Syrenerna har vissnat. För mig fungerar just utblommade syrener som en stark påminnelse om att inget är oändligt; att jag bara kommer att få se dem blomma ett ändligt antal gånger till – ett inte särskilt stort antal. (Men det är bara syrener som får mig att tänka så. Inte utblommade maskrosor, inte lupiner, inte ens rosor.)

Kanske var det i alla fall därför jag reagerade så starkt när ordet livslängd häromdagen i DN hade avstavats liv–slängd. Rimmar på bortslängd. Det gäller att se till att ens livs–längd inte känns liv–slängd.

Richard Saul Wurzman (som myntade begreppet informationsarkitekt) har skrivit boken Information Anxiety, som handlar om design för att underlätta lärande och förståelse. Lite oväntat låter han den sluta med ett kapitel som heter Design your life.

Den stora grejen är inte att designa en användbar webbplats, eller ett hus, eller en brödrost. Det stora designproblemet är att designa sitt liv.

Framför allt handlar det om att kunna göra sånt man är intreserad av, menar han. "Intresse" har kommit att bli ett ord för hobbies och pyssel – inte för arbete. "Vad jobbar du med? Vilka är dina intressen?" är ett typiskt frågepar som visar vilken konstig motsättning som uppstått.

Trevlig midsommar önskas alla På Kornet–läsare. Nu åker jag till Öland.

Permalänk | Kommentarer (0)

Banne mig om jag begriper varför inte svenska Mine slagit stort med jazzpop–CDn "Freedom gone mad". Emma Holmér har en ljuvlig röst, sval och sensuell. Hon skriver utmärkta låtar och intelligenta texter. Ljudlandskapet är skimrande och detaljrikt. Första spåret "Wouldn`t mind the waiting" är svängigt och har en refräng med typiska öron–krokar… nej, kort sagt är det obegripligt. Och orättvist.

Beror det på att musikindustrin är korrupt, och gräver sin egen grav med sitt fokus på enstaka storsäljare? Eller är det bara otur? Jag vet inte. Men lyssna själv och fundera!

Just nu kan man köpa "Freedom gone mad" (obs att det är en fullängds–cd!) för 29 kronor på www.ginza.se. Det är skamligt på sitt sätt, men ett lysande tillfälle för dig. Vad har du att förlora? Köp den. Eller köp ett par, så har du en present som kommer att bli en glad överraskning för nån som fyller år. Blind Höna handlar om att hitta saker – och Mine är ett riktigt fynd.

Om den tar slut på Ginza finns den – till ett fortfarande förmånligt pris – på cdon.se. CDon har även kvar debut–cdn "Mine"; mer lågmäld men väl värd att lyssna på. Och medan du väntar på att skivorna ska levereras, kan du läsa i New York Magazine om musikindustrins framtid (tack Rymdimperiet för länken).

Permalänk | Kommentarer (5)

Först beskriver Paul Krugman skandalerna i den amerikanska ekonomin som ett systemfel, som omedelbart för tankarna till den sovjetiska industrins manipulationer med sina planmål.

Sen tycks amerikanska skolmyndigheter ha fått tag på en kopia av den sovjetiska censurens arbetsmanual, och tagit itu med att avlägsna felaktiga och olämpliga tankar i litteratur.

Så annonserar George Bush skapandet av ett ministerium för inrikessäkerhet – en välkänd institution i det gamla Östtyskland och Tjeckoslovakien.

Slutligen läser jag Mark Crispin Millers angrepp på medierna och den amerikanska partipropaganden i "The Bush Dyslexicon". Oärligheten och skenbilderna – "seeing that it`s all gone wrong yet always hearing, from om high, that everything is perfectly allright" – har blivit en sorts offentlig hemlighet, säger han, med ett resonemang som i stort sett är identiskt med det som brukade användas för att förklara sovjetmedborgarnas förhållande till det partiets propaganda.

En viktig skillnad finns förstås. I Sovjet hade Crispins bok inte blivit publicerad, och "Moskva Times" hade inte kunnat skriva om litteratur–censuren.

Permalänk | Kommentarer (0)

Shakespeare använde ungefär 15.000 specifika ord i sina samlade verk (siffran varierar lite från forskare till forskare, beroende på hur de räknar böjningar, avledningar med mera). Låt oss kalla den mängden för en bard.

Att försöka ta reda på hur många ord en person kan är inte enkelt. Ett sätt är att plocka, säg, vart tvåhundrade ord ur en stor ordbok, kolla hur många av dessa en person förstår, och sedan multiplicera med 200 (en del andra överväganden krävs också, men detta är principen).

Willam Nagy och Richard Anderson har undersökt amerikanska gymnasieelever och kommit fram till att de i snitt har ett ordförråd på 45.000 ord – förmodligen upp till 60.000 om man räknar med egennamn, siffror, en del utländska glosor och sammansatta ord. En tetrabard, alltså. De duktigaste eleverna eller studenter på universitetet skulle kunna ha ordförråd på det dubbla – en oktobard.

Är 60.000 ord mycket eller lite? En gymnasist har haft ungefär 17 år på sig att lära sig dessa ord. Det blir kring 3.500 nya ord att lära om året, det vill säga tio om dagen, det vill säga ett nytt ord varje halvannan timme under ett barns hela vakna tid, år ut och år in…

Det här resonemanget finns i Steven Pinkers "The language instinct". Jag berättad det för Henrik härom året. Någon dag senare kom han, lite orolig, och sa "Pappa, har du något nytt ord jag kan lära mig? Jag tror inte jag har lärt mig ett enda ord på flera timmar…"

Permalänk | Kommentarer (0)

SVTS nya sajt är Sveriges sämsta, enligt Internetworld. Det är inte överraskande. Sajten som helhet har stora brister; såväl i grafisk design, interaktionsdesign som informationsdesign – jag kritiserade den i Kornet–artikeln SVTs nya sajt: design som stänger ute.

Men det finns faktiskt delar av sajten som förtjänar ett bättre betyg.

SVTs val–sajt är både ambitiös och innehållsrik.

Liksom svt.se som helhet plågas valsajten av oändliga laddningstider. Den lider också av några av sajtens allmäna designproblem. Men när man håller sig inom valsajten slipper man helt de irriterande menyerna som ramlar ur boxarna till vänster. Delsajtens egen navigation kunde varit mer samlad, men den fungerar och är inte sämre än på de flesta sajter. Och här har man lyckats fylla den form, som fungerade så dåligt på nyhetssidorna, med intressanta länkar och fylligt innehåll.

TV4 och Aftonbladet (trea respektive femma på Internetworlds topplista) har val–sajter som inte kommer i närheten av SVTs – vare sig till innehåll eller uppläggning. Viktiga inslag på deras sajter är sidor där man kan "styla om partiledarna" (knåda bilder av dem till oigenkännelighet), ladda ner loggan "I love Gudrun" till mobiltelefonen, eller "testa vilken väljartyp du är", med frågor som "Tycker du bättre om Jennifer Lopez än om kungen?".

TIll de seriösa inslagen på dessa sajter hör några torftiga, allmänna artiklar om hur valet går till, och på Aftonbladet en del länkar till tidningens krönikörers sedvanliga artiklar och krönikor (t.ex. en krönika av Jan Guillou som inte alls handlar om valet.)

DN, sjua på listan, har ännu ingen särskild sajt. SvD har en valsajt, men också den är i huvudsak en länksamling till artiklar i tidningens övriga delar.

Kontrasten mot SVTs innehåll, med bakgrunder och specialartiklar, är faktiskt slående. Aftonbladet och TV4 har schablonmässiga webbfrågor ("vilket parti skulle du rösta på idag") och tester av typen "kolla om du är folkpartist". SVT har istället ett intressant dubbelperspektiv: dels tillbakablickar på Sveriges politiska historia; dels låter man partierna måla upp sina framtidsbilder av Sverige år 2027, om just de får regera.

Något SVT har, som helt saknas på de övriga sajterna, är en ambitiös regional bevakning. Du kan välja att se valfrågor från varenda kommun i Sverige. De regionala nyhetsredaktionerna matar in nyheter. Ännu finns det inte nyheter från alla kommuner. Men här ser man något av det, som skrämde andra medier inför lanseringen av SVTs sajt: hur bra det kan bli, om SVT lyckas få sina olika delar att samverka på ett bra sätt.

Permalänk | Kommentarer (0)

Min vän Tommy Sundström på webblogg.net brukar hävda att nätet kommer att bli som amerikansk TV: fyllt med reklamavbrott (typ annonser som tar över hela skärmen) till precis hitom gränsen till det outhärdliga.

Det kan vara sant, men… nu visar det sig att man kan överlista även tv–reklamen; och allt fler tar chansen.

Efterträdaren till den vanliga videobandspelaren har "passerat en popularitetströskel" enligt International Herald Tribune. En miljon hushåll i USA har nu en Digital Video Recorder (DVR) – i huvudsak en rejäl hårddisk som kan lagra TV–program.

Med en DVR är det mycket enklare att slippa reklaminslagen. En av de senaste modellerna kan till och med ställas in på att alltid automatiskt hoppa över reklaminslagen vid uppspelning. DVR–ägare ser också bara hälften så många reklaminslag, säger en undersökning. Var femte ser ingen reklam alls längre.

TV– och reklamindustrin är villrådig. En del försöker stoppa apparaterna genom att stämma tillverkarna. Andra försöker fundera ut nya sätt att använda tekniken. Möjligheter finns, eftersom DVR–maskinerna är anslutna till internet (de hämtar programinformation och tider från en central server).

En variant är särskilda annonser, som skickas direkt till DVR–skärmen, när (och om) användaren trycker på paus–knappen.

En annan variant prövas i ett reklaminslag där sångerskan Cheryl Crow medverkar. Det är specialkodat så att DVR–ägarna – men bara de – kan se tolv minuter till av "advertainment" över nätet. Under tiden spelar maskinen in det ordinarie programmet och fortsätter att visa det, utan skarvar, efter det utvidgade reklaminslaget.

Men även om nya reklam–modeller kommer att utvecklas, verkar det finnas en viktig skillnad: de nya varianterna ger tittaren en helt annan, mycket större kontroll över mediet. På det sättet blir det snarare TV som kommer att bli mer som nätet.

– Vi måste lära oss att göra reklam som folk faktiskt vill titta på, konstaterar Mollie Weston på BestBuy.

Läs hela artikeln på International Herald Tribune.

Permalänk | Kommentarer (0)

Om någon kan hitta en enda ny tanke i Dagens Nyheters huvudledare den 6 juni, vänligen underrätta mig.

DN publicerade nyligen en självkritisk artikel om att för många nyhetsartiklar skrevs om Mellanöstern, även om inget särskilt hänt, och för få artiklar om andra delar av världen, trots att fasansfulla saker inträffat. Detta verkar dock inte ledarredaktionen ha brytt sig om att fundera på.

Mitt tips: om man skrivit en ledare där de tre sista styckena – där läsaren ju förväntar sig någon typ av ny slutsats – börjar så här:

• Att USA har en nyckelroll är uppenbart
• Det är en gammal lärdom att…
• Det är lätt att leda i bevis att…

så bör man nog slänga den i papperskorgen och göra ett nytt försök.
Permalänk | Kommentarer (0)

Paul Krugman skriver i New York Times om 90–talets praxis att basera direktörernas ersättningar på aktiekursen:

"And until just a few months ago we thought it was working.

Now, as each day seems to bring a new business scandal, we can see the theory`s fatal flaw: a system that lavishly rewards executives for success tempts those executives, who control much of the information available to outsiders, to fabricate the appearance of success. Aggressive accounting, fictitious transactions that inflate sales, whatever it takes.

It`s true that in the long run reality catches up with you. But a few years of illusory achievement can leave an executive immensely wealthy. Ken Lay, Gary Winnick, Chuck Watson, Dennis Kozlowski — all will be consoled in their early retirement by nine–figure nest eggs. Unless you go to jail — and does anyone think any of our modern malefactors of great wealth will actually do time? — dishonesty is, hands down, the best policy.

And no, we`re not talking about a few bad apples. Statistics for the last five years show a dramatic divergence between the profits companies reported to investors and other measures of profit growth; this is clear evidence that many, perhaps most, large companies were fudging their numbers."

Det kan inte hjälpas att jag kommer att tänka på det gamla Sovjet, där bonus var kopplad till hur företaget nådde (eller överträffade) planmålen; och hur alla där regelmässigt manipulerade sin redovisning.

Läs hela Krugmans artikel i New York Times.

Permalänk | Kommentarer (0)

Nu ändrar sig skolbyråkraterna i New York State: litteraturutdrag i standardprov ska inte rensas från "opassande" ord och uttryck. Gustav Holmberg på Det perfekta tomrummet hittade den nya politiken förklarad i New York Times: New York Exams to Regain Intact Literary Passages.

Permalänk | Kommentarer (0)

"Har du läst någon bok om nazisternas slavarbetare?" frågar Gitta Sereny retoriskt i tisdagens DN (4 juni 2002). "Man skulle kunna skriva en fantastisk roman om slavarbetarna."

Sereny och DN vet det kanske inte, men det finns minst en sådan, i sanning fantastisk roman: François Cavannas "Les Russkoffs" från 1979, prisbelönt i Frankrike. I svensk översättning kom den som Sången från stäppen på Norstedts 1982.

Romanen är självbiografisk: den tonårige Cavanna är en av de många franska pojkar som skickas till tvångsarbete i de tyska vapenfabrikerna. Där möter han ryska och ukarinska flickor som skickats till slavarbete från det ockuperade Sovjet. Möter; nej, han drabbas av dem; av deras fantastiska, böljande sång, medan de pressar granathöljen avsedda för ostfronten:

"Hennes röst är full av något rikt och vackert som griper mig. De andra stöder henne i bakgrunden, och sedan tar en annan vid, med ett våldsamt läte som av ett vilddjur och då träder Maria tillbaka och sedan sjunger hela kören, allesammans på en gång, i triumf, jag kvävs av en lyckokänsla, mina ben darrar, pressarnas kanonskott passar in precis, som om de var avsedda för just detta. Abteilung sechsundvierzig sjunger som en katedral med gyllene lökkupoler, som vinden över stäppen, som… ja, försök själv att beskriva något sådant utan att det låter fånigt.

Grabben vid pressen bredvid och jag ser på varann. Rebuffet heter han. Hans ögon står fulla med tårar. På mig rinner de nedför kinderna. `Det är Boris Godunov`, säger han. Jag säger ingenting. Jag vet inte ens vad han talar om. Jag visste inte ens att ryssarna hade ryktet om sig att sjunga bättre än något annat folk i världen." (översättning Anne–Marie Jansson)

Boken är ett ohyggligt starkt dokument och en gripande kärlekshistoria, men fick knappast den uppmärksamhet den förtjänade när den kom ut. Gör dig själv en tjänst och sök den på bibliotek eller i antikvariat och få en riktigt stor läsupplevelse.

En annan bok, som hakar i "Sången om stäppen" nästan som en pusselbit i en annan, är dokumentärromanen Babij Jar av Anatoli Kuznetsov (pseudonymen A. Anatoli). Också den är självbiografisk: i det ockuperade Kiev får den unge Anatolij uppleva hur tyskarna samlar arbetsföra kvinnor och flickor, som Cavannas Maria, och skickar till tvångsarbetet. Han ser också de tyska försöken att dölja sanningen: glada broschyrer och propagandafilmer om arbetet i de tyska fabrikerna."

Den svenska utgåvan från 1970 (W&W, pocket) är dessutom extra intressant, eftersom den innehåller författarens fullständiga text och med med fetstil visar de ord som censuren strök när boken först publicerades i Sovjet.

Det lustiga är att ingreppen till arten är identiska med de strykningar som amerikanska skolmyndigheter gjort i amerikansk litteratur vid standardproven – se "I USA: falsk litteratur" här nedan. Nakenhet, judisk nationalitet, pessismism, "otrevliga" fakta som att de döda kropparna var insmorda med urin och avföring efter gaskammaren, att det fanns prostituerade, liksom passager som kritiserar det egna landet har konsekvent strukits.

Permalänk | Kommentarer (0)

Jeanne Heifetz tyckte det var något konstigt med de utdrag ur kända böcker som ingick i standardprovet i engelska i New York. När hon kontrollerade, visade det sig att texterna rensats från så gott som alla ord och uttryck för ras, religion, etniskt ursprung, sex, alkohol, nakenhet, till och med de mildaste svordomar och i stort sett allt som möjligen skulle kunna vara stötande för någon.

Så i ett utdrag ur en bok av Isaac Singer har "most Jewish women" blivit "most women"; "even the Polish schools were closed" har blivit "even the schools were closed."

En av texterna var ett tal av Kofi Annan, där allt om USAs skuld till FN tagits bort. Och när Annan prisar "fine California wine and seafood" blev det bara kvar "fine California seafood."

I en text av Anne Dillard har alla referenser till hudfärg rensats bort, trots att stycket handlade om hur det var att som vit besöka en stadsdel helt dominerad av svarta. I en annan text har en person som i originalet var "fat" blivit "heavy".

Läs hela artikeln "The Elderly Man and the Sea? Test Sanitizes Literary Texts" i dagens New York Times. (NY Times är gratis men kräver att du registrerar dig.)

Permalänk | Kommentarer (0)