresserar den också just som propagandakonst. Begrepp av den här typen är oerhört effektiva, och svåra att försvara sig emot.

Förresten, gissa vilken av USAs presidenter under 1900-talet som har störst egen erfarenhet av militärtjänst? "Except for his fellow service-academy graduate Dwight Eisenhower, no President of the twentieth century spent more years in uniform - seven years in the Navy - than...?"

Svar: Jimmy Carter, fredspristagare (läs mer hos New Yorker: He's no. 19 (oktober 2002) eller Jimmy Carter Library.

Permalänk

I december 2002 drog sig Orange ur satsningen på 3G i Sverige. Tidigare samma månad berättade Oranges partner, operatören 3, att 3G-kunderna skulle räkna med att betala mycket mer än idag - minst 850 kronor i månaden.

Var hade ni kunnat läsa korrekta förutsägelser kring detta, om ni bara hade vetat var ni skulle leta?

Jo, hos det lilla konsultbolaget Flajt. Från dem kan man ladda ner en analys av 3G-utvecklingen i Sverige, gjord i oktober 2002 (men fortfarande relevant).

Analysen, som bygger på en dynamisk affärssimulering, visar att med nuvarande licensvillkor är en 3G-satsning i Sverige en dålig affär, för flera av aktörerna en näst intill omöjlig affär. Även med förändringar av licensvillkoren, som senarelagd utbyggnad och minskade täckningskrav, kommer flera aktörer ha stora svårigheter att få en rimlig avkastning på sina investeringar. För Vodafones del, till exempel, beräknar Flajt att månadsintäkten per användare (dvs den genomsnittliga telefonräkningen) måste upp från 420 till 890 kronor.

Telia är den operatör som har störst chans att klara 3G-satsningen, hävdar Flajt också.

Analysen är grundlig men framställningen pedagogisk. Ladda hem den och läs själv.

Permalänk

TCO har nu lagt ut den rapport som refereras i artikeln på DN Debatt (se notisen den 13 januari). På TCOs sajt finns ett pressmeddelande för "Hur guld blev sand" med en länk till rapporten i pdf-version. Rapporten har skrivits av professor Christian Berggren vid Linköpings Universitet.

En av slutsatserna är denna: Nya affärsidéer behöver bygga upp en stabil organisation av beställare och kunder samt kompetenta medarbetare. Riskvilligt kapital kan inte ersätta den tid detta tar att bygga upp.

En annan: Fusioner misslyckades i mer än två fall av tre. Vinnarna i stora fusioner blev bonusbelönade företagsledare, fondmäklare och investmentbanker.

För ett drygt halvår sedan refererade jag en del engelspråkigt material om "merger mania" på Blind Höna, bland annat om jättefusionen mellan AOL och Time Warner.

I dagarna är amerikanska media fyllda av kommentarer till att Stephen Case, arkitekten bakom den fusionen, avgår som ordförande för företaget.

"It was meant to be the business equivalent of pairing Fred Astaire and Ginger Rogers", skriver New York Times. "AOL would give Time Warner sex, and Time Warner would give AOL class. But nothing has turned out as planned."

Länkar (NYT):
Resignation May Help Ground a Visionary Medium

Slowed by a Flawed New Media Idea, AOL Hopes for Comeback
Which Would Have Done Better Without the Merger?

Permalänk

Studio ett (P1, Sveriges Radio), följer i dag upp Björn Elmbrandts serie om börskraschen. Missade du programmen i torsdags och fredags finns länkarna här:

• Del 3: Pensionerna och börsen (lyssna/spara)
• Del 4: Vem tog pengarna?/Slutsatser (lyssna/spara)
• Eller gå till Studio Etts sida hos SR.

Roland Spånt, som intervjuats flitigt av Elmbrandt, är en av författarna till debattartikeln "Fusioner och snabba klipp förödande" i DN idag; en artikel som har många beröringspunkter med börskraschen.
Permalänk

Det är en aning sorgligt, och ganska symboliskt antar jag. Sajten Ghostsites (www.disobey.com/ghostsites/), som samlat skärmdumpar från kraschade projekt från dot com-erans höjdpunkter, blir själv en ghostsite. Så här skrev Steve Baldwin, som drev samlingen, på sajten i tisdags:

"Its author is paring down his expenses to the bone, which, alas, does not include a phone, modem, or fancy broadband doohickeys required to publish this site on a reasonable schedule. He has therefore taken the step of adding 'www.ghostsites.com' to the list of dead domains that follows.

I will be spending some time in January trying to design a proper obituary for this site. (...) Farewell, Internet - is there more that needs saying?"

Arkivet kommer att ligga kvar, säger Steve, men kommer inte att uppdateras mer. Så man kan fortsätta se skärmbilder - ofta den sista sucken som säger "sorry, we're closed" - från boo.com, Boxman, Beenz, Marchfirst eller venturecapitalist.com.

Uppdaterat: Se notisen "Åter från de döda!"
Permalänk

Finns det något ännu osagt om börsbubblan?

Det mesta har vi kanske hört förut. Men Björn Elmbrandt har ändå gjort en mycket grundlig och bred sammanställning och historieskrivning, med fyra reportage i Studio ett. Det första sändes i tisdags. Det tredje sänds idag (torsdag den 9 januari) och det sista imorgon, fredag. Missade du dem kan du lyssna eller ladda hem dem från Studio Etts sida hos SR.

Börsraset och IT-bubblan kommer ju att påverka oss under lång tid framåt. Det framhåller professor Robert Schiller från Yale i det första programmet (lyssna/spara). I det andra programmet får teorin kött och blod, när Elmbrant redovisar hur kommuner, föreningar, forskningsstiftelser och livbolag förlorat på börsen (lyssna/spara).

Hur kunde vi knyta så många viktiga samhällsfunktioner, som pensioner och forskning till exempel, till om börsen går upp eller ner? Elmbrant ställer frågan i det första avsnittet, men vi får nog inget riktigt övertygande svar.

Mats Qviberg och andra talar om "tidsandan" och att folk blev "snurriga i mössan", att man rycktes med. Det ligger något i det, men jag tror att man kan vara mer exakt än så: när man drivs av en utopisk revolutionär väckelse - vilket IT-drömmen var - finns det inget rum för tvivel.

Mest tankeväckande är kanske det sista programmet, som sänds i morgon fredag (10 januari).

Vill vi lära av misstagen? frågar Björn Elmbrandt där slutligen. Den klassiska ekonomiska teorin säger att marknadsekonomi är överlägsen att allokera, dvs fördela resurser rätt. Men under bubblan gjordes gigantiska felallokeringar. Enorma belopp satsades på IT, fast en tjugondel eller hundradel skulle ha räckt.

Men den etablerade forskarvärlden tycks ducka för frågorna: Elmbbrandt påpekar att det inte finns en enda artikel i den senaste årgången av Ekonomisk Debatt om börbubblan.

Thomas Franzén, chef för riksgäldskontoret och i det civila doktor i nationalekonomi, beklagar sist i programmet att så få dragit några slutsatser av bubblan.

- Styrkan med marknader - och jag är en anhängare av marknadsekonomi - är att den lär sig på sina misstag. Men tyvärr är jag tvivlande på hur den här läroprocessen går till, och jag tycker att den läroprocessen tar man inte tag i och man flyr undan de här frågorna.

Ett gott skäl till att fortsätta belysa dem, alltså.

Permalänk

Suverän bildsättning av Bushs retorik på Daily Mirrors förstasida igår - lite suddig, men måste ses!

Permalänk

För ett drygt år sedan undrade jag (i notisen Vem tröttnar först) när den spruckna börsbubblan och de ofta parodiska så kallade aktieanalyserna skulle leda till att tidningarna drog ner på sin bevakning av börsnyheter. Det har de förmodligen gjort, men kanske i tysthet. SVT blir först med att öppet devalvera ekonomijournalistiken: A-ekonomi kortas, flyttas bort från den centrala nyhetstiden och läggs en timme senare än tidigare. Istället blir det kultur, pratprogram och - design.

Permalänk

Ekonyheterna presenterar konsekvent nyheten om George Bushs skattesänkningar som ett "stimulanspaket för ekonomin". För en annan syn på saken, läs Paul Krugmans "An irrelevant proposal" i NY Times.

"Faced with a real problem — terrorism, the economy, nukes in North Korea — the Bush administration's response has nothing to do with solving that problem. Instead it exploits the issue to advance its political agenda. (...)

And the public, reading only praise or he-said-she-said discussions, never grasps the fundamental disconnect between problem and policy. (...)

Even the administration's economists barely pretend that this proposal has anything to do with short-run stimulus. Instead they sell it as the answer to various other problems. (It slices! It dices! It purées!)"

Läs också Krugmans kommentar "Hey, lucky duckies!" (från 3 december) till Wall Street Journals utspel om att skatterna borde höjas för de allra fattigaste. Inte för statsinkomsterna - utan för att göra dem förbannade. Och varför inte Nathan Newmans redovisning av den påstådda dubbelbeskattningen av företagsvinster.
Permalänk

31 december, 1942. I Stalingrad inser resterna av den tyska 6. armén att läget är hopplöst. Hitler ger inga utfästelser till de belägrade i sitt nyårsbudskap. Mat, ammunition och medicin är så gott som slut, och någon undsättning kommer inte. I ruinerna, i låga värn grävda direkt i snön fryser de tyska soldaterna ihjäl i sina tunna kappor och usla stövlar. Den tyska krigsmaskinen har kört fast. Stormfloden av spektakulära segrar är bruten.

För exakt 60 år sedan vände andra världskriget. Inom en månad hade nästan hundra tusen tyska soldater - inklusive två dussin generaler - tillfångatagits av Röda Armén.Den bitande ryska kylan, Hitlers dårskap, Zjukovs militära list, den sovjetiska produktionskapaciteten, en andra front i Italien - allt samverkade. Och en halv miljon stupade sovjetiska soldater.

Vad gjorde den tyska armén där långt nere i södra Ryssland? Det var en strategisk offensiv. Den var på väg mot de kaukasiska oljefälten, för att säkra oljeförsörjningen för Tyskland.

Idag laddar USA och Storbritannien upp för krig mot Irak. USA måste strategiskt säkra tillgången till Iraks olja, skriver översten Bo Pellnäs på DN debatt. Han tvivlar inte på att kriget kommer.

Det gör inte jag heller; särskilt inte sedan Colin Powell förklarat att man inte kommer att göra något som helst på många månader mot Nordkorea, trots att denna av USA utpekade "skurkstat" öppet tillkännagivit att de återupptar sitt kärnkraftsprogram. Hur kan han säga det? För att kriget mot Irak kommer att engagera USA under flera månader. Nordkorea slipper undan. Inte ens USA har råd med ett tvåfrontskrig.

Den amerikanska armén kommer knappast att köra fast i sanden utanför Bagdad. På de här sextio åren har den tekniska utvecklingen förändrat så gott som allt vad krig innebär. Allt, utom vad det till slut går ut på: att döda så många människor som möjligt.

Antony Beevors bok "Stalingrad" (på svenska) är lättläst och spännande. Mer om Stalingrad finns också på nätet.

Permalänk

Några dagar före jul rapporterade dagstidningarna att ett allvarligt datahaveri slagit ut verksamheten vid minst sex vårdcentraler samt några barnavårdscentraler och andra vårdinrättningar i Stockholm. Mer än 90.000 patienter drabbades. Bokningar och journalanteckningar har försvunnit, vilket nog kan innebära allvarliga medicinska risker. (Se en notis hos SvD: Datorhaveri i landstinget utreds.)

I radio hör jag ansvariga säga att man inte vet riktigt vad som hänt, men att det inte borde kunna hända, att man har rutiner för att förhindra det.

Samma dag läste jag det här i en roman som jag just fått i min hand, men som utkom för nästan precis 40 år sedan:

"The President was still talking. 'Today what we had was a machine-made calamity. And I'm thinking that today you and I got a preview of the future. We damn well better learn carefully from it. More and more of our lives will be determined by these computerized systems.'

(...) 'Somehow these computerized systems have got to be brought under control. They represent a new kind of power - despotism even - and we've got to learn how to constitutionalize it.'

(...) 'In one way,' continued the President, 'we didn't even make the decision to have the computerized systems in the first place. These automated systems became technologically possible, so we built them. Then it became possible to turn more and more control decisions over to them, so we did that. And before we knew it, we had gone so far that the systems were able to put us in the situation we are in today.'"

Här handlar det definitivt om liv och död, men på ett globalt plan. Romanen heter Fail-Safe, och i den leder ett enkelt tekniskt fel till att en grupp strategiska bombplan på rutinflygning får sin anfallsorder: de ska flyga in över Sovjet och låta sin kärnvapenlast utplåna Moskva. Alla försök att få planen att vända innan de når sin så kallade "fail-safe point" misslyckas...

Fail-Safe (av Eugene Burdick och Harvey Wheeler) är en gediget realistisk roman från det kalla krigets allra kallaste dagar. Vi är med i luftförsvarscentralen, vi får följa den unge, stilige amerikanske presidenten i The War Room under Vita Huset när han ringer till Chrustjev - en nära nog profetisk beskrivning eftersom boken kom ut i oktober 1962, samma månad som Kubakrisen, när världen verkligen balanserade på randen till ett kärnvapenkrig. Den blev omedelbart en försäljningssuccé, och låg flera månader överst på bestseller-listorna.

En del recensenter kritiserade Fail-safe hårt. Det fel som i boken skickade iväg de ohejdbara bombplanen mot Sovjet var omöjligt i verkligheten, menade flera.

Kanske hade de rätt; bevisligen utlöste maskinerna inget nukleärt Armageddon under det kalla krigets epok. Men det påstås ofta att fel på övervakningssystemen vid flera tillfällen avvärjdes i sista sekunden; hur det egentligen var får vi väl aldrig veta. Kanske var ändå människorna det största hotet: det ryktas också om hur berusade sovjetiska soldater ur de Strategiska rakettrupperna vid ett antal tillfällen sånär skickat iväg sina interkontinentala kärnvapen-raketer efter supgillen i missilbunkern.

Fail-Safe blev några år senare - 1964 - en sevärd film, med Henry Fonda i rollen som den amerikanske presidenten (och en ung Larry "JR Ewing" Hagman som hans ryske tolk). Den hamnade dock i skymundan för Stanley Kubricks Dr Strangelove, som har i stort sett samma tema. Fast hos Kubrick är det människan som fallerar - en general blir tokig och bestämmer sig för att anfalla Sovjet på egen hand. (Den finns i svensk utgåva på DVD till lågpris.)

Dr Strangelove, som brukar kallas en svart komedi, fick premiär ett drygt halvår innan Fail-Safe. Kubrick lär ha hotat med en stämning för plagiat om inte Columbia (som producerade båda filmerna!) släppte hans film först. Därigenom fick Dr Strangelove merparten av publiken. När Fail-Safe dör upp några månader senare verkade den mer som en dyster kopia, och blev ingen stor framgång hos publiken.

Häromåret gjordes det dock en tv-remake av filmen i USA (imitationen som amerikansk konstart, igen?), med George Clooney som presidenten. Den versionen fick tämligen nedgörande kritik.

Jag hittade mitt exemplar av boken på Arbetarrörelsens arkiv, som jag besökte i ett helt annat ärende. Vid utgången hade de dock dukat upp ett bord med skylten "Varsågod och ta!". Där fanns äldre böcker som man väl rensat ut för att få plats i hyllorna. Och Fail-Safe kände jag till; den räddade jag gärna från nedmalning.

Men jag måste erkänna att jag hickade till när jag senare såg signaturen på titelsidan:

Alva Myrdal

New York 1962


Det är en fascinerande känsla att veta att Alva Myrdal köpte och läste just den här boken i New York under Kubakrisen 1962. Detta år hade hon också blivit utnämnd till Sveriges representant vid nedrustningssamtalen i Geneve. Det är lätt att tänka sig att boken måste påverkat henne i arbetet. När Alva Myrdal fick Nobels fredspris för sitt nedrustningsarbete - för precis 20 år sedan, 1982 - tog hon i sin nobelföreläsning särskilt upp hur frustrerande samtalen i Geneve var: det var mer förhalning (från stormakternas sida) än förhandling.

Vi får vara tacksamma att varken Fail-Safe-scenariot eller Dr Strangelove-scenariot blev verklighet. En hel del oskyldiga har dock fått sätta livet till på grund av fel i militära datasystem. (Det mest kända fallet är kanske när den amerikanska jagaren USS Vincennes i juli 1988 sköt ner en reguljär Airbus från Iran i en civil flygkorridor över Hormuz-sundet. Jagarens datasystem försäkrade att planet var ett jaktplan på anfallskurs. Samtliga 290 ombord dödades - av dem var 66 barn. Se t.ex. The risks digest, Volume 7: Issue 20.)

Men vi omges idag av mängder med andra system som förutsätts vara vara "fail-safe": på sjukhus, inom infrastrukturen, hos myndigheter. Även om Burdick och Wheeler lyckligtvis inte fick rätt i sak, är deras underliggande tes fortfarande värd eftertanke.

Permalänk

Även om ett statistiskt TRM-verktyg skulle kunna hitta misstänkta terrorister, kan det naturligtvis inte vara 100 procent perfekt. Det betyder alltså att databasen kommer att peka ut ett antal oskyldiga människor. Ok, men det kanske man får ta - hur många skulle det i så fall röra sig om?

Robert Gadd, statistiker och specialist på så kallad data mining, förklarar varför ett TRM-system (till och med om det skulle fungera) snarare hjälper terroristerna:

Anta att terrorist-hittar-algoritmen tittar på dina dataspår (flygbiljetter, inköp, etc) och kan avgöra om du är en terrorist eller inte med 99,9 procents träffsäkerhet. Det är en exakthet som ligger högt över de flesta typer av tester, men låt gå.

Med en befolkning på 240 miljoner, och 5000 terrorister gömda bland dem skulle systemet visserligen ge träff på 2 % äkta terrorister - men de skulle döljas bland nästan en kvarts miljon "falska träffar", dvs oskyldiga människor felaktigt utpekade av systemet som terrorister.

Gadd har på sin sajt till och med ett eget Excel-ark som man kan ladda ner, för att ändra på värdena och se utfallet. Sänk träffsäkerheten till 99 procent, eller 95 (fortfarande mycket hög) - man hamnar på 12 miljoner oskyldigt misstänkta personer.

(Idag berättar Ekot att svenska resenärer som strandsatts av flygbolaget Goodjet i utlandet måste köpa enkla flygbiljetter med andra bolag för att komma hem. Med ett TRM-system i funktion, hade de genast blivit misstänkta.)

Pengarna för TIAs projekt hjälper alltså inte kampen mot terrorism; som Gadd säger "you're stuck with the low-prevalence problem, which trumps any level of "true positive" accuracy". Men man skapar en databas som "will allow the assembly of a politically irresitible data dossier on innocent people".

Gadd redovisar först konstitutionella frågor på sin sajt, men rulla ner en bit (till "Constitutional questions aside..."), för lite matematik (inte alltför krångligt, och hoppa bara över det krångliga och läs på). Längre ner finns också en kopia från Wall Street Journal om hur FBIs lista över sökta personer från den 9/11 fortfarande flyter runt på amerikanska företag i felaktiga versioner.

Permalänk

Politisk satir på dubyadubyadubya.com (kräver Flash).

Permalänk

Min morfar vägrade alltid äta lussekatter, och över huvud taget allting med saffran i, och han var noga med att berätta varför för alla. "Naj, naj - jag ätar inte lik", förklarade han.

Med tanke på hur lite saffran som varje krokusblomma ger var det omöjligt, menade han, att tillfredsställa efterfrågan på det sättet. Merparten av all saffran som såldes kom istället från plundrade egyptiska mumier. Morfar kunde nämligen berätta, att egyptierna, efter att de tagit ut inälvor och andra organ, fyllde de dödas kroppar med saffran (innan de svepte de om dem med lindor). Det var ju mycket enklare att skaffa saffran genom att skära upp några gamla mumier än att plocka det. Så varje år när lussekatterna kom fram värjde han sig och berättade förtjust om denna skumma hantering, trots att alla hört det många gånger redan.

Jag hade alltid roligt åt historien som barn. Jag tog den bara som en bisarr fix idé hos en envis och gammal man. Det var först nyligen, som jag fick veta att det fanns ett eko i den av en verklig och flerhundraårig tradition.

Under medeltiden trodde man i Europa och arabvärlden att mumier hade stora hälsobringande egenskaper. Mald mumie (Mumia vera) blev en viktig ingrediens i många universalmediciner. (1686 års svenska farmakopé upptar "mumiekött" bland läkemedlen.) Eftersom det var svårt att få tag på äkta mumier, användes ofta döda fångar från fängelser i Alexandria. Detta var i bruk ända till slutet av 1800-talet. (Faktiskt hade läkemedelsfirman Merck i Darmstadtkvar "Mumia vera ägyptica" i sin prislista - 12 Goldmark per kilo - ännu år 1924.)

Det är fascinerande att tänka att morfar - som var född 1894 - som barn antagligen fick höra historier om hur man förr ätit mumier, och att dessa historier på något sätt kopplats ihop med saffran. (Egyptierna använde visserligen välluktande kryddor vid balsameringen, men inte - vad jag kunnat hitta - just saffran.)

Och jo, egyptierna mumifierade också katter. En lussekatt, någon?

Läs mer om Mumien als Arzeimittel (på tyska) eller "Eating mummy" (på engelska - rulla ner en bit på sidan).

Permalänk

Det tycks vara John Poindexter själv som sålt bättre begagnade CRM-löften till Pentagon:

"Soon after Sept. 11, he appeared at the door of the administration like a J. Edgar Hoover vacuum salesman, promising a system that could digest huge amounts of information and produce neatly packaged leads on suspected citizens. (---)

As a man convicted of falsifying and destroying information, he will now be put in charge of gathering information on every citizen. To add insult to injury, the citizens will fund the very system that will reduce their lives to a transparent fishbowl."

Det skriver Jonathan Turley, professor i "constitutional law" vid George Washington University School of Law. Han är också förvånad över bristen på debatt:

"What is most astonishing is the utter lack of public debate over this project. (---)

...the administration has been working on the creation of the world's largest computer system and database, one with the ability to track every credit card purchase, travel reservation, medical treatment and common transaction by every citizen in the United States.

It has been the dream of every petty despot in history..."

Ett system alltså, som kommer att övervaka alla medborgare, men som inte kommer att spåra terrorister.

Läs hela artikeln i The Charlotte Observer.
Permalänk

Mark Fiore gör elaka animerade politiska serieteckingar om Total Information Awarness Program och Bush-regeringen i allmänhet (kolla särskilt "Cryogenic staffing"). Sajten kräver Flash.

Tipset från Frederik Tellerup (se nedan!)...

Permalänk

Jag är trots allt lite förvånad över att jag inte sett mer i svenska medier om det bevakningssamhälle som Bush nu försöker bygga upp i USA. (Per Agerman i Affärsvärlden är ett undantag.)

Jättedatabasen med alla amerikaners totala inköp (se notisen nedan), ska dessutom samköras med andra data som visum, utbildning, inkomst, anställningar, telefonsamtal, brottsregister etc...

Att det dessutom är den gamle spiondömde amiralen Poindexter som ska sköta detta system (eufemistiskt kallat Total Information Awareness Program) borde väl i alla fall trigga någon blaska? (Poindexter var en av huvudpersonerna i Iran-Contrasskandalen, där amerikanska vapen olagligt såldes till fienden Iran och pengarna skickades till Contras i Nicaragua). Eller läser jag för få tidningar?

Cory Doctorow på Boing Boing länkar till ett motinitiativ: en uppmaning att ta reda på så mycket som möjligt om John Poindexter och publicera det på nätet.

Skulle de elektroniska övervakningssystemen verkligen kunna spåra verkliga terrorister? Robert Fisk citerar en amerikansk underrättelseofficer om den pågående jakten på Al-Quaida:

"We didn't catch whom we were supposed to catch," the officer told me. "There was an over-expectation by us that technology could do more than it did. Al-Qa'ida are very smart. They basically found out how we track them. They realised that if they communicated electronically, our Rangers would swoop on them. So they started using couriers to hand-carry notes on paper or to repeat messages from their memory and this confused our system. Our intelligence is hi-tech – they went back to primitive methods that the Americans cannot adapt to."

Läs hela hos Independent News: With runners and whispers, al-Qa'ida outfoxes US forces. (Läs sen gärna Blind Hönas notis om krigsspelet som Pentagon förlorade en gång till.)

Permalänk

En av de hetaste bubblarna inuti den stora IT-bubblan var CRM - Customer Relations Management.

CRM-profeterna utlovade att företagen genom att samla alla data om de inköp människor gjorde, skulle kunna göra exakta förutsägelser om vad de skulle vilja köpa därnäst. ("Relations" var en förskönande omskrivning; total övervakning var vad det egentligen handlade om.)

Detta var en verkligt våt dröm för företagen: de skulle kunna målstyra reklam och erbjudanden till kunderna med dittills ouppnåelig precision. En artikel från den tiden började så här: "Kontokortsföretaget visste att Peter och Eva skulle skiljas redan innan de visste det själva. Genom att analysera deras köpmönster...".

Det utlovade resultatet var högre vinster och nöjdare kunder. (Vi konsumenter förutsattes vara tacksamma, eftersom vi bara skull få det som vi mest önskade oss, och slippa oönskad reklam. )

Jag skrev en lång artikel om att det där inte var möjligt. Att härleda intentioner från handlingar är otroligt svårt; i grunden ingenting annat än det stora AI-problemet - att ge datorer mänsklig erfarenhet och sunt förnuft, ett projekt som gick in i väggen för många år sedan. Däremot fanns en påtaglig risk för missbruk. Fast jag publicerade den aldrig. (Andra påtalade risken för integritetskränkningar men verkade tro att systemen ändå skulle kunna fungera.)

Idag är CRM-branschen i vanrykte. CRM-system är dyra, komplexa och har inte levt upp till ens mycket nedskruvade förväntningar, konstaterade McKinsey nyligen.

Så döm om min förvåning när jag ser att CRM nu flyttat in i Pentagon. CRM har blivit TRM - Terrorist Relations Management. "Pentagon to Track American Consumer Purchases", rapporterar starkt konservativa Fox Channel:

"A massive database that the government will use to monitor every purchase made by every American citizen is a necessary tool in the war on terror, the Pentagon said Wednesday (November 20).

Edward Aldridge, undersecretary of Acquisitions and Technology, told reporters that the Pentagon is developing a prototype database to seek 'patterns indicative of terrorist activity.' Aldridge said the database would collect and use software to analyze consumer purchases in hopes of catching terrorists before it's too late.

The database (---) would look for telltale signs of suspicious consumer behavior. Examples he cited were: sudden and large cash withdrawals, one-way air or rail travel, rental car transactions and purchases of firearms, chemicals or agents that could be used to produce biological or chemical weapons."

Ja, herregud. Tror de verkligen att detta skulle kunna fungera? Tänk om olika personer köper ingredienserna till bomberna? Eller - ett litet påpekande som kanske sätter mig på USAs lista över gynnare av terrorism - tänk om självmordspiloterna är så djävulska att de till och med köper tur-och retur-resor fast de inte avser att utnyttja returbiljetten??

Har överblina CRM-säljare duperat Pentagon-generalerna? Är det avdankade Stasi-agenter som insett att drömmen om total övervakning bäst kan realiseras i världens tekniskt mest avancerade stat? Eller finns det andra skäl att bygga ett sådant system? Den liberala kritiken i USA mot Bush-administrationen hävdar att regeringens reformer och initiativ genomgående är till för att gynna storföretagen, men kläs i termer av att gynna medborgarna. Är det den verkliga idén: att ge storföretagen tillgång till alla data om våra liv? Jag vet sannerligen inte. Jag vet inte.

Läs både nyhetsartikeln och ett kritiskt inlägg på Fox News.

Permalänk

Flygtillverkaren Boeing ändrar proceduren för att köpa mjukvara. Användbarhet - här definierat som "the ease with which end users can be trained on and operate the product" - kommer att bli ett lika grundläggande inköpskrav som funktionalitet, pris och systemkrav.

Skälet är framför allt ekonomiskt: man måste få kontroll över IT-kostnaderna.

"We simply can't afford to pay for products that cost us a lot of overhead anymore," säger Keith Butler på Boeing's Phantom Works FoU-avdelning till Computerworld. När ett program har tusentals användare kan dålig design kosta miljoner dollar i förlorad tid och produktivitet, säger han.

Läs mer på Computerworld: Users Begin to Demand Software Usability Tests. Se ockå På Kornet-artikeln Så mycket kostar en användbarhetsmiss.

Permalänk

När jag jobbade på Vagabond hade jag en idé till en tävling:
att låta läsarna gissa vart på jorden man ska resa, för att hamna så långt från en McDonald's-restaurang som möjligt?

Det är inte alldeles lätt. Sydpolen kanske? Australien ligger dock ganska nära. Någonstans i Stilla Havet? Fast Hawaii ligger strategiskt mitt i. Det inre av Kina kanske? Eller mitt i Sahara?

Det blev aldrig någon tävling; jag försökte fråga McDonald's vilka de "över 100 länder" som de sade sig ha restauranger i var, men fick inget svar. Och The Economists Big Mac-index - ett sätt att jämföra verklig köpkraft mellan olika länder, skapat mest på skämt i mitten av 80-talet men efterhand mer och mer taget på allvar - listar bara drygt 50 länder. (Det var förresten Economists Coca-cola-världskarta som gav mig idén till tävlingen.)

The Guardian vet inte heller exakt, men de berättar i artikeln "Not so Big, Mac" att vad de kallar "the Illinois-based fast-food chain and de facto world government" (!) nu helt drar sig ur tre länder i Mellanöstern och Sydamerika (utan att avslöja vilka de är). Imperiet har problem med vikande lönsamhet och nya mattrender, skriver Guardian, och McDonald's stänger därför sammanlagt 175 matställen i tio länder.

Permalänk

Dags för en liten bekännelse: jag samlar på talet 47.
Japp; så är det. En egen liten perversion, som ibland är nyttig.

Låt mig förklara.
Rent matematiskt borde 47 varken vara vanligare eller särskilt intressantare än 46 eller 48 (eller 3, 1005 eller 92 för den delen).
Men 47 är det tal som människor, oftare än annnars, drar till med när de ska ange ett godtyckligt tal.
47 förefaller på något sätt vara "extra slumpmässigt".
Att det är ojämnt, att det är ett primtal (finns inte i multiplikationstabellen), att det ligger nästan mitt emellan 1 och 100, men lite vid sidan, spelar förmodligen in.

När man väl börjar titta, hittar man 47 överallt: i film, i böcker, i tecknade serier, i reklam.
Och ibland i nyheter (mer om det nedan).

På grund av nära förestående flytt är delar av mitt 47-arkiv nerpackat, men ett par smakprov ser du här intill.
Andra typiska 47-observationer:

• I filmen "Det femte elementet" jagas Bruce Willis luft-taxi av en polispatrull med nummer 47.


• I Disney-filmen "Monsters, Inc" inträffar en olycka i skräckfabriken, men en mätare på väggen visar att man dittills haft "Olycksfria dagar: 47".


• I den tecknade serien "Ernie" blir en tjej ihop med utomjordligen Zerblatt, och får 47 små grodliknande barn.

En serie som är fullständigt genomsyrad av 47 är Star Trek (alla varianterna).
Sedan mitten på 90-talet förekommer talet i stort sett i varje avsnitt.
Stjärnor ligger 47 ljusår borta, och störningar varar i 47 sekunder, eller så finns det bara 47 överlevande på planeten si-och så.
I Star Trek Voyager, som går i svensk TV just nu, berättade den holografiske doktorn redan i första avsnittet att han representerar 47 läkares samlade erfarenhet.
Kort därefter anropar kaptenen bryggan på kanal 47.
I senare avsnitt (säsong 5, avsnitt 96, för att vara exakt) säger sig en besökare ombord "ha assimilerat 47 biljoner teraquad information"; i ett annat undrar ett uttråkat barn om hon ska "recitera alla 47 sido-direktiven".
En diger databas finns på Star Trek: the 47 conspiracy.

Att vi tycker att det är något spännande med talet 47 visas också av att det är vanligt bland varumärken och i reklam.
Världens mesta använda automatkarbin heter förstås AK-47.

Och att fyrtisjuans buss fortfarande rullar i Stockholm är självklart ingen slump.
Häromåret lanserade H&M en serie college- och t-tröjor med gissa vilket nummer.
Ett bemanningsföretag annonserar att de behöver 47 nya receptionister.
Och kanske har ni noterat hur länge årets Robinson-deltagare ska plåga varandra på den där ön?

Vet man om det, fungerar talet 47 som en detektor för när något med stor sannolikhet är konstruerat eller tvivelaktigt.

• Under Kosovo-kriget tvingades Nato erkänna att man bombat några fordon med civila flyktingar. Den jugoslaviska statliga nyhetsbyrån såg möjligheten att utnyttja detta. Någon dag senare meddelade de att ytterligare en buss träffats och att 47 personer dödats. Med propagandadetektorn aktiverad var det lätt att se att bilderna som de skickade ut var arrangerade.


• Aftonbladets löpsedel berättade förra sommaren att en man dött av akut alkoholförgiftning på en dansk bar efter att ha druckit... just det, 47 drinkar. (Av artikeln framgår att ingen sannolikt räknat dem.)


• När jag samarbetade med en PR-firma ville en kund ha hjälp att sprida budskapet "47 % av dem som går till livsmedelsaffären efter jobbet har inte bestämt sig för vad de ska ha till middag samma kväll". Men siffran gick inte att hitta i den undersökning han hänvisade till.


• Kolla också annonserna för bantnings- eller hälsomedel - påfallande ofta är de som intygar produktens värde 47 år gamla; eller så har de gått ner 47 kilo.

Fenomenet började uppmärksammas i mitten av 60-talet på Pomona College i USA. Sedan dess har 47 varit en officiell tradition bland studenterna där, och en genomgång av The mystery of 47 finns på skolans egna sidor.
(Och ja, en före detta Pomona-elev är nu manusförfattare till Star Trek!)

Självklart har kulten också en egen sida på nätet: The 47 society (tyvärr lite dåligt uppdaterad).

Har du själv sett det magiska talet någonstans?
Nu, när du vet, garanterar jag att du kommer att hitta det överallt.
Skicka mig ett mejl, så kanske jag öppnar ett svenskt 47-museum.

Jag tror inte att det främst är "avundsjuka" som gör folk upprörda över Barneviks, Björklunds eller Karlssons pensioner. Jag tror inte heller att det i första hand rör sig om upprördhet över "socialdemokratiskt hyckleri".

Jag tror att ilskan bottnar i att man insett att en del vanliga begrepp, som till exempel "pension", i det tysta har definierats om av makthavare och näringslivstoppar.

"Pension", i vanligt folks språkbruk och medvetande, har varit och är något vi

• får när vi slutar jobba
• och för att vi blivit gamla.
• Våra pensioner är svåra att förstå sig på; de består av flera olika delar, med krångliga procentsatser,
• och delar av dem är numer utsatta för marknadens berg- och dalbana.
• Vi vet därför också att pensionen till slut blir rejält mindre än den lön vi haft.

Med elitens pensioner visar det sig dock vara tvärtom på varje punkt.

• De utbetalas även om man har ett annat jobb (fast en viss sanering har tvingats fram på senare år).
• Man behöver inte ha blivit särskilt gammal för att få dem.
• De är påtagligt enkelt konstruerade: ett bestämt belopp i månaden rakt av, i absoluta tal. Opåverkat av konjunktursvängningar eller börskurser.
• De tycks slutligen ofta fungera som garantier för att mottagaren ska komma upp i hela lönen i alla fall - eller i sådana fantsibelopp att det inte rimligen kan sänka levnadsnivån. Man kan bara äta en viss mängd hummer.

Jag tror inte att det egentligen är storleken på beloppen som upprör människor. Inkomstskillnader i sig är i praktiken inget som får svensken att rasa. Går man på restaurang blir man trots allt inte särskild överraskad om det dukas upp ostron och champagne vid bordet brevid.

Men om gästerna vid grannbordet har mage att påstå att de äter samma pyttipanna med lättöl som alla vi andra - ja, då blir vi utan tvekan förbannade.

Permalänk

SVTs Kulturnyheterna meddelade på onsdagen att regeringen under torsdagen 5 december kommer att ge Konkurrensverket i uppdrag att granska den svenska tidskriftsdistributionen.

Det är i så fall på tiden. Sedan nästan tio år är tidskriftsdistributionen en monopolliknande kartell där ett par storförlag, med Bonniers i spetsen, effektivt stängt ute konkurrenter och andra oönskade tidningar från landets viktigaste försäljningsställen.

Vad som inte är lovande, är att Konkurrrensverket redan i mitten av nittiotalet granskade saken - men la sig fullständigt platt för Bonniers. Kanske lyckas man bättre under nye chefen Claes Norgren.

TV-inslaget var nog ganska svårbegripligt för den som inte redan är insatt i saken. Kulturnyheterna vågade inte riktigt tala ur skägget, och intervjun med Christian på Vagabond var inte heller särskilt klargörande.

Vill du sätta dig in i vad som hänt, kan du läsa ETCs genomgång från 1999: Tidsamskandalen - Hela den tragiska historien om hur det fria ordet blev en handlingsvara i Sverige.

Nyare ETC-artiklar i ämnet kan hittas genom en sökning på "tidsam" på ETCs sajt.

ETCs har också en sida med externa länkar om Tidsam-monopolet (dåliga javascript, men det går att lista ut vart länkarna går).

Horst Schröder på serieförlaget Epix drabbades hårt av distributionsförbudet: Sveriges tryckfrihet i Bonniers våld är hans nästan maniskt detaljerade beskrivning av vad som hände och hur Bonnier och Tidsam bluffade Konkurrensverket.

Permalänk

"Det är ett fördrag" [(1) högtidlig formell överenskommelse i större fråga mellan länder eller på högre nationell nivå], säger Jan O Karlsson som förklaring till sin arbetsfria inkomst.

Men fördrag är också något annat: [(2) tålamod med person eller med mänskligt handlande. Konstruktion: ni får ha fördrag med en gammal man].

Vi får väl se hur länge folket, media och slutligen Göran Persson har fördrag med Jan O Karlsson.

Permalänk

Jag läser just nu fysikern Paul Davies bok "How to build a time machine". Han hävdar att det i princip är möjligt att bygga en tidsmaskin, och ger en ideskiss över en konstruktion.

Men det går inte att utesluta att någon redan har byggt en, rest fyra år tillbaka i tiden, och förändrat vad som hände när FNs vapeninspektörer lämnade Irak 1998.

Det är i alla fall en möjlig förklaring till de skillnader mellan vad medierna skrev då och vad de skriver nu, som samlats av FAIR: "What a Difference Four Years Makes. Why U.N. inspectors left Iraq--then and now".

Permalänk

Sverige hade en IT/telekombubbla: Island drabbades av en "erfðavísir-kúla" (gen-bubbla). Medan svenskarna köpte Telia, blev var och varannan islänning hluthafi (aktieägare) i Decode, ett bioteknik-företag som fått monopol på islänningarnas gener. Affärsidén var att skapa en databas med alla islänningars ættartrén (släktträd) och deras DNA, för att spåra de exakta generna bakom ärftliga sjukdomar.

Men botten gick ur verðbréfamarkaður (aktiemarknaden), Decode-aktierna är bara värda en spottstyver, och många islänningar hamnar i gjaldþrotamaður (bankrutt). Men historien har fler dimensioner, berättar engelska Guardian:

"The Decode saga raises uncomfortable questions about how fundamental medical research is going to be funded in the future; about the turning of private, individual medical data into a commodity; and about what happens when scientists decide they want to be businessmen, too."

Läs hela i the Guardian; 'Decode was meant to save lives ... now it's destroying them' (PS: Rätta gärna min isländska.)

Permalänk

Efter IT-bubblan har nu också girighetsbubblan brustit. Direktörer i otaliga företag (av vilka Worldcom, Enron, Tyco, GlobalCrossing, McLeod, Cendant, Sunbeam, Waste Management, Lucent, Dynergy, ABB bara är några) har avslöjats som antingen brottsliga eller obegripligt giriga.

På massor av webbsidor (t.ex. den här) kan man läsa en "ny finansiell ordlista" där termer som CEO står för chief embezzlement officer, CFO uttyds corporate fraud officer och EBIT (earnings before interest and taxes) förklaras som "earnings before irregularities and tampering".

Affärsmagasinet Forbes publicerar en lista över Amerikas bästa fängelser ("Must-read for Execs: Best Prisons List"). Rekommendation nr 1 är Eglin Prison Camp i Fort Walton Beach, som erbjuder särskilda utbildningsprogram inom musik och religion. Förmodligen borde Forbes och de andra affärsmagasinen erbjuda denna t-shirt, som vi köpte i London i våras, som prenumerationspremie.

På den seriösare sidan hade New Yorker den 23 september en lysande 14-sidig genomgång av hur girighetsbubblan kunde växa ("The Greed Cycle" av John Cassidy - tyvärr inte på nätet).

Synen på att aktieägaren är den viktigaste personen i ett företag går tillbaka till den unge Chicagoekonomens Michael Jensens arbete i början av sjuttiotalet.

Tanken fick gradvis fotfäste under sjuttio- och åttiotalen, och när Jensen 1990 hävdade att aktieoptioner är ett bättre sätt att belöna direktörer, bidrog det starkt till att hela bilden av ett företag förändrades, så att den helt dominerades av börskursen.

I åratal hade storföretagens lobbygrupp Business roundtable som motto att företag dels hade en social funktion gentemot kunder, anställda och samhället, dels ansvar mot aktieägarna. 1997 ändrades denna portalparagraf. Samhällle, kunder och anställda ut; nu förklarade man att styrelsens och ledningens lojalitet gällde ägarna, inga andra.

Men aktieoptionssystemet blev ett monster: belönade fel beteenden och gav direktörerna en fullständigt unik möjlighet att berika sig själva bortom alla gränser. Skenbart verkade systemet - precis som planekonomin - förnuftigt, men när man stoppade in människor i ekvationen blev resultatet inte vad teoretikerna trodde.

"Jensen and his colleagues were hopelessly naive in assuming that executives stock options wouldn't be abused. If the past thirty years have demonstrated anything, it is that the avarice of America's corporate leaders is practically unlimited, and so is their power to run companies in their own interest."

New Yorkers slutsats: Direktörer bör belönas om de gör sina företag effektivare, men aktiemarknadens bedömning är ett dåligt mått på om det verkligen skett. Direktörer bör istället belönas om deras företag gör kunderna nöjdare.

När några direktörer nu fått schavottera i handfängsel, skickar det ett budskap till till andra direktörer, avslutar Cassidy:

Public companies are social organixations with social responsibilities. Unless this message is heeded, the furor over Kenneth Lay [Enron] and his fellow corporate scoundrels will gradually fade. And, once the economy and the stock market revive, the greed cycle will start up again.

Permalänk

Vid Sverige Direkts 5-årsjubileum i veckan (24 oktober) talade Lars Ilshammar om hur historiens ironi slagit honom vid ett besök i Moskva nyligen.

I det ryska rymdflygcentret utanför Moskva hade han fått se hur man byggde om gamla interkontinentala kärnvapenmissiler (dödsmaskiner som i väst kallades SS-19). Deras nya jobb: att lyfta kommunikationssatelliter till omloppsbana runt jorden.

Ironin ligger i detta, menade Ilshammar: att själva grunden till internet var den amerikanska militärens vilja att skapa ett decentraliserat kommunikationsnät, som kunde stå emot en sovjetisk kärnvapenattack. Idag används just det konkreta hotet - de interkontinentala kärnvapenbärarna - till att skjuta upp satelliter som ska ge oss ett ännu bättre internet.

Det är en bra bild; men hela bilden är till och med ännu intressantare. Även amerikanska gamla kärnvapenraketer (kända under namnet Atlas-5) byggs om för att skjuta upp kommunikationssatelliter. Men i dem sitter idag ryska raketmotorer; för de har visat sig vara både kraftfullare och pålitligare än de amerikanska.

Så medan Moskvas raketer förlorade det kalla kriget, har de idag slagit sina konkurrenter på den fria marknaden.

Och den raket, som var avsedd att släppa domedagsbomber över Ryssland, har alltså gjorts mer kraftfull av just de människor som den var avsedd att förinta.

Permalänk

DN Kultur i torsdags, 24 oktober. På sidan 4 kommenterade Göran Rosenberg nedläggningen av Moderna Tider: "en devalvering av det genomtänkta skrivna ordet", och han påminner om lika nedlagda Månadsjournalen. Tidskrifter, säger han "är det sista vi har kvar av ideburen journalistik. Så började journalistiken".

Men flyttade man blicken bara några centimeter åt höger i papperstidningen, hade sidan 5 en artikel om webbloggar. Oivvio Polite spårade bloggen tillbaka till just journalistikens vagga, de engelska kafferummen på 1700-talet, och till den amerikanska revolutionen där "medierna var Benjamin Franklin och en rad andra personer med var sin tryckpress".

Om det slutligen kommer att kallas "bloggar" eller nåt annat vet jag inte, men nog tror jag att nätet/bloggen är framtiden för det idéburna skrivandet (när tidskrifterna går i graven). Undrar bara om eller när Göran Rosenberg upptäcker det?

I papperstidningen ligger texterna alltså och skaver mot varandra, som två båtar som tvingats förtöja reling mot reling. På nätet seglar artiklarna fritt, men som i tjocka; ingen av dem syns från den andres däck. Se där en viktig egenskap hos papperstidningen: mötet mellan oväntade delar.

Här är adresserna till DNs sajt: Rosenberg om Moderna Tider och Oivvio Polite om webbloggar.

Läs också Gustavs kommentar på Det perfekta tomrummet, och följ hans länk till avhandlingen om svensk tidningshistoria.

Permalänk

Niklas Dahlin på Webbinkarnationen har hittat den här fantastiska historien, som åtminstone jag fullständigt missat: En amerikansk marinkårsofficer som spelade Saddam i ett övningsscenario sänkte den amerikanska flottan och vann. Ingen lärde sig något av det - han blev beordrad att inte göra om det.

Marinkårsofficeren Paul Van Riper överraskade den amerikanska sidan genom att inte spela efter USAs förutsättningar:

"'You're going to have to use cellphones and satellite phones now', they [= spelledningen] told me. I said no, no, no - we're going to use motorcycle messengers and make announcements from the mosques," he says. "But they refused to accept that we'd do anything they wouldn't do in the west. (...)

Faced with an abrupt and embarrassing end to the most expensive and sophisticated military exercise in US history, the Pentagon top brass simply pretended the whole thing had not happened. They ordered their dead troops back to life and "refloated" the sunken fleet. Then they instructed the enemy forces to look the other way as their marines performed amphibious landings."

Att låsa sig vid sitt eget sätt att tänka är livsfarligt (inte bara i krig). Och det finns en påtaglig risk om ens sätt att tänka har kodats ner i formella modeller och dataprogram, där det blir mycket svårare att urskilja, och därför ifrågasätta. I "When things start to think" skriver Neil Gershenfeld i kapitlet "Bad words" om "a belief in magic software bullets, bits of code that can solve the hard problems":

"At still one more conference on mathematical modeling I sat through a long presentation by someone from the Defense Department on how they are spending billion of dollars a year on developing mathematical models to help them fight wars. He described an elaborate taxonomy of models of models of models. Puzzled, at the end of it I hazarded to put up my hand and ask a question that I thought would show everyone in the room that I had slept through part of the talk (which I had). I wondered whether he had any idea whether his billion-dollar models worked, since it's not convenient to fight wars to test them. His answer, roughly translated, was to shrug and say that's such a hard question they don't worry about it. Meanwhile, the mathematicians in the former Soviet Union labored with limited access to computers and had no resources but to think. As a result, a surprising fraction of modern mathematical theory came from the Soviet Union, far out of proportion to its other technical contributions."

(Gershenfeld borde veta, som skrivit en lärobok i matematisk modellering.)

Originalartikeln "Wake up call" fanns i Guardian i förra veckan.

Du kan läsa ett utdrag ur When things start to think på amazon.com.
Permalänk

Franska offentliganställda protesterade igår i Paris mot planerna på privatisering av det franska nationella elföretaget - se DN eller Liberation, för den som kan franska.

Jag skrev tidigare här på Blind Höna om baksmällan efter avregleringen av energimarknaderna i USA. Jag tycker det verkar som om svenska medier har skrivit mycket lite om efterspelet till elkrisen i Californien. Paul Krugman på NY Times tycker att det skrivits för lite om det i amerikanska medier också:

For some reason it has never been cool to talk about what was really happening in California. When the crisis was in full swing, most commentators clung to a story line that blamed meddlesome bureaucrats, not profiteering corporations. When the crisis came to an end, it suddenly became old news.

Maybe our national faith in free markets is so strong that people just don't want to talk about a case in which markets went spectacularly bad. But I'm still puzzled by the lack of attention, not just to the disaster, but to hints of a cover-up. After all, this was the most spectacular abuse of market power since the days of the robber barons — and the feds did nothing to stop it.

En rad rapporter har slagit fast att elbolagen höll ner krafttillförseln för att pressa upp priserna. Hur trodde de att de skulle kunna komma undan med sånt fiffel, undrar Krugman i krönikan "In broad daylight" härom veckan (27/9), och ger två tänkbara skäl:

One answer might be that the apparent malefactors are very big contributors to the Republican Party. Some analysts have suggested that energy companies felt free to manipulate markets because they believed they had bought protection from federal regulation — the conspiracy-minded point out that severe power shortages began just after the 2000 election, and ended when Democrats gained control of the Senate.

Den amerikanska energimyndigheten verkar ha behandlat energibolagen med silkesvantar, trots skäliga misstankar om fiffel. Uppgörelser har hemligstämplats och böter efterskänkts på ett sätt som för tankarna till SLs hemliga generositet mot företaget som misslyckades driva pendeltågstrafiken i Stockholm.

I USA befolkas de myndigheter som ska övervaka de avreglerade marknaderna av före detta lobbyister från just den industri de ska övervaka, skriver Krugman:

Across the government, from the Interior Department and the Forest Service to the Environmental Protection Agency, former lobbyists for the regulated industries now hold key positions — and they show little inclination to make trouble for their once and future employers.

So we ignore California's experience at our peril. It's all too likely to be the shape of things to come. 

Permalänk

Det finns en fascinerande skillnad mellan den ene och den andre Chomsky.

Tänker jag på den politiske Chomsky ser jag en jonglör, som elegant kastar upp en svärm av lysande röda klot i luften. Det är inte något särskilt nytt trick; till och med Chomsky själv framhåller att det egentligen är ganska enkelt. Det här vet ni redan, det här skulle ni också kunna göra, säger han. Men det går fort, är färgstarkt och verkar ske på rent trots mot den annars enväldiga tyngdkraften.

Tänker jag på Chomsky lingvisten, ser jag någon som spanar ner i vatten, som försöker gripa tag i något där nere i det blå halvdunklet: föremål man knappt kan se, vilkas form är suddig och funktion är osäker. Finns de ens? Går det över huvud taget att se igenom bilden av sig själv, som speglas i vattenytan?

Lingvistik handlar inte om huruvida man bör säga "längre än mig" eller "längre än jag", och inte mycket om språkhistoria heller. Den närmar sig mycket mer grundläggande frågor, som vilken roll språket har i det mänskliga tänkandet. Var och hur kommer språket till? Finns det en specifik språk-mekanism i hjärnan, eller är språket en naturlig och integrerad del av tankeapparaten? Vilken sorts interface finns det mellan tänkandet, språkförmågan och slutligen tal- och hörselorganen? Och hur i hela friden går det till när barn lär sig ett språk? (Se notisen Hur många ord kan du? här på Blind Höna.)

Det är på sätt och vis inte så olikt kvantfysik (minus matten). Man studerar något man inte kan ta på, inte se, bara observera indirekt, för att sedan försöka dra slutsatser av.

New York Times igår hade artikeln "Seeking Deeper Meaning in the Babbling of Babies", som tar upp några av frågorna ovan.

En lättläst och rolig introduktion till gundläggande språkfrågor idag är Steven Pinkers strålande bok "The language instinct" (finns i pocket - läs mer om den hos amazon.com). Rekommenderas till alla som har det minsta intresse för språk.
Permalänk

Det ska bli intressant att se var Jan Romare är på väg med sin serie Himlens änglar i Dagens Nyheter. Just nu har Josua gjort entré i Djävulens terapi hos psykoanalytikern.

Josua - jo det är han, den gamle good old Josua, fit the battle of Jericho, and the walls came tumbling down. En kul gammal gospel.

Josua följer direkt på Fjärde Mosebok i Gamla Testamentet, och handlar om erövringen av Kaanans land. Vad gospeln inte tar upp är de detaljerade anvisningarna i Josua om att även slakta kvinnor, barn och åldringar, liksom invånarnas egendom som oxar, får och åsnor. Boken är en oändligt utdragen uppräkning av de städer som intogs med hjälp av mordbrand och massakrer.

24. Och när Josua hade dräpt alla Ais invånare ute på fältet, i öknen, dit de hade förföljt dem, och dessa allesammans så hade fallit för svärdsegg och blivit nedgjorda, då vände Israels folk tillbaka till Ai och slog med svärdsegg också dem som voro där. 
25. Och de som föllo på den dagen, män och kvinnor, utgjorde tillsammans tolv tusen personer, allt folket i Ai. 
28. Och Josua brände upp Ai och gjorde det till en grushög för evärdlig tid, till en ödemark, såsom det är ännu i dag.  (8 kapitlet - läs det hos Projekt Runeberg)

Och när trots allt vissa av judarnas stammar begår den svåra synden att låta ursprungsbefolkningen leva och bo kvar i några städer, nedstiger (i den följande Domarboken) en ilsken Guds ängel och hotar Israels barn med framtida plågor.

Josua bör nog läsas av de valstugearbetare som rakt av klassar islam som en våldsreligion.

Många är säkert medvetna om att det finns mörka och ljusa sidor i Bibeln (även om få känner till omfattningen av till exempel Josuas massakrer). Men så - och det förbryllar mig - tycks kristenheten också systematiskt mörka om honom.

Bibeln för barn är naturligtvis censurerad. Men jag trodde nog att Josua skulle tas upp och diskuteras i min sons konfirmationsundervisning. Icke så. Förbigånget med tystnad.

Men inte ens för vuxna anses Josua tydligen vara lämplig läsning. Många biblar innehåller en bibelläsningsplan: läs bibeln på ett år. Hela bibeln? Tja, det trodde min fru t.ex. Men inte. Kontrollerar man visar det sig att planen systematiskt hoppar över just de motbjudande delarna - ner till enstaka verser. Utan att ange det klart.

I begynnelsen var ordet. Sen kom största möjliga tystnad. Därför är det intressant att Romare verkar visa upp Josua i all sin vedervärdighet.
Permalänk

Vet ni vad det står överst på sjukanmälningsblanketterna från Försäkringskassan numer? Jo, det här:

OBS! Blanketten kan ej skickas med epost!

Först verkar det bara vara absurt. Man kommer att tänka på skrönor om folk som trott att datorns cd-spelare var en kaffekoppshållare. Har någon verkigen försökt knöla in blanketten genom diskettfacket - och hur skulle i så fall Försäkringskassan veta det?

Efter lite tänkande förstår man att det snarare är så att människor har skannat in sin ifyllda blankett och mejlat den till kassan - eftersom det blir allt svårare att få tag på ett vanligt frimärke (som därför inte alls är vanliga längre). Istället försöker man - med den desperates uppfinningsrikedom - att hitta nya, kreativa lösningar på problemet.

Det ger i alla fall lite relief åt den rapport om kvinnors användning av Internet som IT-kommissionen presenterade i förra veckan. Kvinnor saknar framför allt bra internet-tjänster för att hantera vardagen för familjen: boka tid på vårdcentralen, kontakter med skola, och liknande. Enkla saker - skenbart - men som med sakernas tillstånd idag stjäl mycket tid och ansträngning.

Förslagen är inte så särskilt märkvärdiga, och urvalet av intervjuade är litet, men tendensen är klar: det finns en stark vilja att se bättre tjänster på nätet - framför allt från den offentliga sektorn. Och de måste vara enklare att använda.

Och om de inte erbjuds får man alltså försöka uppfinna dem själv - med dator, skanner och ett just mejlprogram.

En kättersk fråga är väl bara vad som vore den bästa lösningen på problemet. Att lägga ner några hundra konsultmiljoner på att bygga ett riksomfattande elektroniskt system, där man kan sjukbekräfta sig själv (men inte socialdemokratiska riksdagsmän) med säkerhet och sekretess?

Eller - med tanke på att posten ändå gör sitt bästa för att minska frimärksförsäljningen - bara återinföra de portofria kuverten för blanketten?

Ladda ner: Rapporten "Om kvinnors användning av Internet, eller När kvinnan äntligen har tid sitter mannen framför PC:n" i pdf-format från IT-kommissionen (167 kB).
Permalänk

Av en bonde fick jag en gång höra adjektivet varsk. Det betyder ungefär "väldigt uppmärksam, känslig", fast ännu mer; snarast "ha förmågan att känna på sig något". Det var svårt att skjuta duvor, klagade han: man försöker smyga sig på dem men di är så varska.

Ordet är förstås släkt med substantivet varsel och verben varsna och varsko. Men jag har aldrig sett det i någon ordbok (har inte kollat SAOB). Ändå är det ju ett alldeles utmärkt ord; vackert, kärnfullt och användbart.

Uppenbarligen fanns ingen tillräckligt varsk person i moderat–toppen, som kunde se faran komma. Ännu på morgonen idag tisdag (ett och ett halvt dygn efter valet) låg texten nedan överst på Bo Lundgrens egen sida:

Så blev det inte. Och den duvblå flocken har decimerats kraftigt.

Frågan är väl nu om någon kan komma på ett lika kärnfullt uttryck just för motsatsen till varsk: ett ord som skulle betyda "okänslig, ouppmärksam, okänslig för fina signaler eller tecken i tiden"?

Permalänk

I oktober i fjol skrev Göran Rosenberg i DN att Saudiarabien var "en psykohistorisk rubbning". Jag skrev en liten fånig notis och undrade om Usama bin–Laden i så fall var Mulan. Det var nog obegripligt för många, men så här är det:

Pskyohistoria är ingen verklig vetenskap utan något som sf–författaren Isaac Asimov i början av femtiotalet hittade på för sin klassiska romantrilogi Stiftelsen ("Foundation" i original).

I den är psykohistoria snarast en sorts matematiskt exakt sociologi, med vilken man kan förutsäga hur en tillräckligt stor grupp människor ska bete sig. Tack vare denna kunskap kan en liten hemlig elit styra historiens utveckling – genom att sätta in exakt "stimuli" vid exakt rätt tidpunkt. (Från en sf–konferens i en annan tid – på sjuttiotalet – minns jag en deltagare som hävdade att "psykohistorien existerar i det hål i det borgerliga medvetande där marxismen borde ha funnits". Ni vet, historiens lagbundna utveckling och det där.)

Alltnog, Mulan är en superskurk med drag av Hitler (men dessutom telepat) i Stiftelsen–triologin (som f.ö. finns att köpa på Sf–bokhandeln).

Men nu sjutton!?! Guardian rapporterar nu att Usama bin–Laden verkligen sägs ha inspirerats av Asimovs bok, som översatts till arabiska med titeln… just det, al–Qaida.

Bevisföringen är möjligen något ansträngd. Att "egendomliga" sammanträffanden inträffar egentligen inte egendomligt – New York Times skrev nyligen om sådana i artikeln "The odds of that".

Men i och för sig är det inte omöjligt att science fiction inspirerat terrorister: de amerikanska extremhöger–miliserna stödjer sig till exempel på en rad apokalyptiska, rasistiska sf–romaner.

Detta har Sven Lindqvist dokumenterat utförligt i "Nu dog du – bombernas århundrade" (finns i pocket och som e–bok hos Bonniers).Man kan läsa de 22 korta inledningsavsnitten ("ingångarna i labyrinten") på Sven Lindqvists sajt, om än i engelsk översättning (klicka på den engelska titeln "The history of bombing" i spalten till vänster och rulla ner sidan). De relevanta avsnitten är nr 3, 7, 13, 18 och 22. (se också notisen om Sven Lindqvist–seminariet).

(Och som det inte var nog med sammanträffanden: idag kom paketet från amazon.com med Jackendoffs "The foundations of language" – som handlar om "psykolingvistik"!)

Permalänk

Kan inte låta bli detta. Folkpartiet har lockat över hundratusentals värdekonservativa väljare från moderater och kristdemokrater med valets profilfråga: språktest för invandrare. Men i fredagens DN tar Lars Leijonborg flera steg tillbaka, och säger att den som klarat svenska för invandrar–undervisningen inte ska behöva göra något test.
Ursäkta mig om jag inget begriper.

• Vad betyder "klara undervisningen" – och hur mäter man det – om inte med ett test? Alltså ett första test, innan det Leijonborgska testet?
• Och om någon då, som Leijonborg säger, inte lyckats klara undervisningen, varför ska man då över huvud taget testa henne igen? Då vore det väl bättre att ge henne mer utbildning i stället?
• Kanske menar han i själva verket "genomgå" undervisningen när han säger "klara"? Men varför då ha ett test över huvud taget, om det i praktiken räcker att sitta av tiden?

I lördagens DN konstaterar också Kurdo Baksi att eftersom nästan alla invandrare klarar sfi–kurserna, kommer ingen att behöva göra språktest i praktiken.

"Det säger nu Leijonborg två dagar före valet när språktestkravet gett honom nästan femton procent av väljarstödet. Och sverigedemokraterna i Olofström tror fortfarande på folkpartiets hårda språktestkrav: de ställer inte upp i valet där, utan uppmuntrar sina sympatisörer att lägga sin röst på fp."

Kanske ska man vara tacksam mot fp: test–frågan har just blivit en testfråga – på attraktionskraften hos grumliga budskap i främlingsfientlighetens utkant. Det är å andra sidan djupt oroande.
Länkar: Invandrarfrågorna tog över i retoriken (Henrik Brors i DN )
Sverigedemokrater slår ett slag för folkpartist (DN)
Permalänk

Apropå notisen om nedladdning om musik (och, i viss mån, notisen om ett digitialt nationalbibliotek): Ruben Bolling på salon.com avslöjar en djävulsk konspiration.
Länken kommer via klipspringer på I dåligt sällskap – ytterligare en läsvärd blog som dykt upp senaste tiden (har tyvärr lite designproblem för Mac–besökare, men det kan nog fixas).

Permalänk

I valtider har rättvisan högkonjunktur. En rättvis arbetsmarknad. Rättvisa löner! Rättvis utveckling!

Men vad innebär kraven eller löftena i själva verket?

Ordet rättvis har flera betydelser, varav två egentligen är helt motsatta – något vi sällan tänker vi på till vardags (så här en liten språkfilosofisk lördagsnotis):

En betydelse har att göra med att behandla inblandade parter lika. Det är det vi tänker på när vi pratar om "en rättvis rättegång", eller säger "det är inte rättvist om Pelle får mer godis än Lisa". Den betydelsen gränsar mot ord som "lika" och "opartisk".

Men i uttryck som "Djurgården vann en rättvis seger" är det ju inte fråga om att laget vunnit en "opartisk" seger. "Ett rättvist slutresultat" behöver inte heller betyda att båda lagen fick lika många mål.

Här betyder rättvist ungefär "visserligen olikt men korrekt i förhållande till någon förutsättning, som den som talar anser är uppenbar eller naturlig" (nämligen att AIK–spelarna tillbringat de senaste veckorna på Cafe Opera istället för på fotbollsplanen och vacklade omkring på planen som druckna strutsar). Det här "rättvis" har mer med uttryck som "rättmätig" eller "skälig" att göra.

Det är lätt att se hur dessa båda betydelser kan kollidera. Barnmorskor kan kräva rättvisa (det vill säga lika) löner i förhållande till manliga sjukhustekniker. Men arbetsgivaren kan hävda att man betalar rättvisa löner, eftersom marknaden ger män mer betalt (eller någon annan "naturlig" förutsättning som man väljer att stödja sig på).

Välj din rättvisa på nätet: handel | rika ungkarlar | skatteplanering | märkt | resor | globalt | miljöutrymme | mjukvara

Permalänk

Mer från Montana, detta USAs Norrland, som har gott om skog, berg och vattenkraft men är en av de fattigaste delstaterna.

När elmarknaden avreglerades för ett par år sedan utlovades valfrihet och lägre priser. Det stabila och lokalt ägda kraftbolaget, Montana Power, sålde dammar och kraftverk till några giganter i kraftbranschen. Istället omvandlade det sig själv till internetleverantör, under namnet Touch America.

Nu vacklar bolaget på ruinens brant. Och de nya kraftföretagen har mångdubblat elpriserna, vilket drivit åtskilliga bolag i delstaten i konkurs.

Priserna rusar nu i höjden också för privatpersoner. En gräsrotskampanj mobiliserar därför för att köpa tillbaka kraftverken. Men bolagen, uppbackade av den republikanska delstatsregeringen, satsar miljoner på en motkampanj.

Det som sker i Montana är bara en del av en bred motreaktion mot skandalerna på tele– och energimarknaderna (energi var Enrons ursprungliga affärside, innan den ersattes av bokföringsfiffel). Och medan DN rapporterar om att elbolag misstänks ha manipulerat kurserna på den nordiska elbörsen, har samma erfarenheter gjorts i Kalifornien. Förundersökningar pågår om just misstänkt manipulering av elpriser. Avregleringsexperimentet kan ha kostat staten 30 miljarder dollar.

Läs hela hos New York Times: Cheap Power Gone, Montana Is to Vote on Buying Dams

Permalänk

"The premise of all this ballyhoo is that the industry (and its artists) are being harmed by free downloading. Nonsense."

Det finns inget som tyder på att CD–försäljningen minskar för att musik finns fritt tillgänglig, skriver Janis Ian i artikeln The internet debacle– an alternative view Hon ger gott om exempel på motsatsen: gratisprover ökar försäljningen – av böcker såväl som skivor. Och hon har egen erfarenhet att backa upp det med.

I en uppföljningsartikel föreslår hon ett konkret experiment:

"All the record companies get together and build a single giant website, with everything in their catalogues that`s currently out of print available on it, and agree to experiment for one year. All the record companies agree that, for the sake of the experiment, and because these items are currently dead in the water anyway, they`re going to charge a more–than–reasonable price for each download."

Janis Ians artikel har redan länkats till av mer än tusen sajter, översatts till nio språk (men inte svenska?).
Permalänk

Om det finns en typiskt amerikansk konstform, är det imitationen?

En "re–make" av den brittiska tv–serien "Den sjungande detektiven" är under inspelning (se Blind Höna–arkivet för april).
I maj noterade jag hur Hollywood stal intrigen från "Stalker" och gjorde "Sphere".

Och nu berättar IMDB att en amerikansk version av Andrej Tarkovskis "Solaris" får premiär i december. Gjord av Steven Soderbergh, som tydligen skrivit ett nytt manus på Stanislaw Lems klassiker.

Soderbergh har ju ett visst anseende anseende som tänkande regissör. Men kan han stå emot kraven på specialeffekter och action? Jag irriteras av farhågan att se Tarkovskijs återhållna, nedtonade och eftertänksamma berättelse överkörd av den Hollywoodska ångvälten.

Å andra sidan finns naturligtvis originalet kvar, hur många kopior som än görs. Och varför skulle man inte få göra nytolkningar av filmer? Teaterpjäser nytolkas hela tiden – originalintrigen flyttas från en tid och plats till en annan, språk och form ändras. Till och med böcker skrivs om i nya versioner. Var det fel av Eyvind Johnsson att skriva om "Odyssén" till "Strändernas svall"?

Min verkliga irritation har nog att göra med det jag uppfattar som den amerikanska självtillräckligheten, okunskapen om omvärlden, oviljan att anstränga sig för att förstå något utanför den egna, snävaste kulturkretsen.
Men är det en sann bild av Amerika? Eller är det också en fördom – en spökbild, projicerad av min hjärna, förstärkt av krafter utifrån, ungefär som spökfigurerna på Solaris–stationen?

Permalänk

Fejkad bokföring, försvunna pensionspengar, och skyhöga direktörslöner trots dåliga affärer. Det har vi fått i stora portioner sista tiden.

Min sommar gick till stor del åt att röja i min mors föräldrahem – byggt av min morfar på trettiotalet. Bland gamla papper hittade jag några klipp från 1934, med ett innehåll som kändes märkligt aktuellt.

Under rubriken "Konstruerade upp förluster för att komma åt arbetarnas fonder" skriver Gotlands Folkblad så här:

"Vid a.–b. Separators ordinarie bolagsstämma den 19 maj i år fattades som bekant flera uppseendeväckande beslut av aktiemajoritetens innehavare. Bl.a. beslöt man för bolagets räkning konfiskera de stora fonder som enligt tidigare beslut avsatts för arbetarnas räkning. Man lade sålunda beslag på Arbetarpensionsfondens 872.618 kr, Arbetareänkepensionsfondens 257.565 kr och Arbetarebyggnadslånefondens 120.000 kr, eller sammanlagt 1.249.565 kr."

Separatorarbetarna hade betydligt lägre betalt än andra grupper, men hade i gengäld blivit lovade pension från företaget. Styrelsen drog in fonderna med hänvisning till förluster i utlandet.

Men fanns det några förluster? Häradshövdingen Axel Carlsson hade tagit ut stämning på bolaget vid Stockholms rådhusrätt, eftersom …"någon faktiskt förlust å bolagets utländska tillgodohavanden icke kan fastställas med ledning av siffrorna i berättelsen. Styrelsen har i stället på fri hand konstruerat upp sådana förluster."

Carlsson hade också upptäckt att företaget upprättat två olika verksamhetsberättelser: "en ofullständig och därför olaglig avsedd för aktieägarna och en fullständig och sålunda laglig avsedd för protokollet".

Trots de påstådda förlusterna stod majoriteten vid bolagsstämman bakom konfiskationen. Dessutom beslöt de "att direktörernas löner på respektive 100,000 och 75,000 skulle behållas, liksom de rundligt tilltagna styrelsearvodena på 8,000 kr per år och ledamot." Ett förslag att sänka lönerna med 25.000 avvisades bestämt.

Men landsfiskalen Helmer Andersson befarade att det fanns fler ersättningar och krävde en "fullständig och överskådlig redogörelse över tillämpade löner, arvoden, provisioner, dagtraktamenten och reseersättningar med mera". Men någon redovisning fick stämman inte: "Direktör A Wästfelt svarade härpå att sådana upplysningar skulle skada bolagets intressen."

Häradshövdingen Carlsson ville att domstolen skulle upphäva stämmans beslut om fonder och löner. Hur det gick med det vet jag inte. Men några dagar senare skrev min morfar, Fridolf Hejdenberg (på den här skrivmaskinen) en kommentar i Folkbladet, där han också nämner nyligen avslöjade skyhöga löner och egendomliga provisoner i Svenska Amerikalinjen och Munksjö–Fiskeby.

"Det var väl nog att folk fick reda på direktörslönerna. Inte lönerna, men väl uppgifterna därom skadade! Uppenbarligen känner man inte opinionen så illa," skriver han, och sammanfattar:

"Skulle man ha tillfälle att avlyssna de inre bolagscirklarna i vårt långa land, misstänker vi att man skulle få interiörer till livs ifråga om löner, arvoden, provisioner och traktamenten m.m., som skulle komma den annars mycket förhärdade svenska allmänheten att blekna en aning om nosen. Naturligtvis behöver man inte förutsätta att tillståndet är generellt, men att det vilar något ruttet över en stor del av bolagsvärlden torde vara oomtvistligt. Och att man kräver upprensning är förklarligt."

Fridolf jämför också direktörernas årslön – 100.000 kronor (i 1934 års penningvärde!), 333 kronor om dagen räknat efter 300 arbetsdagar – med lönen för tillfälligt arbete i arbetslöshetens trettiotal: "3 kr. om dagen, 500–700 kronor om år – ty man får inte arbeta alla veckor".

Styrelsen i Separator bestod enligt Gotlands Folkblad vid denna tid av hovjägmästare Rålamb, direktör Ingeström, direktör Wästfelt, överingenjör Forsberg, bankdirektör Trygger och bankdirektör J Wallenberg. PS: Om du orkar med mer läsning om ekonomi, bokföring och etik rekommenderar jag Paul Krugman i NY Times.
Permalänk

En och annan här i Sverige försöker inbilla sig att tittarna gillar att TV 4 numera bryter programmen med reklam. Men om tittarna får möjlighet att välja – vad händer då?

David Pogue skriver i New York Times om entusiasmen hos dem som använder de nya digitala videobandspelarna, som jag skrev om i juni (se Blind Höna–arkivet):

Imagine a magic box that gives you an extra half–hour of free time every day. Imagine that it could also shift any TV show so that it comes on just as you sit down to watch. Imagine a gizmo so amazing that everyone who bought it turned into an evangelical fanatic, extolling its virtues to anyone within earshot. Such a machine exists, and it`s called a digital video recorder.

Den extra halvtimmen tjänas alltså in på att man slipper se annonserna:

You just can`t overstate how great that ad–skipping is (unless of course you work for a TV network).

Neil McManus, också i NYT, sparar betydligt mer än en halvtimme om dagen:

You may never sit through another commercial. (…) Recently, ABC filled three hours with the James Bond film "From Russia With Love," a 115–minute movie. My wife and I skipped 65 minutes of commercials. On another night, we watched six half–hour sitcoms in about two hours. (…) we`re giddy with power.

En DVR har förstås flera andra fördelar:

You can pause a live broadcast, rewind to something you have just been watching, put live TV into slow motion, jump back seven seconds to replay a line of mumbled dialogue, find out how far you are into the broadcast and so on. (…)

Furthermore, a DVR`s built–in modem silently downloads the next two weeks` program listings during the wee hours each night, via a toll–free call. As you scroll through these listings, one press of the Record button schedules a future show for recording. With an additional button press, you can tell the DVR that you want to record every episode of, say, "American Idol," all season long. The astonishing part is that you`ll never care what time or channel a show is on. The DVR rarely misses, even if the network fiddles with its broadcast schedule.

Later, when you fall to the couch, you call up a tidy list of everything your DVR has recorded, ready for playback. This is a killer feature, no matter whether you`re a heavy or very light TV watcher: it means that your TV never shows anything but good stuff. DVR owners never have to channel–scan; life`s too short. (Pogue)

Många funktioner, men klarar man av att använda dem? Ja, säger NY Times. En DVR är mycket enklare att sköta än de gamla videobandspelarna:

In many respects, the TiVo (www.tivo .com) and ReplayTV (www.replaytv.com) are practically identical. Both offer vast arrays of features cleverly organized into simple onscreen displays, exhibiting a religion of design simplicity that Microsoft would do well to study. (Pogue igen)

Med rätt mjukvara kan din dator också bli en DVR. McManus har provat. PC–baserade system har dock (som man kunde vänta sig) satsat på fler specialfunktioner snarare än användbarhet och enkel design. Ett system kan läsa text som förekommer i tv–bilden, och reagera när ett förvalt ord förekommer:

The ATI system offers a glimpse of what is possible with its word–match feature, which lets you enter words for it to monitor. (…) As a test, I entered the word "Sosa" and minimized the program during a Chicago Cubs game. Sure enough, the TV window opened up every time the announcer mentioned Sammy Sosa. This let me catch every one of his at–bats while I worked on my PC

Pogue skriver också om TV–branschens motattacker. Om DV–spelarna blir mer populära måste något gå: antingen möjligheten att hoppa över annonserna, eler hela den ekonomiska modellen för TV–branschen.

Idag har branschen stämt DVR–tillverkarna. Men är det bara en taktik på kort sikt. Det är svårt att stoppa teknik, särskilt som den inte är beroende av en tillverkare utan kan byggas av enkilda program i en dator.

På längre sikt har de fler val, menar Pogue: "…and some of them are scary."

Först att på olika sätt "lura" DV–spelarna att inte känna igen annonsformaten. Förmodligen föga långsiktigt även det.

Annars att bädda in reklamen i programmen – "an extremely icky scenario". TV 4:s meteorolog säger "…imorgon blir det 28 grader varmt på Gotland – perfekt läge för en iskall Coca–Cola!"

Eller går det att göra annonser som folk verkligen vill se? Kanske.

On the TiVo remote control, there’s no 30–second jump button—only a fast–forward button. TiVo executives have discovered that if you’re blowing through some commercial that looks kind of cool, you may still stop to view it at normal speed. They’re right: I do that all the time on my TiVo.

If the advertisers took it upon themselves to make their commercials irresistible—better than the shows, even—viewers would want to see them, no matter what ad–skipping features were available. (…) This is the ultimate win–win.

Men, å andra sidan, varför inte betala för TV? Helt reklamfria kanaler, som HBO i USA, kostar sådär 10 dollar i månaden. Kanske minibetalningar för just de program man vill se?

There may be something in between: a $2–per–month–per–channel plan in which we’d all get ad–free shows—and we’d keep our monthly bills reasonable by signing up for exactly the channels we liked. (I suspect this will occur over the cable companies’ dead bodies.)

En rapport häromdagen från Online Publishers Association menar faktiskt att internet–användare nu är mer villiga att betala för vad de får – även om nischen ännu är ganska liten.

More Internet users are showing a willingness to pay for content online — subscribing to news sites, for example, or paying fees to send e–greeting cards — suggesting a shift in consumers` expectations that online services should be free. (…)

The survey found that 12.4 million Americans paid for some type of content in the first quarter of this year, compared with 7 million in the first quarter of 2001. The survey did not include payments made to pornography sites.

A big chunk of the spending accrued to business and financial news sites, which in 2001 racked up $214.3 million in revenue from selling content, mainly through monthly and annual subscriptions. (…)

Several other prominent media companies have recently introduced for–pay packages on their Web sites. ABC.com said yesterday that it would begin charging $4.95 a month for "ABC News On Demand," which includes news clips and day–after replays of "World News Tonight" and "Nightline," as well as 30 days of the programs` archives. CNN.com began charging for access to video on its site earlier this year.

Källor:

• TV Magic, Made More Magical Still (David Pogue)
• Skipping Commercials? Not So Fast. (David Pogue)
• The Desktop Computer as Live–TV Recorder (Neil McManus)
• A Shift Registers in Willingness to Pay for Internet Content (Matt Richtel)

Permalänk

Jag skrev om att de gängse annonsstrategierna för webben är kontraproduktiva i På Kornet–artikeln "Hur annonserna inte fungerar".

New York Times skriver nu hur America Online drastiskt skär ner antalet annonser i sin online–tjänst.

In recent years, each annual update of the America Online service offered more space devoted to advertisers, more promotions for high–tech gadgets, and more links to other divisions of AOL Time Warner in hopes of impressing Wall Street with the potential for synergy.

Men det visade sig att medlemmarna röstade med fötterna och övergav tjänsten:

…late last year, AOL`s monthly surveys found member satisfaction starting to dip. Mr. Leonsis formed a task force to look at why members were canceling their service. It zeroed in on pop–up advertisements, a longtime feature and to many a longtime annoyance. As revenue began to fall last year, AOL had increased the frequency of pop–ups, and members began to complain louder than usual.

A study showed that when the number of pop–up ads was cut in half for a group of members, their satisfaction improved notably. That led not only to a cutback in the number of pop–ups across the service, but was, according to Mr. Leonsis, the catalyst for a revolution within AOL.

"It became a flashing beacon for employees," he recalled. "If someone said, `I don`t care about members, I care about the numbers,` we could show them the numbers."

En ny version av AOLs egen webbläsare lanseras i höst. En av företagets designers beskriver den som "a very important step backward" – mycket mer fokuserad på användarens behov och vad hon verkligen uppskattar: chat–rum och andra funktioner för att skapa nya vänkretsar på nätet (förresten, vänkrets är mitt förslag till svenskt ord för community).

Läs hela artikeln New Software (and Bosses) at AOL hos New York Times. (Den innehåller också en del intressant om fusionen mellan AOL och Time Warner, som jag berörde här på Blind Höna i en text om fusionsvansinnet för en månad sen.)
Permalänk

"When AOL bought Time Warner for $106 billion in 2000, many saw history in the making… [–––] It was the ultimate synergy triumph, or so it appeared. Since then, new CEO Richard Parsons has admitted that the synergies were oversold; Time has not even been able to get its AOL e–mail to work properly", skriver Newsweek i artikeln "The Giants stumble" – Jättarna faller – en förödande saklig kritik av de senaste årens fusionsvåg.

Det här tangerar temat för en artikel som jag länge skrivit på för Kornet: hur vi konstant tycks underskatta komplexiteten, omfånget och därmed också kostnaderna för de nödvändiga "administrativa" delarna i även (skenbart) tämligen enkla tekniska system.

Newsweek ser samma fenomen i verksamhet i "merger mania": de senaste årens våg av företagssammanslagningar har inte in friat löftena om rationaliserings– eller produktivitetsvinster. Sammanslagna företag går som regel sämre än konkurrenter som inte fusionerat (några undantag finns).

"It can sound so simple: just combine computer systems, merge a few departments, use sheer size to force down the price of supplies, and the merged giant should be more profitable than its parts. Alas, it fails to work out that way more often than not."

Vid fusionerna finns förstås ytterligare en faktor vid sidan om teknisk blåögdhet: snöd vinning för de direktörer som får mångmiljonbelopp i bonus för att affären genomförts (inte för att den skapat infriat några löften).

"Merger mania created millionaires but made millions more poorer", skriver Guardian i sin granskning.

"When boo.com, run by an ex–model and ex–poet, blew £80m selling fashions on the internet that nobody wanted every one laughed; its funds were provided by wealthy individuals who would not miss the odd million. But another 6% off Vodafone, as happened yesterday, is less funny; it affects almost everyone in Britain who is saving for old age via a pension."

(Londonbörsen sjönk sådär 500 miljarder – en halv biljon kronor – i värde igår.)

Och tekniken bidrog till att aktiekurserna blåstes upp upp till orimliga nivåer, enligt Guardian:

"The effect was exaggerated by the growing amounts of money invested in tracker funds – funds that simply replicate the market rather than try to pick winners and losers. Tracker funds are driven by computer programmes and their influence helps explain why the shares of nine "new economy" companies, such as Freeserve, Psion, Baltimore Technologies were so inflated that they entered the FTSE 100 in March 2000, replacing reliable–but–dull companies such as Associated British Foods and Scottish & Newcastle. Eight of the nine have subsequently been relegated and, on any traditional investment measure, most should never have been there in the first place."

Men gör det nåt om kurserna faller? Är det inte bara låtsaspengar i alla fall?

"It was almost too good to be true: while executives were receiving millions, no one seemed to be bearing the cost." skriver Paul Stiglitz (Nobelpristagare i ekonomi) också i Guardian, men konstaterar: "It was a mirage."

Hans Schenk vid universitetet i Tilburg uppskattar i Newsweek att av de totalt 9 biljoner dollar som spenderades på fusioner mellan 1996 och 2000 var 5,8 biljoner antingen bortkastade, eller bidrog till att förstöra välstånd. Angus Knowles–Cutler vid Deloitte & Touche i London studerade 40 problemföretag; hälften hade problem på grund av fusioner som gått snett. “This is costing the world billions and billions,” säger han i Newsweek.

Hmm, snart semester. Ska försöka få den där artikeln – och de andra – skrivna.

Permalänk

I väst är man chockerad över de palestinska självmordsbombarna. Soffprogrammen analyserar: Hur förmår de? Vilken fanatism driver dem? Undertonen är tydlig: sådana kan vi aldrig bli.

Men handlingarna kanske inte blir lika obegripliga, när man betraktar vilken propaganda som föregått dem.

Betänk till exempel den palestinska storfilmen från 1996, där palestinierna är så gott som utraderade. Ockupationsmakten har i kraft av sin våldsamma teknologiska övermakt smulat sönder deras städer, drivit bort befolkningen, tagit över hela landet. Bara några få modiga män och kvinnor håller ut, omringade i en ökenbas. I ett sista, desperat anfall försöker de slå tillbaka, utan egentligt hopp om att lyckas.

Så, i sista ögonblicket lyckas en av dem slinka igenom ockupanternas försvarsmur. Driven av hat och hämndbegär mot övermakten – vi har sett hur hans liv och familj slagits i spillror av ockupanternas övergrepp – för han sin bomb rakt in ockupationsmaktens centrum och spränger dem, och sig själv, i luften. Nu tippar balansen plötsligt över till palestiniernas fördel; över hela linjen kan de slå tillbaka. När segern är vunnen prisar den palestinske presidenten martyrerna och utropar självständigheten.

Patriotisk smörja? Javisst. Förresten, byt ut "palestinier" mot "amerikaner" i de två styckena närmast ovan. Filmen hette "Independence day", vann ett stort antal filmpriser 1997 och spelade enligt IMDB in cirka 8 miljarder kronor världen över.

(Och nej, jag anser inte att israeler är rymdmonster eller att det är ädelt att spränga kvinnor och barn i luften. Men självmordsbombarens taktik är uppenbarligen förståelig – när det passar oss?)

Permalänk

Det här blir nästan för gnälligt, men jag kan inte låta bli att kommentera. "Att skylla på analytiker för att det är problem på börsen är som att skylla på meteorologer när det regnar", säger ordföranden i Finansanalytikernas förening, Lars Göran Orrehag, i en intervju i Finansvision den 1 juli. Jaha. En annan liknelse kanske hade varit bättre, med tanke på att varken Pohlman eller Bekkestad – till skillnad från börsologerna – kan få lågtryck att bli högtryck, hur mycket de än pratar.

(Och i samma tidning skriver börskommentatorn att "en hel del psykologi" faktiskt "sannolikt" styr beteendet på börsen. Ja herregud. Det ska vara en insikt det.)

Men kanske ska man ta orrspelet på allvar. Det är ju ett faktum att aktiekurserna numera till stor del är bortkopplade från den reella ekonomiska utvecklingen i företagen. En storförlust kan få kursen att gå upp – om den inte är så stor som man trott att den skulle bli (eller, strängt taget, som man trott att andra trott att den skulle bli). Och en god nyhet kan få kursen att gå ner. Vinsterna räknas inte på lång sikt i form av aktieutdelning (det vill säga återbetalning på lånet till företaget) utan på kort sikt, genom förändringar i andras värdering av utvecklingen.

Det intressanta är ju då att själva in–data inte längre behöver vara företags ekonomiska situation, utan kan vara vad som helst. Strängt taget skulle vi kunna driva börsen kring till exempel litterära konjunkturer, med andelar i romaner eller författare. (Nytt intresse för Brunner på grund av följetong i SvD – öka innehav. Minska i Östergren. Avvakta i Jersild). Eller ännu hellre, som Orrehag verkar vara inne på – vädret. Väderdata, med sin blandning av viss regelbundenhet och viss oförutsägbarhet är i själva verket perfekta för ett sådant spel. Vi kan spekulera i fint väder på Öland över midsommar, kanske rent av blanka på en översvämning i Dalsland, eller ställa ut optioner på medeltemperaturen i Sveg.

Vädret har dessutom två stora fördelar. För det första kan börsologernas bildspråk äntligen att förankras i verkligheten ("Börstemperaturen steg idag", "Solig avslutning i Tokyo").

För det andra är vädret betydligt svårare att manipulera än ett företags resultat (med avskruvningar och bokslutstransplantationer), vilket radikalt skulle minska de problemen världens börser brottas med idag.

Permalänk

Först beskriver Paul Krugman skandalerna i den amerikanska ekonomin som ett systemfel, som omedelbart för tankarna till den sovjetiska industrins manipulationer med sina planmål.

Sen tycks amerikanska skolmyndigheter ha fått tag på en kopia av den sovjetiska censurens arbetsmanual, och tagit itu med att avlägsna felaktiga och olämpliga tankar i litteratur.

Så annonserar George Bush skapandet av ett ministerium för inrikessäkerhet – en välkänd institution i det gamla Östtyskland och Tjeckoslovakien.

Slutligen läser jag Mark Crispin Millers angrepp på medierna och den amerikanska partipropaganden i "The Bush Dyslexicon". Oärligheten och skenbilderna – "seeing that it`s all gone wrong yet always hearing, from om high, that everything is perfectly allright" – har blivit en sorts offentlig hemlighet, säger han, med ett resonemang som i stort sett är identiskt med det som brukade användas för att förklara sovjetmedborgarnas förhållande till det partiets propaganda.

En viktig skillnad finns förstås. I Sovjet hade Crispins bok inte blivit publicerad, och "Moskva Times" hade inte kunnat skriva om litteratur–censuren.

Permalänk

Min vän Tommy Sundström på webblogg.net brukar hävda att nätet kommer att bli som amerikansk TV: fyllt med reklamavbrott (typ annonser som tar över hela skärmen) till precis hitom gränsen till det outhärdliga.

Det kan vara sant, men… nu visar det sig att man kan överlista även tv–reklamen; och allt fler tar chansen.

Efterträdaren till den vanliga videobandspelaren har "passerat en popularitetströskel" enligt International Herald Tribune. En miljon hushåll i USA har nu en Digital Video Recorder (DVR) – i huvudsak en rejäl hårddisk som kan lagra TV–program.

Med en DVR är det mycket enklare att slippa reklaminslagen. En av de senaste modellerna kan till och med ställas in på att alltid automatiskt hoppa över reklaminslagen vid uppspelning. DVR–ägare ser också bara hälften så många reklaminslag, säger en undersökning. Var femte ser ingen reklam alls längre.

TV– och reklamindustrin är villrådig. En del försöker stoppa apparaterna genom att stämma tillverkarna. Andra försöker fundera ut nya sätt att använda tekniken. Möjligheter finns, eftersom DVR–maskinerna är anslutna till internet (de hämtar programinformation och tider från en central server).

En variant är särskilda annonser, som skickas direkt till DVR–skärmen, när (och om) användaren trycker på paus–knappen.

En annan variant prövas i ett reklaminslag där sångerskan Cheryl Crow medverkar. Det är specialkodat så att DVR–ägarna – men bara de – kan se tolv minuter till av "advertainment" över nätet. Under tiden spelar maskinen in det ordinarie programmet och fortsätter att visa det, utan skarvar, efter det utvidgade reklaminslaget.

Men även om nya reklam–modeller kommer att utvecklas, verkar det finnas en viktig skillnad: de nya varianterna ger tittaren en helt annan, mycket större kontroll över mediet. På det sättet blir det snarare TV som kommer att bli mer som nätet.

– Vi måste lära oss att göra reklam som folk faktiskt vill titta på, konstaterar Mollie Weston på BestBuy.

Läs hela artikeln på International Herald Tribune.

Permalänk

Om någon kan hitta en enda ny tanke i Dagens Nyheters huvudledare den 6 juni, vänligen underrätta mig.

DN publicerade nyligen en självkritisk artikel om att för många nyhetsartiklar skrevs om Mellanöstern, även om inget särskilt hänt, och för få artiklar om andra delar av världen, trots att fasansfulla saker inträffat. Detta verkar dock inte ledarredaktionen ha brytt sig om att fundera på.

Mitt tips: om man skrivit en ledare där de tre sista styckena – där läsaren ju förväntar sig någon typ av ny slutsats – börjar så här:

• Att USA har en nyckelroll är uppenbart
• Det är en gammal lärdom att…
• Det är lätt att leda i bevis att…

så bör man nog slänga den i papperskorgen och göra ett nytt försök.
Permalänk

Paul Krugman skriver i New York Times om 90–talets praxis att basera direktörernas ersättningar på aktiekursen:

"And until just a few months ago we thought it was working.

Now, as each day seems to bring a new business scandal, we can see the theory`s fatal flaw: a system that lavishly rewards executives for success tempts those executives, who control much of the information available to outsiders, to fabricate the appearance of success. Aggressive accounting, fictitious transactions that inflate sales, whatever it takes.

It`s true that in the long run reality catches up with you. But a few years of illusory achievement can leave an executive immensely wealthy. Ken Lay, Gary Winnick, Chuck Watson, Dennis Kozlowski — all will be consoled in their early retirement by nine–figure nest eggs. Unless you go to jail — and does anyone think any of our modern malefactors of great wealth will actually do time? — dishonesty is, hands down, the best policy.

And no, we`re not talking about a few bad apples. Statistics for the last five years show a dramatic divergence between the profits companies reported to investors and other measures of profit growth; this is clear evidence that many, perhaps most, large companies were fudging their numbers."

Det kan inte hjälpas att jag kommer att tänka på det gamla Sovjet, där bonus var kopplad till hur företaget nådde (eller överträffade) planmålen; och hur alla där regelmässigt manipulerade sin redovisning.

Läs hela Krugmans artikel i New York Times.

Permalänk

Nu ändrar sig skolbyråkraterna i New York State: litteraturutdrag i standardprov ska inte rensas från "opassande" ord och uttryck. Gustav Holmberg på Det perfekta tomrummet hittade den nya politiken förklarad i New York Times: New York Exams to Regain Intact Literary Passages.

Permalänk

"Har du läst någon bok om nazisternas slavarbetare?" frågar Gitta Sereny retoriskt i tisdagens DN (4 juni 2002). "Man skulle kunna skriva en fantastisk roman om slavarbetarna."

Sereny och DN vet det kanske inte, men det finns minst en sådan, i sanning fantastisk roman: François Cavannas "Les Russkoffs" från 1979, prisbelönt i Frankrike. I svensk översättning kom den som Sången från stäppen på Norstedts 1982.

Romanen är självbiografisk: den tonårige Cavanna är en av de många franska pojkar som skickas till tvångsarbete i de tyska vapenfabrikerna. Där möter han ryska och ukarinska flickor som skickats till slavarbete från det ockuperade Sovjet. Möter; nej, han drabbas av dem; av deras fantastiska, böljande sång, medan de pressar granathöljen avsedda för ostfronten:

"Hennes röst är full av något rikt och vackert som griper mig. De andra stöder henne i bakgrunden, och sedan tar en annan vid, med ett våldsamt läte som av ett vilddjur och då träder Maria tillbaka och sedan sjunger hela kören, allesammans på en gång, i triumf, jag kvävs av en lyckokänsla, mina ben darrar, pressarnas kanonskott passar in precis, som om de var avsedda för just detta. Abteilung sechsundvierzig sjunger som en katedral med gyllene lökkupoler, som vinden över stäppen, som… ja, försök själv att beskriva något sådant utan att det låter fånigt.

Grabben vid pressen bredvid och jag ser på varann. Rebuffet heter han. Hans ögon står fulla med tårar. På mig rinner de nedför kinderna. `Det är Boris Godunov`, säger han. Jag säger ingenting. Jag vet inte ens vad han talar om. Jag visste inte ens att ryssarna hade ryktet om sig att sjunga bättre än något annat folk i världen." (översättning Anne–Marie Jansson)

Boken är ett ohyggligt starkt dokument och en gripande kärlekshistoria, men fick knappast den uppmärksamhet den förtjänade när den kom ut. Gör dig själv en tjänst och sök den på bibliotek eller i antikvariat och få en riktigt stor läsupplevelse.

En annan bok, som hakar i "Sången om stäppen" nästan som en pusselbit i en annan, är dokumentärromanen Babij Jar av Anatoli Kuznetsov (pseudonymen A. Anatoli). Också den är självbiografisk: i det ockuperade Kiev får den unge Anatolij uppleva hur tyskarna samlar arbetsföra kvinnor och flickor, som Cavannas Maria, och skickar till tvångsarbetet. Han ser också de tyska försöken att dölja sanningen: glada broschyrer och propagandafilmer om arbetet i de tyska fabrikerna."

Den svenska utgåvan från 1970 (W&W, pocket) är dessutom extra intressant, eftersom den innehåller författarens fullständiga text och med med fetstil visar de ord som censuren strök när boken först publicerades i Sovjet.

Det lustiga är att ingreppen till arten är identiska med de strykningar som amerikanska skolmyndigheter gjort i amerikansk litteratur vid standardproven – se "I USA: falsk litteratur" här nedan. Nakenhet, judisk nationalitet, pessismism, "otrevliga" fakta som att de döda kropparna var insmorda med urin och avföring efter gaskammaren, att det fanns prostituerade, liksom passager som kritiserar det egna landet har konsekvent strukits.

Permalänk

Jeanne Heifetz tyckte det var något konstigt med de utdrag ur kända böcker som ingick i standardprovet i engelska i New York. När hon kontrollerade, visade det sig att texterna rensats från så gott som alla ord och uttryck för ras, religion, etniskt ursprung, sex, alkohol, nakenhet, till och med de mildaste svordomar och i stort sett allt som möjligen skulle kunna vara stötande för någon.

Så i ett utdrag ur en bok av Isaac Singer har "most Jewish women" blivit "most women"; "even the Polish schools were closed" har blivit "even the schools were closed."

En av texterna var ett tal av Kofi Annan, där allt om USAs skuld till FN tagits bort. Och när Annan prisar "fine California wine and seafood" blev det bara kvar "fine California seafood."

I en text av Anne Dillard har alla referenser till hudfärg rensats bort, trots att stycket handlade om hur det var att som vit besöka en stadsdel helt dominerad av svarta. I en annan text har en person som i originalet var "fat" blivit "heavy".

Läs hela artikeln "The Elderly Man and the Sea? Test Sanitizes Literary Texts" i dagens New York Times. (NY Times är gratis men kräver att du registrerar dig.)

Permalänk

Om det tar en programmerare sex månader att skriva ett program, tar det som bekant inte två månader för tre programmerare. Det visade Frederick Brooks redan för 25 år sedan i klassikern "The Mythical Man month".

Men i "Möte med matte" ("för grundskolans senare årskurser", Liber förlag 1994) får barnen räkna på hur lång tid det tar att rigga en förstärkaranläggning: 6 timmar för Per, men 3 timmar för Patrik och 2 timmar för Pim. Hur lång tid tar det om de hjälps åt? En timme, påstår matteboken efter en rent matematisk uträkning.

Men även skolbarn vet att det inte är så i verkligheten: är man fler på ett jobb går det åt tid för att kommunicera och fördela arbetsuppgifterna, och därför att man måste dela verktyg, och vänta in varandra. "Är du inte klar med skiftnyckel än?" "Ska jag ta den sladden nu? – Nej, du måste vänta tills jag lagt undan den här först."

De flesta gånger jag hjälper Henrik med matten blir jag irriterad på de orealistiska, svårbegripliga och ologiska uppgifterna.

Ett annat exempel handlade om mjölkförbrukningen på ett dagis. Utifrån åtgången en viss dag skulle man tala om hur stor förbrukningen var på ett år.
Men tolvåringar förstår att det är dumt att beräkna ett helt års förbrukning från värdet på en enda viss dag. Tänk om det var extra varmt den dagen, och gick åt mycket mjölk just därför? De vet också att antalet barn på ett dagis ändras, när barn slutar eller flyttar. Och på utflyktsdagar har man egen matsäck med sig. Och så vidare.

Varför klä uppgifterna i en exempeldräkt som direkt strider mot barnens egna erfarenheter?

Henriks reaktion var ett torrt konstaterande att "Jamen, matte handlar inte om verkligheten. Böckerna låtsas handla om verkligheten, men det gör de inte."

Permalänk

Ikväll visar kanal 5 "Sphere" – en thriller från 1998 med Dustin Hoffman, som inte gjorde så mycket väsen av sig. Manusförfattaren Michael Chricton tjänade måhända inte så mycket pengar på den som på t.ex. "Jurassic Park". I så fall finns väl en aning rättvisa i världen, eftersom han knyckt historien rakt av från de ryska sf–författarna Arkadij och Boris Strugatskij, utan att ange det någonstans.

Extra intressant blir det eftersom Strugatskijs historia redan tidigare använts som filmmanus – till Andrej Tarkovskijs mästerverk "Stalker" från 1979!

I bröderna Strugatskijs roman "Picknick vid vägkanten" (och Tarkovskijs film) tycks en främmande farkost ha landat på jorden. Området runt landningsplatsen spärras av. Ett litet team försöker ta sig in i zonen, men där väntar onämnbara fasor – naturlagarna verkar ha satts ur spel. Men längst in i området finns något underbart: ett gyllene klot med förmågan att förverkliga människors tankar och önskningar. Men sent omsider inser teamet att det knappast är någon välsignelse: vill vi verkligen ha våra innersta önskningar uppfyllda? Är människan verkligen mogen för det?

I "Sphere" tycks en främmande farkost ha landat på jorden. Området runt landningsplatsen spärras av. Ett litet team försöker ta sig in i zonen, men där väntar onämnbara fasor – naturlagarna verkar ha satts ur spel. Men längst in i området finns något underbart: ett gyllene klot med förmågan att förverkliga människors tankar och önskningar. Men sent omsider inser teamet att det knappast är någon välsignelse: vill vi verkligen ha våra innersta önskningar uppfyllda? Är människan verkligen mogen för det?

En del i den här historien är förvisso allmängods – i grunden är det väl sagan om Promethevs och elden. Och Chrichton har ändrat miljö och inramning: zonen är på havsbottnen, inte på land, och det främmande rymdskeppet visar sig vara från framtiden snarare än från yttre rymden. Men strukturen och alltför många detaljer (gyllene klot!) är så lika att det knappast är någon slump.

Man kan se Sphere som en fascinerande inblick i Hollywoods hjärnor. Tarkovskijs film – men även romanen – är långsam, filosofisk, lågmäld, lämnar mycket outsagt och tvingar tittaren att tänka. Fasorna i zonen är bara antydda och orsakerna bara antydda.

Hollywoods version är stöpt i thrillerns form – upptrissad, explicit, och budskapet stavas med så stora bokstäver att absolut ingen ska missa det.

Ändå tycker jag nog att Boris (Arkadij dog 1991) borde få en hacka av intäkterna.

"Picknick vid vägkanten" gavs ut på svenska på Delta förlags 1978. Manuset till "Stalker" kom ut på Sam J Lundwalls Fakta & Fantasi 1987.

Permalänk

Den 24 april 1915 samlades ledarna för den armeniska kolonin i Konstantinopel ihop, fördes bort och avrättades. Den ungturkiska juntans folkmord på nästan två miljoner armenier i Turkiet – så gott som hela den armeniska befolkningen i landet – hade börjat.

Den 24 april är den dag armenier världen över högtidlighåller minnet av folkmordets offer.

När man läser om hur först männen slaktades, och därefter försvarslösa kvinnor, barn och åldringar plågades ihjäl under vidriga former, kan man inte låta bli att tänka: etnisk rensning. Massgravar. Srebrenica.

När man läser om armeniernas kamp för en egen identitet under det turkiska förtrycket, om hur stormakterna fullständigt struntade i dem, är det omöjligt att inte tänka: palestinierna. Jenin.

Idag är det också på dagen tio år sedan Sven Lindqvist utkom med boken "Utrota varenda jävel". Med utgångspunkt från Joseph Conrads bok "Mörkrets hjärta" (från vilken titeln är ett citat) visar den hur Hitlers folkmordspolitik mot judar, zigernare och slaver hade sina direkta föregångare i de brittiska, belgiska, franska och tyska utrotningskampanjerna mot urinvånarna i Afrika och Asien. (Läs mer om boken på Sven Lindqvists sajt: www.svenlindqvist.net.)

Att ingen uppmärksammade att det var just den 24 april boken kom ut, var kanske ett tecken på hur fullständigt det armeniska folkets öde glömts bort.

Sven Lindqvist skrev den 4 april 2002 i DN om hur ättlingar till folk och grupper, som varit utsatta för grymheter i historien nu försöker få upprättelse och ersättning. I det sammanhanget kan man notera, att efter folkmordet på armenierna hölls inga rättegångar mot mördarna; ingen ersättning har erbjudits de efterlevande. Turkiet har i det längsta försökt förneka att folkmordet över huvud taget ägt rum.

Permalänk

Inspelningen av en amerikansk långfilmsversion av den brittiska teve–serien The singing detective är enligt IMDB planerad att starta imorgon.

Ger de sig aldrig? Originalversionen, med Michael Gambon, Joanne Whalley, Janet Suzman, Alison Steadman och Jim Carter är sannolikt den bästa teve–serien någonsin. Varför ens försöka?

Vad blir det kvar av av Dennis Potters briljanta manus om deckarförfattaren som i fantasi och feberyrsel återupplever en av sina romaner, när det ska kortas från nästan sju timmar till en och tre kvart?

Regissör för den planerade ameikanska versionen är (fortfarande enligt IMDB) en Keith Gordon, vars huvudsakliga meriter är några avsnitt av diverse amerikanska teve–skräckisar.

Och vad säger man om Robert Downey Jr. som Philip Marlow? Att han förhoppningsvis fortfarande är insydd för narkotikabrott och att det stjälper hela projektet.

Bedrövligt. Am I right or am I right?

Permalänk

Mobilteleoperatören Hi3G har anställt en chefredaktör, vilket skapat en del förvåning. Nyanställde Erik Hörnfeldt – veteran i internetbranschen – får frågan av Resume: Är din nya arbetsgivare ett mediaföretag eller en mobiloperatör?

– Jag tror inte att det går att dela in företag så grovt längre, svarar han.

Nå, konceptet har faktiskt nästan hundra år på nacken. Det ungerska telefonbolaget Telefon Hirmondó levererade dagliga nyheter till mer än sex tusen abonnenter under några år före första världskriget.

Hörnfeldt kvalar för övrigt nu gott och väl in för att kallas mummy. Välkommen i gänget!

Permalänk

Blind Höna ömmar för sina levande släktingar. Man inser ju att burhöns har det för jävligt och vill gärna välja ett värdigare alternativ.

I KFs reklamfilm åker hönan motorcykel, mil efter mil, i ett öppet, storslaget kustlandskap. Men hur mycket får de röra sig i verkligheten?

• Villkoret för att höns ska få kallas frigående är att det finns max 9 hönor per kvadratmeter. Det motsvara en yta av ungefär 33 cm i fyrkant, eller bildytan på en 21–tums bildskärm. En frigående höna kan alltså nätt och jämnt vända sig om, utan att krocka med grannarna.


• Väljer du "Sprättägg" har hönan några centimeter till att röra sig på. Med 7 hönor per kvadratmeter har varje höna ungefär 30 x 40 cm att röra sig på.


• KRAV–märkta ekoägg – som filmen gör reklam för – läggs av hönor som kan ha det lika trångt. Där anges antalet hönor till 5–7 per kvadratmeter. I gynnsamma fall kan alltså den ha en yta av 50 x 40 cm att röra sig på.
  (Källa: Coop Konsum ekologi)

Det är klart att vi alla vet att höns inte kör mc. Men jag blir allt oftare bekymrad över att de bilder som reklamen suggererar har så lite med verkligheten att göra. Ett annat aktuellt exempel är Nokias reklamfilm med flickan på bussen som ser på skräckfilm i mobilen. Bara så ni vet, kommer det inte att gå att göra i det nya 3G–nätet heller.

Eller är jag bara onödigt petig?

Permalänk

Fick syn på en dödsruna i måndagens DN. Sigvard Forssell, 91 år gammal. Från 1941 var han ansvarig för Volvos utveckling av bussar, och en av dem som "lade grunden till världsföretaget Volvo". Känd, enligt eftermälet, som skaparen av Volvos första mittmotorbuss B655, och av efterföljarna B755 och B58. Han var också ansvarig för Europas första lastbil med fällbar hytt, Volvo L4571 Raske Tiptop.

Vad som fångade min uppmärksamhet var detta: "Som ung bussförare noterade han vad de erfarna bussförarna uppskattade och behövde. De kunskaperna skulle genom honom styra Volvos bussutveckling under 1940–, 50– och 60–talen."

Kommer man i en dödsruna om 50 år kunna skriva att "tack vare sina erfarenheter som lönekontorist lyckades X göra företaget världsledande inom affärssystem"?
Hur många utvecklare av kassaterminaler har suttit i kassan på ICA eller Konsum? Hur många utvecklare av ordersystem har startat på lagret?

Jag är i alla fall övertygad om att hängivenhet mot och genuin förståelse för användarna är den "lilla skillnad" som kan skapa världsföretag. I samband med det rekommenderar jag också en läsning av vad Wayne Greenwood på Cooper Interaction Design skriver om Fender Stratocaster.

Permalänk

Visste du att det är lag på att det ska vara lätt att hitta på webbplatser?

Sedan 1 juni 2000 gäller Distansavtalslagen för handel på internet. Lagen säger den som erbjuder en vara måste informera om bland annat varans eller tjänstens huvudsakliga egenskaper, leveranskostnader, sättet för betalning och leverans, ångerrätt, och hur länge erbjudandet gäller. Men dessutom står det, att kunden har rätt att kräva att informationen ska vara lätt att hitta på en webbsida vid marknadsföring på Internet.

Det kanske borde gälla fler områden än ehandel. En plåga på många nya sajter är att de gömmer navigationen (hela eller delar) som mouse–over under bilder – t.ex. www.coop.se – gärna rörliga dessutom. Man måste alltså gissa och peka på bilderna för att få reda på om de leder nånstans.

Permalänk

Sven Lindqvist har en beundransvärd förmåga att berätta klart och enkelt även om krångliga saker. Jag tycker att han är en av dem som skriver bäst svenska - det vet du om du läst handboken "Att skriva för webb är att skriva för publik".

Oavsett om du gillar hans åsikter eller ej, fira dagen med att läsa något av honom. En text för dagen - hämtad ur boken "En underjordisk stjärnhimmel" - finns på www.svenlindqvist.net.

Permalänk

"Virgin Mobile, the UK's fifth-largest mobile phone operator, is in discussions with Playboy, the US adult magazine publisher, to offer its customers access to soft-core pornography.
The possible deal is a sign that the mobile phone operators see pornography, already one of the most economically successful areas of e-commerce, as a potential and much-needed revenue earner. (---)

Mobile operators, which paid £22.5bn to buy third-generation licences from the government, are having to come up with new services to persuade users to pay for additional internet content."

Läs hela på Financial Times sajt.

Permalänk

"Virgin Mobile, the UK's fifth-largest mobile phone operator, is in discussions with Playboy, the US adult magazine publisher, to offer its customers access to soft-core pornography.
The possible deal is a sign that the mobile phone operators see pornography, already one of the most economically successful areas of e-commerce, as a potential and much-needed revenue earner. (---)

Mobile operators, which paid £22.5bn to buy third-generation licences from the government, are having to come up with new services to persuade users to pay for additional internet content."

Läs hela på Financial Times sajt.

Permalänk

Jag tycker nog det är lite konstigt att Stockholms Stadsteater i programbladet till Arthur Koestlers "Natt kl 12 på dagen" skriver att "Den regim som Stalin skapade finns kvar". Var har de varit sen Sovjets fall?

Men föreställningen var bra; framför allt är Sten Ljunggren strålande som Rubasjov.

Permalänk

Arla ska börja tillverka rymdost åt Nasa, berättade Dagens Industri i den här artikeln igår. Kanske finns det äntligen hopp för alla Raketost-nostalgiker. Kolla till exempel Torgny Palms nostalgi-sida "Kommer du ihåg?". Eller beställ vykort med Raketost- bilder från Arkivcentrums boklåda.

Permalänk

I det gamla Sovjet läste ryssarna sina tidningar Pravda och Izvestija bakifrån. Man visste att förstasidan bara innehöll proklamationer och propaganda. Om något intressant över huvud taget meddelades, fanns det längst bak i tidningen, som en notis längst ner på sidan, under någon oskyldig rubrik.

Samma läsart kan tillämpas på reklamen hos oss. Medan den broschyr jag häromdagen fick från Skandia på framsidan trosvisst utropar "Dina pengar växer starkt och långsiktigt", finns på sista sidan, nederst, ett diagram som visar att

• räntan sjunkit till sin lägsta nivå någonsin, och att
• totalavkastningen nu är negativ - det vill säga att våra insatta medel har minskat i värde.

Strax intill konstaterar man också, under den inte särskilt informativa rubriken "Vad händer med räntan", att "Tyvärr är det svårt att sia om framtiden."
Permalänk

Sammanträffade: samma dag som Peter Morville flög från Stockholm landade Kat Hagedorn, också informationsarkitekt och tidigare kollega med Peter på legendariska Argus. Från Argus kan du fortfarande ladda ner Kat's utmärkta Information Architecture Glossary och Extracting Value from Automated Classification Tools.
Kat skrev om informationsarkitektur på IKEA (se nedan) - fast tyvärr hann vi inte besöka varuhuset i Kungens Kurva som planerat.

Kat's man Jim Ottaviani föreläste på Nobelmuseet om sina tre utomordentliga seriealbum med biografiska serier om en rad vetenskapsprofiler, bland andra Richard Feynman, Lise Meitner och Barbara McClintock. På bilden till höger (som du kan se i en större version) syns en sida ur albumet Fallout, som handlar om Leo Szilard. På GT-labs webbplats kan du läsa utdrag och även beställa böckerna.

Permalänk

När vissa företag bränner en miljard och andra en miljon, kan det vara värt att påminna om skillnaden.

Det är så lätt att tänka "tusen, tiotusen, hundratusen, en miljon, en miljard..."

Men en miljard är tusen gånger större än en miljon; inte tio gånger, som är steget mellan de andra termerna i listan.

Hur stor är en miljard då? Jag brukar försöka visualisera det så här:

• Om man räknar en siffra i sekunden, dygnet runt, kan man räkna till en miljon på lite drygt elva dagar.
• Om man på samma sätt försöker räkna till en miljard, får man hålla på i 32 år.

Permalänk

På pizzerian Lilla Elefanten i Visby kan man inte längre få någon Marinara, Calzone eller Quattro Stagioni. I stället kan man beställa en Tottes Bussar, en Länsförsäkringar, en Faktab Finans, eller en Ilexpressen, eller en Polisen eller Visby Ladies. "Anledningen till att vi bytt namn på pizzorna är vårt samarbete med gotländska företag och gotländsk idrott," meddelar menyn.

Jag undrar om det finns några gränser för vilka företag som kan tillåtas sponsra pizzorna? Kan man hugga in på Begravningsbyrån Fonus? Njuta av en Anticimex med extra räkor? En Västerhejde slamsugning utan lök? Kan man sätta tänderna i en Folktandvården med musslor?

Permalänk

På A4:s sajt kan du läsa Pelle Anderssons "vykort" från Manhattan. I själva verket är det ett av de bästa reportagen jag läst från New York efter terrorattackerna.

Permalänk

I morgontidningarna: ännu en dos börsanalyser som samstämmigt konstaterar att man inget kan veta om hur det kommer att gå.

Samtidigt flyr småspararna, dvs tidningsköparna, från aktier. Ytterst få bryr sig om placeringarna i PPM-systemet, som dimensionerades för att tiotusentals svenskar skulle byta fonder flera gånger om dan. "Aktieanalytikerna" har väl en trovärdighet klart lägre än han som spår nästa sommarväder i aborrtarmar och björnskit.

Min fråga: Vilken blir den första tidning som går ut och säger "På grund av det minskade intresset för börsen (och på grund av att det är lika relevant som statistik över lottonummer) och på grund av otillförlitligheten drar vi från och med nu kraftigt ner på vår börsbevakning. Istället ger vi mer plats åt kultur/utland/sport/matlagning/resor/debatt... "?

Permalänk