... får en ny innebörd på denna pingvin-t-shirt. (Eller borde det stavas "innenörd"?)

Pingviner är alltid kul; Neablog länkar till några fler roliga exemplar.

Permalänk | Kommentarer (2)

Idag har premiär utlovats på ny form och struktur på www.regeringen.se. Just nu, ännu kvart i tio på förmiddagen, ligger den gamla formen ännu kvar.

Det ska bli spännande att se det nya - eftersom jag varit inblandad i och delansvarig för den form och struktur som regeringen.se haft de senaste tio åren.

1995 gjorde Tommy Sundström och jag den första versionen av www.regeringen.se. Den form och struktur som sajten fick då stod sig till 1999. Vi var (och är) lite malliga över det - inte många andra sajter hade en form som höll så länge vid den tiden. 1999 fick sajten det utseende och den struktur den haft till idag - och det är samma där, inte många sajter från 1999 har hållit så här länge.

Animationen med den svenska flaggan som transformeras till regeringsbyggnaden har faktiskt hängt med ända från 1995. Idag är rörliga bilder som morfas inget ovanligt på nätet - men 1995 var det något som fick Netscape (pojkar och flickor, vi snackar om tiden innan Internet Explorer ens fanns) att skicka ut ett mejl om att det här var en "supercool" sak. (Animerade giffar fanns inte heller, och en hög bandbredd var ett 14,4 K-modem. Så transformeringen löstes med helt andra tekniker då.)

När regeringen.se lanserades 1995 var den, såvitt vi kunde se, den enda regeringssajt i världen där ministrarna hade egna sidor. De hade också möjlighet att skriva egna nyhetsbrev varje vecka. Men, intresset för det var svalt. En minister lät undslippa sig att "Carl Bildt ju hade ett elektroniskt nyhetsbrev, och det skulle kännas lite fånigt att följa efter med samma sak".

Några ministrar vägrade helt att befatta sig med sidorna. Andra var mycket mer entusiastiska och fattade möjligheterna. Bland de främsta var Margot Wallström Ines Uusman, som sedemera orättvist blivit förknippad med uttalandet att internet skulle bli en fluga (vilket varken var vad hon sa eller vad hon menade).

Nu är de tekniska lösningarna bakom regeringen.se kraftigt föråldrade, så ett byte var absolut nödvändigt. Och det ska bli spännande att se hur den nya strukturen och formen - som jag alltså den här gången inte varit inblandad i - fungerar!

Korrigering: Erik och Bengt har rätt i sina kommentarer; det var Ines Uusman som tillskrivs uttalandet om flugan. Min lapsus, nu korrigerat. Men både Margot Wallström och Ines Uusman tillhörde de tidigt internet-medvetna bland ministrarna. Bland de som släpade efter fanns ... ja, bland andra en minister som gjort comeback i regeringen, kan man väl säga.

Permalänk | Kommentarer (14)

Alltså, förmodligen är det så att vad man än skrivit om finns det ett gäng hoppfulla musiker nånstans som använder frasen som namn på bandet eller sin senaste skiva. (Apropå förra notisen, Misadventures in Radiology).

När jag skrev om Terry Pratchetts version av dödsrikets bin snubblade jag därför förstås över Persephone's Bees - rysk/amerikansk duo från San Fransisco/Los Angeles:

"Singer/songwriter Angelina Moysov while growing up in Russia was influenced by her mother who loved Russian Folk and Gypsy music, as well as her brother’s collection of British and American music and the underground Russian punk and New Wave that helped Russian youth through hard times. Angelina came to America in 1998 and soon met guitarist Tom Ayres, who was immediately drawn to her strong melodies, lyrics and unusual songwriting style."

Två låtar finns att ladda ner och lyssna på: "Sex" och "Russian Song" (a.k.a. "Nostalgia, Part 2") - faktiskt på ryska.

Gilla nog det här mer än Andrew Morgan. Men framför allt gillar jag att nätet låter mig upptäcka så mycket nytt - och att jag hittar det själv, utan att behöva lita till skivbolag och musikjournalister.

Permalänk | Kommentarer (0)

Kanske håller den här killen på att bli något stort: Andrew Morgan. Så jag vill bara ha äran av att ha noterat honom bland de första. Låter rätt mycket som Damien Rice, tycker jag: vek sångare med avancerade arr och stor orkester bakom. Men mer Cool Jazz-inflytande än traditionell singer-songwriter.

Han bjuder på fyra låtar att ladda ner från debutalbumet "Misadventures in radiology". På lawrence.com finns ytterligare två ("Aligned on the steps [Reprise]" och "Brushes to bronze") och en entusiastisk recension.

Skivan släpps i Europa av Broken Horse records i maj.

Jag har inte lyckats lura ut vad Misadventures in Radiology handlar om; förmodligen har det inget med de radiologiska olyckor att göra som jag skrev om i Medicinteknik och gränssnitt. Men vem vet?

Permalänk | Kommentarer (324)

Jag har lyckats avsluta föreläsningarna i förtid genom att ge studenterna en lång uppgift. Nu rusar jag nerför Novgorods gator, mot Kreml, för att hinna till stadsmuseet.

Det är bara en kvart kvar av öppettiden när jag är framme, vilket en stadig ryska i dörren barskt påpekar. Jag vet, säger jag och tränger mig snabbt förbi.

- Ni hinner möjligen se ikonerna på andra våningen, säger nästa dam som spärrar vägen. Fina ikoner. Andra våningen.

- Nej, säger jag. Jag är här för att se näverbreven. Jag läste om dem första gången för femton år sedan. Sedan dess har jag längtat efter att få se dem i verkligheten. Jag har kommit ända från Sverige och idag är min enda chans.

Damerna blir plötsligt som omvända. - Åh, ni känner till näverbreven? Men välkommen, välkommen, den här vägen. Plötsligt är de inte alls lika angelägna att gå hem.


I Novgorod, redan för tusen år sedan, skickade människorna också täta meddelanden till varandra - precis som hos oss, ofta flera gånger om dagen. Men inte per SMS eller mejl; istället skrev de på små näverbitar, som överlämnades av budbärare. En bonde skriver till sin hustru: Kan du skicka ut en ny skjorta till mig här på åkern? En förman meddelar godsägaren: Nu har vi skördat rågen. En nybliven änka till sin bror: Boris är död, Gud hjälpe mig och barnen. En Novgorod-bo till en släkting: Flytta hit - brödet är billigt här.

Mikita skriver till Uljanitsa: Bli min hustru. Gift dig med mig. Jag vill ha dig och du vill ha mig. Mannen som berättade att du älskar mig är Ignat Moisiev.

Av en geologisk slump har den lufttäta leran under Novgorod räddat tusentals av dessa små näverbitar från förruttnelse.

Näverbreven i Novgorod är inte de enda texter från tidig medeltid som bevarats.

Men nästan alla andra texter är officiella: krönikor, regentlängder, gravskrifter, kungars proklamationer och lagar. Tillrättalagda versioner från överheten.

Näverbreven är unika eftersom det är vanligt folk som talar. Här läser man de förnumstiga råden från en svärmor till sin nyblivna svärdotter: du ska lägga mjöl i den bingen, kött ska ligga där, med fisk ska du göra så.

Här finns näverbitarna där lille Onfim övat sig i att skriva bokstäver - och ritat av sig själv i marginalen. "Jag är ett monster" har han skrivit. Jag tittar på bilden. Det är precis samma sorts huvudfoting som min dotter ritar.

Jag står framför montrarna i muséet och tänker att jag måste kopiera texter, notera årtal, anteckna fakta.

Jag tar upp min handdator. Då ser jag plötsligt framför mig bilden av arkeologer som om åttahundra år gräver fram de ömkliga resterna av en Palm V.

Vad kommer eftervärlden att kunna läsa av våra vardags- konversationer? Vad kommer de att förstå av hur vi levde, kände och tänkte? Inte mycket. Mejl och SMS kommer att vara försvunna sedan länge. Hur lufttät lera Palmen än packats in i, kommer man inte att kunna få fram informationen som en gång fanns i den.

Sakta fäller jag ihop locket till handdatorn och stoppar den i fickan. Jag ska försöka att bara minnas i stället.

Permalänk | Kommentarer (2)

Enligt Johan Ehrenberg - i radions Gomorron världen idag - har alla män en kollektiv skuld för förtrycket av kvinnor. Vi är födda med den, kan inte undgå den, och det spelar ingen roll vad vi gör.

(Ursprunget till debatten tycks vara Ehrenbergs artikel "Fjöl av grabbar" på ETC:s webb.)

Jag måste erkänna att jag inte förstår. För mig blir det teologi. Lika obegripligt.

Men om det nu är så att vi alla har skuld, har jag ett förslag till lösning - en beprövad lösning, faktiskt. Låt oss korsfästa Johan, på det att han ska utge sig för våra synder. Så får vi väl se om han också uppstår på tredje dagen.

(På ETC webb finns också flera läsarreaktioner på artikeln. De är inte länkade från den först artikeln - ett vanligt problem på många webbar.)

Permalänk | Kommentarer (5)

New York Times har ändrat sin policy:

"The New York Times has lifted its long-standing policy against the use of the term "Armenian Genocide," reported the Armenian National Committee (ANC) of New York.

According to a news release by the International Association of Genocide Scholars, The New York Times revised guideline for journalists states that 'after careful study of scholarly definitions of 'genocide,' we have decided to accept the term in references to the Turks' mass destruction of Armenians in and around 1915.' The policy goes on to note that 'the expression 'Armenian genocide' may be used freely and should not be qualified with phrasing like 'what Armenians call,' etc.'

The New York Times guidelines continue, noting that, "by most historical accounts, the Ottoman empire killed more than one million Armenians in a campaign of death and mass deportation aimed at eliminating the Armenian population throughout what is now Turkey." Finally it advises journalists that 'while we may of course report Turkish denials on those occasions when they are relevant, we should not couple them with the historians' findings, as if they had equal weight.' "
Länk via Armenian National Committee of New York

Permalänk | Kommentarer (0)

Den 24 april högtidlighåller armenier världen runt minnet av folkmordet på minst två miljoner armenier i Turkiet 1915.

Ett ställe där det inte uppmärksammas är på den statliga historiemyndigheten Forum för levande historias webbplats. Där letar man förgäves efter något som helst material om detta 1900-talets första folkmord.

Du kan läsa mer om det i Hönans notiser för 24 april 2002
och 2003.

Några som däremot minns, är Los Angeles-baserade rockbandet System of a Down, som ordnar minneskonsert i kväll tillsammans med Amnesty International.

Permalänk | Kommentarer (2)

"The bees of Death are big and black, they buzz low and sombre, they keep their honey in combs of wax as white as altar candles. The honey is black as night, thick as sin and sweet as treacle.

It is well known that eight colours make up white. But there are also eight colours of blackness, for those that have the seeing of them, and the hives of Death are among the black grass in the black orchard under the black-blossomed, ancient boughs of trees that will, eventually, produce apples that ... put it like this ... probably won't be red.

The grass was short now. The scythe that had done the work leaned against the gnarled bole of a pear tree. Now Death was inspecting his bees, gently lifting the combs in his skeletal fingers.

A few bees buzzed around him. Like all beekeepers, Death wore a veil. It wasn't that he had anything to sting, but sometimes a bee would get inside his skull and buzz around and give him a headache."

Terry Pratchetts Discworld-böcker är mestadels en samling rätt enkel (men för all del effektiv och ofta rolig) satir och hejdlöst dåliga vitsar. Men den här inledningen till "Faust eric" (jo, den heter så - med överstrykning och allt) har en påtaglig poetisk ton som fascinerar mig; den är mycket mörkare än resten av boken (och har egentligen ingenting med resten av historien att göra heller).

Bin verkar kanske först vara en osannolik ingrediens i dödsriket, men grekernas dödsgudinna Persephone höll också bin. Besjungna i "Tristia" av Mandelstam (tidigare citerad här på Blind Höna ur "Frihetsskymning").

Fler länkar:
www.terrypratchettbooks.com
Blind Höna I dödsriket, oktober 2003


Permalänk | Kommentarer (0)

Det här tyckte jag var häftigt:

"... having isolated DNA from [Ötzis] body and mapped his genetic profile, scientists working on a genetic map of the people of Europe have found a woman living in southern Ireland who is related to him. Something of Ötzi - his physical features, his wits, his creativity - faintly resides in her."
Ur John Lynch and Louise Barrett: Walking with cavemen, BBC 2002.

Detta är boken till tv-serien som inte visats i Sverige än, vad jag vet.

Ötzi levde för mer än 5000 år sedan. Det skiljer drygt 250 generationer mellan honom och hans sentida irländska "grand-daughter".

Ötzis nya hem: Südtiroler Archäologiemuseum
Ötzi hos Wikipedia


Permalänk | Kommentarer (0)

Jag ville åka dit när jag var i Boston härom året, men kunde inte. Men nu har de ju en webbsajt också.

Permalänk | Kommentarer (0)

En oväntad effekt av att inrikta sig på att äta paleolitisk kost - se Blind Höna-notisen Nya frukostvanor 1: Paleolitisk kost - var att sockersuget plötsligt försvann.

Jag har alltid varit storkonsument av sötsaker och godis. Efter lunchen, på vägen hem från jobbet, när man kände sig hängig, blev det som regel en chokladbit eller liknande.

Efter ett par veckor med stenålderskäk insåg jag plötsligt att jag inte en enda gång haft impulsen att köpa godis.

Jag gillar fortfarande godis, och äter det när det bjuds (och visst, på bio till exempel). Men suget är borta, och det räcker ofta med en eller två kolor - inte en hel påse.

Permalänk | Kommentarer (3)

Har kanske inte nämnt att Procol Harums konsert från december 2003 släpps på DVD i slutet av maj.

Kan beställas redan nu - med kraftig förhandsrabatt - från amazon.uk.

Permalänk | Kommentarer (2)

På Intensivvårdsavdelningen på Malmö Allmänna Sjukhus filmar man handhavandet av många komplicerade maskiner. Instruktionsfilmerna kan personalen se på handdatorer via intranätet. Systemet har tilldelats Användarnas IT-pris 2004.

Det låter bra. Å andra sidan funderar jag alltid över vad som försvinner när sådana här system skapas. Att visa film är säkert ett bättre sätt att säkra god användning, än att kräva att personalen ska läsa manualer. Men om man anser att filmerna gör det onödigt med levande utbildning, från person till person?

Ofta är tyvärr motivet för sådana här system - kunskap på burk - att man ska spara in på den mänskliga arbetskraften.

Chadie har en bättre rapport än Usersaward själva.

Permalänk | Kommentarer (1)

"Tommy Lann återvände från stjärnorna till Jorden efter en resa som hade varat i många tusen år. I nedfruset tillstånd hade han stormat fram genom ljusårens avgrund och nu hade han äntligen återvänt hem.
Men var detta verkligen Jorden?
De gamla städerna var borta, knappt minnet av dem fanns kvar. Och ännu värre: Det fanns inte en levande man på hela planeten. Hela mänskligheten bestod av kvinnor, som förökade sig med konstgjord befruktning. Tommy Lann betraktades som ett monstrum, ett missfoster som behövde medicinsk vård.
Vad hade hänt? Och hur länge hade han egentligen varit borta?"
Dénis Lindbohm: Eden utan Adam, 1975

Om musexperimentet i Nature och i Aftonbladet.

Permalänk | Kommentarer (2)

"...based naively on raw frequency of the individual words, 'Manning Henkel' is over 4 times as likely as 'Henning Mankell'."
David Beaver: Henning Mangled, 22 april

Mer om vad Kurt Wallanders andlige far torde heta på Language Log.


Permalänk | Kommentarer (0)

Nu går det att beställa boken om Sven Lindqvists författarskap direkt från ABF. Och här ovan några bilder från seminariet.

Permalänk | Kommentarer (0)

Jag har, till skillnad från vissa andra, lätt att komma ihåg vad författare heter. Men svårt för skådespelare. Man sitter och ser en film på TV, en ny skådis dyker upp och sen håller jag på att grubbla mig vansinnig: vad heter den där människan nu då? Det är ju hon som spelade mot honom, vad han nu heter...?!?

IMDB kan förstås rädda en, men jag vill inte gå ifrån filmen. Jag vill ha en särskild knapp på fjärrkontrollen som får namnen på skådisarna att framträda ovanpå dem i bilden, så länge jag håller den nertryckt. På en DVD borde det inte vara något problem. Och på TV skickar man ju med text-tv med tv-signalen; det borde inte vara något problem att lägga den informationen där.

Permalänk | Kommentarer (2)

Hankall Manning?
Henking Mennall?
Hankall Menning?
Hanning Menkall?
Henking Mennell?

Geoff Pullum har svårt att komma ihåg hans namn.

Permalänk | Kommentarer (0)

Så jag har uppnått den där åldern när jag behöver olika glas för olika avstånd. Prövade dubbelslipade men det funkade inte alls - jag använder perifert seende alldels för mycket.

Så jag har nu två par att hålla reda på. Det går ganska bra, men varför kan man inte ha glasögon som fungerar som den där maskinen man tittar i när optikern kollar ens syn? Där ett par linser viks undan och ett annat par svängs ner?

Jag tänker mig ett system där det oanvända linsparet förvaras i bågen, vid tinningarna. Vid byte glider det fram, och det ursprungliga tillbaka. Eller kanske modifierar bara lins nr två grundlinserna?

Inte borde det vara så svårt att fixa? Inte med så små glas som är modernt idag i alla fall.

Det skulle förstås underlätta om linserna var mjuka eller böjliga. Och det går säkert att fixa, det är jag övertygad om. Kan man göra mjuka kontatlinser så.

Permalänk | Kommentarer (0)

Det seminarium som ABF höll om Sven Lindqvists författarskap (i november 2002) finns nu sammanfattat i en bok.

Bidragen kommer från bland andra Erland Lagerroth, Sara Danius, Etienne Glaser, Agneta Stark - och Lindqvist själv.

Åke Lundqvist skriver om Lindqvists besvikelse över att barndomens indianböcker inte var mer användbara: där stod att indianen smyger ljudlöst - men hur bar han sig år egentligen? Det stod det inget om.

Stig Hansén skriver om Lindqvist som reporter, och ger exempel på hans poetiska metaforer ur Asiatisk erfarenhet (1984):

"Om Kina är humlan är Japan getingen. Stadsljudet i Peking är ett vänligt brummande. I Tokyo hör man hela tiden ett ettrigt surr."

Horace Engdahl skriver om engagemanget:

"Det går inte att smyga sig in i Sven Lindqvists böcker och sätta sig på bakersta bänk. Det typiska för litteraturen är annars det motsatta, läsarens känsla av att vara osedd och kunna komma och gå efter behag. Men denna författare godtar inte någon sådan oförbindlighet. Tag en bok, till exempel Utrota varenda jävel, detta så intensivt lindqvistska verk, som nyligen gjort sitt segertåg över världen. Där blir läsaren haffad redan i éntren, på de inledande raderna. 'Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fatts oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.' Dessa meningar upprepas nästan ordagrant på bokens sista sida. På ett nästan buffligt vis spärrar författaren utgången till den bekymmerslöshet med vilken vi i vanliga fall lägger undan en bok, nöjda med att ha förstått den."

Boken kostar 40 kr (porto tillkommer) och kan beställas från ABF Stockholm, Box 1305, 111 83 Stockholm, telefon 08-453 41 02, fax 08-20 26 90, kultur@abfstockholm.se.

Så småningom kommer man nog att kunna beställa den online också - men ännu har den inte dykt upp på Uppdatering 22 april: kan numera också beställas online från ABF.
Permalänk | Kommentarer (0)

Simon på Infontology får problem i snabbköpskassan:

"Eftersom kvittot i snabbköpet slutade på lite mer än jag hade väntat mig kastade jag en hastig blick för att kolla att ingenting hade blivit fel. Överst stod det "On & offroad" för 55 kronor. Det var definitivt inget jag hade köpt. En tillkallad kassörska från Informationen hjälpte till att titta på kvittot, och snart anslöt ytterligare en. (...) Jag krävde att de skulle ta bort posten och ge tillbaka pengarna, men det var de inte så pigga på. De rotade friskt i kassarna, och tog med sig min finska påskdessert ("Memma") bort till en terminal som misstänkt. Den var iofs fel prissatt, men det var inte den som var boven. Till slut hittade de min mat-tidskrift, såg att den kostade 55 kronor, och prövade den i terminalen. Bingo - den kom ut som On & offroad!

Sen följde en fruktlös diskussion som slutade med att jag sa hej och gick därifrån mitt i. Det enda som var värt att komma ihåg från denna diskussion var deras huvudargument: de får data med priser, namn och allt från tidsskriftsdistributören, och därför var det inte deras fel.

Men vems fel är det då, och vem ska kunna göra någonting åt det?"
Simon Winter: On & offroad, Infontology, 20 april 2004

Eftersom jag studerat just sådana här system hos en stor butikskedja vet jag lite om hur det kan gå till.

Problemet uppstår inte bara på grund av externa leverantörer. Även de varor som butikskedjan själva levererar och prissätter kan få mycket egendomliga titlar på kassakvittot - framför allt när det handlar om tillfälliga prissänkningar, kampanjrabatter och liknande.

De benämningar, som slutligen hamnar på kvittot, skrivs in i affärssystemets prisfiler av människor långt bak i datakedjan - som inte har tillräcklig insikt om hur miljön, situationen och verkligheten i butiken ser ut.

Typiskt kan de skriva in det som för kunden är "10 kronors rabatt på Mellanrost Gevalia" som "SPEC KAMP KAFF" eller liknande. Vilket är begripligt för dem - men i affären undrar arga pensionärer om de verkligen fått den där rabatten på Gevalia som de lämnat kupong för. Och kassörskan vet som Simon visar sällan heller vad som blivit vad på kvittot.

Det missade - och allmänna, detta gäller inte bara livsmedelsbutiker - problemet här har med den allt mer långtgående integrationen av system att göra. Integration är till stor del bra. Dubbelarbete kan tas bort, och möjligheten till effektivitetsvinster ökar (som i och för sig sällan mäts eller hittas, men det är en annan historia).

Men vad som mer och mer uppenbart är ett problem är att användarna i varje led ändå bara kan se (och förstå) sin del av kedjan. De kan inte se hur den information de hanterar används i nästa eller nästnästa led. Så info som är meningsfull, tillräcklig och begriplig i ett tidigt led, blir alltför fattig (eller fel) och därför missledande, otillräcklig eller skadlig i följande led.

Detta är i sin tur en del av ett annat viktigt, förbisett fenomen: att information i datorsystem så ofta är fattig på kontext, sammanhang. Systemen hanterar isolerade data - men isolerade data är sällan meningsfulla i sig. Det är nästa alltid sammanhanget som avgör betydelsen och innebörden av data.

Kan problemet lösas? Ja, men det kräver dels ett helt annat fokus för integrationsprocesserna: bort från tekniken, hur maskinerna ska hantera data. I stället måste användarna - och vilken kunskap de behöver i sin miljö - sättas i centrum.

Det, i sin tur, skulle underlättas av lite gammal hederlig arbetsrotation: de som sitter långt inne i organisationernas system bör med jämna mellanrum tvingas ut att själva arbeta i frontlinjen ...

Permalänk | Kommentarer (2)

Den aningen ojämne Steve Talbott skriver i senaste NetFuture om hur nya tekniska system skapat nya möjligheter att förfalska sitt CV eller sina referenser vid en anställning. Och hur annan teknologi tas i bruk för att spåra förfalskningarna. Om det säger Talbott:

"The resume challenge is just another one of the many indications of what happens when social transactions are increasingly mediated by technology. Whether you're talking about

• privacy invasions and defenses, or
• censorship and efforts to outflank it, or
• copyright piracy and its prevention, or
• commercial assaults against children and the attempts to protect children from them, or
• plagiarism and plagiarism detection, or
• the spam and virus wars, or
• the increasingly automated battles for "mind-share" fought in pop-up windows and other media spaces

- in all these cases the conflict is more and more taking the form of escalating encounters between my technology and yours, software against software, hardware against hardware. Or, which is the same thing: the conflict is less and less a matter of my having anything directly to do with you. So normal social constraints play less and less of an inhibiting role, and the insults to human decency become more extreme every month.

The peculiar, non-technological demands placed upon us by this "technologization" of social transactions seem to me the great missed story of the digital era."
Steve Talbott: Re-engineering the Personal Resume, Netfuture april 2004

Illvilligt användande av nya tjänster och system finns sällan med i rosiga scenarios över fördelarna; uppskattningnar av kostnader för att motverka dem så gott som aldrig. Spekulationer om problem med system brukar handla om stora, dramatiska brott eller attacker. Men missbruket är ofta mer vardagligt, småskaligt - och konsekvenserna kan ändå vara allvarliga.

En längre notis om vad Netfuture skriver finns att läsa på den utmärkta svenska webbloggen Infontology, som drivs av Simon Winter, doktor i kognitionsforskning och interaktionsdesigner, och Per Johansson, universitetslektor i humanekologi. Den har länge saknats i listan över läsvärda webbloggar till höger; nu finns den där.

Permalänk | Kommentarer (0)

Han låg på rygg och såg upp på skära gryningsmoln. Runt honom rasslade de torra stjälkarna för en svag vindfläkt. Under sina fingrar kände han torr, sprucken jord. Han satte sig upp, sträckte ut handen och bröt av en stjälk. Den smulades sönder till sköra flagor. Han undrade vad det var. Det påminde inte om någon gröda han sett förut.

Han reste sig upp och såg sig omkring. Fältet fortsatte åt alla håll, fullkomligt platt. En gräshoppa kom surrande mot honom och damp ner vid hans fötter. Han tog upp den; långa, ledade ben famlade mot hans fingrar. Han kastade upp insekten. Den fladdrade iväg. Borta i öster var smutsfläcken tydligare; det verkade vara en grå mur, långt borta. En stad? Han tog sin väska och började gå.

Han började bli hungrig. Han hade inte ätit sedan i går morse. Han var törstig också. Det kunde inte vara mer än tre timmars väg till staden. Han traskade på; de torra växterna knäcktes under hans fötter och små moln av damm steg från den torra jorden. Han tänkte på rälsen, som löpte över de tomma fälten, och sedan tog slut...

Han hade hört loket jämra sig där framme när tåget saktade in. Och det hade hörts steg i korridoren. Vart hade de tagit vägen?

Han tänkte på tåget, Casperton, faster Haicey, mr Phillips. De kändes långt borta, som ett minne från länge sedan.

Solen brände het på himlen. Den var verklig. Resten verkade oväsentligt. Där framme låg en stad. Han skulle fortsätta tills han kom fram till den. Han försökte tänka på andra saker: teve, folksamlingar, pengar - de skrynkliga sedlarna och de nötta silvermynten...

Bara solen och den dammiga slätten och de döda växterna var verkliga nu. Dem kunde han se, röra vid. Och resväskan. Den var tung; han bytte hand och fortsatte.

Det låg något vitt på marken framför honom, något litet och blankt som stack upp ur marken. Brett släppte resväskan, la sig på knä och grävde fram en tekopp, med örat avslaget. Torra jordkakor släppte och lämnade ytan ren när han tryckte på dem med tummen. Han vände på koppen och tittade undertill. Den var omärkt. Varför låg en ensam tekopp här, undrade han, mitt ute i ingenting? Han släppte den, tog sin resväska och fortsatte.

Efter det synade han marken mer noggrant. Han hittade en sko; den var illa väderbiten, men sulan var hel. En arbetssko med högt skaft, storlek 36. Vem hade tappat den här? Han tänkte på andra ensamma skor han sett, i diken eller i någon gränd. Hur hamnade de där?

En halvtimme senare fick han svänga runt den rostiga kofångaren från en gammaldags bil. Han letade efter resten av bilen men hittade ingenting. Muren var närmare nu, kanske en knapp mil bort. En bit papper fladdrade över fältet; så såg han fler som lyfte och flög i den nyckfulla vindilarna. Han tog några språng, fångade ett och slätade ut det.

KÖP NU - BETALA SENARE!

Han plockade upp ett annat:

BERED DIG PÅ ATT MÖTA GUD

Ett tredje sa:

WILKIE VINNER

* * *

Jämn och grå tornade muren upp sig över honom. Hans hud och kläder var stela av damm, och han borstade sig frånvarande medan han gick. Resväskan tyngde i handen och slog mot benen. Han var mycket hungrig och törstig. Instinktivt vädrade han efter lukten av mat.

Muren reste sig rakt upp från den platta marken. Ytan var porös, utan utsmyckningar, alldeles för jämn för att klättra på. I timmar hade han letat efter en öppning i muren. Den svängde bort från honom. Brett gissade att den var minst sex meter hög. Om det ändå fanns något att göra en stege av ....

Framför sig såg han en bred port, flankerad av grå pelare. Han närmade sig, satte ner resväskan och torkade pannan med en näsduk. Genom öppningen i muren såg han en asfalterad gata och husfasader. De närmaste var bara en eller två våningar, men längre bort reste sig höga torn. Inga människor syntes till, inte ett ljud hördes i middagshettan. Brett tog väskan och gick in genom porten.

En hel timme travade han längs tomma gator och hörde ekot av sina egna fotsteg mot rödbruna sandstensfasader, tomma skyltfönster, glasdörrar med nerdragna rullgardiner, och här och där en ogräsbevuxen ödetomt. Vid korsningarna stannade han och tittade ner längs långa, tomma gator. Då och då hörde han ett avlägset ljud: en bil som tutade, den svaga klangen från en klocka, hovslag.

Han kom till en gränd, trång som en klyfta mellan släta husväggar. Ett fjärran ljud av dämpade röster, som från människor på en begravning, trängde fram. Han svängde in. Gränden löpte först rakt några meter, men svängde sedan. Medan han följde vindlingarna blev ljudet från folkmassan starkare. Nu kunde han urskilja enskilda röster, ett och annat ord i sorlet. Han skyndade på stegen, ivrig att äntligen få någon att prata med.

Plötsligt övergick sorlet - hundratals röster, insåg han - till ett vrål, ett utdraget Jaaaaaaaa ......! Brett kom att tänka på en fotbollspublik när hemmalaget springer in på plan. Nu hörde han en orkester, mässingsblåsets gälla toner och slagverkets dova dunsar och lätta smattrande. Nu såg han gränden öppna sig mot en solig, flaggprydd gata, Han såg en folkmassas ryggar; ovanför dem hördes det rytmiska ljudet från marscherande människor. Han såg höga vimplar och schakåer i nästan jämna rader. Två stänger med en banderoll dök upp; han fick en glimt av stora, röda bokstäver:

... på vår sida!

Han gick närmare, trängd bakom åskådarnas gråa ryggar. En avdelning med män i gula tunikor och fez-mössor marscherade stelt fram; mössornas snoddar svängde fram och tillbaka. En liten pojke hoppade ut på gatan och sprang bredvid dem. Musiken skrällde och gnisslade. Brett knackade mannen framför sig på axeln.
- Vad är det som händer?

Han kunde inte höra sin egen röst. Mannen ignorerade honom. Brett gick bakom folkmassan och letade efter en plats med bättre sikt eller ett ställe med färre människor. En bit bort verkade det glesna. Han kom till folkmassans slut, gick några meter till och klev fram till bandet som spärrade trottoaren från gatan. Guljackorna hade redan passerat, och en grupp flickor med svällande lår, satinblusar, svarta stövlar och pälsmössor dök upp, tysta och uttrycksslösa. Ungefär femton meter från Brett övergick de plötsligt till en kråmande, svassande gång, med höga knän och vickande höfter; de kastade sina glänsande drillstavar högt upp i luften, fångade dem, snurrade dem och kastade upp dem igen...

Brett sträckte på sig och spanade efter tevekameror. På andra sidan gatan stod gråklädda människor i täta rader; deras blickar följde paraden, deras munnar rörde sig. En fet man i skrynklig kostym och panamahatt stod längst fram och petade tänderna. Han såg inte alls ut att passa in bland de andra. Bakom åskådarna såg butikernas skyltfönster helt normala ut: vittrat tegel, oxiderat aluminium och glasrutor som glipade, skyltställ av kartong och ett urblekt anslag som tillkännagav "Extrapris - endast idag".

Till vänster om Brett var trottoaren tom. Till höger trängdes åskådarna; deras rop steg och föll . Efter drillflickorna kom nu en avdelning tysta polismän i blå uniformer. Ett papper blåste bakom och över dem, längs gatan. Brett vände sig till mannen på sin högra sida.

- Ursäkta mig. Kan ni säga mig vad den här staden heter?
Mannen struntade i honom. Brett knackade honom på axeln.
- Hallå! Vad är det här för stad?

Mannen tog av hatten, svängde den över huvudet och kastade den i luften. Den seglade iväg över folkmassan och försvann. Brett undrade ett ögonblick hur folk som kastade sina hattar fick tillbaka dem. Men ingen han kände skulle någonsin kasta sin hatt i luften ...
- Vad heter det här stället egentligen? frågade Brett och drog mannen i armen.
Mannen roterade mot Brett, lutade sig tungt på honom. Brett klev åt sidan. Mannen föll omkull och blev liggande stelt på marken. Hans armar famlade tomt; ögonen och munnen var öppna.
- Aaaaah, lät han. Umm-umm-umm. Aaaww, jaaaaww ...
Brett böjde sig snabbt över honom.
- Ursäkta! utbrast han. Han tittade sig omkring.
- Hjälp! Den här karln...

Ingen brydde sig om dem. Den närmaste åskådaren stod bara en halvmeter bort, tätt tryckt mot sin granne, hattlös, med käkar som rörde sig. Brett drog honom i armen.
- Den här mannen är sjuk. Han föll omkull.
Motvilligt tittade mannen på Brett.
- Inte min sak, muttrade han.
- Kan ingen hjälpa till här?
- Säkert ett fyllo.
Bakom Bretts rygg hördes en genomträngande viskning:
- Du där! Snabba på! In i gränden!
(forts.)

(Keith Laumer: A trip to the city, 1962. Översättning JS)

Tidigare: Resan till staden (3)

Permalänk | Kommentarer (0)

... hos The Onion, 16 april 1912.

Permalänk | Kommentarer (0)

Ett besök i Molvanien, kikhostans urhem och världens ledande rödbetsproducent, verkar oundgängligt i sommar. Att få uppleva hur "Svetranj locals gather each year on the 6th of June to celebrate the Feast of the Lopsided Saints", eller få pröva en tallrik hallucinogena tsalusky-nudlar på restaurang Pjokotaz i Dzrebo. Till och med språket i sig är en attraktion:

"Remember, too, that the syntactical structure of written Molvanian can be rather complex, with writers routinely using the triple negative. Hence,
'Can I drink the water?'
becomes 'Erkjo ne szlepp statsik ne var ne vladrobzko ne '
(literally, ‘is it not that the water is not not undrinkable?’)"
Ur "Molvania, A Land Untouched By Modern Dentistry"

Guideboken finns att köpa på amazon.uk.


Permalänk | Kommentarer (4)

Hustrun upptäcker att hennes man bedrar henne med en annan kvinna. Nästan ett helt år har det hållit på. Hon bestämmer sig för att hämnas på mannens älskarinna - och konsekvenserna blir fasansfulla ...

Sverige har en deckardrottning, och det är inte Liza M, utan Karin Alvtegen. Hennes psykologiska insikt är djup och svidande, hennes språk överlägset.

"Svek" är Karin Alvtegens tredje bok: svartare än de tidigare ("Skuld" och "Saknad"), som faktiskt hade vad man får kalla tämligen lyckliga slut. Men i Svek rullar allt obevekligt fram mot en nattsvart final. Hell hath no fury like a woman scorned - helvetets alla fasor är inget mot vreden hos en bedragen kvinna. (Ett citat som man instinktivt tror kommer från Shakespeare, men i själva verket är från "The Mourning Bride" av William Congreve, som levde drygt 100 år senare.)

Länkar:

• Karin Alvtegens webbplats
• Om William Congreve på Wikipedia

Permalänk | Kommentarer (0)

Det är inte bara jag som gillar Mine: I artikeln "39 bortglömda fantastiska artister och album del 1" i La Musik nr 7 kallas den andra skivan "...ett av de bästa album Stockholm Records släppt". Men, hej La Musik, ni har fått titeln om bakfoten: skivan heter inte Little pieces utan "Freedom gone mad" ("Little pieces" är en av låtarna). Och skivan finns fortfarande (april 2004) för skamliga 10 kronor på ginza...

Bekräftelse på deras goda omdöme: samma artikel listar Gail Ann Dorseys "The Corporate World" från 1988 som "fantastiskt debutalbum från en mycket underskattad musiker". Dorsey har varit Bowies turnebasist de senaste 7-8 åren (hon var inte helrakad på den tiden - klicka på omslaget för att se en större bild). Dorsey har också spelat med Catie Curtis, Hönans favorit (mer om henne senare).

Ytterligare tecken på att träffsäkerheten inte är en slump: La Musik framhåller Paul Brady som "..en av de bäst bevarade hemligheterna för musikvärlden utanför hemlandet (Irland)". Amen to that!


Permalänk | Kommentarer (0)

Apropå kännetecknen på fascism: Billmon skriver om medicinska metaforer som föregångare till folkmord: Medical emergency:

"...the use of "sanitation" metaphors as a precursor to genocide -- i.e. "our enemy, the hated [insert minority group here] are vermin, spread disease, poison the wells, etc."

Tidigare om politiska metaforer: Varför har USA inget folkhem? (med länkar bakåt till fler notiser).

Permalänk | Kommentarer (0)

Adam anmärkte på att jag översatte "sniper" med krypskytt. Det borde heta prickskytt, menade han.

Lexikonet ger faktiskt båda orden som översättning. Men prickskytt är förstås den mer neutrala termen. Så först tänkte jag att han hade rätt.

Men ... att vara neutral är ju också en värdering. I rapporterna från Falluja talas om obeväpnade civila som skjuts i ryggen:

"Maki, a consultant and acting director of the clinic, brings me to the bed where a child of about ten is lying with a bullet wound to the head. A smaller child is being treated for a similar injury in the next bed. A US sniper, they said, hit them and their grandmother as they left their home to flee Falluja. (...)

'Come,' says Maki and ushers me alone into a room where an old woman has just had an abdominal bullet wound stitched up. Another in her leg is being dressed, the bed under her foot soaked with blood, a white flag still clutched in her hand and the same story: 'I was leaving my home to go to Baghdad when I was hit by a US sniper.' (...)

There is a man, face down, in a white dishdash, a small round red stain on his back. We run to him. Again the flies have got there first. Dave is at his shoulders, I am by his knees and as we reach to roll him onto the stretcher Dave’s hand goes through his chest, through the cavity left by the bullet that entered so neatly through his back and blew his heart out.

There is no weapon in his hand. Only when we arrive, his sons come out, crying, shouting. He was unarmed, they scream. He was unarmed. He just went out the gate and they shot him. None of them have dared come out since. No one had dared come to get his body, horrified, terrified, forced to violate the traditions of treating the body immediately."
Jo Wilding: Inside the Fire

Och i NY Times finns den här beskrivningen:

That same day, Brent Bourgeois, a 20-year-old lance corporal from Kenner, La., said he saw an American helicopter fire a missile at a man with a sling shot.
"Crazy, huh?" Corporal Bourgeois asked.
NY Times: In Falluja, Ceasefire Doesn't Reduce Tension, or Danger

Så hur rimligt är det att vara neutral?

Permalänk | Kommentarer (3)

Om SJs nya tåg-modell X40, ur SJs personaltidning:

Ännu en skillnad är att X40 inte är lika beroende av att de databaserade systemen fungerar. Den går att köra ändå.
- Bombardier byggde Regina [tågmodell som används bland annat i Mälardalen, min anm] med mängder av datorer. De fungerar bra nu, men så har det inte alltid varit. Alstom har byggt [den nya X40-]tågen med en blandning av ny och gammal teknik. Mycket går att köra analogt. Det gör tågen mindre känsliga för kommunikationsstörningar, säger Hans Ek.
SJNytt, 3/2004

Permalänk | Kommentarer (0)

Det är lätt - alldeles för lätt - att anklaga andra för att ha hemfallit åt fascism.

Och dumt. Det trivialiserar begreppet.

Dessutom finns det ingen enkel eller ens allmänt accepterad definition av vad fascism är. Den saknar genomarbetad ideologi, skriver Nationalencyklopedin. Vissa drag finns dock: nationen som historisk enhet (inte biologisk), förhärligandet av kriget. Att individerna måste underordna sig statens intressen. En del ser fascismen som ett uttryck för "en symbios mellan näringsliv, byråkrati och krigsmakt."

I Free Inquiry magazine gör Laurence W. Britt en sammanställning av fjorton drag som kännetecknar fascistiska eller proto-fascistiska regimer, som känns rätt välgrundad (han baserar listan på Nazityskland, det fascistiska Italien, Francos Spanien, Salazars Portugal, Papadopoulos Grekland, Pinochets Chile, och Suhartos Indonesien):

1. Powerful and continuing expressions of nationalism
2. Disdain for the importance of human rights
3. Identification of enemies/scapegoats as a unifying cause
4. The supremacy of the military/avid militarism
5. Rampant sexism
6. A controlled mass media
7. Obsession with national security
8. Religion and ruling elite tied together
9. Power of corporations protected
10. Power of labor suppressed or eliminated
11. Disdain and suppression of intellectuals and the arts
12. Obsession with crime and punishment
13. Rampant cronyism and corruption
14. Fraudulent elections

Britt avslutar:

Does any of this ring alarm bells? Of course not. After all, this is America (...) Historical comparisons like these are just exercises in verbal gymnastics. Maybe, maybe not.

Rimligt? Nå ... för de flesta av kriterierna handlar det ju om grader: när uppnår man "obsession"?

Läs artikeln själv och fundera.

Permalänk | Kommentarer (0)

I en artikel från tidigare i år hävdar de amerikanska krypskyttarna prickskyttarna att de aldrig gör misstag eller skjuter civila:

"'We don't have civilian casualties,' the sergeant said of how he avoided the schoolchildren. 'Everything you hit, you know exactly what it is. You know where every round is going.' "
NY Times: In Iraq's Murky Battle, Snipers Offer U.S. a Precision Weapon

(Med anledning av rapporten från Falluja.)

Permalänk | Kommentarer (2)

Från openDomcracy.net:

There are no journalists in Falluja. But Jo Wilding got in to take wounded civilians out. We received her gripping, detailed account four hours ago and you can read it here: http://www.opendemocracy.net/debates/article-2-95-1843.jsp:

"And the satellite news says the cease-fire is holding and George Bush says to the troops on Easter Sunday that, 'I know what we’re doing in Iraq is right.' Shooting unarmed men in the back outside their family home is right? Shooting grandmothers with white flags is right? Shooting at women and children who are fleeing their homes is right? Firing at ambulances is right?

Well George, I know too now. I know what it looks like when you brutalise people so much that they have nothing left to lose. (...) I know what it looks like when tracer bullets are passing your head, even though you are in an ambulance. I know what it looks like when a man’s chest is no longer inside him and what it smells like, and I know what it looks like when his wife and children pour out of his house.

It’s a crime and it’s a disgrace to us all."

Permalänk | Kommentarer (2)

Procol Harum klockan 21.00 ikväll, på Dansk Radio P4 (klicka på vilken länk som helst under 'Min region' och lyssna, eller på hjälp-sidan) i en inspelning från Aalborg, i november 2003.

Permalänk | Kommentarer (2)

"A mania prevailed, a bubble burst, four stockbrokers took villa residences at Florence, four hundred nobodies were ruined, and among them Mr Nickleby."

Hur använder man en annandag på bästa sätt? Till att försöka se världens kanske bästa teater - i alla händelser världens bästa filmade teater: Royal Shakespeare Companys uppsättning av Dickens "Nicolas Nickleby" från 1982. Alla åtta och en halv timmarna finns numer på DVD (jämte två senare varianter).

Trots goda föresatser lyckades vi bara se två tredjedelar. Men bättre kan man knappast tillbringa fem timmar. Oavbruten njutning.

Permalänk | Kommentarer (0)

Apropå Gorbatjov som gästtalare:

Gorby gillar inte bara rock, han gillar hamburgare också. En av de bästa avsnitten i Erik Schlosser "Fast food nation" är beskrivningen av drömstaden Las Vegas - och av hur Gorbatjov gästtalar där på snabbmatsbranschens årliga konferens på Grand Ballroom, Mirage Hotel, den 1 mars 1999.

"Michail Gorbachev appeared onstage and received a standing ovation. Here was the man who'd ended the Cold War; who'd brought political freedom to hundreds of millions; who'd opened vast new markets (...) A few minutes into Gorbachev's speech, the audience began to lose interest. He had badly misjudged the crowd. (...)

Gorbachev sounded like a politician from a distant era, from a time before sound bites. He was serious, long-winded and sometimes difficult to follow. His mere presence at the Mirage was far more important to this crowd than anything he said. The meaning hit me as I looked around at all the fast food executives, the sea of pinstriped suits and silk ties. In ancient Rome,the leaders of conquered nations were put on display at the Circus. The symbolism was unmistakable; the submission to Rome, complete. Gorbachev's appearance at the Mirage seemed an Americanized version of that custom, a public opportunity for the victors to gloat - though it would have been even more fitting if the fast food convention had been down the road at Caesars palace.

As a Soviet leader, Mikhail Gorbachev never learned when to leave the stage, a flaw that lead to his humiliatring defeat in the election of 1996. He made the same mistake in Las Vegas; people got up and left the Grand Ballroom while he was still speaking. 'Margaret Thatcher was a lot better,' I heard one executive say to another as they headed for the door. Thatcher had addressed the previous year's Chain Operators Exchange."
(Erik Schlosser: "Fast food nation", 2001)

Jag är förstås lite efter här, men Fast Food Nation (Snabbmatslandet" på svenska, utgiven av Ordfront) är ett strålande reportage, framför allt därför att den har ett sådant brett perspektiv. Schlosser skriver inte bara om själva snabbmatskedjorna, utan visar hur hela USA förändrats av snabbmatsrevolutionen: landsbygden, jordbruket, arbetslivet, reklamen. Han ger många snabba historiska bakgrunder, till exempel kring hur arbetsmiljölagstiftning eller antitrustlagstiftning uppstått och förändrats, som sätter det amerikanska samhällets utveckling i en sorts blixtbelysning.

Jag hade från början rätt låga förväntningar på boken. Jag trodde att det skulle vara en rätt förutsägbar indignationshistoria om fett och nerhuggna regnskogar. Men efter en något trevande start i de första kapitlen blir boken mycket bättre.

Och jag blev trots allt indignerad. Eller snarare rasande - över arbetsförhållandena i de slakterier som levererar kött till de amerikanska snabbmatskedjorna. Systematiskt utnyttjande av de allra fattigaste invandrarna, omänskligt tempo, bristfälliga skyddsanordningar, fiffel med ersättningar för skador. De kapitlen - i mitten av boken - är djupt uppskakande och upprörande.

Läs den!

Permalänk | Kommentarer (0)

Så vad håller Michail Gorbatjov (eller Gorbachev, med en annan transkription) på med nu för tiden?

Tja, lördag den 17 april är han i alla fall en av de inbjudna talarna på galan "Fifty Years of Rock Music" som sänds live från Hannover i tyska TV2 (ZDF).

17 april är det nämligen exakt 50 år sedan Bill Haleys "Rock Around The Clock" släpptes. Detta firas med ett tyskt urval artister: Eric Burdon, Ian Anderson, Chris Thompson, Jon Lord, Jack Bruce, Scorpions - plus ett par killar som ska spela A whiter shade of pale, förresten.

Galan börjar 20.15 och håller på två och en halv timme. Annan pratgäst är Peter Gabriel.

Permalänk | Kommentarer (0)