I det gamla industrisamhället var det inte ovanligt att arbetarna var stolta över att klara av tunga, skitiga och slitsamma jobb. En riktig karl ska väl kunna hugga i?!

Det dröjde innan insikten kom om att arbetsmiljön faktiskt bröt ner människor.

När jag idag reser omkring och studerar hur människor i praktiken använder de datasystem, som dominerar en allt större del av deras arbetsdag, tycker jag att jag känner igen mig.

Jag är ofta imponerad över hur duktiga användarna är; vilka ansträngningar de är mäktiga, vilka arbetsuppgifter de klarar av.

Samtidigt är jag skrämd över hur många låter sig missbrukas och hunsas av dåliga datasystem, intranät och webbverktyg - och är stolta över att de klarar av det, när de egentligen borde kräva något bättre. Skrämd av hur usla systemen ofta är. Fascinerad över hur enkelt det ofta skulle vara att förbättra miljön. Förbryllad över varför det inte sker.

Men också ursinnig över att anställda som faktiskt ser problemen riskerar att få höra att de är "en fara för verksamheten" eller "uppvisar dålig datamognad" (jo, det är sant!).

Jag är övertygad om att detta är en viktig faktor bakom de senaste årens ökande stress och ohälsa i arbetslivet.

Ikväll klockan 18 föreläser jag på ABF-huset i Stockholm (Sveavägen, T-bana Rådmansgatan), under rubriken "Måste vi underkasta oss omänskliga datasystem?".

Kom dit så får du höra om ett arbetsmiljöproblem - förresten, ett livsproblem, för det berör oss numer också som medborgare - som tappats bort. Jag vill gärna höra dina synpunkter och erfarenheter!

Välkommen!

Permalänk | Kommentarer (0)

Jag vet faktiskt inte vad som är mest fascinerande med den tidsvarp som tycks ha drabbat The Guardian på lördagen.

Att Mussolini och Hitler är "Breaking news" i september år 2003?

Eller att de tre potentaterna nu samlats på bara några centimeters avstånd?

Permalänk | Kommentarer (0)

Jorun länkar till en högst fascinerande text i sin kommentar till Zero intelligence. Jag fick läsa den ett par gånger innan jag fattade.

Men då fick den mig att tänka på novellen "Gargantianus fälla" från Cyberiaden av Stanislaw Lem (den polske författaren som fått låna ut en av sina titlar till Gustav Holmbergs blog "Det perfekta tomrummet").

I Gargantianus fälla lurar uppfinnarna Trurl och Klaupautius två fientliga robotcivilisationer att (var för sig) koppla ihop alla enheter i sina robotarméer med varandra. Robothjärnornas sammanlagda intelligens blir enorm, och uppfinnarna förespeglar respektive land att arméerna då ska bli omöjliga att besegra. Men...

"... efter övningarna började kompaniet slå sig i slang med andra, så att det rungade i luften när man genom kasernbarackens öppna fönster diskuterade begreppet koherent sanning, analytiska och syntetiska omdömen a priori eller tillvaron i sig, ty så långt hade det kollektiva förnuftet nått. Det utkristalliserades också filosofiska attityder, och en ingenjörsbataljon kom till sist fram till ren solipsism och hävdade att ingenting existerade reellt utom den själv. Eftersom detta innebar att det varken fanns någon monark eller någon fiende fick man lov att i all tysthet demontera bataljonen och fördela den mellan olika avdelningar som stod på den kunskapsteoretiska realismens grund. (...)

Då förband kopplades samman med förband ökade i motsvarande grad också den estetiska känsligheten, som nådde sin höjdpunkt på nivån förstärkt division, varför kolonner av sådan styrka lätt råkade på villovägar när de satte av efter första bästa fjäril. (...)

Vad hela arméerna beträffar var deras sinnen uppfyllda av en mängd komplex, som det brukar vara med ytterst rikt begåvade personligheter, och man fick lov att tilldela var och en sin speciella motoriserade psykoanalytiska brigad, som under marschen gav dem lämplig behandling.

Till ackompanjemang av oupphörliga trumvirvlar började nu båda arméerna långsamt inta utgångsställning. Sex infanteristormregementen, som förenat sig med en haubitsbrigad och en reservbataljon, författade, sedan även en exekutionspluton tillkopplats, en "Sonett om tillvarons hemlighet", och det under en nattmarsch på väg att gå i ställning. På ömse sidor uppstod en viss förvirring; åttionde malabardiska kåren ropade att begreppet 'fiende' absolut måste få en exaktare definition, då den hittillsvarande föreföll belastad med logiska motsättningar och kanske rent av var helt meningslös. (...)

Medvetandet visade sig vara en fruktansvärd fälla, som man kan gå in i men inte ta sig ur. (...) Där de stod på sina höjder, med stålet glittrande i solen, under de alltjämt ljudande trumvirvlarna, log de båda härarna mot varandra. Mitt för näsan på de båda kungarna, som var alldeles blåa av raseri och skam, harklade sig de båda arméerna, tog varandra i hand och gickså arm i arm på promenad för att plocka blommor under de drivande molnen på det fält som aldrig blev något slagfält."

Wikipedia om Lem

(En ledtråd till texten Jorun länkade till finns här.)

Permalänk | Kommentarer (3)

Kan inte motstå denna länk, hittad hos den beundransvärde Håkan Kjellerstrand:

Stock market traders show signs of zero intelligence
"Market traders are not mindless. But if they were we might not notice the difference, claim J. Doyne Farmer, of the Santa Fe Institute in New Mexico, and co-workers."
(Nature, 22 september)

Artikeln är ett referat av studien "The Predictive Power of Zero Intelligence in Financial Markets", av J. Doyne Farmer, Paolo Patelli, Ilija I. Zovko.

Permalänk | Kommentarer (1)

"He said he scans headlines, but rarely reads news stories. (---)
'... the best way to get the news is from objective sources, and the most objective sources I have are people on my staff who tell me what's happening in the world.'"

Läs hela hos Billmon: Life Inside the Bubble, och Rough Trade. Kommentarerna är lika läsvärda.

Permalänk | Kommentarer (2)

I början av detta år gjorde Edge en rundfråga bland kända amerikanska vetenskapsmän:Vad skulle du rekommendera presidenten att satsa på, om du vore hans särskilde vetenskaplige rådgivare?

Bland de knappt hundra som svarat gillade jag Roger Schanks svar mest
(inte alls bara för hans eleganta elakhet mot George W, så monoman är jag inte):

"Dear President Bush:

One thing a science advisor should do is attempt to define science. The last definition we had was in 1892 when Charles Eliot, the President of Harvard, led a committee that decided upon the high school curriculum that is still in place today. They defined science as biology, chemistry, and physics (in that order.) These just happened to be the science departments at Harvard in 1892. They defined mathematics as algebra, geometry and trigonometry (— same reason.) But a few things have happened since 1892. (---)

So, as your science advisor I would propose three things:

1) Begin to help change our education policy to create students who prepare for the real world they will inhabit by learning how to wire their houses instead of quoting Ohm's law, or how and when to refinance their house rather than learning Euclidean Geometry.

I would create more curricula in science and other subjects that emphasized everyday reasoning issues like the use of stem cells or waste cleanup or snow removal or alternative energy sources. Why can't science be about real issues in real people's lives? I'll bet you didn't take a single science course at Yale. Who could blame you? I was a member of the Yale faculty for many years. The science professors are preparing future scientists not future Presidents. The nation suffers as a result."

Lingvisten Steven Pinker är inne på samma tanke:

"The goal of education should be to provide students with the cognitive tools that are most important for grasping the modern world and that are most unlike the cognitive tools they are born with.

Observers from our best science writers to Jay Leno are frequently appalled by the innumeracy, factual ignorance, and scientific illiteracy of typical Americans. This has implications in countless areas of the public and private spheres – for example, when people fall victim to scam artists and irrational exuberance in their investments, when they squander their money and health on medical and nutritional flim-flam, and when they misunderstand the advantages and disadvantages of a market economy in their political decisions.

The obvious cure for these fallacies is enhanced education in relatively new fields such as economics, biology, and probability and statistics. Unfortunately, most high-school and college curricula have barely changed since medieval times, and are barely changeable, because no one wants to be the philistine who seems to be saying that it is unimportant to learn a foreign language, or English literature, or trigonometry, or the classics.

But no matter how valuable a subject may be, there are only twenty-four hours in a day, and a decision to teach one subject is also a decision not to teach another one. The question is not whether trigonometry is important, but whether it is more important than statistics; not whether an educated person should know the classics, but whether it is more important for an educated person to know the classics than to know elementary economics. In a world whose complexities are constantly challenging our intuitions, these tradeoffs cannot responsibly be avoided."

Pinker och Schank skriver om USA. Men jag tycker definitivt att den svenska skolan borde fundera enligt de här linjerna också (se notisen Att räkna på sin räkning.

Permalänk | Kommentarer (0)

"Det ska bli lättare för konsumenterna att jämföra priser - regeringen kommer med en ny lag om prisjämförelser." Ungefär så sammanfattade Aktuellt ikväll vid slutet av sändningen.

Men själva inslaget hade klart visat hur svårt det är att jämföra priser på - till exempel - el och telefoni. Aktuellt exemplifierade med telefonabonnemang som innehåller månadsavgift och startavgift och dagtaxa och kvällstaxa och av-bindingsavgift och så vidare.

Jag har svårt att tro att en ny lag skulle hjälpa. Jag har svårt att förstå hur man, rent matematiskt, skulle kunna sammanfatta alla variabler i något sorts meningsfullt jämförelsemått. I livsmedelsbutiken är jämförpriser vettiga, för de säger något om varans egenskaper. Men strömmen eller pratet har i stort sett samma kvalitet oavsett vilken prisvariant vi väljer. Priserna avspeglar i stället mitt, konsumentens, beteende (ringa mest på dagen eller på kvällen?). Det är en väldig skillnad.

Inte nog därmed. När vi sålde vår lägenhet lät mäklaren oss välja på två modeller för sitt arvode - lite olika procentsatser och fasta priser. Utan att gå in på detaljer gav de lite olika utfall beroende på om priset skulle bli högre eller lägre än vi väntat.

Jag trodde först att mäklaren faktiskt erbjöd två olika produkter: att den ena modellen, som kunde ge mäklaren mer om priset blev högre, skulle vara kopplad till att han gjorde en större försäljningsinsats - till exempel annonserade mer. Men han bara tittade oförstående på mig.

Prismodellerna reflekterade alltså inte någon skillnad i tjänsten. Inte heller kunde jag påverka utfallet genom mitt beteende. Det var rätt och slätt gambling.

Hur ska man avgöra sådant? Jag satte upp en fyrfältsmatris, med prismodell ett och två lodrätt, och de möjliga utfallen (lågt pris, högt pris) vågrätt. Att gissa prisutfallet var omöjligt. Så försökte jag istället bedöma: i vilket av mellan-fallen blir jag minst missnöjd?

I Aktuelltinslaget intervjuades också "kvinnan-på-gatan", och fick säga det vanliga: "man behöver mer information".

Det tror jag inte heller på. Vi får snarare för mycket information. Problemet är att avgöra vad som är väsentligt.

Vill man verkligen ge konsumenterna mer makt ska man nog satsa på mer - och annorlunda - matematikundervisning i skolorna - snarare än en ny lag (läs notisen Trigonometri eller statistik?). Men vi får väl se, lagen presenteras senare idag. En länk till videoutsändning av presskonferensen kommer under dagen att finnas på www.regeringen.se.
Permalänk | Kommentarer (3)

How you might spend $87bn? Well, female literacy is a key issue in health as it relates to infant mortality and maternal mortality. The cost of that, annually, is $15bn. Infant mortality, you could reduce by two-thirds across the world, with a mere $20bn. Providing access to water and sanitation, the cost is small - well, it's enormous, but on this scale it's small - that's £5-10bn.

In terms of the progression towards trying to relieve the health burdens of global warming, a renewable energy source is vital. The microchip - and I'm speaking from memory - cost $100 to make in 1960, and it costs one cent now. The point is that if you put that amount of investment into renewable energy, the costs would tumble.

The HIV/Aids pandemic, malaria and TB are the most relevant diseases that affect the poorest parts of the world. The cost of getting on top of Aids, well, people are talking $8bn. Things like polio, the WHO reckons you'd need $1bn - peanuts, compared to the sort of figures they're talking about in Iraq.

--Robin Stott, consultant physician and member of the Faculty of Health i Guardian 10/9: The $87bn question

"Our strategy in Iraq will require new resources. We have conducted a thorough assessment of our military and reconstruction needs in Iraq, and also in Afghanistan. I will soon submit to Congress a request for $87 billion. The request will cover ongoing military and intelligence operations in Iraq, Afghanistan and elsewhere..." (--George Bush, 8/9)

Permalänk | Kommentarer (1)

När vi nu ändå är inne på ämnet politiker och språk, kan det ju vara lika bra att påminna om Hart Seelys behandling av Donald Rumsfeld, försvarsminister i Bush-regeringen.

Rumsfeld har inte Bushs problem med hackigt tal. Men Seely har tagit Rumsfelds svada och hackat upp den med typografiska grepp som radbrytningar, interpunktion, stor bokstav på varje ny rad med mera, vilket får orden att se ut som - poesi:

The Unknown
As we know,
There are known knowns.
There are things we know we know.
We also know
There are known unknowns.
That is to say
We know there are some things
We do not know.
But there are also unknown unknowns,
The ones we don't know
We don't know.

—Feb. 12, 2002, Department of Defense news briefing

Det är effektiv ironi för high-brows: ibland visar det hur vag Rumsfeldt är, och hur lite han egentligen säger. Ibland får den typografiska behandlingen honom att verka pompös och tillgjord, på samma sätt som Bushs konstlade pauser (fast originalet mycket väl kan ha varit helt rimligt i Rumsfelds mun):

A Confession
Once in a while,
I'm standing here, doing something.
And I think,
"What in the world am I doing here?"
It's a big surprise.

—May 16, 2001 , interview with the New York Times

"Dikterna" publicerades först på Salon Slate i våras, under rubriken "The Poetry of D.H. Rumsfeld. Recent works by the secretary of defense". Där finns fler dikter att läsa - "Glass box" och "The Situation" till exempel.

Därefter blev det en hel diktsamling, som dock låter upphovsmannen uppträda under en lätt maskerande pseudonym: "Pieces of Intelligence: The Existential Poetry of Donald H. Rumsfield". Länken går till amazon.com, där några recensenter tar ironin ett steg till genom att låtsas "analysera" dikterna uppskattande (medan andra läsare inte hänger med i alla ironiska nivåer).

Permalänk | Kommentarer (4)

När man hör George Bush tala. Är det påtagligt att han mycket sällan. Säger mer än sju ord. Utan att göra tydliga. Pauser.

Han talar utan manus. Men han talar inte fritt. Det låter som om han läser upp. En utantill-läxa.

När jag försöker lyssna börjar jag ganska snart att otåligt hoppa upp och ner på stolen. Det låter sönderhackat, stelt och konstlat.

Jag gissar att tal-stilen tvingats fram av Bushs kända språkvårigheter: han läser mycket litet, och har svårt att tala fritt (håller bottenrekordet i öppna presskonferenser bland moderna amerikanska presidenter). Jag har föreställt mig att han måste lära sig talet utantill genom att läsa så korta bitar som möjligt i taget, kanske från en s.k. teleprompter.

Men när jag ser Bush i tv-nyheternas klipp om två eller tre meningar, inser jag överraskat att det förmodligen fungerar i teve. När medierna klipper något centralt budskap låter pauserna som återhållsamhet, styrka och eftertanke.

Kanske är det ändå avsiktligt? Har rådgivare och spin doctors insett att man inte behöver träna honom i free speech, utan vänt ett handikapp till en fördel för Bush?

Göran Hägg brukar påpeka att ingen idag kan förstå hur tyskarna kunde förföras av Hitler. Vad vi idag får se av hans tal, i dokumentärer och historieprogram, är några sekunders vilt skrikande och fäktande. Och vi frågar oss hur någon kunde undgå att se att han var en farlig galning.

I själva verket, säger Hägg, visar de där klippen bara höjdpunkten på långa, långa uppbyggnadsskeden; där publiken sakta men säkert suggererades fram mot den slutliga extasen. Men det fungerar inte i teve.

Bush. Är en modern politiker. Påfrestande att lyssna på. I sin helhet. Men fungerar. I teve.

Permalänk | Kommentarer (1)

Geoffry Pullum - lingvisten som skrev "The great Eskimo vocabulary hoax" (se notisen ...men lulesamiska kanske?) - ger sig på talet där George Bush förde fram påståendet att Irak försökt köpa uranmalm från Nigeria (ett påstående som snabbt visade sig vara grundlöst).

Men ljög Bush, eller refererade han bara något engelsmännen trodde?

"Bush didn't make a statement about what the British had said; he made a statement about what they had learned.

The difference is crucial, because learn is what is known as a factive verb. I can say that two plus two is five time I like, but I can't learn that two plus two is five unless it really is. (...)

[T]he President really did personally vouch for the truth of the Niger yellowcake story in his State of the Union speech to Congress and the people.

That's what happens when you say 'X has learned that P': you commit yourself to the claim that P is true."

Läs hela Verb semantics and justifying war på Language log - en blog med inte mindre än fyra lingvister som författare.

George Lakoff, en annan lingvist som dykt upp på Blind Höna flera gånger förut, skriver också om Bush "and the L-word":

"... lying, in itself, is not and should not be the issue. The real issue is a betrayal of trust."
(Alternet 15/9: Betrayal of Trust).

Permalänk | Kommentarer (0)

Spam kommer i vågor. Fast jag tidigare på skoj spekulerat i varifrån spam kommer (se Talking spamish"), är det väl uppenbart att det mesta kommer från USA. Men vad händer när rästen av världen hakar på?

I solnedgången en varm höstdag uppenbarar sig ett mejl från Biskopsdammarna i Moskva. Det är ett tips om ett riktigt fynd - 1400 kvadrat, trevånings tegelbyggnad, nyligen renoverad fasad, luftkonditionering, "moderna säkerhetssystem för tillträde till byggnaden, och mycket annat som uppfyller kraven på standard för ett modernt "biznes tsentr".

Biskopsdammarna är inte så stora; det låter kanske som Pildammen i Malmö, men det är några ganska små plaskdammar, utan någon större park omkring sig. Under större delen av sovjettiden hette de "Komsomol-dammarna", om jag minns rätt. Men när Michail Bulgakov lät "Mästaren och Margarita" börja just där, i slutet av 1920-talet, hette de fortfarande Biskopsdammarna. Det är där författarbyråkraten Berlioz och poeten Bezdomnyj ("Den hemlöse") första gången möter djävulen, på en av parkbänkarna under lindarna.

Djävulen "hyr" (kanske snarare "tar sig") så småningom en lägenhet, men inte vid Biskopsdammarna utan längre bort. Inga säkerhetssystem i världen kan förstås hålla ute inkräktare som kliver in genom en spegel.

Uppenbarligen har någon databas eller CD med min mejladress hamnat i Ryssland. Strax efter mejlet ovan kom också ett erbjudande om att köpa en jordplätt med en halvfärdig "kottedzj" - det som förut hette "datja" - sydväst om Moskva. ("Kottedzj", "biznes", "ofis" - ryskan anglifieras snabbt idag.)

Vill du slå till på kontorsbyggnaden, ring (095) 500-03-03. För tomten i Naro-Fominsk, ring Igor på 8-916-692-7598.

Jag tror jag avstår.

Permalänk | Kommentarer (0)

Personalen på engelska affärskedjan Phones 4u får inte mejla till varandra längre, enligt CNN.

Ägaren, multi-miljonären John Caldwell, säger:

"Management and staff at HQ and in the stores were beginning to show signs of being constrained by e-mail proliferation -- the ban brought an instant, dramatic and positive effect.

Service par excellence needs 100% focus, and e-mail was showing the potential to get in the way -- but not in my business. (...)

The quality and efficiency of communication have been increased tremendously in one fell swoop - things are getting done and people aren't tied to their PCs.

The net result is that the business has been dramatically liberated, leaving the typical Phones 4u person with an extra three hours a day to concentrate fully and without distraction on sales and customer service."

Kunder kan dock mejla till företaget - det är bara interna mejl som stoppats. Ring eller se till att träffas, är Caldwells order.

Jag gissar att detta kommer att rapporteras som en bisarr (brittisk) lustighet i många medier. Jag bloggar det för att jag tror att han mycket väl kan ha rätt.

Permalänk | Kommentarer (0)

I notisen "Utforska biblioteken" skrev jag om Malins förslag att biblioteken borde kunna ge samma sorts råd som amazon.com ger sina kunder: Folk som gillar den här boken gillar också...

I kommentarerna har flera påpekat att det inte går eftersom biblioteken inte får spara historiken för en kund, av integritetsskäl.

Mitt förslag: varför inte gå runt integritetsaspekten genom att göra det frivilligt? Amazon har sidor där jag som köpare kan se vilka inköp jag gjort. Om jag vill kan jag göra dessa sidor offentliga.

Låt samma sak ske med biblioteken. Med lånekortet följer möjligheten att låta en sådan lista genereras, och - om man vill - låta den bli offentlig (man ska alltid kunna undanta enskilda lån från de övriga, offentliga).

Men framför allt får varje lånare - automatiskt och gratis - en sida där hon kan skriva in vad hon tyckte om boken, göra notering eller citat, samla in länkar som hör till den.
Den senaste lånehistoriken - "Senast läst" - kunde dyka upp i en spalt till höger.
I en annan ruta kunde lånaren lägga upp länkar till andra läsare/lånare, vars smak eller omdömen hon gillar.
Självklart finns ett arkiv över gamla noteringar.
En sökfunktion för att söka i hennes anteckningar - eller bland bibliotekets alla läsare - efter boktitlar och omdömen.
Och förstås en kommentarfunktion, så hon kan få kommentarer och själv lämna dem.

Så har vi faktiskt startat något som är ännu coolare än maskin-matchning: en möjlighet att förpacka bokdata socialt; att bidra till att läsare möts.

Som idégivare står jag till förfogande för ett pilotprojekt. (Eller åtminstone en lite föreläsning i frågan.) Var söker man pengar?

Permalänk | Kommentarer (4)

Någon har samlat ihop (hittills) 70 sånger som spelats in i protest mot George Bush och Irakkriget och lagt ut dem på www.protest-records.com.

Mycket är rätt uselt. Men gå till "Vol 2" och ladda hem och lyssna till "Pictures of Adolf again". En nattsvart ballad som går långt bortom de banalare protestsångerna, och som knockade mig.

Skrevs och spelades ursprungligen in kring 1971 av den orättvist bortglömde Bill Fay - engelsk singer/songwriter, svartare än Nick Drake, och lika desperat som men kanske klarsyntare än Syd Barrett. Hans första skiva var ganska snäll, men...

"... But then comes the second album, 'Time Of The Last Persecution'. The stark black & white cover shows a changed man, some mad, bearded Rasputin figure staring disconsolately out of the frame. Fay looks utterly scarred, as though he’s seen something from which there’s no going back. You think 'what on earth has happened to this guy??', then you play the record to find out. It’s astonishing."
(Julian Cope i Head Heritage)

Jim O'Rourke och Glenn Kotche från Sonic Youth (med mera) gör versionen på www.protest-records.com. Det går också att ladda ner den direkt från Sonic Youths sajt (PC-höger/Mac-ctrl-klicka).

Permalänk | Kommentarer (0)

För ett tag sedan skrev jag om hur bra amazon.com är på att väcka lusten att utforska deras sortiment.

Nu frågar sig Malin varför inte biblioteken har något liknande. Jomen, det är klart att de borde ha! Varför skulle man inte kunna se till exempel "låntagare som lånat Jurij Olesja har också lånat ..."?

Permalänk | Kommentarer (5)

Ögonen föll på en rubrik i ett reklamblad från en utbildningsfirma: "Anmäl dig till kursen som skickliggör dig i konsten att skriva för webb!"

"Skickliggör"? Det är ett verb jag aldrig hört förut. Men visst är det ett fullt tänkbart svenskt ord? Snabb koll i SAOL: nix, det finns inte med.

Så jag sökte i Google för att få en fingervisning hur vanligt det är. Och då upptäckte jag något intressant.

Google ger 66 träffar på "skickliggöra". Så gott som alla kommer från hemsidor för religiösa samfund eller närstående organisationer:

"Den helige Ande utrustar de troende med nådegåvor, vars syfte är att skickliggöra till tjänst i Guds rike."

Webbadresserna är sådana som www.kristetcentersyd.se, www.svenskakyrkan.se, www.mellringekyrkan.nu, www.maranata.a.se och www.ostersund.pingst.se. Just pingstförsamlingar verkar vara mycket representerade. Dessutom dyker ordet upp på några sidor hos kristdemokrat.se, och i en presentation av kristdemokratiska kvinnoförbundet i en offentlig utredning.

Bara 4 av de 66 sidorna är icke-religiösa, och här finns ett tydlig samband med skolvärlden: ett debattinlägg om lärarnas kunskaper, en redogörelse på Integrationsverket för ett projekt bland arbetslösa lärare med utländskt ursprung i Landskrona (pdf), och en studentpresentation från högskolan i Karlstad/Ronneby.

(Söker man på "skickliggör" får man 25 träffar - 24 religiösa och en sekulär, en en moderat politikers programförklaring om skolan på en testsida för ett röstningssystem.)

Unika ord finns inom alla grupper - religiösa, yrkesmässiga, sporter, hobbies, ideologier - vad du vill. Men det rör sig oftast om rena fackord (som "rubank" eller "gesims" eller "mässhake"). Eller om ord som är vanliga i dagligt tal, men som får en annan, särskild betydelse inom området (ornitologernas "kryssa", sättarens "horunge" eller utförsåkarnas "puder").

Men "skickliggöra" är ju inget religiöst ord i sig. Man skulle kunna skickliggöra murare eller rollspelare eller just webbskribenter. Det råkar bara (hittills) vara begränsat till en mycket specifik grupp.

"Skickliggör" skulle därför kunna vara en social markör i språket, som kanske till och med visar att skribenten bakom reklambladet har en bakgrund i pingstkyrkan.

Det gör mig nyfiken: kommer det att sprida sig? Och vilka andra andra, liknande ord finns det?

Man kan ju tänka på slang. Nya slangord skapas hela tiden, även för allmäna företeelser - till exempel "guss" för tjej - och sprids från en mindre grupp till resten av samhället.

Men "skickliggöra" hör inte riktigt till samma kategori som slang. Det har till exempel inte det vardagliga stilvärde som ett slangord har; knappast heller syftet (som slang ibland har) att göra vad man säger obegripligt för andra.

Närmare till hands ligger kanske uttryck som skapas i konsultsvängen: som "uppsida" eller "implementera" (s.k. "managementska"). Men "skickliggöra" verkar skilja sig även från många av dessa, som egentligen är översättningslån från engelska.

Finns det alltså andra ord, som

• intuitivt uppfattas som "korrekt" eller "genuin" svenska (inte slang eller svengelska),
• inte är facktermer,
• men som är begränsade till en social, yrkesmässig eller religiös grupp?

(Monsieur Parkwall, är du där?)

Permalänk | Kommentarer (11)

.

Här är den - bordsplaceringen på Blogmiddag Stockholm 2.0, i onsdags. Medsols från övre vänstra hörnet: Erik, Malin, Steffanie, Susan, David, Fredrik, Stefan, Jenny, Anna och den du läser just nu (som, inom parentes sagt, aldrig kommer att röra alkohol mer i hela sitt liv - hoppas jag får vara med på nästa middag ändå).

David har skrivit dubbla URL:er, och jag puffar gärna lite extra för "A fistful of euros", av inte mindre än tre skäl: Den verkar inte dyka upp på listan över "senast uppdaterade" på weblogs.se (en påminnelse om att inte förlita sig för mycket på tekniken). Den är dessutom en fungerande gruppblogg, med skribenter i flera länder. Slutligen har den enormt många kommentarer till inläggen - en verklig levande dialog.

Update: se en större servett med ett klick.

Permalänk | Kommentarer (6)

Visste ni att det fulskrivna och uttalsovänliga "Cachad" på norska motsvaras av "I hurtigbuffer"? Gör vilken sökning som helst på norska Google så får ni se.

Permalänk | Kommentarer (1)

Torsdagen före folkomröstningen körde jag från Stockholm till Västerås. Hela sträckan efter Essingeleden - Tranebergsbron, Drottningholmsvägen, Ulvsundavägen förbi Bromma och Solvalla, Hjulstavägen från Rinkeby till Tensta - var tapetserad med näringslivets neonlysande "jatilleuron"-affischer. Vissa sträckor satt de på varje lyktstolpe, på båda sidor av vägen.

På hemvägen räknade jag till över 500 affischer. På samma sträcka hade nej-sidan ungefär tio (på enbart två platser). Andra ja-kampanjer - huvudsakligen s och fp - hade åtta.

Stämmer proprortionerna hade näringslivet 50 gånger så mycket pengar som nej-sidan. Man har ju inte velat berätta hur mycket man satsade.

* * *
Ett i näringslivet populärt motto är att "det finns inget så bra som en missnöjd kund". Om man kan ta reda på vad kunden inte gillat, rätta till det, berätta det och eventuellt gottgöra henne, förvandlar man i många fall den mest missnöjde till en hängiven och synnerligen trogen kund.

Lustigt märker man inte mycket av den inställningen, varken hos näringslivet, svenska politiker eller eu-byråkrater, dagarna efter folkomröstningen. Inte så få beklagar sig över hur väljarna kunde göra så fel. En del verkar närmast vilja straffa oss som kunder, kollektivt, för att vi inte köpt rätt modell.

Några på ja-sidan säger att "vi måste förklara fördelarna bättre". Det ligger väl något i det. Men hur ska det gå till, om alla miljonerna inte räckte den här gången? Hur hög ska nästa reklambudget bli?

Är kunden missnöjd, hjälper det aldrig med mer reklam; det gör det tvärtom ofta värre. Är det fel på produkten måste man försöka förändra den.

* * *
"Hur stort blir Sveriges utanförskap?" frågar programledaren på Ekot. Det låter lite fånigt. Utanför är ju utanför - men kan inte vara mer eller mindre. Hur ska man kvantifiera det?

"Utanförskap" är dessutom ja-sidans ord, använt från första presskonferensen i våras. 56 procent övertygades inte av det; de trodde uppenbarligen inte på att vi verkligen skulle bli helt "utanför".

Ett neutralare och vettigare ordval av Ekot skulle ha varit "Hur mycket minskar Sveriges inflytande?". Sådana frågor har besvarats av olika förståsigpåare, i Sverige eller i EU de senaste dagarna.

Men när alla ställer samma fråga är det ofta värt att fundera över den motsatta frågan. Ingen har ställt frågan till analytiker eller andra "På vilka områden kommer Sverige att ha fortsatt inflytande i EU?"

Eller ännu mer konkret: Kommer Sveriges inflytande att minska i Schengen-samarbetet? I Bologna-arbetet? (Alla dessa städer!) Och frågorna borde ställas till verksamma i dessa kommittéer och verksamheter, snarare än till analytiker u.p.a.

Vad skulle vi få för svar? Jag vet inte. Till skillnad från att ge allmänna deklarationer om en generell framtid, skulle de få överväga sina egna handlingar. Skulle de verkligen säga att de inte tänkte lyssna på sina medarbetare från Sverige inom, till exempel, kommittéer för kriminalunderrättelsetjänst eller frågor om högskolans nivåindelning.

I vilket fall som helst skulle konkreta frågor ge betydligt mer konkreta, intressanta och (oftast) sanningsenliga svar.

Permalänk | Kommentarer (5)

På Aftonbladets löpsedel igår var ett Nike-märke tydligt synligt på den jacka som den möjligen misstänkte filmade mannen bar. På Expressens löpsedel var märket maskerat.

I Aftonbladets nätupplaga igår kväll var däremot märket maskerat på alla bilder.

Men Dagens Nyheters bilder idag visar Nike-märket omaskerat.

Jag undrar hur de tänker?

Permalänk | Kommentarer (3)

Vad är fel med de här resonemangen?

"- Vad det handlar om är frågan om vi använt rätt system för att bedöma hotbilder(...) säger Lars Danielsson. (...) Regeringen har accepterat att systemet med personskydd grundas på bedömningar av hotbilder som görs av Säpo."
(DN 13/9: "Här går en oskyddad utrikesminister", på nätet under rubriken "Mentalt sjuka finns inte i Säpos hotbild")

"Gjorde ni en felaktig bedömning av hotbilden?
– Det får framtiden utvisa.
Vad anser du om er kompetens att bedöma hotbilder?
– Jag anser att vi har en god kompetens att bedöma hotbilder.
(SvD: "Säpo försvarar bedömning av hotbild", 11/9)

Det finns mycket man kan undra kring Säpo. Men vad jag fäste mig vid var att polis och andra pratar om bedömning av hotbilden. Det låter nästan som om de satt och granskade en flygbild; som om en hotbild vore något verkligt och konkret. Men det är ju hotbilden som är själva bedömningen.

Det här är vad jag kallar en abstraktionshöjare. Det är ett sätt att lyfta sig till en nivå, där det är lättare att undvika besvärande konkreta detaljer - lite som att tala om "föryngringsytor" i stället för kalhyggen. (Eller "slå ut försvarsställningar" i stället för "döda fienden".)

Frågor som "Vilken hotbild fanns det mot Anna Lindh?", besvaras oftast med något intetsägande som "Det fanns en hotbild som inte gav anledning till utökat skydd".

Frågan "Vilka hot hade riktats mot Anna Lindh?" tvingar fram mycket innehållsrikare svar. Eller så blir det mycket mer uppenbart att den som svarar försöker slingra sig.

Inte för att detta abstraktare språk i längden kommer att rädda Säpo från den berättigade kritiken. Men, när journalisterna använder samma språk, och följer med upp i abstraktionsnivå, blir det lättare för den intervjuade att svara utan att säga något väsentligt.

Med tanke på hur lite utrymme det t.ex. på presskonferenser ges till uppföljningsfrågor - och på hur korta inslag i radio och tv är - gäller det att den fråga man ställer först är så relevant som möjligt. Ett råd till journalister är därför att alltid försöka vara så konkret som möjligt (och det verkar inte som de får lära sig det på utbildningen).

En annan effekt av det här språkbruket är att det som egentligen är kunskap i folks huvuden - bedömningar av hot - externaliseras och instrumentaliseras. Det kanske verkar som en semantisk spetsfundighet, men det stämde egendomligt nog med ett annat exempel från polisverksamheten, som jag hade tänkt ta upp redan innan mordet på utrikesministern. Jag ska be att få återkomma till detta.

Permalänk | Kommentarer (0)

Visst förtjänar Anna Lindh de många varma minnesorden. Framför allt hade hon förtjänat att fortsätta leva och verka.

Men jag är möjligen lite förundrad över den samstämmiga kärleken så här i efterhand.

I våras, under uppladdningen inför Irakkriget, var vi många som inte var imponerade av den svenska utrikespolitiken. Vid den stora demonstrationen mot Irakkriget i februari fick Anna Lindh hård kritik från talarstolarna, för undfallenhet för USAs imperialism och maktanspråk. Då verkade arvet från Palme långt borta.

För bara en vecka sedan förvånades många över det gemensamma utspelet med Ericssonchefen: kanske framför allt att hon så villigt instämde i det gamla höger-argumenet hotet att "... annars lämnar företaget Sverige".

Jag drar inte upp detta för att klandra eller förringa henne - "om de döda intet annat än gott", som latincitatet i rubriken utläses. Men jag vill också förstå vad som kan ha legat bakom detta avskyvärda mord.

Är jag den ende som tror, att en bild av Anna Lindh, för en icke obetydlig grupp och för en vecka sedan, var att hon personifierade det politiska etablissemanget? Uppenbarligen inte: en bekant till en person som misstänks för mordet säger till Aftonbladet:

"- Och var han psykotisk och drog runt på stan med kniv och fick syn på Anna Lindh ... ja, då kan jag mycket väl tänka mig att han gjorde det. Att hon blev en symbol för regeringen och alla svikna löften, säger vännen."
(Aftonbladet 12/9: "Vännerna: Det är så ledsamt om det är han"")

Vilka svikna löften? EMU-kampanjen till trots handlar det säkert inte i första hand om EMU eller ens EU som sådant. Men Martin Woollacott uttrycker det rätt väl i Guardian:

"Although the Swedish referendum debate has been dominated for much of the time by economic arguments, it has been, at a deeper level, a clash between two nations. Two nations in the sense that the better off tended to be in the Yes camp and the poorer classes in the No camp. Two nations in the sense of a split between urban and rural areas, including a deep difference between the north and south of the country. Two nations in the sense that the bulk of the political establishment favoured a Yes vote while, throughout the campaign so far, a majority of voters have wanted the opposite result."
(Guardian 12/9)

Det talas om mordet var en attack på "det öppna samhället". Man bör vara lite noggrann med orsak och verkan här. Mördaren utnyttjade det öppna samhället. Men jag tror inte att Anna Lindh blev ett offer för någon som ansåg att vi har för mycket demokrati i Sverige.

För mig verkar det mer rimligt att se målet för attacken som bilden av det slutna samhället. Den bild där makthavarna - svenska politiker och näringslivshöjdare, eu-byråkrater, den internationella gräddan av politiker - uppfattas som en avskärmad, sluten krets med gemensamma intressen, skild från oss andra, här nere.

Hur rättvis bilden är kan man diskutera. Min uppfattning är att det finns ett fog för uppfattningen; problemet är verkligt.

Men hos en del har bilden fått orimliga proportioner. Man såg det hos en del av stenkastarna i Göteborg för två år sedan (plus en skrämmande brist på respekt för liv, och en oförmåga att inse konsekvenserna, de direkta och indirekta av sina handlingar).

Vi borde inte bara stå fast vid att försvara det öppna samhället. Vi borde i lika hög grad försöka motverka det slutna samhället.

Men med politik, inte med stenar. Inte med knivar.

Permalänk | Kommentarer (1)

"När det gäller skyddet och avskärmningen av politiker ville vi tydligen ingenting lära," skriver Niklas Ekdal i DN ("Nu blir allting annorlunda").

Han blandar ihop på ett olyckligt sätt. Politiker måste få skydd - så att de inte behöver avskärmas från folket och medborgarna.

Avskärmningen av politikerna - socialt, politiskt, fysiskt, psykologiskt och ekonomiskt - från medborgarna är det stora demokratiska problemet idag. Om man menar allvar med talet om "försvar för det öppna samhället", måste den avskärmningen minska - inte öka.

Ett adekvat skydd behöver inte betyda ett helt kompani säkerhetsvakter med skjutklara automatvapen. Kanske i länder där hoten kommer från militariserade maffiagrupper. Men som skydd och avskräckning mot enstaka galningar räcker det rimligen med två välbyggda polismän på två meters avstånd från ministern.

Permalänk | Kommentarer (1)

Stockholm klockan sex på morgonen. Istället för gryning är världen utanför fönstret insvept i ogenomtränglig vit dimma. Som om naturen själv ville sudda ut alla spår av gårdagen. Som om inte heller solen vill gå upp, utan ligga kvar i sängen med filten över huvudet, i protest mot världens jävlighet.

Permalänk | Kommentarer (0)

En tvåbarnsmamma huggs oprovocerat ner av en hänsynslös våldsman, ute efter att ta hennes liv.

Var mordet politiskt? Det är på sätt och vis motbjudande att ens tänka tanken - som om mord vore en del av det vi vill kalla politik.

Men det verkar inte troligt att Anna Lindh blev offer för slumpmässigt dåd. Tvärtom verkar mordet överlagt och mördaren synnerligen målmedveten.

Hon var en mycket beundrad politiker; i minnesord har Anna Lindh berömts för sin stora skicklighet som utrikesminister. Varför skulle någon vilja mörda henne?

Det kan vara värt att ärligen påminna - mitt bland de varma orden - att fram till igår var hon inte älskad av alla.

Jag har mött inte så få människor, både till höger och till vänster, som såg henne som ett exempel på den nya sortens proffspolitiker. Utan erfarenhet utanför politiken; alltid tvärsäker, aldrig tveksam; mer hemma på den internationella scenen än i Sverige; en representant för en ny elit.

Med rätt eller orätt, men det finns en stark polarisering i Sverige. Partiernas medlemstal sjunker, förtroendet för politiker minskar. Det är ett demokratiskt problem.

Det vi sett i debatten om EMU är ju, som DN skrev i förrgår, att "Misstron mot överheten slår igenom". Två valstugor har tydligen bränts ned.

Om Anna Lindh mördats för att en sjuk våldsverkare utsett henne till symbol för den klyftan vet vi strängt taget inte.

Oavsett vilket, bör man, tror jag - efter bedrövelsen - försöka fundera på hur det upplevda avståndet mellan politiker och medborgare kan minskas, hur det folkliga förtroendet för politiker kan återskapas. Det handlar inte så mycket om livvakter eller inte.

Jag sörjer mest för två små pojkars skull. Vi andra kan trots allt välja oss en ny utrikesminister. Barnen kan aldrig välja en ny mamma.

Permalänk | Kommentarer (1)

Det ser ut som om aftonbladet.se gjort en floridavalsedel till sin fråga om vem som "vann" EMU-rättegången. Så här såg det ut i går kväll.

Idag på morgonen ser rutan bättre ut, men har fortfarande en egendomlig knappfördelning:

(Men om endera sidan gynnats eller missgynnats i webbfrågan vågar jag mig inte på att gissa.)

Permalänk | Kommentarer (1)

Richard Perle är en av de inflytelserika "neocons" bakom preseident Bush och Irakkriget, och var när detta skrevs ordförande i The Defence Policy Board, ett rådgivande organ i Pentagon. Bara en vecka senare tvingades han lämna ordförandeposten (men inte rådet), efter stark kritik mot att han samtidigt hade omfattande uppdrag för försvarsindustrin.

Läs hela Thank God for the death of the UN" i Guardian.

Läs också Pro-war adviser Perle resigns under cloud.

Permalänk | Kommentarer (0)

Ja-sidan försatt sin chans att få mig att rösta ja med måndagskvällens "EMU-rättegång" i TV1.

Jag har försökt att bevara en öppen hållning. Jag ska inte sticka under stol med att jag varit skeptisk mot EMU, men jag har velat lyssna fördomsfritt på de som varit för. Argumenten är säkert värda att överväga, har jag sagt mig.

Jag hade hoppats få höra dem presenteras ikväll.

Men ja-sidan, förträdd av Pernilla Ström och Jens Orback, undvek sorgfälligt sakfrågorna. De excellerade i misstänkliggöranden, guilt by association och personangrepp. Sakargument lyste med sin frånvaro; istället kallade Jens Orback med sentimental känslosmhet fram sin sin gamla mamma. Inte ens andra världskriget saknades i retoriken. Allt serverat med en skrämmande blandning av arrogans och inställsamhet.

Säkert var nej-sidan tafattare och "tråkigare" (som Lena Mellin säger i Aftonbladet). De frågade ju ingen vem de delade säng med.

Jag betackar mig.

Men vi röstar inte för eller mot stenkastning i Göteborg, inte för eller emot om det är rätt att protestera mot svensk vapenexport till krigförande länder i strid med svensk lag, vi röstar inte om vem som är Per Gahrtons sambo (eller om Pernilla Ström bör vara sambo med Klas Eklund för den delen), inte för eller mot om vi ska ta (skulle ha tagit?) emot tyska flyktingar för mer än femtio år sedan.

Vi röstar inte ens om EU är bra eller dåligt. Vi röstar om det är klokt att ta tredje steget i en ekonomisk och monetär union där makten över penningpolitiken förs över till europeiska centralbanken.

Jag röstar inte nej därför att Orback och Ström är obehagliga som debattörer. En sak kan vara god, även om den företräds av rövslickare eller brännvinsadvokater eller tölpar (och samma resonemang gäller naturligtvis för nej-argumenten och Sverigedemokraterna).

Men ja-sidan gav mig inte tilräckliga skäl att tro att deras projekt är förnuftigt. Inget som uppväger de tvivel kring både ekonomiska och demokratiska följder som jag känner.

Alltså röstar jag nej.

Permalänk | Kommentarer (11)

"Farah Fadhil was only 18 when she was killed. An American soldier threw a grenade through the window of her apartment. Her death, early last Monday, was slow and agonising. Her legs had been shredded, her hands burnt and punctured by splinters of metal, suggesting that the bright high-school student had covered her face to shield it from the explosion.

She had been walking to the window to try to calm an escalating situation; to use her smattering of English to plead with the soldiers who were spraying her apartment building with bullets.

But then a grenade was thrown and Farah died. So did Marwan Hassan who, according to neighbours, was caught in the crossfire as he went looking for his brother when the shooting began.

What is perhaps most shocking about their deaths is that the coalition troops who killed them did not even bother to record details of the raid with the coalition military press office. (---) For while the media are encouraged to count each US death, the Iraqi civilians who have died at American hands since the fall of Saddam's regime have been as uncounted as their names have been unacknowledged."
(Guardian: Farah tried to plead with the US troops but she was killed anyway, 7 sep)

Det här, som verkade rätt långsökt i mars och som jag inte länkade till då, känns efterhand mer och mer aktuellt: Cleared to Taxi: Vietnam 2 Pre-Flight Check.

Även generaler jämför med Vietnam:

"In an impassioned speech to several hundred Marine and Navy officers and others, Zinni invoked the U.S. involvement in the Vietnam War in the 1960s and '70s.

'My contemporaries, our feelings and sensitivities were forged on the battlefields of Vietnam, where we heard the garbage and the lies, and we saw the sacrifice,' said Zinni, who was severely wounded while serving as an infantry officer in that conflict. 'I ask you, is it happening again?'"
(Washington Post: Ex-Envoy Criticizes Bush's Postwar Policy, 5 sep.)

Permalänk | Kommentarer (0)

Tv-sporten går igång och jag ropar till K: "Nu är din systers mans systers mans systers man i teve!"

Vi har aldrig träffas. Men av olika skäl - stort intresse för släkt och familjeband, plus det faktum att han syns i tv-rutan - kan vi pricka in honom (som naturligtvis också, med en annan notation, kan skrivas som "min svågers svågers svåger".) Det är lite kul; jag undrar hur många personer som kan peka ut sin svågers svågers svåger.

Jag kan inte säga att jag känner honom. Men hur många personer känner man egentligen? "Känner" i betydelsen - ungefär - att vi skulle säga "nämen hej" om vi hamnade vid samma lunchbord?

Svårt att säga, men man kan gissa magnituden. Det är säkert fler än 100: Lägg ihop släkt, klass- och skolkamrater från kanske ett par skolor, fritidsaktiviteter som hockeylag eller scoutkår, konfirmationsläger, lumparkompisar (eventuellt), universitet, ett par jobb, affärskontakter, grannar från ett par bosättningar. Blir det 10.000? Kanske inte så många. Men säg 1000 så är vi nog på den säkra sidan.

Det finns en teori om att inga människor på jorden är längre bort från varandra, än att de skulle kunna kontakta varandra genom en kedja av ungefär sex "mellanhänder". Är det rimligt?

Tja, om jag känner 1000 personer, känner rimligtvis även de 1000 personer. Det betyder att mina vänners vänner - alltså de jag kan nå med bara en mellanhand - redan är en miljon människor. Fast en hel del av dem är förstås dubbelräknade, så i praktiken är det betydligt färre.

Men redan i nästa steg - mina vänners vänners vänner - är vi uppe i en miljard kontakter. Även minus överlappningar borde det gott och väl täcka in Sveriges knappt 10 miljoner. (Även om överlappninggraden är så hög som 75 procent borde det räcka.)

Nästa steg blir tusen miljarder - mer än hundra gånger så många människor som finns på jorden. Och då är vi ändå bara tre mellanhänder bort, mina vänners vänners vänners vänner.

Beroende på hur man räknar är Ks systers mans systers mans systers man väl sex eller kanske sju steg bort. Jag tappar nästan bort mig i tiopotenserna, men nånting i stil med 10 upphöjt till 21 - vilket jag tror är en miljon biljoner - människor skulle det bli i änden på den kedjan. Det är förstås rejält mycket mer än de under 10 miljarder människor som verkligen finns. Så kanske är en boskapsskötare i Namibia närmare mig än denne tevejournalist.

Den ursprungliga teorin om sex nivåer formulerades av Stanley Milgram på sextiotalet. Han lät folk i Kansas försöka kontakta för dem okända människor i Boston, med brev.

Vid University of Columbia försöker man göra om projektet, fast med mejl. På Small World Project" kan du anmäla dig och få en uppgift: en person som du ska försöka nå. Du kan också anmäla dig som måltavla.

Jag fick i uppgift att försöka nå Christina G, servitris i Nebraska. Det hade varit lite roligare att försöka nå en bonde i Bolivia eller en parkeringsvakt i Peking. Men det går bra att försöka igen, med fler målpersoner.

Permalänk | Kommentarer (1)

Den 6 september, tidigt. Stilla. Det är fortfarande sommar.
Permalänk | Kommentarer (0)

Tony Blairs regering överdrev hotet från Irak. Men hur mycket?

Kanske hade presschefen Campbell inte sexat upp rapporten ("sexing it up").

Men en tjänsteman i försvarsdepartementet säger till Hutton-utredningen att "the Iraq dossier on weapons of mass destruction was over-egged".

Uppäggad i stället för uppsexad? Eller kanske upp-eggad? Nja, "to egg" betyder visserligen också "att egga" på engelska.

Men "over-egged" verkar komma från uttrycket "to over-egg a pudding". Att lägga i för mycket ägg, för att göra den smaskigare, men på något sätt fördärva slutresultatet:

"The whole film indeed feels like a 1940s type of espionage thriller, and director Michael Apted may well have over-egged the pudding by throwing in just about very WW2 spy cliché..."

"In the past they have been disillusioned by people who failed to meet wildly ambitious projections and had clearly over-egged the business plan."

Kan det gå an (politiskt) att över-ägga sanningen, men inte att sexa upp den? No sex, please, we're British.

Permalänk | Kommentarer (0)

Michael Ventris (se notisen "Linear B") brukar ofta (romantiskt) passas in i mallen för det ensamma geniet, som i kraft av sin enastående intelligens klarar det som så många misslyckats med under lång tid. Och visst var Ventis genombrott hans eget; men han arbetade inte i hemlighet på sin kammare. Så här skriver Andrew Robinson i "Lost languages":

"What is utterly exceptional - and absolutely contrary to the solo-working methods of Champollion, and indeed most scholars of Linear B - is the way that Ventris explained in writing and in tremendous detail each stage of his attack on Linear B, and then circulated these neatly typed "Work Notes" (Ventris's name for theme) to other scholars for comment and contradictions. Much of what he hypothesized turned out to be irrelevant or wrong, but this did not stop him from showing it to the professionals. And it appears that he did take this whole approach from his work as an architect. In 1948, he edited and published a conversation between five architects (including Cox) entitled 'Group working', and himself joined in with the comment:

'There are three golden rules: -
1. Put down conceitedly every requirement, argument, inspiration and mind's eye picture that occurs during the design process, and put it down as concisely, enthusiastically and pictorially as possible.
2. Phrase your conclusions, set out and color your pictures, in such a way that they will mean the most to you (or to a colleague) at a second reading.
3. File everything where you will still find it fresh and clean tomorrow or in a year's time. Architecture needs paper in order to take form: enjoy and respect your material.'"

Här ringer det en liten klocka i min hjärna. Jag är inte den sortens arkitekt (och inte texttolkare heller), men informationsarkitektur handlar också om design.

Ingen har någon heltäckande metod för hur man gör dataprogram och sajter mer användbara och anpassade till människor. Men i Ventris arbetssätt känner jag igen (måhända ytligt men i alla fall) en del av vad jag tycker fungerar på mitt område också.

Ett tätt samarbete mellan flera överlappande kompetenser. Brainstorming, noggrann kravfångst. Och att redan tidigt tänka bildmässigt, att arbeta med designskisser och enkla prototyper, har visat sig vara den bästa grunden för bra slutresultat.

Och att skicka runt sina arbetsanteckningar: om Ventris levat idag, hade han satt upp en webblogg där han dokumenterat sitt arbete?

Permalänk | Kommentarer (1)

“At next month's Gymnich, the ministers will discuss furthering the Lisbon agenda, applying the Copenhagen criteria and expanding the Petersberg tasks.”

Alla grupper skapar sitt eget fackspråk, sin egen jargon. EU är inget undantag. Enligt Economist ska det ovanstående uttydas så här:

“Next month, EU foreign ministers will have an informal meeting, which is called a Gymnich after the first such meeting in a German castle of that name in 1974. They will discuss promoting liberal economic reforms, known as the Lisbon agenda after a summit in Portugal in 2000 where that topic was discussed. They will also examine whether countries asking to join the Union have met the basic political conditions (the rule of law, the protection of human rights and so forth) known as the Copenhagen criteria, after a summit in the Danish capital where they were spelt out in 1993. Another item on the agenda will be whether to expand the scope of military operations that the EU can undertake; these are called the Petersberg tasks, after yet another meeting at a hotel of that name in Germany.”

"All governments deal in jargon", konstaterar Economist, "but the European Union may be the world leader. Its key strategy, honed over many years, is to avoid calling anything by a name that might let an outsider guess what is being talked about."

Läs hela "The tower of babble" (31 juli)

Permalänk | Kommentarer (4)

I morgon - 6 september - är det 47 år sedan Michael Ventris 1956 dog i en bilolycka. Han blev bara 34 år.

Ventris var arkitekt (dock utan riktigt formell utbildning). Men han har gått till historien som amatörgeniet som dechiffrerade Linear B-skriften, som hittats på lertavlor på Kreta och i Grekland i början av 1900-talet.

Skriften härstammar från tiden mellan 1500 och 1300 före vår tideräkning. Andra antika skriftsystem, till exempel de egyptiska hieroglyferna, hade dechiffrerats tidigare. Men i dessa fall hade forskarna haft turen att stöta på tvåspråkiga inskriptioner, som Rosettastenen, där samma text fanns skriven med hieroglyfer och på grekiska med grekiska bokstäver (och dessutom med så kallad demotisk skrift).

För Linear B fanns inga tvåspråkiga nycklar. Ändå lyckades Ventris, i juni 1952, bevisa att språket, som de okända tecknen återgav, var grekiska - en grekiska ett halvt årtusende äldre än den i Odyssén och Iliaden. Det blev nyckeln till att tyda tecknens ljudvärde, och efter mer än 3000 år kunde lertavlorna åter läsas.

Innehållet är dock inte precis spännande: det rör sig om mest om inventeringslistor eller kvitton: uppräkningar av antalet hästar eller får, antalet dryckeskärl med tre eller fyra handtag, och liknande.

Fast förresten, spännande är det när man ser texten från en 3500 år gammal lertavla och plötsligt stöter på ordet "kumino": samma krydda som vi använder än idag till kumminost eller kumminlimpa. Om en grek från den tiden kastats fram till våra dagar skulle vi alltså i alla fall ha ett ord gemensamt.

(Linear B är huvudsakligen en stavelseskrift - ett tecken står för en stavelse. Det sista tecknet var för övrigt en av nycklarna, som förmådde Ventris att tyda skriften: när han testade med att låta den betyda "no" kunde han läsa ut "ko-no-so" - Knossos, palatset på Kreta där tavlorna hittats.)

Ventris bragd var strålande. Den brukar ibland jämföras med Crick och Watsons "knäckning" av DNA-koden vid samma tid.

Den som vill mäta sig med Ventris kan ju försöka ge sig på något av de ännu odechiffrerade skriftspråken: etruskiskan, Linear A (som är en äldre föregångare till Linear B, Indus-skriften eller det gulliga rongorongo från Påskön. (Eller komma hem till mig och försöka tyda de oläsbara filerna på min kraschbenägna hårddisk.)

Eller ge sig på inka-folkets förmodade "digitala" kommunikationssystem: snören med knutar på olika avstånd. New York Times hade en rätt flummig artikel om en påstådd tolkning av det nyligen: "String, and Knot, Theory of Inca Writing" (NYT 12/8).

Eller så kan man ju fundera över varför skriftsystem dör ut: Se Washington Post Scholars Perform Autopsy on Ancient Writing Systems: Cause of Death Related to Lack Of Accessibility (25/8).

Kvitton och bokföringslistor från vår tid kommer knappast att kunna läsas av framtidens arkeologer: gamla elektroniska texter försvinner i takt med att program uppdateras och hårddiskar formateras om.

Länkar: Ancientsripts.com har en sida om linear B och verkar vederhäftig; likaså minoanscript.com .

(Lite mer om Ventris i morgon.)

Permalänk | Kommentarer (3)

Bush inser att USA inte har någon möjlighet att själva sköta det ockuperade Irak och försöker få det nyss så hånade "gamla Europa" (Frankrike, Tyskland) att ställa upp med pengar och personal.

Det är förstås pinsamt så det svider, även om Bushregimen officiellt låtsas som det inte är något konstigt. Åtskilliga kommentatorer gör naturligtvis narr av Bush - men jag tycker att bloggaren Billmon har några tänkvärda poänger utöver det:

"For the first time in America's history as a superpower, a U.S. administration has been forced -- against its will, and after making at least a half-hearted effort to avoid it -- to seek the aid of the lesser powers in a war it can no longer afford to fight alone.

You might argue the same was true in Gulf War I, which had to be financed by a previous incarnation of the Coalition of the Billing. The difference, however, is that the Bush I administration understood it's much better to seek such aid voluntarily -- and make a virtue out of the necessity -- than it is to be forced to the bargaining table by your own weakness.

And so all that tough talk by the neocons -- about an America that can pick and choose its allies, ignore global opinion, define its own rules and make war on its own terms -- is exposed as a monumental fraud. The neocon men, it seems, were conned by their own rhetoric.

Power, a good friend recently remarked, is an odd thing -- it's most impressive when it isn't being used. A wise hegemon goes to great lengths to conceal the true extent of its power. It always leaves something in the tool kit, so to speak, so that enemies and allies alike can never be sure exactly what's in there.

But the Bush Administration has let the cat out of the bag. It has exposed to the world the limits of U.S. military power -- both in terms of the size of the forces (divisions, troops) and the relative ineffectiveness of those forces on a complex social and political battlefield like the one America faces in Iraq and throughout the Middle East." (Läs hela The End of the American Century?)

Det påminde mig om följande citat av Hemingway:

"Jag måste inskärpa följande.
Under vårt ingripande ska ni för att vidmakthålla auktoriteten stå vid kanonerna.
Att göra bruk av vapnen är under inga omständigheter tillåtet för er.
Under inga omständigheter.
Har ni förstått mig?"

Det citatet står som motto för bröderna Arkadij och Boris Strugatskijs roman "Svårt att vara gud" ("Trudno byt' bogom") - en av världens bästa science fiction-romaner, tycker en del (inklusive jag).

I "Svårt att vara gud" skickas människor från Jorden i hemlighet som observatörer till en främmande planet, som också bebos av människor - men historiskt sett befinner den sig på en nivå som ungefär motsvarar 1300-talet på jorden.

Observatören Anton (förklädd till ädlingen Rumata från Arkanar) lider av att bara få iaktta förtrycket, smutsen och okunskapen. Är det verkligen inte möjligt att skynda på utvecklingen? Är det verkligen humant att stå vid sidan och se tortyr och förföljelser, utan att ingripa?

Skriven i Sovjet i början av sextiotalet var den naturligtvis en bitsk kritik av ockupationen av Öst- och Centraleuropa (men också av Sovjet i sig, där bolsjevikerna i strid med Marx idéer ville få det efterblivna bondelandet Ryssland att hoppa direkt till socialismen).

Men man kan inte skynda på historien, och det är fåfängt att försöka införa frihet och lycka med övermaktens styrka. Med ord som låter som en klyscha måste varje folks befrielse vara dess eget verk. Men jag tror Irak är en bra illustration till den tesen.

(Tillägg 5 sep: Se en tidigare notis om bröderna Strugatskij på Blind Höna)

Permalänk | Kommentarer (0)

Ökande sjukskrivningar sägs ofta bero på ökad stress och press på arbetsplatserna. Men:

"Göran Brulin, professor i arbetsorganisation vid Arbetslivsinstitutet och institutionen för industriell ekonomi och organisation vid KTH tror inte det.

- Det finns inga objektiva fakta som talar om att arbetslivet har blivit hårdare."

säger han på Arbetslivsinstitutets perspektiv-sida.

"Värk och stress har vi haft tidigare, påpekar Göran Brulin. Den stora trendmässiga förändringen i arbetslivet som han ser är i stället att föreställningen om att det är viktigt att gå till jobbet har försvunnit."

Jag har nog också tyckt att en del som försöker förklara den ökande ohälsan rätt slentrianmässigt bara säger att det blivit värre - utan att klargöra på vilket sätt, eller varför, det skulle blivit så dramatiskt mycket värre just de senaste fem-sex åren. (Det var för fem år sedan - 1998 - som antalet sjukskrivningar började skjuta i höjden.)

Men Brulin ger inte heller några "objektiva fakta" för att "föreställningen om att det är viktigt att gå till jobbet" skulle ha försvunnit (i alla fall inte i denna intervju). Eller vad det skulle bero på.

Jag har en uppfattning om något som faktiskt förändrats: i nästan alla branscher tvingas vi sedan fem-sex år använda allt fler och allt mer omfattande datasystem - se På Kornet-artikeln "Hjärnan är viktigare än armbågen: varför datasystem stressar oss i jobbet".

Galopperande datorisering är säkerligen inte den enda förklaringen till hela ökningen av ohälsan. Uppenbart finns det samverkande faktorer.

Men eftersom vi har att göra med en dramatisk ökning av ohälsan, bör man ju försöka titta efter något som verkligen förändrats. Patienter i vården blev sannolikt inte dramatiskt tyngre 1998. Arbetskamrater blev kanske inte plötsligt mycket elakare 1998. Men att antalet datasystem då började öka verkar vara en rimlig hypotes.

Problemet är att de möjliga kognitiva effekterna av den nya sortens datorisering har varit en blind fläck också för forskningen. Man har så gott som enbart intresserat sig för frågor som belysning och arbetsställning vid datorarbete.
Permalänk | Kommentarer (0)

Är det rimligt att en postkassörska ska behöva göra åtta musklick för att sälja ett frimärke?

Det frågade P1:s program "Jobbet" i förra veckan. I dagens program kommer en uppföljning, där jag får säga några ord om datorernas inverkan på arbetsmiljön.

Klockan 15.03 i Sveriges Radio P1 idag 3 september, repris i morgon (torsdag 4 sep) klockan 19.03.

Någon gång efter sändningen idag läggs programmet också ut på "Jobbets" sida på SRs sajt

Permalänk | Kommentarer (4)

"Scientists from the UK Neo (near Earth objects) information centre today warned of the possibility of an asteroid colliding with the Earth in 11 years' time.

It was announced that an asteroid around two-thirds of a mile wide (1.2km) could hit Earth on March 21, 2014 - classified by astronomers as "an event meriting careful monitoring".
(Guardian, 2 sep)

Det är dagen när jag fyller 55 år. Jag räknade först fel i huvudet och fick det till att det skulle vara min 65-årsdag. Att bli utplånad på sin pensionsdag tyckte jag var en lite väl häftig överdos av svart, kosmisk humor.

I vilket fall som helst så skulle jag kunna sluta betala in pengar till pensionssystemet och få lite mer över nu. Men...

"However, the chances of the asteroid hitting the Earth are just 1 in 909,000 and the estimated risk of impact is likely to decrease as more information is collected."

Man vet aldrig hur gammal man ska bli - bara att man alltid blir äldre.

"You're older than you've ever been.
And now you're even older.
And now you're even older.
And now you're even older.

You're older than you've ever been.
And now you're even older.
And now you're older still.

This day will soon be at an end and now it's even sooner.
And now it's even sooner.
And now it's even sooner.

This day will soon be at an end and now it's even sooner.
And now it's even sooner.
And now it's sooner still."

The might be giants: "Older")

Permalänk | Kommentarer (4)

"Kriget mot terrorismen har aldrig varit något krig i traditionell mening, eftersom det saknar både en tydlig måltavla och en bestämd geografisk plats. Det är i stället ett slags varumärke, en idé som enkelt kan franchisas av alla regeringar som är på jakt efter ett universalmedel som tar bort politisk opposition."

Naomi Klein i Aftonbladet om offensiver mot mer eller mindre verkliga terrorister i Georgien, Indonesien, Spanien, Israel, Colombia, Filippinerna, Kina och Mexiko: Fritt fram för småhandlarna" (2 sep).

Det är fascinerande att begreppet "varumärke" har blivit en sådan kraftfull metafor - för helt motsatta sidor i den politiska debatten. (Se notisen Hur smakarEMU?.)

(Och jag har inte ens läst No Logo ännu.)
Permalänk | Kommentarer (0)

"Gör ett tankeexperiment. Om EMU vore ett varumärke – vilken smak skulle det ha då? Egenskaper? Färg eller tyngd? Gör sedan samma sak med ett bilmärke, en läskedryck eller rentav en bank. Skillnad? Javisst."

Så skriver en reklambyrå-vd i artikeln Vad smakar EMU? i SvD den 4 augusti.

Jag har haft svårt att formulera varför jag upplever artikeln som så stötande. Läser man den snabbt kan det se ut som om han tämligen objektivt kritiserar båda sidor för att driva tråkiga kampanjer.

Men tittar man lite närmare på vad han skriver ser man att det är motståndarna mot EMU som ska övertygas: "Den stora allmänheten har kalibrerat sina hårddiskar på ett automat-nej".

Det är alltså inte fråga om att de kan ha förnuftsmässiga skäl att rösta nej. Eller ens att de vägt för och emot.

Det är inte heller fråga om att med förnuftsskäl övertyga den motsträviga massan, som inte fattar vad som är bra för dem. Nej; för "starka varumärken byggs nämligen i vår mage och våra hypotala lustcentra, snarare än i hjärnans mer rationella delar".

Det han säger är egentligen inte så konstigt. Framgångsrik övertalning har alltid spelat på känslor - långt innan man började kalla det "varumärke".

Men för forna tiders retoriker och reklammän var propagandan ändå ett medel.

Det är skälet till att jag finner artikelns slutkläm så motbjudande.

Du trodde att syftet med den ekonomiska och monetära unionen var att bygga en gemensam europeisk penningpolitik? Kom igen.

Du kanske fått höra att syftet med den ekonomiska och monetära unionen var att bygga ett politiskt starkt Europa? Gissa en gång till.

Du trodde kanske till och med att syftet med den ekonomiska och monetära unionen var att vi européer ska bygga freden? Nix - EMU är ett varumärke:

"Vi måste aktivt delta i det arbetet och tillsammans ge det nya Europa en doft, en färg och en smak. Då kan vi bygga varumärket tillsammans."

Så varumärket är inte medlet - utan själva målet.

Permalänk | Kommentarer (0)

Ännu ett svenskt ord med smak av polysyntes:
förståsigpåarmin
(verb - reflexivt pronomen - preposition - personangivande suffix - substantiv).

Permalänk | Kommentarer (0)

Från samma Aftonbladet-artikel som i notisen "Devil in disguise":

"Allt oftare framförs nu kritik mot USA för att man inte låter irakier eller irakisk militär delta i landets försvar.
  - Ni har eldkraften och rörligheten, vi har lokal kunskap och underrättelse. Bara om vi arbetar som sanna partners kan vi uppnå den seger som är så viktig för våra länder, säger Ahmad Chalabi, ledare för den irakiska nationalkongressen som tillsatts av USA."

Billmon på Whiskey Bar har en del reflektioner kring detta:

"Having committed one huge error in disbanding the old Iraqi Army, the Coalition appears to be on the brink of comitting an even worse one: letting the various factions on the Governing Council put their supporters on the street with guns:

'The officials said the force could consist of thousands of Iraqis already screened by the political parties for prior affiliations with Saddam Hussein's government. Some Iraqi officials said that such a militia could ultimately take control of Iraqi cities from American soldiers.'
(New York Times 30/8: U.S. and Iraqis Talk of Forming a Large Militia)

Given the way the Council has handled its business so far - carefully partitioning everything (seats, ministries, the rotating presidency) among the its various factions, it's hard to believe a new militia wouldn't be created in the same fashion. This how private armies get created. This is how Lebanons get created."

En till som tycker Irak börjar likna Libanon är Robert Baer, före detta CIA-agent:
"Washington Post 24/8: Where Do They Go From Here? We Pulled Out of Beirut. We Can't Abandon Iraq". (Baer har en del egendomliga ideer men hans analys är läsvärd.)

Permalänk | Kommentarer (0)

"Sent i går kväll jagade amerikanska styrkor Saddam Hussein med helikoptrar och marktrupper i byn el-Arabi, utanför Mosul i norra Irak.   - Han är som Elvis, säger general David Patraeus"
(Aftonbladet 1/9: Intensiv jakt på Saddam i natt)

Besvärligt, eftersom Elvis inte kan dö. Se t.ex. den lilla akademiska avhandlingen A debate on whether Elvis Presley really died in 1977 or is still alive today:

"Then there is the inordinate weight gain. Upon death, Elvis was reported to weigh 250 pounds. But, when the pallbearers carried the coffin, it weighed 900 pounds. The ‘Wax Body’ theory currently circulating posits the possibility that a wax body was made in the likeness of Elvis and put in the coffin. The extra weight of the coffin is a result of an air-conditioning unit installed in the coffin to keep the wax body from melting. This theory does provide an explanation for all the little discrepancies aforementioned."

Slutsats:

"...if one looks at the events before and after his ‘accidental death,’ in conjunction with Elvis’ strange behavior in the weeks leading up to it, it does seem plausible that Elvis’s death is a sham and he continues to walk amongst us."

Permalänk | Kommentarer (0)

Vad är det här?
En värmländsk herrgård?
Nej - det är Ekängens ålderdomshem på mellersta Gotland. (Fast det heter "särskilt boende" numer.) Det är inte så stort som det kanske ser ut. Men det ligger inbäddat i grönska och blomrabatter - nästan som en liten slottspark.

En bäck, skuggad av hassel, rinner precis utanför knuten på huset. En liten bro leder över till själva änget (det heter så på gotländska - ett änge), med tätt, grönt gräs under månghundraåriga ekar.

Under ekarna löper en asfalterad slinga, lagom att gå runt med rullator.
Längs slingan står bänkar med täta mellanrum, så man kan slå sig ner för att vila. Eller bara för att lyssna på suset från ekarna.
Vid kortväggen på ena flygeln finns det också utemöbler. Här kan man sitta ute och dricka otendag (eftermiddagskaffe). Alldels intill finns ett hönshus, med ett utrymme som hönorna i hönsfabriken bara kan drömma om.

Till Ekängen skulle jag gärna flytta när jag blev gammal. Hit flyttade min morfar - från tvärs över vägen - när han var några och nittio och inte orkade sköta huset han hade byggt på trettiotalet.
Här finns plats för drygt två dussin gäster. Eller fanns, för nu ska Ekängen läggas ner och håller på att tömmas.

Huvudskälet är att bara sex av de tjugosex rummen har egen toalett. I de övriga fallen delar två gästrum på en toalett.

Arbetarskyddsstyrelsen har efter en inspektion krävt en ombyggnad så att samtliga inneboende pensionärer får egen toalett och dusch. Kommunfullmäktige har kommit fram till att det blir för dyrt och beslutade i juni om nedläggning.

I ett tillsynsprotokoll från kommunen från 2001 heter det:

"Boendestandarden vid Ekängen uppfyller inte intentionerna i lagstiftningen.

Enligt socialtjänstlagen (1980:20) och Nationella handlingsplanen för äldrepolitiken (Prop 1997/98:113) skall nämnden verka för att äldre människor får goda bostäder. Boendets utformning och boendestandard har betydelse för i vilken omfattning enskildas möjlighet till självbestämmande och integritet kan tillgodoses. Utifrån begreppet skälig levnadsnivå bör ett minimikrav i boendestandard vara ett rum med kök/kokvrå, toalett och dusch."

"Goda bostäder". Är egen toalett alltid det absoluta kännetecknet på en god bostad? Kan andra kvalitéer uppväga det besvär som det kanske kan innebära att två personer samsas om ett badrum?Notera att det handlar om "intentioner", om vad som "bör" finnas.

Jag var bara nere på Gotland ett par dagar, och hann i stort sett bara ta de här bilderna. Från Stockholm och via datorn läser jag nu dokument från kommunen och artiklar från Gotlands Tidningar och Gotlands Allehanda.

Gästerna ska flyttas till ett hem inne i Visby, som sägs ha fina uteterasser. Men så inbäddat och fridfullt som Ekängen är det förstås inte. Flertalet av pensionärerna på Ekängen kommer dessutom från socknarna runtikring. Visby ligger fem mil bort. Inte oöverkomligt, men i alla fall fem mil.

Kanske är Ekängen verkligen så slitet att det bör läggas ner. Jag vet inte.

Men det finns ju en enkel lösning på dilemmat: att fråga pensionärerna själva. Vad är en god bostad för dig? Vill du hellre bo kvar här, med park och hönshus men också med delad toalett, eller flytta till Visby?

Vad som verkligen bekymrar mig är att ingen verkar ha gjort det.

I kommunens beslut om verksamhetstillsyn från 2001 står att de boende fått svara på en enkät. Men inga resultat från den redovisas. Och med säkerhet ställde man ändå inte frågan: vill du bo kvar eller ha egen toalett?

Ingen journalist har heller talat med pensionärerna - eller ens besökt Ekängen.

De enda som fått uttala sig i pressen är förvaltningschefen, ordföranden i social- och omsorgsnämnden samt centerpartiets representant i nämnden. Man refererar vad länsrätten skrivit och social- och omsorgsnämndens beslut. Men inte heller till politiker eller tjänstemän har någon ställt frågan: Men vad tycker gästerna själva? Har ni frågat pensionärerna? Varför har ni inte frågat dem?

Ingen journalist har heller talat med de 18 i personalen. Ingen har frågat någon byggare om den mycket höga kostnad som angetts för ombyggnaden varit rimlig. Ingen har frågat vad nedläggningen betyder för bygden. Ekängen har sitt eget kök; köper de mat från den butik som mot alla odds lyckats klamra sig kvar i socknen? Klarar sig butiken om hemmet läggs ner?

Det är det som är så frustrerande med att vara obetald deltidsbloggare. Om någon betalade mig för att skriva skulle jag gärna göra allt det där. Men nu sitter jag här och rotar i andras lämningar.

Ekängens äldre-boende avvecklas
Ekängen läggs ned och 18 färre ska få bo på Korpen
Protester mot nedläggning av Ekängen

Permalänk | Kommentarer (0)