"Berätta om kräftfångst" och "Hur går ett kräftkalas till?" lär vara två av de frågor som svenska ambassaden i Paris ställer till dem som vill ha förnyat svenskt medborgarskap.

Jag vet inte om jag skulle kunna svara. Jag har aldrig fångat kräftor (men däremot sett Carl Larsson-bilden). Och det var säkert tjugo år sedan jag var på en kräftskiva.

Jag är mer fascinerad av de här krabaterna när de varken är fångade eller kokta - som de här, i ett vattenfyllt gruvhål utanför Harg i midsomras.

Dessutom kan ruskiga saker hända den som gör kräftorna illa: jag rekommenderar den skakande novellen (självbiografisk) Kräftornas hämnd hos Bengt O Karlsson (the blogger formerly known as Klipspringer).

En oväntad bonus med att ha flyttat upp några våningar är att vi kommit upp i svalhöjd. Svalorna som bor under takfoten på grannhuset far fram och tillbaka alldeles utanför balkongen.

Andra fåglar sjunger för att locka till sig honor eller markera sitt revir, och tystnar när den saken är fixad. Men svalorna sjunger medan de flyger, trots att de har både bo och partner - av ren lust, verkar det som. Och tornseglarna som dyker i full fart och svänger runt husknuten visslar och skriker av förtjusning, som om fartvinden inte räckte till: tiiiiitaaa, tiiiitaa vad fort det går!

Om reinkarnation finns, vad ska jag göra för att återfödas som hussvala eller tornseglare?

På midsommarkvällen vräkte regnet ner. Men sent, sent bröt solen igenom långt nere i väster, och en praktfull regnbåge slog upp på himlen, med fötterna i varsitt grannhus.

Igår kom två dystra besked. Idag ett mer positivt. Postar bilden som en påminnelse om att solen bryter fram till slut, trots allt.