Jag blir mer och mer förtjust i bloggar som väljer att vara "mikro-lokaltidningar" - som den charmiga KistaChic.

Det här är en väldigt under-befolkad nisch på nätet, och som gjorts möjlig av bloggverktygens genombrott.

Bland annat med utgångspunkt från KistaChic höll Anna Toss och jag ett seminarium på Riksbyggens årskonferens i fredags. Lyssnade gjorde ett hundratal representanter från bostadsrättsföreningar över hela landet.

De flesta bostadsrättsföreningar har idag statiska, tråkiga och sällan uppdaterade hemsidor. Syftet med dem är ofta oklart.

Men tänk om de skulle kunna utvecklas till levande sidor för allt möjligt som händer i grannskapet? Åtminstone några skulle definitivt ha möjlighet att bli det.

En sådan utveckling förutsätter att man öppnar upp den ofta ängsliga inhägnings-mentalitet som präglar många föreningars sidor. Att man vågar öppna upp för bredare ämnen än styrelsens information, och för fler än föreningens medlemmar.

Bloggare har från början begåvats med epitetet "citizen journalists". Ibland "grassroot journalists". Det skapar en bild av, och förväntningar på, bloggaren som nageln i ögat på makthavarna, avslöjaren av missförhållanden, den kritiske granskaren av överheten.

Det sker ibland - Trent Lott, Rathergate, Reutersgate, och så vidare. Men handen på hjärtat är de flesta bloggares möjlighet att göra seriös grävande journalistik ytterst begränsade.

Men tänk om ett epitet för bloggare var "neighbourhood journalists" istället? I sin närmiljö skulle många kunna hitta de viktiga nyheterna för sina grannar - på en marknad som etablerade media dessutom i hög grad ignorerar.

Vi försökte ge deltagarna en knuff i den riktningen. Här finns också att ladda ner den enkla sammanställning av tips och adresser kring det vi pratade om, som vi lovade deltagarna.

Permalänk | Kommentarer (0)

Min vän David ledde i början av sjuttiotalet ett rockband som spelade med Bowie och skulle blivit förband till Rolling Stones på deras världsturné - om det inte hade skitit sig i sista sekunden.

Jag brukar tänka på David ibland när jag läser hur skivbolagen säger att de minsann tänker på artisternas bästa, när de bussar polisen på fildelare.

Davids skivor från 74-76 återutgavs på CD i början av 90-talet. Inte i någon rysk källarskrubb utan på ett amerikanskt skivbolag.

Återutgivningen gjordes utan Davids tillstånd, och utan att han ens kontaktades. Han har aldrig fått en enda penny i royalties från dessa utgåvor.

- Jag skulle säkert kunna processa, suckade han en gång, men det skulle kosta mig mera att anlita advokater än jag skulle få ut från skivorna.

Och polisen har inte precis på eget initiativ ryckt ut, raidat bolagets huvudkontor och beslagtagit servrar, för att stoppa den illegala aktiviteten och se till att David får sina pengar ...

David brukar ibland berätta om skivbranschen. - Alla vi som spelade i band på 60- och 70-talen blev fullständigt lurade av bolagen. Även bland de allra mesta framgångsrika banden är det så gott som inga som i slutändan lyckades få några pengar för vad de gjorde.

Jag tycker nu inte att det okej att piratkopiera musik. Men jag tycker lika illa om skivbolagens hyckleri.

Så mycket roligare, därför, att kunna berätta att Davids skivor nu äntligen faktiskt kommer ut i en legitim återutgåva (på Angel Air records) med full ersättning till upphovsmännen och artisterna på skivan. Den kan beställas därifrån eller från amazon.com.

Det här är flamenco-rock-prog-fusion som plötsligt håller på att bli rätt het igen: spanska El Bicho, till exempel, som spelade i Stockholm i mars 2006, är stora beundrare av David och Carmen. Men Carmen var först, och låter därför (tycker jag) fortfarande märkligt fräscht.

Permalänk | Kommentarer (2)

Jaron Laniers artikel om språkets utveckling i senaste Discover är en sådan där sak som ringlar över flrea intressanta ämnen, och sedan slutar i det här resonemanget om musik, variation och digitala verktygs inflytande på slutresultatet:

"Variety could even decrease over time. In fact, there may be a bizarre example of that happening right now in human song. We can easily explore the changing amount of variety in songs over the last hundred years because of an amazing data archive: audio recording. Since the beginning of recorded music, the sound of human song has changed with each new generation of people. There's no confusing a 1930s song with a 1940s song, or a 1950s song with a 1960s song. The pattern sticks until roughly the end of the 1980s. It's not easy to tell whether a song came from 1990 or 2000.

This might sound like an extraordinary claim, but you can test it yourself. Listen to random clips from the many sources of songs available on the Internet and don't peek at the year they were produced. You'll discover that it's harder to date songs from the last two decades than songs from previous decades. Terry and I are now considering this experiment on a more formal basis.

If you accept that there has been a recent decrease in stylistic variety in human song, the next question is "Why?" There are plenty of possibilities: Maybe the Internet makes too much information available, so everyone has the same influences to absorb—and songs lose flavor and take on a generic quality. To be more cynical, it could be a sign of cultural decline.

Another explanation, which is the one I suspect, is that the change since the mid-1980s corresponds with the appearance of digital editing tools for music. Digital tools are more suggestive about results than previous tools: If you deviate from the kind of music a digital tool was designed to make, the tool becomes difficult to use. For instance, it's far more common these days for music to have a clockwork regular beat. Some of the most widely used music software becomes awkward and can even produce glitches if you vary the tempo much while editing. In predigital days, tools also influenced music, but with not nearly such a sharp edge."
Discover: Sing a Song of Evolution (augusti 2006)

I arbetslivet, där jag arbetar med frågor om digital arbetsmiljö, är det tveklöst så att datorsystem betyder minsad variation i vad som produceras - på gott och ont. Men även på de områden där man enklast ser datorns hela kreativa potential, som musik? Konst? Hm. Nypa salt här. Det där bör de nog göra ett riktigt experiment av. Men det ligger trots allt en del i artikelns slutkläm om den tekonologiska drömmen om enkla, regelstyrda system och processer:

"So this is an ironic moment in the history of computer science. We are beginning to succeed at using computers to analyze data without the constraints of rigid grammarlike systems. But when we use computers to create, we are confined to equally rigid 1960s models of how information should be structured. The hope that language would be like a computer program has died. Instead, music has changed to become more like a computer program."

Relaterat: Chris Anderson om The Rise and Fall of the Hit (Wired, juli 2006) och How shooting digitally changes acting (1 augusti 2006)

Andra bloggar om: språk, kreativitet, digital arbetsmiljö, musik


Permalänk | Kommentarer (1)

Poeter som begått självmord använder i större utsträckning "jag", "mig" och "min" i sina dikter, och mer sällan "vi", "oss" och "vår", berättar en faktaruta till artikeln "Shiny happy people" i Discover (augusti 2006 - faktarutan endast i papperstidningen).

Studien publicerades i Journal of Psychosomatic Medicine år 2001. Vi ska låta det bli ett memento till oss i vårt fortsatta skrivande här på bloggen.

Andra bloggar om: lycka, döden, poesi

Permalänk | Kommentarer (4)

På fredag (den 18 augusti) föreläser jag om digital arbetsmiljö för Prevents utbildare och konsultkontaktnät. Jag ska försöka visa dem vad de bör vara uppmärksamma på när nya datasystem tas i bruk - eftersom användarna själva ofta inte kan förklara vad de upplever som dåligt och stressande. Prevent ägs av arbetsmarknadens parter och arbetar förebyggande mot arbetsmiljöproblem.

Fredagen därpå (den 25 augusti) kommer Anna Toss och jag att hålla ett seminarium om "Det digitala grannskapet" - modern teknik för nya medlemmar på Riksbyggens årliga rikskonferens.

Om du har exempel på hur en bostadsförening använt sig av bloggar eller liknande, får du gärna höra av dig.

Permalänk | Kommentarer (0)

Apopå Huffington Post och listan över största bloggarna:

Världens mest länkade blogg är kinesisk. Sedan är det USA för hela slanten på listan. Lite intresant är dock övervikten för mer eller mindre vänsterliberala bloggar: Huffington Post fyra, Daily Kos sexa, Thoughtmechanics sjua, Crooks and Liars tolva.

Mest populära konservativa blogg är Michelle Malkin som nummer 14. Instapundit, som länge var den absolut största bloggen, är nu inte mer än nummer 16.

I stort dominerar dock pryl- och kuriosabloggar, bland andra http://www.engadget.com/" target="_blank">Engadget (tvåa), BoingBoing (trea), Gizmodo (femma) och Lifehack (tia).

Allt i augusti 2006, det vill säga.

Permalänk | Kommentarer (0)

Fast jag (egentligen) slutat räkna milstolpar för bloggosfären kunde jag inte låta bli att notera den här. I trailern för filmen "New York Waiting" (av svenske regissören Joachim Hedén) var det första citat från en recension som blåstes upp på duken inte från någon etablerad (pappers-)tidning, eller från någon tv-recensent - utan från The Huffington Post, en vänsterliberal gruppblogg som startades av debattören Arianna Huffington i maj 2005. Den är just nu världens fjärde populäraste blogg, enligt Technoratis lista (som mäter antalet länkar in).

Tyvärr hann jag inte se VAD de citerade. Vete sjutton hur de kan ha fått till det, för den recension jag hittar på Huffington Post är inte särskilt positiv. (Den trailer som jag kan hitta på nätet är inte samma som visades på bio.)

Permalänk | Kommentarer (0)

Mitten av augusti. Höstkänning. Jobbsäsongen drar igång.

I juli, på Svenska Högarna, slog en glad kille i segelbåt sig i slang med oss. Har ni kommit ända ut i kajaker? Jovisst. Hur länge är ni ute? En vecka. Hur länge är du ute med din båt då, frågar vi.
- Tja, fyra-fem veckor.
- Oj, det var rejält. Hela semestern?
- Nä (glatt grin). Jag har sju månaders semester. Jag kör skiduthyrning i Sälen, vet du. Börjar jobba första november.

(Fyren på Svenska Högarna.)

Permalänk | Kommentarer (0)

En av de vanligaste fördomarna hos tyckare och vissa journalister är att bloggosfären är ett inkrökt ställe, där man där bara får se och läser sådant man redan håller med om. I tidningen däremot, menar de, kan man få möta många olika åsikter.

Det får jag ofta höra när jag föreläser. Då brukar jag visa dem det här:

Ett stort antal svenska bloggar kompletterar regelmässigt sina inlägg med taggar, som fungerar som länkar till en eller flera av blogg-aggregatorerna bloggar.se, knuff.se, eller den internationella technorati.com. Hos dessa kan läsaren omedelbart se vad andra skriver om samma ämnen.

Märk att bloggaren inte har någon möjlighet att styra så att länken bara leder till bloggar med samma åsikter. Både Israelvännen och Palestinaaktivisten taggar sina inlägg med "israel".

Det finns ingen som helst motsvarighet till detta i pressen: vi ser aldrig att en ledare i Dagens Nyheter kompletteras med en länk till vad alla andra ledarsidor - inklusive Proletären eller Norrskensflamman - skriver om samma sak. Över huvud taget är traditionella media ofta påfallande snåla med länkar till andra sajter. (Se också Ett tips till DN.)

Gamla media framhåller ofta, med vackra ord, sig själva som garanter för en öppen och fri debatt. Det är gott. Men bloggare har tagit det till en helt annan nivå i verkligheten.

Notera också att alla bloggare som gör detta, gör det helt frivilligt. Uppenbarligen av övertygelsen att det är en gemensam nytta att vara så öppen som möjligt.

(Exemplen på taggar är hämtade från Anna Toss & Co, Mr Browns kommentar, Beta Alfa, Media Culpa, Stationsvakt, Frihetens vingar, Det progressiva USA.)

Andra bloggar om: taggar, bloggosfären, bloggar.se, technorati

Permalänk | Kommentarer (5)

I min krönika i veckans nummer av Dagens Media citerade jag ur essän Massförströelse hotar Sveriges medielandskap, skriven av SvDs förre politiske chefredaktör Mats Johansson.

Av ren klantighet förväxlade jag namnen och påstod att den skrivits av SvDs förre chefredaktör Mats Svegfors.

Ännu mer pinsamt blir det att Svegfors därigenom helt oförtjänt hängdes ut i rubriken till krönikan.

Bedrövad ber jag oförbehållsamt Mats Svegfors (och Dagens Media) om ursäkt för misstaget (som jag upptäckte själv, men för sent). Felet är helt och hållet mitt.

Uppdatering: I nätversionen av krönikan finns en rätelse införd - så som jag tycker att rättelser ska se ut.

Permalänk | Kommentarer (2)

För ett par år sedan hade jag ambitionen att dokumentera när bloggar omnämndes i traditionella media. De var ju omedvetna rätt länge, och vaknade först i fjol (april 2005).

Men sedan nåt halvår så där har det blivit alldeles ogörligt- och kanske poänglöst. Men ser nu allt oftare hur reportrar refererar till bloggar som källor i artiklar och nyheter. Bloggar har snabbt blivit en väl integrerad del i mediaflödet. Bara ett exempel från den gångna veckan: "bloggare påpekade för nyhetsbyrån att den svarta bombröken över staden såg misstänkt ut", rapporterade SvD om Reuters manipulerade bomb-bild från Beirut.

Men jag tycker mig ha märkt en skillnad i hur olika sorters journalister förhåller sig till denna nya medie-värld.

Det finns också de som skriver om blogg-hysteri, blogg-träsket, blogg-skvallret, blogg-viruset, blogg-mobbning, mer blogg-mobbning - och så vidare.

Kollar du vilka som skrivit ovanstående ser du att de som regelmässigt är negativa till bloggar är medias etablerade tyckare: kolumnister, ledarskribenter, chefredaktörer, tv-recensenter, sportkrönikörer.

När Dagens Media hörde av sig i mitten av sommaren och ville ha en krönika om bloggar kastade jag fram några idéer. Det här var den de blev mest intresserade av.

Det verkar rimligt att just tyckarna känner konkurrensen mest. Vad som borde var pinsamt för många av dessa skribenter, är att de uppenbarligen inte känner igen yttrandefrihet när de får se den. "När författaren vaknat i alla människor inträder den allmänna dövheten”, skriver en Popova. "Privattyckarna … tillför [knappast] demokratin något av värde”, skriver en von Vegesack. "Det allmänna tyckandet breder ut sig (…) i takt med (…) blogvirusets mutationer”, skriver en Johansson i en allt-var-bättre-förr-drapa ("bara den goda dagstidningen kan kombinera förmågan till aktualitet med dygder som distans, analys, tanke och eftertanke, berättande" deklarerar han).

Krönikan ska finnas på Dagens Medias sajt, men har inte dykt upp där ännu (vad jag kan se). Krönikan Susanna Popova och Mats Johansson - pinsamma om bloggar finns på Dagens Medias sajt.

Obs! Se också rättelsen!.

Andra bloggar om: bloggosfären, yttrandefrihet

Permalänk | Kommentarer (0)

Försommaren 1941 föreslår den svenske utrikesministern Christian Günther att Sverige ska teckna militärfördrag med Nazityskland. I december 1942 låg samme Günther bakom att Sverige, som första land i världen, aktivt började sabotera Förintelsen.

Om denne märklige man, som i långa perioder ensam kom att utforma Sveriges kontroversiella utrikespolitik under andra världskriget, har min vän Henrik Arnstad skrivit den första biografin.

Spelaren Christian Günther utkommer senare i höst, men finns redan nu för bevakning på adlibris.

Extra intressant är att Henrik på bokens tillhörande sajt, christiangunther.se, har lagt ut "hela det arbetsmaterial som legat till grund för skrivandet av boken".

Här finns ett tidslinje-dokument med faktauppgifterna i kronologisk ordning, sammanställning av personer, institutioner och andra begrepp, och vissa ordförklaringar. "Materialet är fullständigt obearbetat för publicering, vilket förklarar dess skiftande karaktär", noterar Henrik. Men att fritt redovisa sitt grundmaterial tycker jag är ett strålande exempel på den öppenhet, som kommit att bli en av de viktigaste möjligheterna med nätet.

Sajten har också en blogg för löpande uppdateringar, hänvisningar, rättelser och kommentarer till boken.

Andra bloggar om: andra världskriget, förintelsen, nazityskland

Permalänk | Kommentarer (1)

Det verkar som Bodil Malmsten gör en bok av sin blogg www.finistere.se:

"...Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, min nya bok, min intima journal, min loggbok, bloggbok, min anteckningsbok med mina Coolpixbilder. Lasse Sundh har just godkänt provtrycken på bilderna, han lovar att den kommer att bli årets fotobok. Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig är en bilderbok, en bildningsbok, en läsjournal, en dagbok."
Mycket, 11 aug 2006

Relaterat på Blind Höna:
Det är ingen ordning på mina papper heller, 28 feb 2006
Döden och jag, 28 feb 2006
Den gudarna älskar, 8 jan 2006
Vi är alla lurade, kvinnor som män, 14 mar 2005

Andra bloggar om: Bodil Malmsten

Permalänk | Kommentarer (0)

Hittar ett för mig nytt ord i Economist:

"We need to be engaging with them, not banging them over the head with brandalism that pollutes their space," säger en person på Unilever ödmjukt med anledning av att de driver en reklamkampanj på MySpace. (Marketing on MySpace, juli 2006)

Men jag är minst sju år bakom flötet: det fanns i Wireds "Jargon Watch" redan i februari 1999, berättar WordSpy och definierar det som:

The defacement of public buildings and spaces by corporate ads, logos, and other forms of branding (brand + vandalism).

Vad som kanske ändå är intressant är att
1) ordet nu används av företagets egen företrädare, inte av reklam- eller sponsringsmotståndare, och
2) det "public space" som riskerar att smutsas ner är inte någon fysisk byggnad eller plats, utan ett helt virtuellt rum.

(Dessutom verkar brittiske street art-konstnären Banksy kalla sin genre "brandalism".)


Permalänk | Kommentarer (0)

Mitt på Björkskärsfjärden, i dålig sikt, händer det. Fästet mellan roder och axel brister.

Ett tag har den långa dyningen, som rullar in snett framifrån, och vinden, som kommer från ett annat håll, oss i sitt våld. Och kajaken har ingen skädda (centerboard) att ta hjälp av.

Är man riktigt duktig ska man kunna styra en kajak med bara paddeln. Men tvåmanskajaken är inte alls lika lättmanövrerad som en singel. Den skruvar sig blixtsnabbt 30 grader ur kurs när den rider på den sneda dyningens krön, med både fören och aktern i luften. Och den större massan gör den betydligt jobbigare att få tillbaka på kurs igen.

Efter ett tag har vi fått lite kläm på det. Så småningom är vi över fjärden och tar oss i land på en kobbe för lunch. Och inspektion av skadan.

Godset har brustit, just i förbindelsen mellan den runda axeln och det platta roderfästet. Brottet är brett och grovt.

- Ta fram ståltråden och silvertejpen, säger L.
- Äh, varför det? tjurar jag. Det finns ingen jävla chans i världen att vi kan få ihop de här bitarna.
- Ta fram dem i all fall, envisas L, och försöker passa ihop de vridna ytorna. Det glappar betänkligt. Jag plockar fram packpåsen med avbitartången, najtråden och tejprullen, men muttrar ”ingen idé”. L rullar ut en bit najtråd.
- Låt oss börja med de fasta punkter vi har, säger hon.

Det finns en ögla högst uppe på axeln. Det finns en genomgående skruv på den andra delen av fästet.

- Om vi snurrar tråden genom öglan, och sedan kan få den runt muttern på ena sidan och skruvhuvudet på andra…

Det blir inget mer än en mycket enkel ögla runt stålbitarna, som fortfarande skramlar löst mot varandra. Men när ståltråden ligger där ser jag plötsligt att man skulle kunna tvinna den dubbel. Och om man sedan drar den bakåt och genom de där små hålen på rodret…

För varje nytt varv vi gör med tråden får vi syn på en ny möjlighet. – Nu kan man dra den i kors runt den undre delen. – Om vi sen tejpar över kanterna… - Och en tejpremsa snett diagonalt över hela ytan, som pressar ihop det?

Mycket ståltråd och silvertejp senare har vi ett paket som, helt osannolikt, håller ihop mekanismen. Försiktigt passar vi in det på plats.

Det håller - i en och en halv dag. Sedan är klistret på silvertejpen uppblött och har släppt. Men en och en halv dag är tillräckligt för att ta sig tillbaka till fastlandet, till en butik eller till ett varv, för att köpa nytt eller laga på riktigt.

(Fast vi fortsatte utåt. Fast det är en annan historia.)

Men jag lärde mig något viktigt där. Låt oss börja med de fasta punkter vi har. Stirra dig inte blind på hur slutresultatet borde se ut. Börja smått, även om du inte är säker på om vägen är den rätta. Varje litet steg ger nya idéer och möjligheter.

Det är en bra princip på många områden. (För omstart av ens blogg också.) Det är också ett sorts recept för optimism, eller hur?

Permalänk | Kommentarer (3)