En höstdag 1969 kom den unge sångaren och låtskrivaren Bill Fay till en inspelningsstudio i London. Han trodde att han skulle spela in några av sina låtar med gitarr och piano.

Men i studion möttes han av en orkester på trettio personer - och en rödögd producent, som hoppade upp och ner och halvt hysteriskt berättade "Jag har varit uppe hela natten och skrivit arrangemang! Jag har aldrig arrat för stor orkester förut!"

Resultatet blev en av det sena sextiotalets eller tidiga sjuttiotalets (hur man nu vill) märkligaste plattor - det självbetitlade Bill Fay.

Bill Fays låtar är korta, oftast under tre minuter. Texterna är präglade av ironi eller svart humor - ibland nästan en sorts tonsatta vitsar. Kontrasten mellan det lilla formatet och de överväldigande, nästan svulstiga orkesterarrangemangen är ... inte som något annat man hört. Som att se en fullriggare sätta segel - i en damm i en park.

Ibland blir det bara konstigt; men stundtals fullkomligt magiskt. Som i The Room, eller i Goodnight Stan.

På omslaget till skivan är Fay förresten också fotograferad vid en damm i Hyde Park. Det ser ut som han går på vattnet, som en annan hippie-Jesus.

Skiva nummer två, Time of the last persecution, kom ut inom ett år, i början av 1971. Man kan inte låta bli att tänka "Vad har hänt med den här killen"? Ingen symfoniorkester; bara en skramlig elgitar, bas, trummor och piano. Texterna, brottstycken från ädre religiösa skrifter, vittnar om en religiös kris. På omslaget syns Fay, skäggig, galet stirrande i fjärran.

Och sen försvann han.

Alla utgick nog från att han var död, att han tagit livet av sig.

Fast efter så där tjugo år visade det sig att han faktiskt bara lagt av artisteriet och skaffat sig ett jobb.

Några beundrare som Jim O'Rourke och Glenn Kotche från Sonic Youth (bland andra) lyckades leta upp honom. 2003 spelade de in hans märkliga och profetiska Pictures of Adolf (kan laddas ner) som en protest mot Irakkriget. De fick också med Fay på scenen på ett par spelningar.

2004 och 2005 kom ett par album med tidiga demos, klipp och några låtar som Fay spelat in med senare under 70-talet. Trots att det bara är fragment visar de vilken skicklig melodisnickrare Fay är.

Och, märkligheters märklighet, nu kommer Bill Fay med ett nytt album, efter 40 år: Still some light släpps 19 januari.

Permalänk | Kommentarer (2)

Nu införs nakenskanning på flygplats efter flygplats: Heathrow, Italien, Canada ...

Om man hade haft nakenscanning av passagerare på Schipol hade sprängämnet insytt i Omar Farouk Abdulmutallabs kalsonger nämligen varit väl synligt, och attentatet hade kunnat avvärjas innan flygningen.

Så går resonemanget. Men det är långt ifrån säkert.

Säkerhetsinspektörer på flygplatser använder en kolossal tid till att titta på bilder, som inte innehåller det de är satta att hålla utkik efter. 2004 fraktades 650 miljoner flygpassagerare i USA. Säkerhetskontrollerna hitade 598 handeldvapen i resenärernas handbagage. Det är grovt räknat en gång på miljonen.

Man kunde då gärna tro, att när något så oerhört avvikande som en pistol blir synligt på kontrollörens skärm, skulle han eller hon omedelbart upptäcka det.

Men det är snarare tvärtom. När vi letar efter något som vi faktiskt får se väldigt sällan, minskar nämligen vår förmåga att upptäcka det. "If you don't find it often, you often don't find it" formulerar Jeremy Wolfe, ögonläkare vid Harvard Medical School.

Fenomenet är välkänt hos radiologer - de läkare som granskar röntgenbilder för att hitta tumörer. I över 99 % av fallen finns det inga tumörer på bilderna. Men i den sista bråkdelarna av procent, med verkliga tumörer, så kan radiologer ändå missa vart tredje fall eller till och med mer - trots att cancerangreppet kan vara väl synligt. (Det upptäcker man när man i efterhand granskar plåtar för patienter som lagts in akut med utvecklad cancer. Tumören kan ha varit synlig i månader eller till och med år.)

Och samma fenomen drabbar förstås säkerhetsinspektörer.

Vid ett test 2002 missade säkerhetsinspektörer vid amerikanska flygplatser vart fjärde handeldvapen som gömts i handbagage. En uppföljning vid Newark-flygplatsen i New York år 2004 visad samma antal missar: 25 %. Det amerikanska Transportation Safety Administration säger att man nu har fått ner felprocenten, men vill inte avslöja hur hög den är, eftersom "resultaten inte lämpar sig för allmän kännedom". (Chicago Sun-Times, 19 oktober 2007).

Det är allstå skillnad på att synas och bli sett. Helkroppsskanning kan möjligen visa explosivt material mer effektivt - den gång på miljonen eller mindre, som en passagerar verkligen har det på sig.

(Tillverkarna säger visserligen nu att helkroppsscanning knappast skulle upptäckt det sprängämne som användes.) Men låt oss inte utesluta att maskinerna utvecklas.

Det förändrar dock inte hur hjärnan och ögonen fungerar hos dem som ska granska ytterligare sexhundrafyrtionio miljoner niohundranittionio tusen fyrahundra bilder eller så - där det inte syns någon sprängdeg längs med låret.

För tydlighetens skull: jag tycker förvisso det är bättre om man hittar en fjärdedel av alla bomber än inga alls. Det som intresserar mig är hur övertron på tekniken blir tydlig, och hur lätt man bortser från hur människan fungerar.

Faktauppgifterna här ovan är huvudsakligen hämtade från Jospeh Hallinans utmärkta bok Why we make mistakes från 2009.

Permalänk | Kommentarer (4)

- Ingen ifrågasätter kvaliten på era bilar. Men ni säljer inte tillräckligt många bilar. (...)
- Det är åratal av mis-management som är problemet. (...)
- Nej, det blir inga fler lån.

Det är repliker som vi alla hört i det som allt fler nu öppet kallar "såpan om SAAB". Där finns också sista-minuten-räddningar, det är skumma bud från tvivelaktiga finansiärer, glada spekulanter ...

Men allt detta är faktiskt direkt hämtat ur en lite orättvist bortglömd tv-serie från början av 90-talet:

I BBC-serien Chancer kämpade bilföretaget Douglas Motors redan från första avsnittet mot nedläggning - trots stolta traditioner och teknisk kompromisslöshet.

Men så dyker en lycksökare och finansvalp - spelad av Clive Owen - från Londons finanskvarter upp. Genom insideraffärer och rena bluffar skakar han fram pengar ... men ska det hålla?

Chancer var en såpa, men ovanligt intelligent och välspelad såpa. Den var också startpunkten för Clive Owens karriär (Gosford Park, Derailed, King Arthur, Sin City, Elizabeth, med flera).

Serien sändes alltså i början av 90-talet. Där finns ytterligare ett skäl till att den känns obehagligt välbekant idag. I början av 90-talet kom den första spekulations- och finansbubblan, triggad av övervärdering av fastigheter. Den resulterade i den djupa svenska ekonomiska krisen 90-94.

Chancer gick i svensk tv (under en titel jag glömt bort); men finns numer på DVD. Den är av fina skådespelarinsatser, av Peter Vaughan, Lynsey Baxter och Caroline Langrishe. Leslie Phillips är fullständigt fantastisk i rollen som bankdirektören och finanshajen Jimmy Blake.

Permalänk | Kommentarer (1)

Grattis Elvis, som skulle blivit 75 år idag.

Den mest aktuella Elvisfilmen idag är förstås Bubba Ho-tep, om hur en gammal Elvis på ett ålderdomshem i Texas tvingas bekämpa en egyptisk gengångar-mumie i cowboymundering ... tillsammans med John F Kennedy. En kultrulle!

Skylten finns förresten på Kutens bensin på Fårö.

Permalänk | Kommentarer (0)