Nästan alla har någon historia om hur frustrerande det varit att försöka utföra en tjänst på webben.

Men de där berättelserna bleknar i minnet efter hand. Man minns att det var krångligt - men precis hur krångligt? Och varför?

I december 2002 flyttade vi. Några veckor före flytten kom jag ihåg att man måste flytta telefonabonnemanget.

Ringa Telia? Nja, flyttning kan man väl nu säkert anmäla på webben. På med datorn. Men just när jag skulle knappa in Telia-adressen fick jag ingivelsen att följa hela processen: hur skulle det fungera? Hur hade de gjort?

Jag noterade därför varje länk jag klickade på, varje sida jag kom till och varje meddelande jag fick från sajten.

Två timmar senare hade jag inte lyckats ändra mitt abonnemang. Och jag var ganska skakad.

Hela loggen över detta finns nu På Kornet: "Jag gör det på webben", eller Hur svårt kan det bli?

Sist i artikeln finns en del slutsatser. Men den här upplevelsen gav också anledning till fler frågor.

I morgon tisdag (eller senast på onsdag) kommer en ny text med mer generella frågor om tjänster på webben, som anknyter till de senaste artiklarna om hur vi stressas av dåliga datasystem.
Permalänk | Kommentarer (1)

På midsommarkvällen vräkte regnet ner. Men sent, sent bröt solen igenom långt nere i väster, och en praktfull regnbåge slog upp på himlen, med fötterna i varsitt grannhus.

Igår kom två dystra besked. Idag ett mer positivt. Postar bilden som en påminnelse om att solen bryter fram till slut, trots allt.

Permalänk | Kommentarer (0)

Det är bara att erkänna. Jag är en bright! Eller kanske bara brajt?

Richard Dawkins skriver i Guardian om hur språket påverkar hur vi uppfattar världen (det som brukar kallas en svag tolkning av Sapir-Whorf-hypotesen).

"A triumph of consciousness-raising has been the homosexual hijacking of the word "gay" ... Gay is succinct, uplifting, positive: an "up" word, where homosexual is a down word, and queer, faggot and pooftah are insults.

Paul Geisert and Mynga Futrell, of Sacramento, California, have set out to coin a new word, a new "gay". Like gay, it should be a noun hijacked from an adjective, with its original meaning changed but not too much. Like gay, it should be catchy: a potentially prolific meme. Like gay, it should be positive, warm, cheerful, bright.

Bright? Yes, bright.

Bright is the word, the new noun. I am a bright. You are a bright. She is a bright. We are the brights. Isn't it about time you came out as a bright? Is he a bright? I can't imagine falling for a woman who was not a bright."

Bright är det nya ordet för oss som inte tror på någon religion - ett ord som inte är en negation, inte laddat med fördomar eller dammigt i största allmänhet som "ateist".

"Geisert and Futrell are very insistent that their word is a noun and must not be an adjective. 'I am bright' sounds arrogant. 'I am a bright' sounds too unfamiliar to be arrogant: it is puzzling, enigmatic, tantalising. It invites the question, 'What on earth is a bright?' And then you're away: 'A bright is a person whose world view is free of supernatural and mystical elements. The ethics and actions of a bright are based on a naturalistic world view.'

'You mean a bright is an atheist?'

'Well, some brights are happy to call themselves atheists. Some brights call themselves agnostics. Some call themselves humanists, some free thinkers. But all brights have a world view that is free of supernaturalism and mysticism.'

'Oh, I get it. It's a bit like 'gay'. (...)

Of course, even though we brights will scrupulously insist that our word is a noun, if it catches on it is likely to follow gay and eventually re-emerge as a new adjective. And when that happens, who knows, we may finally get a bright president."

Vad blir det på svenska? Bright eller brajt? (Trots att språkvårdare förordar rejv och lajv framför rave och live, har jag inte hört någon föreslå att det borde heta gej.)

Läs hela ho Guardian. Richard Dawkins: The future looks bright
(Tack, Nils, för länken!)

Permalänk | Kommentarer (0)

Midsommar. Midsommarstång, dans, gamla fruktbarhetsmyter som kristendomen inte riktigt lyckats täcka över med sitt firande av Johannes Döparen. (Linnea på neablog har också noterat det.)

Blind Höna handlar om att hitta ovanliga saker, och från min svärmors släkt dök nyligen upp en liten, mer än hundra år gammal inbunden notbok. Tydligen fick Melcher Kindqvist, kantor i Hycklinge kyrka i Östergötland, den som gåva av (enligt dedikationen) vännen "F Fridstedt", år 1874. Ett blått, marmorerat litet band som innehöll tio sånger av Gunnar Wennerberg.

Eftersom detta var före fotokopiatorernas tid är de 63 sidorna omsorgsfullt präntade för hand, i trestämmig sättning (tenor, baryton och bas). Inte ens notlinjerna är tryckta, utan handritade på varje sida.

Wennerberg var han med Gluntarne - sånger om studenternas rumlande i Uppsala på 1850-talet, ganska romantiserade och oskyldiga nog att utan problem ha framförts i gediget borgerliga sammanhang i decennier.

Men efter Wennerbergs tio studentikosa romanser har, i det gamla bandet, en sång utan kompositör eller textförfattare smugglats in. Titeln är "Mons veneris" - "Venusberget". Så håll till godo: följ länken till de hemliga sidorna för äkta, 150 år gammal, pornografi - trestämmig!

(OBS - säker länk; inga bilder som kommer att genera dig om någon läser över axeln eller annat innehåll som får brandväggen att gå bananer...)

PS: Om någon skulle vara intreserad av att framföra detta verk - kanske en historisk premiär! - skulle jag gärna lägga ut en mp3-fil av det...

PPS: Att erbjuda p*rr är ett säkert sätt att driva upp besöksantalet på en sajt. Visserligen sjunker antalet besökare så här på sommaren - men det är faktiskt inte därför jag tillgriper metoden. Å andra sidan: en av de sökningar, som lett en besökare från Google till Kornet, är "misslyckad porr". På Blind Höna fanns en notis om att porr skulle användas för att betala Virgins 3G-satsning i England, och en annan notis där ordet "misslyckad" fanns med. Alltså gav Google träff på Kornet... men jag undrar, vad var sökaren egentligen ute efter?!?

Permalänk | Kommentarer (4)

På Blind Höna blandas stort och smått, högt och lågt, språk och politik. Så är det eftersom det nu en gång är mitt eget forum.

Så nu undrar jag: vad kallar du det här? Alltså inte själva jordgubben, utan kransen av gröna blad vid gubbens bas?

På min gotländska dialekt kallar vi den ett flus (med ett långt, gotländskt, svagt diftongerat "iu"-ljud). Att rensa bort bladen från en liter plockade jordgubbar är att flusa dem.

Några slumpvist tillfrågade fastlänningar hade inget särskilt ord för bladen, visade det sig. Har du? Mejla mig i så fall.

Och hur är det med ett äpple? Har du ett särskilt ord för den lilla fläcken som sitter på motsatt sida om skaftet?

Permalänk | Kommentarer (3)

Utmärkt essä av Margaret Atwood om George Orwells Djurfarmen och 1984, Aldous Huxleys "Du sköna nya värld" och andra dystopier hos Guardian idag:

"The 20th century could be seen as a race between two versions of man-made hell - the jackbooted state totalitarianism of Orwell's Nineteen Eight-Four, and the hedonistic ersatz paradise of Brave New World, where absolutely everything is a consumer good and human beings are engineered to be happy. With the fall of the Berlin Wall in 1989, it seemed for a time that Brave New World had won - from henceforth, state control would be minimal, and all we would have to do was go shopping and smile a lot, and wallow in pleasures, popping a pill or two when depression set in.

But with 9/11, all that changed. Now it appears we face the prospect of two contradictory dystopias at once - open markets, closed minds - because state surveillance is back again with a vengeance."

Atwood kommenterar också sin egen Tjänarinnans berättelse:

"The majority of dystopias - Orwell's included - have been written by men, and the point of view has been male. When women have appeared in them, they have been either sexless automatons or rebels who have defied the sex rules of the regime. They have acted as the temptresses of the male protagonists, however welcome this temptation may be to the men themselves. Thus Julia; thus the cami-knicker-wearing, orgy-porgy seducer of the Savage in Brave New World; thus the subversive femme fatale of Yevgeny Zamyatin's 1924 seminal classic, We. I wanted to try a dystopia from the female point of view - the world according to Julia, as it were. However, this does not make The Handmaid's Tale a "feminist dystopia", except insofar as giving a woman a voice and an inner life will always be considered "feminist" by those who think women ought not to have these things."

Läs hela Margaret Atwood i The Guardian: Orwell and me

Apropå Tjänarinnans berättelse, se också Paul Krugmans senaste kolumn i New York Times om Tom DeLay, republikanernas majoritetsledare:

"...expect to see the wall between church and state come tumbling down. Mr. DeLay has said that he went into politics to promote a "biblical worldview," and that he pursued President Clinton because he didn't share that view. Where would this worldview be put into effect? How about the schools: after the Columbine school shootings, Mr. DeLay called a press conference in which he attributed the tragedy to the fact that students are taught the theory of evolution.

There's no point in getting mad at Mr. DeLay and his clique: they are what they are. I do, however, get angry at moderates, liberals and traditional conservatives who avert their eyes, pretending that current disputes are just politics as usual. They aren't — what we're looking at here is a radical power play, which if it succeeds will transform our country. Yet it's considered uncool to point that out.

Many of those who minimize the threat the radical right now poses to America as we know it would hate to live in the country Mr. DeLay wants to create. Yet by playing down the seriousness of the challenge, they help bring his vision closer to reality."

Läs hela Paul Krugman: 'Some Crazy Guy'


Permalänk | Kommentarer (0)

Vad bloggaren billmon på Whiskey bar beskriver (se föregående notis) är, tror jag, en rätt bra beskrivning av konsekvenserna av att journalistik i dagspress och teve är en allt mer standardiserad produkt, som framställs mer och mer industriellt, under allt starkare prispress. Den typ av journalistiskt hantverk som billmon gjort passar knappast i den produktionsmodellen.

Å andra sidan fick den kanske inte plats tidigare heller - men av andra skäl, till exempel starkare ideologisk styrning, och mindre självständighet. Billmons arbete påminner därför rätt mycket om en tidigare legend inom amerikansk journalistik: Isador F Stone (1907-1989).

Klockan var halv tolv på kvällen den 4 augusti 1964 när de amerikanska teve-programmen bröts. I ett kort tal hävdade president Lyndon Johnson att nordvietnamesiska fartyg angripit USA i Tonkinbukten, och att USA slog tillbaka med bombräder mot norra Vietnam.

Händelserna förvrängdes med avsikt av president Johnson när de lades fram för kongressen, som röstade fram en resolution enligt vilken presidenten hade rätt att vidta "all necessary measures to repel armed attack against the forces of the United States and to prevent further aggression". Det blev startskottet för USAs förödande och katastrofala krig mot Vietnam, med till slut en miljon dödade vietnameser och 58.000 amerikaner.

Den ende som ifrågsatte den officiella versionen av Tonkinbukts-intermezzot var journalisten Isador Feinstein Stone. Helt på egen hand kunde han småningom avslöja den dåvarande amerikanska administrationens lögner.

Stone gjorde gjorde i stort på samma sätt som billmon; samlade alla officiella versioner och data som fanns, och kunde visa att de var oförenliga, och att den officiella versionen var falsk. Ett viktigt skäl var att han hade sin egen tidning, I.F.Stone weekly, mellan 1953 och 1973 (hade han levt idag hade han haft en blog istället). Men vad han skrev i tidningen känns märkligt välbekant fortfarande:

"Now, government lies, but it doesn't like to lie literally. Because a literal, flat and obvious lie tends to be caught up. So, what they do is, they become the masters of the disingenuous statement, of phrasing something in such a way that the honest, normal and unwary reader gets one impression - that he is supposed to get. And then, three months later, when he discovers it's not true and he goes back to complain, they say, 'That isn't what we said. Look at it carefully.' You look at it carefully, and sure enough, it was really double-talk, it didn't say exactly what you thought."
(från Jerry Bruck Jr: I.F. Stone's Weekly)

Mer korthugget sade Stone också: "All governments are liars. Nothing they say should be believed." Det hade jag som startup-skärm på datorn under flera år.

The Gulf of Tonkin Incident

30-Year Anniversary: Tonkin Gulf Lie Launched Vietnam War

Flera av IF Stones artiklar för New York Review of books finns på deras webbplats.

Permalänk | Kommentarer (0)

Billmons noggranna katalogisering av Bush-regimens uttalande i sin webblogg (se notisen "Självsnärjd") har redan fått många hyllningar: "what may have been the most important and influential blog post, thus far, in the history of blogging" skriver en.

Själv skriver billmon:

"Keeping track of what those in power say - and holding them accountable for it - is not brilliance. It is (or should be) the stuff of ordinary journalism. It's the kind of thing the American media used to do, sometimes - before 9/11 and our endless "war" on terrorism caused it to shut down the part of its collective brain devoted to critical thinking.

The fact that some dinky little blog now has to do the job does not reflect great credit on the blogger, but rather great shame on the media. Like the rest of American society, American journalism appears to have flushed some of the most important lessons of the Vietnam War down the toilet.

What happened on 9/11 may have changed the world, but it didn't change human nature: Government officials still lie - or distort the facts to serve their interests. Bureaucrats still manuever for power, using human beings as their pawns. Intelligence is still tailored to fit the policy, instead of the other way around.

This isn't "revisionism," it's historical reality. And while Condi Rice may not know the difference, most journalists - or at least the good ones - do. And there are still some good ones out there. After all, most of what we bloggers discuss and (endlessly) regurgitate in our posts originally comes from the mainstream press. Most of the quotes I used in Tangled Web were first reported somewhere else, usually by a major newspaper or network.

But what the media seems to be lacking these days is a short-term memory. Things get said, then dumped on a hard drive somewhere and forgotten. Maybe it's just a function of information overload - too many press conferences, too many hearings, too many Sunday talk shows. And, in a era of corporate media "synergy," not nearly enough journalists to cover it all."
(Whiskey Bar: Even the smallest person)

Permalänk | Kommentarer (0)

"Simply stated, there is no doubt that Saddam Hussein now has weapons of mass destruction."
(Dick Cheney, Speech to VFW National Convention, August 26, 2002)

"Right now, Iraq is expanding and improving facilities that were used for the production of biological weapons."
(George W. Bush, Speech to UN General Assembly, September 12, 2002)

"We know for a fact that there are weapons there."
(Ari Fleischer, Press Briefing, January 9, 2003)

Billmon på webbloggen Whiskey bar har sammanställt en fullkomligt förödande kronologisk lista över Bush-regimens tvärsäkra och motstridiga uttalande om Irak - från före kriget och fram till nu: "What a Tangled Web We Weave ... (when first we practice to deceive!).

Läs! Sidan är lång - citaten är många och kommentarerna efter inlägget ännu fler - så den kan ta en stund att ladda. Men det är det värt. Alla uttalanden är verifierade och länkade.

Listan har, sedan den publicerades, byggts på till en hel databas: The tangled web database. Ytterligare en databas - Democracy in Iraq quotes - har byggts upp för att dokumentera vad man sagt om införandet av demokrati i Irak.

Uppdatering maj 2006: databasen är borta, men Billmons ursprungliga inlägg finns kvar.


Permalänk | Kommentarer (0)

Inga om datorsystem som är svåra att hantera:

"För mig räcker det att stå inför uppgiften att - återigen - behöva leta upp Det Hemliga Stället på Intranätet där de har gömt reseräkningsmallen, för att jag ska tappa sugen.

Fast nu har jag löst problemet genom att skriva ut ett litet lager. Och jag har märkt sista ex:et med en notis så att jag inte ska glömma att kopiera flera. Ha!! Där lurade jag dem!! (Att rätt och slätt notera Stället på en notis skulle säkert sparka igång en demon som fick dem att flytta mallen till ett Nytt Ställe....det är bara hårdvaluta, papper alltså, man kan lita på)."

Permalänk | Kommentarer (0)

Från Oryx and Crake av Margaret Atwood (se nedan:)

"Blood and Roses was a trading game, along the lines of Monopoly. The Blood side played with human atrocities for the counters, atrocities on a large scale: individual rapes and murders didn't count, there had to have been a large number of people wiped out. Massacres, genocides, that sort of thing. The Roses side played with human achievements. Artworks, scientific breakthroughs, stellar works of architecture, helpful inventions. (---)

You rolled the virtual dice and either a Rose or a Blood item would pop up. If it was a Blood item, the Rose player had a chance to stop the atrocity from happening, but he had to put up a Rose item in exchange. The atrocity would then vanish from history, or at least the history recorded on the screen. The Blood player could acquire a Rose item, but only by handing over an atrocity, thus leaving himself with less ammunition and the Rose player with more. If he was a skilful player he could attack the Rose side by means of the atrocities in his possession, loot the human achievement, and transfer it to his side of the board. The player who managed to retain the most human achievements by Time's Up was the winner. With points off, naturally, for achievements destroyed through his own error and folly and cretinous play.

The exchange rates - one Mona Lisa equalled Bergen - Belsen, one Armenian genocide equalled the Ninth Symphony plus three Great Pyramids - were suggested, but there was room for haggling. To do this you needed to know the numbers - the total number of corpses for the atrocities, the latest open-market price for the artworks; or, if the artworks had been stolen, the amount paid out by the insurance policy. It was a wicked game."

Permalänk | Kommentarer (0)

Margaret Atwood är tydligt förtjust i fantastisk litteratur: gammal science fiction, space opera och gotisk fantasy dyker upp flera gånger i hennes romaner. Och 1985 gav hon ut Tjänarinnans berättelse, en lysande berättelse om en nära framtid där kristna fundamentalister tagit makten.

I den boken fanns en ekologisk katastrof i bakgrunden; men huvudsakligen var det en social och politisk dystopi. I den nya Oryx and Crake är ekologin huvudsaken, och fokus mer teknologiskt - ett perspektiv som Atwood behärskar... sådär. Styrkan ligger snarast i skildringen av huvudpersonen Jimmy som barn, hans uppväxt i ett samhälle som bara ligger några år fram i tiden, med "gated communities", ett vädermaskineri i olag och många nya intressanta underhållningstjänster:

"Shortcircuit.com, brainfrizz.com, and deathrowlive.com were the best; they showed electrocutions and lethal injections. Once they'd made real-time coverage legal, the guys being executed had started hamming it up for the cameras. They were mostly guys, with the occasional woman, but Jimmy didn't like to watch those: a woman being croaked was a solemn, weepy affair, and people tended to stand around with lighted candles and pictures of the kids, or show up with poems they'd written themselves. But the guys could be a riot. You could watch them making faces, giving the guards the finger, cracking jokes, and occasionally breaking free and being chased around the room, trailing restraint straps and shouting foul abuse.

Crake said these incidents were bogus. He said the men were paid to do it, or their families were. The sponsors required them to put on a good show because otherwise people would get bored and turn off. The viewers wanted to see the executions, yes, but after a while these could get monotonous, so one last fighting chance had to be added in, or else an element of surprise. Two to one it was all rehearsed. (---)

There was an assisted-suicide site too - nitee-nite.com, it was called - which had a this-was-your-life component: familyalbums, interviews with relatives, brave parties of friends standing by while the deed was taking place to background organ music. After the sad-eyed doctor had declared that life was extinct, there were taped testimonials from the participants themselves, stating why they'd chosen to depart. The assisted-suicide statistics shot way up after this show got going. There was said to be a long lineup of people willing to pay big bucks for a chance to appear on it and snuff themselves with glory, and lotteries were held to choose the participants."

Oryx and Crake är på sätt och vis mer släkt med Atwoods tidiga (realistiska) Surfacing (Upp till ytan på svenska) än med Tjänarinnans berättelse. Civilisationskritiken är likartad; och de många praktiska kunskaperna om hur man överlever i vildmarken. Och i slutet befinner sig Jimmy i precis samma läge som huvudpersonen i Surfacing: naturen eller samhället?

Oryx and Crake tillhör nog inte Atwoods yppersta eller mest originella romaner, som Den blinde mördaren eller Tjänarinnans berättelse. Efter katastrofen-temat i den här boken är ett par skor som gåtts in av många tidigare författare. Men få andra kan frilägga psykologin hos sina huvudpersoner med sådan precision som Atwood; dessutom är hon en lysande stilist, vilket gör det till en njutning att läsa.

På www.oryxandcrake.com har förlaget lagt ut en del material kring boken: länkar, utdrag, en kort intervju med Atwood, en klippsamling som visar grunden för framtidsscenariot, plus (fejkade) annonser för "ChickieNobs", "CorpSeCorps" och "Rejoovenessence".

"Oryx och Crake" kommer på svenska på Prisma den 1 oktober (sajten använder frames, länken går förbi framesetet direkt till sidan om boken).
Permalänk | Kommentarer (0)

Igår var första gången för mig: kassaterminalen i min butik frös just när jag skulle betala. Kassörskan hade scannat in alla mina varor - men sen tog det stopp. Jag kunde inte dra mitt kort, hon kunde inte göra någonting (eller rättare sagt, det spelade ingen roll vad vi gjorde).

Medan kön växte tillkallade kassörskan kollegor. Många knapptryckningar testades. Blå knapp-blå knapp-röd knapp. "Kan du se vad det står på terminalen nu?" frågade de mig. "Fortfarande 'Transaktion klar'". När inget hjälpte konstaterade kollegorna att "du måste krypa ner under kassan och dra ur kontakten."

Min kassörska såg osäker ut men försvann modigt ner under rullbandet. "Men vilken kontakt? Det finns massor av sladdar här" hördes hennes röst där underifrån. "Den stora svarta fyrkantiga. Dra ut den, håll den ute i tre sekunder, sätt in den igen."

Nu dök nya spännande meddelanden upp i den lilla kortläsarens fönster. CSAM/SMASH, Untrushing code, STARTING, Toolbox v.1.88.92....

Men inte ens "norsk reset" hjälpte. Systemet strejkade fortfarande. "Nä," konstaterade den mest erfarna kollegan slutligen. "Du måste logga av och logga på. Det går inte att initiera." Ytterligare en hjälpsam kassörska tog mina varor till en ny kassa och slog in dem igen.

Butiksdatasystemet är nog rätt stabilt. Det är första gången jag sett sådana problem (fast uppenbarligen inte första gången de drabbade butiken). Och gamla mekaniska kassa-apparater gick säkert också sönder ibland. Då tog det säkert mer än en omstart för att laga dem.

Men det är fascinerande att se hur en grupp anställda handskas med problem. Hur de - under ledning av den lokala experten - går igenom den typiska repertoaren av nöd- och räddningsåtgärder: en för de flesta välbekant koreografi av först mer drastiska och sedan allt mer uppgivna turer.

Möjligen är det lite oroande att det hela är så välbekant.

Permalänk | Kommentarer (0)

Per M kommenterar hur verkligheten regisseras när Bush ska framträda:

"Det skrämmande och kanske mest signifikanta i hela cirkusen är att polis används för att avvisa fredliga åhörare vars enda brott är att de bär plakat som är negativa mot Bush. Så bilden i media blir effektivt sanerad från kritiska människor."

Pittsburgh Post-Gazette rapporterar hur 65-årige Bill Neel arresterades för att han bar plakatet "The Bush family must surely love the poor, they've made so many of us" vid Bushs besök i Pennsylvania på fjol:

"...that morning, a county police sergeant and members of the Secret Service had instructed officers to remove anyone carrying signs critical of the president and remove them to a fenced-off ball field far from the main event.

Neel wouldn't get behind that fence. He wasn't threatening. He didn't raise his voice. He uttered no obscenities or vulgarities. He simply wouldn't do as he was told when a police officer repeatedly told him to get in the corral with the other protesters. Instead, Neel kept talking about his rights as an American. When he was finally arrested, he went peacefully. (---)

The Bush administration has been setting up these 'security zones' that are reserved for only those who protest his policies, and they are being moved farther and farther from the action, says Vic Walczak, director of the American Civil Liberties Union's Pittsburgh chapter.

Walczak said this 'manipulates the public perception to make it appear the president is more popular. What's clear after today's hearing is that this is being directed at a federal level.'

(...) the numerous photos of pro-Bush signs lining the motorcade route destroys the argument that this roundup had a legitimate security purpose. Those who intend to threaten the president or anyone else don't often arrive with visual aids for the constabulary."

Läs hela i Pittsburgh Post-gazette.

Fler arresterade i Florida: "In and around these Bush rallies, supporters of the president were welcome anywhere. It was only those opposing administration policies who were banished..."
St. Petersburg Times: Zones hinder free speech

Och i Ohio: Anti-Bush protesters ejected from Ohio State commencement (Godwin's lag-varning).
Permalänk | Kommentarer (0)

Ytterligare ett skäl till att det är fruktbart att betrakta Irakkriget som en film är att det då blir tydligt hur Iraks civilbefolkning bara tilldelades rollen som statister: bra för massscener men undgängliga som individer (vilket också förklarar varför man säkrade oljekällorna men inte sjukhusen i Bagdad). I nyckelscener, som statyfällningen, ersattes de dessutom av mer välbetalda skådespelare.

Jag har skrivit en del om hur det militära och politiska språket avlägsnar mänskligt död och lidande ur kriget (precis som de inbäddade reportrarnas rapporter var påfallande "sanitized", sanerade, från blod och skador).

Som ett motmedel mot detta: läs gärna Douglas Ords "visuella essä" Not just "The average civilian casualty episode" - den är läsvärd även om man inte sväljer den lilla dosen konspirationsteori. I slutet finns bilder som mycket konkret visar vad bomber gör med människorna på marken. Bit ihop och titta. Det är obehagligt men rätt nödvändigt att se verkligheten ibland.

Permalänk | Kommentarer (0)

Apropå kartorna över framtiden framhåller den merkunnige Johan Anglemark från I hastigt mod att kategorin "industrialiserad och lycklig" inte alls är död:

Den har väl tvärtom gjort comeback det senaste decenniet. Iain Banks Culture-böcker måste klassas som högtekniska utopier. Kim Stanley Robinsons oerhört inflytelserika Marstrilogi är djupt stöpt i teknikoptimism.

Jag har uppenbarligen inte hängt med så bra. Alltså något nytt att utforska, vilket alltid är trevligt.

Om man vill uppdatera sig, varför inte besöka sf-kongressen Swecon 2003, 15-17 augusti i Uppsala. Man kan träffa Alastair Reynolds och Ken MacLeod. 250 kronor kostar det om man anmäler sig före 1 augusti. Läs mer på Swecons egen sida.
Permalänk | Kommentarer (0)

Henrik och jag kom fram till en enkel fyrfältsmatris för att beskriva de vanligaste science fiction-genrerna.

Man använder vertikalt kolumnerna "Industrialiserad" och "Avindustrialiserad".
Horisontellt har vi de två raderna "Olycklig" respektive "Lycklig".

Den första möjliga kombinationen är industrialiserad och olycklig. Det är cyberpunk, Blade Runner och Matrix idag; Harrisons Make room, Pohl & Kornbluths Space Merchants igår.
Går vi medsols har vi sedan kombinationen avindustrialiserad och olycklig. Det är efter-katastrofen-temat: Earth Abides, Jersilds Efter Floden, och Margaret Atwoods nya Oryx and Crake.

Nästa ruta är avindustrialiserad och lycklig. Detta är den ekologiska utopin; inte så vanlig men Ursula k LeGuins Shevek hör i alla fall hit, liksom många av Clifford Simaks böcker.
Den sista möjligheten är då industrialiserad och lycklig. Tyvärr har denna kombination varit död i närmare femtio år. Man får väl i princip gå tillbaka till femtiotalet, med tidiga Heinlein-opus (Dörren till sommaren, Egen rymddräkt finnes) eller helst ända tillbaka till Ralph 124C41+ (som Johan har!), eller ännu tidigare utopister som Edward Bellamy.

OK: nu vet du. Sätt igång och skriv!

Permalänk | Kommentarer (0)

Min kollega Tommy Sundström har en kuslig förmåga att se och förstå före alla andra. Så här skrev han till mig redan i februari, innan Irakkriget brutit ut:

"Om man ser en actionfilm från Hollywood så vet man ungefär vad man har att vänta sig. En handling som bara i grova drag stämmer. Om realism och dramatik står i motsättning till varandra så är det aldrig fråga om något annat än att realismen kastas ut. Man kan flyga B-52:or genom hålen i intrigen; sammanhanget mellan motiv och handling är svagt eller obefintligt; fienderna obegripligt korkade. Och när tiden börjar ta slut ordnar sig allt (ibland genom kvanthopp) raskt till det bästa för de goda.

Men det gör inget. Man har med tiden vant sig av med att kräva en sammanhängande logik i dem. Och det blir ändå OK som film.

Bush förhållande till kriget påminner om handlingen i en sådan Hollywood-action. Det finns några stora drag som är rätt ("störta ond diktator", "förstöra massförstörelsevapen" etc). Men ingen verkar ha haft ork att ens försöka fila på manuset och göra det trovärdigt att läget i Irak skulle bli bättre efter ett krig.

Det behövs inte eftersom syftet ändå bara är att göra bra film, en moskévältare som låter Bush spela den roll han är bäst på."

Nu, när bitarna faller på plats, visar det sig (som vanligt) att han hade rätt från början. Kriget som film? Javisst. Det här måste till exempel vara det första kriget som fått officiell merchandizing (Köp Irakkortleken!). Och tänk på den iscensatta räddningen av menige Lynch. Och när Maureen Dowd på New York Times ska förklara skälen till Irakkriget hämtar hon förklaringen från filmens värld:

The Iraq WMD's and ties to Al Qaeda were merely MacGuffins, as Alfred Hitchcock called devices that drove the plot but were otherwise inconsequential.
(Maureen Dowd: Yo, ayatollas!)

(En MacGuffin var alltså vad regissören Hitchcock kallde den påhittade pryl - hemligt vapen, karta, nyckel, etc - som var förevändningen för att låta rollfigurerna jaga varandra.)

Även Paul Krugman konstaterar att Bush bäst kan förklaras om man går till filmens värld: "Hey, it's show business," konstaterar han.

Och som vid alla stora publiksuccéer kommer nu förhandsinfo om uppföljaren: Iran.

USA-pressen har rapporterat om hur Bushs framträdanden iscensätts av en ens i USA tidigare inte skådad stab av ljussättare, kameramän och regissörer. Bush tog jetplan för att hålla tal på ett hangarfartyg på roddbåtsavståd från kusten; men fartyget manövrerades så det såg ut som om det låg ute till havs. Och när vinden vände, dirigerades också fartyget runt så att Bushs hår och flaggorna skulle fortsätta flyga åt "rätt" håll under talet. Inför ett tal om skattesänkningarna instruerades åhörarna att ta av sig slipsarna för att se mer "folkliga" ut i tv.

Samtidigt har ingen annan president har gett så få öppna presskonferenser. Inte så konstigt, eftersom Bush sällan kan ge ett vettigt svar om han inte är repeterad och läser från en teleprompter-skärm.

President Reagan lär vara Bushs idol. Men skillnaden är att då, på åttiotalet, var USAs president en filmstjärna som velat bli politiker.

Nu har USA en president som vill vara filmstjärna.
Permalänk | Kommentarer (0)

- Du planerar hemtjänsten i din kommun. Det där dataprogrammet, som gör det möjligt att stycka upp hemvårdarnas arbeten ner i 10-minuterspass, och exakt beräkna hur många minuter det tar att köra mellan två åldringar... tycker du att det är ett bra program?
- Nej. I vår kommun kommer vi inte att använda det. Det ger ju inte hemvårdarna mer inflytande över sitt arbete - snarare mindre. Men det är säkert bra för dem som planerar. Och programmet skapade ju ett diagram som väldigt tydligt visade hur uppsplittrad en hemvårdares arbetsdag är. Det kan man använda för att visa för politikerna.
- Men är det verkligen vettigt att låta bygga ett särskilt datasystem - för säkerligen långt mer än hundra tusen kronor - bara för att kunna visa politikerna ett diagram över en hemvårdares dag? Det vore ju billigare och säkert mer effektivt, om man lät politikern hänga med den hemvårdaren under en dags verkligt jobb?
Hon tittade på mig med milt överseende, som om jag hade föreslagit att hemvårdarna skulle ta politikerna på en förtrollad matta och att flyga runt till åldringarna. Med en röst som varken var arg eller bitter, konstaterade hon bara sakligt:
- Men politikerna vill inte veta sådant.

Permalänk | Kommentarer (0)

Åke Ohlmarks översättning av "Lord of the rings" är slarvig. Många fel behöver rättas. Den är pratig och kan tuktas.

Men i fråga om egennamn lyckades Ohlmarks i flera fall överträffa Tolkien. Vidstige är bra mycket mer målande än Strider. Lavskägge har en dimension som det platta Treebeard saknar helt.

Nu funderar nye översättaren Erik Andersson på att helt använda de engelska namnen. I en intervju i Codex säger han:

"Ta Fylke till exempel... för mig ligger The Shire i England, jag tror det var så Tolkien menade det."

Nejnejnej säger jag: dubbelfel!

För det första var det just Ohlmarks platta försök att "mappa" Midgård på vår värld, och i synnerhet på England, som fick Tolkien att ta avstånd från honom.

Ohlmarks påstod från början att naturen i böckerna inspirerats av vandringar i Wales, att (icke-existerande) kullar utanför Oxford skulle stått modell för Kummelåsarna, att invånarna i Fylke modellerats på de boende i Headington, med mera. I det brev till det svenska förlgaet, där Tolkien kritiserade Ohlmarks är det tydligt, att det just är sådant som fått Tolkien att gå i taket.

När Tolkien skrev "Ohlmarks is a very vain man (as I discovered in our correspondence), preferring his own fancy to facts, and very ready to pretend knowledge which he does not possess," är det dessa påståenden, plus en del andra biografiska felaktigheter, som han retar sig på.

För det andra är ord som "hobbit" och "Shire" enligt Tolkien själv redan översättningar.

Tolkien var både omsorgsfull och lekfull. Han byggde upp ett stort antal språk för de olika folken i Midgård: alviska språk, dvärgarnas språk, orchernas tungomål. Det finns gott om prov på dem i böckerna.

Men han förutsatte inte att varelserna i Midgård pratade engelska, när de inte talar "sindariska" eller något annat av de demonstrerade språken. Han lade till ytterligare ett lager av fiktion, utanpå boken:

Enligt Tolkien pratade Frodo, Gandalf, Elrond och de andra normalt westron - väströnt mål i Ohlmarks översättning - med varandra. Stora delar av Sagan om ringen var sålunda, menade Tolkien, en översättning till engelska från källor på väströna.

Frodo och Sam och de andra skulle därför aldrig sagt till varandra att de var "hobbits". De kallade varandra - på westron - kuduk.

I själva verket fanns det inte ens några hober vid namn Frodo, Sam, Pippin och Merry. Deras verkliga namn - på väströna - var Maura, Ban, Razar och Kali.

Tolkien menade sig alltså ha överfört även namnen till engelska: i hans (påhittade) väströna betydde ordstammen "maur" ungefär "vis, erfaren". Tolkien skapade översättningen "Frodo" från en germansk ordstam med liknande betydelse.

Allt det här är naturligtvis Tolkiens skapelse; men det visar dels, tycker jag, att han inte tänkte sig hoberna som proto-engelsmän. Dels att han själv var väl införstådd med möjligheten att även egennamn kan översättas. Alltså finns det få skäl för att "hobbit" skulle vara bättre än "hob" (en annan av Ohlmarks goda idéer). För att inte tala om hur fånigt det skulle låta om "Strider" ska prata om kommande "strider"...

Tolkien hade ytterligare en övergripande invändning mot Ohlmarks i sitt berömda brev:

"It seems to me fairly evident that Dr. O. has stumbled along dealing with things as he came to them, without much care for the future or co-ordination, and that he has not read the Appendices at all, in watch he would have found many answers ."

Därför är det minst sagt egendomligt att den nye översättaren tycks ha valt samma väg. Från intervjun i Codex:

"[Erik Anderssson] läste inte ens igenom originalet innan han tog itu med översättandet utan löser problemen allt eftersom de kommer. - Jag tar bit för bit och fogar samman det till en helhet".

Permalänk | Kommentarer (0)

Bilens lack den glänste, kromen blixtrade i dess nos, och jag stod där stum och tänkte: undrar om den välfyllda golfbagen i baksätet också är en del av presenten?

Man kan inte säkert veta, men det såg definitivt inte ut som en kortegebil.

En silverfärgad Jaguar E-type 4,2 liter, läderklädsel och instrumentbräda i mahogny går i alla fall löst på 4-500.000 kronor - beskattade pengar. Före skatt kräver det kanske 800.000.

Om Joakim gått tre år i gymnasiet, har han erhållit en ersättning som motsvarar en månadslön på 22.000 kronor. För att plugga. Och för att ha sommarlov.

Det är inte dåligt. Jag hoppas han har gjort sig förtjänt av det.

Permalänk | Kommentarer (0)

Apropå (Blind Hönas notis om "Ode to Billie Joe"): Hur många fler låtar känner du till där ett bestämt datum ingår i texten (alltså inte obestämda som "the end of september" eller "det var nån gång i maj")?

Idag är det premiär för Song of the day - ett fiffigt litet kalendarium som Mats på Klocklös i Tiden snickrat ihop.

(Sajten har allt, utom den design som jag skulle bidragit med; men nu är slutet av maj en gång Den Ständigt Underskattade Tidens årstid... men jag ska förhoppningsvis få till det snart.) (Update: designen kom på plats så småningom.)

Gå dit och lägga till de låtar du känner till som just har ett datum i sig. Kanske kan vi tillsammans bygga en hel kalender så småningom?

Uppdatering 25 oktober 2003: Song of the day har en ny adress - länken ovan är nu uppdaterad.

Permalänk | Kommentarer (0)

"It was the third of June, another sleepy, dusty Delta day

I was out choppin' cotton and my brother was balin hay ..."

Det är början på "Ode to Billie Joe" - Bobbie Gentrys jättehit från 1967: så idag minns vi Billie Joe MacAllister som (kanske eller kanske inte?) kastade sig från Tallahatchie-bron ner i Missisippis grumliga vatten ...

Eller kanske borde det vara International Bobbie Gentry Day. Bobbie Gentry skrev låten själv: från början lär den ha varit sju minuter lång och berättade en hel del mer om vad som hände där under Chochtaw Ridge, Carrol County, Mississippi.

Låten spelades egentligen in som tänkt B-sida till debutsingeln, med bara Bobbie Gentrys röst och eget rytmiskt drivna gitarrspel. Men någon på skivbolaget insåg att det här hade potential, klippte ner, beställde ett stråkarrangemang och gjorde det till en A-sida.
Singeln sålde i tre miljoner ex och låg på hitlistorna i månader sensommaren och hösten 1967 (närmast föregången som etta av Beatles "All you need is love" och - haha! - Procol Harums "A whiter shade of pale", också det en jättehitdebutsingel som struktis ner till hälften).

Siw Malmqvist gjorde sedemera en inte oäven svensk version,där en geografiskt anonym "gamla järnvägsbron" stod i centrum. 1976 gjordes till och med en amerikansk film, som jag inte sett, med skådisar och en regissör jag aldrig hört talas om... men amazon.com meddelar att de har två ex kvar i lager, för den som vill fira dagen med ett köp!

Permalänk | Kommentarer (0)

Riksrevisionsverket har granskat 92 statliga myndigheters webbplatser, och funnit stora brister.

Ett vanligt problem är dålig struktur och bristfälliga navigeringsmöjligheter. Många webbplatser har tyill exempel mycket små länkar som ligger för nära varandra. Många äldre och även andra grupper har svårt med de precisionsrörelser som krävs.

Det är också svårt att hitta på webbplatserna: myndigheterna lägger generellt ut för mycket information.

Användarperspektivet måste ges högre prioritet och genomsyra hela den elektroniska förvaltningen, menar RRV. Tydliga krav måste ställas på hur statliga webbplatser skall utformas för att bli lättillgängliga för samtliga medborgare.

Anpassningen för funktionshindrade är också dålig: Inte en enda av de webbplatser som granskats uppfyller den internationella tillgänglighets-standarden som finns för funktionshindrade.

Svåranvända webbplatser är också ett demokratiproblem, visar RRVs granskning. Via webben kan man ofta få bättre service från en myndighet. Sextio procent av myndigheterna har vissa tjänster som endast kan nås elektroniskt. Det måste ses som stötande att dålig design utstänger stora grupper av medborgare från dessa.

Läs RRVs pressmeddelande om rapporten. Från RRV:s publikationssida kan man också ladda ner rapporten i pdf-format.

Permalänk | Kommentarer (0)

"Hjärnan är viktigare än armbågen: varför datasystem stressar oss i jobbet." Ny artikel På Kornet.

Permalänk | Kommentarer (0)