Guldlänken är priset som uppmärksammar och belönar kreativ användning av Internet inom den offentliga sektorn.

Till årets pris är Konsumentverkets och Tullverkets webbplatser nominerade i klassen service, som fokuserar på utökad eller förbättrad service till medborgare och företag. En tredje nominerad är www.trafiken.nu i Skåne, en tjänst som samlar digitaliserad information från ett antal aktörer och presenterar den som en gemensam tjänst.

I klassen demokrati - som premierar nya eller utvidgade forum för en demokratisk dialog med medborgarna - är Haninge kommun, www.haninge.se, nominerad. Skåne har en vinstchans även i denna klass: den andra nominerade platsen är Region Skåne, www.skane.se.

Vem som vinner meddelas under konferensen Offentlig@Rummet i Malmö, den 12-13 juni 2003. Läs mer på guldlänkens webbplats, www.guldlanken.se.

Permalänk | Kommentarer (0)

"Är den destruktiva splittringen från tiden omedelbart före Irakkriget historia?", frågar DN i ledaren "Sista chansen för FN" den 23 maj. "Kommer säkerhetsrådet att kunna återta en ledande roll på den internationella scenen?"

Vad som hände var alltså att Frankrike meddelade att de skulle rösta mot en eventuell ny Irakresolution från USA och Storbritannien i FNs säkerhetsråd. Detta innebar, enligt DN, ett "problem" och en "destruktiv splittring".

Sedan FNs grundande har Frankrike använt sitt veto 18 gånger.
Storbritannien har gjort det 32 gånger. USA har lagt in sitt veto 76 gånger.

Sju av de senaste nio vetona i Säkerhetsrådet har lagts av USA. Sex av dessa har gällt resolutionsförslag som kritiserat Israel. Det senaste vetot, i december 2002, gällde en resolution som kritiserade Israel för att ha dödat flera FN-anställda och för att ha förstört World Food Programmes lagerbyggnad på Västbanken.

Total har USA blockerat 35 resolutionsförslag om Israel.

USA har varit ensam veto-makt 53 gånger. Storbritannien bara 7. Frankrike bara två.

Inget av detta har dock enligt DN (uppenbarligen) inneburit "destruktiv splittring".

"Det måste finnas en samlad uppfattning om hur säkerhetsrådet ska återta sin roll," avslutar DN ledaren.

Sin roll som dörrmatta för USA, med andra ord.

(Källa: bl.a. BBC: The veto and how to use it.)

Permalänk | Kommentarer (0)

Den 17 maj skrev jag om hur tredje världens kvinnor drabbas av förlossningsfistlar:

"...a condition almost unknown in the West but indescribably hideous for millions of sufferers in the poorest countries in the world.

It typically occurs when a teenage girl cannot deliver a baby because it is too big for her pelvis. After several days of labor without access to a doctor, the baby dies and the girl is left with a hole between her bladder, vagina and sometimes rectum. The result is that urine and sometimes feces drip constantly down her legs. In some cases, she is also left lame from nerve damage.

Women with fistulas stink and leave a trail of urine behind them. They are often abandoned by their husbands and driven out by other villagers.

Take Mahabouba Mohammed, whom I met here in Addis Ababa. She had been sold into virtual slavery at the age of 8, raped by her master at 12 and then sent out into the bush at 13 to deliver the baby on her own. After a long labor, she delivered the dead baby herself but suffered crippling internal injuries, including a fistula.

Ms. Mohammed crawled back to the village, but the baby's father was horrified by her smell. He confined her in a faraway hut and removed the door ? so that hyenas, attracted by the odor, would tear her apart at night.

This girl fought off the hyenas and crawled for a day to reach an American missionary, who eventually brought her to the Addis Ababa Fistula Hospital that Dr. Hamlin heads. Dr. Hamlin was able to repair her fistula, and now Ms. Mohammed is a confident young nurse's aide at the hospital here.

Citatet är från en artikel av Nicholas Kristof i New York Times, som fäste uppmärksamheten på ett problem som jag - och många som jag pratade med - inte kände till.

Du kan hjälpa till på två sätt: Hos Worldwide Fund for Mothers Injured in Childbirth kan man skicka pengar via PayPal.

Kampanjen 34 million friends försöker på frivillig väg ersätta de 34 miljoner dollar som Bush drog bort från FNs befolkningsfond (se denna notis). Rulla ner på sidan; där finns en länk för bidrag via kontokort. Du kan bestämma att bidraget ska gå till just fistel-vård.

* * *

Jag skickade för en vecka sedan mejl till åtta svenska organisationer, som på samorganisationen Forum Syds webbplats alla anger specifikt att de arbetar med kvinnors hälsa eller för Afrika: Lutherhjälpen, Läkare utan gränser, Röda korset, Afrikagrupperna, African medical and research found, Caritas, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet och RFSU. Jag skickade också ett mejl till Sida. Jag frågade "Arbetar ni med just de här problemen? Eller gör någon annan svensk biståndsorganisation det?"

Jag har hittills fått svar från två. Lutherhjälpen skrev:

"Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission arbetar båda med olika projekt som riktar sig till kvinnor och deras livsförhållanden. Via länkarna kan du läsa om en del av det arbete som utförs. Något speciellt projekt just inriktat på bara förlossningsskadoir finns inte, utan man försöker bygga upp sjukvård som kan ta hand om de mesta som människorna drabbas av."

RFSU meddelade att de inte arbetar specifikt med frågan, och hänvisade till Sida. Sida har dock inte svarat.

Det är förstås bra med allmänna projekt; men ibland blir man berörd och vill gärna bidra till något specifikt.

Varför har inte problem med förlossnings-fistlar uppmärksammats mer? Paul Kristof undrar också:

I know why most African governments have done nothing to help fistula sufferers: those women are the poorest, most stigmatized, voiceless people on the continent. But since it is difficult to imagine a more important women's issue in the third world than maternal health, I don't understand why most feminist organizations in the West have never shown interest in these women either.

Perhaps it's because Westerners can't conceive of the horror of obstetric fistulas (Americans haven't commonly suffered fistulas since the 19th century, when a fistula hospital stood on the site of today's Waldorf-Astoria Hotel in Manhattan). Or perhaps the issue doesn't galvanize women's groups because fistulas relate to a traditional child-bearing role.

Det skulle vara gott att kunna bevisa att han har fel.
Permalänk | Kommentarer (0)

En saklig och insatt artikel om hur USA gått samman med "ondskans axelmakter" Iran och Irak(!) för att begränsa kvinnors rättigheter finns i The Guttmacher report: The President's Overseas Reproductive
Health Policy: Think Locally, Act Globally.

En mer polemisk och snabbläst från Znet: Bush Continues His War On Women.

Permalänk | Kommentarer (0)

På nya skivan "The well's on fire" har Procol Harum behandlat flyktingar, global orättivsa och till och med 9/11. Men den bästa låten är ändå utan tvekan Wall street blues:

You bought the pitch
The whole nine yards
The shiny dream
The house of cards
But now your dream's
Gone down the drain
The house of cards
A house of pain
They promised riches
Over-night
They stitched you up
It hurts alright
They took your money
An? your shoes
And now you've got
The Wall Street blues

They said the market
Could never go down
They took your savings
And then left town
They couldn't have done it
Without your greed
They only satisfied
A need
You tried to make
An easy buck
They pulled the plug
And now you're stuck
They took your money
And your shoes
I guess you've got
The Wall Street blues

Alla som tror att Procol Harum är ett trött och dammigt symfonirockband borde höra Gary Brooker waila och rulla i denna kraftfulla blues. Så provlyssna gärna. Köp sedan skivan!

Tidigare notis om girighet: Expedition Robinson och expedition Robert
Nästa: Glass och paneldebatt De smartaste

Permalänk | Kommentarer (0)

Sista chansen före sommaren: Tommy Sundström håller frukostseminarium i morgon bitti, om
24-timmarswebben. Några platser kvar - anmäl dig senast klockan 18 (adress,
se nedan)!

"24-timmarswebben" är samling råd för 24-timmarsmyndigheternas webbplatser,
utgiven av Statskontoret. Huvudförfattare Tommy Sundström kommer att berätta om de råd som finns i 24-timmarswebben om hur man gör en webbplats som fungerar bra och är tillgänglig för alla.

Målgruppen för "24-timmarswebben" är i första hand myndigheter. Men den har
fått gott gensvar långt utanför myndighetssfären, så vi tror att detta
seminarium kan vara intressant för alla som vill göra sin webbplats
tillgängligare.

När: 27 maj 2003, 8:30
Anmälan senast kl 18 idag till till frukostseminarium@crosscom.se
Var: Medieskolan, Tulegatan 41, Stockholm (karta)

Pris: Gratis.
Förtäring: Vi bjuder på fika och fralla.

Permalänk | Kommentarer (0)

Fredrik skriver angående boken om rättvisa:

"Lustigt att det är MKB som står bakom boken. Kanske ett försök att bättra på ett skamfilat rykte. Många som bor i Malmö (däribland jag) tycker nämligen att MKB just inte är det - rättvist, alltså, trots att det ska vara ett allmännyttigt företag. De senaste åren har man nästan enbart byggt exklusiva lägenheter, trots att behovet av små och någorlunda billiga lägenheter är enormt. Bostadsbristen är stor och unga ensamstående människor skriker efter någonstans att bo.

Någon bostadskö har MKB inte heller, utan man väljer hyresgäster godtyckligt. Det gör att det är svårt 'att komma innanför portarna', eftersom det är byten som gäller i hög utsträckning om man vill flytta. Vill man hitta någonstans att bo bör man alltså redan ha en lägenhet... Så jag hoppas verkligen att MKB:s ledning tar åt sig ordentligt av rättvisetankarna!"

Permalänk | Kommentarer (0)

Så Tatu ställde inte till med någon större sex-skandal i melodifestivalen (fast Expressen försöker göra det bästa/värsta av situationen). Det var ju synd, för annars hade man kanske kunnat återanvänt en gammal musikrecension:

Allt är grovt, primitivt och lågt. Musiken kväker, stönar, grymtar, och kväver nästan sig själv för att kunna uttrycka kärleksscenerna så naturalistiskt som möjligt. Och "kärlek" har smetats över alltihop på det mest vulgära vis ... alla problem löses i sängen.

Här är det självaste Josef Stalin som för ordet: i Pravda, det sovjetiska kommunistpartiets organ (hoppsan! tidning menar jag), den 28 januari 1936.

Stalin hade kvällen innan sett Dmitrij Sjostakovitjs opera "Lady Macbeth från Mtsensk" - en för sin tid ganska frispråkig historia, med mord, våldtäkt och otrohet. I våldtäktsscenen inkluderar Sjostakovitjs partitur ett par glissando-stötar med trombonerna, vilket en amerikansk kritiker för övrigt döpte till "pornofoni" (alltså ungefär en tidig synonym till nakenchock).

Stalins artikeln hette "Förvirring i stället för musik" och borde varit en dödsdom för Sjostakovitj (japp, det är därifrån Kent bob hund (tack Mats!) fått namnet till sin låt). Men till stor förvåning undgick Sjostakovitj den där nattliga knackningen på dörren

Det var alltså inte bara temat Stalin ogillade, utan också musiken. Jag vet inte om det är rättvist mot Tatu, men den avslutande bisatsen stämmer rätt bra för hela eurovisionsschlagerfinalen. Nån som kan nynna Islands bidrag, till exempel?

Från första stund slås lyssnaren av häpnad av den avsiktligt grötiga, förvirrade strömmen av ljud. Melodistumpar, embryon till musikaliska fraser drunknar, dyker upp igen, och försvinner på nytt i ett brakande, gnisslande och skriande dån. Att följa denna "musik" är mycket svårt, att komma ihåg den omöjligt.

(Hela artikeln i engelsk översättning finns här)
Permalänk | Kommentarer (0)

På lördag (24/5) spelar orättvist förbisedda Mine, med förtrollande sångerskan Emma Holmér live på en "djurrättsfest" på Hermans vegetariska (hm, inga djurrätter där antar jag).

Plats: Fjällgatan 23A. Inträde 200 spänn, vegansk buffé. Tid 19-02. Arr Djurens rätt Stockholm.

Permalänk | Kommentarer (0)

Vissa ord slits ut snabbt. Ingen kvällstidningslöpsedel använde den nya favoriten nakenchock när några kändisar strippade i TV4-galan häromkvällen.

Permalänk | Kommentarer (0)

EMU-anhängare anklagas i DN för att distribuera färdigskrivna insändare (och jag tror jag såg en motanklagelse mot nej-sidan någonstans också).

Det verkar som man skickar ut dem på papper, dock. I USA uppmärksammades att republikanerna hade lagt upp webbformulär med färdiga insändare, där sympatisörer bara skrev i sitt namn och mejladress till någon tidning.

Jag vet inte om det är så mycket att bli upprörd över. Men amrisarna har i alla fall med sedvanlig språklig uppfinningsrikedom skaffat ett underbart ord för det:

"The Republican party called this an 'instant grassroots' campaign. But after catching word, the American public came up with another name for the practice: astroturf, or fake grassroots."
(från Irregular Times)

Finns förstås också som verb: to astroturf.
Permalänk | Kommentarer (0)

Sätt upp en betydande prissumma. Tillsätt ett antal individer. Isolera dem och matcha dem alla mot alla i en utslagsturnering. Ge inga yttre incitament för samarbete.

Receptet för en dokusåpa är välkänt. Men långt innan Robinson och Farmen och de andra gjorde entre i tv använde spelteoretikern och statsvetaren Robert Axelrod receptet för en turnering mellan datorprogram, som blivit klassiskt.

Axelrod intresserade sig för hur samarbete egentligen kan uppstå, om människor samtidigt försöker maximera sin egen nytta eller vinning.

Han använde sig av "fångarnas dilemma"; en modell som beskriver situationer där två personer kan dra nytta av att samarbeta. Samtidigt skulle båda kunna vinna mer för egen del om de "lurar" den andre. Men om båda faller för frestelsen att maximera sin egen vinning får ingen någonting.

Tänk på två främlingar som gör upp ett köp på nätet. Säljaren erbjuder en värdefull kilskrift från Iraks nationalmuseum. Köparen lovar skicka pengarna.

För köparen kan frestelsen vara stor att bluffa, att helt enkelt inte skicka några pengar, men ändå få lertavlan av den (godtrogne) säljaren. (Kom ihåg att de inte sett varandra, inte känner varandra, och att sannolikheten för att de skulle mötas är mycket liten.) Säljaren, å andra sidan, kan också vara frestad att bluffa: skicka ingenting men ta pengarna.

Det märkliga med fångarnas dilemma är att om den andra parten är ärlig skulle jag tjäna på att fuska. Och om den andra partern fuskar tjänar jag också på att fuska. Så varför skulle jag samarbeta?

Men situationer, där motparterna bara möts en enda gång och aldrig mer, är sällsynta i verkliga livet. Där tvingas vi möta våra medmänniskor gång på gång. Då är samarbete uppenbarligen klokt: allt vad i viljen att människorna ska göra mot er, skolen i också göra dem. Men om medmänniskorna inte är helgon? Bör man fortsätta låna ut pengar till en bekant som aldrig bryr sig om att betala tillbaka?

Axelrod lät ett stort antal dataprogram, var och en med en egen strategi, mötas i en tävling med många ronder. Ett var ALL-DEFECT - ett hänsynslöst egoistiskt program som i varje situation förskte maximera sin egen vinning genom att lura sina "medspelare". Andra program försökte som regel samarbeta men strödde in någon bluff då och då för att öka sin vinning. Andra spelade helt slumpmässigt; ytterligare andra samarbetade som regel, men om de blev lurade straffade de medspelaren genom att bluffa i alla följande ronder.

Turneringen vanns överraskande av programmet TIT FOR TAT, vars grundstrategi var att alltid samarbeta. Om medspelaren bluffade, straffade programmet den genom att självt svara med en bluff i nästa rond. Men därefter "förlät" det snabbt och fortsatte erbjuda samarbete.

TIT FOR TAT besegrade alla andra strategier och samlade ihop mer vinning åt sig själv än de utpräglat giriga programmen. Det gjorde det genom att kombinera två egenskaper: att vara samarbetsvilligt och att vara förlåtande.

I ett följande experiment la Axelrod till en evolutionär aspekt. Program som fick höga poäng förökade sig, medan program som presterade dåligt "dog ut". Även här "vann" TIT FOR TAT. Det visade sig att även i en omgivning av totala egoister kan två samarbetande spelare få fäste och så småningom konkurrera ut mer själviska strategier.

Axelrod sammanfatade sina resultat i boken The evolution of cooperation (1984). Förordet till den brittiska upplagan skrevs av biologen Richard Dawkins:

This is a book of optimism. (---) As Darwinians we start pessimistically by assuming deep selfishness, pitiless indifference to suffering, ruthless heed to individual success. And yet, from such warped beginnings, something that is in effect, if not neccessarily in intention, close to amicable brotherhood or sisterhood can come. This is the uplifting message of Robert Axelrod's remarkable book."

Vid Expedition Robinsons premiärrunda förskräcktes många av att den uppmuntrade hänsynslös egoism och personlig girighet. Jag tittar inte mycket på dokusåpor. Men jag har noterat att redan efter någon säsong stod det klart att ett litet antal individer kunde nå finalen just genom att alltid samarbeta med varandra och inte falla för frestelsen att bluffa.

På något sätt känns det trösterikt.

Läs mer: Robert Axelrod själv och hans egen introduktion till studien.
Kommenterad ur politisk och biologisk synvinkel

I går: Matematisk rättvisa
Nästa: Wall street blues
Permalänk | Kommentarer (0)

Pratar man om girighet är det två ord som ganska snart dyker upp i samtalet: "rättvisa" och"kakan".

Nog är de flesta överens om att den som gjort ett bra jobb också gjort sig förtjänt av belöning. Är bonusar och förmåner verkligen berättigade, så är de väl rättvisa? Då kan det väl inte vara fråga om girighet?

Men om de som har chansen tar för sig; om chefer skär större och större bitar åt sig själva, trots att deras fonder eller företag går sämre och sämre, är det uppenbarligen någon form av kontrollmekanism som saknas.

Jag har varit lite dålig på att berätta på Blind Höna vad jag faktiskt gör. Under våren har jag bland annat formgett och producerat boken "Men är det rättvist?" - en antologi där bland andra Torbjörn Tännsjö, Anders Isaksson, Christina Doctare och Dennis Töllborg utreder begreppet "rättvisa" ur juridiska, ekonomiska, filosofiska och biologiska synvinklar.

Jag har också bidragt med ett par små texter; en om Mercators "orättvisa" projektion och en om matematisk rättvisa.

Alla vet ju hur man gör om två personer ska dela på en kaka: en delar - den andre väljer bit. Men hur ska man göra när man är fler än två? Det går faktiskt att hitta ett sätt - en kontrollmekanism - som i princip kan användas för ett godtyckligt antal personer. Vill du veta hur kan du ladda ner artikeln "Att dela kakan" i pdf-format (en sida, 12 kB).

I går: Minoritetsmissförståndet
I morgon: Expedition Robinson och expedition Robert

Människor som arbetar med ungdomar brukar prata om ett fenomen som kallas majoritetsmissförstånd. Det kan till exempel innebära att varje femtonåring tror att alla andra femtonåringar har druckit sig fulla, och att de (också) måste göra det. Fast i själva verket har ytterst få gjort det.

En annan sorts missförstånd tycks vara utbredd bland vuxna amerikaner. En undersökning i Time för ett par år sedan visade att 19 procent av tillfrågade amerikaner hävdar att de tillhör de rikaste en procenten av befolkningen, och att ytterligare 20 procent förväntar sig att göra det i framtiden.

Så 39 procent tror att de kan klämma sig in i minoriteten på 1 procent. Resultatet ses som en förklaring på varför president Bushs rekordstora skattesänkningar får stöd av större grupper än den lilla grupp av extremt rika som verkligen gynnas av den.

"It's not hard to see why they think this way. Americans live in a culture of abundance. They have always had a sense that great opportunities lie just over the horizon, in the next valley, with the next job or the next big thing. None of us is really poor; we're just pre-rich," skrev David Brooks i New York Times.

(NY Times: The triumph of hope over self-interest. NY Times är gratis men kräver registrering.)

Hur är det med oss svenskar?

I går: Är girighet smart?
I morgon: Matematisk rättvisa

Permalänk | Kommentarer (0)

Ännu mer om det politiska språkets metaforer. En färsk intervju med lingvistikprofessorn George Lakoff (tidigare notiser här) om hur den konservativa sidan behärskar den politiska retoriken i USA finns på tompaine.com:

"Think about the framing of "tax relief." Relief says that taxation is an affliction, a burden that anybody who takes the affliction away is a hero and good, and anybody who is against it, wants people to suffer, right? You are against alleviating suffering? (---)

Liberals have no idea that language is not neutral, it is framed -- they walk into these things all the time. So, liberals have the idea that if you just tell people the facts, people will be rational, and reach the right conclusion. The facts will set you free. They won't!"

Lakoff pratar om hur den konservativa ideologin i USA modellerats efter metaforen om en strikt, patriarkalisk familj med den starka fadern. Liberalerna har däremot misslyckas med att skapa en retorisk "ram" byggd på idén om den goda, stödjande familjen.

Jag tvivlar på att Lakoff känner till det, men Sverige präglades ju under kanske 50 år av folkhemsmodellen, som Per Albin skapade just med metaforer om den goda familjen:

"Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andra, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ned och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytande av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och utarmade, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttna och utarmade, plundrare och utplundrade."
(ur riksdagsdebatten den 28 januari 1928 - inklämt i en diskussion om sockerpriser och riksdagsledamöternas lunchtider)

Lakoff erbjuder också några allmänna retoriska råd:

"It's very important to know that if you take someone else's words or ideas and negate them, even if you are against the ideas... you support the ideas by negating them." (---) "You can't just take their frame and say we are against it, because you support their frame."

Intervjun är i två delar: Left Out By Right Rhetoric och The Moral Imperative.
Permalänk | Kommentarer (0)

Här kommer ett experiment med tre enkla regler.

1. Alla som skriver till Kornet och ber att få tjugo kronor får det.
2. Alla som ber att få hundra kronor kan också få det - men bara om ni utgör färre än tjugo procent.
3. Om fler än tjugo procent ber att få 100 kronor, kommer ingen att få någonting.

Nu de dåliga nyheterna: tyvärr är detta bara ett tankeexperiment - jag kommer inte att skicka några pengar. Men hur skulle du göra om det vore på riktigt?

Hm. En rationell strategi vore förstås att satsa på att få 20 spänn. Om alla gör det, får alla sina stålar. Perfekt.

Hmm. Men eftersom alla andra också borde resonera så, finns det ju ett utrymme för dig att vara smart och sno åt dig mångdubbelt mer - utan att någon annan förlorar på det.

Hmmm. Men eftersom fler kanske resonerar likadant, finns ju en risk för att det blir för många som satsar på det högre beloppet. Men då får du ingenting, även om du satsar på det säkra, lägre beloppet. Så det mesta talar för att du borde satsa på det högre beloppet. Men å andra sidan... ja, hur skulle du göra?

Är det smart att vara girig? Är det smart att vara smart? Den senaste tiden har vi sett en ny girighet över hela världen. Eliter - inom business och politik - skaffar sig förmåner, bonusar och lönelyft bortom vad man trodde var möjligt.

Girighet är inte samma sak som stöld - att bryta sig in På Kornet och sno hela tävlingskassan. Girighet i praktiken handlar ofta om detta att man ser en chans att själv göra sig en hacka, utan att det verkar drabba någon annan. Utslaget per aktieägare betyder ett hundraprocentigt lönelyft för styrelseledamöterna förstås så gott som ingenting.

Kornets experiment verkar kanske egendomligt, men speglar faktiskt rätt många dilemman - samhälleliga såväl som vardagliga.

Som i bilkön, när frestelsen är stor att köra ut i filen för de som egentligen ska svänga av, blåsa förbi sådär en 75 bilar och så tränga sig tillbaka in där framme, precis innan avfarten. Men kön förvärras just av friktionen när de "smarta" tränger sig in; körde alla i lagom tempo i rätt fil skulle trafiken kunna flyta på.

Eller den hotade torsken. Inget land har intresse av att dra ner på fisket, om alla ändå tror att de andra kommer att sko sig (vi får ingenting och torsken torskar i alla fall). Så tar alla upp fisk - totalt sett, för mycket - en strategi som kan leda till att fisken försvinner helt.

Problemet brukar kallas "Fångarnas dilemma" och illustrerar hur girigheten - egenintresset - kan lura sig självt. De närmaste dagarna kommer Blind Höna att ha en liten serie om girighet.

Experimentet ovan har faktiskt utförts, för drygt 15 år sedan av tidningen Science 84. Läsarna fick riva en kupong ur tidningen, kryssa för tjugo eller hundra dollar, och skicka in.

Vad blev resultatet av experimentet då? Vad blir det nu? Om drygt en vecka får du veta. Och under tiden, fler notiser om girighet.

Imorgon: Minoritetsmissförståndet
Permalänk | Kommentarer (1)

... i tävlingen "Farliga böcker":

"Aha. Jag har sett den där skylten 'Man måste inte vara idiot för att jobba här, men det underlättar' på många andra arbetsplatser, men där har jag alltid tolkat den som ett skämt."

Vinnaren får av integritetsskäl vara anonym. Det får också de två tröstprismottagarna (varav åtminstone den ena också behöver lite tröst av andra skäl):

Dels följande hommage till Groucho Marx: "Om folk här är så pass korkade att de skulle kunna jobba med MIG, då vill jag DEFINITIVT INTE jobba här... "

Dels detta narcissistiska avslöjande: "Nej, jag använder dem bara för att finslipa solbrännan. Jag sätter mig i solen och låter strålarna reflektera på boksidorna upp i ansiktet. Därmed kan jag bli solbränd dubbelt så snabbt."

Tack till alla medverkande!
Permalänk | Kommentarer (0)

Jag skrev tidigare en del om de kognitiva semantikernas ideer om hur metaforer är centrala verktyg för vårt tänkande och vår bild av världen (och en följande notis).

För den som vill studera mer har Ralf Waldenström vid Helsingfors universitet har lagt ut material för en kurs om metaforer på nätet.

Länken via Gustav på Det perfekta tomrummet

(Övning: hitta metaforerna i ovanstående stycke och klassificera dem.)

Permalänk | Kommentarer (0)

Du känner till kvinnlig omskärelse - men inte hur tredje världens kvinnor drabbas av fistlar som följd av dålig förlossningsvård:

"After several days of labor without access to a doctor, the baby dies and the girl is left with a hole between her bladder, vagina and sometimes rectum. The result is that urine and sometimes feces drip constantly down her legs. In some cases, she is also left lame from nerve damage. (---)

In Nigeria, the Ministry of Women's Affairs estimates that some 800,000 women have unrepaired fistulas. In most countries, no one bothers to estimate the number of sufferers.

'These are the women most to be pitied in the world,' said Dr. Hamlin. 'They're alone in the world, ashamed of their injuries. For lepers, or AIDS victims, there are organizations that help. But nobody knows about these women or helps them'."

Nu är det helg, men på måndag tar jag reda på vilka svenska biståndsorganisationer som arbetar med det här problemet och vad de gör. Återkommer!

Under tiden, läs Nicholas Kristof i New York Times (varifrån citatet ovan är hämtat): Alone and ashamed - en av de mest upprörande och engagerande artiklarna jag läst på länge.

www.fistulahospital.org
Permalänk | Kommentarer (0)

"...de människor vi bygger åt, som ofta tillbringar hela dagarna i ett och samma användargränssnitt, plågas av en nivå på användbarhet som vi med avsikt har gjort till en skugga av vad den kunde vara."

Bra krönika av Peter Tallungs i ComputerSweden.
Permalänk | Kommentarer (0)

Vad betyder den där tatueringen egentligen? En rolig men möjligen inte sann notis hos Jonathon Delacour.

Permalänk | Kommentarer (0)

... på förslaget att göra en enklare mobiltelefon för äldre, och skriver i dagens DN (ännu en artikel från DN Kultur som inte lagts ut på nätet förrän efter några dagar):

"Han kunde ha låtit marknadsföringen besvara brevet: ... Det vore snudd på åldersdiskriminering att göra en särskild mobil för gamla. För övrigt skulle det förstöra den unga fräscha märkesprofilen. Sony Ericsson får inte bli ett fall för långvården.

Han kunde ha låtit produktutvecklingen svara så här: "Försök inte. Här på Sony Ericsson är det ingenjörerna som bestämmer... det är efterfrågan som ska anpassas till tekniken, inte tvärtom...

Vad jag inte hade väntat mig var det svar jag faktiskt fick."
(DN: Sven Lindqvist, vecka 20)

Vi har som regel att inte bry oss om utomståendes idéer, skriver bolagets juridiska avdelning. Nu förstår ni kanske varför Ericsson går så dåligt, konstaterar Lindqvist. Och varför de som bryter ryggen får ligga kvar tills något annat företag lanserar larmtelefonen.

Nog finns det telekomföretag som gärna vill stå till tjänst för åldrade och sjuka - eller i alla fall tjäna pengar på dem. Problemet är kanske att de knappast är intresserade av enkla lösningar. Cordelia Edvardson refererar i krönikan "Miss 3G kan inte ersätta en vårdande hand" en tidigare Brännpunktsartikel i SvD (inte heller den på nätet).

"It, bredband och mobila 3G-tjänster ger stora möjligheter att förbättra framtidens sjukvård, och dessutom ge den krisdrabbade telekomindustrin en viktig marknad, skriver experter på it och medicinsk teknik, stod det. (...)

Herrarnas dröm om den framtida sjukvården gör alldeles uppenbart den personliga, hudnära kontakten mellan patienten och vårdpersonalen, som är så dyr i drift, till en överloppsgärning. Systern, vårdbiträdet och även doktorn kan ersättas av it, bredband och mobila 3G-tjänster. Viktigt för denna, ack så önskvärda, utveckling är dock 'att vi bygger upp en infrastruktur i form av nätverk' (nej ? inte mänskliga ? elektroniska förstås) och datorer som når alla individer. Sedan kan mormor själv med hjälp av ?enkla sensorer eller apparater? avläsa och sända sitt blodtryck, blodsocker med mera till vårdcentralen. Mer avancerad information i bilder kan överföras mellan patient och vårdpersonal med hjälp av ?videolänk vid både fast och mobilt telefoni, främst 3G system?. Och, tror herrarna, ?med denna kommunikation kan patienten få information som stillar hans eller hennes oro.?

Så rart! En verklig human variant av ättestupan! Vi kan lugnt räkna med att mormor har avlidit, i ensamhet och ångest, innan hon har lärt sig de tekniska finesserna. Eller också tynar hon bort i brist på en hand som läggs på hennes panna, ögon som möter hennes blick. Det är liksom inte detsamma med en videolänk och 3G-systemet. Men det är så det kommer att bli, försäkrar herrarna med glad tillförsikt. Det gäller att skynda sig att dö, innan den sista distriktssköterskan har ersatts av Mr Bredband och/eller Ms 3G."

Jag erkänner att jag är kluven. Är mer teknik i vården ytterligare ett steg på den väg som är senlagd med goda föresatser, men som leder åt fanders? Ellerhandlar det om att använda tekniken för att göra det bästa av en dålig situation?
Permalänk | Kommentarer (0)

På Kornet och Blind Höna fyllde 18 månader i april, och kunde dessutom glädjas åt sina högsta läsarsiffror någonsin. Tack alla läsare!

Webbstatistik är som kvicksilver - rinner mellan fingrarna när man försöker greppa den. Enligt ett sätt att räkna hade Kornet drygt 4.000 unika besökare under månaden. Ett annat sätt säger 8.500 besök. Ett tredje mått är drygt 2.500 lästa sidor.

Man bör inte fästa sig för alltför hårt vid de exakta siffrorna; det finns många sätt att räkna och flera systematiska felkällor. Det intressanta är förändringen över tid (med samma mätmetod), och förutom förståeliga nedgångar under sommaren och kring jul ökar uppenbarligen skaran av läsare. Inte exponentiellt, men dock stadigt. Kanhända kan maj bli ytterligare en rekordmånad?

Permalänk | Kommentarer (0)

Anders Jacobsen hittade konstiga bokstäver på Coca-cola-flaskorna i London, och undrade varifrån flaskorna kom. Att identifiera tecknen som georgiska var inte svårt. Mer imponerande var hur Colin kunde hitta adress och telefon till Coca-Cola-fabriken i Tbilisi.

Men mest intressant är ändå de vidare tankarna som detta väckte. Vad betyder det för miljön att läsk tydligen kan fraktas 3500 kilometer och ändå tydligen säljas med vinst? Hur fungerar parallellimporten inom EU? (Hela serien kan läsas från den första notisen.)

I sådana här fall infrias kanske något av löftet med bloggningen: ett globalt samtal, frivilliga insatser av enskilda intresserade, gemensam nytta. Dessutom är det roligt när utgångspunkten för forskningsresan är konkret och lokal: varifrån kommer den här flaskan som säljs i mitt snabbköp?

Det är en av nätets stora fördelar, att det faktiskt blivit möjligt att ta reda på det.

Permalänk | Kommentarer (0)

Ännu en kvalificerad röst bland webbloggarna är blog@stefangeens.com. Om du inte läser den redan: gör det! Relativt få men genomarbetade notiser av en bloggare med bred och spännande bakgrund. Ofta ett med ett perspektiv på Sverige snett från sidan: de senaste två, mycket läsvärda notiserna handlar om varför "neuro" skulle vara bättre än "euro" och om Sourze vs webbloggar.

Permalänk | Kommentarer (0)

Ruth Halldén recenserar "Att förhandla med de döda" - Margaret Atwoods bok om att skriva - i DN.

Halldén skulle vilja läsa mer om Atwoods egen uppväxt i norra Quebec. Hon kunde kanske påpekat att Atwood frikostigt använder sin uppväxt som material i både "Kattöga" (som kom 1988) och den tidiga "Upp till ytan" ("Surfacing"), som kom redan 1972 (på svenska 1979).

Huvudintrigerna i de båda böckerna är olika, men de använder samma miljö, samma familjehistoria, samma känsloregister hos flickan som tillbringar en stor del av sin uppväxt i ödemarken. De båda kvinnliga huvudpersonerna har också liknande drag: yrkeskarriären som illustratör, förhållandet med teckningsläraren, och så vidare.
Dessutom återanvänder "Kattöga" lustigt nog några scener nästan ordagrant från den tidigare boken; som middagarna med familjen Smeath efter söndagsskolan, utflykten till bangården, versen om "pork and beans, the musical fruit".

Flera av Atwoods böcker har tydliga släktskap med varandra. Den i Sverige inte så kända "Oraklet" ("Lady oracle") kan mycket väl ses som en tvilling till "Den blinde mördaren". Men "Oraklet" är komedi medan "Den blinde mördaren" är en tragedi. Och att förhandla med de döda - det beskriver rätt väl vad huvudpersonen i "Upp till ytan" gör.

Och för några dagar sedan kom Atwoods senaste roman: Oryx and Crake, en dystopisk framtidsvision som enligt förhandsrecensionerna har ett släktskap med "Tjänarinnans berättelse".

För mig är Atwood en av de riktigt, riktigt stora. Hon har en röntgenblick i klass med Tolstojs, med vilken hon ser igenom lager efter lager av motiv och känslor. Men hon komponerar sina böcker bättre; de bästa är som malströmmar där man först åker runt i stora, långsamma, vida cirklar, för att sedan obönhörligt och allt snabbare sugas mot ett centrum, ett svart hål som fullständigt drar ner en. Det blir till att gå till bokhandeln illa kvickt.

Permalänk | Kommentarer (0)

Gott fika, men lokalen var en aning bullrig (det verkar som kaffe-maskinen inte var igång när vi rekade lokalen).
Ett trettiotal personer - varav några syns på bilden - kom och lyssnade på frukostseminariet om dåliga datasystem som arbetsmiljöproblem.

Om du inte kunde komma, men är intresserad av begrepp som "kognitiv ergonomi", eller har fler tankar om arbetsmiljö och datasystem, och vad man göra åt det, skicka mig ett mejl.

Om två veckor - tisdagen den 27 maj - håller Tommy Sundström ett nytt frukostseminarium (i en annan lokal!), om 24-timmarsmyndigheten. Hör gärna av dig redan nu, om du vill komma.

Permalänk | Kommentarer (0)

För ett drygt år sedan - den 16 april 2002 - skrev jag På Kornet, i artikeln "Hur annonserna inte fungerar":

Slumpmodellen har gjort det fåfängt att först läsa färdigt det jag vill av nyheter och artiklar, och sedan försöka gå tillbaka. Även om jag återvänder till den artikel där jag såg budskapet, har som regel en ny annons slumpats in.

I sin Alertbox häromdagen (5 maj 2003) skriver Jakob Nielsen och Don Norman om "Making web advertisments work":

"Many a time we've been working on a site and noticed an interesting, relevant advertisement. So, we make a mental note to return and follow up on the ad. Oops, we can't. When we go back, there is a different advertisement..."

På Kornet, 2002:

Slumpmodellen har inte tagit hänsyn till, att en viktig egenskap hos annonser (likväl som artiklar) är att de är stabila: att man faktiskt kan gå tillbaka till dem och läsa dem igen. Annonsen jag läste i morgontidningen kan jag på kvällen visa för min fru. Eller plocka fram dagen därpå. Köpbeslut kan diskuteras och fattas.

Norman/Nielsen Alertbox, 2003:

"When we go back, there is a different advertisement, breaking one of the oldest principles of interaction design: stability. (---) Notice what happens when you read a newspaper. You turn the pages, following a story, and your eye happens upon an advertisement you?re interested in. Most likely, you'll keep reading the news story, but make a mental note to go back to the ad. When you do, guess what? The ad is still there."

På Kornet, 2002:

Istället tar man till allt grövre och grövre artilleri. Pop-up-annonser lägger sig över sidan i särskilda fönster. Andra annonser sväller ut och täcker den sida man vill läsa ... vilket irriterar besökarna ännu mer.

Norman/Nielsen Alertbox, 2003:

"most current Web advertising approaches are aimed at taking what doesn't work and making it ever bigger and more annoying, continuously fighting user behavior."

På Kornet, 2002:

En tredje möjlighet vore att låta en enkel lista över de annonser som jag ser medan jag går runt på sajten ackumuleras på en strategisk plats - ett begränsat personligt annonsindex, således. När jag känner att jag läst färdigt, kan jag välja om jag vill gå vidare till någon av annonserna.

Norman/Nielsen Alertbox, 2003:

"Why not make it possible for users to review ads after they rotate off the screen? If every site that featured rotating, dynamically generated ads simply offered a button at the ad location -- 'view last 10 ads here'."

"Hur annonserna inte fungerar" innehåller ytterligare tre möjliga ideer, som Nielsen/Norman inte tar upp.
Permalänk | Kommentarer (0)

Japp, det är den årliga International Procol Harum day igen, och Procol Harum har just (i går) avslutat turnen på amerikanska östkusten med en spelning i New York.

Från ett live-framträdande som bandet gjorde för några dagar sedan på NY-stationen Q104.3 kan du ladda ner tre låtar i mp3-format: Conquistador, A blink of an eye, och A whiter shade of pale (som släpptes just den 12 maj 1967).

Och läs Washington Times utmärkta recension av nya albumet "The well's on fire".

(Bilden från konserten i Lewisham i mars i år. Klicka för att se en större version.)

Permalänk | Kommentarer (0)

... eller ett thrillermanus:

"...den kritiska sommaren 1918 bildades på Lenins initiativ en fond på 50 miljoner rubel i utländska valutor och ädelstenar. De vita arméerna hade segrande trängt fram i Sydryssland och Lenin tänkte sig möjligheten av ett sammanbrott för sovjetväldet. I ett sådant fall skulle pengarna användas för finansiering av en fortsatt bolsjevikpropaganda och för ett återupprättande av sovjetmakten. Skatten fördelades på fem separata paket och utanpå vart och ett skrevs namnet på en bolsjevikledare. (...)

När Stalin efter Lenins död 1924 övertog ledningen av partiet erhöll han också dispositionsrätten över den hemliga fonden. Stalin ändrade några namn på paketen och strök bland annat ut sin fiende Trotskij. Ett paket skickade han 1924 till Stockholm, där det deponerades i ett bankvalv. 1926 och 1927 skickades ytterligare tre paket bort från Kreml (...) till Berlin. Nycklarna till alla dessa depositioner hade Stalin i förvar, och endast han kände till det lösenord som var nödvändigt för utlämnandet.
("Ur "Stalin - uppbyggaren" av Christian Windecke, Sthlm 1945)

Hunnen så långt börjar det killa i magen på läsaren: tänk om skatten finns kvar än idag? Tänk om den paranoide diktatorn aldrig vågade ge lösenorden vidare till någon, och tog dem med sig i graven?

Man ser framför sig ett paket inslaget i ett gulnat, sönderfallande exemplar av Pravda, med oljiga hampsnören, längst in i SE-bankens valv. Vad skulle innehållet vara värt idag? Vad skulle man göra med det? Dela ut det till det arbetande folket som ersättning för pensionspengarna som spekulerats bort på börsen? Eller starta en fond för ättlingarna till offren för Stalins terror? ... men så ser man att Windecke några rader längre ner dessvärre skriver att "Skatten har för länge sedan återgått till Moskva."

Fast tänk om han hade fel? Tänk om paketet blev kvar? Och säg att någon som grävt i kommunistpartiets gamla arkiv hittar uppgifter om det? Säg att det hämtades ut ur banken men av något skäl inte kunde lämna Stockholm, utan gömdes - och glömdes? Skumma krafter försöker få tag på det; men en svensk slavist kommer dem på spåren... (Hmm, vem skulle passa i huvudrollen?)

Uppdatering: Bengt har (i november 2004) faktiskt skapat en hel (nästan) roman genom att köra inlägget ovan i en mixer tillsammans med Dan Browns "Da Vinci-koden" ... läs "Do a Technic Dive!", full med interna skämt och obskyra referenser!


Permalänk | Kommentarer (1)

Är det Iraks förre diktator som talar på bandet - eller någon annan? Och de andra banden, är det al Qaida-ledarens röst, eller är det en imitatör?

Det är inte så lätt att veta. Rösten är ett av kroppens mest komplicerade organ. Inte ens ett röstspektrogram, som det ovan, är något pålitligt fingeravtryck av rösten (Gissa vad där sägs? Ledtråd: de mörka, lodräta områdena är vokaler).

Men ändå finns det ju röstkonstnärer som tycks kunna härma andras röster med förbluffande exakthet. Hur bär de sig åt? Och hur nära ligger de egentligen? Det doktorerar min släkting Elisabeth Zetterholm idag på vid Lunds universitet med avhandlingen "Voice imitations: A phonetic study of perceptual illusion and acoustic success".

Elisabeth har jämfört flera svenska imitatörer för att se hur flexibel rösten är, och hur nära en professionell imitatör kommer en mål-röst, genom att mäta till exempel stavelselängd och grundtonsförlopp. Hon har också låtit olika imitatörer härma samma målröst, för att se om de använder samma tekniker och typiska drag, eller om det finns flera sätt att härma Carl Bildt.

Men tyvärr har hon alltså varken haft Saddam eller Usama bin-Laden i försökslabbet.

Bilden här ovan då? Den visar en svensk imitatör som som säger "Jag tror nämligen att framöver kommer dom...". (Du hade det på tungan, eller hur?)

Grattis Elisabeth!

Permalänk | Kommentarer (0)

På mediekritik.nu visas i inlägget "Rohypnol eller dataspel - vilket är värst? hur "vinkeln" för en nyhet förändras, från den lokala morgontidningen till rikskvällstidningen.

Två drogade ungdomar som attackerat oskyldiga med en yxa, blev till slut i Expressen rollspelare (de hade i själva verket spelat tv-spel), medan drogerna bara nämns i förbigående (se kommentarerna under inlägget).

Länk via Mitt liv som skeptiker, som också har egna kommentarer i Hur man gör en nyhet:

Så skulden läggs givetvis på dataspel och/eller rollspel istället. Det blir ju så mycket enklare på det viset. Det är ju främmande för de äldre, och nyheten blir ju smaskigare. Lösnummerförsäljningen ökar och alla är glada. Sensmoralen att man inte bör blanda alkohol, droger och vapen är för länge sedan utslängd genom fönstret.

Permalänk | Kommentarer (0)

Efter artikeln "Måste vi underkasta oss omänskliga datasystem?"
har jag fått flera intressanta samtal och mejl om dåligt anpassade webbplatser, datasystem och program. Det här har väckt fler frågor, och gett några insikter, som jag gärna vill dela med mig av.

På tisdag - den 13 maj - pratar jag om "Det höga priset för dåliga datasystem - och vad man kan göra åt det" på ett frukostseminarium i Stockholm.

Tommy Sundström och jag höll en serie frukostseminarier häromåret, och vi har fått frågan upprepade gånger om vi inte ska köra igång igen. Det gör vi nu; slår det väl ut blir det här det första i en ny serie från Helt enkelt AB, som är vår nya plattform.

Platsen är Coffehouse by George, mellan Hötorgshusen, och tiden 8.00. Frukostseminariet i sig kostar inget, men du måste köpa fika.

Anmäl dig så fort som bara möjligt med mejl till frukost@heltenkelt.se. Men snabba dig, antalet platser är begränsat.

Permalänk | Kommentarer (0)

Paul Krugmans kolumn "Matters of Emphasis" i New York Times 29/4 bör helst läsas i sin helhet. Här är dock några utdrag:

"'We were not lying,' a Bush administration official told ABC News. 'But it was just a matter of emphasis.' The official was referring to the way the administration hyped the threat that Saddam Hussein posed to the United States. According to the ABC report, the real reason for the war was that the administration 'wanted to make a statement'. And why Iraq? 'Officials acknowledge that Saddam had all the requirements to make him, from their standpoint, the perfect target.'"

Noam Chomsky uttrycker samma slutsats i en intervju i ZNet:

" (...) [In September 2002] the administration released its National Security Strategy, sending many shudders around the world, including the US foreign policy elite. The Strategy has many precedents, but does break new ground: for the first time in the post-war world, a powerful state announced, loud and clear, that it intends to rule the world by force, forever, crushing any potential challenge it might perceive. This is often called in the press a doctrine of 'pre-emptive war.' That is crucially wrong; it goes vastly beyond pre-emption. Sometimes it is called more accurately a doctrine of 'preventive war.' That too understates the doctrine. No military threat, however remote, need be 'prevented'; challenges can be concocted at will, and may not involve any threat other than 'defiance' (...)

When a doctrine is announced, some action must be taken to demonstrate that it is seriously intended, so that it can become a new 'norm in international relations,' as commentators will soberly explain. What is needed is a war with an 'exemplary quality,' Harvard Middle East historian Roger Owen pointed out, discussing the reasons for the attack on Iraq. The exemplary action teaches a lesson that others must heed, or else.

Why Iraq? The experimental subject must have several important qualities. It must be defenseless, and it must be important; there's no point illustrating the doctrine by invading Burundi. Iraq qualified perfectly in both respects." ZNet: Noam Chomsky Interviewed (13/4 2003)

Krugman ställer fler frågor:

"One wonders whether most of the public will ever learn that the original case for war has turned out to be false. In fact, my guess is that most Americans believe that we have found W.M.D.'s. Each potential find gets blaring coverage on TV; how many people catch the later announcement - if it is ever announced - that it was a false alarm? It's a pattern of misinformation that recapitulates the way the war was sold in the first place. Each administration charge against Iraq received prominent coverage; the subsequent debunking did not.

Some strange things certainly happened. For example, in September Mr. Bush cited an International Atomic Energy Agency report that he said showed that Saddam was only months from having nuclear weapons. 'I don't know what more evidence we need,' he said. In fact, the report said no such thing - and for a few hours the lead story on MSNBC's Web site bore the headline 'White House: Bush Misstated Report on Iraq.' Then the story vanished - not just from the top of the page, but from the site. "

Slutligen:

"...why is our compassion so selective? (---) [C]onsider one of America's first major postwar acts of diplomacy: blocking a plan to send U.N. peacekeepers to Ivory Coast (a former French colony) to enforce a truce in a vicious civil war. The U.S. complains that it will cost too much. And that must be true - we wouldn't let innocent people die just to spite the French, would we?

Permalänk | Kommentarer (2)