Om någon är intresserad, kommer jag att hålla tre kurser på Ordfront i höst.

Design för Internet (16 oktober) är en endagskurs, en översikt i raketfart av några grundläggande riktlinjer som gör det lättare att skapa bra webbplatser. Avsedd för dig som ansvarar för en webbsatsning i en organisation eller ett företag, snarare än för rena webbdesigners. En grund för kursen är resonemanget om tre sorters design här på Kornet, men med fler exempel och detaljer. (Läs mer om kursen hos Ordfront.)

Idéer om layout är fyra föreläsningar för dig som jobbar med papperslayout och vill ha nya idéer. Du kanske är informatör, har hand om en personaltidning eller ett nyhetsbrev, och vill ha idéer och råd om hur man jobbar effektivt med layout. Fyra onsdagkvällar med start 30 oktober. (Mer info hos Ordfront.)

Skriva för webb, slutligen, går fyra tisdagkvällar med start 5 november. En kurs som bygger på boken "Att skriva för webb är att skriva för publik". (Mer om kursen på Ordfronts sajt.)

Ordfront har också en lång rad andra intressanta kurser om layout och form och om språk och skrivande – leta själv (du kan utgå från någon av länkarna ovan). Vill du anmäla dig, finns också ett anmälningsformulär på sajten.

Permalänk | Kommentarer (0)

Den blinda hönan har knappt orkat ur redet på två veckor. Det behövdes uppenbarligen lite nytt liv för att komma igång igen. Och till all lycka ramlade jag på den här butiken på Götgatspuckeln i Stockholm, som erbjuder "ett komplett livssortiment".

Se, det är ett erbjudande jag gillar. Inte för att jag tror att jag behöver skaffa någon ny livsstil. Och livsledsagare har jag den bästa en man kan få. Men ur sortimentet borde man kunna börja fylla en varukorg med till exempel en rejäl påse livskvalitet. Så lite extra livslängd, blandat med ny livsluft (refill–förpackning) och några livsandar. En ask livstecken, att dela med sig av till vänner man ser för sällan. Nytt livsmod, att drickas upp när det känns motigt.

Frågan är väl om man sedan har råd med ett helt livsverk också?

Permalänk | Kommentarer (0)

"The premise of all this ballyhoo is that the industry (and its artists) are being harmed by free downloading. Nonsense."

Det finns inget som tyder på att CD–försäljningen minskar för att musik finns fritt tillgänglig, skriver Janis Ian i artikeln The internet debacle– an alternative view Hon ger gott om exempel på motsatsen: gratisprover ökar försäljningen – av böcker såväl som skivor. Och hon har egen erfarenhet att backa upp det med.

I en uppföljningsartikel föreslår hon ett konkret experiment:

"All the record companies get together and build a single giant website, with everything in their catalogues that`s currently out of print available on it, and agree to experiment for one year. All the record companies agree that, for the sake of the experiment, and because these items are currently dead in the water anyway, they`re going to charge a more–than–reasonable price for each download."

Janis Ians artikel har redan länkats till av mer än tusen sajter, översatts till nio språk (men inte svenska?).
Permalänk | Kommentarer (0)

Om det finns en typiskt amerikansk konstform, är det imitationen?

En "re–make" av den brittiska tv–serien "Den sjungande detektiven" är under inspelning (se Blind Höna–arkivet för april).
I maj noterade jag hur Hollywood stal intrigen från "Stalker" och gjorde "Sphere".

Och nu berättar IMDB att en amerikansk version av Andrej Tarkovskis "Solaris" får premiär i december. Gjord av Steven Soderbergh, som tydligen skrivit ett nytt manus på Stanislaw Lems klassiker.

Soderbergh har ju ett visst anseende anseende som tänkande regissör. Men kan han stå emot kraven på specialeffekter och action? Jag irriteras av farhågan att se Tarkovskijs återhållna, nedtonade och eftertänksamma berättelse överkörd av den Hollywoodska ångvälten.

Å andra sidan finns naturligtvis originalet kvar, hur många kopior som än görs. Och varför skulle man inte få göra nytolkningar av filmer? Teaterpjäser nytolkas hela tiden – originalintrigen flyttas från en tid och plats till en annan, språk och form ändras. Till och med böcker skrivs om i nya versioner. Var det fel av Eyvind Johnsson att skriva om "Odyssén" till "Strändernas svall"?

Min verkliga irritation har nog att göra med det jag uppfattar som den amerikanska självtillräckligheten, okunskapen om omvärlden, oviljan att anstränga sig för att förstå något utanför den egna, snävaste kulturkretsen.
Men är det en sann bild av Amerika? Eller är det också en fördom – en spökbild, projicerad av min hjärna, förstärkt av krafter utifrån, ungefär som spökfigurerna på Solaris–stationen?

Permalänk | Kommentarer (0)

Fejkad bokföring, försvunna pensionspengar, och skyhöga direktörslöner trots dåliga affärer. Det har vi fått i stora portioner sista tiden.

Min sommar gick till stor del åt att röja i min mors föräldrahem – byggt av min morfar på trettiotalet. Bland gamla papper hittade jag några klipp från 1934, med ett innehåll som kändes märkligt aktuellt.

Under rubriken "Konstruerade upp förluster för att komma åt arbetarnas fonder" skriver Gotlands Folkblad så här:

"Vid a.–b. Separators ordinarie bolagsstämma den 19 maj i år fattades som bekant flera uppseendeväckande beslut av aktiemajoritetens innehavare. Bl.a. beslöt man för bolagets räkning konfiskera de stora fonder som enligt tidigare beslut avsatts för arbetarnas räkning. Man lade sålunda beslag på Arbetarpensionsfondens 872.618 kr, Arbetareänkepensionsfondens 257.565 kr och Arbetarebyggnadslånefondens 120.000 kr, eller sammanlagt 1.249.565 kr."

Separatorarbetarna hade betydligt lägre betalt än andra grupper, men hade i gengäld blivit lovade pension från företaget. Styrelsen drog in fonderna med hänvisning till förluster i utlandet.

Men fanns det några förluster? Häradshövdingen Axel Carlsson hade tagit ut stämning på bolaget vid Stockholms rådhusrätt, eftersom …"någon faktiskt förlust å bolagets utländska tillgodohavanden icke kan fastställas med ledning av siffrorna i berättelsen. Styrelsen har i stället på fri hand konstruerat upp sådana förluster."

Carlsson hade också upptäckt att företaget upprättat två olika verksamhetsberättelser: "en ofullständig och därför olaglig avsedd för aktieägarna och en fullständig och sålunda laglig avsedd för protokollet".

Trots de påstådda förlusterna stod majoriteten vid bolagsstämman bakom konfiskationen. Dessutom beslöt de "att direktörernas löner på respektive 100,000 och 75,000 skulle behållas, liksom de rundligt tilltagna styrelsearvodena på 8,000 kr per år och ledamot." Ett förslag att sänka lönerna med 25.000 avvisades bestämt.

Men landsfiskalen Helmer Andersson befarade att det fanns fler ersättningar och krävde en "fullständig och överskådlig redogörelse över tillämpade löner, arvoden, provisioner, dagtraktamenten och reseersättningar med mera". Men någon redovisning fick stämman inte: "Direktör A Wästfelt svarade härpå att sådana upplysningar skulle skada bolagets intressen."

Häradshövdingen Carlsson ville att domstolen skulle upphäva stämmans beslut om fonder och löner. Hur det gick med det vet jag inte. Men några dagar senare skrev min morfar, Fridolf Hejdenberg (på den här skrivmaskinen) en kommentar i Folkbladet, där han också nämner nyligen avslöjade skyhöga löner och egendomliga provisoner i Svenska Amerikalinjen och Munksjö–Fiskeby.

"Det var väl nog att folk fick reda på direktörslönerna. Inte lönerna, men väl uppgifterna därom skadade! Uppenbarligen känner man inte opinionen så illa," skriver han, och sammanfattar:

"Skulle man ha tillfälle att avlyssna de inre bolagscirklarna i vårt långa land, misstänker vi att man skulle få interiörer till livs ifråga om löner, arvoden, provisioner och traktamenten m.m., som skulle komma den annars mycket förhärdade svenska allmänheten att blekna en aning om nosen. Naturligtvis behöver man inte förutsätta att tillståndet är generellt, men att det vilar något ruttet över en stor del av bolagsvärlden torde vara oomtvistligt. Och att man kräver upprensning är förklarligt."

Fridolf jämför också direktörernas årslön – 100.000 kronor (i 1934 års penningvärde!), 333 kronor om dagen räknat efter 300 arbetsdagar – med lönen för tillfälligt arbete i arbetslöshetens trettiotal: "3 kr. om dagen, 500–700 kronor om år – ty man får inte arbeta alla veckor".

Styrelsen i Separator bestod enligt Gotlands Folkblad vid denna tid av hovjägmästare Rålamb, direktör Ingeström, direktör Wästfelt, överingenjör Forsberg, bankdirektör Trygger och bankdirektör J Wallenberg. PS: Om du orkar med mer läsning om ekonomi, bokföring och etik rekommenderar jag Paul Krugman i NY Times.
Permalänk | Kommentarer (0)

I Douglas Adamas originalverk "The Meaning of Liff" finns ordet marytavy: "A person to whom, under dire injuctions of silence, you tell a secret which you wish to be fare more widely known." Ett sådant begrepp behöver vi på svenska också – "sladdertacka" eller "skvallertant" har delvis andra valörer. Den direkta översättningen blir:

skrikebo (sub)

en person för vilken du – mot uttryckliga försäkringar om tysthetslöfte – berättar en hemlighet som du vill göra allmänt känd (eng. marytavy)

Permalänk | Kommentarer (0)

En och annan här i Sverige försöker inbilla sig att tittarna gillar att TV 4 numera bryter programmen med reklam. Men om tittarna får möjlighet att välja – vad händer då?

David Pogue skriver i New York Times om entusiasmen hos dem som använder de nya digitala videobandspelarna, som jag skrev om i juni ("Nu blir det ingen reklamfilm"):

Imagine a magic box that gives you an extra half–hour of free time every day. Imagine that it could also shift any TV show so that it comes on just as you sit down to watch. Imagine a gizmo so amazing that everyone who bought it turned into an evangelical fanatic, extolling its virtues to anyone within earshot. Such a machine exists, and it`s called a digital video recorder.

Den extra halvtimmen tjänas alltså in på att man slipper se annonserna:

You just can`t overstate how great that ad–skipping is (unless of course you work for a TV network).

Neil McManus, också i NYT, sparar betydligt mer än en halvtimme om dagen:

You may never sit through another commercial. (…) Recently, ABC filled three hours with the James Bond film "From Russia With Love," a 115–minute movie. My wife and I skipped 65 minutes of commercials. On another night, we watched six half–hour sitcoms in about two hours. (…) we`re giddy with power.

En DVR har förstås flera andra fördelar:

You can pause a live broadcast, rewind to something you have just been watching, put live TV into slow motion, jump back seven seconds to replay a line of mumbled dialogue, find out how far you are into the broadcast and so on. (…)

Furthermore, a DVR`s built–in modem silently downloads the next two weeks` program listings during the wee hours each night, via a toll–free call. As you scroll through these listings, one press of the Record button schedules a future show for recording. With an additional button press, you can tell the DVR that you want to record every episode of, say, "American Idol," all season long. The astonishing part is that you`ll never care what time or channel a show is on. The DVR rarely misses, even if the network fiddles with its broadcast schedule.

Later, when you fall to the couch, you call up a tidy list of everything your DVR has recorded, ready for playback. This is a killer feature, no matter whether you`re a heavy or very light TV watcher: it means that your TV never shows anything but good stuff. DVR owners never have to channel–scan; life`s too short. (Pogue)

Många funktioner, men klarar man av att använda dem? Ja, säger NY Times. En DVR är mycket enklare att sköta än de gamla videobandspelarna:

In many respects, the TiVo (www.tivo .com) and ReplayTV (www.replaytv.com) are practically identical. Both offer vast arrays of features cleverly organized into simple onscreen displays, exhibiting a religion of design simplicity that Microsoft would do well to study. (Pogue igen)

Med rätt mjukvara kan din dator också bli en DVR. McManus har provat. PC–baserade system har dock (som man kunde vänta sig) satsat på fler specialfunktioner snarare än användbarhet och enkel design. Ett system kan läsa text som förekommer i tv–bilden, och reagera när ett förvalt ord förekommer:

The ATI system offers a glimpse of what is possible with its word–match feature, which lets you enter words for it to monitor. (…) As a test, I entered the word "Sosa" and minimized the program during a Chicago Cubs game. Sure enough, the TV window opened up every time the announcer mentioned Sammy Sosa. This let me catch every one of his at–bats while I worked on my PC

Pogue skriver också om TV–branschens motattacker. Om DV–spelarna blir mer populära måste något gå: antingen möjligheten att hoppa över annonserna, eler hela den ekonomiska modellen för TV–branschen.

Idag har branschen stämt DVR–tillverkarna. Men är det bara en taktik på kort sikt. Det är svårt att stoppa teknik, särskilt som den inte är beroende av en tillverkare utan kan byggas av enkilda program i en dator.

På längre sikt har de fler val, menar Pogue: "…and some of them are scary."

Först att på olika sätt "lura" DV–spelarna att inte känna igen annonsformaten. Förmodligen föga långsiktigt även det.

Annars att bädda in reklamen i programmen – "an extremely icky scenario". TV 4:s meteorolog säger "…imorgon blir det 28 grader varmt på Gotland – perfekt läge för en iskall Coca–Cola!"

Eller går det att göra annonser som folk verkligen vill se? Kanske.

On the TiVo remote control, there’s no 30–second jump button—only a fast–forward button. TiVo executives have discovered that if you’re blowing through some commercial that looks kind of cool, you may still stop to view it at normal speed. They’re right: I do that all the time on my TiVo.

If the advertisers took it upon themselves to make their commercials irresistible—better than the shows, even—viewers would want to see them, no matter what ad–skipping features were available. (…) This is the ultimate win–win.

Men, å andra sidan, varför inte betala för TV? Helt reklamfria kanaler, som HBO i USA, kostar sådär 10 dollar i månaden. Kanske minibetalningar för just de program man vill se?

There may be something in between: a $2–per–month–per–channel plan in which we’d all get ad–free shows—and we’d keep our monthly bills reasonable by signing up for exactly the channels we liked. (I suspect this will occur over the cable companies’ dead bodies.)

En rapport häromdagen från Online Publishers Association menar faktiskt att internet–användare nu är mer villiga att betala för vad de får – även om nischen ännu är ganska liten.

More Internet users are showing a willingness to pay for content online — subscribing to news sites, for example, or paying fees to send e–greeting cards — suggesting a shift in consumers` expectations that online services should be free. (…)

The survey found that 12.4 million Americans paid for some type of content in the first quarter of this year, compared with 7 million in the first quarter of 2001. The survey did not include payments made to pornography sites.

A big chunk of the spending accrued to business and financial news sites, which in 2001 racked up $214.3 million in revenue from selling content, mainly through monthly and annual subscriptions. (…)

Several other prominent media companies have recently introduced for–pay packages on their Web sites. ABC.com said yesterday that it would begin charging $4.95 a month for "ABC News On Demand," which includes news clips and day–after replays of "World News Tonight" and "Nightline," as well as 30 days of the programs` archives. CNN.com began charging for access to video on its site earlier this year.

Källor:

• TV Magic, Made More Magical Still (David Pogue)
• Skipping Commercials? Not So Fast. (David Pogue)
• The Desktop Computer as Live–TV Recorder (Neil McManus)
• A Shift Registers in Willingness to Pay for Internet Content (Matt Richtel)

Permalänk | Kommentarer (0)

Jag skrev om att de gängse annonsstrategierna för webben är kontraproduktiva i På Kornet–artikeln "Hur annonserna inte fungerar".

New York Times skriver nu hur America Online drastiskt skär ner antalet annonser i sin online–tjänst.

In recent years, each annual update of the America Online service offered more space devoted to advertisers, more promotions for high–tech gadgets, and more links to other divisions of AOL Time Warner in hopes of impressing Wall Street with the potential for synergy.

Men det visade sig att medlemmarna röstade med fötterna och övergav tjänsten:

…late last year, AOL`s monthly surveys found member satisfaction starting to dip. Mr. Leonsis formed a task force to look at why members were canceling their service. It zeroed in on pop–up advertisements, a longtime feature and to many a longtime annoyance. As revenue began to fall last year, AOL had increased the frequency of pop–ups, and members began to complain louder than usual.

A study showed that when the number of pop–up ads was cut in half for a group of members, their satisfaction improved notably. That led not only to a cutback in the number of pop–ups across the service, but was, according to Mr. Leonsis, the catalyst for a revolution within AOL.

"It became a flashing beacon for employees," he recalled. "If someone said, `I don`t care about members, I care about the numbers,` we could show them the numbers."

En ny version av AOLs egen webbläsare lanseras i höst. En av företagets designers beskriver den som "a very important step backward" – mycket mer fokuserad på användarens behov och vad hon verkligen uppskattar: chat–rum och andra funktioner för att skapa nya vänkretsar på nätet (förresten, vänkrets är mitt förslag till svenskt ord för community).

Läs hela artikeln New Software (and Bosses) at AOL hos New York Times. (Den innehåller också en del intressant om fusionen mellan AOL och Time Warner, som jag berörde här på Blind Höna i en text om fusionsvansinnet för en månad sen.)
Permalänk | Kommentarer (0)