Det amerikanska justitiedepartementet har i två år förhalat publiceringen av en undersökning om ras- och könsdiskriminering bland landers åklagare. När den till slut lades ut på deras webbplats var nästan hälften av texten överstruken med svarta streck, och omöjlig att läsa för de tidningar som rapporterade om den.

Men Russ Kick som driver webbplatsen The Memory Hole (www.thememoryhole.org) öppnade dokumentet med Adobes standard-program för att redigera pdf-filer, och upptäckte att texterna "målats över" elektroniskt. Vilket betydde att det bara var att markera de svärtade meningarna och ta bort överstrykningen - och dokumentet var omedelbart läsligt i sin helhet igen, och avslöjade en rad pinsamheter (för justitiedepartementet).

Tristero kommenterar:

"Congratulations to Russ Kick of The Memory Hole. He not only showed how corrupt the Justice Department is by restoring the redacted sections of a report on diversity in the Justice Department.

He proved beyond a shadow of a dobut that mainstream journalists are asleep at the switch in covering the Bush administration. The techniques to uncover the redactions are so elementary that any competent investigative reporter should have known them. And applied them regularly on any censored pdf released by the government."

Tristero skickar också, skriver han, ett ex av "Acrobat for dummies" till "... the hapless New York Times reporters who were so blatantly scooped by an underfunded website".

Atrios spinner vidare:

"One of the complaints that journalists make about bloggers is that they aren't doing real journalism. Sure, most of the stuff on this website is simply links to news stories with commentary. But, some of it is actual journalism - just not the kind of journalism that is commonly practiced today.

What I, and most (but not all) bloggers, don't do is get quotes from official sources. No senior administration officials here. But, what we do manage to do sometimes is come up with timely and revealing information which is relevant to current events. Journalists have a bias against "old news" - that is, if it was ever published somewhere, anywhere, it isn't "news." This makes the only "new" news either breaking news events, press releases, or new quotes from important people. That's a rather limited view of what journalism is."

The memory hole har specialiserat sig på att spara och hitta fall av elektronisk "historierevisionism". Namnet är hämtat från - just det, Orwells "1984".

Läs mer på Blind Höna om elektroniska spår och bloggare som knäckt vad journalister gått bet på: Elektroniska spår: fler än du tror och Online-dokument avslöjar hemligheter.

Uppdatering kl 18.45: även Erik Stattin på mymarkup har grävt fram dolda fakta ur EU-pdf:er - se Bengts kommentar till detta inlägg. Beröm, Erik!

Uppdatering 1 nov: Berömmet kvarstår men en annan Erik - tillsvidare anonym - är den som ska äras. Se kommentarerna.

Permalänk | Kommentarer (5)

Är man skeptisk mot den övertro på tekniken som präglar samhället idag måste man se upp, så man håller rågången klar mot knäppskallar av alla slag.

En bok som "The Flickering Mind: The False Promise of Technology in the Classroom and How Learning Can Be Saved" av Todd Oppenheimer låter i alla fall intressant.

Oppenheimers bok verkar dock propagera för antroposofisk waldorf-utbildning istället för datorer (se kommentarerna kring boken på amazon.com.).

Det är inte ett bättre alternativ. Antroposofin är en djupt konservativ, auktoritetstroende och antidemokratisk andlig mysticism - som dock lyckats förpacka sig i ett progressivt yttre. Dess historiska tankegods är förbluffande okänt av många.

1922 förklarade rörelsens grundares Rudolf Steiner: "Negerrasen hör inte hemma i Europa och det är självklart inte något annat än skamligt att denna ras nu spelar en så stor roll i Europa".

En gedigen genomgång av antroposofins rasläror och kopplingar till nationalism och högerextremt tankegods finns hos Studenmaier: Antroposofi och ekofascism (läs även Göran Fants kommentar och Studenmaiers replik).

Artikeln "Om raserna i antroposofins ljus" i svenska Antropos 1959 förklarar filosofin:

"Afrikas negerras t.ex. formas sålunda av djupkrafter, som i den tidiga barndomen ända till cirka 7 år griper in i människokroppen, så att negern under hela sin livstid bibehåller samma barnsliga prägel. De tjocka läpparna, det runda huvudet, det krusiga håret, grammatiken i hans språk (verben mestadels i infinitiv) är typiska kännetecken för barnet. Och hur gärna avbildar vi inte neger barn , gör negerdockor, sjunger deras sånger ('Tio små negerpojkar'...!) o.s.v. De svarta människorna är barnsligt glada, anspråkslösa, auktoritetstroende, alltid i rörelse, okomplicerade, impulsiva och utan hämningar – som små barn."

Beskrivningen av de vita i samma artikel lyderi sin helhet:

"Den mellersta tredjedelen av människoåldern ger sin karaktär åt den vita rasen. Mogen manlighet har lett till skapandet av väldiga kulturverk, den inre friheten har fört till storartade former av samliv och självstyrelse och under många epoker förverkligades i hög grad genom denna ras människovärde och människoadel. Medvetandet om det egna värdet, kunskap om och gestaltande av världen genom egen kraft har varit den vite mannens ledstjärna."

Ibland försvaras antroposofins rasläror med att Steiner var påverkad av "tidsandan" på 1910- och 20-talen. Det är knappast en ursäkt. Det kan inte heller sägas om den ledande svenske antroposof som så sent som 1983 skrev:

"Är det inte skakande att observera hur amerikanska män en gång av hänsynslöst vinningsbegär slog negrer i kedjor – människor som stod på barnets utvecklingsnivå – och släpade dem från urskogens naturliga fria liv till sitt eget hemland för att förslava och grymt utnyttja dem."
(Se Svensson och Schytt: De svenska antroposoferna och "negerproblemet").

På nättidningen Yelahs debattsidor säger en svensk elev sig ha blivit utsatt för raslärorna i skånska waldorfskolor: "Negrerna i Afrika hade ingen utvecklad kultur." (Fant kommenterar även där, med många "visserligen").

Att se afrikaner som omogna, "naturliga" barn i den fria urskogen var en typisk förevändning för europeerna att plundra Afrikas naturresurser - en plundring som innebar mord på miljontals människor.

Notisen om Oppenheimers bok hittade jag i Netfuture - ett nyhetsbrev med viss antroposofisk vinkling, som dock brukat vara läsvärt, främst för den debatt som fanns i det. Den har dock inte setts till på senare tid.

Permalänk | Kommentarer (11)

Många har säkert tänkt göra det, men liksom jag inte fått ändan ur vagnen.

Nu finns Livsviktigt.se - webbplatsen där du kan anmäla att du tillåter att dina organ efter din död får användas för att rädda andra människors liv.

En ovanligt nyttig sajt: de tre första veckorna efter lanseringen den 1 oktober har drygt 9 200 människor anmält sig till donationsregistret. Det är många fler anmälningar än vad som annars brukar komma in under ett helt år.

Minst 600 svenskar väntar fortfarande på en transplantation. Många väntande hinner dö innan de får hjälp därför att det fattas organ. En av orsakerna är att allt för få svenskar har gjort sin inställning till donation känd.

Bakom webbplatsen står Landstingsförbundets nationella arbete för organ- och vävnadsdonation.

Förgäves letar jag dock efter en möjlighet att donera bort den ovannämnda ändan redan nu. Tänk så mycket mer jag skulle få gjort.

Permalänk | Kommentarer (0)

Äras den som äras bör: de avslöjande reportagen om fallskärmsjägarstyrkan Tiger Forces massakrer i Vietnam gjordes av journalisterna Michael D Sallah, Mitch Weiss, Joe Mahr och fotografen Andy Morrison. Artikelserien Buried secrets, brutal truths kan läsas i sin helhet hos tidningen Toledo Blade, utgiven i Toledo, Ohio.

Läs dem för att få bli påmind om en historia som inte är så långt borta.

Permalänk | Kommentarer (0)

Ytterligare en intervju med lingvisten George Lakoff om hur den konservativa sidan lyckats sätta upp ramarna för det politiska språket och om "den stränge fadern" som samhällelig metafor: Framing the issues: UC Berkeley professor George Lakoff tells how conservatives use language to dominate politics.

Inte så mycket nytt sedan de intervjuer jag refererade i våras (se Blind Höna: Varför har USA inget folkhem?), men en hel del nya exempel kring Schwarzeneggers seger i Kalifornien.

Permalänk | Kommentarer (0)

I somras berättade DrPeppar om sina erfarenheter av automatiska lösningar:

"In the beginning of July I was stupid enough to pay in advance for an Internet order. Hey, it was a Swedish company that had been around for several years. Only when I didn't get any package from them I found out that they had gone belly up, but their Internet shop was still open and was automagically sending out order confirmations with instructions on how to pay.

Anyhow, I talked with their stock broker, district court and finally the lawyer firm handling the bankruptcy. The company will start over from scratch with new owners and my chances to get any package from them is very slim according to the lawyer I talked with."

(Apropå Blind Höna: Lösningen bidrar till problemet?. Se även Kornet-artikeln Rötmånad året om på webben.)

Permalänk | Kommentarer (0)

Steve Talbott i senaste utsändningen av sitt nyhetsbrev NetFuture:

"When I send out NetFuture, I receive back more and more automated requests from spam blockers inviting me to go to some website or other and verify that NetFuture is a legitimate publication. I never respond to these requests. Apart from the impracticality of the situation (imagine hundreds or thousands of subscribers employing such blockers) I regard the requests themselves as spam. 'Please come on over to my website and click on a button or two' sure sounds like spam to me.

It's a good illustration of a point I frequently make: the attempt to automate solutions to human problems all too easily contributes to a worsening of the problems, which may have arisen in the first place from the automation of formerly personal transactions.

Nyhetsbrevet finns också på www.netfuture.org/.

Permalänk | Kommentarer (0)

Receptet på omänsklighet är gammalt, och produkten ingalunda verksam bara på amerikaner.

Men för min generation står massakrerna i My Lai - eller Song My som det ofta kallas i Sverige - under Vietnamkriget som emblem för hur människor brutaliseras bortom allt förnuft i krig. Dessutom "sprängde nyheten om den händelsen en gång för alla de propagandamyter som de styrande i USA med stor möda vävt runt sitt krig i Sydostasien", som Peter Englund skrivit i "Massakern i Song My".

Så kommer i dagarna berättelserna om ännu fler, ännu ohyggligare grymheter:

"At the height of the Vietnam War, civilians were butchered by an army unit and the carnage was covered up. But this was not My Lai. This bloody massacre has only come to light in the past week...

Tiger Force operated out of control in the Vietnamese highlands for seven months in 1967. Moving across the region, the platoon of 45 paratroops slaughtered unarmed farmers and their wives and children. They tortured and mutilated victims. A litany of horror has emerged - a baby decapitated for the necklace he wore, a teenage boy for his tennis shoes. A former Tiger Force sergeant, William Doyle, told reporters of a scalp he took off a young nurse to decorate his rifle. The Blade investigation concluded that hundreds probably died. 'We weren't keeping count,' Ken Kerney, a former soldier who is now a California firefighter, told the paper. 'I knew it was wrong, but it was an acceptable practice.' Another, Rion Causey, then a 19-year-old medic and now a nuclear physicist, talked of how villagers were routinely shot: 'If they ran we shot them, and if they didn't run we shot them anyway.' "
Observer: Vietnam killing spree revelations shock US: Atrocity to rival My Lai is exposed - after 36 years, 26 oktober

Uppdatering: Notis med länk till originalartiklarna

Permalänk | Kommentarer (0)

Tag en rejäl mängd vapen. Tillsätt oförmåga att kommunicera och blanda ner ett rågat mått makt. Rör om. Denna potenta blandning är sedan länge ett pålitligt medel för att göra vem helst till brottsling. Till exempel en vanlig hederlig amerikansk sjukvårdare i 3rd Infantry Division:

"At the barbecue, I chat to Doc as he perches on the bonnet of his Ford Mustang, his six-year-old daughter sitting on his knee. He was awarded the Silver Star for using his body to shield a wounded soldier when the company was caught in an Iraqi counter-attack. For him, there is no longer a horror of violence. Instead, he seems to be revelling in the power that he enjoyed in Iraq.

'There was one time when we were on checkpoint, and this Iraqi came up to me, and he's all 'ladiladiladi'. You know, shouting Arabic stuff,' he says.

'I pushed him away, but he came back. So I touched my pistol, but he carried on talking. I pulled out the gun and held it to his nose, but still he keeps shouting. Then I pistol-whipped him, cut him across the cheek. That's what I miss.'"
(Oliver Poole i Daily Telegraph: "Send me back. It's worse here", 23 oktober.
Länken via Billmon, War Stories.)

Genevekonventionen avseende skydd för civilpersoner i krig, artikel 3:

Persons taking no active part in the hostilities, including members of armed forces who have laid down their arms and those placed hors de combat by sickness, wounds, detention, or any other cause, shall in all circumstances be treated humanely, without any adverse distinction founded on race, colour, religion or faith, sex, birth or wealth, or any other similar criteria.

To this end, the following acts are and shall remain prohibited at any time and in any place whatsoever with respect to the above-mentioned persons:

1. Violence to life and person, in particular murder of all kinds, mutilation, cruel treatment and torture;(...)
2. Outrages upon personal dignity, in particular humiliating and degrading treatment;

Artikel 2 säger också att "The Convention shall also apply to all cases of partial or total occupation..."

Vad jag funderar på är hur irakiern reagerade. Eller de anhöriga till kvinnan och barnen i den bil som senior medic James "Doc" Swinney sköt ner i Bagdads utkanter. Vapen, oförmåga att kommunicera och maktlöshet är sedan länge ett pålitligt recept för att göra vem helst till terrorist - till exempel en vanlig hederlig irakier.

Och språkproblemen ger i sin tur ett övertag för terroristerna:

" 'It is very propitious for the terrorists,' [one high-ranking U.N. official] said. 'The U.S. is now on the soil of an Arab country, a Muslim country, where the terrorists have all the advantages. They are fighting in a terrain which they know and the U.S. does not know, with cultural images the U.S. does not understand, and with a language the American soldiers do not speak. The troops can't even read the street signs.' "
(NY Times: A Price Too High, 21 aug)

Texten ur Telegraph ovan är ett utdrag ur Oliver Pooles bok "Black Knights: On the Bloody Road to Baghdad" (HarperCollins).

Permalänk | Kommentarer (1)

"Den digitala anden har släppts ur sin flaska och kommer inte att återvända dit - Informationsåldern slår sönder löpande bands-principen i de flesta industriella grenar, och medieindustrin är inget undantag."

Så citerar DN European Online Journalism i artikeln om hypertextberättande (26 oktober).

I själva verket återinförs nu de löpande banden i industrin. På Saab i Trollhättan är ett nytt läskigare löpande band tillbaka, liksom jobben med armarna uppåt. Modellen med självbestämmande arbetsstationer och roterande arbetsuppgifter försvinner.

Den satsning på mänskligare arbetsmiljö i framför allt industrin, som vi såg under 70- och 80-talen, framstår som en parentes. Hårdare global konkurrens och teknisk utveckling driver fram underbemannade arbetsplatser och ett högre tempo. Även inom medieindustrin, där nyhetsproduktionen är mer strömlinjeformad än någonsin, och, förstås, likaså inom servicenäringarna.

Om det kan man läsa i Arbetslivsinstitutet skrift "Hållbara arbetsplatser – botemedel mot ett sjukt arbetsliv?" av Harald Gatu (SALTSA, Arbetslivsinstitutet 2002).

Citatet är ännu ett exempel på de utopiska drömmarna om datateknikens frigörande och välsignelsebringande kraft.

Permalänk | Kommentarer (0)

Det är märkligt hur svårt de stora medierna har att få grepp på webblogg-fenomenet.

DNs kulturdel har ett par gånger de senaste dagarna skrivit om det - men i båda fallen missat huvudsaken, de verkligt intressanta aspekterna, och i stället tagit upp fenomen som inte finns eller är ytterst marginella.

Häromdagen Ana Valdez som ville hitta någon sorts "litterär" infallsvinkel på webbloggar, men inte fann det, och huvudsakligen skrev om Projekt Runeberg i stället. Rubriken "Bloggrevolutionen är här" blev därför rätt märklig, eftersom artikeln inte hänvisade till några svenska webbloggar (och knappt några utländska heller).

Idag har DNs kulturdel en tvåsidors-artikel (plus illustration på hela förstasidan) om hypertext-reportaget - "ett nytt sorts berättande växer fram på internet ... ett helt nytt sätt att presentera en historia ... en multimedial och digital webbdokumentär". Men - även i denna artikel kommer alltså webbloggar in på slutet (och så kastar skribenten in lite e-bok också).

Nu finns det mycket litet "nytt" i den här formen av berättande. Det har funnits i minst tio år - framför allt på CD. Det har aldrig slagit igenom därför att
a) De flesta människor trots allt föredrar en (rimligt) linjärt berättad historia
b) Det är oändligt dyrt att producera, och omöjligt att uppdatera och följa upp. Det påminner därför mer om bokproduktion än om journalistik.
c) Multimediala former passar fortfarande dåligt på webben på grund av långa nedladdningstider.

Det är därför inte så konstigt att de två (2) exemplen på det "nya digitala berättandet" som DN visar båda är examensarbeten från högskoleutbildningar. Det är den enda skyddade miljö där den här typen av projekt har någon plats.

Det är väl okej i sig, men en smula bisarrt, när man jämför med det globala, mycket vitala, inflytelserika och vittförgrenade bloggandet - som dessutom faktiskt representerar något nytt, vad gäller snabbhet, samarbete, länkning etc.

Och så blandar DN ihop det. "Är detta den nya, demokratiska journalistiken?" frågar DNs rubrik på Kulturdelens förstasida - om multimedialt berättande. Det är det naturligtvis inte och kan aldrig bli. Men där klippte de till med en bit som snarare har med webbloggarna att göra, som alltså kommer in på slutet i artikeln.

Artikeln är något mer insiktsfull:

"Ur en synvinkel är de ideelt knattrande bloggarna de självklara vinnarna på nätet, åtminstone för stunden. På något sätt är det symtomatiskt att de skandinaviska exemplen på et nytt sorts internetberättande är examensarbeten. På en hårt nedtrimmad redaktion av idag skulle journalisterna som gjort dem knappast få mer än en vikarievecka på sig för att prestera samma resultat."

Nä, just det. Men ändå inga konkreta exempel på bloggar, svenska eller utländska.

Summa summarum: en artikel om ett o-nytt, marginellt fenomen utan framtid. Och en märklig frånvaro av uppmärksamhet på ett nytt, vitalt, utbrett fenomen med stor framtidspotential.

Nåja. Nog gnällt. Jag förutspår i alla fall att det massmediala genombrottet för webbloggar är nog nära nu. (Fast jag brukar å andra sidan ha fel i mina förutsägelser.)

Permalänk | Kommentarer (2)

Det finns ett egendomligt samband mellan Bulgakovs "Mästaren och Margarita" och bröderna Strugatskijs "Svårt att vara gud" (utöver att de är skrivna i Sovjet, förstås - dock med trettio års mellanrum - och att de tillhör genren "fantastisk" litteratur). Och till dem kan vi också lägga vår egen August Strindberg, i en egendomlig litterär triss.

I båda de ryska böckerna figurerar nämligen märkligt nog Huitzilopochtli, en gammal aztekisk sol-, krigs- och fruktbarhetsgud (också känd som Witzliputzli, Vitsli-putsli eller Uitzilopochtli).

På en av de första sidorna i "Mästaren och Margarita" föreläser Mikhail Alexandrovich Berlioz för poeten Bezdomny om olika folks gudsuppfattningar, och kommer in på Huitzilopochtli. Och alldeles i början av "Svårt att vara gud" sjunger Pasjka:

"Gamle sjöbjörn Witzliputzli
är du, gamla vän! på vakt?
Se en svärm med kokta hajar
närmar sig i alla sin prakt!"
(svensk översättning Sven Christer Swahn - från tyska, inte ryska!)

Vem är Huitzilopochtli/Witzliputxli? En del info finns på Kevin Moss' Margarita-sajt och hos Wikipedia.

Men varför finns han just hos Bulgakov och Strugatskij? Hade Strugatskijs läst "Mästaren och Margarita"?

Inte nödvändigtvis. "Svårt att vara gud" kom ut 1964; "Margarita" inte förrän 1966-1967, fast den skrevs 1928-1940. Men det är förstås möjligt att bröderna läst den i en underjordiskt cirkulerande variant - så kallat samizdat (bokstavligen "självutgivet" på ryska).

Jag är ju inte alldeles säker, men nog förefaller Huitzilopochtli i övrigt vara en sällsynt gäst i litteraturen. Söker jag på namnet hittar jag det inte i några andra litterära sammanhang- utom ett: just hos Strindberg, nämligen i ett förord till en utställningskatalog för Gauguin i Paris 1895 - här återgivet på danska: "Jeg vil ikke have denne ynkelige gud som tager imod slagene. Min gud – måske hellere Vitsliputsli som i solen æder menneskenes hjerter."

Vart leder det här då? Ingen särskild stans, förmodligen. Men det är en sådan där liten upptäckt som får mig på gott humör; som en hemlig tunnel som öppnas mellan två av ens favoriter.

Permalänk | Kommentarer (0)

Japp, det är litterär lördag här på Blind Höna.

Jag skrev om bröderna Strugatskijs bok "Svårt att vara gud" för ett tag sedan (Styrka, 4 sep 2003). Hela den romanen finns på nätet, översatt till engelska - till exempel hos lib.adygnet.ru.

Jag skrev också om Mästaren och Margarita (Tala aldrig med främlingar (inte ens via mejl), 24 sep 2003). Även den finns som full text på nätet, till exempel hos lib.ru:s Bulgakov-index - både på ryska och i flera engelska översättningar.

Kolla också Kevin Moss' sajt Master & Margarita - en fantastisk guide till romanen med all kring-information man kan önska sig: kartor över Moskva, tisdslinje, Bulgakovs biografi, index över personer, teman, citat, anspelningar - allt! Rekommenderas å det varmaste.

Permalänk | Kommentarer (0)

Today in Literature är en fantastisk sajt för läsare och bokälskare: en litterär kalender med en ny artikel varje dag om händelser i litteraturhistorien på just dagens datum.

De senaste dagarna har man t.ex. berättat om den första uppsättningen av Tjechovs "Måsen" (18 oktober), Jonathan Swifts dödsdag (19 oktober), Dorothy Parkers recension av "Nalle Puhs hörna" (20 oktober), utgivningen av Hemingways "For whom the bell tolls" (21 oktober) och Rimbauds beslut att bli vapensmugglare i Etiopien (22 oktober)

En viss övervikt för amerikansk, engelskspråkig, västerländsk litteratur förvisso, men spännande i alla fall.

Det finns en särskild fascination i datum. Jag tänkte därför påminna om mitt och Mats Anderssons projekt Song of the day (också eftersom den har ny adress, så gör om era bokmärken eller länkar). Det är sajten för låtar som innehåller ett datum, till exempel "It was the third of june..." Än så länge finns det totalt 83 sånger som nämner 58 olika dagar. Men visst måste det finnas fler? Vet du någon kan du skicka in den - se listan över alla sånger först bara, så du inte dubblerar en som redan finns.

Sven Lindqvists sajt har också en "det här hände detta datum"-sida som ingång. De texterna kommer från hans bok "En underjordisk stjärnhimmel" (1984). Åh, vad jag önskar att de byggdes ut med länkar, och att det fanns möjlighet att kommentera dem!

Permalänk | Kommentarer (0)

"You've eaten a chocolate bar and you didn't really like it. Can a commercial afterwards persuade you that you did? 'Memory morphing' could be a powerful weapon for advertisers. (...)

A group of US marketing researchers claim that brand owners can make their customers believe they had a better experience of a product or service than they really did by bombarding them with positive messages after the event. Advocates of the technique, known as "memory morphing", claim it can be used to improve customers' perceptions of products and encourage them to repeat their purchases and recommend brands to friends."
(Independent: Selling you a new past, 21 oktober 2003)

"Vrålet träffade honom bakifrån; det kändes nästan som en örfil. En sträv, hånfull röst skrek:
- Har ni redan ett kylskåp? Bara skräp! Är det inte ett Kylmans kylskåp är det bara skräp! Om det är ett Kylmans Kylskåp av fjolårets modell är det bara skräp! Det enda som är värt att ha är ett Kylmans kylskåp av årets modell! Vet ni nån som har Ajax Kylskåp? Det finns ingen som har Ajax kylskåp! Vet ni vilka som har Treklöverns Kylskåp? Det är bara kommunister som har Treklöverns Kylskåp!"
(Frederik Pohl: Mördande reklam, 1955. Originaltitel "The Tunnel Under the World". På svenska i "Det hände i morgon", Delta 1973.)

Permalänk | Kommentarer (6)

"Vi har skurit ner personalen."

Nu väntar vi bara på rubriken "Ledning gav köttfärs åt barnen - hela styrelsen inblandad".

Charkkoncernen Swedish Meats skär bort 400 anställda, DN 16 oktober.

Permalänk | Kommentarer (0)

... bara för att Microsoft säger så:

"Det som var överraskande med Vodafone-Microsoft-samarbetet var att det byggde på en teknikstandard som tydligen är egen och inte en del av de standardsamarbeten som redan finns och som de flesta av världens stora tillverkare och operatörer deltar i."

(Bengt Carlsson: Striden om mobilens mjukvara trappas upp, DN 18 oktober 2003)

Permalänk | Kommentarer (0)

Bengt Karlsson i Wien spann vidare på notisen om metaforer för dödsriket: se Dantes parkeringshus. Han nämner Woody Allens film "Harry bit för bit" - som visades på svenskt tv igår, samtidigt som Bengt satt och plitade i Österrike.

På engelska heter den "Deconstructing Harry" (se Internet Movie DataBase) - ett lite vitsigare namn, men framför allt råkar det föregripa något jag tänkte skriva kring en annan metafor.

Det finns många metaforer kring det att bli vuxen, bli äldre. De flesta uttrycker det som tillväxt, som att lägga till: att växa från späd planta till stort träd, eller liknande.

Men hos Indigo Girls överraskades jag av den här bilden:

"We're sculpted from youth;
the chipping away makes me weary..."

Plötsligt är bilden omvänd: ungdomen som ett stort, obearbetat stenblock, ur vilket något mejslas ut i en påfrestande process. En del onödigt rensas bort och det väsentligaste finns kvar. Men å andra sidan försvinner också många möjligheter.

Jag är fascinerad av bilden och av skillnaden gentemot växandets metaforer. Men vad har det med Woody Allen att göra? Jo, låten heter - "Deconstruction" (av Emily Saliers, på "Become you", 2002 - läs hela texten eller provlyssna på en waw-fil).

Den enda metafor jag kan komma på som är besläktad med denna är väl "child is the father of man" - ett citat från Wordsworth (se Wikipedia). Den vuxne är "född" av den unge, som inom sig bär de möjligheter som realiseras senare i livet.

Vore jag nu p3-pratare skulle jag säga antingen att "Därifrån är steget inte långt till Blood, Sweat & Tears, vars debutalbum från 1968 heter just 'Child is the father of man'". Eller, skulle jag lägga på Beach Boys och förklara att så heter (hette?) också en av låtarna från det mytomsusade, "försvunna" Smile-albumet. Är du inte glad att detta faktiskt inte är radio?

Permalänk | Kommentarer (0)

För en del kan det vara ett himmelrike snarare än ett helvete.

"Lotta och Peter levde i och kring sin bil. En av favoritplatserna var ett varmgarage norr om Stockholm, där det till och med fanns tillgång till vatten. Två timmar senare blev de bortkörda av en vaktbil."

En bild ur Paul Hansens fotoreportage Ett hårt liv är slut, DN 18 oktober 2003.
Permalänk | Kommentarer (0)

När nu den amerikanska krigsmakten med framgång använt färdigskrivna formulärbrev för att sköta sina omvärldsrelationer, slog det mig att det finns fler som skulle kunna dra nytta av tekniken.

Jag tänker närmast på Säpo, vars biträdande chef häromdagen krävde att man automatiskt skulle få tillgång till psykiskt sjukas journaler:

"Eftersom Säpos analytiker inte har tillgång till psykvårdens patientjournaler har de ibland ingen aning om en person planerar att angripa en minister, om inte den personen till exempel har skrivit ett hotbrev till ministern, eller till Säpo, och talar om det.

- Det är en uppgift för oss att skydda mot mentalt störda men jag vet inte riktigt hur man ska lösa informationsfrågan. För är de inte kända hos oss då vet vi ju inte vad vi ska skydda mot.

- Man kan ju tänka sig att det är en lagstiftningsfråga och kanske det är så att det ska åligga sjukvården att informera oss när det gäller de här personkretsarna..." (Hela artikeln finns hos Ekot.)

Man kan inte undgå att bli imponerad över den nit och det engagemang Säpo visar för sitt viktiga uppdrag. Det finns dock åtminstone två mindre tillfredsställande punkter i organistionens analys, anser Blind Höna.

För det första att man begränsar sig bara till de psykiskt sjuka, och bara i Sverige. Det förefaller en aning provinsiellt, och att ställa ambitionerna väl lågt. Ministrar hotas ju också av allehanda fullt friska galningar från terrororganisationer världen över.

För det andra, att man tänker sig att bara sitta och vänta på att få brev. Detta är idag ett gammalmodigt arbetssätt. Jag tror vi alla kan vara överens om att Sverige behöver en proaktiv säkerhetstjänst - en som inte bara reagerar när något hänt, utan som ligger före.

Självklart ska SÄPO förekomma terroristerna genom att själva skriva brev till dem.

Som god fosterlandsvän vill Blind Höna bidra till arbetet, och ställer därför här, helt gratis, ett redan färdigt formulärbrev till SÄPOs förfogande, bara att använda. Håll till godo!

Till [fyll i organisationens namn här]

Dear Sirs or Madams,

vi gratulerar er till att er organisation har kvalificerat sig till EUs officiella lista över terroristorganistioner.

Med anledning av detta ber vi er lämna en redogörelse för era planer på attentat mot medlemmar av svenska kungahuset, svenska ministrar, parlamentariker eller andra skyddsobjekt. (En fullständig lista kan hämtas från nätet på adress http://www.polisen.se/sapo/skyddsobjekt.html).

Redogörelsen bör innehålla följande information för varje tilltänkt mål: objektets namn, tid, plats, angreppssätt, antal attentatsmän, flyktvägar.

Vi skulle uppskatta om sammanställningen kan lämnas som en ren textfil, formaterad med radmatning för varje ny post, och kommatecken mellan uppgiftena. På detta sätt kan uppgifterna direkt matas in i vår databas för hotbildsanalyser, vilket skyndar på proceduren och minskar risken för misstag. Om sammanställnngen inte är rätt formaterad, kan det innebära att slutresultatet blir en inkorrekt hotbild. Detta kan dock vara mycket svårt att avgöra utifrån hotbilden i sig.

Vi vill göra er uppmärksamma på att västerländsk tideräkning bör användas vid tidsangivelser, samt att Sverige använder ISO-standard 8601 för skrivning av datum (Exempel: 2003-09-11).

Notera också att attacker utanför kontorstid bör anmälas minst tre veckor i förväg, för att förhandlingar om övertid för SÄPOs personal ska hinna genomföras.

Vi ser fram emot ert svar och eventuella framtida möten. Vi på SÄPO värdesätter långa relationer med våra grannar i omvärlden.

Vänligen, / Blodsfränder, / I Allahs namn! / Revolutionära hälsningar, [Välj lämplig]

Stockholm, dag som ovan

Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning

Permalänk | Kommentarer (7)

CNN: Rumsfeld defends general who commented on war and Satan.

Det gäller amerikanske generalen Boykin, deputy undersecretary of defense, som vet vems uppdrag han har:

"This summer, Boykin was promoted to deputy undersecretary of defense, with a new mission for which many say he is uniquely qualified: to aggressively combine intelligence with special operations and hunt down so-called high-value terrorist targets including bin Laden and Saddam.

But that new assignment may be complicated by controversial views Boykin — an evangelical Christian — has expressed in dozens of speeches at churches and prayer breakfasts around the country...

“Well, is he [bin Laden] the enemy? Next slide. Or is this man [Saddam] the enemy? The enemy is none of these people I have showed you here. The enemy is a spiritual enemy. He’s called the principality of darkness. The enemy is a guy called Satan.”

Why are terrorists out to destroy the United States? Boykin said: “They’re after us because we’re a Christian nation”.

Och inte bara han, utan även hans chef:

"Boykin also routinely tells audiences that God, not the voters, chose President Bush: “Why is this man in the White House? The majority of Americans did not vote for him. Why is he there? And I tell you this morning that he’s in the White House because God put him there for a time such as this.”
Båda citaten från MSNBC: Top terrorist hunter’s divisive views

Fler länkar:
LA Times: General Casts War in Religious Terms och William Arkins kommentar: The Pentagon Unleashes a Holy Warrior:

"Boykin has made it clear that he takes his orders not from his Army superiors but from God — which is a worrisome line of command."

Permalänk | Kommentarer (2)

Mannes blog har en rolig funktion: en gästkarta (knappen finns i vänsterspalten). Klicka, och en karta kommer upp där läsaren kan markera var han/hon befinner sig i världen. Manne har läsare framför allt i Sverige (förstås), men också i USA, Irland, Storbritannien och i Spanien. För man pekaren över de små figurerna på kartan ser man vilka de är, och hälsningsfraser.

Den verkar vara reklamfinansierad; en annons dyker upp när jag ska sätta mig själv på kartan, och några funktioner verkar krångla lite i Safari. Men det är hemskt roligt att se och en strålande idé!

Permalänk | Kommentarer (0)

Peter Lindberg skriver om hösten:

Det är hösten som får all skit när det egentligen är midvintern och senvintern som är jobbiga, om nu någon årstid är jobbig. Hösten är väl inte jobbig? Är det för att det blir jobbigt senare som det klagas nu?

Hösten är vacker, skriver Peter och länkar till bildbevis. Och visst är det vackert i september och oktober - men sen blir det ju mer grått och svart. Det är inte hösten jag har något emot i princip - det är november, personligen.

På kurser brukar jag ofta göra en liten rundfråga blend eleverna: vad tycker ni är årets värsta tid? Ungefär tre fjärdedelar brukar svara november. En fjärdedel säger mars i stället, som Peter antyder. I november ser de fram emot jul och december. I mars har de tömt ut all energi, och misströstar om att det aldrig ska bli vår.

Permalänk | Kommentarer (0)

Den råa betongen.
Labyrintiskt svårt att hitta.
Det kalla, konstgjorda ljuset som aldrig slocknar, men inte heller lyser upp de där mörka hörnen.
Den ekande tomheten och den gnagande känslan av hot.

Min bild av dödsriket är parkeringsgaraget. Finns det några andra miljöer som man så instinktivt känner motvilja mot? Som så uppenbart inte är skapade för männniskor?

Att föreställa sig att behöva tillbringa evigt liv i ett parkeringsgarage. Att andas rå, avgasmättad luft, att tvingas kura ihop sig bakom en pelare, sova på det nakna, bensin- och oljefläckade betonggolvet, hela tiden rädd att bli överrumplad av en framrusande maskin. Jag kan inte tänka mig ett värre helvete.

Det kristna helvetet med regn av eld och sjöar av svavel? Där händer det ju i alla fall saker, i Cinemascope och Sensurround sound.

Min bild har mer gemensamt med grekernas Hades - eller Nils Ferlins skuggrike:

"Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sida
och det tycker jag nog blir trist..."

Så döm om min förvåning när jag klev ur bilen i parkeringsgaraget på Medborgarplatsen häromveckan - och fick höra en fågel sjunga, klart och tydligt, en lång, drillande melodi, som böljade upp och ner.

En lärka? En sånglärka? Bland bilarna i underjorden?

Fast det var ingen fågel - men en grå liten låda som sjöng, på rödan balk, fäst i taket.

Men vad var det för fågel som var inspelad? Jag var inte säker. Det blev till att bedriva lite telefonornitologi: jag ringde till Stockholm Parkering för att fråga.

En teknisk chef kunde berätta att de först spelat musik i högtalarna, för att göra garaget lite trevligare. Men STIM-avgifterna till upphovsmännen blev för dyr, för dessa beräknas på vilken yta man sprider musiken över, och parkeringsgarage har jättestor yta. (Det skulle vara intressant att se vad de menar med mycket, eftersom garaget debiterar 40 per timme för tre kvadratmeter - en månadshyra på sådär 10.000 kronor per kvadratmeter.)

- Sen provade vi med sån där copyrightfri musik, berättade chefen, men den var så tråkig. Så då började vi leta efter andra ljud som var gratis. Och då började vi använda fågelsång.

Fast vilken fågel det var kunde chefen inte säga. Tydligen hade man en CD med många olika fågelläten, som man plockade från. Och än så länge var det bara i det här garaget som fågelsången gav bilförarna något annat än död och skuggor att tänka på. Men man letade nog efter fler ljud att använda.

Så svenska fåglar jobbar gratis åt parkeringsbolaget. Jag undrar om jag ska tipsa dem om den engelska CDn med tornseglarens rop. Fast å andra sidan, om en riktig tornseglare händelsevis skulle lockas ner i garaget skulle den nog ha svårt att hitta ut eller överleva. Det skulle vara trist att medverka till.

Men något lite uthärdligare blev i alla minutrarna i parkeringshelvetet, det kan inte förnekas.

(Mer fågelsång: Blind höna om Fågelsångens fonologi och Internationellt kackel i hönsgården .)

Permalänk | Kommentarer (0)

Äntligen lite goda nyheter!

Italo Calvinos Kosmokomik kom ut på svenska i slutet av sextiotalet. Under många år var det en av de böcker jag alltid kollade efter när jag kom in på ett antikvariat - men aldrig fanns den att få tag på.

Nu kommer den äntligen i nyutgåva, hos förlaget Lind & Co.

I Kosmokomik låter Calvino en berättare, "gamle Qfwfq", återberätta, eller rättare sagt kommentera universums utveckling - för Qfwfq har varit med hela tiden: han (och hans familj) bodde i singulariteten redan innan den exploderade i Bag Bang, han kunde spela kula med de nyformade atomerna, och vidare framåt; till slut är han med när havsvarelsena på jorden kravlar upp på land och så småningom får ben och yxor och sportbilar.

Den är helt enkelt oemotståndligt rolig. Skaffa den och ha i beredskap som motgift till novemberdiset!

Permalänk | Kommentarer (0)

Ännu en visualisering av kostnaden för kriget: på Cost of war tickar dollarna iväg - ett par tusen i sekunden.

Se också För kronor, multiplicera (idag) med 7,58.

Mer ekonomi: Paul Krugman om det amerikanska budgetunderskottet och skattesänkningarna i Don't look down och The Sweet Spot.

Permalänk | Kommentarer (0)

Novemberdiket. Jag fick höra det igår - ett passande ord för den tiden på året när man i full fart kör ner i gyttja och dy, och inte förmår kravla sig upp av egen kraft. Det är dit jag är på väg med accelererande hastighet (och skälet till den här notisen).

Fast det här utmärkta ordet - liksom fickringa - inte heller ha fastnat i skrift på nätet tidigare. I alla fall ger Google noll träffar.

Permalänk | Kommentarer (5)

... rapport från Bagdad i The Guardian.

Permalänk | Kommentarer (0)

Äsch! Nu har jag burit mobiltelefonen i fickan men glömt att slå på tangentlåset. En hel rad personer (Jeanette, Gabi, Inga...) har blivit uppringda av mig, men säkert inte hört mycket annat än prasslet av jackfodret och dämpat trafikbrus.

Vad heter det när man gör så? Mitt förslag är fick-ringa.
"Satan, nu har jag fickringt till Lasse; och han som är i Kuala Lumpur!"

Någon som har ett annat förslag?

Permalänk | Kommentarer (10)

Don Norman intervjuad av BBC om skönhet i design och andra frågor: Technology to make you go 'wow'.

Några citat:

"That's what I'm all about now: none of this website stuff, none of this digital stuff," explains the man who has published extensively on design and how people use objects in their everyday lives. "I want to make products like this fountain pen that creates such joy when you see it, and you say 'oh wow' and the first thing you want to do is try it." (---)

"I am a big fan of social interaction", says Dr Norman. The revolution we are in right now is not so much about the digital revolution, the computer revolution, the internet or the telecoms revolution."

Jag skrev om Normans nya "projekt" i januari i år, apropå designprogrammet "Bästa formen", i notisen Och nu blir det design.

Nya boken sägs komma ut i början av nästa år.

Permalänk | Kommentarer (1)

Brittiska Independent rapporterar om hur USA genomför kollektiva bestraffningar i Irak genom att förstöra odlingar:

"US soldiers driving bulldozers, with jazz blaring from loudspeakers, have uprooted ancient groves of date palms as well as orange and lemon trees in central Iraq as part of a new policy of collective punishment of farmers who do not give information about guerrillas attacking US troops...

Nusayef Jassim, one of 32 farmers who saw their fruit trees destroyed, said: 'They told us that the resistance fighters hide in our farms, but this is not true. They didn't capture anything. They didn't find any weapons.'

Other farmers said that US troops had told them, over a loudspeaker in Arabic, that the fruit groves were being bulldozed to punish the farmers for not informing on the resistance which is very active in this Sunni Muslim district...

When a reporter from the newspaper Iraq Today attempted to take a photograph of the bulldozers at work a soldier grabbed his camera and tried to smash it. The same paper quotes Lt Col Springman, a US commander in the region, as saying: 'We asked the farmers several times to stop the attacks, or to tell us who was responsible, but the farmers didn't tell us.' "
(Independent : US soldiers bulldoze farmers' crops, 12 oktober 2003)

(Länken via oumbärlige Billmon - läs även kommentarerna till inlägget.)

Den kvinnliga bloggaren Riverbend i Bagdad skriver också:

"Several orchards in Dhuluaya are being cut down… except it’s not only Dhuluaya… it’s also Ba’aquba, the outskirts of Baghdad and several other areas. The trees are bulldozed and trampled beneath heavy machinery. We see the residents and keepers of these orchards begging the troops to spare the trees, holding up crushed branches, leaves and fruit- not yet ripe- from the ground littered with a green massacre. The faces of the farmers are crushed and amazed at the atrocity. I remember one wrinkled face holding up 4 oranges from the ground, still green (our citrus fruit ripens in the winter) and screaming at the camera- “Is this freedom? Is this democracy?!” And his son, who was about 10, stood there with tears of rage streaming down his cheeks and quietly said, “We want 5 troops dead for each tree they cut down… five troops.” A “terrorist”, perhaps? Or a terrorized child who had to watch his family’s future hacked down in the name of democracy and freedom?

Patrick Cockburn says that Dhuluaya is a Sunni area- which is true. Sunnis dominate Dhuluaya. What he doesn’t mention is that the Khazraji tribe, whose orchards were assaulted, are a prominent Shi’a tribe in Iraq."
(Riverbend: Palms and Punishment...">)

Kollektiva bestraffningar förbjuds i Genevekonventionen om skydd av civilpersoner i krig från 1949, artikel 33:

No protected person may be punished for an offence he or she has not personally committed. Collective penalties and likewise all measures of intimidation or of terrorism are prohibited.

Artikel 53 säger vidare:

Any destruction by the Occupying Power of real or personal property belonging individually or collectively to private persons, or to the State, or to other public authorities, or to social or cooperative organizations, is prohibited, except where such destruction is rendered absolutely necessary by military operations.

Tilläggsprotokollet från 1977 stadgar i artikel 54, paragraf 2:

It is prohibited to attack, destroy, remove or render useless objects indispensable to the survival of the civilian population, such as foodstuffs, agricultural areas for the production of foodstuffs, crops, livestock, drinking water installations and supplies and irrigation works, for the specific purpose of denying them for their sustenance value to the civilian population or to the adverse Party, whatever the motive, whether in order to starve out civilians, to cause them to move away, or for any other motive.

Jag måste tillägga en personlig sak. I min miltärtjänstgöring, för 25 år sedan, utbildades jag i folkrätt och i de olika Genevekonventionerna. Det fanns flera anledningar att under den tiden diskutera dem grundligt.

När jag nu slog upp dem för att citera till detta inlägg, brast något. Trots all upprördhet som ockupationen av Irak och lidandet för de civilbefolkningen redan skapat, började jag gråta när jag gick igenom konventionernas paragrafer.

Till känslorna av förtvivlan bidrar naturligtvis också regeringen Bush vägran att stödja den internationella domstolen för krigsförbrytelser:

"President Bush, facing criticism from European allies, remained defiant about the United States' refusal to back the new international war crimes court, pledging Tuesday he will never allow American diplomats and soldiers to be dragged before it.

'The International Criminal Court is troubling to the United States,' Bush told reporters following a tour at a Milwaukee church. 'As the United States works to bring peace around the world, our diplomats and our soldiers could be drug into this court, and that's very troubling - very troubling to me.' "
(CNN.com: Bush: U.S. personnel will never face global court, 3 juli 2002)

Och så är det naturligtvis Palestina:

"Amnesty fördömer i starkaste ordalag den israeliska arméns storskaliga förstörelse av palestinska hem i flyktinglägret Rafha på Gazaremsan. Hundratals människor, inklusive barn och äldre, blev hemlösa till följd av helgens militära operation. Den israeliska arméns metod att avsiktligt och godtyckligt förstöra hus och civil egendom utgör ett allvarligt brott mot internationell humanitärrätt och kan klassificeras som krigsbrott."
(Svenska Amnesty: Amnesty fördömer militär operation på Gazaremsan, 14 okt 2003)

Är det inte nog nu? Har det inte gått fullständigt över gränsen för vad som är uthärdligt? Är det inte dags att protestera så det hörs?

Permalänk | Kommentarer (1)

Det ser ut som om fågelsången faktiskt har en del drag av språk: Mark Liberman på Language log skriver om "Emergence of birdsong phonology".

Permalänk | Kommentarer (0)

"Sleep Position No. 5: Flat on the tummy with hands at the sides of the head."

Det är jag. När jag äntligen kommer i säng, efter att alla programuppdateringar laddats ner och installerats till den här datorns ny-utbytta hårddisk.

Några brittiska forskare har alltså studerat hur folk sover, och hittat sex distinkta sov-stilar. "På magen" är den mest sällsynta ställningen - bara 6,5 procent av de undersökta sover alltså som jag. Vanligast är fosterställning: hela 51 % av alla kvinnor sägs sova så.

Men sättet man ligger påstås också avslöja något om "personligheten"; jag skulle sålunda vara "oblyg och sällskaplig". Jag tror inte det stämmer så himla bra. Enligt Myers-Briggs är jag en utpräglad INTP - och vi utgör förresten en ännu mindre minoritet, bara 1 procent av befolkningen.

Jag borde inta poition nr 5 snarast. Så jag kan komma ihåg något av det imorgon.

Notisen: Sleep Position Reveals Your Personality.

Permalänk | Kommentarer (0)

Den 25 september hölls Sveriges inlägg i den generaldebatt som inleder FN:s årliga generalförsamling. Sverker Åström kommenterade i SvD:

"Talet var en total besvikelse. Ingenting sades om Sveriges ståndpunkt till den viktigaste händelsen under det gångna året, det amerikanska angreppet på Irak, och våra reflektioner kring de principiella frågor av folkrättslig och politisk art som aktualiserats i samband med angreppet.

Tystnaden från svensk sida är desto mera pinsam eftersom inlägget ofrånkomligen måste jämföras med det lysande tal som hölls av FN:s generalsekreterare bara två dagar dessförinnan. Hans tal var en genomtänkt, konstruktiv och modig presentation av exakt de ståndpunkter som alltid varit våra.
" (Sverker Åström: Sverige teg om USA:s angreppskrig, SvD 10 okt 2003)

"Ståndpunkter som alltid varit våra"? Han menar kanske "innan den Persson-Lindhska utrikespolitiken". Åström uppmärksammade ju själv i våras den inte särskilt ärofulla position den svenska regeringen intog under uppmarschen mot Irakkriget:

"I en radiointervju den 21 december sade [Göran Persson] bl a:

'Ett stort krig i betydelsen ett massivt tillslag, men kort, kan ha en väldigt positiv effekt i meningen att man både får någon slags bättre ordning i Irak och samtidigt något slags klartecken för världen i övrigt att vi genom den här fasen kan börja arbeta normalt igen och vi kan få samma effekt som efter Kuwait en uppgång i konjunkturen och allt sådant det kan vara stort på så sätt. Det kan också vara stort i meningen att det kan bli utdraget omfattande i tid och insats då kan det bli ett krig som både skapar osäkerhet på marken i Irak, det kan skapa osäkerhet så att säga i USA i världen i övrigt.'

Hörde man rätt? Kunde Sveriges statsminister tala om kriget som något positivt och bl a motivera detta med en 'uppgång i konjunkturen'?"
(Sverker Åström: Persson mumlar om kriget, SvD 9 jan 2003)

Flathet mot USA och Storbritannien är knappast en avvikelse i sentida svensk utrikespolitik - mytologiseringen av Anna Lindh som en efterföljare till Olof Palme till trots.
Permalänk | Kommentarer (0)

Diggare av ovanlig syntax och nydananade nydanande kommatering har en del att hämta i Bengt Carlssons artikel om Skandia i söndagens DN:

"En rad av herrarna tillhör toppnivåerna i svenskt näringsliv, däribland Lars Ramqvist, då ordförande i Ericsson, Volvo och Skandia samt koncernchef i Ericsson med fru som står nära paret Bengt Braun, vd för Bonnierföretagen och tidigare vice ordförande i Skandia.

Det är bara några veckor sedan Skandia värderats till cirka 250 miljarder kronor på börsen, och än färre veckor sedan det optionsprogram som är en följetong i medierna än i dag löpt ut.

Ingen lär heller ha konverserat sin danspartner, när Sven-Ingvars senare på kvällen spelat upp, med någon gissning att Lars-Eric Petersson knappt tre år senare ska få respass som Skandiachef av Bengt Braun, när denne efterträtt just Lars Ramqvist som ordförande."

Testa din läsföreståelse läsförståelse:

• Lars Ramqvist var koncernchef i Ericsson med fru.
• Koncernen Ericsson med fru står nära paret Bengt Braun.
• Paret Bengt Braun är vd för Bonnierföretagen.
• Sven-Ingvars spelade upp, när danspartnern efterträtt Ramqvist som ordförande.
• Sven-Ingvars spelade upp med någon gissning.

Ska man vara petig är inte ens titeln särskilt lyckad: "Skandias fest förbyttes till ekonomisk mardröm". Normalt språkbruk skulle vara "förbyttes i".

Fast innehållet i artikeln är väsentligt - politiskt sett:

"Varför såg då inte ledning och styrelse hur stor risken var i den amerikanska verksamheten? Hade man inte gjort någon stresstest för att se hur ett börsfall kunde slå? Var det med berått mod som ledningen tog de stora riskerna i USA, eller hade ingen koll på vad konsekvenserna kunde bli? Och vilken information fick styrelsen och vilken information såg man till att få?

Ja, de frågorna har inte fått något svar ännu. Och de är långt viktigare än vad lägenheter, bonusar och ´till och med internaffärer är."

Permalänk | Kommentarer (4)

Bland det jag finner mest motbjudande med Bush-regeringen är att de i frågor om kvinnors hälsa ställt sig på samma sida som de islamska fundamentalister man annars bekämpar. Som resultatet drar man ner bidrag till hälsoprogram i tredje världen kraftigt.

Chris Floyd går till våldsamt angrepp, men jag kan inte tycka annat än att vreden är berättigad:

"Many of these clinics provide the only maternal and postnatal care available for millions of destitute women and their children. They are the only place where the world's most downtrodden and uneducated women can receive information about reproduction and birth control, or treatment for AIDS, genital mutilation and rape. All across Africa and Asia, these clinics - including many run by Bush's beloved "faith-based organizations" - are closing up as they lose their American funding. Yet this funding itself is a mere pittance from the war-fattened federal purse - less than one day's spending on Bush's rape of Iraq.

It is simply a fact that thousands of women and infant children will die needless deaths in the coming year because of Bush's edicts. He could have saved them; instead he has killed them. He has chosen to stand with terrorists and tyrants in the fundamentalists' war against women."

Hans analys av kvinnors hälsa som den stora delande stridsfrågan vet jag inte om jag håller med om - men jag tycker den är intressant:

"The defining issue of modernity is control of women's fertility. (...) Almost every other aspect of 'the modern' - science and technology, high finance, industrialization, etc. - has been absorbed, in one form or another, by the most 'traditionalist' societies. But what today's fundamentalists - from Osama bin Laden to George W. Bush to Pope John Paul II, from the American-backed warlords of Afghanistan to the anti-American mullahs of Iran - cannot accept, at any cost, is the freedom of a woman's body."

Läs hela på Counterpunch: Bush Joins Worldwide War on Women

Permalänk | Kommentarer (0)

Hur mycket är 87 miljarder dollar? Se A Little Perspective on $87 billion (länken via danska Just-blog.)

Tidigare i år gjordes andra sidor med visualiseringar av de då ännu rätt blygsamma kostnaderna för Irakkriget. Jag länkade till dem, men de finns inte längre kvar; så är de också överspelade nu. Men hos Guardian finns sidan "The $87bn question" kvar - se notisen Vad skulle du göra om du fick 87 miljarder dollar?.

Permalänk | Kommentarer (0)

Nu går det bra att beställa Jonas Söderströms handbok "Att skriva för webben är att skriva för publik" igen.

Kurslitteratur på Poppius, Berghs och Högskolan för kommunikation och lärande i Jönköping, bland annat. Använd på ett stort antal myndigheter och företag. Läs mer om boken På Kornet.

Beställ från jonas@kornet.nu. Pris: 150 kronor plus moms och frakt/porto.

(Lite gratisreklam och ett tack här till de fantastiska tryckarna på Just Nu på Åsögatan i Stockholm som snabbt spottar fram nya upplagor när det behövs.)

Permalänk | Kommentarer (0)

Frasen "Svenska kvinnor berättar" kan på löpsedlar endast användas i samband med satser som

• Därför är vi OTROGNA
• Så vill vi bli FÖRFÖRDA
• om hur de luras av börsbolag att spela in SEXFILMER

Den kan inte följas av meningar som

• Därför är vi mot NEDSKÄRNINGAR
• Så vill vi dela MAKTEN
• om hur de luras av börsbolag att utföra SAMMA ARBETE för LÄGRE LÖN

Endast i de tidigare fallen är det viktigt att lyssna på vad KVINNOR berättar. I ett kvällstidningsperspektiv, alltså.

Permalänk | Kommentarer (3)

... och även där är man mer eller mindre clue-less om varför:

Stress is the big problem facing employers up and down the country as rates of sick leave soar. (...) Work-related stress has reached record levels, with 13.4 million lost days a year blamed on the pressures of office life. That means that each sufferer is taking an average of 29 days' sick leave.

Figures from the Health and Safety Executive revealed earlier this year that stress has replaced backache as the biggest cause of absenteeism, and the financial burden is enormous. At 1995 prices, it costs the UK around £3.8 billion a year.

Cases of stress, depression and anxiety are said to have doubled in the past seven years, with one in five employees reporting that they feel stressed.

Yet no one can come up with a proper definition of what it is."

Läs hela på Life makes you sick (Guardian, 12 oktober)

Längst ner i artikeln finns en okommenterad lista över "Britain's Top 10 causes of stress" (källa anges inte heller). På första plats finns "Unemployment".

Men arbetslösheten i Storbritannien är den lägsta på nästan trettio år, och har fallit stadigt de senaste 18 månaderna. Se September 2003 Labour Market Statistics (HRM Guide UK) eller UK insurance NET.

Se också Blind Höna: Har det blivit värre på jobbet?

Permalänk | Kommentarer (0)

In the autumn of my madness
when my hair is turning grey
for the milk has finally curdled
and I've nothing left to say

When all my thoughts are spoken
(save my last departing birds)
bring all my friends unto me
and I'll strangle them with words

In the autumn of my madness
which in coming won't be long
for the nights are now much darker
and the daylight's not so strong

and the things which I believed in
are no longer quite enough
for the knowing is much harder
and the going's getting rough

(© Keith Reid)

Permalänk | Kommentarer (0)

Rektorn i en av "våra" skolor beslöt att minska föräldrainflytandet. (Jo, det är sant.) Han meddelade att bara en förälder från varje arbetslag - summa tre stycken - i fortsättningen skulle få vara med på föräldrarådets möten. Förra terminen hade varje arbetslag två representanter; representationen skars alltså ner till hälften.

Detta uttrycktes naturligtvis som en stor förbättring: mötena skulle bli mer "fokuserade" och behandla "strategiska frågor".

De flesta föräldrar såg det inte riktigt på samma sätt. Särskilt som arbetslagen just hade styckats upp i mindre delar, så en enda förälders möjlighet att veta vad andra tyckte och gjorde hade minskat. Och om man verkligen skulle diskutera "strategiska frågor" fanns det också skäl att ha kvar en bredare representation, tyckte vi.

Men rektorn stod på sig.

Så kom dock häromdagen det av studierektorn skrivna och av rektorn justerade beslutet. Jämte särskrivningfel som "kostnads förslag" och "pappers produkt", och meningar som "Den kontakt som varit har endast varit i form av positiva föräldrar", står där klart och tydligt att "Rådet består av tre föräldrar/representanter ifrån varje arbetslag".

Hoppsan: det blev precis tvärtemot vad han ville - en ökning av föräldrainflytandet i stället!

Men även om man är rektor får man väl ta konsekvensen av sina gärningar och sin språkförmåga?

Permalänk | Kommentarer (1)

En amerikansk domstol har beslutat att namnet "Washington Redskins" på ett baseball-lag inte är nedsättande (pdf, 1 MB).

En annan instans beslöt motsatsen 1999, sedan en grupp amerikanska indianer gjort en anmälan. Men nu är det alltså åter fritt fram för laget att kalla sig "rödskinnen". Lingvisten Geoff Nunberg, som plockat fram ett stort antal exempel på att "redskin" är nedsättande, är inte glad:

"By that logic, a team could call itself the Washington Niggers without running afoul of the Lanham Act, so long as it was careful to post photos of Martin Luther King and Marian Anderson over the stadium doors. If the fans came to games in blackface and kinky wigs -- hey, that's not the team's look-out."
(Language log: "Fenimore Cooper, Call Your Office"

Jag vet inte vad jag ska tycka. Men Sverige kanske skulle göra ett försök att förbjuda användningen av "swede" för "kålrot"?

Permalänk | Kommentarer (0)

" ... scientists have found that sleep apparently restores memories lost during a hectic day. (...)

... memories were consolidated in three stages (...) The second stage requires sleep, which the researchers also found sharpened the subjects' performance the next day.

'We all have the experience of going to sleep with a question and waking up with the solution,' said one team member, Daniel Margoliash, a professor of neurobiology at the University of Chicago."

NY Times: Sleep Appears to Rescue Memories

Det var något jag skulle göra, men vad?

Permalänk | Kommentarer (1)

Flera utdrag ur Michael Moores nya bok "Dude, where's my country" kan läsas hos The Guardian, som också har intervjuer och artiklar samlade på en särskild Michael Moore-sida.

I utdraget "Face it, you'll never be rich" tangerar Moore det som jag skrev om i notisen Minoritetsmissförståndet.

Permalänk | Kommentarer (0)

Du har hört honom, även om du inte vet om det: på Joe Cockers klassiska inspelning av "With a little help from my friend", till exempel.

Egentligen var Joe Capaldi trummis på den inspelningen. Men trots uppemot trettio försök och omtagningar kunde han inte få till det. BJ Wilson kallades in och gjorde historia av växlingarna mellan starkt och svagt, mellan hetsigt och återhållet.

I många inspelningar med honom slås man just av hur fantastiskt lite han bitvis spelar. Och hur uttrycksfullt varje litet slag då blir.

Det var hans märke: han var en av de ytterst få trummisar som förstod att även tystnaden talar; som förstod att utnyttja pausen, mellanrummet, för att skapa förväntan, spänning, dramatisk kontrast.

Just därför blev hans explosiva kaskader och virvlar - "a drunken man falling down the stairs in perfect timing" - så kraftfulla. Det var inte konstigt att BJ var den trummis Jimmy Page och Robert Plant ville ha, när de startade Led Zeppelin. De fick nöja sig med John Bonham. BJ Wilson ville inte lämna Procol Harum.

Där blev han aldrig så känd som han borde blivit. Men andra trummisar beundrade honom; Cozy Powell, till exempel, som kallade hans spelstil för "an octopus in a bath tub". Bob Siebenberg (Supertramp) var en annan av hans fans; Bill Lordan ytterligare en.

Som så många andra trummisar gick BJ Wilson bort i förtid: den 8 oktober 1990.

Exakt en månad kvar till Procol Harum - nu med ex-Big Country Mark Brzezicki bakom trumsetet - spelar i Helsingborg. Biljeter finns på www.juliusbiljettservice.se.

BJ Wilsons sida på Rock'n'roll heaven

Permalänk | Kommentarer (0)

Niklas skriver så sanslöst bra på Enkelriktat om hur Emmy överlistar de psykologiska testerna. Läs! Läs!

Permalänk | Kommentarer (0)

Strängt taget fyller Hönan två år idag, en dag efter Kornet. Den första noteringen - "Ett bättre ord för joxbar" - pickade sig ur ägget den 7 oktober 2001.

Fortfarande mycket att göra.

Permalänk | Kommentarer (0)

Det perfekta tomrummet hakar på diskussionen i Blind Höna-inlägget "Fail-Safe revisited: säkerhet och tajta system" med fler intressanta länkar: se "Tekniska systems tillförlitlighet".

Permalänk | Kommentarer (0)

Japp - för två år sedan, 6 oktober 2001, hade På Kornet premiär.

Det borde naturligtvis firas med en ny omgång artiklar. Uppslag saknas inte. Men mycket jobb just nu gör det svårt att hinna med att göra klart.

Permalänk | Kommentarer (4)

Den 4 oktober 1957 - för 46 år sedan i dag - sköt Sovjetunionen upp världens första konstgjorda satellit. Ett silverglänsande klot med 58 centimeters diameter och fyra långa antenner började kretsa runt jorden. Sputnik 1, vilket betyder "medresenär", "följeslagare" på ryska, var beviset på att USA hade förlorat kapplöpningen till rymden (men sedan spurtade man, som bekant).

När mänskligheten tog steget ut i rymden påverkades alla områden i samhället: även språket. Så här skriver Mikael Parkwall vid Stockholms universitet, institutionen för lingvistik, i den lingvistiska minneskalendern för oktober:

"För det första är det ett paradexempel på hur en enstaka händelse kan införa ett nytt ord i folks ordförråd. På kvällen den tredje oktober hade så gott som ingen västerlänning hört talas om Sputnik, men ett dygn senare var ordet på allas läppar.

För det andra innebar denna händelse en sorts startskott för maskinöversättningen. Den chock som amerikanerna erfor vid insikten av att de inte nödvändigtvis var världens mest tekniskt avancerade folk, ledde till en drastisk ökning av anslagen till maskinöversättningsprojekt – man måste ju hålla sig à jour med vad ryssarna skrev!"

Permalänk | Kommentarer (1)

Med sju böcker kommer JK Rowling att tangera antalet i en annan serie om barn, trolldom, drakar och kamp mellan ont och gott: C.S. Lewis "Narnia"-serie.

Lewis böcker kan förvisso också kritiseras. Ibland blir den kristna allegorin övertydlig; där finns en rejäl dos elitism och blodsromantik, och några mycket osympatiska porträtt av "sydlänningar", lätt igenkänneliga som araber. Men ... han är en berättare!

Jag märker det när jag läser för Sara på kvällarna. Fast Lewis' sju böcker tillsammans inte är mycket tjockare än den senaste Potter, hinner han i dem skapa hela nya världar, och låta gamla dö. Till skillnad från Rowling kan han ledigt skifta perspektiv och växla tempo. Huvudpersonerna varierar. Han låter oss möta nya varelser och tar oss till helt nya platser och länder. Även om böckerna handlar om kampen mot ondskan använder Lewis sig av flera genrer; "Prins Caspian och skeppet Gryningen" går till exempel tillbaka på många gamla skepparhistorier (ända till Odyssén).

Min favorit är kanske "Silvertronen", där hjältarna tvingats söka obeskrivligt djupt ner i underjorden, till världens mörka botten, efter den försvunne och förhäxade prins Rilian.

I "Silvertronen" sker den avgörande striden inte med svärd utan med ord: Underjordens häxa tar till rent Orwellska metoder för att få hjältarna att glömma världen där uppe:

"- Det har aldrig funnits en sådan värld, sade häxan.
- Nej, sade Jill och Eustace, aldrig funnits en sådan värld.
- Det har aldrig funnits någon annan värld än min, sade häxan.
- Aldrig funnits någon annan värld än er, sade barnen."

Men slingerbulten Surpöl bränner sig själv med elden för att bryta häxans hjärntvätt, och levererar ett passionerat försvarstal:

"- Ers Majestät, sade han och närmade sig - han haltade lite på grund av smärtan - ett litet ord bara innan ni fortsätter. Skulle inte förvåna mig om allt vad ni har sagt vore alldeles sant och riktigt. Jag vill bara göra ett litet tillägg. Anta att vi har drömt eller hittat på allt det där - träd och gräs och sol och måne och stjärnor, ja, självaste Aslan. Anta att det är rena fantasier. I så fall vill jag bara säga att fantasiens värld tycks mig mycket bättre än verklighetens. Anta att det här svarta helvetet, som ni kallar ert kungarike, verkligen är den enda världen. Inte mycket till värld, det får jag då säga. En sak tycker jag är konstig: ni påstår att vi är barnungar som leker en lek. Men fyra barnungar som leker en lek kan i alla fall skapa en låtsas-värld som utplånar er värld så att inte ett spår blir kvar. Och därför håller jag på låtsasvärlden. Jag står på Aslans sida, även om det inte finns någon Aslan. Jag tänker leva så likt en narnier jag kan, även om det inte finns något Narnia."

* * * Jag tror det var i Silvertronen jag första gången jag upplevde det där som en del science fiction-fans kallar "sense of wonder". När underjordens häxa besegrats konfronterar hjältarna hennes armé av gnomer. Men, visar det sig, gnomerna har också varit förtrollade av häxan; nu när de är fria vill de också hem - men inte upp till ytan, utan ännu djupare ner - till "ett härligt land, som vi kallar Botten":

"Det här landet, där vi är nu, häxans rike, kallar vi gnomer Grunda Landet. Alldeles för nära jordytan för vår smak. Brr! lika gärna kunde man bo i världen ovan jord."

Gnomen (eller "jordmannen") Golg bjuder in sällskapet till sitt land, Botten:

"Där nere, sade Golg, kan jag visa er riktigt guld, riktigt silver, riktiga diamanter.
- Prat! sa Jill häftigt. Precis som vi inte visste att vi är långt under de djupaste gruvorna redan här!
- Ja, sade Golg, jag har hört talas om de där små groparna som ni ovanjordare kallar gruvor. Men där får ni bara dött guld, dött silver, döda ädelstenar. Nere på Botten är de alla levande och växer och frodas. Där kan jag plocka rubinklasar åt er som går att äta och räcka er bägare med pressad diamantsaft. Och när ni en gång har smakat Bottens levande skatter, kommer ni aldrig mer att bry er om de kalla, döda klenoderna i era små gruvhål. (...)

De steg av hästarna och tittade ner. En glödande hetta slog dem i ansiktet ... När deras ögon vant sig, tyckte de sig urskilja en flod av eld, och på flodens stränder något som föreföll vara slätter och skogar av en outhärdlig, vitglödande glans. Och utför avgrundens skrovliga branter klängde hundratals jordmän; de liknande svarta flugor mot det bländande ljuset. I samma ögonblick hördes en väsande,fräsande röst, en röst som lät som eld (efteråt undrade de om det kunde ha varit en salamander) ur djupet framför dem: - Fort! Fort! Till djupen! Klyftan slutes! Den slutes! Från alla håll och kanter kom försenade gnomer störtande. De gav sig inte tid att klättra utför branterna. De kastade sig huvudstupa ut i avgrunden..."
(CS Lewis: Silvertronen, översättning Birgitta Hammar, något förkortat av JS)

Den där känslan - att inget var som man trodde, att det alltså fanns ytterligare ett djup, en verklighet när man trodde man nått så långt man kunde - glömmer jag aldrig.

Det är äkta guld - som lever och pulserar mer än trettio år efter man plockat det.



Permalänk | Kommentarer (0)

Ursäkta; kunde inte motstå ordleken. Men faktum är, att om rösterna vid vårt middagsbord börjar höjas och diskussionen blir hetsigare, är chansen rätt stor att det handlar om Harry Potter.

J K Rowling har en bra förmåga att hitta på magisk "rekvisitia": drastiska förvandlingar och kul prylar. Hon har också ett bra språköra. Många person- eller ortsnamn i Harry Potter är språkliga pärlor - som den konkurrerande trollkarlsskolan "Durmstrang" (en så kallad spoonerism av Sturm und drang) eller elakingarnas elevhem Slytherin: "sl-" är en ljudkombination som just finns i många engelska ord för obehagliga saker, som slime, sleaze, slither, slobber, och många andra. Det finns en hel sajt om namn-etymologi i Harry Potter.

Kerstin menar också att den senaste boken är en bra gestaltning av en tonårspojkes kval och våndor.

Det stämmer säkert. Men - säger jag - J K Rowling är inte en god berättare. Hon kan inte variera sin berättarteknik, hon kan inte "stänga av kameran", och hon skriver läsaren på näsan. Det var inte så farligt i de första böckerna, men blir mer och mer tröttsamt med allt fler och längre böcker.

Jag märker det när jag läser för Sara på kvällarna. Rowling kan inte variera berättartekniken. Vi följer hela tiden Harry - men redovisande som en konstlös reportagefilmkamera. Hon skiftar inte perspektiv och låter oss se händerlserna ur andras perspektiv. Det finns, så vitt jag kan komma ihåg, bara en enda scen i de hittills fem böckerna där Harry inte är närvarande. Hon använder inte möjligheten att tala direkt till läsaren (som t.ex. Astrid Lindgren), eller konstgrepp som den allvetande berättaren: "senare i livet skulle X alltid minnas... ".

Vi blir däremot hela tiden upplysta, i detalj, om hur personerna rör kroppen, huvudet, händerna. Trappan är inte bara trappan, utan "the marble staircase". Vägen in i Gryffindors elevhem beskrivs ännu i bok fem med alla detaljer. (För att inte tala om storformen, som hela tiden är densamma: Harry på Privet Drive - ett år i skolan - uppgörelse - hem med Hogwart-expressen.)

Och hon liter inte på läsarens fantasi. Nästan alla repliker följs av ett beskrivande adjektiv eller adverb. "Utmärkt! ropade Dumbeldore glatt". Det är det visst inte! sa den bleka häxan förnärmat. Bry er inte om det, sa Cedric i uppgiven ton". Men läsaren förstår mer än väl att Dumbledore är glad när han ropar "utmärkt!", och att Cedric är uppgiven.

Lyssna på detta replikskifte från sidorna 404-405 i "The order of the Phoenix". (Jag har kortat meningarna en aning efter "said X", och tagit bort några få meningar mellan relikerna.):

- Is it Cho? she asked in a businesslike way.
- So - er - what did she want? he asked in a mock casual voice.
- She, Harry began rather hoarsely...
- Did you kiss? Hermione asked briskly...
- Well? he demanded...
- HA!
- Well? Ron said finally...
- Wet, he said truthfully.
- Because she was crying, Harry continued heavily.
- Oh, said Ron, his smile fading slightly...
- Dunno, said Harry... and immediately felt rather worried.
- Of course you're not, said Hermione absently.
- How do you know? said Ron very sharply.
- Because Cho spends half her time crying these days, said Hermione vaguely.
- You'd think a bit of kissing would cheer her up, said Ron, grinning.
- Ron, said Hermione in a dignified voice.
- What's that supposed to mean? Ron said indignantly.
- Yeah, said Harry slightly desperately.

Detta är mer av en tyrannisk regissörs scenanvisningar än av litteratur.

Det betyder inte att böckerna är skräp (som "Harry Potter haters" tycker). Visst är det hygglig underhållning; inte minst för barn. Jag känner två pojkar som lärde sig själva att läsa med Harry Potters första - och sedan lärde sig läsa engelska med de följande, och det är nog så gott! Men stor litteratur? Nja.

Permalänk | Kommentarer (1)

"English loan words in Swedish include bicykel, krocket, and fiskpinnar (bicycle, croquet and fish-finger)."

Hmm. De Europeiska Språkens Dag (fredag 26 september) är redan passerad med en vecka, men BBC har kvar sin sida med "Languages of Europe". Där finns fraser och ljudklipp som "goddag", "adjö", "var är toaletten?" plus några små fakta-bitar - som den ovan om svenska pinnar - för 35 språk.

Men låt inte lura dig: Europas språk är många fler än de här trettiofem. Du letar förgäves efter "trevligt att träffas" på samiska, iriska, gaeliska, rätoromanska, katalanska, vepsiska, jiddich, gagauziska, sardiska, occitanska, furlanska, kastiljanska, galiciska, baskiska, kymriska, frisiska, sorbiska, maltesiska, romani, ladino, rutenska ... och då har vi inte ens gett oss på språken i Kaukasus eller språken i Turkiet.

[Länk via languagehat .]

Permalänk | Kommentarer (0)

Den 27 september skrev jag anteckningen "Medvetandets fälla". Idag upptäckte jag att den inte fanns på loggen. Jag vet inte om den aldrig dök upp där, eller deserterade efter en kortare tids tjänstgöring (som Bush ungefär - sorry, kunde inte motstå det).

Nu är den i alla fall upptäckt, uppsträckt och inordnad i ledet. Har du inte läst den redan så kan du göra vänster höger om marsch, leediga, utgå, och läsa den!

Permalänk | Kommentarer (2)

Bengt O Karlsson bloggar igen, och till och med E. Klipspringer har siktats i närheten.

Permalänk | Kommentarer (0)

"När dessa plan går genom ljudvallen blir det sådana bangar, att man befarar att kontinentens katedraler ska rasa som korthus och både människor och djur utsättas för allvarliga bullerskador."

Så står det om Concorde - världens enda överljuds-passagerarplan i kommersiell drift - i boken "Sverige år 2000. 24 svenska framtidsforskare om morgondagens samhälle" av Tom Selander. Den kom ut 1969 - planet lyfte för första gången i mars samma år. Den första flygningen i överljudsfart gjordes den 1 oktober.

Jag brukar läsa det där om Concorden ibland, för att få perspektiv på det här med ny teknik; dess hot och löften. Katedralerna står ju faktiskt kvar, ljudbangar till trots, och planet flög i 30 år innan det nu tas ur tjänst. Den 23 oktober lyfter Concorde för sista gången. Biljetterna kostar 4 350 pund (men är slutsålda).

Så riktigt så illa som en del trodde var det inte. Å andra sidan var Concorde förvisso aldrig något klokt projekt, utan ett vettlöst skrytbygge av de franska och brittiska regeringarna.

Ska man vara ärlig mot de svenska framtidsforskarna är det också deras främsta invändning i boken.

"De experter som tror att många faktorer i utvecklingsflödet ligger utanför människans kontroll framhåller att vi förefaller vara oförmögna att hindra att de innovationer forskningen föder tillämpas, oavsett om de bedöms som önskvärda eller ej. De påverkar sedan obönhörligt vår miljö och våra värderingar. Ett exempel på dessa syns vara det fransk-engelska Concorde-projektet.

Få kommunikationssakkunniga vågar påstå att det finns något behov av civila överljudsplan. Att förkorta interkontinentala flygtider med några timmar är inte försvarligt med hänsyn till de skyhöga kostnaderna. (...)

Concorde är ett typiskt exempel på hur vi blir påtvingade en utveckling, där även teknikerna själva står mycket tvekande, anser professor Sven Brohult, IVA. Men projektet rullar bara vidare, pådrivet av ogripbara teknisk-ekonomiska lagar.

En mer optimistisk syn har docent Sam Nilsson, AB Incentive:

- Det skulle inte förvåna mig om Concorde blir det första större projekt i historien som offras på teknikens altare. Vi kanske rent av går emot teknikens s.k. utveckling."

Fick han fel eller rätt? Concorden flög, men fick inga efterföljare; det blev aldrig något av den globala flotta av överljudsplan som en del föreställde sig. (Vilket möjligen var tur med tanke på ozonlagret - efter att ljudbangarna visade sig harmlösa blev luftföroreningar miljöinvändningen nummer ett. Men om planen verkligen påverkade ozonlagret är långt ifrån säkert.)

Djupast hål gjorde Concorden nog inte i ozonlagret, utan i plånböckerna hos dem som åkte med den. Därför kunde den lätt göras till en symbol för girighet: gör en google-söknng på "boo.com concorde" så ser du vilken central plats planet har i bilden av skamlösa svindlares sättasprättande.

Fast den värsta effekten kanske var att man höll liv i en dålig idé i tre decennier, av prestigeskäl. Vad var marginalkostnaden? Vad hade man kunnat göra istället?

Därför funderar jag på: finns det Concorde-projekt idag? (Och jag tänker inte bara flygplan.) Prestigeprojekt som rullar på oavsett kostnader eller konsekvenser? Innovationer som vi påtvingas, utan att det finns något behov av dem?

Vilket är ditt förslag?

Concorde-länkar:

• British Airways: Celebrating the Concorde
• "The Venus Aspects of an Airline Disaster" (Planets horoskop avslöjar kraschen!)
• SST Concorde May Be Damaging Ozone Layer (1997)
• My Adventures in the Ozone Layer (1989)
• BBC: End of a French national symbol
• Concorde Makes Final Flight from Paris to New York (maj 2003)
• www.concorde-jet.com
• www.concordesst.com

Permalänk | Kommentarer (7)

Ytterligare en sak kändes otäck med Fail-Safe (se notisen "Fail-Safe revisited"): den civile, fanatiske think-tank-teknokraten Groteschele som argumenterade för att USA nu borde utnyttja detta unika tillfälle och vända det till sin fördel: att verkligen attackera och besegra Sovjet i ett snabbt, fomidabelt slag.

Det var lätt att känna igen både girigheten och den iskalla beräkningen hos den fiktive Groteschele i argumenten från verkliga, nutida neo-cons i USA som Wolfowitz och Rove - lika giriga, iskalla och fanatiska: grip tillfället! Invadera Irak! Möblera om hela Mellanöstern!

Permalänk | Kommentarer (0)

"I wonder what is going on here," Mr. Hunter said at 3:36 p.m. "Something strange is happening."

At 3:57, Jerry Snickey, in a FirstEnergy control room in Akron, told Mr. Hunter at the Midwest I.S.O. that the voltage on a major line was dangerously low. "Do you have any idea on what is going on?" he asked.

Mr. Hunter replied that the Hanna-Juniper line was out, adding, "I am wondering if it is still out."

"We have no clue," Mr. Snickey said. "Our computer is giving us fits too. We don't even know the status of some of the stuff around us."

Det där kunde, med små ändringar, ha varit ett replikskifte från filmen Fail-Safe, som SVT visade på tisdagskvällen. Men replikerna är hämtade från verkliga livet, den 14 augusti i år. Några minuter efter detta samtal var det stora elavbrottet i nordöstra USA ett faktum. (Från NY Times: "Overseers missed big picture as failures led to blackout", 13/9).

Jag skrev om Failsafe i notisen "Inget kan gå fel" för ungefär ett år sedan. Något kärnvapenkrig på grund av tekniska fel inträffade tack och lov aldrig. Men runt omkring oss går andra system ner, oförutsägbart och så plötsligt att det inte kan hejdas: som elnäten i USA, i Sverige och senast i Italien.

Flera av faktorerna bakom strömavbrottet i USA är redan kända. Nätet är i dåligt skick, och en halvdan avreglering hade förvärrat problemet genom att ingen tog något ansvar för underhållet. Samtidigt gjorde de nya möjligheterna att handla med el att stora mängder ström skickades kors och tvärs över hela den amerikanska kontinenten, vilket ökade påfrestningar ytterligare. Särskilt chansen att tjäna pengar på marginalen, genom att utnyttja även den överföringskapacitet som borde lämnats som säkerhetsmarginal, bidrog till problemen. Detta förvärrades i sin tur av att vissa övervakande myndigheter saknade styrmedel. NY Times igen:

"The Midwest I.S.O., unlike other I.S.O.'s, can only urge companies to act responsibly. It cannot order them to do so.

To take the strain off Cinergy's lines, the Midwest I.S.O. turned to another power company, Allegheny Energy , asking it to help by adjusting the electricity it was pumping out. But at 2:24 p.m., an Allegheny controller told the I.S.O. that the company's marketing staff wanted to do the opposite of what the I.S.O. was asking, so they could make money selling more power."

Man har också sagt att det inte bara var elnätet i sig som var hart när oöverskådligt: även regelverket för hur eltransaktionerna skulle gå till var oerhört komplicerat, och inte anpassat till de nya marknadsförhållandena.

Men "halmstrået som knäckte kamelens rygg" tycks i det här fallet ha varit krånglande datorer på åtminstone två ställen. Det ledde till att de som övervakade näten inte kunde se vad som höll på att hända.

I går besökte Leif Pagrotsky Ringhals Kärnkraftverk och ställverket i Horred för att informera sig om orsaker och effekter av förra veckans svenska elavbrott. Enligt Göteborgsposten uttryckte Pagrotsky "stor irritaion över att Sverige drabbades av ett stort och omfattande elavbrott, det andra i Sverige på tjugo år". En sårbarhetsanalys ska göras, och Pagrotsky vill utreda "hur man på snabbast möjliga sätt kan förkorta tiden för ett elavbrott".

En paradox med att försöka öka säkerheten, är dock att just säkerhetsåtgärderna bidrar till att problemen kan få så stora konsekvenser, när någon oförutsedd serie sammanträffanden sker.

Elnätet, och många andra moderna system, är vad sociologen Charles Perrow klassat som "tightly coupled systems" - till skillnad från "loosely coupled".

Vad är det? Det här exemplet kommer från Edward Tenners "Why things bite back":

Om ett par machograbbar börjar bråka på en strand, är det inte särskilt stor risk att bråket sprider sig till alla på stranden. Andra människor kan flytta på sig eller sticka; stranden är öppen åt de flesta håll.

Föreställ dig nu samma folkmassa inne på ett fotbollsstadium. Här finns sektioner, staket, spärrar, galler, ingångar, utgångar. En del av dem är till för biljettkontroll, men en del har installerats just för att hindra problem att sprida sig och öka säkerheten.

Men just dessa säkerhetsanordningar ökar samtidigt risken för att panik skapas när närstående inte kan komma undan så lätt, vilket gör att människor kan klämmas just mot säkerhetsbarriärerna, vilket skapar mer panik, som kanske sprider sig också till andra sektioner... det är ett exempel på ett "tightly coupled system". Elnät kan fungera på samma sätt, när överbelastningar i en del gör att andra delar stängs av.

Perry menar dessutom att moderna system är komplexa: att delarna påverkar varandra på svårförutsägbara sätt.

"- How does this apply to our situation, mr Knapp? Swenson asked abruptly.
- In this very direct way, mr Secretary, mr Knapp said, his voice rising. Pile all those electronic systems on top of one another and sooner or later there will be a deteriorated transistor or a faulty rectifier, and the thing breaks down. Sometimes even those marvelous computers suffer from fatigue. They start to get erratic just like overworked humans.
- Mr. Secretary, what mr Knapp isa saying is wrong because it overlooks one factor," Groteschele cut in angrily. Even if the machines fail they are supervised by humans. The human could always reverse or correct the decision of the machine.
Knapp laughed and it was a thin, abrupt and pitiless laugh.
- I wish, sir, you were right, Knapp said. The fact of the matter is that the machines move so fast, are capable of such subtle mistakes, are so intricate, that in a real war situation a man might not have the time to know wheter a machine was in error or was telling him the truth."
(Burdick och Wheeler: Fail-Safe, 1962)

Men man bör vara rättvis. Datoriserade system kan fela när som helst. Men det går å andra sidan ofta snabbare att rätta eller åtgärda dem, än många mekaniska fel, kortslutningar eller kabelbränder. Både i Sverige och i USA kom strömmen tillbaka överraskande snabbt, efter mycket måttligt mänskligt lidande. En "katastrof" kallas elavbrottet i New York Times; jag håller inte med - antalet skadade eller döda var så vitt jag kan minnas mycket få. Detsamma gäller Sverige.

Man bör förstås se om liknnde fel kan undvikas. Men jag tycker egentligen inte det är mycket med ett stort elavbrott vart tjugonde år. Det är förmodligen ett rimligt pris för vårt komplexa samhälle. Att försöka minska risken ytterligare - en stort avbrott vart trettionde år, kanske? - skulle sannolikt bli mycket dyrt. Det verkliga värdet kan vara mycket svårt att ta ställning till, eftersom fler säkerhetskontroller i systemet också ökar komplexiteten - och därmed sårbarheten igen.

Bättre då att se till att reservkraft på sjukhus, brandstationer, Sveriges radio, kärnkraftverk, reningsverk och vattenstationer verkligen fungerar, att nödsignaler från hissar inte är beroende av ström, och liknande.

Fler länkar:

• Håkan Kjellermark referar och länkar till artiklar av Steven Strogatz och Albert-Làszlò Barabasi
• Paul Krugman i NY Times:The road to ruin
• Guardian: Private passion
• NY Times: Set of Rules Too Complex to Be Followed Properly<)
• NY Times: New Kind of Electricity Market Strains Old Wires Beyond Limits
• NY Times: Technology and Brain Power Used to Tame an Aging Grid

En not om länkar till NY Times: tidningen har ändrat sin policy och dirigerar nu om länkar till gamla artiklar till en betaltjänst. Dock, på min dator (Mac) sker detta bara när jag använder webbläsaren Safari; inte när jag använder Internet Explorer. Jag har ingen aning om varför det är så. Pröva själv eventuellt länkarna med andra webbläsare än din vanliga, om det drabbar också dig.)

Permalänk | Kommentarer (2)

Det fanns ytterligare ett skäl till att mordstatistiken blivit överdriven, konstaterade Brå i försomras (se Blind Hönas tidigare notis).

"Överskattningen av det dödliga våldet i anmälningsstatistiken har ökat sedan i början av 1990-talet då polisen datoriserade registreringen av polisanmälningar. Övergången medförde att många av de manuella kontrollstationerna försvann." (Brås pressmeddelande, 18/6)

Människan som kontrollant? I datasammanhang framställs hon som motsatsen: när saker ska göras "för hand" blir det fel. Det här hade jag också anledning att ta upp på seminariet på ABF i måndags; framför allt eftersom förre kulturminister Bengt Göransson gav det här talande exemplet:

"För drygt trettio år sedan arbetade jag i Folkets Husföreningarnas Riksorganisation som bl a drev ett antal biografer runtom i landet. Första veckan fick jag inspelningsstatistiken, som redovisade inspelningssummor och besökartal föregående vecka och som jämförelse siffrorna samma vecka året innan. Men jag ville också se den procentuella förändringen och därför ringde jag den som svarade för statistiken. Just som jag framfört min önskan ångrade jag mig och tog tillbaka. 'Jag räknar ut det själv i stället.'

Och sedan satt jag varje vecka i de elva år jag blev kvar där med en miniräknare och skrev in procentsiffrorna med blyerts. Efter ett år märkte jag att min kunskap om affärsutvecklingen hade satt sig i fingrarna. När jag skrev in procenttalet för en viss bio signalerade de till hjärnan att jag borde undersöka varför förändringen var så stor. Förklaringen var ibland trivial - "förra året hade vi Hajen den veckan" eller "bli inte så glad över ökningen - förra året låg påsken då". Men emellanåt var det också förändringar som krävde åtgärder.

Räknedosan besparade mig besväret att räkna på fingrarna, och den finessen har datorerna ytterligare utvecklat. Faran är bara att de lura oss att sluta räkna med fingrarna."

Permalänk | Kommentarer (1)

I helgen som gick uppmärksammade SVTs Aktuellt att engelska The Observer efter mordet på Anna Lindh rapporterade att Sverige har fler mord per capita än något annat land i Europa. "[Sweden] has to confront a dark side the people have always denied," skriver tidningen i ingressen till artikeln.(Knife that cut through to a country's heart, 14/9)

Det är i och för sig möjligt - men statistiken är felaktig, som Aktuellt påpekade.

Dock är det inte Aktuellt själva som kommit på det (vilket man kunde tro av inslaget). Det var Brottsförebyggande Rådet som i mitten av juni kunde visa att antalet våldsbrott med dödlig utgång i tio år överdrivits kraftigt i den svenska kriminalstatistiken, utan att någon märkt det - på grund av det datasystem man använt.

Ett avsnitt om detta finns med i utkastet till den bok om våra dagars övertro på datorer och information, som jag aldrig tycks bli klar med. Men jag fick också anledning att ta upp det på föreläsningen på ABF i måndags.

Varför blev det då fel i kriminalstatistiken?

Uppgifterna till statistiken har de senaste tio åren plockats ur polisens anmälningssystem RAR, Rationell Anmälans Rutin, som successivt infördes hos polisen från och med 1991.

Men, konstaterar Brå, "Polisens anmälningssystem är i första hand skapat för det polisiära arbetet och inte för att användas i kriminalstatistiskt syfte. Detta innebär med automatik att problem uppstår när uppgifterna ska användas som bas för kriminalstatistiken."

Vad innebar det? Jo, till exempel att om det finns fyra misstänkta i ett fall med ett offer, har polisen registrerat ett brott på var och en av de misstänkta.

Andra skäl att statistiken blev missvisande var att en del brott som registrerades hade inträffat utomlands. Ännu fler fel blev det därför att många oklara dödsfall först registrerades som brott, men senare visade sig vara naturliga.

Man kunde tro att det där skulle gå lätt att rensa bort, men Brå kommer fram till att användningsområdena för systemen är så olika att det inte fungerar.

Men hur kan en sådana statistik var grovt missvisande i tio år innan någon reagerar?

Vad jag ser i det här, är ytterligare ett exempel på en övertro i vårt samhälle att kunskapen sitter i datorerna. Att siffror och statistik som plockats fram via något system är "förädlade" uppgifter, med högre kvalitet och sanningshalt.

Men sådana siffror är snarare fattiga - särskilt när de har med människor att göra. En mängd information försvinner när data har bearbetats, transporterats och aggregerats: slutprodukten, den sammanfattande siffran, saknar ofta kontext och sammanhang.

De senaste åren har otaliga organisationer och branscher tagit nya datasystem i bruk. Ett väldigt starkt motiv är att systemen antas se vad som händer i verksamheten, och därefter genererar rapporter, statistik och sammanfattande data, som kan användas för att styra och följa upp. Systemets användare - de anställda - tvingas försörja systemet med en mängd detaljuppgifter.

(Det är sådant som ligger bakom att en postkassörska måste göra åtta olika moment för att sälja ett frimärke.)

Men kommer all denna statistik, alla dessa data till vettig användning? Resten av det ännu ofullbordade kapitlet tar upp hur många varför JMs ledning inte såg förluster på 385 mijloner, trots sitt avancerade affärssystem, Det handlar om Kottemanns, Davis och Remus jämförelser mellan utfallet av avancerade simuleringar mot enkla tumregler, och Donald Normans erfarenhet av beslutsunderlag i styrelserummen.

Brås pressmeddelande finns här: BRÅ har specialgranskat polisanmält dödligt våld, 18/6)

En lite längre artikel finns här: Kriminalstatistiken och det dödliga våldet.

En i viss mån relaterad artikel På Kornet är denna: Vad kostar en användbarhetsmiss?

Permalänk | Kommentarer (0)