Bush och Cheney får två tredjedelar av uppmärksamheten i media, Kerry och Edwards en tredjedel.

University of Western Australia övervakar vad amerikanska och internationella (läs engelskspråkiga i västvärlden) media, de största amerikanska företagen och ett antal miljöorganisationer skriver om det kommande amerikanska presidentvalet.

Ett automatiskt system går varje vecka igenom 500.000 dokument med sådär 125 miljoner ord fördelade 11 miljoner meningar. Systemet mäter hur mycket utrymme kandidaterna får, och vilka nyckelord som är mest karaktäristiska för dem. Dessutom försöker systemet mäta om uppmärksamheten är präglad av positivt laddade ord eller av negativa.

Resultatet visas snyggt på sajten US Election 2004.

Medias värdeomdömen är i stort sett neutrala, enligt analysen: under vecka 38 hade artiklarna om Bush en mycket svag positiv övervikt (+1 på en skala där noll betyder ingen övervikt åt något håll). Texter om Kerry/Edwards hade en svag negativ vinkel (-1).

Men går man till vad de största företagen skriver på sina sajter är bilden en radikalt annan. Dels får Bush knappt 90 procent av utrymmet. Och artiklar om Kerry har en negativ övervikt på -12 (!).

Bush/Cheneys nyckelord vecka 38 var: guard, iraq, campaign, republican, gore, national, speech, war, nominee och convention. Kerry/Edwards: mate, vietnam, campaign, nominee, challenger, war, iraq, dean, massachusetts, running

Egendomligt att se både Gore och Dean dyka upp i listorna.

Under varje kandidat kan man studera se nyckelords-skillnader mellan media i USA, Canada, Storbritannien och Australien/Nya Zealand. I Australien och Nya Zealand ligger "emperor" på Bushs nyckelords-topplista.

Oväntat: I Canada är "blog" och "kos" unika nyckelord för John Kerry. Uppenbarligen har kanadensiska medier uppmärksammat vad kampanjbloggen Daily Kos skriver.

Permalänk | Kommentarer (2)

Jag har en artikel om sökning i det senaste numret av Episervers kundtidning Content Magazine.

Texten bygger på artiklarna "Att bygga en bra sökfunktion" här På Kornet. Den länken tar dig till fyra separata artiklar:

I "Lär sökmotorn att förstå användarna" får du förklaringar till varför sökningar ofta misslyckas, och råd om hur sökfunktionen kan göras bättre.

Eller kolla detaljerna kring hur sökfunktionens förmodligen viktigaste del - träffsidan - ska se ut i "Tio gyllene regler för en bättre träffsida".

"En sökmotor löser inte problemen av sig själv" handlar om kvantitet eller kvalitet på webben, och varför söksystem kräver mänskliga insatser. Obligatorisk läsning för budgetansvariga.

Eller undersök vilka sökhjälpmedel som passar dina målgrupper i artikeln "Olika sökare behöver olika hjälp".

Permalänk | Kommentarer (2)

I Sovjet retuscherade man foton för att ta bort människor i onåd.

Stalin lät på trettiotalet retuschera bort Trotskij från bilder där Lenin håller tal till ryska arbetare (se dem på Falsification of history).

I USA retuscherar man in misshagliga personer. Kerry stoppas in på en talartribun med Jane Fonda (ännu hatad i vida kretsar i USA för sitt engagemang mot Vietnamkriget).

Uppdatering: mer om Stalins retuscheringar på snygga sajten The commisar vanishes.

Permalänk | Kommentarer (0)

Det kan gå att analysera digitala bilder för att spåra manipulation, skriver Discover:

Back when "photography" meant film and negatives, few people could convincingly retouch a shot of President Bush giving his State of the Union address or craft a realistic photo of John Kerry at a war-protest rally next to Jane Fonda. Now that such possibilities are just a mouse click away, computer scientist Hany Farid of Dartmouth College is developing mathematical tests to identify altered, potentially misleading images. Discover: It Real or Is It Photoshopped?

Bilden på Kerry och Fonda finns på sajten Urbanlegends (www.snopes.com) . Bilden var förfalskad (fast en äkta bild av Kerry och Fonda i publiken vid ett annat möte var också i omlopp).

Hur "realistisk" bilden var kan man fråga sig. Bloggaren Sisyphos Shrugged behövde inga särskilda algoritmer, utan kunde rätt enkelt visa hur tekniska detaljer som pixelstorlek och gråskalenivåer inte stämde.

Digitala förfalskare "don't realize what a bad job they're doing," sa Sisyphos Shrugged till Seattle Times.

Ändå blev etablerade medier lurade av Kerry/Fonda-bilden (precis som CBS lurades av de falska dokumenten om Bushs militärtjänstgöring nyligen).

Det som är oroande är därför inte i första hand hur lätt det är att manipulera bilder eller text - utan snarare att vi alltför ofta är så godtrogna. Jag säger vi - jag höll själv på att godta de rasistiska förfalskningarna på Dhimmiwatch. Det var mer en slump att jag verkligen kollade citaten.

Men en rätt stor godtrogenhet är mer eller mindre inbyggd i oss. Vi är tvungna att förutsätta att människor normalt talar sanning, annars skulle vi inte fungera. (Det där hör ihop med Grices så kallade samarbetsprinciper för konversationer.)

Därför har förfalskarna inte behövt vara så sofistikerade. De optimerar - det har räckt med en någorlunda trovärdig text eller bild.

Mer genant är det förstås att etablerade media, som ska hålla källkritiken högt, flera gånger gått på enkla bluffar. Men kanske är inte heller det så märkligt. Etablerade media domineras till stor del av vid det här laget rätt gamla journalister. Jag har personligen tyvärr sett en hel del exempel på hur låg nivån på tekniskt kunnande är bland många av dessa.

(Fler exempel på hur media inte begripit tekniken - men hur enskilda personer med bara en smula mer kunskap kunnat avslöja manipulationer - finns i Blind Höna-notisen "Den lille bloggaren som kunde".)


Visst har den digitala tekniken gett allehanda propagandister större möjligheter att göra mer avancerade förfalskningar - och att sprida dem.

"God help us if they [förfalskarna] ever get really sophisticated," tillade Sisyphos Shrugged till Seattle Times.

Men jag är trots allt optimist: det som verkar vara teknikens svaghet är också dess styrka. Dessutom tror jag inte att vi behöver Guds hjälp. Det verkar räcka med människor.

För även om mer avancerade förfalskningar också kan spridas till allt fler av oss normalt godtrogna människor, ökar samtidigt chansen att någon misstänksam jävel med rätt kunskap, lite ledig tid och rätt utrustning också får tag på dem.

Säkert kan matematiska analyser bli användbara. Men förr eller senare kommer någon på ett sätt att också lura Hany Farids algoritmer.

I längden tror jag mer kraften hos kollektivet.

Permalänk | Kommentarer (4)

Suzette Haden Elgin, science fiction-författare och lingvist bloggar sedan en kort tid tillbaka på ozarque's Journal.

En hel massa intressant. Och jag gillar hennes sätt att inte sätta rubriker utan bara stapla nyckelord över anteckningarna - som t.ex. "Linguistics; lying; Clinton statement; summary" eller "Linguistics; metaphor; George Lakoff". Det ger en gammal rubriksättare en del att tänka på.

(Tack Micke för tipset!)

Permalänk | Kommentarer (1)

"A TiddlyWiki is like a blog because it's divided up into neat little chunks, but it encourages you to read it by hyperlinking rather than sequentially: if you like, a non-linear blog analogue that binds the individual microcontent items into a cohesive whole."
TiddlyWiki - a reusable non-linear personal web notebook

Kul liten applikation av Jeremy Ruston. (Tack, Tommy för tipset!)

Permalänk | Kommentarer (1)

Mitt exemplar måste vara tre år gammalt vid det här laget. Modellen är säkert fyra eller fem år, en evighet i mobiltelefonbranschen där nya modeller kommer varannan månad, men säljs ändå fortfarande. Och Nokia 3310 lär vara en av de mest sålda mobiltelefonerna över huvud taget.

Uppenbarligen finns det en stor kundkrets som - liksom jag - nöjer sig med svartvit skärm, och struntar i kamera, mms, och polyfoniska ringsignaler.

Nog för att en del av det där är trevligt. Men få funktioner betyder också enklare menyer, med färre val, och kommandon som är lätta att memorera.

Jag har köpt nya kläder till den ett par gånger. Senaste efter att jag rätt nyligen lyckades - två gånger! - tappa den i en låååång rulltrappa, där den duns, duns, duns, dunsade nerför trappan och slog i betonggolvet vid trappans fot. Skal, innanmäte och knappsats for åt alla håll. När jag själv kom nerför trappan rafsade jag ihop delarna, tryckte ihop dem - och den fungerade utan problem. Båda gångerna.

Skulle den mot förmodan gå sönder skulle jag nog överväga att köpa en likadan igen. Men den har två stora brister: den lagrar bara ett tiotal sms, och har bara plats för kanske ett fyrtiotal nummer i telefonboken.

Har man haft telefonen ett par år är telefonboken full, och likaså minnet för de där speciella sms:en man vill spara.

Så vad jag vill ha är en 3310+ - samma modell, samma funktioner och menyer, men med mer minne för kontakter och sms.

Det har Nokia inte lyckats prestera - trots att vi är fler som har ungefär samma önskemål, enligt en Cap Gemini-rapport, refererad i SvD idag: Telekunderna får inte vad de vill ha.

Hos CapGemini framgår det, att 60 % av 35-44-åringarna föredrar enkla framför mer avancerade telefoner - men endast en fjärdedel av operatörerna anser att enkelhet är en konkurrensfaktor. (Undersökning visar: Mobiloperatörerna förstår inte sina kunders grundkrav). Min syn på enkelhet finns i Kornet-artikeln Ebba säger: Enklare blir bättre, alltså.

(PS: Fast faktum är att jag också har en andra mobil. Mer om den senare.)

Relaterat på Blind Höna: Bättre mobiltelefoner.

Permalänk | Kommentarer (5)

"In the electronic learning industry, for example, textbook publishers have invested great sums into creating elaborate products with Web links that add to the student's knowledge of, say, the Amazon rain forest, Christensen said. However, additional information is not what students want. In fact, many would prefer to pass the course without having to read at all. What product would allow a student to pass a course without doing the required reading? Think Cram.com, a mythical online service that provides, at the last possible moment, just the information from the required books you need to pass the course.

With Cram.com you would have no need to even buy the book. That may not be a desired outcome from society's perspective, but it is a product aligned with the customer's manifest priorities."
HBS Working Knowledge Are Crummy Products Your Next Growth Opportunity? (21 april 2003)

Hm.


Permalänk | Kommentarer (0)

"Failure is what moves you forward. Listen to failure."

Om den andre Steve i Apple, Steve Wozniak - den geniale konstruktören av Apple II, den sista datorn som helt designades av en enda människa - i Harvard Business School's nyhetsbrev:

"Linda Stone, a former executive at both Apple Computer and Microsoft, recalls a conversation she participated in with Steve Wozniak and Dean Kamen, perhaps the two best-known living inventors.

'I'll never forget it,' Stone says. 'They just were talking about all their failures, and how they both felt like failures.' They were almost bragging about various laboratory fiascoes and catastrophes. Given their success, this seemed extraordinary. ... [But] Wozniak and Kamen clearly weren't talking about their failures as a way of feeling sorry for themselves. Rather, they were identifying with a thinking strategy they both had in common. 'Every failure is a learning experience,' concludes Stone, 'and it should be seen as part of progress.' "
Working Knowledge: What Steve Wozniak Learned From Failure (13 sep 2004)

Efter att ha misslyckats med sitt post-Apple-projekt - en universiell fjärrkontroll (!) - bytte Steve bana:

"But maybe Woz was just responding to failure in his own way. His style of inventing complex electronics all by himself was no longer applicable in a world made infinitely more complex by his own invention. He decided to specialize, to immerse himself in the one component of the computer that was most prone to failure, the only part he still found interesting: the user, particularly the young user, the kid in school. He was taking a giant detour. While dabbling in philanthropy, he delved into the practice of teaching and the study of learning, more specifically how children use computers to learn. He did this for nearly fifteen years, during which time more of his fortune evaporated.

Then, in January 2001, gathering all he had learned, Wozniak got back into the game of invention. Now in his early fifties, he started a company called WOZ (for Wheels of Zeus) and secretly began building prototypes and showing them to potential investors. He called WOZ 'a new wireless products company to help everyday people do everyday things.' He was inspired by his dog outsmarting and escaping the electric fence in the yard one too many times."

Steve Wozniak på folklore.org: The Original Macintosh: Anecdotes about the development of Apple's original Macintosh computer, and the people who created it.
Permalänk | Kommentarer (0)

Amerikanska varuhuskedjan Target skrotar sitt försök med "smarta" kreditkort efter att ha spenderat 40 miljoner dollar på försöket. Skälet: för krångligt för konsumenterna att använda - krångligare än den gamla tekniken.

Ett "smart" kort har en liten mikroprocessor, som kan laddas med rabatterbjudanden, istället för "bara" en magnetremsa. Men Business2.0 kallar det "Target's Not-So-Smart Cards":

"...technology works only if it makes coupon use effortless. In Targets's case, technology made obtaining disounts more difficult. Shoppers had to order a special card reader from Target, then install peripherals on their home compuiters and use it to download coupons on the cards."
(Business2.0 - endast för prenumeranter)

Och den som installerade hårdvaran tvingades brottas med en krånglig mjukvara: "Customers had to jump through complex hoops to get coupons."

Business2.0:s illustration är ett kreditkort med dumstrut som fått skriva "I will not be overly complex" tio gånger på en svart tavla. Och en av mellanrubrikerna är "Keep it simple, stupid" - den så kallade Kiss-regeln. Min förslag till motsvarande svenska regel är Ebba-regeln: Enklare blir bättre, alltså.

Skälet för handlarna att införa så kallade smarta kort är att de ska kunna samla in bättre data om våra köpvanor, och därigenom skicka mer målinriktade reklamerbjudanden till oss konsumenter (ingen rabatt på köttfärs till vegetarianer, mer rabatt på välling till de som redan köpt blöjor ...).

Men kostnaderna, för att till exempel att utveckla datasystem som ska hantera informationen och korten, visade sig mycket höga. Man byggde bland annat om 37 000 kassaterminaler - i onödan, som det visade sig.

Och konsumenternas skäl att använda korten är små. Handlarnas lösning för detta är att ge bättre rabatter, vilket ju blir ytterligare en kostnad.

Om de eventuella vinsterna av mer skräddarsydd, målinriktad reklam faktiskt skulle uppväga kostnaderna - om systemet verkligen används? Ingen vet.

Permalänk | Kommentarer (0)

"The government's data says Americans are working fewer hours. But you're still staying at the office every night. What gives?"

Daniel Altman granskar den (påstått) brant ökande produktiviteten i den amerikanska ekonomin de senast åren i Business2.0

"According to government statistics, the productivity of American workers has grown more in the past three years than it did during any similar stretch since World War II, and has risen by an average of 3 percent annually since 1996. (...) Yet many workers complain that they're paying the price in longer, tougher workdays."

Hur kommer det sig? Systemfel i statistikunderlaget, menar Altman (jag citerar en länger bit, eftersom Business artiklar tenderar att försvinna från webben efter en tid):

"In Uncle Sam's productivity figures, millions of bleary-eyed workers simply don't exist.

How did they disappear? The government doesn't explicitly measure individual productivity; instead, it surveys businesses to quantify changes in their output of goods and services, the size of their payrolls, and the average weekly hours of the people on those payrolls. Using those numbers, the BLS calculates the change in the average worker's output per hour. But the figures leave out some important details.

For one, the surveys canvass corporate employment only, not government work, even though government has been one of the main generators of new jobs since 9/11. And the data is based on "nonsupervisory" workers, so it omits managers. Part-time, temporary, self-employed, and off-the-books workers are also underrepresented.

As an experiment, let's see what would happen to productivity statistics if they were recalculated using a more realistic cross section of U.S. workers - say, from a monthly Census Bureau survey that counts everyone who claims to have a job. And what if we also plug in the data about total hours worked in all jobs from the same survey?

The result is the more modest productivity trend (...) The untold productivity story is that there are actually more workers than the official figures suggest, and they're working a lot of hours - nudging the overall productivity growth number south.

Why should you care? For one, all this suggests that the long hours you've been working aren't so unusual after all. It also helps explain why your paycheck isn't growing. Productivity gains should lead to rising pay, but that hasn't happened."
Daniel Altman: A New Productivity Paradox (Business 2.0, oktober 2004)

Om detta är den "nya" produktivitetsparadoxen, vad är då den gamla? Det är den så kallade Solow-paradoxen. Om den - och om dessa frågor - skrev jag på Blind Höna för knappt ett år sedan i anteckningen Produktivitet.

Den var nummer fem i en liten serie anteckningar om "Att tjäna sitt bröd". Andra notiser i samma serie var Att tjäna sitt bröd (6), Att tjäna sitt bröd (7): Även i Sverige och Vad beror produktivitetsökningen på?

Permalänk | Kommentarer (0)

Basutställningen om tysk filmhistoria i Filmmuseum Berlin har den absolut snyggaste utställningsscenografi jag någonsin sett.

Hela museet är byggt på svart, vitt och gråa nyanser, på speglar och stål. Och även själva rummen är präglade av vad de visar: rummen med material om expressionisterna är sneda, och vrida med dramatiska vinklar och skuggor. Delarna om hur den tyska filmeliten på trettiotalet flydde till USA undan nazismen ser ut som ett promenaddäck på en Atlantångare.

Stort utrymme för Marlene Dietrich, förstås. (Fast jag har alltid gillat Louise Brooks bättre.)

Museet ligger i Sony Center vid Potsdamer Platz mitt i Berlin (precis vid den gamla gränsen mellan öst och väst). Definitivt "värt en omväg", som det brukar stå i reseguiderna.

Permalänk | Kommentarer (0)

I juni kopplade jag ihop bristen på engagemang kring dagens folkmord i Sudan med bristen på engagemang kring det turkiska folkmordet på armenier vid 1900-talets början. Kim Iskyan gör (i förbigående) detsamma i en läsvärd essä i Moscow Times kring fem nya böcker om Armenien.

"Reading about contemporary Armenian history is like bearing witness to a dreadfully mismatched boxing match: Just watching the underdog as he gets batted about the ring hurts.

For much of the past century or so, Armenia has been the scrawny, bloodied white guy in the ring, suffering a pummeling at the hands of a range of foes, from earthquakes to the Ottoman Turks. In the context of the litany of death, turmoil and pain that has plagued Armenia, that the country is still standing - as a nation, culture and society - is an impressive feat in itself."
Kim Iskyan: Specter of Genocide, The Moscow Times (24 sep 2004)

Men trots att folkmordet fortfarande präglar det armeniska folket, är det kanske dags att rikta blicken framåt, skriver Iskyan:

"But unless Armenia stops focusing on its painful past, and concentrates more on improving the prospects for its future, it may not survive many more rounds in the ring."

Böcker hos amazon:

• The burning Tigris
• The daydreaming boy
• "Starving Armenians"
• Armenia: Portraits of survival and hope
• Black garden: Armenia and Azerbaijan Through Peace and War

Tidigare på Blind höna: Det glömda folkmordet (2002), Passion (2003); Folkmordet på armenier (2004).

Permalänk | Kommentarer (1)

Idag besöker jag en stor svensk företagskoncern för att prata om hur webbloggar (eller arbetsloggar, som jag kallar det i det här sammanhanget) skulle kunna fungera som ett bättre, upp-och-nervänt intranät:
- personligt drivet,
- med kunskap som är socialt knuten till personer
- med värderingar och mjuka värden,
- som stödjer nätverk genom trackbacks och pingar,
- som automatiskt samlar information av olika slag till aggregerade sidor...
- som gör människors goda insatser synliga i organisationen...
... allt till en kostnad som är en bråkdel av vad ett normalt intranät skulle kosta.

Men det mest intressanta är just den mänskliga aspekten: att det här är ett verktyg som stödjer ett mer naturligt sätt för människor att kommunicera. Och att det är en filosofiskt intressant modell: framgång genom oegennyttigt delande - som ändå ger den som är duktig fördelar och uppskattning!

Permalänk | Kommentarer (1)

(Flamsig fredag här på Blind höna. Kanske dags för en tävling. Vad säger bananen?)

Permalänk | Kommentarer (3)

Jag hade redan loggat in några gånger i det nya tidrapporteringssystemet, och funderat över varför jag hade svårt att orientera mig - när jag plötsligt (in)såg att programmet i utgångsläget visar alla veckodagar som röda och alla helgdagar som svarta. 21 helgdagar i en månad? Jakten på röd oktober är över...

Man vet inte riktigt om man ska skratta eller gråta.

Är detta ett stort användbarhetsproblem? Nja, kanske inte i sig. Men det är bara ett exempel av många på hur det ofta ser ut - i det här systemet såväl som i andra: man bryter mot konventioner som är djupt rotade hos oss alla.

Det blir förvirrande - och dumt, för man utnyttjar man ju inte den kunskap som finns inne i användarnas huvuden.

På tio-i-topp-listan över sådana dumma avvikelser finns sådant som gränssnitt där man arbetar från höger till vänster (trots att vi är otroligt starkt präglade på ordningen vänster till höger).

Ett annat är brott mot det som i gestaltpsykologin brukar kallas "närhetens lag": att saker som finns nära varandra uppfattas som om de hör ihop logiskt. I otaliga system kan man hitta knappar som står alldeles intill varandra och rent av ser likadana ut, men som har helt olika funktioner. Och motsatsen: saker som egentligen hör ihop är utspridda, långt ifrån varandra.

Den samlade effekten av sådana missar är en avsevärd belastning på tänkandet. Istället för att förstå intuitivt, måste vi tänka och tolka.

Just det här är exempel på sådant som jag pratar om i intervjun i HTFs tidning Lön&Jobb (se "Människan glöms när tekniker styr").

Varför blir det så här? Det är inte svårt att svara på: många utvecklare har inte kompetensen att skapa användbara gränssnitt.

Hur kan det bli bättre? Inte heller svårt att svara på. Vi vet ganska bra hur det går till att göra system och program som är anpassade till människor. Det är dessutom ofta jämförelsevis lätt att rätta till sådana här fel.

Den svåra frågan är: varför låter vi det bli fel från början?

Permalänk | Kommentarer (3)

- De flesta som drabbas av dåliga datorsystem reagerar med att själva ta på sig skulden. De resonerar: jag är så gammal och oteknisk, jag förstår inte, jag är hopplös. När det i själva verket är datorsystemet - maskinen - som det är fel på.
Lön & Jobb: Människan glöms bort när tekniker styr (nr 8, sep 2004)

Fackförbundet HTF:s tidning Lön & Jobb intervjuar mig om problemen med IT i arbetsmiljön i sitt senaste nummer.

Har du egna erfarenheter av dåliga datasystem? Hör av dig till mig - skriv en kommentar här. Jag är just nu särskilt intresserad av konkreta erfarenheter av hur det går till när nya system, sajter, intranät, etc, införs. Både goda erfarenheter, där personalen får ordentligt med utbildning - tid såväl för att lära av det gamla systemet och för att lära in det nya, innan systemet introduceras skarpt. Och sämre exempel:

"Det är inte ovanligt att man samtidigt som det nya systemet sjösätts bara skickar ett mail till de drabbade med hänvisning till en manual på intranätet, en manual som de anställda själva får skriva ut och läsa på egen hand.
Många chefer som köper in nya datorsystem verkar resonera att det nya systemet är så litet och enkelt att det inte behövs utbildning. Men när man ska jobba i fem-tio olika system, där ingen har tänkt på helheten, är det inte så enkelt längre."

Permalänk | Kommentarer (1)

Stora, tydliga bokstäver är givetvis mer lättlästa än små. Alltså borde texter skrivna med stora bokstäver läsas mer, eller hur?

Inte säkert, visar det sig.

Små bokstäver (liten grad) kan uppmuntra till läsning, hävdar en ny undersökning.

"Smaller type encourages focused viewing behavior (that is, reading the words), while larger type promotes lighter scanning. In general, our testing found that people spent more time focused on small type than large type. Larger type resulted in more scanning of the page - fewer words overall were fixated on - as people looked around for words or phrases that captured their attention.

This was especially the case when we looked at headline size on homepages. Larger headlines encouraged scanning more than smaller ones."
Poynter Institute: Eyetrack III - What You Most Need to Know

Poynter Institute har låtit ett antal försökspersoner titta på några olika typiska förstasidor för nyhetssajter. Med ögonrörelse-kameror har de registrerat hur försökspersonerna läser olika varianter - bland annat en sida med lite större text och en med lite mindre.

Det jag tycker är mest intressant med resultatet är att det visar att människan inte är en automat som bara reagerar på ett enkelt sätt på inkommande signaler. Vi är aktivt handlande och tänkande varelser, som utöver de enskilda tecknen också tolkar kontexten,sammanhanget, och drar slutsatser och anpassar vårt beteende efter det. Liten grad betyder mer text betyder att här lönar det sig nog att läsa mer.

Men innan påståendet "mindre bokstäver är mer lättlästa" blir en allmän sanning på nätet - mediet är ungt och osäkra producenter vill gärna ha något absolut att hålla sig till - kan det vara värt att påminna om det finstilta även i Poynters egen undersökning:

• Små faktiska skillnader: Skillnaderna är inte stora - läser man själva undersökningen, inte bara pressmeddelandet, säger de att skillnaderna har "a marginally significant impact on viewing".
• Inte löpande text: Slutsatserna om större och mindre text baseras bara på en typisk löpsedelssida. De har inte testat någon sida med längre, sammanhängande text.
• Små testgrupper: Poynter säger att testgruppen bestod av 46 personer. Men det är det totala antalet testade personer.
  Varje enskilt designalternativ har testats på en mycket mindre grupp. Försöket med stor respektive liten grad i rubrikerna utfördes så att 16 personer tittade på den ena varianten och 13 personer på den andra. (Testen är upplagd så att samma personer aldrig tittar på båda alternativen.)

Inte ens Poynter rekommenderar heller att man generellt använder mindre bokstäver:

"We are not advocating that you run out and reduce the size of your font across the board. You should make sure that people can read the font size you select in order to achieve the appropriate balance."

Det beror istället på vad man vill uppnå, menar de:

Is the intent with your website's homepage to encourage scanning or to encourage concentrated viewing? If you want your readers to fix their eyes on the homepage for longer, you might want to use smaller type in headlines and blurb copy. If you want to encourage scanning behavior, larger headlines may help.

Permalänk | Kommentarer (3)

Över 250 bilder på en vecka! Hade jag haft en en traditionell kamera hade jag säkert inte gjort av med så mycket som tio filmrullar i Berlin. Men med en digitalkamera växer aptiten medan man äter. Minneskortet som verkade rymma så mycket i början av veckan är plötsligt fullt. Hur gör man då, när man är ute och reser?

Digitalkameran verkade ju erbjuda en ny bekvämlighet - liten och lätt, och inga filmrullar att hålla reda på. Fast å andra sidan ännu en batteriladdare. Men ska man då tubba sig själv till att släpa med laptopen på semestern, bara för att kunna tanka över bilder till den? Och tvingas oroa sig för att den kan bli stulen från hotellrummet?
Eller andra lösningar? På en mejling-lista gick en resenär igenom möjligheterna:

• Införskaffa en portabel cd-brännare ...
• Eller en lös självständig tredjepartshårddisk (>30GB) med inbyggd strömkälla samt läsare för olika typer av minneskort ...
• Köpa en iPod, den stora varianten av senaste modell med tillkopplad Belkin-läsare för minneskort, alternativt Belkin Digital Camera Link ...

Måste man verkligen kånka med sig ytterligare saker?

Nej - allt det där är tack och lov onödigt, åtminstone så länge man inte ska till sydpolen eller så. I större städer i Europa, i alla fall i Florens, i Berlin och i Prag, verkar de otaliga små internet-servicebyråerna (där amerikanerna sitter och kollar sin mejl) lagt till en ny tjänst till sitt utbud: tanka ur din digitalkamera här, vi bränner en CD av den. Och du kan fortsätta plåta.

Kom ihåg: det är nästan alltid tjänster som är den mest praktiska lösningen - inte mer hårdvara. Och små aktörer är snabba att identifiera ett behov och erbjuda en lösning på problem.

Permalänk | Kommentarer (1)

"The progress of economic science has been seriously damaged. You can't believe anything that comes out of the Two Sins. Not a word. It is all nonsense, which future generations of economists are going to have to do all over again. Most of what appears in the best journals of economics is unscientific rubbish. I find this unspeakably sad. All my friends, my dear, dear friends in economics, have been wasting their time."
Deirdre McCloskey: The Secret Sins of Economics (pdf), Prickly Paradigm Press

Hm.


Permalänk | Kommentarer (1)

Beror vår förmåga att utveckla språk på att den mänskliga hjärnen (till skillnad från djuren) har någon form av specifikt mentalt organ, med en inbyggd, "hårdkodad" grundläggande grammatik?

Eller är språket bara en av många förmågor som hjärnan kan förse oss med, tack vare sin generella och enorma kapacitet att bearbeta den information som den utsätts för?

Försöken att bena ut det har pågått i åtskilliga årtionden. I en ny artikel i Science hävdar Annie Senghas att studier av döva barn i Nicaragua stödjer den första hypotesen, den om en specifik medfödd förmåga att utveckla grammatik.

Forskningen kring NSL (Nicaraguan Sign Language) är inte ny; Den refereras i Steven Pinkers tio år gamla The language instinct (vilket jag för övrigt tycker är en utmärkt bra bok). Wikipedia har bra artiklar om såväl NSL-debatten som hur vi tillägnar oss språk (Language Acquisition). Judy Kegl, en av Senghas forskarkollegor, har en egen sajt med material: SignWriting In Nicaragua.

Artikeln i Science (Children Creating Core Properties of Language: Evidence from an Emerging Sign Language, Science 2004 305: 1779-1782) kräver registrering, men referat finns på åtskilliga ställen på nätet:

"At a school in Nicaragua, deaf children are speaking a new language entirely their own, but it follows rules fundamental to all languages. Researchers report in Science that without coaching, the children used language rules to create a whole new language from the raw material of gestures in order to communicate."
Ljudinslag hos NPR: Deaf Students Form New Language

"...Senghas studied a property common to most spoken and sign languages around the world: that expressions are constructed from pieces with smaller meaning."
Nature: The birth of a language

"Dr Senghas and her colleagues showed the deaf people from each of the age groups a cartoon, in which a cat swallows a ball and then wobbles down a steep road. Then they asked the participants to tell the story.

The oldest group, who invented the initial "crude" form of NSL, told it with one continuous gesture as a hearing person might.

But the younger groups did something different. They separated the movement and direction into separate signs as is done in spoken language.

'If they were just clever at learning they would have learned to do it the way they had seen it being done,' said Dr Senghas. 'But that isn't what they did - they ended up acquiring something different. They ended up breaking down the gestures into something they could build a language out of.'

This is compelling evidence that humans are predisposed to develop language in this way, say the researchers. In other words, children instinctively break information down into small chunks so they can have the flexibility to string them back together, to form sentences with a range of meanings."
BBC: Children create new sign language

Och det går snabbt. "You think it takes years and years of evolution, and then boom, one [language] emerges in a generation," säger Senghas till Nature (länk se ovan).

Invändningar mot Senghas resultat har jag inte sett ännu (dock kritik mot BBCs förenklade sätt att presentera den).

Permalänk | Kommentarer (2)

Procol Harum-DVD:n "Live at the Union chapel" har äntligen släppts (efter flera förseningar). Nära bild, utmärkt ljud ...

... och bra versioner av The VIP Room, Homburg, Weisselklenzenacht, Quite rightly so, Pandora's box, Conquistador, A whiter shade of pale och ett drygt dussin till.

Gary Brookers röst är en aning rå, men lika uttrycksfull som vanligt. Mest överraskande är hur melodiskt Geoff Whitehorns gitarrspel är.

Finns både på Bengans och på Ginza för 199 kronor (sök på sajterna för att hitta dem).

Permalänk | Kommentarer (0)

Jo, nakenchocken började väl kännas rätt sliten vid det här laget?
(Ur Svensk Damtidning)

Permalänk | Kommentarer (1)

Teknisk post: med benäget bistånd (tack Mats! tack Richard!) har Hönan nu fått ett XML-flöde där BÅDE å,ä och ö OCH formatering som radbrytningar etc verkar fungera. Kolla gärna (om du vet och bryr dig om vad det innebär). Strunta i det annars.

Flödet ligger tills vidare på adressen http://kornet.nu/blindhona/test_index.xml.
Kommentera gärna här om det fungerar, så kommer jag att göra ändringen i de ordinarie flödena under helgen.

Ännu mer tekniskt mumbo-jumbo för specialintresserade: lösningen var att i xml-templaten sätta CDATA-taggar runt allt som genereras ur Movable Type - UTOM runt description inuti item, enär MT av sig själv kastar in en CDATA-tag där. Vidare är parametern encode_xml satt till noll i varje fält och remove_html också ändrad tillbaka till noll.

Tidigare beskrivning av problem och försök till lösningar: Testa XML-flödet (jan 2004)

Permalänk | Kommentarer (1)

Idag påminner jag om vad jag efter 9/11 skrev om det kaotiska nyhetsflödet:

Ingen nättidning eller annan webbplats insåg möjligheten - eller vikten - av att föra en dementi-logg under terrordygnen den 11-12 september. Detta trots att rykten på grund av nätet spreds snabbare än någonsin tidigare, och trots att många sådana felaktiga uppgifter publicerades.
På kornet: Webben kan bli en god dementimaskin (11 okt 2001)

Permalänk | Kommentarer (1)

September 09, 2004
"Muslims rule major Swedish city

An exclusive series of translations from the Swedish press, made for Jihad Watch by Ali Dashti, who writes:

Sweden is one of the worst hit countries in Europe of Muslim immigration and Political Correctness. Now, the police themselves have publicly admitted that they no longer control one of Sweden's major cities. I have made some exclusive translations from Swedish media. They show the future of Eurabia unless Europeans wake up (...) Once-peaceful Sweden, home of ABBA, IKEA and the Nobel Prize, is increasingly looking like the Middle East on a bad day."

Dhimmi Watch, en hatsida mot islam, berättar "hur det är" i Sverige genom att sammanställa ett halvdussin artiklar från Aftonbladet, Expressen, DN, och framför allt Sydsvenskan.

Adressen är www . jihadwatch. org /dhimmiwatch/archives/003131.php. (Jag har styckat upp webb-adressen så den inte är en fungerande länk, för att inte sidan ska få högre google-ranking på grund av mig. För att se sidan: kopiera, klistra in i din webbläsares adressfält och ta bort mellanslagen.)

Den bild sajten ger av Sverige är ett land i fullständig anarki. Och att det naturligtvis är muslimernas fel.

Det verkar först vara ganska vederhäftigt. Alla länkar är noggrant utskrivna och går till verkliga artiklar i svenska tidningar. Med en snabb blick på originalen ser de ut att vara korrekt översatta. Är det verkligen så här illa?

Men det som sajten påstår vara "translations from Swedish media" är till största delen förfalskningar.

Mönstret är detsamma i nästan alla exemplen, och därför värt att granska. Början av varje översättning - den första meningen eller så - är i stort sett korrekt. Därefter smyger "Dashti" skickligt in sina egna tillägg, utan markering.

Den första länken i sammanställningen går till Aftonbladets text "När vi kommer för att hjälpa spottar de på oss". Ingressen börjar "Polisen erkänner nu att de inte har kontroll över situationen i Malmö". "Översättningen" på jihadwatch lyder:

Malmø, Sweden. The police now publicly admit what many Scandinavians have known for a long time: They no longer control the situation in the nations's third largest city. It is effectively ruled by violent gangs of Muslim immigrants. Some of the Muslims have lived in the area of Rosengård, Malmø, for twenty years, and still don't know how to read or write Swedish.

Men artikeln säger inget alls om "Muslim immigrants" - det är "Dashtis" eget tillägg. Att polisen också säger ("publicly") att det är för enkelt att skylla på invandringen och att andra stadsdelar än Rosengård också är drabbade är däremot inte med i referatet.

Den andra länken, artikeln "Utflyttningen från Malmö den högsta på 30 år" från Sydsvenskan", "översätts" så här:

The number of people emigrating from the city of Malmø is reaching record levels. Swedes, who a couple of decades ago decided to open the doors to Muslim "refugees" and asylum seekers, are now turned into refugees in their own country and forced to flee their homes.

Den första meningen motsvarar ungefär vad som sägs i artikeln. Men den andra är rent påhitt. Originalet säger inget alls om muslimer; och inte heller att svenskarna "tvingas fly sina hem".

Tredje länken; samma mönster. I översättningen av ledaren Inga svenska getton (Sydsvenskan) är den första meningen korrekt:

All of the 600 windows at one of the schools in Malmø have been broken during the summer holiday.

Men slutet av referatet finns inte med i Sydsvenskans text:

Earlier this year, a boy of Afghan origin had made plans to blow up his own school.

Efter detta följer två referat som inte är "förbättrade"; det behövs knappast nu när ramen är satt och spikad, och lite återhållsamhet ökar förmodligen trovärdigheten.

Men i den sista länken kan förfalskaren inte hålla sig längre: utdraget ur Ulf Nilssons krönika Anna Lindh dog förgäves är korrekt översatt - fram till första kommatecknet:

Rapes in Sweden as a whole have increased by 17% just since the beginning of 2003, ...

- men sedan följer rasistens egna tillägg:

... and have had a dramatic increase during the past decade. Gang rapes, usually involving Muslim immigrant males and native Swedish girls, have become commonplace. Two weeks ago, 5 Kurds brutally raped a 13-year-old Swedish girl.

Ulf Nilsson skriver ingenting alls om unga muslimska män och inget om kurder som våldtar en trettonåring.

Tekniken är alltså att först vara korrekt. Därefter att lägga till egna påståenden i de "översatta" artiklarna. Vidare att försiktigt böja vad som sägs i originalen för sina egen syften: "kriminella gäng" blir "criminal gangs of immigrants", "invandrare" blir "muslims", "flytta" blir "tvingas fly", och så vidare.

Resultatet kan vara ganska övertygande - särskilt för en osäker person, eller någon utan förstahandskunskap. Bland kommentarerna kan man läsa saker som "I am left practically speechless to read about islam in sweden" och "Malmo sounds like hell on earth. What a nightmare!"

"Dashti" skulle förstås mycket väl kunna påstå att hans tillägg också är sanna (trots att de inte finns med i vad han kallat är översättningar). Att hoppa från tuva till tuva på det sättet när man blir bemött är typiskt för rasisternas sätt att argumentera (se också i kommentarerna under den tidigare Blind Höna-notisen "Reaktionär mysticism är inget alternativ).

I grunden ligger naturligtvis rasisternas hopklumpning av människor: alla invandrare eller kriminella är i deras föreställningsvärld muslimer, och omvänt är därför alla muslimer också kriminella (se i kommentarerna till inlägget: "ALL cultures I know of are superior to Muslim culture. The Islamic world is an universal failure..." (...) "I see all Muslims, regardless of how benign they may be, as a threat to me and my civilisation").

Läs alla kommentarer - det är påfrestande men nyttigt. "Let us remember that ALL our countries are threatened by Islamic Monster" ... "The answer to this problem: 1. Send in the army. Round up the neanderthals.."

I kommentarerna läggs också en rad nya påståenden till de ovan - t.ex. "Swedish national radio is broadcasting an Islamic sermon in Swedish every morning". Visserligen utan källhänvisningar här, men nu är ju trovärdigheten redan förankrad.

I kommentarerna ber också läsare om att adresser till svenska webbloggar, för att sprida sitt budskap, "eftersom svenskarna inte får tala om problemen":

Ali Dashti - for God's sake, man, post some Swedish internet blogs where we can post links to jihadwatch.org - if you just put up links, more people will come and see them, and there's a LOT of Swedes ith EXCEPTIONAL English skills. You see, we don't even need to add arguments - just POST THE SITE. The Swedes will find it themselves, since theyre not allowed to talk about it. Get the word out! Geoff

Där ges länken bland annat till Blind Höna. Än så länge har dock kommentarerna inte ramlat in. Rasisterna håller sig kanske trots allt gärna för sig själva.

Fler texter om Malmö:
Multikulturellt Malmö i USA-press, 31/10
"Malmö i Fox News", 26/11.
Fortsatt kampanj kring Malmö hos Dhimmiwatch, 30/11.
Fox ljuger om den muslimska "explosionen", 30/11.

Permalänk | Kommentarer (23)

Klockan tre minuter över tio, mitt under seminariet, börjar mobiltelefonen vibrera i fickan. SMS. Jag smyger upp telefonen och kikar ner.

"KATASTROFLARM" lyser det emot mig på skärmen. RING - och så ett telefonnummer jag inte känner igen.

Häpet visar jag det för kollegan J. Han blir mer skärrad än jag och väser åt mig att sticka ut och ringa. Jag ursäktar mig, tränger mig fram i bänken och går ut.

Jag ringer numret men det är upptaget. Vad kan det vara? Provar igen, fortfarande upptaget. Kan det gälla barnen? Det verkar inte stämma. Jag ringer 118 188 och frågar vem som har numret som finns i sms:et. "Det numret går till SOS Alarmering i Stockholm", säger nummerupplysningen.

Vad kan detta vara?

Jag ringer numret igen. Klockan är nu 10.08:37. Nu svarar en röst.

- Hej, jag har fått ett sms som det står katastroflarm på..., säger jag.
- Ja, det är krislarm. Ni ska samlas i Hus A, våning 1, säger operatören på SOS-centralen.
- Jaha... undrar jag. Jag kan inte tro att detta egentligen gäller mig. - Ursäkta, undrar jag - hus A? I vilken stad?

Operatören börjar fråga mig var jag jobbar. - Har du verkligen inget med SJ att göra, undrar han. - Nej, svarar jag, fortfarande förbryllad. - Var det Magnus du sa att du hette? frågar operatören. - Nej, Jonas, svarar jag. - Och du jobbar inte på SJ eller Green Cargo? - Nej, jag har inget som helst med SJ att göra. - Okej, jag återkommer, säger rösten i luren. Samtalet har pågått ett par minuter.

Jag går tilbaka in till seminariet och tränger mig ner. Det är uppenbart ett misstag och jag räknar med att någon kanske ringer upp senare och reder ut varför det blivit fel.

Men efter bara några minuter ringer operatören upp igen. Klockan är nu 10.14:48. Han är lika förbryllad som jag, frågar återigen vad jag heter och var jag jobbar men framhåller igen sin instruktion att jag ska ta mig till hus A, våning ett, och dessutom ringa Krister. Jag har förstås ingen aning om vem Krister är heller. Detta samtal tar två minuter.

Jag lägger på och ringer min vän på den stora tidningen och undrar om han vet vad som hänt. Jag får strax besked om tågolyckan i Kristianstad.

Media berättar att tågolyckan inträffade tio minuter över nio. Larmet kom exakt 10.03:30 - nästan en timme efter olyckan. Om det är snabbt eller långsamt vet jag förstås inte.

Kanske jag har ett mobilnummer som med en siffra skiljer sig från någon i SJs krisstab? Jag vet inte. Jag vet inte om larmet kan ha gått ut till flera felaktiga nummer.

Men kan väl anta att åtministone någon som borde blivit kallad inte sitt meddelande. Dessutom upptogs operatörens tid och en telefonlinje av att prata med mig helt i onödan - sannolikt var det väl också andra larmade som försökte komma fram till SOS-centralen för att få besked om vad de skulle göra.

Det är inte så förtroendeingivande.

Permalänk | Kommentarer (5)

" '...The Stangt must be the houseband!' And a word was born. Now, when we want to say that the lettuce has expired, it is stangt."
konovalenko: Tre Kronor is Stangt (7 sep)

Inte nog med att alla bra hockeyspelare tas över av transatlanterna (men hur bra blir det då? Storstryk mot Tjeckien.. hmpf!). Nu vill konovalenko också hämta över ordet "stangt". Jag säger att vi ska begära en rejäl transfersumma, att trösta oss med. Eller för att kunna köpa tillbaka några av spelarna? Foppa kom hem, allt är förlåtet!


Permalänk | Kommentarer (4)

Jo, för all del, det är intressant med semantiska fenomen som "pluppar". Men egentligen - att skriva om det när hundratals barn mördats kallblodigt i Beslan blir förstås ändå perverst. När man bara borde skrika ut sin vrede, vråla "Varför, era jävlar? Varför?".

Mitt lama försvar är att jag var bortrest sedan före helgen, utan uppkoppling, ingen el och ingen tv och inte ens tidningar. Men kanske är jag också för förtvivlad för att kunna tillägga något av värde.

Jag brukar inte skriva så mycket om bloggning i sig - meta-bloggning - men låt mig göra ett undantag. Vad ska man ha bloggar till egentligen? Vad fyller de för funktion?

I somras - medan hönan flaxade runt i världen - uppstod en debatt om bloggar. Mikael Pawlo kritiserade svenska bloggar för att inte skriva om folkmordet i Sudan. (Folkmordet bloggarna glömde). Fast han noterade att jag nämnt det (se Blind Höna: Folkmord i Sudan).

Pawlo följde upp debatten i en andra krönika (Blogging för the lucky few) och gav lite avslutande kritik.

Jag tycker nog Pawlo har rätt på sätt och vis. Vi borde ha skrikit (ja, skrikit, inte skrivit) mer och högre om Sudan. Men det gäller alla svenskar - bloggande eller inte. Och medier.

Men Pawlo har fel - eller blandar ihop olika saker - när han pratar om journalistik, tycker jag:

"Det är kanske därför de svenska bloggarna är så långt från de företrädesvis amerikanska visionerna om att bloggarna för alltid skall förändra det journalistiska landskapet och att vi genom dem ser en ny typ av journalistik. Bloggande som gräsrotsjournalistik fungerar helt enkelt inte i Sverige..."

Det finns få webbloggar som ägnar sig åt journalistik - även i USA, menar jag.

Journalistik är hårt arbete. Att självständigt samla in fakta, och kontrollera dem. Slita skosulor, prata med folk, ringa runt, kolla igen. Sitta på myndigheter och läsa diarier, begära fram handlingar. Det tar tid. Riktig tid, arbetstid, sådan som man måste få betalt för, för att barnen ska få gröt och polkagrisar och iPodar.

Eftersom ingen av oss får betalt för att blogga ... gör vi inte sådant. Inte ens de amerikanska försörjda bloggarna gör det. De får betalt för att sitta. Och trycka på tangenterna. Och tycka.

Det borde vi alla dock gjort mer kring Sudan, visst. Tycka. Men det är opinionsbildning. Inte journalistik.

Det verkliga problemet är snarare att även etablerade media i alldeles för liten utsträckning ägnar sig åt journalistik. Riktig journalistik. I de stora nyhetsfabrikerna serieproduceras "nyheter" alltmer strömlinjeformat. De kopieras från de stora nyhetsbyråerna, putsas och slipas ner lite till. Mellan journalister - inte lika villigt utåt - finns en skamsen medvetenhet om i vilken hög grad man skriver av pressmeddelanden eller reflexmässigt reagerar på "utspel" från än den ena, än den andra parten.

Jag känner inget stort behov av "ny" journalistik. Däremot skulle jag vilja ha mer riktig, "gammal" journalistik. Av heltidsanställda murvlar, som får frihet och tid. Och som gärna får skriva i "riktiga" media - på papper eller något annat medium; vem bryr sig egentligen? Men det betyder inte att webbloggar är onödiga, och inte heller att de är bara hype.

Nej, vad webbloggarna erbjuder - när de är som bäst - är inte journalistik utan något annat.

De erbjuder kontext - sammanhang. Och det är en lika stor bristvara i dagens media som riktig journalistik.

Mediaflödet idag är extremt sönderhackat. Händelser och påståenden presenteras styckvis - ofta utan sammanhang. Vi lever i en mediavärld där det inte är något konstigt att Expressen.se på förmiddagen kan publicera en artikel om att "massförstörelsevapen hittade i Irak", och på eftermiddagen en annan artikel om att "massförstörelsevapen inte hittade i Irak" - utan att den andra är en dementi på den första, eller ens låtsas om att den finns. Två helt separata artiklar, med motsatta budskap, med olika källor, olika skribenter - och inte ett enda försök att försöka väga påståendena mot varandra, värdera dem (se Blind Höna: Expressen kollar inte en bra story från Rupert Murdoch).

Inget sammanhang. En världsbild i skärvor.

Inte för att webbloggar förklarar hela världen. Men det har visat sig, tycker jag, att de kan erbjuda åtminstone ett visst mått av sammanhang.

Eller, egentligen, flera olika sorters kontext.

En sort är sammanhang över tid. En bloggare som Billmon på Whisky bar skapar sammanhang genom att citera vad George W Bush (eller andra i hans administration) säger en viss dag, och kontrastera det mot vad han sa förra månaden, eller förra året (se via Blind Höna-notisen Självsnärjd). Effekten är ofta slående. Men lika överraskande är ofta varför inte etablerade media gjort samma sak - se Vad gör journalisterna?. Men medias minne är kort och fragmentiserat.

I andra fall har han gått längre tillbaka, och visat på likheter mellan hur Bush's regering ursäktar sin behandling av fångar och vad bolsjevikerna i Sovjet sa om sina internerade på trettiotalet (se "Room Service")...

Vad jag försökte göra, helt otillräckligt, när jag helt kort tog upp Sudan, var att ge det ett sammanhang: med folkmordet på armenierna 1915. En annan sorts kontext kan man kanske kalla sammanhang i rummet. Det är vad man får genom att läsa till exempel Riverbend, kvinnan som bloggar från Bagdad. De små skärvor av nyheter om bomber, våld, kidnappningar, el- och vattenbrist i Irak som förmedlas av etablerade media får en helt annan, rikare betydelse när de kittas in i den ram, som ges av en person som faktiskt är hemma där, som kan språket, känner människorna.

En tredje sorts sammanhang är den som kommer sig av att en bra webblogg presenterar världen och nyhetsflödet filtrerat genom en person: hennes intressen, temperament och världsbild. Det är det som Stefan Geens är inne på när han skriver att

"I can unplug completely from Swedish media for the duration of the summer vacation, secure in the knowledge that should important investigative reporting surface, my favorite blogs will have it."
Stefan Geens: The winning ticket

Världen sedd av en person - på det sättet påminner förstås webbloggar om de krönikörer som etablerade media håller sig med. Men det finns flera skillnader. Tidningarna brukar rotera sina krönikörer: en Guillou på måndagar, en Hakelius på tisdagar, en Hamilton på onsdagar. Med en krönika i veckan blir det inget riktigt sammanhang; det blir för glesa nedslag i omvärlden. En bra webblogg är kontinuerlig på ett helt annat sätt. Den har också ofta ett lite större täckningsområde: skriver man ofta kan man täcka in lite mer. Slutligen är en webblogg vanligen mycket generösare med länkar till andra. Det gör webbloggen till ett något ödmjukare medium; och generellt en bättre plats för att bilda sig en egen åsikt om världen.

Kontinuiteten, varje-dags-perspektivet, gör att bloggen ligger nära ledarsidan i karaktär. Är det något en ledarsida vill numer - när de påstår sig vara "oberoende" från partisystemet - är det väl just att ge en sorts sammanhang i tillvaron. Men samtidigt är ju de flesta ledare osignerade, och däeför en aning officiösa. Det djupt personliga saknas. Men det är ingen slump att Sveriges första "riktiga-media-blogg" är en ledarsidesblogg.

Eftersom bloggen är personlig påminner den faktiskt lite om de allra första tidningarna; de som växte fram kring kaffehusen i England och Frankrike. Drivna av en ensam redaktör som skrev i stort sett allt själv - och om allt. Bloggaren är publicistens återkomst till världen, snarare än någon sorts "ny journalist".

Den personliga blandningen, världen filtrerad genom en tänkande individ. Det jag väljer att skriva har nästan alltid samband med något av mina bärande, genomsyrande, övergripande intressen, min syn på världen. Jag försvarar därmed mitt skrivande om pluppar: i grunden handlar det om intresset för kommunikation - och att utforska språket som medel för kommunikation. Vart leder det här oss? Tja, kanske till en mer realistisk diskussion om vad bloggar är och kan vara och vilka olika sorters som kan finnas. Bloggen är en form. Den kan fyllas med olika innehåll, ha olika struktur och inriktning. Den kan användas för journalistik - gräsrots- eller trädtopps-journalistik. Den kan användas för opinion.

Men om något är nytt med webbloggen är det varken opinion eller journalistik. Det är i stället de fall när bloggen används som ett helt nytt verktyg för kunskapsdelning: det oegennyttiga delandet av upptäckter, resurser och anteckningar som jag primärt gör för min egen del, men fritt ställer till andras förfogande.

Det är en funktion som faktiskt är helt ny. Och med spännande tillämpningar.

Permalänk | Kommentarer (9)

För ett tag sedan skrev jag om ett litet ord som ordboksredaktörerna glömt: "Se där en plupp" ( 28 juli) - och en hel del kommentarer trillade in.

I går ägnade Viveka Adelswärd språkspalten i Svenska Dagbladet åt pluppen och Blind Höna (tack för det!).

Den samlade språkliga expertisen som i juli försökte utröna vad en plupp kunde vara (och inte vara) kom fram till (om jag får sammanfatta) att en plupp är rätt liten, ofta färgglad - men också att den ofta har den egenskapen att den ska fästas vid eller passas in i något annat, någon större del. (Viveka Adelswärd exemplifierar med det lilla "låset" för örhängen som sticks genom ett hål i örsnibben).

Det verkar rimligt; och när jag så blev bjuden på oliverna på bilden (tack Inga!), insåg jag att den här fyllningen verkligen måste vara arketypiska pluppar. Chili-plupp-fyllda oliver - jättestarka!

Permalänk | Kommentarer (4)

... internationella Pappa-var-en-rullande-sten-dagen:

It was the third of September.
That day I´ll always remember,
yes I will...

Fira med lämpliga frestelser.

Fler sånger för dagen på Song of the day - för närvarande 110 sånger som totalt täcker 77 dagar. Vet du fler? Skicka in den...


Permalänk | Kommentarer (2)

Uppdatering kring seti-projektet (se "Distribuerad datorkraft"): Leta efter intergalaktisk flaskpost i stället för radiosignaler, föreslår forskaren Christopher Rose:

"If haste is unimportant, sending messages inscribed on some material can be strikingly more efficient than communicating by electromagnetic waves."

CNN: Researchers: ET should write, not call (2 sep 2004).

Permalänk | Kommentarer (0)

Jag har fört ett vindlande resonemang om girighet (se till exempel Girighet i girot?). Nu skriver Bengt på "När jag ändå har ordet" om

"...en bekväm utväg som kunnat försvaras och motiveras med lysande teoretiska analyser, ofta från nobelprisade ekonomer och framgångsrika och populära politiker, främst Reagan och Thatcher och vars yttersta konsekvens formulerats som: greed is good."

Vad handlar det om? Jo, Bengt resonerar kring Carl Hamiltons bok Det infantila samhället - "en genomlysning av en fundamental förändring i vår syn på barn och vuxna" enligt förlagsreklamen på Prisma. Bengt igen:

"Hamiltons bok är skrämmande. Under läsningen slås man upprepade gånger av insikten: just så här är det, här har han identifierat processer som långsamt fräter sönder social struktur och mänskliga värden. Analysen är övertygande, exemplifieringen skrämmande. Förklaringsmodellen saknas dock.

(...) Föräldrar, skola, myndigheter, företag och politiker [har] numera abdikerat sitt ansvar för familj, elever, medborgare, anställda, kunder och väljare till förmån för en bekväm tro på något slags självreglerande mekanismer, som ofta då tar formen av en fri och oreglerad marknad. (...)

Vi menar att det är denna möjlighet att med bevarat anseende komma ifrån ett impopulärt, bevärligt och dyrbart ansvar och i stället försöka tillfredsställa sina egna behov och önskemål som förklarar mycket av den samhälleliga uppgivenheten. Hamilton rör sig hela tiden på mikroplanet men han gör det på ett sätt som skakar om. Man förstår att recensenter och kommentatorer blivit obehagligt berörda när någon säger rent ut att äktenskap och föräldraskap faktiskt är livslånga åtaganden som borde sätta tydliga gränser för parternas möjligheter att leva s.k. 'vuxenliv' och 'förverkliga sig själv'."

Läs hela på "När jag ändå har ordet": Barfotabarn (26 aug 2004).

Permalänk | Kommentarer (0)

Steven Berlin Johnson om framtidens välgörenhet:

"In years to come, we'll still send our checks off to the Nature Conservancy and the Salvation Army, but our most important contributions may come in the form of our unused processor cycles.

Think of all the good your computer will be able to do while you kick back and relax. Supporting experimental art or medical research is just the beginning. Eventually you'll have a broader palette of causes to choose from, such as projects analyzing the effects of global warming or modeling solutions for the problem of third-world debt.
The sci-fi shelves are amply stocked with books about machines ganging up to destroy humanity. But an alternative future is emerging in which computers join together to keep the humans alive.

Of course, if a distributed-computing network stumbles across the cure for cancer, the question will inevitably arise: Can you split a Nobel Prize 2.5 million ways?"
Discover: Sheep in Shining Armor (aug 2004)

För att ha en chans till pengarna, anslut dig via grid.org.

Å andra sidan, här är ett problem (och en idé för en thrillerförfattare att stjäla): hur vet vi att de där beräkningarna vi lånar ut vår dator till verkligen är beräkningar kring smittkoppsvirus eller cancermedicin? Tänk om det i hemlighet egentligen är ett terrornätverk som behöver beräkningskraft till en atombomb? Eller en säkerhetstjänst som vill knäcka ett fiendelands koder eller hitta mönster i miljoner avlyssnade telefonsamtal eller mejl? Hur skulle du veta skillnaden?

Ett annat problem är ju att systemet - som så många andra lite utopiska idéer om hur framtiden kommer att bli ljusare och bättre - förutsätter att alla är välvilliga och goda. Anta om någon med vett och vilje manipulerar sin dators beräkningar? (Om du inte tror att det finns sådana människor, tänk datorvirus, crackerattacker, kommentarspam på webbloggar...) Räcker det med en uppsättning felaktiga data för att ett helt projekt ska haverera? Och hur ska forskarna veta om det sker?

Den första processen av detta slag var seti@home, ett sökande efter tecken på intelligent liv i radiosignaler från universum. Häromdagen kom rapporter om att sökningen hittat något intressant - "the best candidate yet for a contact by intelligent aliens in the nearly six-year history of the SETI@home project", skriver Nature (Mysterious signals from 1000 light years away, 1 sep 2004). Men:

"There is also the possibility of fraud by someone hacking the SETI@home software to make it return evidence for an extraterrestrial transmission. However, [the signal] was seen on two different occasions by different SETI@home users, and those calculations were confirmed by others. (...) The unusual characteristics of the signal also make it unlikely that someone is playing a prank."

Så hälften av beräkningskraften kanske måste användas för att kontrollera den andra halvan...

I vilket fall som helst dementeras uppgifterna om signalen nu som överdrivna:

"'It's all hype and noise,' said its chief scientist, Dr Dan Wertheimer. 'We have nothing that is unusual. It's all out of proportion.'"
BBC: Astronomers deny ET signal report, (2 sep 2004)

Associerat: Steven Johnsons egen webblogg på www.stevenberlinjohnson.com.


Permalänk | Kommentarer (0)

"Now that the World Cup of Hockey is on, I miss the CCCP (the USSR). Why did Reagan have to go and break up the greatest hockey team there ever was?"

Vem saknar Sovjetunionen? Min vän Pehr - som brukar kommentera här på Blind Höna (se till exempel Girighet i girot)!

Äntligen har Pehr också en egen (engelskspråkig) blog, med namnet lånat från en sovjetisk målvaktshjälte. Kolla konovalenko för svensk-amerikanska "musings on hockey, politics, the world, more hockey, and occasionally art" (och dessutom en idolbild på Makarov, Larionov, Krutov, Kasatonov och Fetisov).

Uppdatering: Konovalenko har bytt adress och länken ovan har rättats. Tyvärr tycks bilden på superfemman ha tappats bort i flytten.
Permalänk | Kommentarer (1)

Japanska varuhus använder musik som kodade meddelanden till personalen:

"When a daily sales target is reached at Shimonoseki Daimaru, the theme from 'Rocky' reverberates. And a muzak version of 'I Was Born to Love You,' by Queen, familiar as the theme of the popular TV drama series 'Pride,' is heard when monthly targets are met.

Yamakataya department store in Kagoshima Prefecture also plays uplifting music when its daily sales target is reached.

'Since we started to play the signal song, staff members have become more interested in the entire store's business,' says Shimonoseki Daimaru's Yamaguchi.

Iwataya department store in Tenjin, a shopping district in Fukuoka, plays 10 signal tunes to communicate with staff. (...)

A 34-year-old women's goods clerk says: 'At first I used to forget what some of the tunes meant, but now I know exactly what the signals are.' "
asahi.com: Hidden messages: Store muzak not just designed to lull shoppers, it's also a signal (1 sep 2004)

Värt att notera:

Det är alltså lättare att begripa meningen hos en mer komplex kod - ett musikstycke - än hos en skenbart "enkel" signalkod. Kommunikationen bygger på kunskap som medarbetarna redan har (Rocky=framgång).

Dessutom är alldeles säkert den emotionella aspekten viktig i sammanhanget. Musik är laddad med känslor - inte bara med data.

Feedback på den egna prestationen ökar alltså engagemanget hos personalen för företaget som helhet. Det är välbekant. Men är det något speciellt med det här systemet - och varför skickar man inte bara ett mejl till varje kassaterminal?

Jag är ganska säker på att det finns en poäng i att göra detta till en delad upplevelse. Alla hör musiken samtidigt, och alla vet att alla andra också hör musiken just då. Man kan vända sig till sin kollega och le direkt, göra hi-five... När meddelandet om framgången delas lika av alla, känns också prestationen som en gemensam seger.

Richard Saul Wurman, veterligen den förste att kalla sig informationsarkitekt, berättar i boken Information Anxiety om ett sjukhus som spelade Brahms vaggvisa över det interna högtalarsystemet varje gång ett nytt barn föddes på BB-avdelningen. Det fick alla att stanna upp och le, skriver han. I en miljö präglad av lidande och död var kanske det en viktig påminnelse om ett konkret glädjeämne.

Associerat:

• Mer om icke-verbala gränssnitt på Blind Höna: Datorn som kan säga nej utan att prata
• Något om Wurman i På Kornet-artikeln "Vad är informationsarkitektur?"
• Bebisar som underlättare av kommunikation: Blind Höna-notisen Vikten av till synes triviala saker

Permalänk | Kommentarer (0)

"Novgorods invånare skrev korta meddelanden på näverbitar om alla slags glädjeämnen och bekymmer i livet. (...) Människor ur alla samhällsklasser kunde skriva, såväl stormän och bönder som hantverkare och tjänare. Dessutom är det påfallande många kvinnor skrev brev.

- Det krossar en del fördomar om medeltiden, säger Andrej Zaliznjak, en av världens främsta experter på näverbreven."

Vetenskapsradion i Sveriges Radios P1 hade igår (31 aug 2004) ett inslag om de medeltida näverbreven från Novgorod: Näverbrev om vardagslivet i 1000-talets Novgorod. Åtminstone denna vecka går det fortfarande att lyssna på inslaget på SRs sajt.

Jag skrev om näverbreven i april 2004 i Blind Höna-notisen Näver - säg näver igen. Där kan du också se fler bilder på näverbrev och från utgrävningarna.



Permalänk | Kommentarer (0)

"The light is bright enough in DanF's living room to find the bathroom at night when Skippy is running. Run Skippy, run!"

Hamstern Skippy kan ännu inte generera energi nog till en batteriladdare. Men behöver du en hamster-driven nattlampa finns de fullständiga instruktionerna för ett hemmabygge hos otherpower.com: Hamster-Powered Night Light.

(Länken via Guardians Onlineblog)


Permalänk | Kommentarer (0)

Ny teknik får regelbundet skulden för allsköns samhällsproblem (video = våld, internet = barnpornografi, och så vidare). Frågan är om detta är ytterligare en "det är nätets fel":

"Internet sites such as Friends Reunited are unwittingly fuelling a surge in marital break-up as bored husbands and wives contact old flames, relationship counsellors warned yesterday as official figures showed divorce has reached a seven-year high.

The marriage guidance body Relate said Britain's long working hours and ease of internet access provided increasing opportunity for a disaffected spouse to seek out an alternative relationship.

It was easier than ever for one or both partners to find an excuse to stay late at the office - or log on to the internet to scan for romance - instead of sorting out the emotional problems of the marriage."
Guardian: Divorce rate surges as friends are reunited (1 sep 2004)

... eller om det ligger något i det. Att tekniken förändrar våra sätt att leva - och älska - är säkert, som Jan Kallberg noterat (se Blind Höna-notisen "Tekniken och kärleken", 7 mars) - frågan är bara hur.

Friends Reunited är inte en dejtingsajt (där man vanligen är anonym tills man bestämmer sig för att träffas), utan ett sätt att hitta gamla skolkompisar, grannar och liknande:

"Christine Northam, a spokeswoman for Relate, said: 'A lot of people have a rosy impression of the first relationship they had at school or college. If they are feeling unhappy with their partner, they begin wondering what it would have been like if they'd stayed with the old flame.' "

Se också på Blind Höna om britternas "shag phone".

Permalänk | Kommentarer (0)

Första september. Definitivt ny säsong. Höststädning, omstart, nystart.

För den som vill storstäda hela livet, inte bara de dammiga hörnen i lägenheten, erbjuder betterme.org (affärskonsult från San Fransisco) en 100 punkters checklista för ett bättre liv - något som känns som en blandning mellan en "älska dig själv"-artikel i kvällstidningens söndagsbilaga och levnadsegler för någon sträng religiös sekt:

"Are you ready to clean up your life?

The Clean Sweep Program is a checklist of 100 items which, when completed, give one complete personal freedom."
Better me: Clean sweep assessment

Bland punkterna finns:

• My hair is the way I want it.
• I back up my hard drive at least monthly.
• I don't rush or use adrenaline to get the job done.
• Any parking tickets, alimony or child support are paid and current
• I do not judge or criticize others.

I enlighet med den sista punkten tänker jag inte döma. Nog vore det trevligt att ta itu med allt som de listar - även om det kanske inte leder till "complete personal freedom" i livet. En liten detalj bland de hundra punkterna för ett bättre liv är dock lite oroande, tycker jag:

• My will is up-to-date and accurate.

Kanske är det ett viktigt orosmoment att eliminera för en del. För det är ju som Vladimir Vysotskij skriver i "Den döde" (i Carsten och Ola Palmærs tolkning):

"... bara den döde är fri, fri, fri."

(Tack, Nils, för länken!)

Associerat på Blind Höna: I dödsriket


Permalänk | Kommentarer (0)