Idag är Rymddagen.

Den 12 april 1961 lämnade en jordmänniska för första gången i historien sin hemplanet. Jurij Gagarin gjorde ett varv runt jorden i sin Vostok-kapsel. Människan hade börjat "erövringen av rymden" - som det storstilat kallades. Så vad passar bättre än att avsluta bokveckan med lite rymdäventyr?

I science fiction är ett vanligt tema det omvända: att jorden blir erövrad från rymden. Av överlägsna utomjordlingar.

Och sen kommer Christopher Anvil och vänder på temat en gång till:

"Planetary Integrator Klide Horsip cast a quick glance out the landing-boat's window at the curve of the blue and green world below. 'Looks promising enough.'

'Well,' said Moffis, 'as far as that goes, it is. It's a Centra-type planet, mean diameter about 0.8, with gravity, oxygen, and temperature ideally suited to human and humanoid life. The percentage of water surface is higher than on Centra — about seventy-five per cent — but it's well distributed, and helps moderate the climate. There are plenty of minerals, including massive quantities of deep nickel-iron that hasn't yet been touched.'

Horsip nodded. 'And the inhabitants?'

'The usual types of plant and animal life — and, the humanoids.'

'Ah, we come to the main point. What stage were the humanoids in when you landed?'

Brak Moffis looked at Horsip and gave a wry smile."

I Anvil's roman Pandora's planet erövras jorden av utomjordingar. Men huvudsakligen beroende på att människosläktet inte kan göra gemensam front mot angriparna, utan fortsätter att strida inbördes. Och när erövrarna försöker etablera sin makt drabbas de av en chockerande insikt:

"Horsip went into the room.

As he entered, he saw the whole staff sitting around in attitudes of gloom and dejection. A number of natives were in the room and one was talking earnestly to several members of the staff.

'No! No! No!' the native was saying. 'You can't do it that way! If you do, the cars will lurch or even fly off the track every time you get up past a certain speed. You've got to have a transition curve first, see, and then the arc of a circle.'

Horsip stopped, puzzled, and looked around.

Beside him, a staff-member with his head in his hands looked up and saw Horsip. Horsip glanced at him and demanded, 'What's going on here?'

'We got the natives in to study their language, and . . . and to worm their tribal taboos out of them.' His face twisted in pain. 'And we wanted to find out the limits of their pseudo-intelligence.' Tears appeared in his eyes. 'Oh, why did we do it?'

'Will you stop croaking?' snapped Horsip. 'What happened? What is all this about?'

'They're smarter than we are!' cried the staff-member. 'We tested them. And they're smarter. Oh, God!' He put his head in his hands and started to sob. Several other staff members around the room were crying.

Horsip let out a low growl, stuck his head into the corridor, and bellowed, 'Guards!'"

Jordmänniskorna bryr sig inte om att de tekniskt sett blivit 'besegrade'; i stället sprider de snabbt sig själva och sina jordiska ovanor över hela det galaktiska imperiet - miljöförstöring, politiska ideologier, reklam, obegripliga och svindlande låneupplägg ... Jorden visar sig vara en Pandoras ask som släpper loss kaos i kosmos.

"Roffis said, 'When we have dealings with these Earthmen we get carried off in a basket.'

'Yes, sir.'

'How do they do it?'

'When they get through talking, everything looks different.'

'How do they accomplish that?'

'They seem to emphasize one point, and slant everything to build up that point.' (---)

General Roffis said, 'Nevertheless, we have a serious problem. They have gulled our men into giving up valuable space-ships in return for—let's see—fancy ground-cars, cabin cruisers, vacation trailers, sauna baths, undeveloped real estate, a 'private ocean backyard swimming pool' (---) Here, for instance, is a report on an individual who traded a supply ship for a 'Complete Library of the Works of the Leaders of World Communism.' On going into this further, I find that 'communism' is a scheme for overthrowing one ruling class to install another. What did the fellow want with this collection anyway?'"

Pandora's planet är typisk, idédriven samhällskritisk sf. Inte heller detta är stor litteratur. Men den är rik på den där "tänk om"-kvaliten, och Anvil skapar många möjligheter att satirisera över människans über-smarta dårskap.

Mer idédriven samhällskritisk sf på Blind Höna: Att fabricera minnen och Det pratande papperet.

(Och därmed avslutas i princip bokveckan. Nästa vecka blir fortsatt bloggträning med musikvecka.)


Permalänk | Kommentarer (1)

"Vid lunchtid startade Lisbeth Salander sin iBook och öppnade mailprogrammet Eudora. Hon formulerade texten i en enda kärnfull rad..."

Sist av alla människor i Sverige läser jag Stieg Larssons Millenium-böcker. Förtjust upptäcker jag redan på sidan 107 i första boken att jag och Lisbeth Salander har en sak gemensamt: Eudora - osannolikt!

Jag känner hur lite hacker coolness spiller över på mig. Japp, jag kör också Eudora, det kommersiella epostprogrammet som blev open source. Och jag är den enda jag känner till som gör det.

Men har man kört samma epostprogram sedan -94 och har all viktig korrespondens sparad, ska det mycket till innan man byter. (Jag har försökt, men Apple Mail kraschade när jag försökte importera hela mitt mejlarkiv.)

Det går alltså utmärkt att använda ett program som såg sina bästa år för decennium sedan. En reflektion är därför hur långsamt, eller hur lite, epost-funktionen förändrats.

Det betyder å ena sidan att epost, som den ser ut, trots allt fyller ett antal basbehov, och att inte mycket behöver ändras. Å andra sidan har det samtidigt skapats utrymme för helt andra approacher till kommunikation: Facebook, Twitter.

Men det borde nog finnas utrymme för helt nya koncept, med ny interaktion och upplägg, även för e-postprogram. Gmail i all ära, men inte heller det är konceptmässigt särskilt annorlunda.

Men nog känns helt Eudora rätt. Eudora hade, i alla fall i tidigare versioner, en cool attityd, klart värdig en Lisbeth Salander.

Till exempel om man av misstag försökte börja skriva i ett inkommet mejl. I de flesta epostprogram dyker det upp en dialogruta som torrt påminner "You can't change that text". Eudora, däremot, formulerade det i en enda kärnfull rad:

"Since nobody is listening, you might as well stop typing."

Permalänk | Kommentarer (3)

Miranda July gjorde en riktigt innovativ handritrad sajt som reklam för sin bok No one belongs here more than you häromåret.

Sent omsider har jag kommit mig för att också läsa boken. Och den är riktigt, riktigt bra.

Den sista novellen - How to tell stories to children - är världsklass. Den är där uppe med James Joyces The Dead, Tjechovs Damen med hunden, Strindbergs Ett halvt ark papper, O. Henrys The Gift of the Magi ... och en handfull till.

Det finns förresten en viss släktskap mellan huvudpersonerna i Julys noveller och Andrej Platonovs persongalleri i Lyckliga Moskva, trots att en hel världshistoria och ett knappt århundrade skiljer dem åt. De är lika handfalla inför världen, lika förvirrade inför uppgiften att hitta målet och riktningen för sina liv.

Miranda förtjänar också beröm för att sin innovativa marknadsföring. På amazon.com har hon laddat upp en film där hon själv intervjuar sin egen bok. Inte mycket vettigt blir sagt, men det är lekfullt och annorlunda.

Permalänk | Kommentarer (0)

Våra beslut är irrationella, säger Ori och Rom Brafman: vi svajar hit och dit, styrda av psykologiska krafter vi inte märker. Tvärtom! invänder Tim Harford: under de till synes ologiska beslut vi tar finns en klar, ekonomisk logik. Äh, säger Nassim Nicholas Taleb. Det är mest slump i alla fall.

Sway är snabba referat av några verkliga case studies och ett antal psykologiska experiment - ett par ganska minnesvärda. Ok som bok, men lite väl populär. The logic of life har jag just börjat på, men Harfords förra bok var riktigt bra.
Taleb skriver mest pretentiöst av de tre, så Fooled by randomness ligger ännu på min hög att ta sig igenom i påsk.

Och alla tre är märkta med "The International Bestseller".

Permalänk | Kommentarer (1)

"He turned to the taxi driver. 'The Taj Mahal', he said, and then it occured to him how odd it was that Mrs. Trollope's sister had not sent a purple Rolls Royce to the pier and a boy to look after her baggage. He himself would have to go back in the rising heat to check up on it. Funny, Mrs. Trollope had never even mentioned it.

He found that nobody had done anything about her luggage. It still lay on the pier, all marked with Vuitton's mark, spattered with labels from half the countries of the world, expensive once but worn now, and battered with much traveling. He sent it along to the palace of the Maharani of Chandragar, and at last, sweating and dying for a drink, he drove back to his hotel."

Ahh, det doftar gamla Indien, kolonierna, reseromantik, hettan, gammal överklass på obestånd ... varför kommer inte den syrénfärgade Rollsen egentligen? Vad är det mellan systrarna Trollope?

Louis Bromfield skrev ett par dussin böcker böcker från 1920 och framåt. Hollywood gjorde film på flera, han fick Pulitzerpriset, och nämndes ofta tillsammans med Hemingway och F Scott Fitzgerald. Sen föll han lite ur modet.

Kanske berodde det, som någon skrivit, på hans "brist på självförbrännande livsstil": i stället för att supa ihjäl sig blev han pionjär inom ... ekologiskt jordbruk! Så kan det gå. Hans Malabar Farm i Ohio blev ett centrum för utveckling av mer naturnära odlingsmetoder, men samtidigt ett hippt ställe för celebriteter: Humphrey Bogart och Lauren Bacall gifte sig och tillbringade sin smekmånad där 1945. Bromfield hade kvar sina kontakter i show business.

Stycket ovan är från "Nights in Bombay" från 1940. Jag hittade boken bland arvegodset efter 90-åriga moster Ingrid i slutet av förra året. Jag slog upp den på måfå och fastnade direkt. Taj Mahal är förstås det klassiska hotellet i Bombay som terrorister just då belägrade.

Det är inte stor litteratur - men rätt underhållande. Inte minst när Carol Halma - född Olga Janssen - gör entre i romanen, på ett tåg på väg till Bombay, bakfull efter en räcka vilda fester hos Maharadjan av Jellapore:

She sat up, swinging her long beautiful legs over the side of the divan. Opening her bag she took out a mirror and looked at her face. She wasn't looking her best but much better than she had expected. It was extrordinary how much she could drink without losing her looks. That, she thought, must be her Swedish blood.

Idag är nog Bromfield rätt bortglömd, i alla fall som författare. Men Malabar Farm fungerar fortfarande. Och sitt lystmäte av gamla bagage-etiketter kan man förstås få på flickr


Permalänk | Kommentarer (2)

OK, jag gör ett försök. Nästa vecka blir bokvecka. Ett nytt inlägg varje dag. Om böcker och läsning.

Permalänk | Kommentarer (2)

"Det stora bordet var dukat för femtio personer. Blommor, som verkade tankfulla på grund av sin långsamma död, stod utplacerade på bordet med en halvmeter mellanrum och utsände en postum vällukt. (---) Nattens väldiga luft kom in i salen genom balkongdörren och blommorna på det långa bordet andades och började dofta starkare - de kände sig som om de åter levde i den jord de hade förlorat."

"Postum vällukt"! Det är en fras jag aldrig kunnat föreställa mig om blommor tidigare! Andrej Platonovs Lyckliga Moskva - utmärkt översatt av Kajsa Öberg Lindsten – är ett språkligt fynd. Skriven i början av trettiotalet, men publicerad första gången i Rysssland 1991, mer än fyrtio år efter författarens död.

Platonovs språk och magiska absurdism påminner en hel del om generationskamraten Jurij Oljesa. Tiden och platsen för romanen - det unga Sovjet, med idealistiska drömmar som ännu inte desillusionerats och krossats - anknyter också till Nordahl Griegs Ännu är världen ung: båda har fallskärmshoppet som symbol för den nya, djärva tiden.

Platonov besjälar gärna tingen:

"Rummets inredning var enkel och spartansk, men inte på grund av fattigdom, utan för att den som bodde här var en drömmare: där fanns en järnsäng av epidemisk modell med ett flottigt täcke som var fullständigt impregnerat av mänsklighet, ett naket bord lämpat för stor koncentration (...)
Till sena kvällen brukar detta rum stå tomt; trötta, sorgsna ljud dör undan för undan bort där, den uttråkade materien knakar till ibland, fönstrets fyrhörning av solsken släpar sig sakta över golvet och till natten slocknar den på väggen. Allting tar slut - bara föremålen försmäktar ensamma i mörkret.
Då kommer mannen som bor här och tänder elektricitetens tekniska ljus."

"Lyckliga Moskva" är utgiven på Ersatz förlag. Där finns också Platonovs Grundgropen.

Engelska Wikipedia har en utförlig artikel om Platonov.
Permalänk | Kommentarer (0)

Man måste gå till botten
i denna fråga
Jag försäkrar er: på botten
ser man ingenting
Här är kolsvart
av girighet, rädsla, vilja till liv

Lars Forssell: Försök (1972)

Andra bloggar om: lars forsell


Permalänk | Kommentarer (0)

Puh! En vecka med en sällsynt aggressiv sommarförkylning och jag förmår inte mycket mer än att ligga i sängen. Plockar lite i en hög osorterade tidningsklipp och växlar om med att läsa science fiction från 50-talet.

Då konspirerar makterna: Minuterna efter jag ögnat klippet nedan (från DN, maj 2004) ...

I höst lanseras IT-papperet
En papperstidning som talar till dig. (...) Den talande prislappen berättar vad bananerna kostar.
Papperskoncernen SCA ligger långt framme och satsar miljoner (...) Redan i höst kommer de första produkterna. Genom att använda en tryckfärg som är elektriskt ledande kan papperet börja sända signaler till exempelvis en lampa, en högtalare eller en bildskärm.

... hittar jag Ann Warren Griffiths novell Captive Audience ("Fängslad lyssnarskara") i en gammal Häpna!

"Mavis Bascom read the letter hastily and passed it across the breakfast table to her husband, Fred, who read the first paragraph and exclaimed, "She'll be here this afternoon!" but neither Mavis nor the two children heard him because the cereal box was going "Boom! Boom!" so loudly.

Presently it stopped and the bread said urgently, "One good slice deserves another! How about another slice all around, eh, Mother?" Mavis put four slices into the toaster, and then there was a brief silence. Fred wanted to discuss the impending visit, but his daughter Kitty got in ahead of him, saying,

"Mom, it's my turn to choose the next cereal, and this shot-from-a-cannon stuff is almost gone. Will you take me to the store this afternoon?" "Yes, dear, of course. I must admit I'll be glad when this box is gone. 'Boom, boom, boom,' that's all it ever says. And some of the others have such nice songs and jingles. I don't see why ever you picked it, Billy."

Billy was about to answer when his father's cigarette package interrupted, "Yes sir, time to light up a Chesterfield! Time to enjoy that first mild, satisfying smoke of the day."

Fred lit a cigarette and said angrily, "Mavis, you know I don't like you to say such things in front of the children."

I en tid när annonser, utskickade av Googles enorma servercluster dyker upp på allting, kan man gott känna igen ett stycke som det här:

Fascinating, those huge batteries of machines pouring out their messages to the American people. It seemed to him almost miraculous, the way the commercials were broadcast into thin air and picked up by the tiny discs embedded in the bottle or can or box or whatever wrapping contained the product, but he knew it involved some sort of electronic process that he couldn't understand. Such an incredibly complex process, yet unfailingly accurate!

Så här låter det i livsmedelsaffären:

"Both the children loved visiting the supermarket more than most anything else. They made their way down the aisles through a chorus of "Try me ... Try me ... Here is the newer, creamier ... Mother, your children will ... Kiddies, ask Mom to pick the bright green and red package ... Here I am, right here, the shortening all your friends have been telling, you about ... " Mavis waited patiently for twenty minutes, enjoying the children's pleasure even though her headache was growing worse.

I "Captive audiences" har företaget bakom det talande papperet lyckats få öronproppar förbjudna. (Jämför med hur reklambranschen velat komma åt TiVo-spelarna, som låter en hoppa över reklaminslag i tv.) Och vad gäller den talande tidingen, är just det Freds - som jobbar på företaget Master Ventriloquism Corporation - senaste framgång: nästa morgon knackar det på familjens dörr:

"Nobody was there, but a copy of the New York Times was lying on the doorstep, saying, "Good morning, this is your New York Times! Wouldn't you like to have me delivered to your door every morning?" Mavis pulled Fred out onto the lawn where he could hear her. "Fred! she cried, "the New York Times - you sold the New York Times! However did you do it?" The children crowded around, congratulating him."

"Captive Audience" är en rätt bortglömd representant för 50-talets kritiska amerikanska science fiction, men med många kopplingar till dagens utveckling. Den publicerades första gången i Magazine of Fantasy and Science Fiction, nr 2, 1953, och på svenska i Häpna, nr 12 1963. Om man nöjer sig med en oformaterad text-fil, kan man faktiskt läsa "Captive Audience" online. TT-artikeln från DN finns kvar på TV4s sajt under rubriken Papper tar över elektroniken.

Relaterat på Blind Höna: Andra SF-historier som blivit aktuella
Alla trängs för att få se när bruden blir på smällen, 23 mar 2006
Politik år 2889, 31 aug 2003
Journalistik år 2889, 31 aug 2003
Att fabricera minnen, 23 okt 2003


Permalänk | Kommentarer (2)

I run just one ov my daddy's shops
from 9 o'clock to 9 o'clock
and he vunt me not to hav a break
but ven nobody in, I do di lock -

cos up di stairs is my newly bride
vee share in chapatti
vee share in di chutney
after vee have made luv
like vee rowing through Putney

Ven I return vid my pinnie untied
di shoppers always point and cry:
Hey Singh, ver yoo bin?
Yor lemons are limes
yor bananas are plantain,
dis dirty little floor need a little bit of mop
in di worst Indian shop
on du whole Indian road ...
utdrag ur "Singh song!" av Daljit Nagra, 2007

Daljit Nagra är andra-generationens indisk invandrare i London, mixar engelska med punjabi, och inspiration från Blake och Paul Weller! Intervju i Guardian: The bard of Dollis Hill (18 jan 2007).

Debutboken Look we have coming to Dover! publiceras om några dagar (den 1 feb), och finns just nu till pre-order-halva-priset hos amazon.co.uk.


Permalänk | Kommentarer (0)

"LORD, I ASK FOR - "

Det är Döden, i Terry Pratchetts Discworld, som står framför universums härskare och ber om en ynnest.
Döden är visserligen till formen ett vandrande skelett med lång lie, sinnebilden för The Grim Reaper. Men i Terry Pratchetts värld finns det inget grymt över honom. Han är snarare den hänsynsfulle liemannen. Redo att hjälpa de döda vidare - vart de nu går - med ett par ord på vägen.

Det vil säga när han inte - i Pratchetts alldeles personliga blandning av fars och moralfilosofi - tröttnar på sitt jobb och försöker bli människa, jobba som lantdräng eller stand-in för Jultomten (med kataklysmiska följder).

Nu när han står där framför härskaren har han just nedkämpat den Nya Döden, den hånfulle, grymme slaktaren, som hotat att döda den ursprungliga Döden, att ta hans plats. Och Döden har en plötsligt en skuld han vill återbetala.

"LORD, WE KNOW THAT THERE IS NO GOOD ORDER EXCEPT THAT WHICH WE CREATE ...

THERE IS NO HOPE BUT US. THER IS NO MERCY BUT US. THERE IS NO JUSTICE. THERE IS JUST US.

ALL THINGS THAT ARE, ARE OURS. BUT WE MUST CARE. FOR IF WE DO NOT CARE, WE DO NOT EXIST. IF WE DO NOT EXIST, THEN THERE IS NOTHING BUT BLIND OBLIVION.

AND EVEN OBLIVION MUST END SOME DAY. LORD, WILL YOU GRANT ME JUST A LITTLE TIME? FOR THE PROPER BALANCE OF THINGS. TO RETURN WHAT WAS GIVEN. FOR THE SAKE OF PRISONERS AND THE FLIGHT OF BIRDS.

Death took a step backwards.

It was impossible to read expression in Azrael's features.

LORD, WHAT CAN THE HARVEST HOPE FOR, IF NOT FOR THE CARE OF THE REAPER MAN?

He waited.

LORD? said Death.

Then Azrael said: Yes.

And Death returned home with a handful of Time."
ur Reaper man (något förkortat)

Döden är inte "rättvis" - men inte heller grym. Den bara är.

Hogfather - där Döden försöker spela jultomte - har spelats in av brittiska Sky One och visas till jul på sagda kanal. Den första filmatiseringen av en Discworld-bok med levande skådespelare.
Permalänk | Kommentarer (0)

Det finns bloggar som man besöker med hjärtat i halsgropen. Som Riverbend. Nu har hon inte uppdaterat sedan 5 augusti. Har hon också fallit offer för våldet och illdåden i Bagdad? Och hur skulle vi få veta det i så fall? Och hur är det med Sveriges - förmodligen världens äldste bloggare, Allan Lööf, som inte hörts av sedan 2 augusti?

Jag är inte död än. Jag försöker spurta fram boken om digital arbetsmiljö till den 16 oktober. Därför bloggas det glest från Blind Höna just nu (fast viljan är stark).

Permalänk | Kommentarer (1)