Kulturdelen av DNs sajt är inte riktigt pålitlig - man vet inte riktigt vilka artiklar som dyker upp där, eller när. Sajten har också ett problem med sökmotorn, som stundtals inte indexerar artiklar som faktiskt publicerats.

Dagens artikel av Sven Lindqvist om bombkrigets historia - Ett nytt Guernica? - finns ännu inte på nätet. Däremot har två tidigare artiklar till slut dykt upp, oväntat men välkommet.

Bomber är aldrig rättfärdiga, som publicerades i tidningen den 24 mars, tar upp balansräkningen över andra världskrigets bombningar av civilbefolkning i Tyskland:

"Under krigets första år fanns det förvisso en verklig risk att Hitler skulle segra. De bomber som då fälldes utgjorde bara några få procent av den totala bombmängden. De kan fortfarande moraliskt försvaras, dels med Storbritanniens nödläge, dels därför att de visserligen drabbade civila men ännu inte var systematiskt riktade mot dem.

Det från högsta ort sanktionerade massdödandet av civila tyskar i deras bostäder började först våren 1942. Då stod Storbritannien inte längre ensamt mot Tyskland utan tillsammans med två supermakter, USA och Sovjet. Och 80 procent av bomberna fälldes under krigets sista 10 månader, när risken att Tyskland skulle segra var obefintlig.

Så vari bestod nödvändigheten?

Och på vilket sätt bidrog dessa sista 80 procent av bomberna mot Tyskland till att säkra en demokratisk utveckling i landet? Skulle färre bomber ha givit ett i motsvarande grad mindre liberalt statsskick?"

I En Höga visan för kriget - i tidningen den 25 februari - refererar Lindqvist krigsteoretikern Bernardi:

"Ibland talas det fortfarande som om fredens upprätthållande vore politikens yttersta mål. Mot sådana av falsk humanitet präglade åsikter måste det klart och bestämt sägas ifrån att det inte bara är statsmannens rätt utan under vissa omständigheter också hans plikt att börja krig.

En stormakt får inte vara beskedlig. En stormakt måste sträva att uppnå positiva mål och fred är bara avsaknad av krig. Det är statens heliga rätt att gripa till vapen. Övertygelsen härom måste alltid hållas vaken i folkmedvetandet. (...)

'Statens väsen är makt. Den som inte är manlig nog att se den sanningen i ansiktet bör hålla tassarna borta från politiken', skrev Heinrich von Treitschke, den tyska extremhögerns mest älskade historiker. Bernhardi citerar honom och fortsätter:

'Staten har en plikt till självhävdelse som inte är uttömd med blotta avvärjandet av fientliga angrepp.' Det är en plikt att gripa till krig så snart den egna statens makt ifrågasätts av andra stater. Även ytligt sett ringa anledningar kan under vissa omständigheter vara berättigad krigsanledning när statens anseende står på spel. Ty anseendet är en väsentlig del av makten.

'Har man hotat med krig, måste hotet fullföljas. Visar sig krigshotet otillräckligt för att få de egna kraven respekterade, måste konserten börja. Då blir rätten till krig en nationell plikt att föra krig', skriver Bernhardi.

Lägg hans ord på minnet. Det kan vara bra att känna igen dem, om ni skulle råka få höra dem igen."

Permalänk | Kommentarer (0)

"Kupp" har länge varit ett (alltför) vanligt ord i kvällstidningar. (Till viss del håller dess ställning också på att tas över av "chock" - som i "Xs nakenchock i TV ikväll").

Men Michael Moores tacktal annonserades hur som helst som "Moores Oscarskupp" på en del löpsedlar.

Nu finns det ju en del riktiga kupper, på svenska kallade cuper - Davis Cup i tennis, t.ex. Om nästa DC-vinnare skulle säga något utmanande i sitt tacktal skulle vi alltså kunna få "Cupvinnarens kupp" som löpsedel.

Men dessutom finns det ju en fotbollstävling som heter Cupvinnarnas Cup. Så om hela det vinnande laget skulle göra något oväntat skulle ge "Cupvinnarnas cup-vinnarnas kupp".

I sitt slag, ett vackert palindromiskt exempel på hur språket kan generera ett oändligt antal nya meningar.

Permalänk | Kommentarer (0)

Det har talats om att gatustrider inne i städerna är USAs "worst-case scenario".

Det stämmer inte: jag tror att man ska vara klar över att USAs absolut värsta scenario är ett krig där man inte lyckas döda Saddam Hussein. Skulle han på något sätt undkomma - som ytterligare en gäckande bin Ladin - skulle det vara det värsta militära fiasko USA någonsin upplevt, och det skulle fullständigt utplåna Bush's politiska karriär.

Detta borde oroa mödrar och fäder till de amerikanska soldaterna, och det borde oroa hela världen.

Det betyder att vi kan utgå ifrån att inget, absolut INGET pris kommer att vara för högt för USA för att döda Saddam. Om så en halv division marinsoldater måste stryka med för att komma åt honom, om han förskansat sig, så kommer de att offras.

Eller, om USA bedömer att det krävs någon lagom stor kärnladdning för att döda honom kommer man att använda en sådan - och därigenom rasera kärnvapentabut, vilket kommer att göra jorden till ett oerhört mycket farligare ställe att leva på.

Permalänk | Kommentarer (0)

Lördagens demonstrationer var inte lika stora som de i februari, men det beror i Sverige knappast på att opinionen svängt (vilket den delvis gör i framför allt Storbritannien och i viss mån i USA, när patriotismen sätter in).

Snarare är det en vanmakt som sprider sig: Vi demonstrerade för ett nej till kriget; vad ska vi säga nu?

Jag ser också att flera bloggare delar den känslan: Thorvald på Förvetet tänker till exempel bara posta positiva inlägg i den närmaste framtiden.

Jag förstår dem. Jag känner själv en besvikelse; samtidigt har jag lätt att bli en aning besatt. Jag borde skriva mer om användargränssnitt och intranät just nu.

Men jag har beslutat att fortsätta lägga ut och länka till sådant som intresserar mig - framför allt eftersom så mycket inte tycks få plats i de vanliga medierna, trots förlängda sändnngstider.

Som Robert Byrds tal i den amerikanska senaten:

... today I weep for my country. I have watched the events of recent months with a heavy, heavy heart. No more is the image of America one of strong, yet benevolent peacekeeper. The image of America has changed. Around the globe, our friends mistrust us, our word is disputed, our intentions are questioned.

Eller om hur Claire Short, ministern som kovände och stannade i Blairs regering, tvingades inse att USA inte vill låta andra vara med och styra Efterkrigs-Irak:

Clare Short returned empty handed from Washington yesterday as Britain's efforts to put the United Nations in charge of reconstructing post-war Iraq ran into opposition from the Pentagon.

Amid signs of widening divisions off the battlefield between the US and its closest ally, Whitehall officials expressed concern that America's military planners appear to be cutting the UN out of any political role in favour of its own plan to put a retired general, Jay Garner, in the driving seat. (The Guardian: Blow for Short in battle with Pentagon - Military wants US firms to run Iraq's hospitals

Om inte annat, så för min egen skull, för att hålla reda på dem. (Det var väl det som var idén med bloggning från början - göra det man vill och dela med sig till den som vill.)
Permalänk | Kommentarer (0)

I teven rulllar direktsändningarna från fronten och från det bombade Bagdad. Verkligheten har till slut kommit ifatt det som Tom Lehrer förutspådde redan i början av sextiotalet:

"Hej svejs mor jag far med bomb så stor så vänta ej på mig Den ska jag fälla där fienden drälla se och följ me på din teve När vi på alla frontavsnitt slår till för att få landet fritt ta lugnt din kaffekopp och sitt för tevekameran går ja du får se med utsökt skärpa massakern som snart förestår!"

Tom Lehrer var sångare, pianist och satiriker, och turnerade och gjorde skivor redan på femtiotalet. Sitt stora genombrott fick han på sextiotalet; den trallvänliga "So long, Mom, I'm off to drop the bomb" finns på på Lehrers tredje skiva "This was the year that was" från 1965.

Den här svenska versionen finns på skivan "I Tom Lehrers vacka värld", som skådespelaren Lars Ekborg spelade in 1967. Översättningarna gjordes av Per-Anders Boquist.

När sextiotalet gick över i sjuttiotal hade Lehrer tröttnat och gick tillbaka till sitt "riktiga" jobb som matematikprofessor. I mitten på sjuttiotalet förklarade han, att det blivit omöjligt att skriva politisk satir efter att Henry Kissinger fått Nobels frespris (1973).

Men Lehrers beska satir och svarta klarsyn har fortsatt att locka lyssnare. Både de hans egna skivor och "Lars Ekborg i Tom Lehrers vackra värld" finns återutgivna på cd.

Här och där ser man uppgifter om att radiostationer stoppat viss musik med anledning av kriget. Sådana listor fanns även under det förra Gulfkriget. Men Lehrer hade de missat.

Vem skriver en lika framåtskådande satir idag? Blir framtidens krig ännu mer televiserade? I ett mejl läser jag att en BBC-reporter påstås ha sagt att "Nu ser vi ju det bara från ena sidan. Nästa krig kanske vi ser i split screen från bägge sidorna samtidigt."

I en uppföljare till Lehrer skulle man kanske låta US Army fusionera med CNN och låta krigen finansieras genom försäljningen av sändningsrätterna?
Permalänk | Kommentarer (0)

Så mycket som 30 oljekällor i södra Irak har satts i brand, sade den brittiske försvarsministern på BBC.

Och bandet jag är besatt av, har just gett ut en skiva (den första på tio år) med ett brinnande jordklot på omslaget och titeln "The well's on fire".

Och idag arrangerar sångare från Kungliga operan i Stockholm en sjungande protest mot kriget. Vad de sjunger? Händel's "Lascia ch'io pianga" - "Låt mig gråta" - en melodi som Matthew Fisher, Procol Harums hammond-geni, på nya skivan använt som bas för kompositionen "Fellow travelers".

Allt hänger samman.

Permalänk | Kommentarer (0)

"Nora och jag lekte krig i går", berättar Sara. "Det var kul, vi målade oss i ansiktet. Vi var soldater som skulle hjälpa Irak." Nästa vecka fyller hon åtta.

Min första tanke var på det som Michael Moore citerade i sitt (senaste) brev till George Bush: How bad do you have to suck to lose a popularity contest with Saddam Hussein?

Nästa tanke blev en plötslig insikt om hur det nu låter på tusentals skolgårdar på Västbanken, i Pakistan, Indonesien, Iran, Saudiarabien... "Osama bin laden is cracking up champagne right now", som någon analytiker sa igår (en dålig metafor eftersom han säkerligen inte rör alkohol, men i alla fall begriplig för västerlänningar).

Fler tror tydligen detsamma: Rand Beers, ansvarig för anti-terror-frågor i National Security Council har plötsligt begärt avsked:

"There is a predominant belief in the intelligence community that an invasion of Iraq will cause more terrorism than it will prevent. There is also a tremendous amount of embarrassment by intelligence professionals that there have been so many lies out of the administration -- by the president, (Vice President Dick) Cheney and (Secretary of State Colin) Powell -- over Iraq," kommenterar författaren och forskaren James Bamford i Washington Times: "Top White House anti-terror boss resigns".

Permalänk | Kommentarer (0)

Bushs agenda och supermaktens arrogans, hur chockerande den än är, är ändå lätt att förstå. Hans Republikanska garde pressar på för erövring av Irak.

Det är inte heller svårt att förstå varför Albanien, Azerbadzjan, Bulgarien, Colombia, Eritrea, Estland, Etiopien, Georgien, Makedonien eller Uzbekistan ställt sig på USAs sida. När den störste killen på skolgården börjar mucka, är det klokt att sälla sig till gänget bakom honom och heja på. Man behöver inte slåss själv, och chansen är ju stor att han bjuder på godis sen.

Men Tony Blair är den stora gåtan för mig. Inte att han riskerar sin politiska ställning - kriget kommer ju att vinnas och Blair kan "på den segrande populismens räkmacka lätt glida igenom nästa val", som Klipspringer skriver på I dåligt sällskap.

Men att han så lättvindigt kastar det folkrättsliga systemet över bord.

"The US can afford to go it alone," som Robin Cook sa i sitt avskedstal. "But Britain is not a superpower. Our interests are best protected not by unilateral action but by multilateral agreement and a world order governed by rules."

Permalänk | Kommentarer (0)

Robin Cooks "resignation speech" från det brittiska parlamentets "back benches" kommer att bli en retorisk klassiker:

" (...) For four years as foreign secretary I was partly responsible for the western strategy of containment.

Over the past decade that strategy destroyed more weapons than in the Gulf war, dismantled Iraq's nuclear weapons programme and halted Saddam's medium and long-range missiles programmes.

Iraq's military strength is now less than half its size than at the time of the last Gulf war.

Ironically, it is only because Iraq's military forces are so weak that we can even contemplate its invasion. Some advocates of conflict claim that Saddam's forces are so weak, so demoralised and so badly equipped that the war will be over in a few days.

Mrs Speaker, we cannot base our military strategy on the assumption that Saddam is weak and at the same time justify pre-emptive action on the claim that he is a threat.

Iraq probably has no weapons of mass destruction in the commonly understood sense of the term - namely a credible device capable of being delivered against a strategic city target.

It probably still has biological toxins and battlefield chemical munitions, but it has had them since the 1980s when US companies sold Saddam anthrax agents and the then British Government approved chemical and munitions factories.

Why is it now so urgent that we should take military action to disarm a military capacity that has been there for 20 years, and which we helped to create?

Why is it necessary to resort to war this week, while Saddam's ambition to complete his weapons programme is blocked by the presence of UN inspectors?

Only a couple of weeks ago, Hans Blix told the Security Council that the key remaining disarmament tasks could be completed within months.

I have heard it said that Iraq has had not months but 12 years in which to complete disarmament, and that our patience is exhausted.

Yet it is over 30 years since resolution 242 called on Israel to withdraw from the occupied territories.

We do not express the same impatience with the persistent refusal of Israel to comply.

I welcome the strong personal commitment that the prime minister has given to middle east peace, but Britain's positive role in the middle east does not redress the strong sense of injustice throughout the Muslim world at what they see as one rule for the allies of the US and another rule for the rest.

Hela talet kan - helst - höras och ses via Real Player hos BBC eller - om belastningen på videoutsändningen blir för tung - i textversion.

Permalänk | Kommentarer (0)

"George Bush was first refirred to me late in 2001, when the pressures of supporting a fragila economy, investigating capitalist fraud on a massive scale, adopting a steadfast line on ever-increasing US environmental abuses and waging an international war on terror began to take their inevitable toll.

It was clear that the President needed help. Using my patented Crayon Therapy™ technique, over the next few months ha attempted to find a new form of expression for his fears, hopes an darkest desires through the medium of art."

Bland alla Bush-satirer som väller fram är nog det här den svartaste och mest skabrösa: "Tony & me by georg bush, as told to dr parsons".

Den fanns redan i fjol i brittiska bokhandlar, som ett ganska tunt handgjort häfte som såldes framme vid disken. I den var Tony Blair lika mycket måltavla som George Bush.
Nu har de den påstådde psykoterapeuten "Dr Parsons" samlat fler "terapeutiska" teckningar i glada kritfärger, av pistoler, bomber, "baddies" och "soljers" och givit ut dem i bokform

Teckningarna sägs ge oss "fascinating insights into the workings of the presidental brain ... his curious and disturbing obsession with guns and "boms", and intimate revelations about his relationship with Prime Minister Tony Blair."

Missa inte den animerade kortversion av boken som finns på Dr Parsons sajt. Den är mer koncentrerad, men också något mer... rumsren än boken.

Boken kan beställas från amazon.co.uk men inte från amazon.com. Om den kommer dit så småningom vet jag inte. Men D:s mamma berättar bekymrat från Los Angeles att komiker och satiriker inte längre skämtar om George Bush. Flera har blivit rädda; häromdagen hade Los Angeles Times en rubrik som meddelade att skådespelare som protesterade mot kriget måste räkna med att efterhand stå utan jobb.

Permalänk | Kommentarer (0)

Nej, det här omslaget lär vi inte få se på Newsweek de närmaste dagarna. Men det är inte heller förfalskat: det är Newsweek från den 20 januari 1992 - ett år efter att det förra Irakkriget slutade.

När nu Bush den yngre i praktiken förklarat krig mot Irak kan det vara värt att gå tillbaka till hur det var då. Att kriget mot Irak förberetts länge framgår av Newsweeks genomgång år 1992: "we're going back [to the gulf] doing this again in three to five years", citerar tidningen en armeofficer i Pentagon. Nå, det tog några år till.

Man kan notera att orsaken inte heller då var Iraks kärnvapenprogram - "the United Nations have apparently dismantled Iraq's nuclear-weapons program", konstaterar Newsweek. (Några år senare kallade FN hem sina inspektörer, vilket gav Saddam fria händer igen.)

Varför stoppde Bush den äldre kriget? Få hade nog haft något emot att Saddam den gången fångades och ställdes inför rätta.

På nätet och bland amerikaner växer konspirationsteorin att Bush träffade någon sorts avtal med Saddam - att låta honom sitta kvar mot olja till exempel. Saddams skulle sedan snabbt brutit löftet. Därför skickar Bush senior till slut sin son för att fixa kontraktet. "You fool with me, you're dead meat, man." Det kanske inte är så troligt, trots allt.

Newsweek hävdar i artikeln 1992 att det var Colin Powell - då chef för generalstaben, nu utrikesminister - och Dick Cheney, då försvarminister, nu vicepresident - som påverkade Bush att stoppa kriget. De militära målen var uppnådda, menade Powell och Cheney. Ett av skälen var också att bilderna från bombmassakern på de militärt betydelselösa flyende irakierna längs huvudväg 6 från Kuwait var så obehagliga, att man var rädd för att opinionen skulle svänga.

Det konkreta resultatet var att två divisioner av Saddams republikanska garde undkom utan att bekämpas. Dessa kunde omdelbart därefter krossa de irakiska shiamuslimernas uppror i Basra. USA - och den internationella koalitionen - hade Republikanska gardets helikoptrar i siktet när dessa besköt civilbefolkningen i Basra. De internationella styrkorna fick order att absolut inte ingripa (generallöjtnant Douglas Tystad, citerad i Newsweek 20/1 1992.)

George den andre använder nu all retorik han kan för att framhålla Saddams förtryck av sitt folk de senaste tio åren. Det kan då vara värt att komma ihåg vilka som lät honom sitta kvar, då.

Permalänk | Kommentarer (0)

Jag älskar fortfarande att flyga. Och jag älskar London.

Ändå känns det obehagligt att vinka adjö till sina barn och sin älskade och flyga till ett land, vars premiärminister dragit in det i en konflikt som gjort det till ett förstahandsmål för all världens terrorister.

Jag är tillbaka i mitten av nästa vecka.

Permalänk | Kommentarer (0)

I det utdrag ur förre chefen för kontraspionaget Tore Forsbergs bok "Spioner och spioner som spionerar på spioner" som Aftonbladet publicerat står det, apropå Palmemordet

"...vårt dåvarande lands statsman och statsminister Olof Palme..."

Vårt dåvarande lands? Normalt borde det heta "vårt lands dåvarande statsminister".

Men är det ett enkelt omkastningsfel, eller är det gjort med avsikt? Kanske meningen är att framhålla att Sverige förändrades så radikalt genom mordet på Olof Palme, att det är befogat att tala om vårt "dåvarande" land - skilt från vårt nuvarande?

Syntax eller semantik? Mening eller misstag? Jag vet inte.
Permalänk | Kommentarer (0)

Sam J Lundwall har gett ut en liten samling av Blixt-Grodons äventyr - den första på många år. Tyvärr inte fullständig, men lite Blixt-Grodon är utan tvekan bättre än inget alls. Se när den pragmatiske hjälten stoppar Kejsar Mings kamikazekaffekoppar, oskadliggör ondingen Lutor, bygger kursgård åt realitetshandikappade tomtar, samt bekämpar veritabla fotkataklysmer.

Går att få tag på via Sf-bokhandelns sajt för 149 spänn.

O mänsklighet, betänk: vid fall av kaos, kataklysmer och ondska, anlita alltid en fackman, d.v.s. Blixt-Grodon!

Permalänk | Kommentarer (0)

iögonenfallandesjuka sub

exhibitionism; stark önskan att visa upp sig för andra människor t.ex. på en scen eller i dokusåpa. (jfr fallandesjuka)

Permalänk | Kommentarer (0)

Den anonyme Ayn Rand-profeten Xipe (och jag börjar faktiskt tröttna på anonyma bloggare, så det blir ingen länk här) tar "En delad värld" nedan som utgångpunkt för lite tämligen förutsägbar socialism-bashing. Tämligen poänglöst eftersom Maboe är från Sydafrika, och kapitalism snarare än socialism har skapat slummen och kåkstäderna.

Permalänk | Kommentarer (0)

"'When I was in middle-school,' Ikuko told me, 'I hated my name.' We were lying in her bed, drinking champagne, fooling around. I traced her name in the glossy film of perspiration on her stomach. (On our second date, I’d asked her to write the characters for me. Since then I’d written them dozens of times in my notebook and on scraps of paper.) I could already guess what she wanted to say.

Whereas in the West we 'come' during sex (or 'cum' as they say in pornland), the Japanese 'go,' saying iku (I’m going) as they approach a climax and itta (I went) immediately after.

But Ikuko never said 'iku.' Sometimes she would bite her wrist or the pillow instead. Nor did she ever say 'itta' though she came easily and often."
(läs hela på Jonathon Delacours webblogg "the heart of things")

Dock böjs, om jag nu förstått det hela rätt, inte japanska verb alls efter person, så ett ensamt iku kan strängt taget betyda du går, han går, hon går, vi går, ni går, de går... betydelsen framgår av sammanhanget. Och det torde det väl göra i det här fallet.

Vem säger att lingvistik inte kan vara sensuellt?
Permalänk | Kommentarer (0)

... och språkbruket i media skapar en felaktig bild. Kriget är (tyvärr) ohejdbart. Det är, i mitt huvud, en helt annan sak.

"Oundviklig" är katastrofen som ingen kan påverka, även om man vill: supertankern utan styrförmåga som driver upp mot revet.

Ohejdbar: den amerikanska krigsmaskinen är visserligen en supertanker som inte kan bromsas längre, men det beror inte på roderhaveri utan på att kaptenen blivit galen, barrikaderat sig på bryggan och med berått mod siktar på katastrofen.

Protester, om än digitala, kan inte stoppa den. Men det är ändå intressant att läsa om hur motståndet mot kriget växt rekordsnabbt med hjälp mejl och webb:

"... an instantaneous movement that was partly assembled in [a] computer. During the past three months it has gathered the numbers that took three years to build during Vietnam. It may be the fastest-growing protest movement in American history."

Läs hela i New York Times 9/3: Smart-Mobbing the War
Permalänk | Kommentarer (0)

September i fjol. Statsmän, ambassadörer och ministrar samlades till toppmöte på lyxhotellet Sandton Intercontinental i en av Johannesburg rikaste förorter. Colin Powell blev utbuad när han försvarade Bushs och USAs försök att sabotera begränsningen av växthuseffekten.

Samtidigt samlades runt tjugotusen de allra fattigaste - landlösa och arbetslösa från hela världen - i en av Johannesburgs eländiga kåkstäder, för att marschera till de rikas möte och göra sig hörda.

The Guardians John Vidal rapporterade från marschen, som bevakades av poliser och helikoptrar. Sex timmar tog det att sjunga och dansa sig från den ofruktbara, avloppsstinkande slummen till Sandtons välskötta inhängnade trädgårdar. "This is the long march to the promised land, the glass city on the hill," ropar en marschdeltagare från Etiopien.

Stephen Maboe från Sasolburg säger:"This world is rich but it is not mine. I am not angry that they have so much and we have so little, but I want people to know our position. Where I live the air pollution is terrible and the poverty intense. The rich get richer, the poor poorer. What must we do?"

John Vidals artikel "Great trek from the slums to the promised land: Thousands of the world's poor gathered for a march to the suburb where the summit is held" läses av Keith Reid, poet och textförfattare i Procol Harum. I stort lyfter han Stephen Maboes ord rakt ur tidningen till arbetet med bandets nya cd.

På "The well's on fire", cd:n som kom i veckan har Gary Brooker skapat en ganska nedtonad hymn till "This world is rich (for Stephen Maboe)". En låt som kunde ha präglats av enbart desperation, om det inte vore för Reids enda egentliga tillägg till texten, ett svar på frågan "Vad ska vi göra? - nämligen raden "there must be a place, we can meet in the middle".

"This world is rich but it is not mine.
Where I live, hungry children are crying
I am not angry at my own condition
I just want people to know my position.


Our water is poisoned, poverty intense
We cry inequality, they just build a fence (...)

When some have so much and some have so little
there must be a place, we can meet in the middle.

This world is rich but it is not mine."

Den andra sidan, då? De på den grönare sidan av staketet? De, eller i ärlighetens namn, vi inne på lyxhotellet, som med näbbar och klor försvarar vår plats i det luftkonditionerande paradiset, vi som riskerar att dö av överflöd snarare än av brist? Keith Reid summerar också vår inställning rätt väl i "The VIP room":

If I'm gonna die
wanna die in the VIP room
If I'm gonna choke
gonna choke on a silver spoon
If I'm gonna croak
gotta be on a velvet rope

"Om jag äter mig till döds, ska det vara med en silversked." Det är en rätt stark bild - från en stark skiva.

Mer på Blind Höna: Keith Reid tolkar Refugee Blues av Auden
Permalänk | Kommentarer (0)

Jag undrade hur Vasaloppets MMS-tjänst fungerade här nedan, och fick svar från inte mindre än tre hjälpsamma människor (tack Simon, Mats och Marcus!). Varje åkare har ett litet radiochip, en transponder, som identifierar honom eller henne. En lättfattlig beskrivning finns hos IBMs sidor om Vasaloppers teknik.

Permalänk | Kommentarer (0)

Den stora poängen med nätet är inte smarta tjänster eller snygga sidor i sig. Det bästa med nätet är att det skapar oväntade möten. Människor - i Sverige och runt om i världen - som annars aldrig hade lärt känna varandra, möts.

I början av sjuttiotalet skapade gruppen Carmen en alldeles unik blandning av flamenco och rock. Gruppens motor, David Allen, spelade elgitarr med samma attack och energi som en (akustisk) flamencogitarrist.

Bandet gav ut tre skivor, och blev snabbt en favorit bland både kritiker och musiker. Till exempel valde Mick Jagger ut Carmen som förband till Rolling Stones kommande världsturne.

Men sen tog sagan slut just när den skulle ta fart. Trummisen skadade sig och en manager svindlade bandet, som plötsligt var panka och utan jobb. Stonesturnen gick upp i rök och bandet kollapsade.

Med tanke på hur het latino-musiken blev under nittiotalet, tyckte jag det var konstigt att dessa pionjärer var så komplett bortglömda. Skivorna var svåra att få tag på. När jag sökte på nätet fanns så gott som ingenting, bara korta omnämnanden här och där, mest i förbigående.

Så jag skrev en lite längre artikel om Carmen på nätet. Och för ett knappt år sedan blev jag plötsligt kontaktad - av David Allen själv.

Efter trettio års växlande karriär (bland annat låtskrivare åt Agneta Fälthskog) hade han just klivit ut på nätet, började söka efter sitt gamla band, och hittade.... mig.

Det överraskande mötet har resulterat i en lite fylligare sajt kring Carmens musik: gå till www.fandangosinspace.com och titta runt om du vill.

Framför allt föreslår jag att du ska ladda ner "Bulerias" från sidan "listen". Den är ganska lång (över fem minuter, drygt 6 MB) - men i den finns en rå, häpnandsväckande energi, som väl förklarar varför David Bowie, Jethro Tull, Marc Bolan, Ritchie Blackmore och Jagger alla ville jobba med David och hans band.

Ta chansen till ett alldeles oväntat möte du också.

Permalänk | Kommentarer (0)

Det här är faktiskt den första MMS-tjänst som fått mig att spontant utbrista "vad kul!":

Har man en bekant som åker Vasaloppet - något av alla de Vasalopp som går under veckan - kan man få en bild från när han eller hon går i mål till sin mobiltelefon. Man skickar åkarens startnummer som ett SMS till Vasaloppet och beställer antingen en målgångbild för åkaren (om man har en avancerad telefon), eller ett vanligt SMS med mellantider, snitthastighet med mera.

Satt häromdagen brevid en kille på tunnelbanan som ringde upp sin kompis och sa "Grattis! Jag såg när ni gick i mål! Och ni gick väldigt bra efter Evertsberg, då gick det snabbt!"

Det måste vara rolig uppmuntran för den som lyckas ta sig hela den långa vägen till Mora.

På vasaloppet sajt finns instruktionerna. Tyvärr har de ingen teknisk förklaring till tjänsten; jag grubblade en stund om det kunde vara ordnat via automatiska kameror, bildanalys av nummerlappen, lagring i databas, och så vidare... men det troliga är kanske att det sköts mer manuellt. Någon som vet?

Permalänk | Kommentarer (0)