Content Management-system för webbplatser har svåra brister, säger Jupiter research, som har undersökt hur nöjda eller missnöjda ett knappt hundratal företag (amerikanska) är med sina CMS-lösningar.

Systemen är orimligt dyra, svåra att sköta, och låser den tekniska utvecklingen. Användarna tycker också att leverantörerna lovar för mycket; systemen lever inte upp till ens en liten del av den funktionalitet som köparna fått intrycket av skulle finnas.

Över 60 procent uppdaterar fortfarande också sidor manuellt, vilket i många fall är billigare. Nästan så många som en tredjedel tänker överge sina inköpta system och bygga nya från scratch.

"Overcomplicated, end-to-end packages can as much as quintuple site operational costs over human labor alternatives. Unfortunately, the breadth of many vendors' all too-inclusive 'silver-bullet solution' vision has left these companies struggling with platform lock-in, overengineered site infrastructures, exorbitant technical maintenance costs, and per-business-user costs averaging as much as $25,000 per year."
(Från atNewYorks referat "Study: Content Management Tools Fail".)

Artikeln nämner inte vilka system företagen använt, men det är inte svårt att peka ut några av dem: Vignette Storyserver, Interwoven, Documentum, bland andra.

Utan tvekan lider många CM-system av svåra brister. En del kommer säkert att kunna rättas till efter hand, medan branschen mognar och programmen utvecklas.

Men en del av problemen faller nog tillbaka på köparna och användarna själva. Säljarna lovar visserligen magiska resultat med sina lösningar, men det krävs egentligen inte så mycket för att se igenom löftena.

Många köpare har inte en realistisk bild av vad de ska använda sin sajt till, hur deras material produceras, hur mycket av det som kan eller behöver återanvändas. Insikt saknas till exempel om behovet av att rensa på sajterna, eller av att ha människor som styr. Övertron på tekniska lösningar är stark.

Just återanvändning är tungt skäl när organisationer skaffar CM-system: löftet om att "mata in artikeln/dokumentet en gång, så kommer den ut på flera ställen" (på förstasidan och på insidorna och i arkivet) eller för olika plattformar (i WAP-format och som SMS och som mejloch som MMS...).

Den typen av återanvändning fungerar mycket sämre än många kanske tror, är mer komplicerad att ordna och därför ofta orimligt dyr. Under ligger en missuppfattning som går på djupet och som gör sig gällande gång på gång i datoriserade system; inte alls bara i CM-system för webbpublicering.

Det handlar dels om bristen på förståelse av kontextens betydelse, dels på att datorsystem och datormedier är otroligt fattiga på kontext.

Det spänner från varför lösningar som C-Pen inte slår igenom, varför folk fortfarande frågar sin kollegor hellre än söker på intranätet, varför e-handel av dagligvaror fortfarande har problem ... Åh, detta har jag ju tänkt skriva om så länge ... jag måste verkligen försöka få det gjort. Ingen som har lust att engagera mig för en föreläsning så jag får en deadline?
Permalänk | Kommentarer (0)

... som Josef Falk varit vänlig nog att låna ut till Blind Höna:

charterapplåd

En mer eller mindre meningslös, spontan applåd. Har sitt ursprung i den applåd som charterresenärer brukar uppbringa när planet just har landat. Förekommer överallt i samhället: när överambitiösa personer applåderar efter chefens sedvanliga genomgång på måndagsmötet. Eller i den när studenter som just plågat sig igenom en fyratimmars föreläsning om joniserande strålning utbrister i handklappning som en ironisk gest (vilket dock går rakt förbi föreläsaren som generat bugar).

fjärrducka

Att avsiktligen undvika specifikt teveinnehåll genom att byta kanal för att en liten stund senare byta tillbaka igen. Används oftast för/mot reklam, men även mot musikinslag i pratprogam och pinsamma klimax i dramaserier.

impopulärkultur

Också känd under namnet finkultur. Gjord för att balansera den negativa värdeladdningen i populärkultur (varför är den mer komplexa "fin" medan den med stor publik bara är ett nedsänkt "populär"?).

Permalänk | Kommentarer (0)

Idag, sjuttio dagar efter flytten hittade vi strykjärnet. I en av de sista kartongerna.

När man ska bära ut ett hem till flyttbilen inser man hur mycket för mycket man äger. Och hur mycket det väger. En övervikt med överflödiga kilon som inte bara satt sig runt magen utan spritt sig till hela ens hem.

Det är kanske en klintbergare (en vandringsmyt), men vi fick höra att en "bekants bekant" som städade huset efter en faster som dött hittade en kartong prydligt märkt med "Snören för korta att användas". Sant eller inte; när man flyttar inser man att man har massor med lådor med sådant i - fastän de inte är lika klarsynt etiketterade.

Permalänk | Kommentarer (0)

Lekar man kan leka när man just flyttat till ny lägenhet:

Vilken är färgen? Hitta namn på de egenartade kulörer som förre ägaren haft på väggarna. I vårt fall: ozonhålsblått (en rent skadlig blå färg) och knallbeige.

Minska köpeskillingen. Hela familjen kan hjälpa till! Leta igenom golvbrunnar, skruva sönder vattenlås, kolla tvättmaskinens avlopp efter tappade småmynt. På så sätt fick vi ner det vi netto behövde lägga ut till bara 399.997:50.

Permalänk | Kommentarer (0)

Jag håller tre kurser hos Ordfront i vår.

Om du handlar snabbt finns det platser kvar på kurserna Idéer kring layout (som startar 5 mars)
och Att skriva för webben (start 6 mars).

I april kommer kursen Användbarhet för informatörer - att bygga bättre webbar. En endags-kurs som det också finns några platser kvar på.

Länkarna går till Ordfronts webbplats, där du kan läsa mer om respektive kurs. Länk till anmälningssidan finns i menyn upptill på varje sida.

Permalänk | Kommentarer (0)

"Helmut Sonnenfeldt, a guest scholar at the Brookings Institution and a staff member of the National Security Council during the Nixon administration, said there has been a natural progression in attitudes overseas. 'It was antiwar, not anti-American. Now it's anti-Bush, not anti-American,' he said."

Från Washington Post: Bush Faces Increasingly Poor Image Overseas (24/2); men du läste det på Blind Höna först (22/2). (Jag vet, jag lovade, men jag kunde inte låta bli.)
Permalänk | Kommentarer (0)

Kko-kko-daek-kko-kko-kko-kko eller gut-gut-gudak? Lär dig hur hönans kusiner världens runt låter. Sajten heter Sounds of the World's Animals och listar ett 40-tal djurläten på ungefär lika många olika språk. Tips: kolla grisarna.

Permalänk | Kommentarer (0)

Bloggaren Skökomördaren (under den anagramistiska pseudonymen "Karon Möredösk") har skrivit inte mindre än två, nästan identiska, angrepp på Styrka är okunnighet - min kommentar till Maria Carlshamres ledare i DN. Söderström är, skriver han, "emot väldigt mycket, men för just ingenting" ... "(han) vet inte vad (han) vill."

Fast vad jag ville trodde jag nog hade framgått? En annan president i Vita huset; helst en som läst mer än en bok i sitt liv (Bush koketterade glatt under valkampanjen med att han aldrig läste böcker; mot slutet utrustades han dock av kampanjstaben med en titel att ta till vid frågor).

Många anstränger sig för att understryka att protesterna mot Irakkriget inte är anti-amerikanska. Det är välment, men sanningen är nog att de i hög grad ändå är anti-Bush. Och att misstron mot George den andre slagit igenom brett i det svenska samhället.

Den genuint borgerlige reservofficeren K var lite uppskakad. "Du", sa han till mig, "jag har insett att jag hatar USA. Det hade jag aldrig trott om mig själv."

På tunnelbanan avlyssnar jag två tanter. " - Tror du det blir krig?
- Jo. Den där Bush, han har ju mindervärdeskomplex, det är skamligt."

Vad som får rekordmånga människor att protestera är alltså, som jag skrev, knappast kärlek till Saddam, utan till stor del den amerikanska arrogansen och självgodheten. (Med sådana fiender behöver Saddam inga vänner, för att vända på ännu en formulering.)

Egentligen vill jag inte skriva om Irakkriget som sådant. Jag arbetar med språk; därför är jag intresserad av retorik och argumentationsanalys. Irakskriverierna (som all propaganda) ger gott om arbetsmaterial för det. (I dagens DN backar för övrigt Carlshamre, från att demonstranterna "gynnar krig" till att de "kunnat användas i Saddams propaganda". Det är i alla fall något mindre kränkande. Läs gärna PC Jersilds krönika också.)

Tydligt är i alla fall att krigsförespråkarna nu bytt strategi.

Det har gått dåligt att övertyga världen om att Irak ännu har massförstörelsevapen som hotar världen. Att Irak bar ansvaret för attackerna mot World Trade Center eller samarbetar med bin Laden - ännu sämre. ("Han försökte döda min pappa" - funkade inte heller.)

Så fokus skiftar nu till att kriget behövs för att befria det irakiska folket. Tony Blair säger "...there will be no march for the victims of Saddam, no protests about the thousands of children that die needlessly every year under his rule, no righteous anger over the torture chambers which, if he is left in power, will be left in being."

Den här typen av argumentation har sedan någon vecka fått påtagligt genomslag. Man behöver inte vara särskilt konspiratorisk för att se Bushs och Blairs spinndoktorer och PR-staber bakom den.

Det är ett retoriskt bra grepp: om det går dåligt på ett område, försök omärkligt byta spår. Det nya argumentet är dessutom moraliskt starkt, och lättare att göra troligt: Saddams förtryck av sitt folk är uppenbart för alla.

Det lämnar ett visst utrymme för kritik, eftersom USA och andra stater under lång tid uppmuntrade Saddams förtryck av sitt folk genom att rusta honom militärt. Men än sen, kunde man säga, det är väl bara bra att de ändrat sig?

Ett problem är att de tidigare skälen för krig - FN-resolutionen 1441, att det var avrustning man krävde av Irak - plötsligt är borta, och alltså visade sig vara just det vi misstänkte: förevändningar.

Och fortfarande kvarstår frågan, om Saddams förtryck legitimerar krig. Det finns också gott om diktaturer i världen. Bör vi alltså anfalla Vitrysslands Lukasjenko eller Zimbabwes Mugabe sedan?

Personligen tror jag ingen ska göra sig några illusioner om att USA kommer att bry sig särskilt mycket om till exempel förföljda kurder eller sunnimuslimer i det snart fd Irak. Supermakten har sina egna intressen, och idag råkar kurderna vara användbara för den. När Saddam gasade ihjäl dem i Halabya, var de inte intressanta. De kan bli lika obehövliga efter USA vunnit kriget. (Fast lyckligtvis inte ihjälgasade, och det är ju ett framsteg.)

Söderstöm "är emot väldigt mycket, men för just ingenting". Det ligger något i det: bloggaren blir lätt en gnällspik, eftersom det ligger nära att skriva om det som upprör en. Jag ska nog försöka skriva mer om vad som är bra i fortsättningen. Nog därför om kriget och Bush. Bara en liten avslutande kommentar:

När jag vänder mig mot krig skriver Skökomördaren att jag "inte vet vad jag vill, bara vad jag inte vill".

Man kan möta sådana argument på flera sätt. Ett är det så kallade kanelbulle-försvaret: man har rätt att påpeka att bullen smakar illa även om man inte kan baka. Men när det gäller krig och fred känns det lite futtigt att åberopa kanelbullar.

Men det är lika fullt stötande, rent av perverst, att den som är mot kriget ska avtvingas en särskild förklaring.

Som om krig vore det naturliga, det som inte behöver förklaras.

Aldrig. Never. Nikogda. Niemals.

Permalänk | Kommentarer (0)

Say this city has ten million souls, Some are living in mansions, some are living in holes: Yet there's no place for us, my dear, yet there's no place for us.

Once we had a country and we thought it fair, Look in the atlas and you'll find it there: We cannot go there now, my dear, we cannot go there now.(...)

Came to a public meeting; the speaker got up and said; 'If we let them in, they will steal our daily bread': He was talking of you and me, my dear he was talking of you and me.

Thought I heard the thunder rumbling in the sky; It was Hitler over Europe, saying: 'They must die': O we were in his mind, my dear, O we were in his mind.

Saw a poodle in a jacket fastened with a pin, Saw a door opened and a cat let in: But they weren't German Jews, my dear, but they weren't German Jews.(...)

Dreamed I saw a building with a thousand floors, A thousand windows and a thousand doors: Not one of them was ours, my dear, not one of them was ours.

Stood on a great plain in the falling snow; Ten thousand soldiers marched to and fro; Looking for you and me, my dear, looking for you and me.

Den engelske poeten W.H. Auden skrev "Refugee Blues" 1939 - ett år som bara de senaste dagarna blivit aktuellt igen.

Jag vet inte vad för sorts profetiskt förmåga de har, men på den nya CDn "The Well's on Fire" som kommer ut om exakt tio dagar, tolkar Procol Harum Audens flyktingpoem - en låt som de började spela förra våren.

När Gary Brooker och Keith Reid (som själv är av judisk familj) tolkar den har titeln blivit "An old English dream". De mest tidsbundna stroferna, med referenserna till Hitler, är strukna, vilket gör perspektivet mer allmängiltigt och spelrummet för egna tolkningar större. Och när Keith Reid böjer Auden till "I saw a broken-down building with ten thousand doors" blir det omöjligt att inte tänka på World Trade center.

Lyssna på An old English dream via Real Audio (Om länken inte fungerar, gå till Eagle records sajt och välj Procol Harum från dropdown-menyn.)
Permalänk | Kommentarer (0)

Liknelser och paralleller är inte argument. De kan ofta se ut som argument, men är det inte egentligen.

Som jag skrev häromdagen - i notisen Styrka är okunnighet här nedan - använder de som förespråkar ett anfall mot Irak nu "1939" som ett argument. Men är det giltigt? Andra historiska paralleller kan ge andra slutsatser. (Vad jag menar är att de som förespråkar ett anfall nu kanske har rätt, men då får de alltså hitta bättre argument för att övertyga mig.)

Guardian gör idag ett utomordentligt försök att värdera de historiska parallellerna: 12 kända historiker får säga sitt, i artikeln "Blast from the past". Vad de säger? Läs själv - tänk själv. (Och kom ihåg att Blind Höna var först!)

Permalänk | Kommentarer (0)

Seminarium med Lena Andersson, Anders Ehnmark, Göran Greider, Susanna Popova och Marita Ulvskog ikväll kl 18 hos ABF Stockholm (Sveavägen 41).

Permalänk | Kommentarer (0)

Man borde blogga om viktiga saker som användbarhet och datorer som arbetsmiljöfrågor och hur det är att flytta. Men förlåt, jag hittade denna ledare i Dagens Nyheter, som trots allt är värd att kommentera.

Om demonstrationerna i lördags skrev Maria Carlshamre att "de som demonstrerade för freden ... gynnar krig". Det kan kännas som en ganska upprörande beskyllning.

Vad hon menar - om man skalar fram åsikten under retoriken - är att kriget är bättre än ett annat, större ont, nämligen "det krig som Saddam i mer än två decennier har fört mot sin egen befolkning".

Som stöd lägger hon fram parallellen med "fredsduvan Chamberlain mot krigshetsaren Churchill på 1930-talet".

Det är naturligtvis bestickande. Men utöver jämförelsen ger inte Carlshamre några andra skäl.

Att använda Churcill, Chamberlain (och därmed Hitler) som parallell är ett knep som man kan kalla att sätta den metaforiska ramen för ett argument.

Frågan är ju om det i varje läge är rätt att slå till först, att gå till attack, för att undvika ett annat större ont? Låt oss testa några andra paralleller:

Om man menar det, måste man ju beklaga att de krigshökar som under det tidiga kalla kriget talade för att USA skulle rikta ett nukleärt förstaslag mot Sovjetunionen - eftersom ett vunnet snabbt kärnvapenkrig i alla fall var bättre än ett kommande värre krig - inte lyckades övertyga sin regering.

Man måste applådera Vietnamkriget, som drevs utifrån tesen att ett krig i Vietnam i alla fall var bättre än det större onda, som skulle komma när andra länder enligt "dominoteorin" skulle "falla för kommunismen".

Man måste också beklaga, att olyckliga omständigheter gjorde det omöjligt för världen att med ett resolut bombregn krossa till exempel Sydafrikas apartheidregim (som trotsade en rad FN-resolutioner under många år).

Med andra liknelser, en annan metaforisk ram, blir det långt ifrån självklart att styrkans väg självklart är den riktiga.

Vad Carlshamre gör med sin retorik är ju att neka oss möjligheten av en inställning som inte är Bushs och inte Saddams. Hon säger då samma sak som Bush: "Den som inte är med, är emot."

Betänk också att detta är de i särklass största demonstrationerna på 30 år.

Bara de senaste tio åren har USA och världen bekrigat Irak i gulfkriget, Jugoslavien under Milosevic, och Afghanistan under talibanerna.

Ingen gång har protesterna mot krigen ens haft tillnärmelsevis samma styrka som idag. Ingen gång har de haft den breda förankring dagens protester har.

Vad beror det på? Att den västerländska allmänheten älskar Saddam av idag så mycket mer än Milosevic eller talibanerna? Självklart inte.

Jag protesterade inte under Gulfkriget för tio år sedan. Det föreföll vara ett rättfärdigt krig, eftersom Irak hade ockuperat ett grannland.

Jag protesterade inte mot Balkankriget mot Jugoslavien. Nog föreföll det vara så att Milosevic stängt alla andra möjligheter; nog verkade hans grymheter monstruösa. Men i efterhand grubblar jag över om jag kanske blev lurad av propagandamaskineriet. Kanske var det inte så svart och vitt i Kosovo som vi leddes att tro.

Vad som nu, bokstavligt talat, får man att gå ur huse idag är förstås att alla inser att skälen för ett anfall bara är förevändningar. Att alla genomskådar Bush-regimens falska retorik. Att många är ursinniga över dubbelmoralen hos det USA som först byggde upp Saddams krigsmaskin och struntade i när han gasade sin egen befolkning, för att tjugo år senare ta det till intäkt för sina egna syften.

Fred är krig, säger Carlshamre om lördagens demonstranter. Styrka är okunnighet, säger jag om Bushs krigsmaskineri.

Länk: Washington Post: U.S. Had Key Role in Iraq Buildup (washington...

Permalänk | Kommentarer (0)

Fler och större bilder

Permalänk | Kommentarer (0)

Hans Blix tycks ha kallat Per Ahlmark "en speciell liten sparvhök" i en intervju.

Jag undrar om han bara har missat poängen med det amerikanska utrycket "chickenhawk" (se Blind Höna-notisen "Kycklinghök"). Eller trodde han verkligen att "sparv" skulle ge samma associationer i svenskan?

Sparvhök - Sparrowhawk - det är ju trollkarlen, huvudpersonen i Ursula K LeGuins berättelser från Övärlden, Earthsea.

Från början var det en trilogi. Trollarlen från Övärlden, Gravkamrarna i Atuan och Den yttersta stranden kom ut mellan 1968 och 1972. Och 18 år senare kom plötsligt en fjärde del, Tehanu. Och så år 2001 dels novellsamlingen Tales from Earthsea och romanen The other wind, som belönades med World Fantasy Award i fjol. Lite intressant är det att The other wind tar upp precis samma tema som Philip Pullman i Bärnstenskikaren, sista delen i trilogin om guldkompassen.

Det är inte mycket att orda om LeGuin; hon är en mästerlig författare och lysande stilist. I år får hon ta emot Grand Master-priset vid Nebula Awards i april.

På LeGuins egen sajt finns en del utdrag, länkar och annat. Svårnavigerat dock, så det gäller att leta runt. Fast den här länken - Margaret Atwoods essä kring novellsamlingenThe Birthday of the world i New York Review of Books - får ni direkt. En favoritförfattare skriver om en annan. Bättre kan det nästan inte bli.

Permalänk | Kommentarer (0)

"Disney has countered claims that it enroned twenty boxes of documents pertaining to the merchandising rights to Winnie the Pooh..."

Hittat på Cory Doctorows blogg Boing Boing. En instruktiv film som visar hur det går till att "enrona" kan du hitta hos Slate: Is Enron funny yet?.
Permalänk | Kommentarer (0)

Eusa put the 1 Big 1 in barms thay kilt as menne uv thear oan as thay kilt enemes. Thay wun the Warr but the lan wuz poyzen frum it the ayr & water as wel. Peapl din jus dy in the Warr thay kep dyin after it wuz over. (...) Evere thing wuz blak an rottin. Dead peapl & pigs eatin them & thay pigs dyd. Dog paks after peapl & peapl after dogs tu eat them the saym. Smoak goin up frum bearnin evere wayr.

Korea, Pakistan, Irak, USA: vem man lägger skulden på varierar med den politiska uppfattningen, men från allt flera håll hör man nu varningar om ett kommande kärnvapenkrig.

Under 50- och 60-talen, när kalla kriget blev allt kallare, skrevs flera romaner om kärnvapenhotet - jag berättade om Fail-Safe strax före jul; Red Alert (boken bakom filmen Dr Strangelove) var en annan. (Läs mer i notisen "Ingenting kan gå fel".)

I de tidiga böckerna är kriget oftast snabbt och globalt och leder till mänsklighetens fullständiga utplåning.

På 70-talen kom medeldistansrobotar och taktiska kärnvapen och talet om ett "begränsat" kärnvapenkrig i Europa. Rädslan, och rönen om den så kallade atomvintern, gav oss i början av 80-talet en våg med romaner som handlade om livet efter kärnvapenkriget. PC Jersild skrev till exempel Efter floden, som utspelas trettio år efter kriget. "Post-apokalyptisk" blev ett litterärt begrepp.

Ett av de bästa verken i genren är dock nästan okänt i Sverige: Russel Hobans Riddley Walker, en riktig kultbok i den engelsktalande världen.

"This is what literature is meant to be", skrev Anthony Burgess. "Lighting by El Greco and jokes by Punch and Judy...and a hero with Huck Finn's heart and charm", skrev The New York Times Book Review. "Designed to prevent the modern reader from becoming stupid", skrev John Leonard i NYT. "Perhaps a work of real genius... It is so perfect in its conception that a corner of the reader responds with awe and even an anguished delight." (LA Times)

Hoban har valt ett längre perspektiv än Jersild: Riddley Walker utspelar sig ungefär tretusen år efter det stora kriget. Ändå har människosläktet inte lyckats kravla sig längre än till järnåldersnivå: de bor i befästa byar med palissader, jagar med spjut och pilbåge, saknar så gott som all teknologi.

Romanen utspelar sig i England, runt vad som en gång var Canterbury. Men den utspelas minst lika mycket i själva språket. För Riddley Walker är skriven på en engelska som ingen någonsin talat: ett språk lika nernött och splittrat som överlevarnas samhälle.

We done the berning that nite on the bye bye hump. The moon wer cloudit over and a hy wind blowing. I put the 1st torch to the stack then Straiter Empty for the crowd then Reckman Bessup for Widders Dump then Lorna Elswint for las. Arnge flames upping in the dark and liting all the faces.

Det är Riddleys döde far de bränner. Riddley Walker är en ung man, just myndig. Snart kommer han att tvingas fly från byn rakt in i ett explosivt äventyr om makt och förbjuden kunskap.

Det är inte någon helt dyster historia: Riddley Walker är en hjärtevinnare, och Hobans framtida "engelska" är späckad med språkliga finesser. An island har blivit a nyland; här finns frasen "strapping the lates from what littl datter weve got", vilket betyder "extrapolating from little data".

Att läsa denna engelska är inte så svårt som man skulle kunna tro, men ändå en utmaning. Ett tips är att läsa högt eller åtminstone ljuda med; då hör man vad det betyder. Lyssna; ibland är det ren och stor poesi:

Lorna said to me, 'You know Riddley theres some thing in us it dont have no name.'
I said, 'What thing is that?'
She said, 'Its some kind of thing it aint us but yet its in us. Its looking out thru our eye hoals. May be you dont take no noatis of it only some times. Say you get woak up suddn in the middl of the nite. 1 minim youre a sleap and the nex youre on your feet with a spear in your han. Wel it wernt you put that spear in your han it wer that other thing whats looking out thru your eye hoals. It aint you nor it don't even know your name. Its in us lorn and loan and sheltering how it can.'
I said, 'If its in every 1 of us theres moren 1 of it theres got to be a manying theres got to be a millying and mor.'
Lorna said, 'Wel there is a millying and mor.'
I said, 'Wel if theres such a manying of it whys it lorn then whys it loan?'
She said, 'Becaws the manying and the millying its all 1 thing it dont have nothing to gether with. You look at lykens on a stoan its all them tiny manyings of it and may be each part of it myt think its sepert only we can see its all 1 thing. Thats how it is with what we are its all 1 girt big thing and divvyt up amongst the many. Its all 1 girt thing bigger nor the worl and lorn and loan and oansome.
Tremmering it is and feart. It puts us on like we put on our cloes. Some times we dont fit. Some times it cant fynd the arm hoals and it tears us a part

Riddley Walker finns inte översatt, som ni förstår. Hoban har skrivit ett drygt dussin vuxenböcker till, varav en finns på svenska: den moderna fabeln Kleinzeit.

Länkar: Hoban i stor Guardian-artikel: Secrets of the yellow pages (november 2002)

Head of Orpheus - sajt för Hoban-fans med mycket material om Riddley Walker.

Grattis till det Russel Hoban, 78 år idag (4 februari)!
Permalänk | Kommentarer (0)

Utmärkt artikel av Sven Lindqvist på sidan 2 i DNs kulturdel. "Råd till Kurt Hellström: Gör större mobiltelefoner åt alla gamla människor". Tyvärr finns den (ännu?) inte på DNs sajt. Kan läsas på Sven Lindqvists sajt.

Uppdatering: Ericsson svarar goddag yxskaft (16 maj 2003).

Permalänk | Kommentarer (0)

En mer sanningsenlig formulering av Aftonbladets löpsedel igår hade väl ändå varit

SEX- SUCCÉ vid inspelning av svensk TV-SERIE Deltagare hade gruppsex

Frågan är väl vad dokusåporna nu ska kunna locka med i nästa omgång? "Farmen-deltagare våldtog get under inspelning"?

En som dragit dokusåporna till sin spets är Robert Sheckley - mannen som lärde Douglas Adams att skriva satirisk science fiction. I novellen "Fruktans lön" (The prize of peril) är de populäraste såporna av samma modell som TV4s "På rymmen" - med skillnaden att deltagarna inte jagas av kändisar utan av riktiga mördare. Allt televiseras, allt är live, med kamerateam i helikoptrar och bilar som visar hur banditerna är hack i häl på deltagarna.

Otroligt? TV-bolagen utnyttjar bara en lag som tillåter aktiv dödshjälp. Desperata, dumdristiga eller bara vilsna människor undertecknar ett medgivande, och så är jakten igång. Om de klarar sig väntar pengar och ära.

Sheckleys huvudperson, Jim Raeder, får börja med de mindre prestigefyllda programmen i de mindre kanalerna, som Dödsskräck eller Fasa, där huvudpersonen får sömnmedel och sedan vaknar "...i förarsitsen på ett litet plan som flyger med autopilot på 3000 meters höjd. Han skulle försöka landa med flygplanet. Han hade naturligtvis aldrig flugit förr."

Raeder klarar sig och går vidare till nationella program som Jag tar risken eller Döden under vattnet (presenteras av Fairladys tvål):

"Skatten sjönk mot botten och Raeder dök efter den. Han lyfte den från korallbottnen, kopplade av sig blybältet och begav sig upp mot ytan. Tio meter från ytan kastade sig en annan medtävlare över honom.

De fäktades med sina knivar. Mannen högg till och gav Raeder ett långt sår över bröstet. Men Raeder släppte med en säkerhet född ur en rad tv-program sin kniv och slet luftmunstycket ur mannens mun.

Därmed var saken klar. Raeder steg upp till ytan och lämnade skatten till följebåten. Den visade sig bestå av en kartong med Fairladys tvål - den största skatten i världen".

Det gav honom tjugotvå tusen dollar, trehundraåtta beundrarbrev samt ett intressant förslag från en ung dam i Macon, som han allvarligt övervägde att tacka ja till. han fick fri sjukhusvård för knivhugget och en spräckt trumhinna, och sprutor mot korallinfektion.

Men framför allt inbjöds han att uppträda i det största TV-programmet, Fruktans lön."

Sheckleys novell har en kuslig äkthet i tonfall och dialoger. Som den här förklaringen till såpornas popularitet:

"Du förstår, Jim, folk är trötta på de där tränade atleterna med sina trick och sitt professionella mod. Vem kan känna för såna? Vem kan identifiera sig med dom? Folk gillar att se spännande progam, men inte när huvudpersonen är någon skojare som tjänar femtiotusen dollar om året på det.(...) Se på dig. Det du kan göra, kan vem som helst göra. Du är genomsnittlig. Jag tror du skulle klara dig bra i TV."

Det gör Jim: i en hel vecka lyckas han gäcka mördarna i Fruktans Lön. Men tv-bolaget är ändå inte nöjt:

"Du har tre timmar och fyrtio minuter på dig innan programmet är slut. Om du kan hålla dig vid liv, är det bra. Det är ditt problem. Men om du inte klarar av det, så kan du i alla fall försöka ge tittarna lite valuta för pengarna."

För detta är interaktiv tv. Medan Jim jagas tvärs över landet kan tittare ringa in och bidra till programmet på olika sätt: med pengar, tips eller annan hjälp. Och det är här Sheckley får in slaget som träffar läsaren rakt i solar plexus: efter hand inser vi att tittarna i första hand ringer in tips och hjälp till mördarna, förföljarna.

Visst har Sheckley extrapolerat in i det orimliga. Men principerna känner vi igen: skitstövlarna blir tittarfavoriter, och vinner gör den mest hänsynslöse. Jag undrar hur Sheckley kunde veta? "Fruktans lön" publicerades redan 1958.

På svenska kom den i Jules Verne-Magsinet 1/72. Det är därifrån citaten ovan är hämtade. (Ingen översättare står angiven, så förmodligen var det Sam J Lundwall själv.)

Den som kan tyska kan faktiskt läsa hela novellen på nätet, under titeln "Der Tod spielt mit".

Att den finns på tyska beror kanske på att västtysk tv i oktober 1970 visade en filmatisering av "Fruktans lön", under titeln "Das Millionen-Spiel".

Under programmet ringde tusentals tittare till tv-bolaget WDR och protesterade, eftersom de trodde att det var en verklig show de såg. Men bolaget fick också 25 brev från människor som ville ställa upp i det fiktiva programmet.

I 30 år samlade filmen damm i arkivet - men sommaren 2002 repriserades den faktiskt. Hos WDRs sajt finns flera (men tyska) läsvärda artiklar och dessutom en film om filmen, med klipp från originalet, intervjuer med regissören med mera. ("Schon jetzt seien Menschen in vielen Nachmittags-Talks schließlich bereit, ihre Seele vollends zu entblößen. Da sei der nächste Schritt nur ein kleiner.")

Mer om Robert Sheckley: www.sheckley.com.

(Schwarzenegger-rullen "The running man", gjord i USA på 80-talet, har ett liknande tema, men är inte baserad på "Fruktans lön". I övrigt bör man tala tyst om den.)

När Sveriges Television gjorde om sin webbplats i fjol blev resultatet rätt katastrofalt. Magplasket blev desto kännbarare eftersom SVT-chefen utlovat att man skulle bli "Sveriges bästa nyhetssajt". (Jag skrev om problemen i Kornet-artikeln "SVTs nya sajt: design som stänger ute" i maj i fjol.)

En ny version av SVT-sajten hade premiär i veckan, och glädjande nog är det en rejäl förbättring på alla plan.

Den grafiska designen har förbättrats. Det begränsade skärmutrymmet används mycket bättre, och grafiken är snabbare.

Interaktionsdesignen har blivit mycket bättre, framför allt eftersom vi slipper de tidigare olycksaliga navigationsmenyerna.

Och informationsdesignen verkar ha förbättrats, genom att SVT lyssnat på hur användarna själva tycker att materialet borde organiseras, vilka begrepp de använder och vad de tycker är viktigast. (Om du undrar vad som menas med de här tre termerna kan du läsa Kornet-artikeln "En sajt kräver tre sorters design".)

De har dessutom lyckats få ner svarstiderna, och rättat en del tabbar som gav sajten mycket dålig tillgänglighet för handikappade.

Fortfarande är det väl en bit kvar till Christina Jutterströms löfte om "Sverige bästa nyhetssajt" (om det ens är ett meningsfullt mål). Men frågan är väl om man inte är Sveriges bästa TV-kanals-sajt nu, och det är faktiskt nog så gott.

Permalänk | Kommentarer (0)

Idag, för 60 år sedan, var slaget om Stalingrad över. De sista tyska förbanden hade kapitulerat. Paulus hade låtit sig tas till fånga av Röda Armén, trots att Hitler hade utnämnt honom till generalfältmarskalk - tydligen en underförstådd order till honom att begå självmord, eftersom ingen tysk generalfältmarskalk någonsin gett sig levande. Andra världskriget hade vänt. (Läs mer i den här Blind Höna-notisen.)

Permalänk | Kommentarer (0)

När NASA insåg att något gått fel med rymdfärjan Columbia ersattes hela den ordinarie förstasidan på www.nasa.gov av en sida med bara text (se hela skärmdumpen av sidan här).

Så ska webben användas i kris. Bort med allt annat, fram med en enda sida, så snabb och enkel som möjligt.

Innehållet var dessutom föredömligt: bara information om vad man säkert visste, inga spekulationer. Plus praktisk information för de viktigaste målgrupperna.

Något senare, när mer information fanns, uppdaterades sidan - fortfarande föredömligt (se även en kopia på denna sida här).

Permalänk | Kommentarer (0)

Klipspringer på I dåligt sällskap har förökat sig genom delning och avsöndrat en personlighet som kallar sig "Bengt O Karlsson"; denne sköter webbloggen Perspektiv Europa, med kvalificerade notiser om EU, särskilt dess framtid och utvidgning. Jag håller inte alltid med, men sakkunskapen och framställningen är imponerande.

Fler och fler webbloggar dyker upp, och därigenom blir spridningen större. Syften, ambitioner och inriktning varierar, vilket gör det hela roligare.

Ofta förstår jag att jag inte tillhör målgruppen. Ibland förstår jag inte ens vilken målgruppen är. Likafullt kan bådadera vara oväsentligt, när jag känner att den som skriver har ett eget tonfall, en egen röst.

I alla fall tycker jag att Klocklös i Tiden är en rolig blog: bra självförtroende, en öppen, rent av entusiastisk grundton, ingenting tillgjort.

Permalänk | Kommentarer (0)

En narr med ett knyte över axeln och ett Viktig Uppdrag: att befria landet från den onda Häxan. Ett uppdrag som tvingar honom att lösa en lång rad pussel, korsord, chiffer, gåtor andra knepigheter...

Fool's errand är ett dataspel från slutet av 80-talet, löst baserat på några av korten i tarot-kortleken. Det hade en sällsynt grafisk skönhet, just på grund av att det bara var i svart och vitt. Och jag älskade det.

16 år senare (!) håller nu Cliff Johnson på att göra klar uppföljaren - The Fool and his money. Narren är åter ute på vandring, men siluett-bilderna är förstärkta med färg. Och tja, ... det är faktiskt fortfarande riktigt snyggt.

Programmet släpps på Halloween i år. Men man kan redan nu förbeställa det från www.fools-errand.com, Cliffs egen sajt (kanske bäst att passa på - dollarn står lägre än på längre och vem vet vad som händer i höst). Den som förbeställer får dessutom med sitt namn på en särskild tack-lista i spelet....

Nostalgiker kan också ladda ner det ursprungliga Fool's errand, och Cliffs två andra spel At the carnival och 3 in three helt gratis från sajten.

(Hittade länken via Linnea på Neablog.)

Permalänk | Kommentarer (0)

En gång i tiden hittade jag på ett antikvariat en volym med protokoll från det sovjetiska kommunistpartiets kongress, nån gång på sextiotalet.

Att läsa talen i den var fascinerande. Efter var och varannan mening noterades inom parentes "Aplodisimenty", applåder. Efter mer floskeltyngda apeller ökade detta till "Stormande applåder" eller - ännu högre upp på skalan - "Stormande applåder i hela salen". Vid några enstaka tillfällen nådde talarna till och med upp till betyget "Stormiga applåder i hela salen. Alla står upp".

Jag satt uppe och tittade på George Bushs "State of the union"-tal härom natten. Om amerikanerna bara visste hur likt det var. (Se för övrigt också Blind Höna-notisen "Deja vu" från i höstas).

Permalänk | Kommentarer (0)