Smaka på det här ordet: sportskosponsor. Hittat i Jan Majlards krönika Rekordtankar i SvD 23 augusti.

En gång i tiden utredde vi monovokala ord här på Hönan - triggat av det ryska ordet oboronosposobnost funnet på en gravsten i St Petersburg.

Monovokala ord innehåller alltså bara ett unikt vokaltecken: mamma är ett enkelt exempel. Roligare blir de förstås när de är långa: som trolldomskonst eller partssammansatt, 14 respektive 15 bokstäver och bara o:n eller a:n.

Håkan Kjellerstrand sökte och hittade bara fem svenska monovokala ord med 15 bokstäver eller fler:

tillfriskningstid :17
domstolsprotokoll: 17
rättshjälpsnämnd: 16
partssammansatt: 15
meddelelsemedel: 15

Men nu har vi altså ett alldeles nytt och autentiskt till de tidigare fem: sportskosponsor. Tack Jan!

Permalänk | Kommentarer (5)

Jag tyckte kanske att Schrödinger ställt sin kattlåda någonstans på gränsen där fysiken övergår till ... eh, bisarra fascinerande tankeexperiment. Men det var tills jag läste om Boltzmann-hjärnor i senaste New Scientist (Spooks in space, 18 aug 2007. Hela artikeln är bara för prenumeranter) - en artikel som så att säga gör halvdöda katter till vardagsmat (Ick! Bildligt talat bara!) och således flyttar den där observationshorisonten för det knasbegripliga åtskilliga ljusår utåt.

Om rymden och tiden är oändlig (och eftersom universums expansion tycks gå snabbare och inte sakta in verkar det så) kommer förr eller senare medvetna "varelser" att uppstå av slumpmässiga fluktuationer i ingentinget. Till slut borde de vara många fler än oss "riktiga", vilket, om jag förstår saken rätt, ökar risken (eller chansen, beroende på om du har en optimistisk eller pessimistisk läggning) att vi och vårt universum inte heller borde finnas på riktigt. Wikipedia förklarar:

"For every universe with the level of organization we see, there should be an enormous number of lone Boltzmann brains floating around in unorganized environments. (...) The Boltzmann brains paradox is that it is more likely that a brain randomly forms out of the chaos with false memories of its life than that the universe around us would have billions of self-aware brains."
Wikipedia: Boltzmann Brains

För övrigt är vi då sannolikast inte dåliga drömmar i någon biologisk hjärna, inte ens i Schrödingerkattens rätt begränsade, utan i en spontant uppdykande superdator:

"Since computer chips packs large amounts of processing power into a tiny space, silicon-based Boltzmann brains could be much smaller than biological brains. If so, that might make conscious computers more likely to pop out of the vacuum than biological entities, meaning they could be the ones to dominate the universe."
(New Scientist)

Trösterikt nog tror en del fysiker enligt New Scientist att Boltzmannparadoxen är ett räknefel, beroende på svårigheten att ta procent på oändligheten. (Hej, jag skulle verkligen vilja kunna ta procent på oändligheten - det skulle räcka med en aldrig så liten del!)


Permalänk | Kommentarer (2)

Google-journalistiken når en ny bottennivå i SvD i går (20 aug 2007). Radiokrönikören Erik Löfvendahl kallar Lars Vilks teckningar av rondellhundar för

"en konst vars enda syfte är att kasta allt ljus på konstnären själv (...) googlar man på Lars Vilks dessa dagar får man flera 100 000 träffar; jag tycker det är beklämmande."
("Nedriga påhopp upphöjs till konst", ej på nätet)

Jo, Google ger visserligen ett sådant besked - idag på morgonen "ungefär 474 000" träffar. Men det betyder ingalunda att det skrivits flera hundra tusen texter om Vilks. Stegar man sig fram i Googles träfflista finner man snart att det rör sig om knappt 600 texter:



En del av dessa 600 handlar om Vilks andra konstverk, som Nimis på Kullaberg. Filtrerar man sökresultaten lite finner man kanske knappt 500 texter om Muhammed som rondellhund.

Men hur kommer det sig att Google först hävdar att det finns nästan en halv miljon träffar och sedan att det egentligen bara är en tusendel så många? Jo, gör man om sökningen, som Google föreslår ovan, och gräver några minuter bland träffarna hittar man sånt här:

En och samma artikel om Vilks i Helsingborgs Dagblad har gett uppskattningsvis 8000 dubletter i Googles träfflista - under helt andra artiklar. Det beror på att en puff för artikeln legat på hd.se:s löpsedel. Eftersom HD - liksom de flesta andra tidningar - hakar på löpsedeln under varje artikel på sajten, skapas många fler "träffar" än vad som faktiskt finns.

Och det är ingalunda bara hd.se som fungerar så här. P4, Expressen, och Löfvendahls eget SvD har liknande tekniska system som skapar en överdriven träffmängd. Se t.ex. på hur expressen har olika URL:er för samma notis, för lokalupplagor i Uppsala, Jönköping och Karlstad.



Många svenska journalister har ytterst begränsade kunskaper om Google, och använder tjänsten på ett slappt sätt. Siffran 474 000 må stå där, men den är inte meningsfull på något sätt. Och det är journalisters uppgift att förklara verkligheten, inte slappt reproducera missledande data.

Men jag tycker nog att också Google har lite av skulden. Det vore rimligare att i första hand presentera antalet unika träffar - den siffra som nu ligger längst bak i en träfflista som man inte vet riktigt hur lång den är - och inte bruttot. (Jag vet att det innebär vissa tekniska problem, men de är inte olösbara.) Men det ser förstås mer imponerande ut att säga att man fått 500 000 träffar än 500. Detsamma sak gäller den idiotiska uppgiften om hur många tiondels sekunder sökningen tar.

Andra bloggar om: lars vilks, rondellhundar, googlejournalistik


Permalänk | Kommentarer (1)

Vad ska hända med Sam Tyler? I kväll går sista avsnittet av Life on Mars i SvT.

Av någon anledning - otillräckliga rättigheter för musiken, efter vad jag hört - är de svenska avsnitten kapade med fem-tio minuter.

Större delar av intrigen ka man ju inte ta bort. Tydligen hyvlar SvT bort små bitar här och där. Mycket av det som ger 70-tals-lokalfärgen.

När Sam och Gene i första omgången besöker en nattklubb fick vi i Sverige se en snabb skymt av en skönlockig ung man i trängseln. "Herregud, det är ju Marc Bolan", säger Sam och skyndar vidare.

Men i originalet tränger sig Sam först fram och tar en pratstund med idolen från T Rex, och ber honom köra försiktigt - "särskilt i hundkojor". Bolan dog 1977 när hans flickvän kraschade mot ett träd med sin Cooper Mini.

Det är ju lite synd att inte få se.

Lite trivia: i början av sin karriär delade Marc Bolan lägenhet, skivbolag, skivproducent och beundrare i London med David Allen, vars karriär började med Mae West och så småningom fortsatte till Agnetha Fälthskog.

Jag kommer på mig själv med att spana efter David i kretsen runt Bolan; tills jag kommer ihåg att det faktiskt är fiktion och inte verklighet ...

Permalänk | Kommentarer (2)

Journalsystemet Cosmic, som drev användarna på vårdcentralerna till förtvivlans rand, får nu åter rullas ut i Uppsala. Men Arbetsmiljöverket konstaterar att många av problemen finns kvar, enligt Uppsala Upsala Nya Tidning:

"Efter att systemet införts har läkarna dragit ned sin verksamhet till hälften för att hinna med. Det fick till följd att arbetsbelastningen på distriktssköterskorna ökade.
Enligt uppgift tar det längre tid att arbeta i Cosmic jämfört med det tidigare journalsystemet, bland annat på grund av att det krävs fler knapptryckningar för olika moment. Dessutom saknas många funktioner vilket innebär att man ibland har fått gå tillbaka till gamla rutiner med papper och penna.
I Enköping har Cosmic varit i bruk sedan oktober 2005. Enligt personalen "fungerar det att arbeta i systemet, men att det fortfarande finns stora brister i utvecklingen av systemet". I Enköping anser man att människan har anpassat sig till systemet, inte tvärtom." [min fetstil]
Problem kvarstår i journalsystem, UNT 23 juli 2007

Också hos Dagens Medicin: Fortsatta problem med Cosmic i Uppsala (23 juli 2007)

(Tack, Erik, för länken)


Permalänk | Kommentarer (3)

En annan enhet: Favorit i repris.

Permalänk | Kommentarer (0)

Man måste gå till botten
i denna fråga
Jag försäkrar er: på botten
ser man ingenting
Här är kolsvart
av girighet, rädsla, vilja till liv

Lars Forssell: Försök (1972)

Andra bloggar om: lars forsell


Permalänk | Kommentarer (0)

Vassa Eggen har en förhandstitt på omslaget till det första numret av Språktidningen, som jag skrev om i våras (Ny svensk tidning bara om språk och skrivande, 16 april 2007).

Själv får jag inte se det förrän på tisdag, när det blir släppfest. Jag skriver tidningens spalt om verktyg för skrivare - inte olika sorters gåspennor, utan om alternativ till Word, typ. I första numret handlar det om nätbaserade Writeboard och Google Docs.

Permalänk | Kommentarer (0)

Om man inte lyckas ge namn åt en kurva eller en matris, kan man ju försöka sig på att bli en enhet. Efter att amerikanske krönikören Thomas Friedman gång efter annan hävdat att ett "avgörande" i Irak ligger sex månader bort kallas den tidsrymden numer en "Friedman Unit".

Listan med citat hos Brilliant at breafast påminner mycket om de sammanställningar av citat som legendariske bloggaren Billmon gjorde av Bush-regeringens alla uttalanden om kriget. (Uttrycket Friedman Unit myntades dock av Atrios, en annan bloggveteran.)

(Bilden ovan finns i sin helhet på agonist.org.)

Åsikterna aside, så kan Friedman vara en utmärkt retoriker: kolla Retorik på högsta nivå (25 nov 2004).

Andra amerikanska politiska nyord: chickenhawk (20 jan 2003) och astroturf (22 maj 2003)

Permalänk | Kommentarer (1)

Långt innan Way Out West blev en festival var det en osannolik skiva, där åldrade f.d. filmstjärnan och sexbomben Mae West sjöng utvalda poplåtar, kompade av ett gäng femtonåringar från Los Angeles.

Den brukar regelbundet dyka upp - högt placerad - på listor över världens sämsta skivor någonsin.

Mest var det covers, men unge David Allen, som spelade gitarr och står längst ut till vänster, skrev en låt till albumet. Så småningom blev han en riktigt bra gitarrist och låtskrivare med flamenco-rock-fusionsbandet Carmen. Och så där två decennier efter Way Out West-skivan skrev han låtar till Abba-Agnethas soloalbum.

Bara så ni vet.

Permalänk | Kommentarer (0)

Den uppmärksamme såg att löftet att de talande prislapparna skulle lanseras "i höst" var daterat våren 2004. Än har de ju inte hörts av.

Det får mig att tänka på Gartner-konsulteriet, som har satt sitt varumärke på en kurva över hur innovationer utvecklas - en Hype curve som beskriver en Hype cycle. (Tips: om du vill göra riktigt stora pengar som konsult, måste du uppfinna en egen kurva, eller en matris. Helst ska de kunna kopplas ihop med ditt namn: en Jansson-kurva, eller en Larsson-matris.)

Normalt tar Gartner också snormycket betalt för dem, men Guardian har kopierat en relativt färsk:

(Från: Hype Cycle: phone convergence up, IPTV down, 19 juli 2007)

Det roligaste med Gartnerkurvan är de poetiska, närmast geografiska namnen: Från "Peak of Inflated Expectations", ner i "Trough of Disillusionment" och upp längs "Slope of Enlightenment".

Leta förgäves efter e-papper på kurvan ovan. Kanske peakade de häromåret. Kritiken mot Gartners årliga kurvor är att de inte är särskilt konsistenta. En del företeelser försvinner bara hux flux, andra kan dyka upp första gången långt till höger på kurvan.

Lurigt är att kurvan ger sken av att alla tekniska innovationer så småningom blir något. Så är det ju inte.

Som bloggaren Jorge Aranda elegant uttrycker det i sin Aranda-kurva (sic!): Vissa tekniker klättrar aldrig upp till någon "platå av produktivitet". De faller från "Cliff of oblivion" ner i "Graveyard of unfortunate ideas".

Permalänk | Kommentarer (0)

Puh! En vecka med en sällsynt aggressiv sommarförkylning och jag förmår inte mycket mer än att ligga i sängen. Plockar lite i en hög osorterade tidningsklipp och växlar om med att läsa science fiction från 50-talet.

Då konspirerar makterna: Minuterna efter jag ögnat klippet nedan (från DN, maj 2004) ...

I höst lanseras IT-papperet
En papperstidning som talar till dig. (...) Den talande prislappen berättar vad bananerna kostar.
Papperskoncernen SCA ligger långt framme och satsar miljoner (...) Redan i höst kommer de första produkterna. Genom att använda en tryckfärg som är elektriskt ledande kan papperet börja sända signaler till exempelvis en lampa, en högtalare eller en bildskärm.

... hittar jag Ann Warren Griffiths novell Captive Audience ("Fängslad lyssnarskara") i en gammal Häpna!

"Mavis Bascom read the letter hastily and passed it across the breakfast table to her husband, Fred, who read the first paragraph and exclaimed, "She'll be here this afternoon!" but neither Mavis nor the two children heard him because the cereal box was going "Boom! Boom!" so loudly.

Presently it stopped and the bread said urgently, "One good slice deserves another! How about another slice all around, eh, Mother?" Mavis put four slices into the toaster, and then there was a brief silence. Fred wanted to discuss the impending visit, but his daughter Kitty got in ahead of him, saying,

"Mom, it's my turn to choose the next cereal, and this shot-from-a-cannon stuff is almost gone. Will you take me to the store this afternoon?" "Yes, dear, of course. I must admit I'll be glad when this box is gone. 'Boom, boom, boom,' that's all it ever says. And some of the others have such nice songs and jingles. I don't see why ever you picked it, Billy."

Billy was about to answer when his father's cigarette package interrupted, "Yes sir, time to light up a Chesterfield! Time to enjoy that first mild, satisfying smoke of the day."

Fred lit a cigarette and said angrily, "Mavis, you know I don't like you to say such things in front of the children."

I en tid när annonser, utskickade av Googles enorma servercluster dyker upp på allting, kan man gott känna igen ett stycke som det här:

Fascinating, those huge batteries of machines pouring out their messages to the American people. It seemed to him almost miraculous, the way the commercials were broadcast into thin air and picked up by the tiny discs embedded in the bottle or can or box or whatever wrapping contained the product, but he knew it involved some sort of electronic process that he couldn't understand. Such an incredibly complex process, yet unfailingly accurate!

Så här låter det i livsmedelsaffären:

"Both the children loved visiting the supermarket more than most anything else. They made their way down the aisles through a chorus of "Try me ... Try me ... Here is the newer, creamier ... Mother, your children will ... Kiddies, ask Mom to pick the bright green and red package ... Here I am, right here, the shortening all your friends have been telling, you about ... " Mavis waited patiently for twenty minutes, enjoying the children's pleasure even though her headache was growing worse.

I "Captive audiences" har företaget bakom det talande papperet lyckats få öronproppar förbjudna. (Jämför med hur reklambranschen velat komma åt TiVo-spelarna, som låter en hoppa över reklaminslag i tv.) Och vad gäller den talande tidingen, är just det Freds - som jobbar på företaget Master Ventriloquism Corporation - senaste framgång: nästa morgon knackar det på familjens dörr:

"Nobody was there, but a copy of the New York Times was lying on the doorstep, saying, "Good morning, this is your New York Times! Wouldn't you like to have me delivered to your door every morning?" Mavis pulled Fred out onto the lawn where he could hear her. "Fred! she cried, "the New York Times - you sold the New York Times! However did you do it?" The children crowded around, congratulating him."

"Captive Audience" är en rätt bortglömd representant för 50-talets kritiska amerikanska science fiction, men med många kopplingar till dagens utveckling. Den publicerades första gången i Magazine of Fantasy and Science Fiction, nr 2, 1953, och på svenska i Häpna, nr 12 1963. Om man nöjer sig med en oformaterad text-fil, kan man faktiskt läsa "Captive Audience" online. TT-artikeln från DN finns kvar på TV4s sajt under rubriken Papper tar över elektroniken.

Relaterat på Blind Höna: Andra SF-historier som blivit aktuella
Alla trängs för att få se när bruden blir på smällen, 23 mar 2006
Politik år 2889, 31 aug 2003
Journalistik år 2889, 31 aug 2003
Att fabricera minnen, 23 okt 2003


Permalänk | Kommentarer (2)

Om söndagsbrunch med pannkakor, frikadeller, kempermessig smakaker, plattar, polse och rarakor skulle kännas fint en söndag som den här är det bara att ta sig över till Junction City, Oregon, och gå loss bland matstånden på den 47:e skandinaviska festivalen därstädes. Idag är det dessutom "Swedish day"; passa på att säga hej till bröderna Gordon, Glen och Bruce Andresen som gräddar sina svenska pannkakor på trettionde året:

"... cooked as his Swedish grandmother once did, pouring enough thin batter to coat the bottom of a well-seasoned pan, then tipping the skillet this way and that to ensure even coverage. Once the surface erupted in bubbles, he flipped the cake to brown the other side."
Swedish pancakes a festival tradition, Register-Guard 10 aug 2007

Permalänk | Kommentarer (1)

Peter Englund gillar sin GPS: som all framgångsrik vardagsteknologi sparar den tid och gör ens liv enklare. Men, konstaterar han, samtidigt har den ett pris:

"Medan resan blir långt enklare, blir den också tommare, rent kunskapsmässigt. För man behöver inte längre hänga med på någon tummad bilatlas, vilket gör att landskapet blir mer anonymt och framför allt sammanhangslöst [min fetstil, JS] . De utflykter på infall som kartan kunde locka en till faller också lätt bort. (Särskilt som man gärna blir fixerad vid navigatorns sifferexcercis, där var avvikelse från körschemat omedelbart bestraffas med röda minussiffror i displayen med önskad ankomsttid.) Man rutschar liksom fram genom en oändlig tub, formad av navigatorns gröna pilar och tryggt mässande röst.

(...) Den lämnar mig också en aning mer rådvill och hjälplös än jag var förut: ännu en förmåga jag tidigare hade - i det här fallet det aktiva och ofta komplicerade orienteradet med papperskarta - kommer inte längre att efterfrågas." Den vita häxan i min bil (3 aug 2007)

Jag har skrivit ett antal gånger just om hur kontext och sammanhang blir lidande i tekniska system - bland annat i Lättare att läsa - svårare att förstå och Informationssamhället, del x (med länkar till en flera relaterade poster).


Permalänk | Kommentarer (0)