Gustav på Det perfekta tomrummet har en hel del material och länkar kring bristen på säkerhet vid Los Alamos, insamlade under lång tid.

Permalänk | Kommentarer (0)

USA har återupptagit produktionen av de verksamma delarna för kärnvapen, meddelar det amerikanska energiministeriet.

"The United States has regained the capability to make nuclear weapons for the first time in 14 years and has restarted production of plutonium parts for bombs, the Energy Department said Tuesday. (---)

Under a Bush administration plan, the Energy Department is beginning limited production of plutonium parts for the stockpile of nuclear weapons and will begin laying plans for a new factory that could produce components for hundreds of weapons each year."
Källa: LA Times: After 'Decline,' U.S. Again Capable of Making Nuclear Arms

En intressant detalj, med tanke på påståendena före kriget om hur snabbt och enkelt Irak skulle kunna skaffa sig kärnvapen, är att det för världens största ekonomi tar två årtionden att få total kapacitet:

"Although the United States built its first nuclear bomb in a matter of a few years during World War II, the effort to restart component production is going to take about two decades." (min markering)

Vad man nu gjort är en ny "pit" - ett ihåligt klot av plutonium, omgivet av vanliga sprängämnen som när de utlöses pressar ihop sfären och sätter igång kärnreaktionen - till en W 88-stridsspets för en Trident-missil. Detta har tagit åtta år, enligt talesmän för Los Alamos National Laboratory.

"The announcement marks an important symbolic and operational milestone in rebuilding the nation's nuclear weapons complex" skriver LA Times. Sannerligen. Det har en tid stått klart att president Bush ser kärnvapen som en reguljär del av landets arsenal, och sänkt tröskeln för hur de ska kunna användas. (Se Blind Höna: Bush och bomben.)
Permalänk | Kommentarer (0)

Om du bara läser Blind Höna kanske du missat den nya På Kornet-artikeln om krånglande datorer i sjukvården. Gör inte det.

Permalänk | Kommentarer (0)

Jag brukar inte bry mig om alla "vi klassificerar dig"-sidor ("Vilken Star Wars-figur är du?") som dyker upp på nätet. Men Peter på Nätkratur gjorde mig uppmärksam på BBCs test "What kind of thinker are you?" och av någon anledning provade jag.

Resultat: jag är en "linguistic thinker", vilket väl inte är så tokigt med tanke på att jag hade VG på den senaste tentan i lingvistik.

Som karriärförslag ger BBC "Journalist, Librarian, Salesperson, Proof-reader, Translator, Poet, Lyricist", och eftersom jag verkat som fem av dessa sju (om man räknar informationsarkitekt som en sorts bibliotekarie, vilket många gör) antar jag att jag hamnat hyfsat rätt i livet. Kvar att bocka av: poet - med eller utan ackompanjemang.

Men vad skulle jag då göra sen? BBC hävdar också att "Other Linguistic Thinkers include William Shakespeare, Sylvia Plath, Anne Frank". Det som framför allt förenar dessa tre är ju att alla är döda. Kanske bäst att försöka skjuta på diktskrivandet så länge som möjligt. Jag undrar förresten hur Will et consortes kunde göra BBCs test - en hinsides internetuppkoppling kanske?

Testet är en del av en rätt snygg sajt om Leonardo da Vinci.

Permalänk | Kommentarer (0)

Flera bloggare lägger ut listor på favoritböcker eller böcker de läser just nu. Johan och Linnea har nyligen gjort det, likaså Torgny, och Erik har både en lista både på vad han läser just nu och vad han läst tidigare.

Frågan är om det är klokt. Inser ni de potentiella konsekvenserna?

För någon tid sedan hörde den stora kvällstidningen av sig och bad mig komma till ett möte. Det visade sig - efter lite hemlighetsmakeri - att de behövde hjälp till ett projekt för att utveckla nya tjänster (och system för att ta betalt för dem) till tidningens sajt.

Så detta var alltså en sorts anställningsintervju. Men männen från kvällstidningen var inte särskilt angelägna om att undersöka mina erfarenheter från liknande projekt. De bad inte om referenser. Lön var inte heller något de tog upp annat än i förbigående. Nej, den tunga frågan, som de så småningom klämde fram med var följande:

"Ehh ... vi har ju läst en hel del på din hemsida ... och förstått att du läser rätt mycket böcker och så ... så vi undrar ... om du tror att du skulle kunna jobba med folk på den här arbetsplatsen?"

Jag blev nog rätt överraskad. Till de mer sanningsenliga saker jag brukar skriva på min cv hör att jag har väldigt lätt att samarbeta med nästan alla. I huvudet försökte jag snabbt gå igenom om jag skrivit något särskilt ofördelaktigt just om tidningen ifråga - utan att komma på något.

Jag försökte i alla fall framhålla att jag tog alla jobb professionellt. Och att även om jag kanske inte var så road av Expedition Robinson själv, kunde jag inte tänka mig att det skulle vara ett problem; jag har jobbat åt regeringen i flera år, trots att jag inte gillar allt vad Göran Persson säger heller.

Men frågan kom tillbaka under intervjun. Tror du att du skulle kunna jobba med folk här?

Så småningom visade det sig att man valde en annan person för jobbet. Jag måste erkänna att jag inte vet om det var något annat som fällde avgörandet: min skattesmäll från 1999 eller någon jag stött mig med ... men faktum kvarstod; det tyngsta de ville fråga mig om var om jag som bokläsare - möjligen ett noa-ord för "intellektuell" - kunde funka i deras miljö. (Kanske var det klokt av dem - jag kanske inte skulle stått ut, jag kanske hade "gone postal", som den amerikanska termen lyder.)

Så se upp. Böcker är farligare än man tror. Som en liten guide till olämplig läsning har jag i alla fall försökt hitta alla böcker jag nämnt på Blind Höna från starten till och med första kvartalet i år. Här är alltså, som det brukar heta på kvällstidningsspråk, HELA LISTAN:
(Not: än så länge går dessa länkar till Blind Hönas gamla arkiv).

• V S Naipaul: Ett hus åt Mr. Biswas
• Arthur Koestler: Natt kl 12 på dagen
• Astrid Lindgren: Mio min mio
• Sven Lindqvist: Utrota varenda jävel
• Fredrik Lindström: Världens dåligaste språk
• Donald Norman: The design of everyday things
• Douglas Adams: Liftarens guide till galaxen
• Douglas Adams & John Lloyd: The (deeper) meaning of Liff
• Arkadij och Boris Strugatskij: Picknick vid vägkanten
• Mark C. Baker: The Atoms of Language
• Frederick Brooks: The Mythical Man Month
• François Cavanna: Sången från stäppen
• Anatoli Kuznetsov: Babij Jar
• Mark Crispin Miller: The Bush Dyslexicon
• Richard Saul Wurzman: Information Anxiety
• Eyvind Johnsson: Strändernas svall
• Isaac Asimov: Stiftelsen
• Sven Lindqvist: Nu dog du - bombernas århundrade
• Ray Jackendoff: The Foundations of Language
• Tore Janson: Språken och historien
• Jonas Söderström: Att skriva för webb är att skriva för publik
• Göran Segeholm: Den ofrivillige fotografen
• Bibeln
• Nationalencyklopedins ordbok
• Paul Davies: How to build a time machine
• Sven Lindqvist: Hemmaresan
• Eugene Burdick och Harvey Wheeler: Fail-Safe
• Antony Beevor: Stalingrad
• Donald Norman: Emotional Design
• Russel Hoban: Riddley Walker
• Ursula K LeGuin: Övärlden

PS: Så här i efterhand har jag försökt hitta ett bra svar - a la "MADs avsnoppande svar på dumma frågor", om någon minns den - på den där frågan. Vad man kunde ha sagt, om man varit kvicktänkt? Så jag utlyser härmed en tävling: skicka ditt förslag till mig: bästa förslag vinner en bok. För säkerhets skulle garanterar jag vinnarens anonymitet.
Permalänk | Kommentarer (1)

Det finns ett särskilt skäl att användbarhetsmänniskor och interaktions-
designers får hjärtklappning när vi läser orden "mjukvaruutvecklare GUI" och "strålkniv" i samma platsannons (se notisen "Skulle du äta där?"). Skälet heter Therac-25.

Mellan juni 1985 och januari 1987 utsattes sex patienter i USA och Kanada, som skulle behandlas med svaga stråldoser mot olika typer av cancer, för stråldoser som var många tusen gånger för höga. Fyra av dem dog.

Olyckorna orskades av en kombination av dålig systemdesign och ett dåligt gränssnitt hos styrsystemet i den medicinska acceleratorn Therac-25.

Kortfattat uppstod problemen om en van operatör lärt sig arbeta tillräckligt snabbt vid den terminal, som man styrde maskinen med. Då kopplades under vissa förhållanden en nödvändig dämpnings-mekanism bort. Maskinen skickade ut okontrollerade höga stråldoser; så höga att patienterna omedelbart fick svåra brännskador. Av strålskyddsskäl fanns patienterna inte i samma rum som operatörerna; i ett par fall kunde operatörerna inte ens höra att de förtvivlade patienterna skrek på hjälp. Samtidigt indikerade inte kontrollpanelen vad maskinen gjorde - den visade eventuellt ett felmeddelande ("Malfunction 54") och/eller att bara en låg stråldos skickats ut.

En grundläggande beskrivningen av Therac-olyckorna har gjordes 1993 av Nancy Levenson och Clark Turner: An Investigation of the Therac-25 Accidents. En något uppdaterad version i pdf-format finns att hitta på Nancy Levensson sajt; hon är numera professor i "Aeronautics and Astronautics" på MIT men arbetar framför allt med mjukvarusäkerhet. Vill du ha snabbversionen kan du läsa en mycket kort redogörelse för problemen - troligen ett elevarbete.

De yttersta orsakerna till misstagen var flera: dålig dokumentation, dålig ledning, med mera. Ett konkret skäl var också att styrsystemet återanvände kod från en tidigare, betydligt enklare version av apparaten.

En mening ur Levesons och Clarks utredning som ekar obehagligt är denna: "It is still a common belief that any good engineer can build software, regardless of whether he or she is trained in state-of-the-art software-engineering procedures."

Mitt post scriptum: It is still a common belief that any good engineer can build user interfaces, regardless of whether he or she is trained in state-of-the-art interaction design, information architecture or usability techniques. (Det antas fortfarande att vilken duktig programmerare som helst kan bygga gränssnitt, oavsett om han eller hon har utbildning i moderna tekniker för interaktionsdesign, informationsarkitektur eller användbarhet.)

Permalänk | Kommentarer (0)

"Vi söker en kock. Du ska ha minst 5 års erfarenhet av att konstruera spisar och stekhällar..."

Otroligt? På första sidan i DNs platsbilaga i torsdags (24/4) söker ett alldeles respektabelt medicinteknikföretag en "Mjukvaruutvecklare GUI och Win2000".

Den de söker ska "arbeta med systemering och utveckling av programvaran till den PC som ingår i styrsystemet för Leksell Gamma Knife," står det. Men "tyngdpunkten kommer att ligga på design av det grafiska gränssnittet och hantering av säkerhetskritisk data." (felstavning i originalet)

För detta söker man inte en gränsnittsdesigner eller kognitionsvetare eller MDI-specialist... utan utan en programmerare. Det väsentliga kravet är minst 5 års erfarenhet av utveckling med C++, meriterande är erfarenhet av objektorienterad analys och design och datakommunikation.

Att utforma gränssnitt är inte samma sak som att hacka koden som ska stötta detta gränssnitt. Att se till att karossen kan skruvas ihop med chassit är inte samma sak som att ge bilen ett snyggt (och människoanpassat, och aerodynamiskt) yttre.

Det står visserligen också i annonsen att den sökande "har erfarenhet av utveckling av användargränssnitt för medicinsk utrustning eller processindustri". (Hm, vården har förstås blivit allt mer industriell så det är klart att det kan duga.) Men det är ett allmänt krav, som inte preciseras så, som man preciserat erfarenhet av ett visst programspråk.

Att utforma gränssnitt är en egen kompetens. Det finns relevanta utbildningar, i interaktionsdesign, i kognitionsvetenskap, i människa-dator-interaktion, med mera. Den kompetens som borde ha efterfrågats borde ha handlat om till exempel erfarenhet av användartester eller att skriva användningsfall.

Desto märkligare är att man samtidigt också söker bland annat en industridesigner. Denne ska, framhåller man, "ansvara för, och skapa förutsättningar för, en långsiktig uppbyggnad av Elektas varumärke".
Det är alltså tydligt att man ser den yttre designen som viktig för varumärket.

Man har uppenbarligen inte förstått, att även gränssnittet är viktigt för "varumärket", det vill säga vad användarna tycker om produkten. Och förmodligen viktigare i längden. Om gränsnittet är dåligt kommer användarna att reta sig på det i åratal.

Men man får vad man frågar efter. En utvecklare som ägnat de senast fem åren åt att arbeta med C++ är inte en bra gränsnittsdesigner.

Den lunchrestaurang som söker en spiskonstruktör för att utforma det Gastronomiska Utspisnings-Interfacet (GUI) får en person som möjligen kan sätta ihop något av färdiga halvfabrikat. Detsamma med medicinteknikföretaget.

Permalänk | Kommentarer (1)

Efter att sångerskan Natalie Maines kritiserade Bush har "arga fans arrangerat offentlig krossning av Dixie Chicks-skivor". Så skrev DN igår 24 april, (Kulturdelen sid 4).

Arga fans, bara sådär? Inte precis. Paul Krugman konstaterade i New York Times att protesterna organiserades av radiokanalen Clear Channel, som kontrollerar mer än 1200 radiostationer över hela USA och mer och mer dominerar den amerikanska etern. Varför gör de så?

"Experienced Bushologists let out a collective "Aha!" when Clear Channel was revealed to be behind the pro-war rallies, because the company's top management has a history with George W. Bush. The vice chairman of Clear Channel is Tom Hicks (...)
When Mr. Bush was governor of Texas, Mr. Hicks was chairman of the University of Texas Investment Management Company, called Utimco, and Clear Channel's chairman, Lowry Mays, was on its board.
Under Mr. Hicks, Utimco placed much of the university's endowment under the management of companies with strong Republican Party or Bush family ties. In 1998 Mr. Hicks purchased the Texas Rangers in a deal that made Mr. Bush a multimillionaire.

There's something happening here. What it is ain't exactly clear, but a good guess is that we're now seeing the next stage in the evolution of a new American oligarchy. As Jonathan Chait has written in The New Republic, in the Bush administration 'government and business have melded into one big us'."
(Paul Krugman: Channels of Influence, NYT 25/3)

Permalänk | Kommentarer (0)

Häromdagen refererade jag Sven Lindqvist om aboriginernas konst. Idag dyker samma ämne upp i en artikel i New York Times:

"'Less than 20 years ago 'you could barely give it away,' said Tim Klingender, director of Sotheby's Aboriginal art department in Sydney. 'People just didn't take art made by Aboriginal painters seriously.'

'But at our sales in July,' he said, 'we'll have people from all over the world bidding hundreds of thousands of dollars for art you could have bought for hundreds in the 1970's. We're estimating a total sale value of more than $3 million.'"
New York Times 24/4: "In Australia, Modern Aboriginal Art is a Hot Commodity" (gratis men kräver registrering)

Sven Lindqvist skrev:

"Ja, de infödda som hade förlorat sin mark till vita bosättare
Men som fått bo kvar som obetalda statare och lantarbetare
Tills de blev ivägkörda när rancherna mekaniserades på 1970-talet,
Dessa samma infödingar
Kunde nu tio-tjugu år senare
Bara måla en liten tavla av marken som de ville ha tillbaka
Så tjänade de tillräckligt med pengar för att köpa hela ranchen.
Hade världen blivit galen?
Och vems var felet?
Var det inte på museet alltihop hade börjat?"
Museum, mod och moral (direktlänk till textversionen)

Permalänk | Kommentarer (0)

Det finns inget instrument som (för mig) ligger närmare den mänskliga rösten i uttryckskraft, än det armeniska blåsinstrumentet duduk.

Det har en ton som är otroligt rik på känslor; den kan gråta, viska, andas, skrika; smeka som en fjäder eller skära som en kniv.

På den här sidan kan du lyssna till eller ladda ner några mp3-smakprov med duduk. Lyssna på Djivan Gasparyans "A cool wind is blowing" eller Komitas "Sourp".

Komitas är den armeniske nationalkompositören som förlorade förståndet av att bevittna de massakrer som startade den 24 april 1915. Idag är därför dagen då armenier minns de upp till 1,5 miljoner armenier som dödades i detta 1900-talets första folkmord.

Folkmordet på armenierna har en egendomlig förmåga att glömmas bort, och så återupptäckas vart tionde år så där. Se till exempel Samantha Powers bok "A Problem from Hell: America and the Age of Genocide" (Basic Books), som för ett par veckor sedan recenserades i SvD: "Folkmord ingen prioriterad fråga i USA". (På amazon.com finns också recensioner och utdrag ur boken, som även handlar om folkmorden i Rwanda och de "etniska rensningarna" i det forna Jugoslavien.)

Men vill man hellre lyssna än läsa, rekommenderar jag att du botaniserar bland Richard Hagopians inspelningar på amazon.com eller Djivan Gasparyans skivor (också på amazon).

Den som framför allt lyft fram duduken på senare tid är Peter Gabriel, som - om jag minns rätt - just fick höra Gasparyan, blev fast och valde "A cool wind is blowing" som inledande tema för skivan "Passion" - musik som användes i Martin Scorseses film "The last temptation of Christ". Duduken har sedan också hörts tilll exempel i soundtracket till "Gladiator".

Och ikväll kan man höra Peter Gabriel live, på Globen i Stockholm.

Permalänk | Kommentarer (0)

Oj! Sven Lindqvists webbplats, www.svenlindqvist.net har äntligen uppdaterats och fixats till.

Under lång tid led den av fel som bland annat gjorde att Mac-användare inte kunde komma åt innehållet. Nu verkar det funka. Tyvärr använder sajten fortfarande frames, dock.

Även några nya artiklar har lagts in. Missa inte artikeln om Museum, mod och moral (direktlänk till textversionen):

"1951 bevisade den store antropologen Strehlow att de inföddas konst var underlägsen därför att de såg allting ovanifrån, vilket begränsade konstnärens syn och hindrade honom från att se fritt och klart. Befrielsens dag kom inte förrän den vite mannen visade sina färgbilder för de infödda. Dessa lärde sig då att det finns en horisont. De lärde sig måla akvarell nästan lika bra som en europé. (---)

1964 kom det en bok om Gammal och Ny Aboriginkonst, som visade att den Nya Aboriginkonsten var gjord av vita australier som lät sig inspireras av de svarta och därigenom åstadkom verk som var de svartas oändligt överlägsna. Det är bara vita konstnärer, med sin vidare kulturella bakgrund, som förmår förvalta arvet från aboriginerna och förvandla deras mönster och myter till modern konst.

I det läget krävde det stort mod att hänga ett verk av en svart konstnär sida vid sida med ett verk av en vit. Det innebar ju ett underförstått påstående att konstverken vore på något sätt likvärdiga. (---)

Det australiensiska borgerskapet betraktade sitt nationalmuseum som en konstens helgedom. Och där, bland de stora, erkända mästerverken,
Hängde nu vad de alltid hade betraktat som negerklotter,
Eller på sin höjd som billiga kuriositeter och turistsouvenirer.
Och nu skulle det plötsligt beundras som konst!
Och utslagna fyllon som borde köras bort från parkbänkarna
Lyftes nu plötsligt fram som stora konstnärer."

(SL:s senaste artikel finns dock inte där, men dock på DN.se - ett dagboksblad i DN Kultur 7 april.)

Eftersom dagens På Kornet-artikel utgår från Sven Lindqvists "Lägenheter på Verkstadsgolvet" från 70-talet, bör jag ju uppmärksamma att man på sajten kan klicka sig fram till ett kort utdrag ur boken. (Eller lura frames och gå direkt på utdraget med den här adressen.)
Permalänk | Kommentarer (0)

På tur att spelas in i ny version av Hollywood: "Casablanca" - med Ben Affleck i stället för Humphrey Bogart och Jennifer Lopez som ersättare för Ingrid Bergman.

Den som blir upprörd över detta kan protestera genom att underteckna uppropet
"Stop Them Before They Film Again" på www.petitiononline.com

"Om det finns en typiskt amerikansk konstform, är det imitationen?" frågade jag i notisen Hollywood gör om "Solaris" också! i höstas.

Permalänk | Kommentarer (0)

Jag avlyssnade två personer på tunnelbanan. "Nej," sa den ene och lät trött men samtidigt bestämd. "Vi har inte tid att testa det nya systemet nu. Vi klarar inte det. Det får bli som det blir, vi får ha det som det är tills det är dags att göra om det igen, om en fem år."

Jag rös. Fem år för användare med ett system som inte är testat. Vad kan det tänkas kosta i bortfall i produktivitet? I psykiska belastningar på användarna?

Jag tycker att jag sista månaderna hört talas om allt fler datasystem med svåra brister. Många av Sydkrafts abonnenter får skyhöga elräkningar på grund av felaktigt affärssystem. Orimliga väntetider hos arbetslöshetskassan Alfa; orsak nytt datasystem. Pensionärer får inte pension - datafel hos riksförsäkringsverket.

Ny artikel På Kornet idag: Måste vi underkasta oss omänskliga datasystem?

Permalänk | Kommentarer (0)

• Margit Sandemos "Sagan om Isfolket" har kommit ut med 47 delar.
• I spelet Hitman 2 är du en klonad lönnmördare - klon nr 47, nämligen.
• I "Ombytta roller" konstaterar de elaka bröderna Duke att de skött firman i 47 år innan Dan Akroyd togs in som direktör.
• Ett otrevligt par tränger sig före Jerry Seinfeld och Elaine i brödbutiken och nappar åt sig kölapp nummer 47.

(Se för övrigt "Det ska vi fira" från Blind Höna, vecka 47, 2002.).
Permalänk | Kommentarer (1)

Små svarta hundar får inte gå åt höger i bussen. Större vita hundar får gå åt vänster i bussen.

(Det är inte lätt att göra entydiga symboler när folk som jag envisas med att tolka dem illvilligt.)

Permalänk | Kommentarer (0)

Ursula K LeGuins tre första berättelser om trollkarlen Sparvhök - Trollkarlen från Övärlden, Gravkamrarna i Atuan, Den yttersta stranden - finns nu äntligen i nytryck på svenska (se den här Blind Höna-notisen). Finns att köpa - ett, tu, tre - från SF-bokhandeln.

Permalänk | Kommentarer (0)

För en förtjusande text om hur uppfinningsrika barn kan vara när föräldrar inte hämmar dem - till exempel för att de sover - se Niklas Johanssons
historia om Emmy på enkelriktat.com.

Permalänk | Kommentarer (0)

Visst är det väl ungefär det här man skulle önskat att George Bush sagt till världen om terrorismen och om Irak?

"Today is an occasion for the world to reflect upon and draw lessons from these terrible events. It is a day for recognizing that demonizing others lays foundations for a dark cycle of hatred. Transcending this venomous pattern requires painful introspection about the past and wise determination to forge a new future based on truth and reconciliation."

Statsmannamässigt, storsint, självrannsakande. "Painful introspection about the past" - kanske ett erkännande om att USA finansierat Al Quaida och försett Irak med kemiska vapen?

Jo, orden har också utgått från George Bushs presidentkansli. Men inte med anledning av världen idag, utan om arvet efter ungturkarnas folkmord på armenier 1914-15. Så här låter början på uttalandet:

"Today, we commemorate an appalling tragedy of the 20th century, the massacre of as many as 1.5 million Armenians through forced exile and murder at the end of the Ottoman Empire. These horrific killings left wounds that remain painful for people in Armenia, in Turkey, and around the world. I join the Armenian community in America and across the globe in mourning this horrendous loss of life."
(24 april 2002)

Trots att det först verkar vara rätt starka formuleringar, protesterade armenier i USA kraftigt - därför att Bush noggrant undvek att kalla massakrerna för "genocide", folkmord.

För många är det en djup skymf. Historiker är ense om att den väldokumenterade slakten på armenier bör betecknas som folkmord. Men Turkiet har aldrig officiellt erkänt vad som hände, och en vildsint historierevisionism i landet försöker till och med hävda att någon utrotning aldrig ägt rum.

Och Turkiet har varit en strategiskt alltför värdefull allierad för USA. Så Bush (likväl som Clinton före honom) har gett vika för kraftiga turkiska påtryckningar - enligt en BBC-dokumentär hotade den (förra) turkiska regeringen med att kasta ut de amerikanska militärbaserna om armenierna gavs plats i den amerikanska folkmordslagstiftningen. (EU-parlamentet beslöt redan 1987 att kräva att Turkiet före inträde i EU måste erkänna och ta på sig ansvaret för folkmordet.)

"Sadly, today again we witnessed the continuation of this Administration's policy of complicity in the Turkish Government's denial the Armenian Genocide," kommenterade en företrädare för den armenisk-amerikanska nationalkommittén Bushs tal.

"While we appreciate the President taking the time to offer remarks on this solemn occasion (...) we were particularly disappointed by the President's use of terms such as 'venomous patterns' and 'the dark cycle of hatred' - which cloud the clear-cut moral issues at stake in Turkey's genocide denials - at a time when he has called for 'moral clarity' in the conduct of our foreign affairs."

Men är det ändå inte dags att - som Bush verkar säga - stryka ett streck över det där, och gå vidare? Det var ju ändå snart 100 år sedan?

För armenierna är förintelsen fortfarande ett öppet sår. Inga "Nürnberg-rättegångar" har hållits, inga skadestånd har utbetalats, armenier har inte kunnat återvända till sitt gamla hemland i östra Turkiet. Och ovanpå det, förnekandet.

De som förnekar den judiska förintelsen brännmärks med rätta. Varför har de som förnekar 1900-talets första folkmord belönats med partnerskap och bistånd?

Rättvisa är en svår sak. Inga armenier tror att de ska få tillbaka sina städer och byar. Och de som beordrade och utförde folkmorden är givetvis också döda sedan länge.

Men de flesta känner nog att en liten aning mer rättvisa är nödvändigt, innan man kan gå vidare. Inte glömma och gå vidare - men minnas och gå vidare.
Permalänk | Kommentarer (0)

Tidigare i år undrade Thorvald på förvetet hur själva vinterkräket - det som orsakar vinterkräksjukan - egentligen ser ut.

Om du går till förvetet kan du se mitt förslag.

Permalänk | Kommentarer (0)

George Lakoffs text (se notisen nedan) finns faktiskt online, för den som kan vara intresserad:

http://philosophy.uoregon.edu/metaphor/lakoff-l.htm

De här metaforforskarna är knepiga. Ibland när man läser om deras rön blir man genuint överraskad: "oj, att vi verkligen konsekvent använder just begrepp från det här området när vi pratar om det där? Det har jag aldrig tänkt på ..." men sen ibland förefaller allt vara helt platt och självklart.

Permalänk | Kommentarer (0)

För att legitimera kriget talar man om det i cost/benefit-termer, påpekade Lakoff - se notisen nedan. Men hur skulle en analys av kostnader kunna se ut?

För den första krigsinsatsen har Bush begärt 75 miljarder dollar - 640 miljarder kronor - från kongressen. Hur mycket är det?

Tja, ett sätt är att utgå från de uppskattningsvis tio miljoner människor som den 15 februari protesterade mot kriget. Enbart denna första krigsbudget skulle ha räckt till att ge alla tio miljonerna 64.000 kronor var, rakt i handen.

Föreställ dig vad man kunde ha uppnått med de pengarna. Varje demonstrant kunde ha tagit en månad ledigt från jobbet. Varenda demonstrant kunde köpt en flygbiljett till Irak (och gett resebranschen istället för militärindustrin ett fantastiskt globalt uppsving). Tio miljoner människor hade kunnat fylla Baghdads gator - en resning som Saddams regim säkerligen inte hade kunnat hejda.

Och ändå skulle varje demonstrant ha haft tusentals kronor att ge ut för att förbättra sjukhus, köpa mediciner, skolor, skydda museer. Och gott om pengar för att betala fler vapeninspektörer från FN, eller för att muta irakiska byråkrater att berätta om några massförstörelsevapen faktiskt fanns nedgrävda någonstans.

Kanske hade tio miljoner inte varit nödvändigt. Kanske skulle det räckt med en miljon människor - var och en med 640.000 kronor till sitt förfogande.

Kanske är detta bara en meningslös räkneövning om alternativnytta. Men den visar ändå tydligt vilka nästan ofattbart stora summor ett krig kostar. Och då är kostnader för återuppbyggnad eller mänskligt lidande inte alls medräknade.

Kanske skulle en sådan invasion ha blivit mer hjärtligt mottagen av irakierna. Det får vi förstås aldrig veta. Kanske är det bara en naiv dröm.

Men när människomassor blir tillräckligt stora blir de som tidvattenvågor, och till och med ärrade bödlar förstår att det är hopplöst att stå emot. I Estland, i Tjeckoslovakien, i Bukarest, i Belgrad, vid Berlinmuren hände det.

Så, på ett plan tycker jag ändå inte att ett sådant förslag är så verklighetsfrämmande.

Permalänk | Kommentarer (0)

Jag har i tidigare notiser skrivit om krigets metaforer: i första hand som medvetna retoriska grepp för att påverka läsarna i en viss riktning.

Men en del så kallade kognitiva semantiker menar att metaforer är ett mycket mer grundläggande sätt för oss människor att organisera vårt tänkande. De pekar på hur även de "vardagliga" bilderna i språket inte är slumpmässiga utan bildar tydliga mönster eller modeller, som vi använder för att hantera verkligheten. Ilska är t.ex. en het vätska - man kan "koka över", "explodera" av den och så vidare. Livet är en vandring - vi "väljer väg" i livet, "går vilse", hamnar i en återvändsgränd, "går in i väggen", till slut har det kanske "gått bra" för oss, sen "går vi bort".

Vårt sätt att tänka och resonera styrs av sådana modeller, menar de. En av fältets förgrundsfigurer, George Lakoff skrev redan efter Gulfkriget för tio år sedan artikeln "Metaphor and war. The metaphor system used to justify war in the Gulf" (vilken jag upptäckte bara häromdagen).

Lakoff ser metaforen "Krig är politik fortsatt med andra medel" (myntad av militärstrategen Clausewitz) som central. Eftersom ett annat system av metaforer säger oss att "politik är affärer", bildas tillsammans en tankesfär som jämställer krig med normala och vardagliga mänskliga aktiviteter som affärer och politik. Tillsammans medger de en annan metafor: "kriget är en cost/benefit-analys", som i sin tur associerar till nyktra, ekonomiska kalkyler, pålitlighet, noggrannhet, ansvar; en bild som förstärks av ytterligare ett antal metaforer.

Med sådana metaforer distansieras vi från kriget som dödande och lemlästning, från blod och sönderbrända kroppar, sorgen hos fäder och mödrar som förlorar sina barn, från lidandets verklighet. Moraliska aspekter har ingen plats i det nätverk av bilder som vi använder för att beskriva verkligheten.

En annan metafor är "Staten är en person" . Även om den metaforen verkar oskyldig på ytan, döljer den också alla de vanliga människor, som kan drabbas av ett krig. "Aftonbladet inne i Saddams stad" skrev den stora kvällstidningen om Bagdad på löpsedeln. Fast det bor ju fem miljoner till där.

Lakoffs arikel publizerades i "Thirty years of linguistic evolution" (1992, redaktör Martin Pütz). I sin helhet finns hans teorier bland annat i "Metaphors we live by" (1980) och "Philosophy in the flesh" (1999) - båda tillsammans med Mark Johnsson.

Permalänk | Kommentarer (0)

"De bilder ni ser på teve visas om och om igen för att ge en uppseende-
väckande effekt."

Så sa - på ett ungefär - en del skeptiker om det första, emblematiska störtandet av Saddam-statyn i Bagdad. Sannolikt var det influgna paramilitära styrkor i USAs sold som rev den och inte Bagdad-bor, menar de (se notisen "Propaganda?").

Men nu var det USAs försvarsminister Rumsfeldt som gjorde uttalandet ovan. Hans syfte var att påskina att plundringen i Irak inte var särskilt stor. "Det är samma bilder av några människor som går ut ur en byggnad med en vas," fortsatte han (DN 13 april). Att "samma bilder om och om igen" visats av statyfällningen irriterade honom naturligtvis mindre.

Bilder är aldrig bara bilder. De redigeras och passar in i ett mönster av antydda eller redan färdiga tolkningar. Även om satsen "USAs influgna milis rev statyn" är sann, betyder det förstås inte att satsen "Verkliga Bagdadbor älskar fortfarande Saddam" därmed också blir sann. Kanske var de bara inte fullt så entusiastiska över USA-invasionen som männen som lät den amerikanska stridsvagnen dra omkull statyn. Kanske höll de sig bara inomhus av (befogad) rädsla för upphetsade unga män med automatvapen.

I morgon (den 15 april) analyseras DNs och Svenskans bilder från Irakkriget vid en öppen föreläsning på Konstvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. Professor Margareta Rossholm Lagerlöf och forskningsassistent Anna Tellgren ska tala om hur Irakkriget iscensätts i tidningarnas bildmaterial. Klockan 18-20, hörsal 8, hus D, södra husen, Frescati. Det har förutsättningar för att bli intressant.

Permalänk | Kommentarer (0)

När uppskattningsvis tio miljoner människor protesterade mot kriget den 15 februari låg också de marina metaforerna nära. En miljon människor - som i London och Rom - ser knappast ut som ett demonstrationståg längre, utan som en flodvåg, en tidvattenvåg av människor som väller fram.

Amerikanska metal-bandet System of a Down satte ihop bilder från demonstrationerna världen runt till sin video "Boom" - se panelen ovan.

Även om inte metal är vad jag normalt lyssnar på är det en stark låt med starka bilder. Och det känns onekligen som en stil mer passande för världsläget än "We shall overcome". Finns att se på bandets sajt.

System of a Down är Serj Tankian, Daron Malakian, Shavo Odadjian och John Dolmayan - fyra killar från Los Angeles, med ett tungt politiskt engagemang; och ja, de råkar vara armenier.

Permalänk | Kommentarer (0)

När stora samhällsförändringar sker, brukar de marina metaforerna tas fram. "Saddam Husseins regim är ett sjunkande skepp; rädda er men ni kan", manade Rumsfeldt de irakiska soldaterna när de amerikanska trupperna började närma sig Bagdad.
"Det är som en fördämning sprängts", sade en radioreporter när plundringen började på Bagdads gator.

Jag kan inte höra metaforen "sjunkande skepp" utan att tänka på "Vågen" av världens (troligen) främste marinmålare: Ivan Konstantinovitj Ajvazovskij (eller Aivasovski eller Ayvazovsky - namnformerna varierar). Fast egentligen kunde han lika gärna kallas Hovhannes Aivasian, vilket han 1817 föddes som i en armenisk familj i hamnstaden Feodosia på Krim (i nuvarande Ukraina).

Redan tidigt visade han sig vara ett geni på att avbilda havet: i stiltje eller i storm, i sol eller månljus, med olja, krita eller blyerts. Krusningar, ljusets spel, himlens speglingar, solen i kanonröken som sveper in skeppen på bataljmålningarna - allt behärskade han till fulländning. (Däremot var han en riktig klåpare i att måla människor. Hans enstaka porträtt av amiraler, och historiska bilder av Pusjkin, är skrattretande.)

Han hade en talang - och han förstod att utnyttja den till fullo. Under andra halvan av 1800-talet var han en internationell konstkändis, med utställningar på många håll i Europa (han besökte även Sverige - ett bevarat porträtt av honom togs hos fotografen Selma Jacobsson på Fredsgatan 15 i Stockholm).

Totalt gjorde han flera tusen målningar. Det tog honom som regel bara några dagar att få ihop ytterligare ett hamnsceneri eller en solnedgång över havet. Han gav folk vad de ville ha (och fast den illusoriska briljansen är stark, är en del av hans verk kanske på gränsen till vad vi idag skulle kalla hötorgskonst).

Men "Vågen", som han målade mot slutet av sitt liv, 72 år gammal, är allt annat än hötorgskonst. När den ställdes ut i Paris 1889 belönades Ajvazovskij med Hederslegionen.

Klicka på bilden här ovan så får du se en större version av bilden. Relativt sett, alltså - originalet är mer än fem meter brett och över tre meter högt. Femton kvadratmeter - den skulle inte få plats i mitt vardagsrum ens om jag hängde den i taket.

Kraften i bilden, i det formatet, är sådan att den fullständigt tar andan ur en. Senast jag såg den var i september 2000 när Ryska muséet i Petersburg öppnade en stor Ajvazovskij-utsällning. Den festliga invigningen kom av sig, eftersom ubåten Kursk just gått till botten av Ishavet med man och allt. Många ryssar stod stilla framför "Vågen", länge.

Vad som fascinerar mig djupt är att "Vågen" (och Ajvazovskijs andra verk) målades långt innan det fanns kameror som kunde fånga havet i storm. Ajvazovskij kunde inte, i sin studio, jämföra med färgfotografier eller se filmbilder av stormigt hav för att se hur skummet kastas i luften, hur färgen spelar över vågdalar och vågtoppar. Allt måste han ha registrerat och memorerat, för att sedan plocka fram det under många långa timmar i ateljen.

Titta på den stora "Vågen" hur skummet formar ett sorts rutnät på vågen till höger om skeppet. Hur visste han?

Idag blir man ofta imponerad av hur väl rinnande vatten och vattenytor återges i datoranimerade filmer och bilder (till exempel i filmer som Ice Age eller The Perfect Storm). Men vad som idag kräver kombinationer av hundratals programmerare, datorer, special effects-artister, särskilda vattentankar och så vidare, fixade en enda kille, med en pensel i handen, alldeles själv för drygt hundra år sedan.

Ofta kallas Ajvazovskij ryss - men han var armenier, och en källa till stolthet armenier emellan. "Armenien har måhända ingen marin (=flotta), men vi har världens störste marinmålare," är ett typiskt armeniskt skämt.

Ajvazovskij dog år 1900, fjorton år innan turkarnas massakrer kulminerade och runt en miljon armenier mördades. Och idag är det svensk premiär på "Ararat" - en film om folkmordet av Atom Egoyan, en annan märklig och unik armenisk bildskapare. Se trailern, kolla filmbolagets info, eller den armeniska aktivist-sajten www.ararat-the-movie.com.

Det kommer mer om Armenien under de närmaste dagarna på Blind Höna.

Permalänk | Kommentarer (1)

Två utmärkta kommentarer till kriget i Guardian. Författaren Julian Barnes skriver om gåtan Blais (som jag gjorde 21 mars) och om det assymmetriska kriget:

"The return of British bodies has been given full-scale TV coverage: the Union-Jacked coffin, the saluting Prince Andrew, the waggling kilts of soldiers escorting the hearse of their fallen comrades. Then each dead soldier's face comes up on screen, sometimes in a blurry home colour print, with listing of wife, fiancee, children: it thuds on the emotions. But Iraqi soldiers? They're just dead. The Guardian told us in useful detail how the British Army breaks bad news to families. What happens in Iraq? Who tells whom? Does news even get through? Do you just wait for your 18-year-old conscript son to come home or not to come home? Do you get the few bits that remain after he has been pulverised by our bold new armaments? There aren't many equivalences around in this war, but you can be sure that the equivalence of grief exists. Here come the widow-makers, goes the cry as our tanks advance. Here too come the unwitting recruiters for al-Qaida."
Julian Barnes: This war was not worth a child's finger (The Guardian, 11/4 2003)

Dramatikern David Hare skriver också om "equivalence", och om hur kriget startades av politiker som själva smet undan krigstjänst i Vietnam, när det var aktuellt för dem. Men framför allt lysande om det nya politiska landskapet:

"It appears that something so profound is happening in the world that none of us is yet able to grasp it. How can we consider and speak to the possibility that America is deliberately declaring that the only criterion of power shall now be power itself? (---)

George Bush is a born-again Christian and a recovering alcoholic. I see in him the uncontrollable anger of the alcoholic, once directed at himself, sluiced away every night into his bloodstream and out into the gutter, now, tragically, directed, via his amazingly aggressive, amazingly triumphant body language, on to whatever poor soul comes into his sights.

The intention to destroy the credibility of the United Nations, and its right to help try and defuse situations of danger to life, is not a byproduct of recent American policy. It is its very purpose. Bush chose Iraq not because it would make sense, but because it wouldn't. He did it, in short, because he could. No better reason than that. "Because I can, I will." The thinness of the justification for this war is, in fact, its very point. As is the arbitrariness of the target. The proliferation of other named targets - Syria, North Korea, maybe Burma, why not China? - adds, in Bush's eyes, only to the deliciousness of the game.

Caught, significantly, chuckling and laughing before a supposedly serious press conference about enemy losses and American advances, Bush comes to represent the man flexing private muscles for no other reason than the feral pleasure of the flex. What is being asserted today is the right to assert, to go in with absolutely no gameplan for how you will get out. Did the Bush administration deliberately omit to put any aid to Afghanistan in its current budget plans? Or, worse, did it simply forget?

Tonight in Jerusalem, next to the Garden of Gethsemane, under cover of war, while the world is not looking, Jewish fundamentalists are moving into an armed apartment block on land which belongs to the Palestinians; in the White House, Christian fundamentalists dream of moving on to murder and mayhem in countries beyond count; and on the stony hillsides of Pakistan and Afghanistan, Muslim fundamentalists dream of moving on to murder and mayhem in countries beyond count. The trade union of international politicians exercises an ever more Stalinist grip, moving countries and armies to wars they do not want. Only the people say no."
David Hare: Don't look for a reason (Guardian 12/4 2003)

Permalänk | Kommentarer (0)

Statyn av Saddam faller i Bagdad - men var det en verklig resning av Bagdadborna, eller ett lyckat PR-event av de amerikanska trupperna?

Indymedia har perspektivbilder från rondellen med statyn (inklusive en länk till en skarpare bild). De rapporterar att rondellen hade spärrats av av amerikanska stridsvagnar, och hävdar att de cirka 150 personer som rev ner statyn sannolikt var medlemmar ur en irakisk exilgrupp som flugits in i Irak för några dagar sedan.

"The up close action video of the statue being destroyed is broadcast around the world as proof of a massive uprising. Still photos grabbed off of Reuters show a long-shot view of Fardus Square... it's empty save for the U.S. Marines, the International Press, and a small handful of Iraqis. There are no more than 200 people in the square at best. The Marines have the square sealed off and guarded by tanks. (...) The entire event is being hailed as an equivalent of the Berlin Wall falling... but even a quick glance of the long-shot photo shows something more akin to a carefully constructed media event tailored for the television cameras.

The pro-American Iraqis involved were members of Ahmed Chalabi's Free Iraqi Forces... recently flown into Iraq by the Pentagon. Chalabi is a Washington favorite to head the new government."

För drygt tretton år sedan - i december 1989 - började revolten mot Rumäniens diktator Ceaucescu när massmedia kunde visa bilder från den lilla staden Timisoara, där diktatorns polis sades ha utfört en massaker. Gräsliga bilder på döda kroppar skickades ut i tv.

Jag trodde på bilderna - fast jag någonstans i bakhuvudet tyckte det var konstigt att alla bilder visade samma tre-fyra kroppar, i ett starkt tillstånd av förruttnelse.

Efter Ceaucescu störtats kom det fram att massakern i Timisoara var rent påhittad. Liken, som grävts upp på kyrkogården, var kvarlevorna efter människor som dött en naturlig död. Men bilderna startade revolten.

Nå, Ceaucescu var en diktator och det var skönt att han försvann. Saddam var en diktator och det är skönt att han försvinner. Men jag lovade mig själv för mer än tio år sedan att vara mer kritisk mot vad jag såg i tv. Men det är lätt att glömma sådant.
Permalänk | Kommentarer (0)

Kraftigt snöfall i Stockholm igen och jag måste rätta mig själv om staräurar.

Innebörden är ju att det kommer sju riktiga bakslag efter det att staren siktats första gången. (Sen övervintrar nog en del starar, men vad sjutton.)

Hur kunde jag glömma det?

Permalänk | Kommentarer (0)

För en visualisering av kostnaderna för kriget, i relation till andra kostnader, se sidan Operation Iraqi Liberation.

Fler siffror om kriget i Toronto Star (rulla ner sidan en bit).

PS: En av de första notiser jag skrev på Blind Höna - i slutet av 2001 - handlade om skillnaden mellan en miljon och en miljard. Jag får fortfarande en hel del besök till den notisen från sökmotorer.

Permalänk | Kommentarer (0)

Idag får man naturligtvis glädjas med irakierna och kurderna.

Jo, kriget var fortfarande orättfärdigt.
Men diktaturen faller, och priset för kriget blev sannolikt förhållandevis lågt (fast vi vet väldigt lite om offren för bombkriget).

Det är väl lite för tidigt att summera. Men man kan ändå känna lättnad. USAs militära vågspel gick hem (förmodligen). Det kunde ha gått mycket värre, både för koalitionens soldater och för det irakiska folket.

Bör vi protestera om Bush åter ställer sig över folkrättten och drar ut på nya fälttåg? Javisst.

Idag är det dags för glädje. I morgon börjar det svåra igen - för irakierna, för USA, för resten av världen.

Permalänk | Kommentarer (0)

Vad vi egentligen ser i spamish är, så vitt jag föstår, kriget mellan spammarna och mejlserverägarna.

Mejlserverägare gillar inte spammare och vil gärna stänga ute dem (min hotar med böter på många tiotusentals kronor om jag skulle göra't). De använder ett filterprogram som försöker se om för många brev är identiskt lika.

Spammarna, i sin tur, låter ett program strö in några unika, rent slumpmässiga rader av bokstäver i varje mejl, för att mass-breven ska undgå upptäckt.

Först verkar spammarna bara ha hävt in en lång rad slumpmässiga bokstäver, som elulvvunumvnwbhuesskdbyfmcsheiqbftturenvdswrdpi. Men den typen av "ord" är ju så avvikande (utom möjligen i mohikanska eller grönländska), att man lätt kan låta filtret reagera på det också.

Nästa steg tycks ha varit att spammarna strödde in mellanslag i sin slumprad också: "kbava bni p afhn b knya blbzh flructiu exxpbkhx" ser ju lite mer ut som språk. Förmodligen har något filterprogram lyckats känna igen även sådan "text".

Nästa steg från spammarna verkar därför ha varit att utgå från några riktiga (engelska) ord, som "percent significance", och så systematiskt byta någon bokstav i varje ord. Mitt mejl hade rubriken "perchnt significawce" och nästa på sändlistan fick säkert mejlet "percint significanxe". Sånt är ännu lite svårare för filtren att detektera, eftersom det faktiskt skulle kunna vara felstavning av legitima mejl.

Kanske kan filtren identifiera även detta nu; lustigt nog verkar mejl på spamish nästan ha upphört att komma kort efter att notisen lagts ut. Men det kan ju också bero på att spammarna insett att det är lite korkat att tro att jag ens ska öppna ett mejl med rubriker som "prznt liier".

Språket michif, som nämns i notisen nedan, är faktiskt ett verkligt språk, hur bisarrt det än verkar. Syldaviska och graeliska är däremot påhittade.

Graeliska är ett språk ur Agaton Sax-böckerna - det talas framför allt av de storskurkar som Sax måste kämpa emot. Ett språk som bara kan användas för gräl och förbannelser, tror i alla fall Jan Anward (se länken). Men det är inte riktigt sant - i en bok som Anward nog inte läst (Agaton Sax och Vita Möss-mysteriet) förekommer den graeliska gamla folkvisan

"Tahollen, hollen, hollen.
ehollen, tallen, tallen
hollen eh!"

vilket ju betyder

"Kung Tah hade ett rostigt svärd, rostigt svärd, rostigt svärd,
rostigare än all rost i vår värd.
tänk vilken gammal rost!"

Slutligen ska jag bara tillägga att Gustav Holmberg från Det perfekta tomrummet, som den historiker han är, vid blogmiddagen i mars påpekade att det kanske var synd att alla spam bara slängs. Något borde kanske sparas så man senare kan följa hur spam såg ut i början av 2000-talet, till exempel.

Permalänk | Kommentarer (0)

På sista tiden har jag fått en hel del mejl på spamish - ett språk som lingvister hittills till stor del ignorerat.

Bland annat därför,
är det mesta kring spamish ännu höljt i dunkel. Vi vet ännu inget säkert om uttal, grammatik, vilken språkfamiljen det tillhör - knappt ens var det talas.

Ett preliminärt lexikon över spamish har dock just börjat sammanställas. Hittills vet vi att "smole toorknob sgq rjc ckdcmz" betyder "Interest Rates are at their lowest point in 40 years". "Smght wrelk" står för "order prescription medications online".

"Iate semret" tycks vara en hälsningsfras, "Hey hows work been lately?", medan "Woyld dnsh" verkar kunna uttydas som "Order confirmation". "Testraint cvke ughnvghu" har innebörden "hormone replacement therapy".

Man ser genast att spamish är mycket olikt både svenska och engelska. Men å andra sidan verkar det ha lånat in en del engelska ord. Ordet "significawce" verkar vara ett inlånat "significance" med den ovanliga ljudförändringen n > w.

De flesta mejl på spamish kommer också från personer med namn som Isaac Arthur, Angelica Coffey eller Wendell Cox. Och en del mejl är huvudsaligen på engelska, men med några ord eller fraser på spamish, som "jd uzvipizc no kidding we have it".

Det verkar som avsändarna strör in glosor från spamish för att höja sin status - precis som svenskar idag kryddar sitt språk med engelska glosor ("fucking ultracool pannkaka det här"). I så fall verkar spamish vara ett högstatus- eller mode-språk på uppgång i den miljö där det möter engelsktalare.

Det pekar ju på att spamish hör hemma i något flerspråkigt engelsktalande område. Men vilket?

Enligt en teori är spamish ett hittills okänt keltiskt språk, och skulle då höra hemma någonstans på Brittiska öarna. Kanske är det släkt med släkt med graeliskan: en del har sett likheter mellan kända graeliska satser som "Unddha ghallach y shannoch" och spamish "tinse rield eaqd" eller "knya blbzh flructiu". En vanlig uppfattning är dock att graeliska bara kan uttrycka förolämpningar. Spamish verkar nästan bara kunna användas för att sälja saker.

Å andra sidan tycks en del ord på spamish vara mycket långa: ett exempel är "elulvvunumvnw-
bhuesskdbyfmcsheiqbftturenvdswrdpi", vilket uppenbarligen betyder "she wanted to do it". Det verkar peka på att spamish är ett så kallat polysyntetiskt språk.

Typiskt för sådana språk är just att verben är väldigt långa, eftersom en massa information om en handling byggs ihop med verbet: subjektet (she), objektet (it), men gärna också diverse omständigheter som vilja, grad av frivillighet (wanted to), vem man talar till och så vidare. (Ett välkänt exempel är ju mohikanska "washakotya'tawitsherahetkvhta'se", vilket ungefär betyder "han gjorde hennes kläder fula".)

Många indianspråk i Nordamerika är polysyntetiska; spamish skulle alltså kunna ha sitt ursprung i USA. Kanske är spamish ett blandspråk som michif, som blandar franska och cree: Moñ frayr pi ma soeur ki mówewak kókom sa gallet - Min bror och min syster åt farmors havrekakor. Men polysyntetiska språk finns också i Australien, där det ju också talas engelska.

Några har även velat se likheter mellan syldaviska och spamish: satser som "en nsocödrugt lapzszrazdzeu kzöenig u zgaf se nez" ("kungen slog honom med spiran på näsan") har onekligen en viss likhet med "kbava bni p afhn b knya blbzh flructiu exxpbkhx". Men det sista ordet, med "xx", verkar peka på maltesiska (ett språk som har inslag från två olika håll - italienska och arabiska), det enda kända språk som dubbeltecknar x.

Teorierna är alltså många. Men den största frågan är ändå: varför fortsätter detta folk att skicka meddelanden på sitt märkliga språk som ingen kan tolka?

Permalänk | Kommentarer (0)

Jag har hävdat att opinionen mot kriget inte är anti-amerikansk. Den är i mycket högre grad anti-Bush (Ett exempel är Margaret Atwoods artikel "A letter to America" (i The Globe and mail, 28/3).

Men så hittade jag till slut lite äkta, good-old anti-amerikanism. Var? Förstås i brittiska, solitt konservativa The Times:

"You would not expect British commanders to criticise their allies publicly, but troops who have witnessed Americans at close quarters in this war are baffled at their approach to Iraqi civilians. (---)

One captain in the Royal Marines, watching a US unit monitor a checkpoint, said: 'The Americans are still behaving like invaders, not liberators. They behave as if they hate these people.'

Indeed, many American troops speak as though they do. You often hear them describe 'Eye-rakis' in disparaging language. One US officer in charge of delivering humanitarian aid earlier this week likened the crush of people waiting to get hold of food and water to a pack of stray dogs. (---)

British commanders are appalled at how the Americans pulverise anything from afar before daring to set foot out of their armoured vehicles.

This was no better illustrated than in the first skirmish of the land war, where the American 15th Marine Expeditionary Unit was handed what should have been the easy capture of the seaport of Umm Qasr. Royal Marine officers watched incredulously as their US compatriots bombed and shelled the town for five days.

There is no doubt that the experience of nearly 30 years policing Ulster has taught British forces that the only way to root out gunmen is to patrol on foot, searching house by house. They did this in Bosnia, in Sierra Leone and Afghanistan.

The rhetoric of US soldiers is often provocative. When an American colonel was asked by The Times what the role of the Fifth Corps would be, he replied: 'We are going in there, we are going to root out the bad guys and kill them.'

His men, grouped around him, grunted, whooped and punched the air as if they were watching a football match.

A British officer who saw this exchange shook his head and walked away, saying: 'We are working from a different script but you won’t get anyone in Whitehall to admit it.'”
The Times, 2/4 2003: America brings Darth Vader to the desert
(Times kräver registrering).

Den aristokratiske, vidsynte britten mot råa amerikanska tölpar i spetsen för obildade tonårssoldater. En alltför välkänd stereotyp, etablerad av årtiondens James Bond-filmer och annan populärkultur.

Enligt en besläktad stereotyp borde förstås den lågutbildade, fattiga arbetarklassen i USA stödja kriget. Utan perspektiv och utblick borde de falla pladask för den primitiva patriotiska retoriken.

Men att tro att folk är dummare än man tror är dummare än man tror, som Tage Danielsson sa. James Doran, också reporter på The Times, reste Greyhound-buss från New York till Pittsburgh, och talade med passagerarna. Alla utom en var emot kriget:

"The famous coaches with their bounding dog logo have become a mode of transport reserved for people who can neither afford a big gas-guzzling sports utility vehicle nor the $150 for a flight on even the cheapest of budget airlines. (---)

Hearing a discussion about the war, the dozen passengers aboard the stuffy bus look up from their newspapers or open dozing eyes, hopeful for a distraction from the stench of the chemical lavatory.

None of them likes the idea of war — and none understands why the US is engaged in conflict in Iraq at all.

Hilda Navarro, 70, agrees: “I would like to tell George Bush: ‘Stop it! Right now!’ ” (---) The three passengers have seen many wars during their lives as immigrants in America, each one fought by their sons and daughters. “You don’t get Bush and his family going over there,” George says.

Ruel Stewart, 60, from Handsworth in Birmingham, was a paratrooper before emigrating to the US. “I don’t think Mr Bush has any right to go around the world telling people how to behave in their own backyard. As for that Mr Blair — he is just a lapdog.”

Cassandra Fitzpatrick, 34, and her sister, Yolanda Smith, 17, are keen to join the argument. “I’m from Panama, and boy, we’ve seen it all before, when they went to get Noriega. They took their time looking for him, killing people. Seems to me they should have knocked on the door where they was mailing the cheques to, right?” (---) We are living day by day. All the billions of dollars on the bombs and reconstructing Iraq. There’s people here in Jersey need food and houses. What about reconstructing America?” Cassandra gets a little round of applause as the back of the bus turns into an episode of the Ricki Lake Show.

“My feelings towards the war is I hate it,” Sheila says. “Me, too,” Benjy agrees. “We want peace.” She worries about the Iraqi people. “Why is my country bombing these poor people? They are more poor than people here, and we bomb them. It is terrible.”

Times 31/3 2003: Why is my country bombing these poor people?

Permalänk | Kommentarer (0)

Kraftigt snöfall i Stockholm på förmiddagen, ljuvlig vårsol på eftermiddagen. Det är sånt som på gotländska kallas staräur.

Äur är samma ord som i yrväder eller yrsnö; star är staren, fågeln. Innebörden är att det alltid kommer sju oväder, sju riktiga bakslag, innan det blir vår på riktigt och man kan höra staren sjunga.

Permalänk | Kommentarer (0)

Generallöjtnant William S. Wallace, V Corps commander i Irak, sa i förra veckan att "the enemy we're fighting is different from the one we war-gamed against".

Kanske, för när US Army i ett krigsspel i fjol möttes av "okonventionell" taktik gjorde man om spelet:

"En amerikansk marinkårsofficer som spelade Saddam i ett övningsscenario sänkte den amerikanska flottan och vann. Ingen lärde sig något av det - han blev beordrad att inte göra om det.

Marinkårsofficeren Paul Van Riper överraskade den amerikanska sidan genom att inte spela efter USAs förutsättningar:

"'You're going to have to use cellphones and satellite phones now', they [= spelledningen] told me. I said no, no, no - we're going to use motorcycle messengers and make announcements from the mosques," he says. "But they refused to accept that we'd do anything they wouldn't do in the west. (...)

Faced with an abrupt and embarrassing end to the most expensive and sophisticated military exercise in US history, the Pentagon top brass simply pretended the whole thing had not happened."

Läs hela inlägget (inklusive länk till originalartikeln) Think different på Blind Höna i oktober
Permalänk | Kommentarer (0)

Tommy skriver:

I CNNs uppräkning av koalitionens arsenal finns atomvapen med (rulla till botten, klicka på "Tactical nuclear warheads").
Bland dem: "The B61-11 would be used in an urban environment."

Permalänk | Kommentarer (0)

Inga B skrev till Blind Höna och frågade:

Din teori om att Bush skulle vara beredd att använda kärnvapen för att bli kvitt Saddam är verkligen skrämmande. Varför tror du det?

Den 26 januari 2003 publicerade Los Angeles Times artikeln "The Nuclear Option in Iraq; The U.S. has lowered the bar for using the ultimate weapon" av William Arkin, militäranalytiker och regelbunden medarbetare i tidningen. Arkins artikel (finns ej kvar på gratissajten men kan köpas från arkivet) är seriös, detaljerad och välinformerad:

"One year after President Bush labeled Iraq, Iran and North Korea the 'axis of evil,' the United States is thinking about the unthinkable: It is preparing for the possible use of nuclear weapons against Iraq.

At the U.S. Strategic Command (STRATCOM) in Omaha and inside planning cells of the Joint Chiefs of Staff, target lists are being scrutinized, options are being pondered and procedures are being tested to give nuclear armaments a role in the new U.S. doctrine of 'preemption.'

According to multiple sources close to the process, the current planning focuses on two possible roles for nuclear weapons:

• attacking Iraqi facilities located so deep underground that they might be impervious to conventional explosives;
• thwarting Iraq's use of weapons of mass destruction.

(...) According to U.S. Central Command sources, a 'Theater Nuclear Planning Document' for Iraq has been prepared for the administration and Central Command."

Så det finns färdiga planer. Men redan långt innan Irakkriget noterade bedömare att Bushadministrationen radikalt ändrat USAs kärnvapenstrategi.

Till och med Reagan på sin tid sa "I support a zero option for all nuclear weapons . . . my dream is to see the day when nuclear weapons are banished from the face of the earth." (16 januari 1984).

George W. Bush har däremot (13 mars 2002) slagit fast att "I view our nuclear arsenal as a deterrent ... and the President must have all options available to make that deterrent have meaning."

Arms Trade Resource Center vid World Policy Institute skrev i en rapport i maj 2002 att:

"The Bush administration’s new nuclear doctrine represents an abrupt departure from the policies of prior administrations, Democratic and Republican alike. Far from representing "new thinking," as some observers have suggested, the proposed Bush nuclear policy represents the triumph of a small circle of conservative theorists who have long pressed for expanding the role of nuclear weapons as a guarantor of U.S. military superiority and a tool for exerting political and strategic influence."

Beskedet den 13 mars i fjol var Bushs svar på varför han föreslagit att USA ska utveckla en ny generation mindre, bunkersprängande atomvapen. William Arkin i Los Angeles Times kommenterar:

"(...) the Bush administration's decision to actively plan for possible preemptive use of such weapons, especially as so-called bunker busters, against Iraq represents a significant lowering of the nuclear threshold. It rewrites the ground rules of nuclear combat (...)

De nya bunkersprängarna är dock inte utvecklade ännu. Men det finns andra, färdiga vapen att ta till, berättar The Denver Post (20/12 2002), citerad på GlobalSecurity.org:

"The fact that Bush is willing to even consider employing nuclear firepower has many analysts wondering just what weapons in the U.S. arsenal would be suitable for conducting tactical strikes, which aim to wipe out military objectives such as an armored regiment of the Republican Guard.

The United States virtually eliminated its supply of tactical nukes during the past 20 years because they are costly and dangerous, analysts said. As a result, the United States is left with mostly strategic warheads (...)

The only nuclear warhead in the U.S. arsenal that analysts said would be suitable for tactical strikes that limit collateral damage - civilian deaths - is the B61, a gravity or dumb bomb developed in the late 1960s. The B61 can be configured to pack up to 150 kilotons of power, although the yield can be minimized to 0.3 kilotons. By comparison, the weapons used against Japan in 1945 were 20-kiloton devices. "

Sedan kriget startat och bromsats upp har flera inflytelserika politiker eller påtryckare hävdat, att koalitionen borde bomba mer, och utan hänsyn. Också i Los Angelse Times skriver den välkände militärstrategen Edward Luttwak (26/3) The Deadly Cost of Selective Bombing:

"There has been a lot of American self-congratulation about the precautions taken to avoid civilian casualties and suffering, but one wonders as to its cost for the troops that will soon enter Baghdad. (...) Selective bombing is wrongheaded; perpetuating the regime causes more casualties, certainly among Iraqi troops, than "collateral damage" would (...) it might be a good idea to revise the Baghdad target list."

Alltså: ett mer hänsynslöst bombande skulle ändå, totalt sett, innebära mindre lidande än ett utdraget krig. Det argumentet har alltsedan 1945 ekat från Hiroshima och Nagasaki.

Men räcker det verkligen som motiv för kärnvapen?

Flera militärer, citerade i Los Angeles Times och i New York Times säger att kärnvapen säkert inte kommer att användas, inte minst för att det finns andra bomber som kan uppnå samma militära effekt.

Men om syftet inte enbart är militärt? Arkin igen:

While Pentagon leaders insist that [it] does not (...) take nuclear weapons lightly, critics fear that removing the firewall and adding nuclear weapons to the normal option ladder makes their use more likely - especially under a policy of preemption that says Washington alone will decide when to strike.

Och medan strategen Luttwak mest är engagerad i de egna truppernas säkerhet, representerar Mo Mowlam - minister i Tony Blairs regering 1997-2001 - något mycket farligare: politikern som riskerar förödmjukelse och vill att ett rejält bombkrig ska göra motståndaren mjuk och respektfull. Så här skrev hon i Daily Mirror igår:

"Yes, we will most likely at the end of this win, but we will have lost any respect Arab opinion may have had for us. Remember we must do this, we cannot walk away from the Middle East, we need oil. (...)

My awful conclusion is we must win this war quickly, and be seen to be brave, powerful and invincible.

We have no choice but to adopt the last option with more bombing and taking the war to the enemy, even if that means the dreadful level of casualties that will go with it. We will still be hated, but we will also be held in awe.

Fear and respect is not as good as friendship and understanding but it is better than being despised."
(We must step up bombing, 1/4 2003)

Nej, jag tror inte att sannolikheten att kärnvapen används är stor. Men vad vi diskuterar nu är just värsta tänkbara scenario - inte det troligaste.

Hittills har många spekulerat i vilka eventuella vapen Saddam kan tänkas sätta in om han blir trängd.

Men läs vad Mowlam skriver igen. "We have no choice but to adopt the last option". Mo Mowland tänker säkert inte på kärnvapen - men hon använder ett språkbruk som direkt för tankarna dit. Last option. No choice.

Vi har sett att policyn finns.
Färdiga insatsplaner finns.
Materielen finns.
Motivering finns.

I Bush har vi en president som inte utmärkt sig för tålmodighet. Som föredrar drastisk retorik före resonemang och nyanser ("den som inte är med oss är mot oss"). Som gjort sig känd för att inte lyssna på råd från andra än den innersta kretsen.

Om George Bush känner att han håller på att bli förnedrad ("despised").
Om han inte kommer åt Saddam Hussein.
Om han kan påstå, att en inringad eller trängd Saddam satt med fingret på knappen för en attack med B- eller C-stridsmedel...

Permalänk | Kommentarer (0)