Imorgon kommer Lars Ilshammar och Ola Larsmo ut med boken 404 (Atlas förlag)- en debattbok/essä som, enligt förlagets pressmeddelande "diskuterar den politiska och ekonomiska kampen om vilken roll den nya tekniken ska spela i våra liv – och vem som ska diktera villkoren. 404 är uppföljaren till deras mycket uppmärksammade bok från 1997, net.wars."

Permalänk | Kommentarer (1)

Vi trodde att nästa bloggforum skulle gå av stapeln i november. Men Agora ordnar ett alldeles eget bloggforum i Almedalen i Visby på onsdag den 6 juli.

En panel med Fredrik Federley, CUF, Per Schlingmann, kommunikationschef (m), Rose-Marie Södergren, bloggare och webmaster på LO, Ali Esbati, (v) och Ursula Berge, chef tankesmedjan Agora, diskuterar under ledning av Alexander Mason, bloggansvarig på Observer om bloggarnas betydelse i demokratin. "Kommer de att spela roll i nästa valrörelse? Är de en demokratisk möjlighet eller ännu en kanal för eliterna att höras en gång till?"

Ursula Berge har för övrigt en blogg på blogspot - klokt nog eftersom Arenagrupens hemsida är praktusel och omöjlig att hitta något vettigt på.

Permalänk | Kommentarer (2)

"Tre ämnen som aldrig förekommer i din blogg?"
"Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?"

Frågorna som väl hela den svenska bloggosfären går omkring och förbereder lämpliga svar på, nu när Aftonbladet lyfter fram en blogg om dagen i serien "Sommarbloggen".

Det betyder att de väl faktiskt gör vad Ola Larsmo idag i DN förebrår "de etablerade medierna" att de inte gör: att "släppa fram nya röster, de där som de etablerade mediernas inskränkthet höll borta" (Samma gamla proffstyckare, DN 29 juni)

Larsmo försvarar sin kollega Cronemans kritik av "innerstadsmedelklassmediefolkets" (31 bokstäver!) bloggande.

Även om jag i stort håller med Larsmo blir det lite konstigt - särskilt när hans budskap behandlas av ingress- och rubrikskrivare. På ettan finns puffen "Den lilla innerstadsmedieelit som bloggar bidrar till att likrikta medierna". Det förstod jag spontant som att (alla) de som bloggar är en medieelit som likriktar - medan Larsmos poäng är den omvända.

Och när ingressen till Larsmos artikel säger "Den ny tekniken hade kunnat släppa fram en mångfald av nya röster" blir det än mer konstigt. Det är ju precis det den gör! Det är ju den gamla tekniken och de gamla media som inte släpper fram.

Och även om jag gillar grundteserna i Larsmos artikel, tror jag faktiskt inte på hans tes, att Expressenjournalist- och ledarskribentsbloggarna likriktar medierna. Inte nu, i alla fall.

Linda Skugge, Helle Klein eller PJ Anders Linder kan skriva hur mycket de vill; det inkräktar inte på min frihet att göra mig hörd via detta medium. Inte heller på mina läsares möjligheter att läsa vad jag skriver.

Vi bloggare utanför de stora drakarna har ännu ett övertag: vi har en google-rank som gör att vi som regel kommer långt före etablerade medier.

Linda Skugge har bloggat utförligt om sina barns "racerbajs" - men på Google finns hon inte när man söker på begreppet. Det gör däremot bloggar som The witch - blogged on a true story (thewitch.blogger.de).

Det som verkligen skulle bidra till likriktningen på nätet - eller rättare sagt, öka den skeva koncentration till ett fåtal stora platser som nätet ger - vore om gamla media hittade sätt att öka sin googlerank, om de lade ut sina arkiv i format som gjorde att sökmaskinerna hittade dem, och andra kunde länka till dem enklare... men jag tror inte att fler mediabloggar betyder särskilt mycket där.

Vad man möjligen kan beskylla mediabloggarna (inte journalistbloggarna, för många journalister skriver utmärkta privata bloggar) för, är en insnävning av begreppet blogg. Men stor sak, det kommer att förändras och växa i alla fall, som alla begrepp.

Och ärligt talat känns det som vi i stora delar av bloggosfären inte behöver bry oss om det där käbblet melllan Croneman och kvällstidningsjournalisterna.

Men när alla sökningar på svenska på Google ger Bonniermedia på de 700 första träffarna - då kan vi prata likriktning.

Permalänk | Kommentarer (16)

Nedanstående är Jan Wiklunds kommentar till notisen Sockertoppen nådd?". Jag lyfter upp den här bland annat för att den ska bli sökbar (sökfunktionen här på Blind Höna letar tyvärr inte i kommentarerna), men också för att den är värd att hållas fram i sin egen rätt:

"Det fanns en konkret orsak [till att klorblekt papper försvann, JS anm], som just har att göra med långvarigt, men också strategiskt skickligt, arbete av miljöorganisationer.
Massor med lokala miljögrupper hade länge försökt få sin kommun att köpa icke klorblekt papper men fått höra att 'nej det finns inte på marknaden'. När de vände sig till pappersbruken fick de höra att 'det finns ingen som vill ha sånt papper'.
Alltså gick miljögruppernas gemensamt via sin riksorganisation, Miljöförbundet, till Kommunförbundet och ställde tillsammans med dem ihop en kundundersökning, frågade alla kommuner om de var intresserade av att köpa icke klorblekt papper. Sen tog man alla ja-svar och gick med detta till pappersbruken. Det minsta av dem, Munkedals bruk var intresserat och började tillverka. Sen var stenen i rullning.
Det var alltså inte 'marknaden' som efterfrågade icke klorblekt, det var en folkrörelseorganiserad marknad som gjorde det. Ett helt nytt politiskt koncept?"

Permalänk | Kommentarer (0)

Okej, eftersom det handlade om musik nyss, låt oss beta av ett antal saker:

Ishkur's Guide to Electronic Music (bild ovan) är en helt osannolikt snygg, välgjord och utförlig guide till nästan 200 olika genrer inom elektronisk musik, komplett med beskrivningar och över 1000 musikexempel (totalt mer än 5 timmar!) Dessutom ett exempel på hur bra saker man kan göra i Flash.

mp3blogs.org ska vara en, just det, mp3blog-aggregator. Den tycks omöjlig att komma in på just nu; fömodligen hopplöst överbelastad.

Ta mig sjutton om inte Giantess spelar äkta symfonirock. Det trodde jag var förbjudet. Inte konstigt, kanske, att de måste spela i mörkret (obs, 30 MB video).

"Room to move" med John Mayall från 1969 är en av de bästa låtarna som någonsin gjorts - trots att den är källan till den där irriterande "chicketi-cow"-jingeln för SR/P3. (Har de kvar den än? Det var länge sedan jag lyssnade på den kanalen.) Nästan lika bra är Ramsey Lewis "The 'In' Crowd" från 1965.

Gary Brooker har gjort ett kort uttalande för pressen om stämningen kring upphovsrätten för "A whiter shade of pale". Och i Mail on Sunday uppskattar en anonym expert att royalties-beloppet för låten bör ligga över tio miljoner kronor.

Permalänk | Kommentarer (8)

Jag är så hopplöst efter: äntligen ett försök att svara på Emmas musikstafett:

1) Hur stor datamängd på din(a) dator(er) upptas av musikfiler? alt. Hur många cd- och vinylskivor äger du?

17,5 GB = 4374 spår. Räcker i 11,7 dagar. Fast riktigt allt är inte musik. En del är tal, men kan låta lika vackert som musik: lyssna på amhariska till exempel.

Cirka 300 CD och cirka 450 vinyler (och ja, jag spelar dem ännu).

2) Senast inhandlade skiva?

Rodnande måste jag erkänna att det är Emmas första. Men strängt taget är det en ersättare - jag har tappat bort mitt tidigare exemplar och ville ha den åter innan den sålts slut - så det kanske inte räknas?

Innan dess: svenska Grease - fast åt dottern, så det kanske inte heller räknas? I så fall: en sampler som följde med musiktidningen Word. Om inte det heller gills: hmm... det kan ha varit Spike Jones' Musical Mayhem.

3) Senast spelade låt?

Om jag kollar vad iTunes spelat upp senast, visar den Sweet and loving man, Finlay Quaye. Men det skulle ju lika gärna kunna tolkas som vad man senaste spelade egenhändigt? Left Bankes gamla Walk away Renee, på gitarr.

4) Nämn fem skivor som betyder mycket för dig.

"Betyder mycket"? Det innebär rimligen något annat än "gillar bäst" eller "spelar oftast", antar jag? I så fall:

Edison Lighthouse: Love grows (where my Rosemary goes). Den första skiva (vinylsingel) jag köpte för egna pengar. Popdänga knappast värd att minnas av något annat skäl. Jag bytte i tankarna ut Rosemary mot Elisabeth.

Procol Harum: A whiter shade of pale (singeln). Sommarnatten var varm, jag var långt hemifrån, på egen hand, för nästan första gången. Eva log mot mig och sa "Den här har man många romantiska minnen till". Det hade inte jag och blev ännu mer olyckligt kär i henne.

Beatles blåa/röda dubbelalbum. I Monicas 0,4-rummare på Östermalm (den var på typ 6 kvadrat, en långsmal skrubb med plats för en säng och kokplatta). Den första tjej som lät mig sova över. Vi hånglade hett - och somnade sedan kyskt, famn i famn (jo, jag svär!).

(Vad spelade Annica och jag? Minns inte. Ingenting? Bachs cellosviter?)

Fred Åkerström: Två tungor. Hos K i andrahandslägenheten på David Bagares gata.

Xaris Alexiou: Emfilios erotas. På kassett, i taxin med K från Skala upp till Chora, ännu en varm sommarnatt, flera år senare. Nästa gång vi kom dit, en kall vår, bar vi D med oss, ännu sovande djupt i det röda mörkret.

5) Nämn tre fyra låtar som inte finns med på skivorna ovan, men som betyder mycket för dig.

Evert Taube: Möte i monsunen.
"Sjung 'Djuren som smet'", bad D när han var liten och skulle nattas. Jag kan alla verserna. Oftast räckte halva för att han och lillebror skulle somna.

Matthew Fisher: Separation.
Alldeles för många låtar handlar om bruten kärlek, svek och sorg. När man är lycklig trallar man glatt med i dem. Så en dag är man själv där och plötsligt hör man vad de sjunger, och plötsligt blir det alldeles outhärdligt. Orgelgeniet Matthew Fishers instrumentala Separation gav märkligt nog tröst när jag själv utsattes för detsamma.

Nils Wogram's Root 70: Introducing the ambassador. På Fasching, med L. Gångbron ledde tillbaka tilll söder och dagen efter måste kastanjerna ha slagit ut igen, mot alla odds.

(Bonus) Povel Ramel: Den finska klockan.
Geniets oöverträffade. För att jag alltid börjar gråta när jag hör inspelningen med Real Group (som jag annars inte gillar särskilt mycket) och Margareta Jalkerus himmelska röst ("Jag blev kär den första kvällen där vi stod invid hans hus...").

Jag spelar den på kurser i skrivande. När jag visat hur lite man med byråkratspråk säger med många ord, brukar jag spela den som en demonstration av motsatsen: hur mycket man också kan säga med få ord. Nämligen i början av andra versen. Trots att så väldigt lite berättas vet vi ändå alla precis vad som hänt:

"Ändå minns jag från hans lya denna afton i april
Blott en fimp som låg och pyrde och två koppar svalnad mocka..."

6) Utse tre personer att skicka vidare frågorna till.
Mittenextremisten, Yukio och Aron.

Permalänk | Kommentarer (4)

Russel Shorto skriver i NY Times om hur den kristna högern i USA använder Sverige som slagträ i debatten om äktenskap för homosexuella (What's Their Real Problem With Gay Marriage? (It's the Gay Part), 19 juni).

Det är en drygt årsgammal artikel av Stanley Kurtz som cirkulerar bland högerkrafterna i USA (The End of Marriage in Scandinavia). Kort sammanfattning: statistiken visar att det mesta är going to the dogs i Sverige, samtidigt som vi har tillåtit enkönade äktenskap - ergo!

"Kurtz's use of data from these countries has been disputed by the Log Cabin Republicans and countered by a study by Prof. M.V. Lee Badgett of the University of Massachusetts at Amherst", skriver Shorto.

Jag skulle gärna se att någon svensk bloggare tog sig an Kurtz siffror. Det påminner mig ju en del om när Fox gjorde sitt inslag om att Malmö var en muslimsk krigszon. Men jag kan inte tittta på det nu.

En amerikansk reaktion finns på pridesource: The gays have taken over Sweden. Could America be next?

En av Kurtz svenska efterföljare är Pelle Poluha. Kritiker?

(Minns att Bengt O skrivit om Mista Kurtz, he nuts - men var det i detta sammanhang?)

Permalänk | Kommentarer (5)

Återförening med kamraterna från grundskolan. eftersom vi växte upp i storstaden har de flesta av oss inte träffats särskilt ofta under åren som gått.

De flesta har förstås förändrats, men är lätt igenkänneliga bakom glasögon och glesare hår. En och annan stirrar man på och utbrister "men herregud, du har inte förändrats ett dugg!" (och undrar sedan omedelbart om det verkligen var en komplimang).

Så är det någon enstaka, som man omöjligt kan placera när man möter deras blick. Blankt. Tomt. Men...

"Det fanns ett ansikte jag inte alls kände igen" - erkände Lasse senare på kvällen, vid bordet - "men när jag såg honom snett bakifrån visste jag med en gång, utan minsta tvekan: den ryggen, den rörelsen, det kan inte vara någon annan än Hasse."

Har Hasse puckelrygg, tjurnacke, tre skulderblad? Nej; en helt ordinär rygglinje, en aning kutig.

Vad som fascinerar mig är hur mycket information den där rygglinjen, rörelsemönstret tydligen innehåller - och att den kan finnas kvar, inpräglad i hjärnan, fortfarande efter trettio år.

(Mer om hur rik information är i den verkliga världen i Shopping i Bagdad och hur fattig den kan vara i den digitala världen i Kontextens betydelse: 1 och 2 och i någon mån i Ont i själen: Informationsöverflödets paradox.

Permalänk | Kommentarer (0)

Midsommar - den svenskaste av alla helger.

Vad passar bättre än att läsa på i Sweden - a pocket guide. Utges av Integrationsverket för att vara "en snabb orientering i det svenska samhället (...) för alla nya som bosätter sig i Sverige. Över 250 sidor fyllda med användbar information om landet som ska vara ett nytt hem."

En intressant sak med boken är att man i texten har lyft fram ett antal särskilt viktiga svenska begrepp, som markerats med blå fetstil, och som får en särskild ordförklaring i marginalen.

Vad tror ni det första ordet är, som lyfts fram i denna manual för nya medborgare i Sverige?

Trygghet?
Nej.

Omsorg? Offentlig sektor? Folkhem? Nej.

Riksdagen?
Nix.

Få se, då ... midsommar? Brännvin? Vikingar? Allemansrätten?

Nej.

Det första särskilt viktiga ord immigranten uppmärksammas på i boken är ... kraftverk. Tätt följt av kärnkraft.

Därefter prickas de förutsägbara omsorg och offentliga sektorn in. Riksdagen hade en chans att ta sig in på femte plats, men blir slagen med en sida av en verklig mörk häst, nämligen ... renhållning.

Så nu kan ni de fem viktigaste begreppen i Sverige.

PS: Vad har boken att meddela om midsommar då? Framför allt "If it rains on Midsummer Eve everyone who wanted to celebrate outdoors is disappointed. (...) Once the maypole is decorated it must be raised, often by a few strong men to a chorus of lusty cheers...".

(PPS: Jest aside, i stort är det nog en alldeles bra bok om Sverige.)

(Tack, L, för lånet av boken!)

Permalänk | Kommentarer (0)

så länge det finns svalor
och klockan slår
fyra i gryningen,
så länge finns jag ännu

Valeria Grosu, f. 1950, Moldavien/Rumänien
Ur "Vid tystnadens bord", 1998
Tolkning Jon Milos
Från SLs Poesi på väg

Bild: Jonas Söderström, Tornseglare, juni 2005. Se en större bild hos flickr.

Permalänk | Kommentarer (0)

Exempel 1: Jag var mitt uppe i ett viktigt projekt på jobbet, när jag på Henrik Ahlens blogg råkade hitta en notis om en ny tjänst, som var perfekt att använda för det arbete jag höll på med. Jag gjorde en egen anteckning på Blind Höna, för att komma ihåg den, och kompletterade med länken.

Bara någon minut senare hade Erik läst min notis och lagt till en länk till en besläktad tjänst, som varken Henrik eller jag kände till förut. Även den passade helt osannolikt väl i det arbete jag just höll på med.

Exempel 2: När ICA-kurirens reporter ringde mig om en intervju (om bloggar), kunde jag säga "ja, jag vet, jag såg att du hade pratat med Sara". Reportern var lite häpen och undrade om vi kände varandra? "Nej", sa jag, "vi har aldrig träffats. Men jag har läste det hos henne och visste att du skulle ringa mig".

Det här är två exempel på hur osannolikt bra bloggar ofta fungerar för att sprida kunskap och information (väldigt olika sorters information, men likafullt information). (Se också det tidigare inlägget Långt mer än skvaller och yttranderfihet.)

Det allra mest spännande är att detta sker utan att människor får någon direkt ersättning för att de bidrar.

Det betyder dock inte att de gör det osjälviskt. De gör de för att de ser någon typ av fördel i att göra det för sig själva.

Jag gjorde t.ex. min notering om den tjänst Henrik hittat för mitt eget minnes skull. Att andra kan dra nytta av den är en gynnsam bieffekt; men även det gynnar mig, eftersom det visar sig att jag kan dra nytta av att berätta denna information för dem.

Det finns något djupt mänskligt i det här. Något som går tillbaka till att vi är sociala och kommunikativa varelser i grunden.

Det går tillbaka till när våra förfäder utvecklade språket och upptäckte att ett utmärkt ställe att leta efter mat var i hjärnan hos sina kamrater i flocken. "Kommer du ihåg var det växte nötter?" "Javisst, bortom träddungen där borta."

Bloggar förefaller vara ett sätt att dela kunskap som är synnerligen väl anpassat till det nya mediet internet. Det speciella med det är förstås att vi kan hitta våra flock-medlemmar på så stort avstånd. Vi är inte låsta av tid och rum utan kan effektivt leta i hjärnorna hos smarta flockmedlemmar på andra sidan jordklotet.

Mer om den samlade effekten av oegennytta och egennytta i nästa inlägg.

Permalänk | Kommentarer (7)

Vad kan man ha bloggar till (mer än dagboksskvaller)?

Ett exempel som inte är mitt utan Steffanies: Företaget där hon jobbar har en mängd tekniska system, och avsåg att lägga ut manualer för dessa på intranätet. I sin helhet, som pdf-dokument. Som skulle öppnas i ett särskilt fönster, bläddras i på skärmen, sannolikt skulle komma att skrivas ut i alla fall...

Om man använde bloggformatet skulle varje liten instruktion - Så fyller du på toner, Så byter du papper, etc - bli en egen post, med en egen permanent adress. De man använde mest kunde medarbetarna lägga som bokmärken, och enkelt skicka till en kollega som behövde ett visst råd.

Och framför allt: Om instruktionen var dålig kunde de anställda skriva in det som en kommentar till varje instruktion. Eller komma med förslag på bättre sätt att lösa just detta problem.

Det här är ett exempel på hur bloggar kunde användas för att dela, sprida och utveckla kunskap i en organisation.

När jag har pratat bloggar i media - såväl i ICA-kuriren som i attention som i Gomorron Sverige - så har jag framhållit att "bloggar är en yttrandefrihetsrevolution".

Jag har använt det däför att "yttrandefrihet" är ett kodord som journalister förstår och reagerar på. Det har varit min nyckel till att verkligen få plats i tv-studion, när reportrar ringt för att fråga "det här med bloggar, vad är det egentligen?"

Nå, blir man intervjuad i tidning kan man i bästa fall få fram två separata tankar. I TV - under extremt gynnsamma omständigheter - kan man möjligen få fram ett budskap. Yttrandefrihet är en aspekt, men kunskapsspridning är - tycker jag personligen - ännu mer spännande.

Kunskap har många former och många kontexter, och därför är möjligheterna nästan hur stora som helst.

Till fördelarna hör att bloggverktyget är enkelt, standardiserat och oerhört billigt. Men framför allt uppmuntrar det en social användning, som gör att det kan dra nytta av kraften hos många användare. Jag ser också tydliga tecken på att bloggar faktiskt fungerar som verkligt kollaborativa verktyg.

Mer om det i nästa inlägg: Att leta i flockmedlemmarnas hjärnor.

Permalänk | Kommentarer (1)

Elev 1975:
- Magistern är hopplös. Han står bara i katedern och mässar hela lektionen.

Lärare 2005:
- Eleverna är hopplösa. De sitter bara i bänkarna och messar hela lektionen.

(Relaterat på Blind Höna: Flundror vanliga i sms?, 16 okt 2002)

Permalänk | Kommentarer (2)

Det är årets kortaste natt och jag vet redan nu att jag kommer att förvaka mig.

Permalänk | Kommentarer (2)

"... hans dagboksläsning i radio var fullt jämförbar med rent bloggskvaller och ilskna Expressenkrönikor." (Martin Aagård om Lars Noréns sommarprogram i SvD, 21 juni 2005)

Permalänk | Kommentarer (4)

Alla vet hur "A whiter shade of pale" låter och kan sjunga med i den: "Laaaaa - la-la-la-la-la-la-la-laaaaaa.."

På alla skivor och noter med "A whiter shade of Pale" står det "Words Keith Reid, music Gary Brooker".

Men - det var orgelgeniet Matthew Fisher som skrev melodin som alla känner igen, som kännetecknar låten, som är det man får om man laddar ner låten som ringsignal till mobilen. Ändå har han aldrig fått erkännande som kompositör. Såvitt bekant inte heller någon royalty, från vad som faktiskt är den mest spelade skivan under de senaste sjuttio åren i Storbritannien.

Gary Brooker, som spelar piano i Procol Harum och skrev de flesta låtarna, har av någon obegriplig anledning aldrig gått med på att dela äran. Det fick Matthew Fisher att lämna gruppen redan ett par år efter framgången med "A whiter shade of pale". På ett soloalbum tog han heder och ära av sin gamle låtskrivarpartner i låten "Going for a song" - lite som John Lennon och Paul McCartney utväxlade förolämpningar på sina soloalbum post-Beatles.

På nittiotalet återförenades bandet. och Matthew kom tillbaka. Det verkade som han resignerat och gett upp tanken på att till slut få ersättning eller åtminstone något erkännande.

Men nu har Matthew Fisher gått till rätten. Den 31 maj lämnade juristerna över kraven till Gary Brooker och förlaget Onward Music för att man inte givit Matthew Fisher rättigheter som medkompositör.

Det råder inget tvivel om att Matthew Fisher borde stå som medkompositör till sången. Vad han slutligen kan få ut av en stämning är kanske tveksamt. Å andra sidan har han anlitat Jens Hills, juristen som förhandlade fram 2 miljoner pund i ersättning till Beatles sparkade trummis Pete Best, 600.000 pund till Oasis sparkade trummis Tony McCarroll och en okänd summa till Clare Torry, för sånginsatsen på Pink Floyds "The great gig in the sky".

Matthew råkar vara en person jag personligen känner starkt för. Obeskrivligt begåvad - ändå blev det liksom inte riktigt det av honom som det kunde blivit. Ett alltför stor stolthet, en sårad självkänsla, en olycklig dragning åt grubbleri, samtidigt som han kan vara mycket lättsam och öppen.

Det är klart att han har rätt. Frågan är om han kommer att bli lyckligare av en rättstvist. Helt klart är väl ändå att han inte kommer att spela mer i Procol Harum. Synd, eftersom de flesta fans alltid sett honom som en av de ingredienser som verkligen definierat bandets musik.

Permalänk | Kommentarer (2)

På Arlanda tog man för ett par år sedan i bruk ett nytt system för passagerarbryggor (de som passagerarna går ombord på planet genom).

SvD rapporterade i höstas om hur de nya bryggorna inte alls fungerade som det var tänkt. Flygplansdörrar har blivit påkörda, och när bryggorna tycktes röra sig efter eget humör har passagerare i stället fått ta trappan ombord. Om de ens kunde göra det:

Den 17 mars i år blev passagerarna kvar på marken, när bryggan slog i dörrpartiet på en Airbus 330 som skulle till New York.
- Det är inte första gången något sådant händer med en gate på Arlanda, konstaterade SAS presschef Bertil Ternert i SvD.

Under perioden januari till mitten av september i 2004 skrevs på Arlanda 575 arbetsordrar om fel som måste åtgärdas. Passagerarbryggorna står för en stor del av dessa. Som en följd av det har många avgångar drabbats av förseningar.

Hur förklarar man detta?

Nils-Eric Anderberg, vd för FMT som tilverkar, anser att de fungerar utmärkt. "Dels är det en hel ny typ av bryggor, mycket mer avancerade," säger han til Svenska Dagbladet:

"De hundratals felanmälningarna skulle med andra ord bero på att medarbetarna inte förstår sig på den avancerade tekniken, utan ger datorn fel order.

- Maskiner gör bara vad de är programmerade att göra, säger Nils-Eric Anderberg."

Vad gör man i så fall för att komma til rätta med detta? Jo:

"Arlanda har genomfört ett stort utbildningspaket och infört certifikat för att få köra bryggorna.

Varför har ni inte gjort det tidigare, bryggorna har ju körts över två år?

- Så här i efterhand kan man kanske tycka att vi borde ha gjort det från början. (min markering, JS)

Tyvärr ser jag i mitt arbete hur detta är ett mönster: hur man i arbetslivet systematiskt negligerar utbildning i nya datasystem.

Vad är det för en makalös stupiditet som brer ut sig i? Hur kan man med vett och vilje köra system utan att ge människor vettig utbildning i dem? (Se också om färdtjänsten i Skåne: Datakaos i skånsk färdtjänst.)

Källor: SvD: Fel på terminalen anmäls varje dag, 6 okt 2004
Resande till USA blir kvar på marken, 23 mars 2005


Permalänk | Kommentarer (1)

"Fler läkare tar hand om färre patienter" är rubriken i Metro, onsdag 5 juni. Ordföranden i Läkarförbundet, Lena Bågenholm-Nilsson kommenterar:

"Generellt kan man ändå säga att patienterna tar längre tid att behandla samt att läkarna får allt mer komplicerad datoradministration på sitt bord."

Datorer infördes för att minska och underlätta det administrativa arbetet. I stället ser vi i många yrken hur man får mer administrativt arbete med nya datasystem. Något måste vara fundamentalt del, och det är märkligt att frågan "varför?" inte ställs oftare.

Det finns förstås flera skäl till varför administrationen ökar. Bara två:

• Även om datoriseringen sparar in en del arbete, tillkommer administrationen av själva systemet i sig: inloggningar, byte av lösenord, uppgraderingar av systemen, virusskydd, etc. Det räknas sällan in när man säger att ett nytt system ska bli snabbare eller enklare.
• System konkurrerar ofta med argument om att de kan hantera ännu mer data, generera ännu fler rapporter, skapa ännu mer detaljerad statistik. Det gillar chefer som köper in systemen. Men det gör att användarna tvingas lägga in mycket fler data och uppgifter i systemen än tidigare.

Se också den tidigare notisen: Ännu ett system som ökar arbetsbelastningen.


Permalänk | Kommentarer (2)

Alla nya datasystem säljs in till personalen med motiveringen att det ska bli "enklare, snabbare, bättre".

Alltför ofta blir det tvärtom:

"Sommarens stora förseningar inom flygtrafiken beror till största delen på att det nya flygledningssystem som infördes i våras kräver betydligt mer personal än vad Luftfartsverket räknat med.

Arbetsuppgifter som tidigare krävde en person, sköts nu av två personer och så här i semestertider leder det till att resenärerna kan få finna sig i att vänta flera timmar på sitt plan.

Först skyllde Luftfartsverket sommarens väntade förseningar på ovanligt många föräldralediga flygledare, och på att personalen vill ha semester.

Men det stora problemet är det nya flygledningssystem som, trots att det kostat verket 1,4 miljarder kronor att ta fram, är mindre effektivt än det gamla.

För trots att man numer använder datorer istället för papperslappar, så behövs det nu på vissa ställen två personer där man tidigare klarade sig med en.

Det är många som är irriterade på Luftfartsverket idag, resenärer är oroliga, flygledare har ringt Ekot och klagat på det nya systemet, charterbolagen blev tagna på sängen av förseningarna och såväl SAS som flygbolaget Britannia är kritiska mot att de fick höra om förseningarna på radion.

På Luftfartsverket är man nöjd med sitt nya system, på sikt kommer det att kunna hantera betydligt fler flighter är det gamla, men Rolf Norman som är projektledare för systemet håller med om att övergången hade kunnat göras bättre."
Ekot: Nytt flygledningssystem kräver mer personal, (17 juni 2005)

Detta är tyvärr inte ett enstaka exempel. Se till exempel Datakaos i skånsk färdtjänst och Ännu ett system som ökar arbetsbelastningen

Relaterat om Arlanda: "Såhär i efterhand kan man tycka att vi borde gjort det.."


Permalänk | Kommentarer (0)

"After 5,000 years, a rare native American language is to get its own dictionary. Some 300 people, descendants of a Native American people in west Canada, still speak Nuuchahnulth.(...)

The dictionary, which has 7,500 entries, is the fruit of 15 years of research into the language."
BBC News: Bid to save nearly-lost language, 26 maj 2005

Apropå jobbet bakom att beskriva ett språk (så att t.ex.en dator skull kunna översätta det).


Permalänk | Kommentarer (0)

I paneldiskussionen om media och bloggar på Bloggforum 2.0 förklarade både Nils Öhman från DN, och en kvinna från Aftonbladet ur publiken (som jag tyvärr glömt namnet på) att det var för resurskrävande att låta läsarna kommentera artiklar, eftersom man måste granska varje kommentar. (Om en kommentar publiceras, som innehåller t.ex. hets mot folkgrupp eller förtal så kan tidningens/webbplatsens ansvarige utgivare ställas till svars. Alltså inga kommentarer.)

Samtidigt säger man sig ju (med högtidligt tonläge) vilja värna en bred debatt, och att många röster ska höras.

Det finns ju en uppenbar lösning på det här dilemmat: att öppna för inkommande länkar (trackbacks).

Alla som vill kan naturligtvis redan idag kommentera DNs artiklar på sina egna bloggar. Men det spännande vore ju om artikeln hos DN skulle visa den länkade listan över alla dessa inlägg på nätet.

Debatten främjas, men den juridiska risken elimineras; om kommentarerna skulle innehålla något stötande ligger de ju på andras sajter, inte hos tidningen.

Jag tror att chansen är god att den tidning som först vågar satsa i den riktningen skulle etablera sig som centrum eller som referenspunkt för en sådan vidgad debatt, som bloggverktygen nu gjort möjlig.

Det är ett sätt för "old media" att både svara upp mot och dra nytta av potentialen och kraften i bloggfenomenet - ömsesidig nytta således - som är mycket intressantare än att sätta journalister att skriva nätdagböcker.

Så vad skulle jag rekommendera DN att göra? Låta modifiera sitt CMS-verktyg Polopoly (delägt av Bonniers) så att det i kommande versioner kan pingas och visa inkommande pingar. Kanske utveckla en liten applet eller plug-in till de viktigaste bloggverktygen för att enkelt kunna skicka pingar till enskilda artiklar.

Eller kanske allra smartast: förse varje artikel med knappen "Blogga detta!" - på samma sätt som flickr har knappen "Blog this" på varje foto.

Särskilt den sista tjänsten skulle ge tidningen en möjlighet att knyta starkare band med läsaren/användaren - band som tidningen i längden tjänar på. Registrera din blogg hos vår Blogga detta-service och få tillgång till arkivet - eller få din prenumeration förlängd med en månad... möjligheterna är obegränsade.

Om man verkligen är beredd att öppna upp och se ökat läsarengagemang som en möjlighet - inte som ett hot.

PS: En inspelning av Bloggforums mediadebatt finns hos Markmedia.

Permalänk | Kommentarer (6)

Även Six Apart - företaget som ligger bakom Movable Type och Typepad - försöker förklara vad poängen med bloggar är:

"As you can probably imagine, we spend an awful lot of time at Six Apart explaining to the non-blogging world what, exactly, a weblog is. People often ask how weblogs are different from home pages on the one hand and content management systems on the other."

Vad är då deras svar?

"A key feature we use to explain the differences is the feedback loop that happens with weblogs through comments and TrackBacks.

One of our goals with TypePad is to enable you to build and maintain vibrant, active communities through commenting, and to participate in distributed discussion with TrackBacks..." (min kursivering)
Upcoming Enhancements: Comment and TrackBack Management, 31 maj 2005

Jag tycker de har en poäng. En idé om trackbacks i inlägget Så kan media dra nytta av bloggar.


Permalänk | Kommentarer (0)

"There were Swedish pancakes and lingonberries sold along Clark Street, but there were far more food vendors hawking Mediterranean, Thai and Mexican cuisine.
'One of the things we're most proud of is our diversity,' said Ellen Shepard, executive director of the Andersonville Chamber of Commerce.

An estimated 20,000 people will brave the heat this weekend to enjoy the 40th Annual Andersonville Midsommarfest, a celebration of the neighborhood’s Swedish heritage.

But the culture represented at the festival didn't stop with Swedish. The t-shirts sold by the Andersonville Chamber of Commerce said it best: “Swedish… and then some.”

CBS 2 Chicago WBBM-TV: Diversity Abounds At Swedish Celebration, 11 juni 2005

Permalänk | Kommentarer (0)

Det talade ordet kommer att ersätta det skrivna, tror William Crossman, futurolog och engelsklärare:

"a futurist and an English instructor at Vista Community College in Berkeley, [William Crossman] believes that reading and writing are doomed. The respected scholar gives the written word until 2050 to become a curiosity of the past. (...)

We will have an oral-aural culture, just as we did before some early civilization first drew lines in the sand with a twig."
The Willits News: Futurist and English instructor William Crossman predicts that by 2050, talking computers will have ended the need the literacy, 8 juni 2005

Hur? Jo,

"[T]alking computers, which we already have in a primitive form, will be storing and retrieving information for us rather than paper and text. We'll be talking to them and getting our information by asking questions rather than by checking our files or libraries.

Crossman, unlike others, does not wring his hands over this. He sees it as a positive."

Talade gränssnitt kommer säkert att bli bättre och vanligare. Men de har också sina begränsningar. Grossman tror dock att detta är en global rättvisefråga:

"The future of speech recognition computing is bringing the illiterate 80 percent of the world's population onto an equal footing with the rest of us. With speech recognition software, he argues, the Third World doesn't have to learn to read and write in order to gain economic independence and stability. They can just talk to their computers and retrieve information along with everyone else who's doing the same."

They can just talk to their computers..." Grossman tror att vi kommer att få omedelbar automatisk översättning mellan jordens alla språk.

Det är inget dåligt mål (och om det skulle bli allvar kommer lingvist att vara ett säkert framtidsyrke de närmaste 50 åren). Men frågan är förstås vem som som kommer att bekosta det arbetat för austronesiska språk som motu eller pidginspråket tok pisin; de trettio olika berberspråken (som till exempel riff, kabyle, shluh och tamashek), de sextio olika tai-språken (som shan, tho, buyi, dong och nung), eller de 45 olika lolo-språken i Myanmar, Vietnam, Thailand och Kina, eller de femtio olika naga, kuki och chin-språken i Myanmar och Indien ... vi i den rika världen? Bara för att ge dem "lika inflytande"?

Jag skulle nog rekommendera en kabyle-talande berb, som vill påverka världen, att lära sig engelska i alla fall.

Jag kan inte låta bli att tycka att synen på makt och inflytande är otoligt förenklad. Hur mycket "information" ska en berb "retrieve" för att hamnna på "equal footing" med "the rest of us"? Nog för att ha det talade ordet har sina fördelar, men det krävs mer än inhämtad information för att uppnå "economic independence and stability".

När jag läser sådant tänker jag alltid på vad Clifford Stoll skriver i "High-tech heretic":

"Information isn't power. Who's got the most information in your neighborhood? Librarians, and they're famous for having no power at all. Who has the most power in your community? Politicians, of course. And they're notorious for being ill informed."

Grossmans egen sajt: www.compspeak2050.org


Permalänk | Kommentarer (5)

När journalister i etablerade medier tar upp bloggfenomenet återkommer en fråga väldigt ofta: ett lätt roat "Hur har man tid att läsa alla dessa bloggar?".

Anna och jag fick den i SVTs Gomorron Sverige..

Det är lite märkligt att den frågan ens ställs i tv, ett medium som ju varje dag erbjuder dygnets alla timmar många, många gånger om med sändning. "Hur har man tid att titta på alla dessa program?"

I dagens SvD frågar Karoline Eriksson ungefär samma sak: "Själv är jag mest imponerad över att någon har tid och ork att läsa dessa oändliga nätdagböcker ...". (Det är i och för sig möjligt att hon bara syftar på media-nätdagböckerna a la Expressen, det framgår inte helt klart.).

Men bara idag ger SvD mig motsvarande cirka 230 A4-sidor med text och bild (bostadsannonserna oräknade). Lägg på DN på det... "Hur har man tid att läsa alla dessa tidningar?"

Men man har ingen tid alls. Man tar sig tid. Om nu journalister upptäcker att folk faktiskt lägger tid på att läsa dessa "bloggar" borde de åtminstone bli nyfikna, kanske till och med oroliga, snarare än att reagera med roat överseende.

Det betyder faktiskt att folk inte är nöjda med bara det som tidningen och teven levererar. Att man hittat en källa som ger ... något annat. Och vad är det i så fall som fattas i dagens media?

Permalänk | Kommentarer (2)

En bra och insatt artikel om matbloggar i SvD idag har fått rubriken Med blogg kan alla göra egen mattidning. Kanske är jag bara för petig med orden - men lite känns det nog som rubriksättaren är fast i sitt paradigm och missförstår själva poängen med bloggar.

Och i ingressen står det naturligtvis "Diskussionen runt bloggar, personliga dagböcker på nätet, har varit het de senaste veckorna..."

Men hursomhelst, artiklen är klart läsvärd och kan nog få en och annanläsare att upptäcka bredden hos bloggarna, bortom dagboks-memet, rubben och ingressen till trots.

Permalänk | Kommentarer (4)

Fortsättning på Efterlyses: En ny metafor för bloggar.

"Varför måste vi/man hitta på en inringande definition..?" undrar Henrik.

Nå, det måste vi förstås inte, men nu har ju andra (mestadels icke-bloggare) redan börjat försöka förklara vad detta är - och lyckats dåligt, för begreppet "dagbok" är inte tillräckligt rättvisande, tycker jag.

"Borde inte interaktivitet finnas med i definitionen", frågar Jonas Morian. Jo, kanske, och det var därför jag tog med "kommentarer" - som ju inte behöver vara mina, utan just besökarnas.

Men för både Jonas och Henrik vill jag framhålla att det inte var en definition jag var ute efter, utan en metafor. En tagline, om man så vill. En elevator pitch. Den behöver inte vara heltäckande - bara den leder tankarna i rätt riktning.

Tommy föreslog (muntligt) att det kanske vore fruktbart att bygga på gräsrots-metaforen. T.ex:

• En blogg är gräsrotsjournalistik på nätet, med inbyggd insändarsida.
• Bloggar är grösrötternas ledarsidor på nätet.

Eller helt enkelt som Bengt?

• Bloggar är enkel publicering på nätet för alla.

Det kanske inte är så dumt?


Permalänk | Kommentarer (13)

Ge fan i kärlek
Idka respekt

Strunta i kärlek
Utveckla hänsyn

Bry dig inte om kärlek
Ta dig an ömhet

Låt kärlek vara
Vårda uppmärksamhet

Negligera kärlek
Öva tolerans

Ignorera kärlek
Satsa på generositet

Skippa kärlek
Träna omtänksamhet

Nonchalera kärlek
Umgås med humor

Akta er noga för kärlek
Den kan försvåra era försök
att älska varandra

av Joel Miller, ur "Kryddad Honung", som kan beställas via webbplatsen Majority English. Se också dikten Kärleksställning #3".


Permalänk | Kommentarer (0)

"The prognosis for the EU appears distinctly gloomy. And it seems few people are happier - indeed few contributed more as a bloc to the outcome - than 'Les Bloggeurs'.

There seems to be a universal natural tendency on the part of those who generally take up an anti-establishment cause to appropriate the latest technological craze, in this case the blogosphere, in order to lay claim to its trendiness and its supposed - if not actual - ability to undermine authority.

The demographic split in France's 55-to-45 victory for the 'no' campaign was interesting. 'Yes' voters tended to be richer, better educated and - one might assume - better equipped to utilise new technology. Yet it was the 'no' campaigners who were able to demonstrate the democratising effect of blogs and the Web. (...)

So while the 'no' campaign appeared to harness the power of the Web effectively, there have been admissions during a gloomy post-mortem on the part of pro-treaty supporters that their side simply did not do enough to engage in the online debate, coming late to the realization of its importance and, as a result, largely ceding the contested intellectual space to their opponents."
Steve McGookin: Blog Muscle In Europe, Forbes.com, 3 juni 2005

(Tack, Nils, för tipset!)


Permalänk | Kommentarer (0)

Permalänk | Kommentarer (2)

"I mean, it literally took me about 10 minutes with Google to refresh my own memory of the story. Is that too really much to ask of a top political reporter with one of the nation's leading newspapers? Ten minutes and a few simple search terms?"

Apropå debatten om graden av kompetens och korrekthet hos journalister vs. bloggare. Den oförliknelige Billmon om hur dåligt amerikanska journalister förstår att utnyttja Google och sköta sitt jobb:

"In his novel One Hundred Years of Solitude, Gabriel Garcia Marquez includes an episode in which the residents of his fictional Columbian village are struck by a bizarre plague of mass amnesia, forcing them to post signs like: I am a cow, milk me," or "I am a gate, open me," in order to keep up their daily routines.

I think American journalism - such as it is - might benefit if reporters and editors were required to stick a similar sign on their computer terminals: 'I am Google, search me.'

I mention this because of the latest example of complete institutional memory failure at the Los Angeles Times ..."
Memory Loss

Själva exemplet hos Billmon är specifikt amerikanskt. (Han har också tagit upp det tidigare (se Blind Höna: Vad gör journalisterna?). Men gäller det i Sverige också?

Egentligen orelaterat: Erik om en tveksam användning av Google i "Vi kallar det google-journalistik".


Permalänk | Kommentarer (2)

"Den 7. juni 2005 er det hundre år siden Norge tok farvel med svenskene.

Bloggere i begge land har sitt å si om den saken, men svenske bloggere er - overraskende? - mer opptatt av det enn norske."
Unionsoppløsningen opptar ikke bloggerne (7 juni 2005)

Permalänk | Kommentarer (0)

Vi behöver en ny metafor i bloggosfären; en enkel fras som vi kan komma överens om att konsekvent använda som motvikt mot och ersättning för "en blogg är en sorts dagbok på nätet".

Den bör vara ungefär lika kort och lättbegriplig. Jag tycker Maja är något på spåret i sitt utmärkta inlägg hos Kulturnytt (länk via Gustav).

Mina preliminära utkast:

• Bloggar är personliga krönikor och kommentarer på nätet.
• En blogg är en personlig webbkrönika med kommentarer.
• En blogg är en plats på nätet för enskilda att dela med sig av kunskap och åsikter.

... kan du bättre?


Permalänk | Kommentarer (17)

Sipri har publicerat sin Yearbook, och på Sipris egen sajt finns det inget användbart eller intressant framplockat att länka till eller citera. Allvarligt talat var det länge sedan jag såg en sajt med så undermåliga pressmeddelanden och usel organisation av sina nyhetssidor.

Alltså hittar man de intressanta fakta som finns i rapporten på andra ställen:

"For the first time since the Cold War, global military spending has topped a (T) trillion dollars in a single year.

That's more than two and a-half percent of the globe's gross domestic product (...) just under what it was in 1987-88 - at the peak of world defense spending.

With military operations in Iraq, Afghanistan and the war on terrorism, the US was responsible for nearly half the total military spending in 2004.

The Stockholm International Peace Research Institute says its figures may be on the low end, because countries are increasingly outsourcing military services without classifying them as such."
AP: Swedish think tank tallies global military spending for 2004, 7 juni 2005

Permalänk | Kommentarer (0)

"Podcast are (...) the equivalent of cable TV on radio. Think the Food Network or the History Channel for your ears. If you're into old 78 RPM records or really into the finer points of beer, there's a podcast for you, and there probably are advertisers who will pay to reach you. Radio broadcasters should take notice."
Arik Hesseldahl: Radio Must Change. Here's How, Forbes (27 maj 2005)

Just when we grasped what blogging was all about, along came podcasting, which in some ways is even more disruptive and exciting than blogging.
Sam Whitmore: Podcasting: Making Waves Forbes (21 april 2005)

Permalänk | Kommentarer (0)

Ännu mer apropå artighet.

Gammeldags etikett föreskrev att man skulle skicka tackkort till värden och värdinnan, om man träffats för att umgås eller äta. "Tack för senast! Det var jättetrevligt!"

Har man gjort det? Under de senaste trettio åren, knappast - utom några ytterst ambitiöst artiga avvikare.

Men nu tycks det snabbt ha blivit nästan självklart att skicka ett "Tack för igår"-sms till värden eller värdinnan - även när det inte varit något stort partaj.

Ingen stor förändring. Men en rätt oväntad konsekvens: att ny teknologi - mobiltelefoner och SMS - leder till en renässans för gamla etikettsbegrepp.

Sånt är jag intresserad av: oförutsedda förändringar i människor beteende och tänkande.

Permalänk | Kommentarer (0)

Apropå artighet och ja-sägeri: HBS Working Knowledge: Don't Listen to "Yes" (6 juni, 2005):

"If people smile, nod, and say 'yes' at your company, maybe it's time to start an argument. According to HBS professor Michael Roberto, the lack of good conflict—constructive conflict—within an organization makes it that much harder to accurately evaluate business ideas and make important decisions."

James Surowiecki är inne på samma tankegångar i The Wisdom of Crowds: Why the Many Are Smarter Than the Few. Utan oliktänkande blir beslut i kommitteer och grupper sämre.

Relaterat på Blind Höna: Gnäll (16 juni 2004)


Permalänk | Kommentarer (2)

Du visste inte om det, men artighet är ett vetenskapligt forskningsfält; facktidskriften "Journal of Politeness Research" har just utkommit med sitt premiärnummer.

Innehåller artiklar som Jonathan Culpepers "Impoliteness and Entertainment in the Television Quiz Show 'The Weakest Link'" eller Janet Holmes och Stephanie Schnurrs "Politeness, Humor and Gender in the Workplace: Negotiating Norms and Identifying Contestation".

Varför forska om artighet? Tja, varför inte? Det är ett mänskligt fenomen som finns i alla kulturer, det handlar om kommunikation - alla som varit i Frankrike vet hur viktigt det är att bli uppfattad som artig för att inte bli rått avsnoppad. Men vad är det egentligen?

En sak som (till exempel) har med artighet att göra är forskning om konversationer: hur man i ett samtal låter andra ta ordet och komma med sina synpunkter, eller hur man blockerar dem. Där finns en massa intressanta frågeställningar. Varför talar kvinnor mindre än män i grupper? Och hur fungerar det när grupper faller in groupthink och den som ifrågasätter eller ställer obekväma frågor uppfattas som ... oartig?

Permalänk | Kommentarer (2)

Sitt mittemot varandra
med en kopp kaffe och dagens händelser
mellan er!
Smek varandras intresse!
Dra fram hans längtan
och stärk den med ditt stöd!
Träng in i hennes längtan
och vidga den med din uppmuntran!

Tillfredsställ
varandras behov
att skapa en vision
av kommande framgångar

Helt oväntat hittade jag ikväll denna dikt av Joel Miller (som jag faktiskt träffat helt kort någon gång för kanske tio år sedan).

Den finns i hans häfte "Kryddad Honung", som kan beställas via webbplatsen Majority English, där man även kan få Joels "weekly email bulletin about new words, usage and tendencies in English from the perspective of the non-native speaker", eller beställa hans bok "From DNA to ABC" (som jag inte läst men som flera uttalar sig varmt om.)


Permalänk | Kommentarer (3)

är det förstås idag!

Permalänk | Kommentarer (0)

Jag kände hur jag lättade, hur kroppen flög i en båge över styret, och så nedslaget i parkvägen. Rakt på huvudet.

Eller, som tur var, rakt på hjälmen.

Nu kom jag undan med knäckta glasögon, skrubbsår på knän och händer, smuts och blod på kavajen och kanske en lätt hjärnskakning. Hjälmen har en väl intryckt, skrapad buckla i trakten av vänstra pannloben. Någon kanske kan vara vänlig och slå upp vilka hjärnfunktioner som finns där?

Redan på morgonen, när jag cyklade till jobbet, märkte jag att bakbromsen tog lite dåligt. Men jag var ju på väg ... och på eftermiddagen var jag ju på väg hem. Jag fixar det i morgon bitti, tänkte jag. När det oväntade mötet kom runt kröken på parkvägen - tja, jag tvärnitade. Frambromsen grep direkt - bakbromsen inte lika bra. Och jag flög.

"I en vacker båge", tänker jag. Fast förmodligen flaxade jag som en ... höna.

En höna med hjälm. Utan den hade, nog rätt säkert, Hönan flaxat färdigt denna kväll, den 2 juni 2005.

Nu finns chansen att få se syrenerna kvar ett år till. Det är klokt att ha hjälm, barn. Capich? Ponjal? Comprendo?

Permalänk | Kommentarer (17)

I SvT 24:s "Pressklubben" torsdag 2 juni kl 18.35:

"I Pressklubben diskuterar några av landets främsta bloggare vart det nya mediet är på väg. I panelen sitter Dick Erixon, borgerlig debattör och egen företagare som bloggar på www.erixon.com, Hans Kullin, marknadskommunikations- chef på Linklaters som bloggar på www.kullin.net, Emma Holmér, journalist på Aftonbladet.se som bloggar på www.supertrevligt.com/mine, och Mark Comerford, lärare i journalistik och nya medier på Institutionen för Journalistik, Medier och Kommunikation (JMK) vid Stockholms universitet som bloggar på markmedia.bloggi.se."

Repris klockan 21.35.




Permalänk | Kommentarer (0)

"Sweden has been voted number one in a poll of 11 nation brands for its image as both comforting and cutting edge. (...)

Sweden is admired for 'its rare combination of stable and responsible governance, honest and trustworthy people, successful cultural exports and being a prime location for investment.' (...) 'Sweden manages to square the circle - it is sexy yet reassuring.' "
BBC News | Business: Sweden tops poll of nation brands, 25 maj 2005

Permalänk | Kommentarer (0)

Döden, se syren.

Permalänk | Kommentarer (1)

DN-journalisten Andreas Ekström vill ta ner hajpen:

"Bloggvärlden är en väldigt omogen värld. Skribenterna är omogna. Formaten är omogna. Tekniken är omogen. Och det är helt okej, helt naturligt. Det är ännu mycket nytt, ju.

Martin Jönsson skriver i senaste pappersutgåvan av tidningen Journalisten om bloggtalibaner. Konservativa bloggare som fastnat i diskussioner om vad en ”riktig” blogg är.

Ingen kommentarfunktion? Antidemokrat! Inget RSS-flöde? Charlatan!

Oerhört tröttsamt.

De är nu provocerade, de renläriga, över att dagspress och andra publicistiska aktörer prövar sig fram i bloggvärlden. De är alltså hotade i sitt revir, stressade av att personer som i de allra flesta fall är skickligare skribenter än de själva, och med större publiceringsvana, nu ger sig in på bloggarnas domän."
Talibaner och andra, 31 maj 2005

Dessvärre tycker jag att han har fel. Tekniken är inte omogen - tvärtom, den har mognat efter tio års försök. Formatet är inte omoget - the proof of the pudding is in the eating, och bloggformaet har (efter tio års försök) visat sig sällsynt tilltalande och anpassat till mediet. Skickligare skribenter? Kom igen! Han länkar inte heller till någon "taliban"; om någon verkligen sagt så där kan vi alltså inte veta.

"News pros seem terribly threatened by online amateurs", konstaterar Virgina Postel i senaste Forbes i ett svar på vad LA Times-krönikören David Shaw skrivit i samma genre som Ekström. Artikeln sammanfattar och sätter in bloggar i ett sammanhang på ett utmärkt sätt. Läs hela:

"As Web-based publications, blogs generally link to the sources they cite, including other blogs. That gives the blogosphere the self-referential quality Shaw finds "solipsistic" and the Project for Excellence in Journalism calls "an echo chamber."

But all that linking makes public the conversations and connections that have always informed journalistic discussions. You can follow ideas as they percolate through the system and easily find multiple sides of any debate.

Linking also keeps bloggers honest. If Shaw's article were a blog entry, readers would wonder why he didn't link to specific examples of the evils he bemoans. Other blogs would demand answers, and Shaw's site would lose credibility if he didn't start backing his assertions with hyperlinks. (...)

...bloggers have found new ways to give readers value. Journalists should be asking not what we can teach them but what they can teach us.
Virgina Postrel: Mass Medium, 23 maj 2005

PS: För både den totala överdosen av debatten, och en mer genomtänkt kritik av självöverskattningen, se Jack Shafers Blog Overkill, Slate 26 januari 2005


Permalänk | Kommentarer (5)