"I want my automatic vacuum cleaner to fear heights so that it doesn't fall down the stairs."

Donald Norman, design- och användbarhetsprofet och professor, tror att maskiner måste få känslor (inte bara logik) för att fungera bra:

"'...machines should have emotions for the same reason that people do: to keep them safe, make them curious and help them to learn.' Autonomous robots, from vacuum cleaners to Mars explorers, need to deal with unexpected problems that cannot be solved by hard-coded algorithms, he argues.

What they need are 'weak methods'. 'Boredom,' Norman explains, 'is a weak method for getting out of a rut. Curiosity is a weak method for exploring an unfamiliar space.'"
Scientific American: Why Machines Should Fear, 15 dec 2003

Don Normans nya bok "Emotional design" kan beställas från amazon.com. På sin egen sajt bjuder Norman på några utdrag ur den.

Norman, som i tidigare böcker hårt kritiserat över-estetiserande design och art-for-art's-sake, vill nu poängtera att utseendet är lika väsentligt som användbarheten för de verktyg vi skapar:

"'This is the new me,' the 67-year-old professor at Northwestern University announces the next day in his keynote address to a large human-computer interaction conference in Ft. Lauderdale, Fla. 'The old me was critical, always finding fault with things that didn't work. The new life is about emotion and positive things. So I only say nice things. Or rather, I try.'"

Kanske ett motto att försöka följa för det nya året, även för en blind höna.

Permalänk | Kommentarer (0)

Efter iMac och iPod och iDetmestahärivärlden verkar förstås Isaac Asimovs gamla sf-klassiker "I, robot" transformeras till iRobot när det nu är dags för filmatisering. Jag tycker dock varken reklamsajten eller trailern är särskilt lockande. Mycket stål och lite känsla - som i Saabs reklamfilmer ungefär.

Det visar sig också att filmen inte är en regelrätt filmatisering av Asimovs noveller eller romaner:

"This film is based upon elements from all nine of the stories in the 'I Robot' anthology by Isaac Asimov (1920-1992). This film is not a direct adaptation of any of the nine stories in that book, but is instead a prequel of sorts to them..."
(Yahoo Movies)

Asimovs robotar styrs av supersnabba "positronhjärnor". Men hjärnorna styrs i sin tur av "robotikens tre lagar":

1. En robot får icke skada en människa eller genom underlåtenhet att handla tillåta att en människa skadas.
2. En robot måste lyda de befallningar som den mottar från människor, med undantag av sådana fall då dylika befallningar kommer i konflikt med den första lagen.
3. En robot måste skydda sin egen existens, förutsatt att detta icke medför brott mot den första eller andra lagen.

Vad Asimov här försökt göra är egentligen att försöka bygga ett moralsystem på strikt logisk grund.

Hur som helst: en del tror inte att det räcker med logik - inte för robotar heller...

Permalänk | Kommentarer (0)

"They call themselves bloggers. Their mission: to remake political journalism and, quite possibly, democracy itself. The plan: to run an end around big media by becoming publishers on the Internet."

USA Today: Freewheeling 'bloggers' are rewriting rules of journalism, 30 dec

Permalänk | Kommentarer (0)

En av de faktorer i den amerikanska ekonomiska statistiken som, överraskande, tog ett rask skutt uppåt nyligen, var produktiviteten.

Det var överraskande, eftersom produktiviteten under hela det senaste kvartsseklet har växt mycket långsamt.

Produktivitet är ett mått på kostnaden för att producera varor och tjänster. När tekniska framsteg eller bättre organisation av arbetet gör det enklare att producera limpor, brödrostar och marmeladknivar ökar produktiviteten. Brödrostarna kan tillverkas på kortare tid eller med billigare material - de blir därför både bättre och billigare, arbetarna kan få mer betalt, och alla blir glada. Det är principen.

Mellan 1948 och 1973 ökade den så kallade multi-faktor-produktiviteten i den amerikanska ekonomin med 1,9 procent per år, och arbetsproduktiviteten med 2,9 procent per år. Mellan 1973 och mitten av 1990-talet var dessa tal 0,2 procent och 1,1 procent.

Varför saktade produktiviteten upp så dramatiskt? Den tekniska utvecklingen stannade ju inte precis upp? Tvärtom investerade industrin under den här perioden enorma summor i IT - allt med löftet om att datorerna skulle få hjulen att rulla snabbare, smidigare och billigare? Vad var det då som hände?

Denna dramatiska inbromsning av produktiviteten fick ett särskilt namn: Solow-paradoxen, efter nobelpristagaren i ekonomi Robert Solow. 1987 konstaterade han retoriskt att "You can see the computer age everywhere - but in the productivity statistics."

Och det blev inte bättre. The Economist citerade professor Robert Gordon ("one of America's leading authorities on productivity"):

"...the productivity performance of the manufacturing sector of the United States economy since 1995 has been abysmal rather than admirable. Not only has productivity growth in non-durable manufacturing decelerated in 1995-9 compared to 1972-95, but productivity growth in durable manufacturing stripped of computers has decelerated even more."

Man har föreslagit flera olika lösningar på Solow-paradoxen. En del är av teknisk, statistisk art. En del säger att datorerna har betytt mest inom service-sektorn, där begreppet "produktivitet" i vilket fall som helst är svårt att definiera och mäta.

Men den mest populära förklaringen har nog varit att det tar tid för en teknologi att bli riktigt produktiv: "inte än, men när som helst nu" kommer IT att transformera hela näringslivet, och vi kommer att inträda i "den nya ekonomin". Man drog paralleller med hur elektriciteten gradvis förändrade näringslivet sådär hundra år tidigare. (Se till exempel neweconomyindex.org: Explaining The Productivity Paradox.)

Den sortens förklaring var i ropet - fram till år 2000. När IT-bubblan sprack, sprack den också. Man kunde också visa, att jämförelserna med till exempel elektriciteten haltade rejält.

En pessimistisk förklaring på paradoxen har varit att datorer helt enkelt inte är är så produktiva som man tror. När man undersökt begränsade system visar det sig att kostnaderna för datoriseringar regelmässigt blir långt mycket större än man trott vid införandet. Underhåll, uppgraderingar och fel i systemen ger enorma "dolda" kostnader. Är det kanske så på makroplanet också?

Ingen har vetat säkert. (En bra genomgång av förslagen till lösningar på Solow-paradoxen finns hos Triplett: The Solow productivity paradox: what do computers do to productivity?, [pdf].)

Men något år in på 2000-talet började faktiskt den uppmätta produktiviteten ta fart igen. En del såg det som att "den nya ekonomin" faktiskt fått revansch: titta, nu hände det, precis som vi sa! Och de senaste siffrorna från den amerikanska ekonomin tycks bekräfta det.

Men det finns dessvärre fortfarande få studier som klart och entydigt visar att IT i sig skapar ökad produktivitet i stort.

Det finns istället flera andra förklaringar till det som ser ut som produktivitetsökningar.

I New York Times skriver Stephen S. Roach, chefsekonom och "director of global economics" på Morgan Stanley:

"The favored explanation is that improved productivity is yet another benefit of the so-called New Economy. American business has reinvented itself. Manufacturing and services companies have figured out how to get more from less. By using information technologies, they can squeeze ever increasing value out of the average worker.

In financial services, the Labor Department tells us that the average workweek has been unchanged, at 35.5 hours, since 1988. That's patently absurd. Courtesy of a profusion of portable information appliances (laptops, cell phones, personal digital assistants, etc.), along with near ubiquitous connectivity (hard-wired and now increasingly wireless), most information workers can toil around the clock. The official data don't come close to capturing this cultural shift.

As a result, we are woefully underestimating the time actually spent on the job. It follows, therefore, that we are equally guilty of overestimating white-collar productivity. Productivity is not about working longer. It's about getting more value from each unit of work time. The official productivity numbers are, in effect, mistaking work time for leisure time.

This is not a sustainable outcome - for the American worker or the American economy. To the extent productivity miracles are driven more by perspiration than by inspiration, there are limits to gains in efficiency based on sheer physical effort."
(New York Times: The Productivity Paradox, 30 nov, 2003)

Så vi arbetar inte effektivare - utan bara mer, och obetalt. De av oss som har ett jobb vill säga.

Michael Hudson, professor i ekonomi vid University of Missouri ser samma fenomen i en synnerligen läsvärd artikel på Counterpunch:

"During the boom of the 1990s, neoliberal economists and the financial press promoted the the high tech revolution for its ability to reduce production costs. As long as government did not interfere with markets, technology would lead to an improvement in the quality of life. The ultimate beneficiary was supposed to be the consumer. This did not happen. (...)

Today's productivity is taking a different form. It is associated with laying off employees and working the remaining workers harder. There is little technology at work here, but rather the kind of drudgery from which technology was supposed to free employees. Work has become more unpleasant and stressful as companies let their work force shrink by attrition. When workers leave, their work is distributed among the remaining employees. (...) The effect is a rapid burnout. Workers are being used up and discarded."

Och få vågar protestera - för risken att förlora jobbet är påtaglig:

"In 1991, at the bottom of the recession, a survey of workers at large firms indicated that 25 percent feared being laid off. In 1996, despite the sharply lower unemployment rate and the demonstrably tighter labor market . . . 46 percent were fearful of a job layoff.

If workers felt as secure as they had fifteen years earlier, they would have pressed for wage increases. But the character of the labor market was shifting sharply in favor of employers, apart from unionized baseball players. Larger companies in particular were being downsized, making workers too worried about being laid off to ask for raises.

Labor 'flexibility' became a euphemism for flexibility in one direction - downward. Workers agreed to go on a part-time basis, acting as consultants or other off-payroll status so that their employers would not have to pay for medical insurance, Social Security and pensions. So to refer to technology is simply to distract attention from the institutional changes that are taking place."
(Counterpunch: Tech Bubble: Who Benefited? An Interview with Michael Hudson, 30 aug, 2003)

Det är inte bara i Sverige som utbrändhet och utmattningsdepressioner sprider sig - medan forskare och politiker kliar sig i huvudet utan att förstå vad som händer (Den svenska sjukan svår att förklara). I England ökar stressen (se Blind Höna: Även britter mer stressade och sjukare) - ochförstås i USA:

"In his book 'Work to Live: The Guide to Getting a Life', journalist Joe Robinson offers both anecdotal and statistical evidence of rising incidences of burnout, depression and divorce caused by overwork as 80% of men and 62% of women put in more than 40 hours a week on the job."
(Time: Ready, Set, Relax!, 22 okt 2003)

Ännu ett citat:

"Instead of investing decades of gains in efficiency and productivity into more personal time, America has invested the gains in increased production while also increasing employees' work hours. The result, organizers said, is a vicious cycle: Longer work hours and increased productivity create more goods and services to consume than ever before. The time poverty that results from long work hours creates a greater need to buy goods that enable workers' hectic schedules. The need to buy more goods then feeds back into the need to work more hours, which was why workers needed more goods in the first place." (Boston Globe: Overworked Americans are urged to find a balance, 24 okt 2003)

Har du läst det här - gå nu tillbaka och läs de föregående notiserna om utveckingen av arbetsmarknaden i USA: Att tjäna sitt bröd 2, 3, och 4 (och kanske även den mindre allvarliga inledningen).

Vad kan man göra åt utveckingen? I USA finns en spirande "Take back your time"-rörelse. Men den är individuell och personcentrerad. Det här är inte personliga problem: det är ett samhällsproblem. Jag tror Bob Herbert, krönikör i New York Times, i princip har rätt när han skriver:

"I am surprised at how passive American workers have become ... Globalization may be a fact of life. But that does not mean that its destructive impact on American families can't be mitigated. The best thing workers can do, including white-collar and professional workers, is to organize."
(New York Times: The white-collar blues, 29 dec)

Permalänk | Kommentarer (6)

Så vad ska man göra när jobben försvinner utomlands?

"It's the great unanswered business-economic question of our day: How do we replace the hundreds of thousands of information-technology, call-center, paralegal, and other jobs rapidly exiting the U.S. for India, Russia, and other low-wage countries? The main answer that the so-called experts put forth, without a lot of conviction, is that we'll create new 'high-value' jobs to replace those leaving the U.S. What are those jobs? No one seems to know."

Ett teknikföretag i Boston provade en annan modell. Varför inte dra fördel av situationen?

"C-Market needed four programmers, pronto. Jon knew the numbers for experienced American programmers doing the specialty work he required: $80,000 a year, with benefits adding an additional $5,000 to $10,000 per programmer. The intermediary came back with the number for the services from India: $40,000 per programmer.

What if he offered Americans the jobs at the same rate he would be paying for Indian programmers? (...) Jon placed some ads in The Boston Globe. (...) The result? 'We got flooded' with resumes."
(Business Week: U.S. Programmers at Overseas Salaries, 2 dec)

Halverade löner, alltså. Som tillverkningsindustrin redan tidigare gått igenom. Och icke-fysiska tjänster är naturligtvis ännu lättare att flytta. Programkod levereras på sekunden från andra sidan jorden. Kläder tar ändå veckor eller månader med flyg och båt. (Tack, Chris!)

Permalänk | Kommentarer (1)

Vart tar jobben vägen?

"I.B.M. has crafted plans to send thousands of upscale jobs from the U.S. to lower-paid workers in China, India and elsewhere. Anyone who doesn't believe this is the wave of the future should listen to comments made last spring by an I.B.M. executive named Harry Newman:

'I think probably the biggest impact to employee relations and to the H.R. field is this concept of globalization. It is rapidly accelerating, and it means shifting a lot of jobs, opening a lot of locations in places we had never dreamt of before, going where there's low-cost labor, low-cost competition, shifting jobs offshore.'

An executive at Microsoft, the ultimate American success story, told his department heads last year to 'Think India,' and to 'pick something to move offshore today.'"
(New York Times: The white-collar blues, 29 dec)

Permalänk | Kommentarer (0)

Den amerikanska ekonomin återhämtar sig - enligt visssa indikatorer. Men:

"Lisa Gluskin has had a tough three years. She works almost as hard as she did during the dot-com boom, for about 20% of the income. (...)

Steve Fahringer found an alternative way to earn a bit of money. He did some acrylic paintings, which he sold for a total of $1,000. He calls himself "a hobbyist," which means for a while he moved out of the labor force entirely.

Now he's a temp, assigned by his agency to a nonprofit office. For the first time in six months, he's working 40 hours a week. By the government's accounting, he has once again joined the ranks of the employed. But from the standpoint of his wallet, Fahringer is worse off: He's earning less money, with no paid holidays, no sick leave, no pension plan, no health insurance, no future.

Two years ago, Ian Golder was laid off. It was the first time since he graduated from UC Berkeley 14 years earlier that he didn't have steady work.

Golder looked for a while, gave up for a while, then landed a contracting gig with no benefits proofreading for a chip maker. When that ran out, he worked 20 hours a month on a financial services newsletter.

At the beginning of December, things seemed to improve a bit. Golder got a job in the document-control department of a medical devices company. The department, he was told, used to have 20 full-time people. Now it has five, plus four temps.

The job will last two months. After that, who knows?

Ur "Jobless Count Skips Millions. The Rate Hits 9.7% When the Underemployed and Those Who Have Quit Looking are Added", Los Angeles Times 29 dec.

Rätt läskig artikel (återtryckt hos commondreams och hos Yahoo News, om länken till LA Times slutar fungera) om den amerikanska arbetsmarknaden. Trots att vissa ekonomiska indikatorer pekar uppåt, skapas alltför få nya jobb:

"Many economists are mystified about why a suddenly booming economy is producing so few jobs.

"We're all sitting there and saying, 'When are they going to return?' " says Richard B. Freeman, director of the labor studies program at the National Bureau of Economic Research."

Historiskt sett är arbetslöshetssiffrorna inte är så höga i USA - 5.9%. Men utöver dessa finns alla som hankar sig fram på deltid, men vill ha riktiga jobb, plus de som klassas som "discouraged" och givit upp hoppet om att få jobb, plus gruppen motvilliga egna företagare, plus en ökande grupp som klassats som "disabled" ...

"In some eyes, a nation of burger flippers, temps and Wal-Mart clerks isn't the worst scenario for the economy. The worst is that companies continue to eliminate jobs faster than they create them, setting up a game of musical chairs for the labor force.

That prospect alarms Erica Groshen, an economist with the Federal Reserve Bank of New York. 'If you plot job losses versus gains on a chart, it's shocking,' she says.

Losses are running at about the same rate they were in 1997 and 1998, two good years for the economy. But job creation in the first quarter of 2003 - the most recent period available - was only 7.4 million, the lowest since 1993.

'If this goes on too long, you'd have to worry there's something fundamentally wrong,' Groshen says. Although the economy has picked up since March, 'so far I haven't seen anything that suggests job creation is picking up.'"

Permalänk | Kommentarer (0)

Före detta journalisten Julian Dibbell är numera mäklare - men han mäklar egendomar och varor som bara finns i rollspelet Ultima Onlines virtuella värld. Men hans köpare och säljare betalar i verkliga pengar, sådana han kan köpa icke-virtuellt bröd, brännvin och barnkläder för.

Webbloggen Play money är "a regularly updated record of one man's attempt to get rich selling, literally, castles in the air".

Facinerande läsning - bland annat om hur (hom jag fattat det hela) en bug skapat galopperande inflation eller hur en kinesisk domstol slagit fast att stöld av imaginära tillgångar också är brottsligt.

Går det bra för Dibbell? Det verkar så. "On April 15, 2004, I will truthfully report to the IRS that my primary source of income is the sale of imaginary goods - and that I earn more from it, on a monthly basis, than I have ever earned as a professional writer", skriver han.

Jag får det inte riktigt att gå ihop med att han skriver att hans vinst hittills i år varit tretusen dollar. Hm.

Permalänk | Kommentarer (0)

Mörkret föll. M. blev stående och betraktade utsikten från vårt köksfönster.
- Har ni räknat hur många fönster ni ser härifrån?

Vi bor i ett grönt område, en minut från Mälarstranden, alldels intill en hyfsat stor park. Men från köksfönstret ser jag nästan 700 fönster (klicka på bilden för att se ett lite bredare panorama).

Förklaringen - största delen av den - är raden av höghus på åsen mittemot. Jag inbillar mig att det är lite som att bo vid kanten av Central Park på Manhattan, och se ljusen i husen på andra sidan.

De är så långt bort att de inte betyder någon insyn. Men det blir en fantastisk skillnad just i december, när säkert två tredjedelar av fönstren har en ljusstake eller stjärna tänd. Det är en bra medicin mot novemberdepression.

Permalänk | Kommentarer (0)

"Red herring" är ett engelskt uttryck för "a false lead, or misleading piece of information intended to divert attention from the real issue (based, according to Brewer's Dictionary of Phrase and Fable, on dragging the smoked fish across a trail to confuse hunting dogs)" (enligt Wikipedia).

"Det där måste vara en röd strömming," sa Paul Bremer, USAs vicekung i Irak, när han ombads kommentera uppgifter om att man hittat "massive evidence of a huge system of clandestine laboratories" i Irak. Bremer förmodade att det sagts av någon som motsatte sig ockupationen och ville underminera koalitionen.

Vad Bremer inte visste, var att citatet kom från Tony Blair.

Scotsman: Blair under fire again for WMD claims
Observer: Bush's man rejects Blair weapon claim, 28 dec

Permalänk | Kommentarer (0)

"Mottagande av denna hälsning medför inga förpliktelser för mottagaren, vare sig uttalade eller underförstådda (...) Hälsningen utgör inte något löfte från avsändarens sida att förverkliga någon av önskningarna för sig själv, mottagaren eller någon annan."

Thorvald på Förvetet har presterat en rätt imponerande julhälsning på svensk "legalese" (med inslag av försäkringar rörande politisk korrekthet).

När jag håller skrivkurser för byråkrater kommer det ibland upp frågor om det juridiska språket. Informatörer och webbredaktörer suckar över jurister som styvnackat hävdar att det inte går att göra juridisk text begripligare. "Ska det vara lätt - eller ska det vara rätt?" är juristernas motfråga, när redaktören säger "det här kommer ingen att begripa".

Men om läsaren inte förstår en text om, säg, regler för semesterlagstiftning, så anmäler hon sig förstås inte till juridisk översiktskurs 20 p. I stället frågar hon kanske en kompis i stället. Och får i alla fall en populariserad version - en version där avsändaren, juristen, har ännu mindre kontroll över riktigheten.

Relaterat På Kornet: Köp "Att skriva för webben" från På Kornet

Permalänk | Kommentarer (1)

... har någon som ömmar för dem.

"The Cornwall Bat Hospital was started in 1987 by Ginni Little, who has devoted her life to caring for these much misunderstood animals. Sick and injured bats are brought to the hospital throughout the year and are nursed and cared for by Ginni and her volunteers."
Om Cornwall Bat Hospital hos Cornwall Wildlife trust

Adoptera en fladdermus hos Ginni:

"Every six months we'll send you an update on your bat. And when you join we'll send you an adoption certificate and a welcome pack with lots of information.

Become a Friend of the Bat Hospital and you'll also receive a full-colour print and a special invitation to visit the hospital in Penzance, Cornwall."
Anmäl dig på Adopt.a-bat - the work of the Cornwall Bat Hospital

Permalänk | Kommentarer (2)

det var trevligt att få en kokbok som hette Tina. Jag är inte säker på att vi behöver den, dock; att tina mat har jag aldrigt tyckt varit något större problem.

Permalänk | Kommentarer (0)

Var framtiden snyggare förr? Sky Captain and the World of Tomorrow" Men nog verkar det som om de hämtat en hel del från Terry Gilliam's "Brazil"?

Permalänk | Kommentarer (0)

Om man bättre vill förstå vad som händer i Irak, mellanöstern och arabvärlden i stort är Juan Cole, professor i mellanösterns historia vid University of Michigan, oumbärlig. Hans blog,"Informed Comment", är exakt vad den säger sig vara. Hans långa erfarenhet, akademiska skolning och kunskap om historien och egna kontakter i Irak och arabvärlden. Det ger honom möjlighet att leverera egna nyheter och erfarenheter - inte bara kommentarer till vad stora media rapporterar.

Bland det läsvärda nyligen är till exempel "Lessons of Libya: War isn't always Necessary" och genomgången "Rumsfeld, Bechtel and Iraq".

Permalänk | Kommentarer (0)

Igår, fjärde advent, njöt vi - som säkert många andra svenskar - vår middag i det varma, vänliga skenet från många stearinljus. Många barn runt bordet - Sara hade två kompisar på besök.

Idag läste jag den kvinnligga bloggaren Riverbend från Bagdad:

"We've been using candles most of the time instead of kerosene lamps because the kerosene man hasn't been coming around these last few days and we need the kerosene for the heaters. The kids really hate the candles. The other day, the electricity suddenly flashed on at 8 pm after a 6-hour blackout. We were exalted. Everyone jumped for the television at once and a chorus of voices called out, 'News! The movie! A song! Cartoons!' After flipping the channels, we settled for a movie.

We sat watching until one of the scenes faded into a darkened room. The camera focused on the couple sitting at a round table, gazing into each others eyes and smiling fondly across two elegant candles. It was a cozy, romantic candle-light dinner. I think the whole family was lost in the scene when suddenly, my cousin's youngest daughter spoke up, impatiently, 'They have no electricity! They're using the candles…'

It took me about 15 minutes to try to explain to her that they had electricity but actually chose to sit in the dark because it was more 'romantic'. The difficulty of explaining romance to a 7-year-old is nothing compared to the difficulty of explaining the 'romance' of a darkened room and candles- especially if the 7-year-old has associated candles to explosions and blackouts her whole life."

Läs hela Questions and Fears... En insikts-givande post om oron för utvecklingen i Irak:

"The thing that seems to be triggering a lot of antagonism on all sides is the counterinsurgency militia being cultivated by the CPA and GC which will include Chalabi's thugs, SCIRI extremists and some Kurdish Bayshmarga.

The popular and incorrect belief seems to be that if you are a Kurd or Shi'a, this step is a positive one. Actually, the majority of moderate Kurds and Shi'a are just as exasperated as Sunnis about this new group of soldiers/spies that is going to be let loose on the population."

Permalänk | Kommentarer (0)

Billmon noterar i förbigående, att Khadaffi plötsligt har blivit överste Khadaffi i Vita husets pressmeddelande. Att använda någons titel är ett tecken på vår uppskattning. The bad guys kallar vi däremot regelmässigt bara med namnet - gärna reducerat till bara antingen för- eller efternam: Saddam, Stalin, Hitler. Maoisterna sade "Ordförande Mao" eller Mao Zedong - motståndarna gärna bara Mao.

I "Coddling Dictators" brännmärker Billmon vad han uppfattar som hyckleriet med diktatorer som plötsligt blir nyttiga:

"OK everybody, repeat after me:
Saddam baaaad. Ghadafi goooood.

And the one-party police state? The cult of personality? The torture chambers? The aggression against neighboring countries? Old news. It's time to 'move on'."

Billmon dekonstruerar också dubbelmoralen i Vita Husets uttalande om varför Libyen slagit in på den rätta vägen: hur man i detta fall framhåller på de sanktioner som Libyen varit utsatt för i två decennier:

"Thus demonstrating that with patience, persistence and the cooperation, America and its allies can manage the threat of weapons of mass destruction - unless, of course, the country in question is Iraq, in which case sanctions are useless and war unavoidable.

And how can the administration be sure the "wise and responsible" Colonel Ghadafi has revealed all? Because we sent in the weapons inspectors, of course. (...)

Thus proving that inspections can locate weapons facilities, verify compliance and detect violations - unless, that is, the country being inspected is Iraq, in which case inspections are completely useless and war unavoidable."

Läsvärt som vanligt (även om Billmons essäer börjar få en mer slugger-artad och våldsammare stil).

Permalänk | Kommentarer (0)

"Kilts stabbed his finger at another glowing yellow dot near the top of the brain. It was the magic spot - the medial prefrontal cortex. If that area is firing, a consumer isn't deliberating, he said: he's itching to buy. 'At that point, it's intuitive. You say: 'I'm going to do it. I want it.' ' "

"Neuromarketing": De här forskarna scannar hjärnor med magnetkamera för att förklara och förutsäga hur vi upplever varumärken. Ännu ett exempel på humbug-artad övertro på teknik - eller verklig forskning? Läs och döm själv: There's a Sucker Born in Every Medial Prefrontal Cortex, NY Times, 23 okt.

Relaterat på Blind Höna: Att fabricera minnen, 23 okt.

Permalänk | Kommentarer (0)

Hur känner folk för sina robothundar? Utifrån vad folk skrev om sina elektroniska vovvar på diskussionforum för Aibo-ägare säger den här amerikanska akademiska studien att

"... people tend to associate social characteristics to AIBO but not moral characteristics (e.g., that AIBO deserves respect, has rights, or can be held morally accountable for action)."

Läs hela Robotic Pets in Online Discussion

Permalänk | Kommentarer (0)

Igår (16 december) var det exakt 350 år sedan Oliver Cromwell blev Lord Protector of England (1653).

Permalänk | Kommentarer (2)

"When it comes to war crimes committed in his own country, however, Aznar is quite a bit less than a champion of human rights and historical accountability..."

"All mass graves are equal, but some are more equal than others." Billmon kommenterar New Yorkers artikel om sökandet efter Federico Garcia Lorcas grav: (Originalet finns ej på nätet).

"It is estimated that during [the Civil War] some five hundred thousand people were killed. Of these, perhaps a hundred thousand were executed, and, among the executed, some thirty thousand were disposed of without a trace. (...)

One organization, for example, the Association for the Recovery of Historical Memory, is working to locate and excavate mass grave sites, in an effort to identify at least some of Franco's victims.

So far, Anzar's goverment has refused to assume any of the costs or play any role whatsoever in these efforts. But, according to The New Yorker, the government is paying to exhume the bodies of members of the Division Azul, a unit of Spanish volunteers that fought side by side with Hitler's Wehrmacht on the Eastern Front."

Permalänk | Kommentarer (0)

Det finns goda skäl till varför de inte låter George Bush hålla öppna presskonferenser.

Permalänk | Kommentarer (0)

Atrios avlyssnade för några dagar sedan, och nu har vi svaret:

AP: Experts hope Saddam's arrest will spur shoppers, 16 dec

"Several experts said the news of Saddam's capture, revealed early Sunday, couldn't be a better holiday gift for merchants during the season's last, crucial stretch.

'Ultimately, in the long run, this is going to put people in better spirits, and we are definitely excited that this has come during the holiday season,' Ellen Tolley, a spokeswoman at the Washington-based National Retail Federation, said Sunday."

Men alla lät sig inte övertygas:

"Despite an economy that some say is on the rebound, consumers continue to be frugal and seem to be waiting even later to do their holiday shopping than they did last year. Although recent economic data have been cheery, personal job security is the most important factor in how much consumers spend."

Den där sista meningen säger mycket om den amerikanska ekonomin. Jag återkommer.

Permalänk | Kommentarer (0)

Det var lite orättvist, men jag kunde inte motstå det: den ekofria telefonen i badrummet är ett lustigt inslag i en artikel i New York Times som är både läsvärd och lätt att raljera över ( Working Hard to Make Technology Easier, 16 dec).

NY Times reseskribent Joe Sharkey frågade sig i en tidigare kolumn varför ljusknappar och reglagen i duschen på hotellrum måste vara så förbaskat krångliga.

Hos hotellkedjan Peninsula i Hong Kong har dock Sharkey hittat ett lysande undantag: knappar man kan begripa och duschar med en kallvatten och en varmvattenkran.

Det beror, visar det sig, på Fraser Hickox, "manager for research and technology at the Peninsula Group of luxury hotels" (inte visste man att hotellkedjor hade sådana) och chef för hotellkedjans användbarhets-laboratorium - med 19 anställda (varav 8 ingenjörer).

Tack vare dessa har man alltså lyckats nå fram till en lösning där...

"...you turn on the hot and cold water using the same kind of handles your grandmother used.

'Capstan handles just make sense,' [Fraser Hickox] said. 'There's on, there's off. Besides that functionality, capstan handles provide ease of use for older people who may not have full-strength grasping ability or who have a little tremor in their hands. With capstans, which we had to have specially made, by the way, they can get their hands around the thing.'"

(Så nu vet vi svaret på "Hur många ingenjörer krävs det för att vrida om en vattenkran?")

Hickox team har också arbetat hårt med lampknapparna:

"Turning the lights on and off also required a lot of thinking at the lab.

'The light switch should be where you would look for the light switch at your grandmother's house,' Fraser Hickox said, and that makes him a technological visionary in my book. (...)

Peninsula hotels have bedside control panels with easy to understand buttons 'in words, not symbols,' Mr. Hickox said, for controlling lights, temperature, alarm clocks, window drapes and entertainment systems."

Trots att det alltså går att ha ganska roligt åt texten, är det värt att ta den på allvar. Användbarhet handlar just om att undersöka hur människor verkligen kan hantera tingen omkring oss. Det finns flera goda exempel på det i artikeln - som det här:

"Another innovation that came from the lab, incidentally, is about as low technology as it gets. In the dressing area of each room is a small hinged wooden bin that opens like a mailbox chute into a box in the outside corridor, allowing guests to leave their shoes out each night to be returned shined before morning.

'There are a lot more women traveling alone these days, and women don't like opening the door at night to put shoes out,' he said. 'This solves the problem very simply, doesn't it. Good technology ought to be subtle.'"

För vilket man kan tillägga att god design och god teknologi också är just omtänksam.

Relaterat På Kornet:
Jag har skrivit just om krångliga ljusknappar i Konsten att krångla till det. Jag har också använt just duschreglage och ljusknappar som ett exempel på, och metafor för, vad interaktionsdesign är, i En sajt kräver tre sorters design - avsnittet Informationsarkitekten samordnar.

Permalänk | Kommentarer (0)

"... Take the telephone in the bathroom. Now, having grown up in a large family, I have never actually had the nerve to use a telephone in the bathroom.

The problem with using a telephone in the bathroom, Mr. Hickox explained, is that 'it sounds like you're in the bathroom, with that cavernous echo.'

His team's solution was to design a bathroom phone that electronically cancels the echo, even when using the hands-free phone installed near the tub."

Från New York Times: Working Hard to Make Technology Easier, 16 dec

Permalänk | Kommentarer (0)

Nej, det är inte jag som ska gå, utan pojkarna. Och de ska inte klä ut sig. (Tack Rasmus för biljetterna!)

Biljettkö-tältlägret på Medborgarplatsen förvånade många.

Den högt värderade Bengt trodde det var en protest och tyckte att de nog borde protesterat mot något annat.

En krönikör i ett av gratisbladen som prackas på oss blev provocerad och lanserade en predikan av typen "Hur kan dessa bortskämda ungar ha mage att bo i tält när det finns hemlösa som måste bo så?"

Jag hade svårt att bli upprörd - på någondera sättet. Där andra fann moraliska aspekter av ena eller andra slaget, såg jag det praktiska arbetet och dess kvaliteter: ungdomar som själva organiserade köandet, gjorde upp regler, scheman, samarbetade, planerade ... kort sagt gjorde allt det där som man som vuxen vill att barnen ska klara av, men som skolan lägger förvånansvärt lite kraft på. (Not: Mina söner var inte bland de tältande, så jag är inte partisk av det skälet.)

Visst, den här gången protesterade de inte mot världens orättvisor. Men om de tänker göra det någon gång - och det inte gör det, beror det knappast på filmen de köat för - har de lärt sig en del om organisation, och övat uthållighet i snålblåst och duggregn, som säkert kan komma till nytta.

Dessutom kunde ju stadens hemlösa (som några av krönikörerna ömmade för) utnyttja detta faktum till sin fördel: att bygga upp en egen tältstad på samma plats och hävda att man köar för biljetter till storfilmen Alexander - premiär nästa jul. Vilken strålande opinionskupp!

Så dagens budskap är optimistiskt: det goda segrar kanske till slut i alla fall - som i filmen.

Permalänk | Kommentarer (0)

Det finns en klassisk historia (minst så där åtta-tio år skulle jag tro) om riskerna med att ta genvägar när man skapar simulationer av verkligheten:

"Careless Code Recycling Causes Killer Kangas:
Mutant Marsupials Take Up Arms Against Australian Air Force

The re-use of some object-oriented code has caused tactical headaches for Australia's armed forces. As virtual reality simulators assume larger roles in helicopter combat training, programmers have gone to great lengths to increase the realism of their scenarios, including detailed landscapes and - in the case of the Northern Territory's Operation Phoenix, herds of kangaroos (since disturbed animals might well give away a helicopter's position).

The head of the Defense Science & Technology Organization's Land Operations/Simulation division reportedly instructed developers to model the local marsupials' movements and reactions to helicopters. Being efficient programmers, they just re-appropriated some code originally used to model infantry detachment reactions under the same stimuli, changed the mapped icon from a soldier to a kangaroo, and increased the figures' speed of movement.

Eager to demonstrate their flying skills for some visiting American pilots, the hotshot Aussies 'buzzed' the virtual kangaroos in low flight during a simulation. The kangaroos scattered, as predicted, and the visiting Americans nodded appreciatively ... then did a double-take as the kangaroos reappeared from behind a hill and launched a barrage of Stinger missiles at the hapless helicopter. (Apparently the programmers had forgotten to remove that part of the infantry coding.)

The lesson?

Objects are defined with certain attributes, and any new object defined in terms of an old one inherits all the attributes. The embarrassed programmers had learned to be careful when reusing object-oriented code, and the Yanks left with a newfound respect for Australian wildlife."

Den där historien är visst nästan sann (den lär vara lite förbättrad). Nu har den fått en intressant pendang - i dataanimeringarna till Sagan om konungens återkomst. Fast där var problemet det motsatta:

"Computer animators have been using cellular automata in their crowd scenes for ages, granting the dancers in the "Hunchback of Notre " and the Orcs in "Lord of the Ring" the liberty to autonomously determine the fine details of their movement, creating realistic mob scenes that appear to contain a cast of thousands. The problem is, as the programming for the automata gets more sophisticated, they start to express non-linear behavior.

In the climax for "The Return of the King", the animated forces of evil kept running away from their enemies.

'So each of these computerized soldiers is assessing the environment around them, drawing on a repertoire of military moves that have been taught them through motion capture - determining how they will combat the enemy, step over the terrain, deal with obstacles in front of them through their own intelligence - and there's 200,000 of them doing that...'

'For the first two years, the biggest problem we had was soldiers fleeing the field of battle,' Taylor said.

'We could not make their computers stupid enough to not run away.' "
(Från BoingBoing. Originalartikeln: Smart soldiers decided to flee the Rings battle)

Relaterat på Blind Höna:
Verklighetens föddda mördare
Djävlarna i dig | Utsidan säger inget om insidan, egentligen

Updatering: ... mest av allt är det ju förstås Lems "Cyberiad" igen: se Medvetandets fälla!


Permalänk | Kommentarer (2)

Jag har alltid gillat Sagan om ringen (Boken), och tyckt det var rätt fånigt att anklaga den för rasism, med motiveringar som att hjältarna är ljushylta västerlänningar och de onda mörka folkslag från öster ... jag menar, det är en saga, vad kan man vänta sig?

Men på Language Log sätter Mark Liberman fingret på en annan aspekt, mer grundläggande och inte lika klart uttalad: sambandet mellan yttre kännetecken och inre egenskaper (min fetstil):

"In Tolkien's fantasy world, different languages generally belong to different races - elves, dwarves, men, hobbits, orcs and others - who are very different from one another in every other way as well. They look different, they live in different habitats, they do different kinds of work, they are interested in different things, they have different life-spans (elves in particular are immortal), they have different preferred weapons, they live in different kinds of houses and wear different sorts of clothes (...)

Thus Tolkien's races are radically different from one another in biology, language and culture; and across these races,biology, language and culture are well correlated. This was the predominant 19th-century view.

However, even 19th-century scholars in fact knew that biology and language correlate badly if at all. (...) Scientific examination of human physical, linguistic and cultural variation generally does not produce well-defined and well-separated bundles of characteristics corresponding to the categories of "race" and "language", but rather complex geographical and social patterns of graded variation in statistical frequencies of traits.

Nevertheless, people find it very hard to avoid thinking like Tolkien did."
(This is not Middle Earth)

Och detta är naturligtvis precis vad Steiner lärde (Blind Höna: "Reaktionär mysticism är inget alternativ).

Jag gillar fortfarande Midgårds värld. Men Libermans poäng är värd att tänka på.

Permalänk | Kommentarer (0)

I en kommentar till en tidigare notis (Hur många sa du?) citerar Stefan ur en Wired-artikel att 47 är ett nummer som ingen väljer av slump.

Jag vidhåller förstås motsatsen. Ärade jury, jag kallar deckarförfattaren Dennis Lehane som vittne:

Lehanes deckare "Shutter Island" heter visserligen "Patient 67" på svenska, men som synes är det ett annat nummer som spelar huvudrollen.

Tidningen Marie Claire kan på sin sajt tala om att den publiceras i 25 länder och på 14 språk. Men de har förstås inga verkliga möjligheter att summera den aktuella upplagan i hela världen. Så de tar till det nummer människor tar till, när de vill presentera en siffra som instinktivt verkar trovärdig:

Så just nu väntar jag bara på informationen att Saddam Hussein har berättat för USA att Irak tillverkat 47 atombomber, eller att 47 Al-Quaida-agenter tränats i Irak ...

(PS: Bengt hade en notis om 48 men den har mysitskt försvunnit. Uppdatering: den är tillbaka!)

Uppdatering Jag borde förstås nämna att Håkan Kjellerstrand också grundligt utforskat 47-fenomenet (se Talfördelning på google - varför är det så ont om 52?. I verkliga livet finns det ju inga skäl för varför 47 skulle vara överrepresenterat. Det är så bara i det av människor uttänkta...

Permalänk | Kommentarer (0)

Kvällens avsnitt:

Leo: "Hur många funktionärer fixade ni åt Hoynes? 47...!"

(Tidigare: "Ett visst nummer". Angående Voyager, se The 47 conspiracy)

Permalänk | Kommentarer (1)

Indications Saddam Was Not in Hiding But a Captive (Debkafile, 14 dec).
Men läs framför allt Billmons essä (se Fångad som en råtta).

Permalänk | Kommentarer (0)

En betydligt mer insiktsfull kommentar till Saddams gripande än något ni kan läsa i svenska tidningar hos Billmon: Trapped Like a Rat.

Permalänk | Kommentarer (0)

Om du har en digitalkamera OCH en GPS-enhet kan du ta en bild och ladda upp den, tillsammans med motivets exakt position, till GeoSnapper, som kommer att placera den på en världskarta.

Inga bilder från Sverige ännu, men från en hel del andra hörn av världen.

Och vad hindrar dig från att ta en bild av den där slänten utanför Säffle, lägga till koordinaterna för Ulan-Bator, och ladda upp det? Absolut ingenting, tror jag.

Permalänk | Kommentarer (1)

Myckt vacker sajt om rysk historia: Russia engages the world har tonvikten på Rysslands förhållande till världen, från 1453 till 1825: "... traces Russia’s movement from relative isolation to global empire through its contacts with Europe, Asia, and the Americas."

Essäer, fantstiska bilder och en kronologi som smickrande nog för oss svenskar nämner slaget vid Narva (1700; vi slog ryssarna) men förbigår slaget vid Poltava (1709; ryssarna slog oss) med tystnad ...

Permalänk | Kommentarer (0)

Japp, Procol Harum bränner av årets turnéfinal i London ikväll - precis just nu, faktiskt. Och här sitter jag ... och väntar på ett SMS med set list.

Permalänk | Kommentarer (0)

Hönan ligger mest still just nu; jag har varit upptagen med en räcka föresläsningar om att skriva för webb för AMS, sätter ihop en ansökan till ett stort forskningsprojekt, förbereder möten för att ta fram en webbprofil för en av Sveriges större koncerner, plus skriver på flera av de alltför länge försummade nya artiklarna till På kornet - om intranät, om informationsdesign, förbereder ett inhopp som vikarierande webmaster på BtP... plus försöker fixa med Hönans defekta XML-flöde. Vänta inte så värst många nya kacklanden förrän nästa vecka.

Men amerikanske favoritbloggaren Billmon är å andra sidan tillbaka efter en liten paus. Och på Language log pågår en hel del intressant, för den som är road av sådant.

Permalänk | Kommentarer (0)

Let me touch him... oh my god. (En uppföljningssida finns också - pastor Robert White ser ut som en trevlig bekantskap).

Permalänk | Kommentarer (9)

At a Swedish dinner, you are offered a butter knife with a large lump of butter on it. You should:

A. Butter your bread with it and hand it back.
B. Put the butter on your plate and hand it back.
C. Accept this knife as yours and give them your clean one in return.

Jag blir väldigt osäker. Hur gör man egentligen? Det här måste vara kunskap som är omedveten, automatisk.

Rätt svar: A. Butter your bread with it and hand it back, is the proper etiquette. If you answered correctly, add 2 points to your score. If not, subtract 2.

Företaget Diversophy erbjuder ett antal kortspel med titeln "Doing Business with the [fyll i nationalitet här] - The intercultural training game designed to to test your intercultural knowledge and increase your cultural competence for communicating".

Testa hur svensk du egentligen är på Doing Business with Swedes DIVERSOPHY® sample page.

Permalänk | Kommentarer (1)

"'Jekyll', ropade Utterson med hög röst. 'Jag vill absolut träffa dig.' Han gjorde ett ögonblicks paus, med det kom ej något svar. 'Jag säger dig helt öppet att våra misstankar blivit väckta...
'Utterson', svarade rösten inifrån, 'för Guds skull var barmhärtig!'
'Det där är inte Jekylls röst, det är Jonas Söderströms', skrek Utterson. 'Upp med dörren, Poole!'
Poole svände yxan över axeln..."

"Jonas held it out, exclaiming - 'Look ye, Nantucketer, here in this hand I hold his death! Tempered in blood, and tempered by lightning are these barbs, and I swear to temper them triply in that hot place behind the fin, where the White Whale most feels his accursed life! ... Brace forward! Up helm!' cried Jonas like lightning to his men."

Japp, Customized Classic tar böcker för vilka copyrighten gått ut, byter ut någon av huvudpersonernas namn mot ditt, och - påstår de - trycker den och skickar den till dig, komplett med omslag ... "Dr Jekyll and Mr. Söderström", eller "Jonas i Underlandet". Andra titlar är Dracula, Moby Dick (se ovan), Baskervilles Hund - samt den speciella happy-ending versionen (!) av Romeo och Julia... ("O Jonas Jonas varför är du Jonas? Förneka din familj, välj bort ditt namn, eller svär bara att du älskar mig...")

Men såhär i juletid ska man ju inte bara tänka på sig själv. Varför inte låta en Barnevik, en Petterson eller en Spång ikläda sig huvudrollen i en specialutgåva av den här:

"Till slut blev det stängningsdags på kontoret. Med missnöjd min klättrade Scrooge ned från sin stol och nickade kort åt den väntande bokhållaren i skrubben så att han skyndade sig att släcka ljuset och ta på sig hatten.
- Ni vill väl ha ledigt hela dagen i morgon? sade Scrooge?
- Ja, om det passar, sir.
- Det passar inte, sa Scrooge, och det är inte rätt.

Å det var en skarp affärsman den där Scrooge, en snål, hård, sniken gitig, lysten gammal syndare! Hård och skarp som en flintsten ur vilken ännu aldrig något stål hade slagit en gnista av ädelmod ... "

Permalänk | Kommentarer (0)

Av alla artiklar jag läst om Irakkriget har ingen varit så skakande, så mångsidigt avslöjande, och så bottenlöst deprimerande, som denna i New York Times:

Tough New Tactics by U.S. Tighten Grip on Iraq Towns

"American soldiers have begun wrapping entire villages in barbed wire.

In selective cases, American soldiers are demolishing buildings thought to be used by Iraqi attackers. They have begun imprisoning the relatives of suspected guerrillas, in hopes of pressing the insurgents to turn themselves in.

The practice of destroying buildings where (...) insurgents are suspected of planning or mounting attacks has been used for decades by Israeli soldiers in Gaza and the West Bank. The Israeli Army has also imprisoned the relatives of suspected terrorists, in the hopes of pressing the suspects to surrender.

The Israeli military has also cordoned off villages and towns thought to be hotbeds of guerrilla activity, in an effort to control the flow of people moving in and out."

Och vi vet ju alla hur framgångsrik den taktiken varit för att lösa konflikten?

"American officials say they are not purposefully mimicking Israeli tactics, but they acknowledge that they have studied closely the Israeli experience in urban fighting. (...)

'Experience continues to teach us many lessons, and we continue to evaluate and address those lessons, embedding and incorporating them appropriately into our concepts, doctrine and training,' Brig. Gen. Michael A. Vane wrote. 'For example, we recently traveled to Israel to glean lessons learned from their counterterrorist operations in urban areas.' General Vane is deputy chief of staff for doctrine concepts and strategy, at the United States Army Training and Doctrine Command."

Så man spelar upp en ny repris på just den konflikt som utgjort själva bränslet för de terrorister som spränger västvärldens kontorspalats, synagogor, banker, ambassader och konsulat ...

Lägg till detta en dos etnologisk expertis:

"'You have to understand the Arab mind,' Capt. Todd Brown, a company commander with the Fourth Infantry Division, said as he stood outside the gates of Abu Hishma. 'The only thing they understand is force.'

"'With a heavy dose of fear and violence, and a lot of money for projects, I think we can convince these people that we are here to help them,' Colonel Sassaman said."

"These people" är invånarna i staden Abu Hishma, nu helt innesluten i taggtrådsstängsel, med en enda checkpoint för att ta sig in eller ut.

"'This fence is here for your protection,' reads the sign posted in front of the barbed-wire fence. 'Do not approach or try to cross, or you will be shot.'

Colonel Sassaman said he would maintain the wire enclosure until the villagers turned over the six men who killed Sergeant Panchot, though he acknowledged they may have slipped far away."

Repressalier mot civilbefolkningen är förstås förbjudna enligt Genevekonventionen - liksom tagande av gisslan (att ta släktingar till fånga), att förstöra civil egendom, och så vidare. Men då får man väl ändra på det då - för jag antar att det är vad general Sanchez, USAs högste militäre befälhavare i Irak, menar:

"Well, I guess what we need to do is go back to the laws of war and the Geneva Convention and all of those issues..."

Och hur reagerar den irakiska befolkningen på taktiken?

"Over to one side, an Iraqi man named Tariq muttered in anger.

'I see no difference between us and the Palestinians," he said. "We didn't expect anything like this after Saddam fell.'"

Gud hjälpe oss alla.

Permalänk | Kommentarer (2)

Oldest, undeniably male fossil found in British rock group

Permalänk | Kommentarer (0)

Malcolm Gladwell, som skrev artikeln "The talent myth" (se Blind Höna-notisen Girigheten 6: De smartaste) har också skrivit boken "The Tipping Point"; den recenseras av Håkan Kjellerstrand på hakan.org.

Permalänk | Kommentarer (2)

" 'Presidiet ökade på våra andelar'- Skandias tidigare finansdirektör Ulf Spång säger att de fick mer än de skulle ha haft enligt bonusprogrammet"
(rubrik i pappers-DN, 5 dec. På nätet som Skandiachefer fick fler andelar i bonusprogram)

Verkar bekräfta vad som sas i Blind Höna-notisen Girigheten 6: De smartaste: "'We hire very smart people and we pay them more than they think they are worth."

Permalänk | Kommentarer (0)

Galleri med 1800-talsannonser från Harpers Wekly, amerikansk veckotidning med en upplaga på ungefär 100.000 exemplar.

En annons gör reklam för F.L. Hedenbergs kylskåp. Svensk invandrare?

Permalänk | Kommentarer (0)

I kväll visas filmen Natural born killers i TV5. Jag tänker inte se den; jag blev utled på filmer om seriemördare redan för tio år sedan. (Och trenden har ju bara fortsatt.)

Men den som är intresserad av verkligheten kan läsa artikeln Natural Killers —Turning the Tide of Battle av major David S. Pierson, US Army, maj 1999, i Command & General Staff College Military Review, Fort Leavenworth, Kansas.

De flesta soldater är vapenvägrare utan att vara medvetna om det, säger Pierson:

"Most soldiers are unknowingly conscientious objectors. They try to avoid taking a human life. This is not a bad thing. Rather, it is a reflection of a strong moral upbringing. Getting most soldiers to pull the trigger on another human being requires great effort. In World War II, General S.L.A. Marshall studied infantry unit firing ratios and concluded that only 15 to 25 percent of infantrymen ever fired their weapons in combat."

Och de som sköt, siktade ofta med flit vid sidan om målet eller över det. Men man kan träna dem:

"Soldiers can be conditioned individually and collectively to pull the trigger. Individual conditioning includes gunnery and rifle ranges where pop-up human shaped targets are rapidly engaged without thought. The trigger-pull response becomes automatic."

skriver Pierson om något som låter påtagligt likt shoot-em-up-dataspel.

Men det finns en liten grupp som inte behöver tränas:

"A natural killer is a person who has a predisposition to kill - he enjoys combat and feels little or no remorse about killing the enemy. These men have existed throughout the history of warfare, and their feats have often been hailed as heroic. They constitute less than 4 percent of the force, yet some studies show that they do almost half of the killing."

Pierson är militär och hymlar inte. Dessa våldsmaskiner är nyttiga i armén - i vissa lägen:

"Natural killers bring some obvious advantages to a unit. They will personally kill the enemy in droves. They are natural leaders who will motivate other soldiers to kill. They are also fiercely competitive and will aggressively pursue victory. In a battle of attrition, the natural killer can single-handedly tip the scales.

Pierson listar vad han påstår är en typisk killers bakgrund och uppväxt. Förstfödd, över- eller medelklass, idrottsman, intelligentare än genomsnittet, ett skarpt sinne för humor...

Men, påstår Pierson, det är inte de födda mördarna som utför massakrer eller liknande krigsförbrytelser:

"atrocities (...) are generally initiated by overcontrolled personality types in second-in-command positions, not by undercontrolled personality types."

Läs - och skräms av verkligheten.

Uppdatering: Se också Lär dig döda med videospel, Blind Höna 24 aug 2004


Permalänk | Kommentarer (0)

Om man skriver fel lösenord när man ska logga in på en dator med Mac OS X kommer det inte upp någon varningsruta med röd text som säger "Felaktigt lösenord", eller något liknande.

Nej, istället rör sig själva rutan med inloggningsfältet några gånger snabbt fram och tillbaka i sidled på skärmen - något som alla (i vår kulturkrets) omedelbart känner igen och tolkar som en skakning på huvudet: "Nej!" (Det skulle behövas ett annat rörelseschema i t.ex. Grekland, dock.)

Det är så överraskande och avväpnande att man blir både förtjust och paff när man ser det första gången - paff över att man förstår, utan ord.

Så mycket av det vi erfar kommer till oss via andra kanaler än ord: gester och kroppsspråk, tonfall och röstkvaliteter. Men med datorerna kommunicerar vi nästan enbart med det skrivna ordet. Och datorerna tilltalar oss nästan enbart med hjälp av skrift.

Det är ett av skälen till att information som kommer till oss via datasystem ofta är så fattig - en paradox mitt i informationsöverflödet. Men det är en viktig pusselbit för förståelsen kring vad det är som gör vissa datasystem jobbiga att använda - jobbigare än vi kanske ens förstår eller är medvetna om. Det är också temat för en kommande större artikel På Kornet.

Permalänk | Kommentarer (1)

Det blir bara bättre: den kalkon som George Bush håller i på de mest spridda bilderna från Bagdad-visiten var en särskild preparerad bordsdekoration, inte avsedd att ätas. (Se Washington Post: The Bird Was Perfect But Not For Dinner", 4 dec)

Potemkinkuliss hos susning.nu.

Se också Han bara kände lukten och kommentarerna till notisen Fejkad landning, ursprungligen (obs!) ironiskt tänkt - men vem vet vad vi får veta härnäst ...

Permalänk | Kommentarer (0)

Saker förändras när de växer.

Det kan vara nödvändigt att sätta lösenord för en del tjänster på datorn. Görs det rätt är det en hyfsad försäkring mot att ingen tar mina pengar på bankkontot, tjuvläser min sjukjournal på nätet eller liknande.

Men nu kräver allt fler tjänster eller sajter att vi ska ange lösenord, registrera oss - för saker som är långt mycket mindre viktiga än pengar och hälsa: man vill bara läsa en artikel i en tidning, man ska uppdatera ett program på sin burk, man ska anmäla sig till ett enkelt nyhetsbrev.

Och de där kraven slängs ofta rakt upp i ansiktet på en, ganska oväntat, när man redan kommit en bit in i processen och är otålig att bli klar med det man tagit sig för.

Så man är oförberedd och ivrig att gå vidare. Har man tid att fundera ut ett nytt unikt lösenord och memorera det?

Nej. man hugger till med något. Och efter ett tag inser man att ens lösenord för internetbanken eller e-posten eller fonderna är spritt över halva internet. Och så börjar en del av de där sajterna eller tjänsterna skicka mejl till en där lösenordet är skrivet i klartext.

Efter hand inser man att man måste ha ett par olika nivåer av lösenord. Men med flera lösenord blir det svårare att komma ihåg dem, och behovet av att skriva upp dem på en lapp brevid datorn ökar. Och om de dessutom måste bytas regelbundet blir det ändå lätt att blanda ihop dem. För att inte tala om hur svårt det är att förutse hur lösenorden kommer att behandlas av alla de tjänster man ger dem till - och hur väl de skyddar sin databaser med allas lösenord.

En begränsad användning av lösenord är bra. Men när de blir för många minskar säkerheten istället. Saker förändras när de växer.

Permalänk | Kommentarer (0)

Det gick en liten serie notiser om girighet i våras här på Blind Höna. Den avslutades inte riktigt som den skulle - så det är hög tid att återvända till den i ljuset av avslöjandena om Skandia.

Hur kan sådan girighet uppstå, frågar sig nu många?

Redan tidigare i höst hade DN en stor artikel, där en psykolog gav förklaringen att en viss procent av befolkningen var födda som psykopater.

Men girighet behöver man inte vara född med - den kan förvärvas.

Girigheten beror på dålig etik och moral, sägs det. Det stämmer nog i en del fall, som när tjänstemän låtit sig mutas eller utnyttjat förmåner som de vetat varit mot reglerna.

Men många av de synbarligen allra girigaste tycker att deras handlande faktiskt är oantastligt, att deras ersättningar är rättvisa. Hur kan det vara så?

Sannolikt har de faktiskt kommit att tro att de är så överlägsna, att det bara är rättvist att deras ersättningar var bortom alla proportioner. Men också att det var rationellt, och att det var bra för företaget.

Tidningen New Yorker beskrev redan i juli 2002 hur en sådan kultur utvecklats på Enron - det företag som symboliserar den oförfärade girigheten.
I en fantastisk artikel, kallad "The Talent Myth - Are smart people overrated?" beskriver Malcolm Gladwell den policy för rekryteringar och ersättningar som konsultfirman McKinsey skapat för Enron.

McKinsey hade tidigare gjort en studie kring vad som gjort särskilt framgångsrika företag så framgångsrika. Slutsatsen var att de satsade på "talang": de hade rekryterat de allra bästa studenterna från de bästa skolorna - och givit dem oproportionerligt mycket högre lön än andra. Därigenom stannde de på företaget. Och de motiverades tydligen att ge sitt allra bästa.

"The very best companies, they concluded, had leaders who were obsessed with the talent issue. They recruited ceaselessly, finding and hiring as many top performers as possible. They singled out and segregated their stars, rewarding them disproportionately, and pushing them into ever more senior positions. (...)

As another senior Enron executive put it to Richard Foster, a McKinsey partner who celebrated Enron in his 2001 book, 'Creative Destruction,' 'We hire very smart people and we pay them more than they think they are worth.'

Det verkade alltså som att stimulera girigheten kunde ge ömsesidig nytta - för både företaget och den anställde.

Vad hände? De oförutsedda konsekvenserna i kort sammanfattning: eftersom de anställda redan från början fått veta att de var de brajtaste och bästa - på vilket ju de astronomiska ersättningarna var ett kvitto - blev alla kontrollmeknismer onödiga eller satta ur spel. Alla backade upp varandra i alla lägen. Av definition måste fel bero på något annat än den anställde. Gladwell ger en lågmäld men lysande beskrivning av ett företag där toppfigurer kunde spela bort miljontals dollar i projekt efter projekt, men ändå flyttas vidare uppåt, till allt större uppgifter.

"Lou Pai (...) launched Enron's power-trading business. Pai's group began with a disaster: it lost tens of millions of dollars trying to sell electricity to residential consumers in newly deregulated markets. The problem, Hamel explains, is that the markets weren't truly deregulated: 'The states that were opening their markets to competition were still setting rules designed to give their traditional utilities big advantages.' It doesn't seem to have occurred to anyone that Pai ought to have looked into those rules more carefully before risking millions of dollars. He was promptly given the chance to build the commercial electricity-outsourcing business, where he ran up several more years of heavy losses (...) Because Pai had 'talent,' he was given new opportunities, and when he failed at those new opportunities he was given still more opportunities ... because he had 'talent'."

Men nya möjligheter var inte det enda Pau fick, förstås: han kunde casha ut från Enron innan kraschen med 270 miljoner dollar på fickan.

Det är intressant att se hur väl inställningen till "toppkrafterna" i Skandia under tidigare år stämmer med mönstret från Enron. DN refererade redan innan advokat Rydbergs rapport las fram:

"Fria händer till USA-chefen Jan R Carendi och hans mannar. Och se till att de har betalt så att de stannar.

Det var innebörden av instruktionen till Skandias koncernledning från Skandias styrelse under 1990-talet. (...)

När Skandias problem med att få igenom optionsprogram på bolagsstämmorna började för några år sedan (...) var storägare efter storägare uppe i talarstolen och förklarade hur viktigt det var att Skandia hade möjligheter att erbjuda ersättningar som kunde hålla kvar 'Carendigänget'. För Skandia och styrelsen var det ett problem att svenska normer och praxis inte tillät de ersättningar som behövdes."
(DN: Skandiastyrelsen gav Carendi fria händer, 30 nov.)

Detta var under samma tid som Enron ångade på i USA. Inte heller Skandias USA-verksamhet var hållbar: framgångarna gick från succé till problem på kort tid på grund av ett garantivillkor i fondförsäkringarna. Man kunde tycka att så smarata killar skulle insett det ... men nej. (Se DN: Dotterbolag hotade hela Skandia, 3 okt)

Vad som händer när man övertygar personer om att de är bäst från början, visste psykologerna redan innan McKinsey skrivit sin rapport:

"... people generally hold one of two fairly firm beliefs about their intelligence: they consider it either a fixed trait or something that is malleable and can be developed over time. Five years ago, Dweck did a study at the University of Hong Kong, where all classes are conducted in English. She and her colleagues approached a large group of social-sciences students, told them their English-proficiency scores, and asked them if they wanted to take a course to improve their language skills. One would expect all those who scored poorly to sign up for the remedial course. (...)

Curiously, however, only the ones who believed in malleable intelligence expressed interest in the class. The students who believed that their intelligence was a fixed trait were so concerned about appearing to be deficient that they preferred to stay home. 'Students who hold a fixed view of their intelligence care so much about looking smart that they act dumb,' Dweck writes, 'for what could be dumber than giving up a chance to learn something that is essential for your own success?'

In a similar experiment, Dweck gave a class of preadolescent students a test filled with challenging problems. After they were finished, one group was praised for its effort and another group was praised for its intelligence. Those praised for their intelligence were reluctant to tackle difficult tasks, and their performance on subsequent tests soon began to suffer. Then Dweck asked the children to write a letter to students at another school, describing their experience in the study. She discovered something remarkable: forty per cent of those students who were praised for their intelligence lied about how they had scored on the test, adjusting their grade upward.

They weren't naturally deceptive people, and they weren't any less intelligent or self-confident than anyone else. They simply did what people do when they are immersed in an environment that celebrates them solely for their innate 'talent.' They begin to define themselves by that description, and when times get tough and that self-image is threatened they have difficulty with the consequences. They will not take the remedial course. They will not stand up to investors and the public and admit that they were wrong. They'd sooner lie."

Och det var förstås precis vad de abställda på Enron började göra när det gick dåligt. Ljuga.

Och uppenbarligen finns det nu åtminstone några som ljuger i Skandiahärvan. Jag tror alltså inte att de ljuger för att de är födda psykopater, eller för att deras moral är rutten.

Jag tror de ljuger för att de fortfarande tror att de egentligen hade rätt.

Uppdatering: se notering 6 dec med utdrag ur DN 5 dec

Girighet på Blind Höna:
Börja om från början: Är girighet smart?
Närmast föregående: Wall street blues

Permalänk | Kommentarer (5)

Det här måste ha pågått ett tag, men uppenbarligen har jag missat det. Galopperande överbudspolitik har slagit med full kraft inte bara i svenska försäkringsbolags styrelser (mer om det senare), utan också på den engelska damtidningsmarknaden.

De där tidningarna som brukade ha "18 nya frisyrer" eller "25 hetaste ställningarna" eller "40 coola makeuper" på omslaget - tja, det måste ha varit ett tag sedan.

När jag snubblade in i pressbyrån på Centralen idag upptäckte jag med viss häpnad att decembernumret av tidningen Red magazine erbjöd 501 Ideas for a Sparkling Christmas. Puh. Vi är fem i hushållet, alltså kunde vi ta hundra var och förverkliga före jul. Sådär fem om dagen. (Webbplatsens bild av omslaget var beskuren så det ser ut som 50 ideer, men tro mig).

Förr skulle 501 varit en oslagbar vinnare. Men, visar det sig, till och med gamla Harpers's Bazaar förmår vräka sig fram på upploppet och slå Red med 553 New Looks. Inte illa!

Men även den spurten förbleknar när pigga Marie Claire (brittiska utgåvan) fullständigt forsar förbi och vi klockar in henne för 647 Gift Ideas. Grattis - starkt! Men den amerikanska kusinen är, enligt webben, till och med ännu starkare: 725 Party Looks.

Hur imponerande detta än är, krossas även amerikanerna fullständigt av brittiska Your Hair som går in på 895 Essential Styles! 895 "essential"... vänta nu, hur många grundstilar kan det finnas egentligen: högerbena, vänsterbena, mittbena ... strunt samma, starkt är det; dessutom 4 % mer än augustinoteringen på 859 ("Sexy Looks" - det omslag som fanns på webben).

Kan detta slås? Man skulle inte tro det. Men så klämmer Glamour, i sitt livs form, till med ett sådant där super- duper- Bob- Beamon- rekordhopp, spränger drömgränsen och ger oss 1419 Hot Looks!!
Kan någon slå det? Ettusenfyrahundranitton, mina damer och herrar, är mer än 3 heta utseenden på varje sida, eftersom tidningen är på 416 sidor.

Räknat på ett annat sätt: eftersom en månad ger oss ungefär 30.000 vakna minuter, kan man ha varje hot look i ungefär 20 minuter, tills januari- numret kommer.

Vad är då bästa köp? I väntan på att Sverker på Plus tar sig an detta angelägna ämne ger Blind Höna här en liten prisguide.

Red (69:-) ger 7,3 tips per krona.
Harper's Bazaar (64:-) 8,6 tips per krona.
Marie Claire UK (55:-) 11,8 tips per krona
Your Hair (59:-) 14,5 tips per krona
Glamour (49:-) ger hela 29 "looks" per krona. Mest bläng per peng, alltså.

Frågan är väl om man inte skulle ta och skicka ett gäng tidningar till de här grabbarna.
För det första har de ju gått i bräschen för samma omåttliga omättlighets-mentalitet (kom ihåg att inflation faktiskt betyder uppblåsthet).
För det andra eftertraktar de nog just nu hett en ny look.
Och för det tredje har de ju också råd att byta. Ofta.

PS: Jag ser att inflationen har börjat smitt av sig på svenska tidningar också. Damernas värld 12/2003: "225 önskeklappar". Vet Konjunkturinstitutet om detta?

Permalänk | Kommentarer (2)

Faktiskt så åt han inte - han bara serverade soldaterna.

Det får en ju osökt att tänka på att Bush faktiskt, till slut, served in the army - kanske ett sätt att ta igen det han inte gjorde under sin reguljära militärtjänstgöring..

(Man kommer ju också att tänka på en annan president som också hävdade att han bara hade sniffat lite på lukten. Det fick förstås rejält mer mediabevakning än Bush's märkliga försvinnande från militärtjänstgöringen.)

(För en mer seriös kommentar till Bush's Bagdadbesök, se Juan Cole: Bush Sneaks in and Out of Baghdad.)

Permalänk | Kommentarer (0)

... klärvoajant nog, redan i gårdagens strip.
(Tack till Tommy för länken.)

Permalänk | Kommentarer (2)