I ICA-affären i Hemse, centralort på södra Gotland, får jag en smärre lingvistisk chock.

De stora, officiella, röda ICA-bokstäverna, monterade i relief på väggen ovanför bröddisken, säger: "Bröi". Ovanför läsk- och öl-avdelningen står det "Dricke" och ovanför tidningarna "Teiningar". Ovanför mjölkkylen "Majaräi".

Det är inte så ovanligt att butiker på Gotland använder lite gutamål eller dialektal stavning i marknadsföringen. Men det brukar gälla mindre butiker, och ofta handskrivna affischer, annonser i turistbladen och liknande.

Det är första gången jag sett att en stor, nationell kedja låtit en del av sitt annars så standardiserade utseende ge vika för en dialektal variant.

Överraskningen blir dessutom större eftersom alla tillfälliga plakat och affischer utanför butiken är på rikssvenska. "Välkommen till Högbyhallen" står det - inte "Välkummen te".

Finns det ICA-butiker i Jämtland där skyltarna är på jamtska? Dialektala ICA-inredningar i Skåne, i Dalarna eller andra delar av landet där man håller dialekten högt? Hur är det med ICA-affären i Älvdalen?

Sen kan man fundera på om skyltarna verkligen kommit till för gotlänningarna, eller om det mest är lokalfärg och exotism för turisterna.

"Teiningar" och "dricke" är ju rätt begripligt, även för fastlänningar (även om det kanske borde stavas "teininggar").

Men vad tror du man kan hitta under de här gutniska skyltarna? Gissningar välkomna!

• Flagar
• Plucknassel
• Godagar
• Främnes

Länkar: Mer gutamål på webben: gutamålsgillets hemsida. Missa inte listan med nygutniska ord, där "internet" har fått översättningsförslaget "världsgane" ("garnet", alltså nätet - med samma betydelse som det har i "fiskegarn").

Permalänk | Kommentarer (4)

Under förtexterna till "Den engelske patienten" (som visades i SVT igår) smeker en pensel fram en simmande figur på den röda klippväggen i den sahariska ökengrottan. En kvinnoröst sjunger, a capella, en ornamenterad, slingrande melodi på ett främmande språk.

Men det är inte arabiska, som man kanske tror först, utan ungerska: "Szerelem, szerelem" ("Kärlek, kärlek").

I filmen spelar greve Laszlo de Almásy (Ralph Fiennes) sången för Katharine Clifton (Kristin Scott Thomas) på sin 78-varvsgrammofon. Det låter som en autentisk stenkaka från trettiotalet, med lagom mycket knaster och brus.

Det kunde kanske ha varit en gammal inspelning - men knastret är pålagt i efterhand. Det är fantastiska sångerskan Márta Sebestyén som sjunger i en inspelning med folkmusikgruppen Muzsikás från 1986. Fanns på LP:n "Nem arról hejnallik, amerröl hajnallott..." på det gamla statliga Hungaroton (en skiva som är roligare än sitt rätt trista omslag). Den har återutgivits av Rykodisc under titeln "The prisoners song" (Ryko/Hannibal HNCD 1341), men går nog inte att få tag på.

Däremot har amazon.com soundtracket till filmen - och framför allt CD:n "The Best of Márta Sebestyén: Voice of "The English Patient". På den finns också Márta Sebestyén och Muzsikás kanske vackraste inspelning: "Repülj madár, repülj" (Flyg fågel, flyg) - och på Amazon kan man till och med provlyssna på den.

Och vill man höra Muzsikás och Márta turnerar de i Polen, Ungern, Italien och i Holland i sommar - turnéschemat finns på deras sajt (se ovan).

Uppdatering (för fullständighetens skull): "Szerelem, szerelem" spelas verkligen i grammofonscenen, men det verkar råda lite förvirring beträffande sången under förtexterna. Möjligen är det i stället "Én csak azt csodálom", en sång som också finns på "Prisoners song"-skivan - men inte i den version som finns med i filmen. På "The Best of Márta Sebestyén" finns den dock med i filmversionen ... var den än nu används i filmen, i början eller i slutet.

Permalänk | Kommentarer (3)

Midsommar 2002: Zen i avstavningsprogrammet
Midsommar 2003: Trestämmig p*rr

Permalänk | Kommentarer (1)

Det finns ett annat verb, som är släkt med det nya verbet "att såja": verbet "att bara". Som i "jag ska bara":

- Har du inte barat färdigt så vi kan komma iväg?
- Han måste bara lite innan vi kan åka.
- Jag är så trött på hennes barande.
- Han barade i säkert en kvart medan taxin stod nere på gatan och tickade pengar.

Permalänk | Kommentarer (0)

"... a band so great that it coaxed half a million boomer listeners out of retirement...."
NY Times om Wilco: The Ever-Expanding Legend of Wilco, 20 juni 2004

Ny skiva släpps på tisdag.

Permalänk | Kommentarer (0)

Jag har uppdaterat och ändrat RSS-flödena till Blind Höna. Det finns nu såväl flöden med hela inlägg som flöden med utdrag, både i RSS 1.0 och 2.0-formaten. Sammanlagt 4 flöden - se nedan i högerspalten. Mejla mig gärna och berätta huruvida detta funkar eller om något behöver justeras. (Eller notera bland kommentarerna, förstås.)

Permalänk | Kommentarer (2)

I Mongoliet vill de flesta ha samma namn:

"For more than 80 years, everyone in Mongolia was on a first-name basis. After seizing power in the early 1920s, the Mongolian Communists destroyed all family names in a campaign to eliminate the clan system, the hereditary aristocracy and the class structure.

Within a few decades, most Mongolians had forgotten their ancestral names. They used only a single given name - a system that eventually became confusing when 9,000 women ended up with the same name, Altantsetseg, meaning "golden flower." (...)

In 1997, a new law required everyone to have surnames [and] Borjigin, the tribal name of Genghis Khan, has become the most popular name in the country. It means 'master of the blue wolf,' a reference to Mongolia's creation myth.

'Everyone wants the name Borjigin, as if they have some connection to Genghis Khan,' said Serjee Besud, director of Mongolia's state library and a leading researcher on surnames."
Globe and Mail: Mongolians seek to make a name for themselves, 12 juni

... men gör Google att alla i väst vill alla ha unika namn?

"Having a common name can be a challenge for getting an accurate Google assessment. Google doesn't discern between John Smith the upstanding CEO of Acme, Inc. and John Smith the serial killer ... will parents in the future be creating one-of-a-kind names for their children to ensure accurate Google results?"
marketingprofs.com: Google, the Verb, 4 maj 2004

Och vad sökte de som googlade mig - och alla andra med samma namn - fyra gånger mellan klockan 18 och 19 just i torsdags?



(Länkarna via mymarkup och boingboing)

Permalänk | Kommentarer (6)

... den här var (till skillnad från doktor Frank) rätt läsvärd:

Putting Conservatives on the Couch: Transactional Analysis and the Torture Apologists

"...the reactions of movement conservatives from Victor Hansen to Newt Gingrich have sounded  like the mutterings of a patient working through transactional analysis therapy:

We don’t know what happened,
but whatever it was, they did worse.
We’re ok, they’re not ok.

(...) If it’s not the Delta forces and SEALS (us),
then it’s a few bad apples (them).
If it’s not officers and gentlemen (us),
then it’s trailer-trash (them).
And we’re ok, but they’re not ok.

If it happened, it’s being investigated.
If it’s being investigated, our system works.
If our system works, you’re system doesn’t.
We’re ok, you’re  not ok."

Många referenser och länkar. Framför allt blir jag rätt chockad, illamående faktiskt, över citaten som visar Rush Limbaughs syn på tortyr som underhållning:

“Have you people noticed who the torturers are? Women! The babes! The babes are meting out the torture ... You know, if you look at - if you, really, if you look at these pictures, I mean, I don't know if it's just me, but it looks just like anything you'd see Madonna, or Britney Spears do on stage.”
Rush Limbaugh: Babes Doing the Torture in Iraq, May 3, 2004

Permalänk | Kommentarer (4)

Parodin "Dr Parsons journaler" var rätt kul. "Bush on the Couch" av den verklige psykoanalytiken Justin Frank verkar inte vara det.

Även om alltså Prominent DC Shrink Diagnoses Bush to be a Paranoid, Sadistic Megalomaniac, känns det väl som om det inte är det bästa sättet att förhindra att George W sitter ytterligare en fyraårsperiod.

Permalänk | Kommentarer (0)

Silent witnesses: 20 million civilians lost to the world
The innocent are the first casualties of war. Yesterday the UN admitted that it is powerless to help.
Artikel i The Independent, med fokus på situationen i Sudan, 16 juni

Genocide - present tense
"A while back we talked about the New York Times' decision to acknowledge that the Armenian Holocaust is properly referred to as genocide. It took them 89 years. I guess better late than never. Other than a few Turkish heroes who defied their government to save Armenians, no one did anything. With the exception of Denmark, no government acted specifically to stop the Holocaust in World War II. Ten years ago in Rwanda, no one stopped the Tutsi Holocaust.

In the Darfur region of the Sudan the Holocaust is happening again, and no one is doing a damn thing to stop it. Sudanese Arabs are killing and driving out Africans. According to USAID Administrator Roger Winter (Testimony before the US House of Representatives, April 1, 2004):
'The government is arming Arab militias to systematically attack civilians, while engaging in a policy of terror, murder, rape, and devastation. This is forcing a mass migration of hundreds of thousands in what amounts to an ethnic cleansing campaign.' (...)

The European Union finally got around to issuing a mild declaration on May 26th. The Arab League managed to issue a press release ...

Genocide is an obscene word that should be used only in reference to the past. We have the chance to bring that about. Let's do it."
Bill Poser i Language Log: Genocide - present tense, 8 juni

Länkar: Human Rights Watch om Sudan

Permalänk | Kommentarer (0)

Knappt hade jag funderat klart om hur man blir av med onda känslor förrän en artikel dyker upp på danska Kommunikationsforums sajt, om ilskans betydelse för företagskulturer.

I boken ”Unpopular Culture - The Ritual of Complaint in a British Bank” hävdar organisationsforskaren John Weeks att klagomål, gnäll och negativa känslor är nödvändiga, oundvikliga och kan vara konstruktiva ("brokke" betyder gnälla på danska):

"Vejen til succes er brokkeri og sure medarbejdere. Jo mere jo flere jo bedre. (...)

Weeks tilbragte otte måneder med fuldtidsstudier i [National Westminster Bank] i 1994-1995 og gennemførte opfølgende samtaler i adskillige år derefter. (…)

Fra juniorrådgivere til bankdirektører og hele vejen op gennem bankens hierarki er billedet det samme: brok, brok, brok. I Weeks' lange undersøgelse af banken mødte han ingen, som havde noget godt at sige om den.

I stedet brokker man sig uafladeligt, og man brokker sig over alting. Alt er forkert: Banken er for bureaukratisk, ikke kundeorienteret nok, ikke foretagsom nok; den er for ufleksibel, for navlebeskuende, for centralistisk (…) Man kunne spørge, om dette brokkeri ikke kunne true med at underminere bankens eksistens. Imidlertid er National Westminster blandt de bedste og mest konkurrencedygtige på det britiske bankmarked.

Hvad kan forklaringen på dette tilsyneladende paradoks være?

For det første må man erkende den arbejdspsykologiske fordel, der ligger i at ’komme af med det’: det letter. Man har det bedre og arbejder bedre, når man har klaget sin nød til andre og delt sin irritation med kollegerne.” .
Kommunikationsforum: Sats på sure medarbejdere, 11 juni 2004

Men dessutom, menar Weeks, visar gnäll ofta på sådant som faktiskt behöver rättas till. Och så skapar det paradoxalt nog en stark sammanhållning på arbetsplatsen.

Negativa känslor kan följaktligen vara nog så nyttiga.

(Tack, Ulrika, för länken!)

Permalänk | Kommentarer (1)

Såg utställningen med Yoko Onos konst på Kulturhuset i Stockholm. Var inte medveten om att hon i så hög grad är en ordkonstnär.

En del av utställningen är lätt att missa: ute på takterassen kan man skriva önskningar på papperslappar och knyta fast i träd i krukor.

Det är påtagligt att alla önskningar är välvilliga och … tja, en aning fadda. ”Att vi alltid ska älska varandra.” ”Fred på jorden.” Den typen.

Var är de riktigt ärliga, heta, förbjudna, önskningarna? De allra svartaste, skamligaste, privata och infantila önskningarna?

"Att Bush inte lyckas hosta upp nästa kringla han sätter i halsen."

"Jag önskar att Jenny får reda på att Mats är otrogen och ger honom ett helvete."

"Låt min granne köra slagborren genom handen nästa gång han börjar sätta upp tavlor klockan tio på kvällen."

"Jag hoppas att hennes reumatism bli värre."

Lågt? Vidrigt? Jo, men att låtsas som om sådana känslor inte funnes vore hyckleri.

Och om de verkligen är gallsprängda, förtärande och förfärande kan man ju inte bara enkelt rycka på axlarna och glömma dem. Det krävs något sätt att komma över dem.

Kanske är det en bra metod för att få bort dem ur systemet: skriva ner dem, knyta fast dem i trädet, sluta älta dem - och gå vidare?

Permalänk | Kommentarer (9)

Idag hade älskaren skickat ett SMS till den gifta hustruns mobil, skrev jag i Blind Höna-notisen Tekniken och kärleken. Men, konstaterar The Mobile Technology Weblog:

"Technology still can't hide your phone bill from a suspicious spouse. And it can't hide your amour's frequently dialed number from prying eyes."

Så ett helt nytt ord har myntats för kontantkorts-mobiler:

"I heard someone (honest) talking about their 'shag phone' the other day. He was a married man having an affair with a lady who was also married. It seems that one of the first heady rituals of the affair was to purchase a 'his and her' pair of Pre-pay shag phones."
The Mobile Technology Weblog: Shag phone

(Länken via boingboing.)

Permalänk | Kommentarer (2)

Dåligt väder decimerde drastiskt deltagarantalet på bloggarpicknicken. Men nu vet vi i alla fall vilka som tillhör den verkligt hårda kärnan av svenska Stockholmsbloggare - och vilka som kan läsa innantill om tiden ;-) ...

Vi enades i alla fall om att detta inte var bloggarpicknick 1.0, utan kanske version 0.6, en betaversion, ett tidigt test av en enkal prototyp. Och, att vi kommer igen i augusti, med den verkliga realeasen. Och att vi troligen väljer en söndageftermiddag i stället - kanske det innebär mindre konkurrens från jubilerande brosrsor, stamhak, mostrar och annat! ;-)

Permalänk | Kommentarer (9)

Hon höll honom i famnen, strök honom över håret och sa, lätt roat, "Såja, såja..."

...och plötsligt bubblade ett helt nytt verb upp i hans huvud.

- Varför såjar du mig så?
- Ingen har såjat mig som du.
- Man såjar alltid den man älskar.
- Det var inte meningen att såja dig.

Permalänk | Kommentarer (1)

Här är vägbeskrivningen för Bloggarpicknick 1.0. På grund av det osäkra vädret flyttar vi den en liten bit från själva Vinterviken, för att komma närmare reservlokalen.

Tid: klockan två.

OBS! Platsen gäller om vädret åtminstone är hyfsat. Om du tänker komma, anmäl dig via kommentarerna nedtill (eller mejla mig, så får du ett mejl med adressen till inomhusalternativet.

Resa kommunalt: Ta T-banans röda linje mot Norsborg. Kliv av i Axelsberg. Följ Selmedalsvägen österut tills den övergår i Selmedalsringen. Fortsätt gångvägen enligt kartan. Spana efter ett sällskap med åtminstone en person i Procol Harum-t-shirt.

Resa med bil: Södertäljevägen söderut, sväng in mot Västertorp, följ Personnevägen, sväng höger på Selmedalsvägen. Gästparkering på parkeringsdäcket till höger halvvägs ner i backen.

Permalänk | Kommentarer (1)

Dags för den första svenska officiella bloggarpicnicen!

Eftersom bloggar är ett snabbt medium, blir det redan nu på lördag, den 12 juni. Platsen är Stockholm, i Vinterviken vid Mälarens strand - precis utanför tullen, tio minuter med tunnelbana från T-centralen.

Vi ses på eftermiddagen, preliminärt vid tvåtiden; de som vill fortsätter in på kvällen eller natten i en näraliggande lokal.

Ta med sånt man brukar ha på en picnic: mat, dricka, filtar, badkläder. Egna idéer uppmuntras. Kanske kan vi parallellt köra svenska bloggmästerskapen i kubb också?

Anmäl dig genom att skriva i kommentarerna nedan! Exakt plats och vägbeskrivning kommer senare. Givetvis får man också ta med sig eventuell familj, sambo, barn...

(PS: I händelse av regn kan hela bloggarpicnicen - liksom revolutionen - hållas inomhus.)

Permalänk | Kommentarer (20)

Internet kan inte bara göra världen mindre - den kan också göra den personligare.

Jag har nämnt Radio Paradise, min favorit-internet-radiostation, tidigare. Häromdagen, den sista maj, dök följande plötsligt upp på sajtens förstasida:

"So what's up with Bill, anyway?
I guess I've been having a bit of a midlife crisis - inspired perhaps by my brush with mortality (when I was diagnosed with heart problems) & an ill-advised regimen of anti-depressant meds. I ran off to Eastern Europe, full of grand plans, and ended up sitting around very depressed, missing Rebecca fiercely, smoking pot & drinking alcohol.

Drugs (including alcohol) just don't work for me. I learned that a long time ago, but I guess I needed to learn it again. To help the message sink in I'll be checking in to a 30-day treatment program - an entire month of no computer, no TV, no cellphone, nothing to distract me from looking at exactly why I engage in behavior that I know is self-destructive.

What that means for RP is a month of no updated programming. I have a 2-week sequence of music in place ..."
Radio Paradise

Vad händer? Uppmuntrande mejl och kommentarer strömmar in, förstås (och enstaka trams från någon illvillig tok). Det är en smula rörande; men mest intressant är känslan av att ha fått en ännu mer personlig relation med Bills radiostation.

Förtroenden bygger lojalitet. Nätet ger en intressant möjlighet att vara personlig och allmän på samma gång. Jag tror inte det hade funkat i den vanliga mediavärlden: när kändisar erkänner sina tillkortakommanden - "Kicki talar ut om alkoholismen" - i den vanliga pressen känns det mer som ömsesidig exploatering dem emellan, än en ärlig kommunikation. Undrar vad det beror på?

Permalänk | Kommentarer (1)

Terry Pratchetts böcker om Discworld, Skivvärlden, är rätt ojämna, men oftast underhållande. Och ibland får han till det med en ironisk vändning som oväntat innehåller - om inte djupa, så i alla fall rätt intressanta insikter.

" 'Hwat,' [Lady Ramkin] said, 'is the meaning of this?'
If a Ramkin had ever been given to introspection she'd have admitted that it wasn't a very original line. But it was handy. It did the job. The reason that cliches become cliches is that they are the hammers and screwdrivers in the toolbox of communication."

(Den här notisen är förresten hemligt släkt med notisen om hur bra dålig poesi kan vara i visor.)

Permalänk | Kommentarer (0)

International Billie Joe MacAllister Day, naturligtvis:

"It was the third of June, another sleepy, dusty Delta day
I was out choppin' cotton and my brother was balin' hay ..."

Så börjar förstås Bobbie Gentrys klassiska hit "Ode to Billie Joe" - läs mer i förra årets notis.

Passa också på att besöka Song of the day - kalendariet för låtar med dagens datum i. Inte mindre än tre andra låtar nämner också den 3 juni ... (Du kan skicka in fler fynd.)

Permalänk | Kommentarer (1)

Marinsoldaten Jim Masseys berättelse om hur han lurades att tro att flyende civila irakier var soldater fullastade med vapen har fått Gudmundson att ta stormakten i försvar och mästra yrkesofficeren, som fick nog och övergav en mer än tioårig oklanderlig militär bana.

"Hur skulle soldaterna veta?" undrar Gudmundson.

Tja, de kunde ju använt den tankeläsande förmåga som Gudmundson i sitt inlägg utrustar oss alla med:

"Målet är, som vi alla vet, inte nåt av dessa [t.ex. tillgång till olja, JS]. Målet är ett fritt och demokratiskt Irak [som] på lång sikt ..."

Kanske har Gudmundson verkligen penetrerat och avlyssnat Bushs, Cheneys, Rumsfeldts, Wolfowitz' och de övrigas hjärnor. Och funnit att syftet med kriget var rent, sant och ädelt: helt osjälviskt offrar sig supermakten för att vi alla ska få en bättre framtid. Leve dem!

Vi andra, som inte har denna förmåga, får nöja oss med att lita till våra vanliga sinnen och använda vårt förnuft: se till vad supermakter gör, och vad dess företrädare säger. Se vad som utspelar sig i verkligheten - och sedan dra våra egna slutsatser.

Den första gången de sade att kriget hade ett nobelt syfte kanske vi trodde på dem. Men när skälen ändras, när inga massförstörelsevapen hittas, när ingen koppling till terrorister visade sig finnas - varför ska vi tro på dem när de fortsätter att hitta på rena och nobla skäl?

Första gången en stormakt gick in i ett fattigt och underlägset land med vapenmakt, och hävdade att det var i de ädlaste av syften, kanske vi trodde på dem. Men när det visar sig att stormakten - den må heta USA eller Sovjetunionen - ständigt väljer att på detta sätt lyckliggöra just de områden där det råkar finnas strategiska resurser som man vill åt - olja, land, marknader - men strunta i de folk som saknar sådant (t ex om infödingarna slår ihjäl varandra där nere i Rwanda eller vad det hette); då ligger det nära till hands för oss icke-tankeläsare att dra slutsatsen att syftena inte är så enkla och rena som Gudmundson säger.

På samma sätt skulle vi, icke-tankeläsarna, säkert försöka stoppa den första bilen som körde mot oss i hög fart vid en vägspärr. Särskilt om befälet meddelat att de flyende bilarna var fullproppade med terrorister och sprängmedel. (Även om det förstås finns många andra sätt att stoppa en bil än att massakrera den med intensiv kulspruteeld. Ett sätt kunde vara att upprätta en verklig, fysisk vägspärr - vilket man gjort senare i Irak, när bilbomberna blev verklighet - och inte bara ett kulsprutenäste invid vägen.)

Kanske den andra också. Men när det visar sig att bil efter bil bara innehåller flyktingar, kvinnor och barn utan vapen - då börjar vi nog också dra våra egna slutsatser om vad som egentligen händer.

Permalänk | Kommentarer (2)