"Många äldre som gått bort får texter som

Snäll och god du alltid varit utan klagan smärtan bar

När blogggenerationen kolar vippen kommer det att stå i de där texterna: Du bar smärtan, men jävlar vad du klagade under tiden."
Annika Norlin filosoferar om dödsannonser i City (3 sep 2009)


Permalänk | Kommentarer (0)

Jag föreställde mig en gång dödsriket som ett underjordiskt parkeringsgarage. Rymdimperiet har plåtat ingången.

Permalänk | Kommentarer (2)

"I walked home taing the back streets. At times I jogged. I laughed out loud. I was overcome by something, something light."

Bill Carter har just rusat över Sniper's Alley i Sarajevo. När han lämnar över sitt matpaket till systrarna Lejla och Selmas mamma plockar hon fram en kula ur mjölpåsen. Så nära var det.

Systrarnas familj visar kulhålen på väggarna i sin lägenhet och berättar om vart och ett vilken dag det skottet kom. Själva kulorna och granatsplittret har de samlat i en skål. De visar Bill videon från en av systrarnas födelsedag något år tidigare. Just när alla runt bordet ska hugga in på tårtan smäller det: på tv:n ser Bill hur alla kastar sig ner, sedan reser sig upp, skrattar, och pekar på kulhåler i väggen. Deras första kula.

"I felt a little odd, being so happy, bouncing along a back alley in a city draped in darkness under the glow of tracer fire. But there it was. I was overwhelmed that I had finally found a place on earth where people where so busy trying to live they didn't have time to think about the dead."

Han berättar för sina vänner hjälparbetarna om systrarna som bor i en tunnel men som skrattar och berättar historier, om hur Lejla önskar det vore make-up i lådan i stället för mjöl.

"The trick, I had learned, was not holding on so tight to life that you became too scared to live. That was the same thing as living to die. No. The thing was to live like you had already died.

... It was this secret that allowed me to do what I was about to do. It was also why I had no fear. And it made me very hard to kill."

Bill Carter berättar sin historia om belägringen av Sarajevo i boken Fools rush in (finns också på adlibris).

Att dödsfara får en att känna sig ovanligt levande är inte något ovanligt tema. Men i få böcker känner till och med läsaren det så tydligt som i "Fools rush in". Det är en djupt rörande, humanistisk och hoppingivande bok. Som det står i baksidestexten: "When tragedy strikes Bill Carter's life he finds himself drawn to a war zone. In the modern heart of darkness, the beseiged city of Sarajevo, we meet a man rebuilding the ruins of his former self in the most unlikely of places."

Filmrättigheterna har för övrigt köpts av Participant productions (Syriana, Fast food nation, Good night and good luck, An Inconvenient Truth).

Carter har gjorde själv dokumentärfilmen Miss Sarajevo under sin tid i staden.


Permalänk | Kommentarer (0)

Mitt i sommaren går jag kring bland de gamla gravstenarna på kyrkogården i Förslöv. Här talar de flesta stenar om vem man var i livet. "Slaktaren", "sömmerskan", "bokbindaren", "landtbrukaren" eller till och med "f.d. lantbrukaren" eller "enkan".

En gång i tiden var det viktigt att även i döden vara något, inte bara någon. Så är det inte längre. Den siste jag kan hitta, som fått sitt yrke för evigt hugget i sten, är "folkskolläraren", död 1966.

Kanske var han en av de sista som också hade haft samma yrke hela livet? Folkskoläraren som alla kände, som fostrat otaliga generationer av bygdens barn, älskad (eller kanske avskydd?).

Någon gång började det i alla fall sluta vara viktigt att på gravstenen berätta vilket yrke den döde haft. Undrar när? Undrar varför? Jag är säker på att någon skrivit en avhandling i etnologi om saken. Den som vet får gärna tipsa.

Kanske relaterat: andra saker som försvunnit.

Permalänk | Kommentarer (0)

"LORD, I ASK FOR - "

Det är Döden, i Terry Pratchetts Discworld, som står framför universums härskare och ber om en ynnest.
Döden är visserligen till formen ett vandrande skelett med lång lie, sinnebilden för The Grim Reaper. Men i Terry Pratchetts värld finns det inget grymt över honom. Han är snarare den hänsynsfulle liemannen. Redo att hjälpa de döda vidare - vart de nu går - med ett par ord på vägen.

Det vil säga när han inte - i Pratchetts alldeles personliga blandning av fars och moralfilosofi - tröttnar på sitt jobb och försöker bli människa, jobba som lantdräng eller stand-in för Jultomten (med kataklysmiska följder).

Nu när han står där framför härskaren har han just nedkämpat den Nya Döden, den hånfulle, grymme slaktaren, som hotat att döda den ursprungliga Döden, att ta hans plats. Och Döden har en plötsligt en skuld han vill återbetala.

"LORD, WE KNOW THAT THERE IS NO GOOD ORDER EXCEPT THAT WHICH WE CREATE ...

THERE IS NO HOPE BUT US. THER IS NO MERCY BUT US. THERE IS NO JUSTICE. THERE IS JUST US.

ALL THINGS THAT ARE, ARE OURS. BUT WE MUST CARE. FOR IF WE DO NOT CARE, WE DO NOT EXIST. IF WE DO NOT EXIST, THEN THERE IS NOTHING BUT BLIND OBLIVION.

AND EVEN OBLIVION MUST END SOME DAY. LORD, WILL YOU GRANT ME JUST A LITTLE TIME? FOR THE PROPER BALANCE OF THINGS. TO RETURN WHAT WAS GIVEN. FOR THE SAKE OF PRISONERS AND THE FLIGHT OF BIRDS.

Death took a step backwards.

It was impossible to read expression in Azrael's features.

LORD, WHAT CAN THE HARVEST HOPE FOR, IF NOT FOR THE CARE OF THE REAPER MAN?

He waited.

LORD? said Death.

Then Azrael said: Yes.

And Death returned home with a handful of Time."
ur Reaper man (något förkortat)

Döden är inte "rättvis" - men inte heller grym. Den bara är.

Hogfather - där Döden försöker spela jultomte - har spelats in av brittiska Sky One och visas till jul på sagda kanal. Den första filmatiseringen av en Discworld-bok med levande skådespelare.
Permalänk | Kommentarer (0)

Det är Allhelgonahelg, och Etnografiska museet i Stockholm ordnar svensk variant på den mexikanska Dia de los muertos, de dödas dag.

Den som vill se mer av originalet (utan att åka transatlantiskt) kan botanisera på Flickr via taggarna death+mexico eller klustret diadelosmuertos-mexico-halloween

Där finns till exempel Lemurlings bilder:

(Foto: Lemurling/flickr.)

Läs mer på wikipedia: Day of the Dead

Permalänk | Kommentarer (0)

- Alla har en död, förstår ni. Den följer med hela tiden, hela livet ut, och är alldeles i närheten. Våra dödar, dom är där ute och tar en nypa luft; dom kommer in litet då och då.
- Skrämmer det er inte att ha er död så nära inpå hela tiden? frågade Lyra.
- Varför skulle det göra det? Om han är här, så kan man hålla ett öga på honom. Jag skulle bli mycket oroligare om jag inte visste var han befann sig.

Kvinnan sade åt ett av barnen att kalla in dödarna, och pojken sprang iväg till dörren och pratade med dem. Will och Lyra tittade förundrat, när dödarna - en för var och en i familjen - steg in genom dörren: bleka, intetsägande figurer i schabbiga kläder, grå, trista och tysta.
- Är det här era dödar? sade Tialys.
- I sanning, herrn, svarade Peter.
- Vet ni när de kommer att tala om för er när det är dags?
- Nej. Men man vet att dom är i närheten och det är en tröst.

- Jag har hört talas om människor som ni, som håller era dödar på avstånd. Ni tycker inte om dem och av ren artighet håller de sig ur vägen. Men de är aldrig långt borta. Varje gång ni vrider på huvudet smiter era dödar in bakom er. Vart ni än tittar, så gömmer de sig. De kan gömma sig i en tekopp. Eller i en vattendroppe. Eller i en vindpust.
ur Philip Pullman: Bärnstenskikaren. (Översättning Cilla de Mander och Olle Sahlin)

Andra bloggar om: döden, philip pullman, bärnstenskikaren


Permalänk | Kommentarer (0)

Erik har tänkt ut sin egen bloggvariant av NaNoWriMo. Och jag som hade nästan samma idé! Fast om döden - för att besvärja denna årets mörkaste, bottenlösaste månad. Så, låt oss försöka. Som en daglig pendang till Eriks poster om kärlek, kanske.

---

I danska BT läste jag i somras om syskonen som inte vet om de ärvt sin mors bröstcancergen.

- Det er ren tortur. Det er helt umuligt at leve et normalt ungdomsliv, så længe jeg ikke ved, om jeg har arvet mors kræft-gen eller ikke, säger 14-åriga Lena.

Hennes mor, 34-årige Aimé, tillägger:

- Det er totalt urimeligt for teenagebørn, at de skal vente i årevis, før de kan få at vide, om de kan få kræft i en ung alder.

Gentestet görs inte förrän man fyllt 18 år.

I tidningsartikeln - som är längre än det utdrag som finns på webben - klagar 14-åriga Lena sin skräck utförligare. Jag har just skaffat en pojkvän, säger hon. Hur ska jag nu veta om vi ska skaffa barn tidigt eller kan vänta? Är det farligt för mig att dricka alkohol? Jag blir sjuk av att inte veta.

Det framgår också av artikeln att att modern faktiskt inte fått cancer, utan bara konstaterats bära genen.

Kära Lena, vill man säga. Ingen av oss vet. Du, jag, vi alla kan falla ner döda i morgon dag. En lastbil, ett virus, en glappande strömsladd - vad som helst. Vi vet aldrig hur eller när det slutar, och vad vi borde eller inte borde ha gjort dessförinnan.

Att inte veta - är själva livet.

Det enda man önskar en snabb död är väl sensationslysten kvällspress - som ju länge levt på att injaga skräck i oss. Vet hut.

Andra bloggar om: döden, NaNoWriMo, cancer

Permalänk | Kommentarer (1)

Det finns bloggar som man besöker med hjärtat i halsgropen. Som Riverbend. Nu har hon inte uppdaterat sedan 5 augusti. Har hon också fallit offer för våldet och illdåden i Bagdad? Och hur skulle vi få veta det i så fall? Och hur är det med Sveriges - förmodligen världens äldste bloggare, Allan Lööf, som inte hörts av sedan 2 augusti?

Jag är inte död än. Jag försöker spurta fram boken om digital arbetsmiljö till den 16 oktober. Därför bloggas det glest från Blind Höna just nu (fast viljan är stark).

Permalänk | Kommentarer (1)

"The plague emerged in two phases. In late spring of 1918, the first phase, known as the "three-day fever," appeared without warning. Few deaths were reported. Victims recovered after a few days. When the disease surfaced again that fall, it was far more severe. (...) Within months, it had killed more people than any other illness in recorded history."

Det amerikanska nationalarkivet visar några exempel på samtida brev, dokument och fotografier från utbrottet av den dödliga influensaepidemin 1918 på The Influenza Epidemic of 1918.


Permalänk | Kommentarer (0)

När min far fyllde 47 hade han exakt 250 dagar kvar att leva. Eller möjligen 251; farmor och kyrkböckerna var inte överens om vilken sida av midnatt han var född.

När min far fyllde 47 visste han nog att han inte skulle bli mycket äldre. Jag kan inte minnas något firande av hans sista födelsedag; förmodligen var han på det där sjukhemmet då.

Så; jag har tänkt mycket på döden på sista tiden. Det kanske började när Anna berättade om sin pappa. Nej, det började tidigare.

I vilket fall vet man aldrig när det är ens tur att få lappen utan några siffror alls i handen. Bara att den dagen kommer närmare hela tiden.

Men innan dess äter man tårta.

Permalänk | Kommentarer (0)

Permalänk | Kommentarer (5)