Utmana ungarna i klassiska spel som Pong, Frogger, Space Invaders, Galaxian… och se den senaste utvecklingen bland dataspelen samtidigt. Kulturcentret Barbican i London har en stor utställning runt dataspelens 40–åriga historia, och framtid.

Två våningar fyllda med gamla och nya spel, konsoler och arkadmaskiner och relaterat material. Till det kommer några ganska udda attraktioner: spela en Space Invaders–variant där det inte är främmande rymdskepp du ska skjuta ner, utan citat av den franske filosofen Michel Focault!

Jag hade kanske väntat mig lite mer av djup och analys: utställningen är ärligt talat ganska okritisk. Stora delar är rätt lika de kommersiella spelcentra som också finns i London (eller arkadhallarna på Gröna Lund för den delen). Men kul är det. Och här spelar man gratis, sen man väl betalt inträdet (vuxna 11 pund, barn 5 pund.)

Ett uttalat syfte är att bevara dataspel. En del arkadspel finns i emulerad form, ett stort antal konsoler finns i original. Man kan också se ett av de allra tidigaste dataspelen: Spacewars, skapat 1962, som levererades gratis med datorn PDP–1 (se bilden till höger) och erbjöd förströelse för teknikerna i de laboratorier där datorn användes.

Det finns förstås en motsättning mellan att bevara och samtidigt låta besökarna uppleva spelen. När vi besökte utställningen i förra veckan fungerade alla maskiner och alla handkontroller. Man får hoppas att de håller hela utställningstiden ut – till den 15 september. (Klicka på bilderna för att se dem i större format.)

Permalänk | Kommentarer (0)

Om det tar en programmerare sex månader att skriva ett program, tar det som bekant inte två månader för tre programmerare. Det visade Frederick Brooks redan för 25 år sedan i klassikern "The Mythical Man month".

Men i "Möte med matte" ("för grundskolans senare årskurser", Liber förlag 1994) får barnen räkna på hur lång tid det tar att rigga en förstärkaranläggning: 6 timmar för Per, men 3 timmar för Patrik och 2 timmar för Pim. Hur lång tid tar det om de hjälps åt? En timme, påstår matteboken efter en rent matematisk uträkning.

Men även skolbarn vet att det inte är så i verkligheten: är man fler på ett jobb går det åt tid för att kommunicera och fördela arbetsuppgifterna, och därför att man måste dela verktyg, och vänta in varandra. "Är du inte klar med skiftnyckel än?" "Ska jag ta den sladden nu? – Nej, du måste vänta tills jag lagt undan den här först."

De flesta gånger jag hjälper Henrik med matten blir jag irriterad på de orealistiska, svårbegripliga och ologiska uppgifterna.

Ett annat exempel handlade om mjölkförbrukningen på ett dagis. Utifrån åtgången en viss dag skulle man tala om hur stor förbrukningen var på ett år.
Men tolvåringar förstår att det är dumt att beräkna ett helt års förbrukning från värdet på en enda viss dag. Tänk om det var extra varmt den dagen, och gick åt mycket mjölk just därför? De vet också att antalet barn på ett dagis ändras, när barn slutar eller flyttar. Och på utflyktsdagar har man egen matsäck med sig. Och så vidare.

Varför klä uppgifterna i en exempeldräkt som direkt strider mot barnens egna erfarenheter?

Henriks reaktion var ett torrt konstaterande att "Jamen, matte handlar inte om verkligheten. Böckerna låtsas handla om verkligheten, men det gör de inte."

Permalänk | Kommentarer (2)

Ett – två – tre.

Permalänk | Kommentarer (0)

…från Nils Öhman på dn.se

fotö (sub)

Större sten som man kan vila ut på när man hoppar mellan stenar längs strandkanten. "Som tur var hittade jag en fotö. Annars hade jag trillat i."

genevad (sub)

Vad om att en väg är kortare än en annan. "Jag var helt säker på att det var kortare att åka över Sala så jag slog ett genevad med Kjell"

Permalänk | Kommentarer (0)

Johanna Koljonen påminner om att The meaning of Liff finns översatt till svenska i Finland: Varför finns Vetil? (Söderström & Co, 1999). Adams och Lloyd anges som författare, så jag antar att begreppen är desamma som i den engelska utgåvan.

Nils Öhman bidrar med svenska Liff–ord för saker som inte heller Adams tänkte på:

tveta (verb)

1. Ta två eller flera konfekter ur framsträckt godisskål med ett grepp som delvis döljer det tagna.
2. Tvekande ta något man inte blivit bjuden att ta, samtidigt som man oroligt tittar sig omkring för att se om någon ser att man tar.

bjärtrå (sub)

Små flickors längtan efter föremål i rosa och guld. "Tänk vilken bjärtrå den flickan känner."

Nils föreslår också fler ortnamn som borde avtvingas en mening, som Bograngen, Bullmark, Dvärsätt, Edane, Ellös, Ersmark, Finja, Glava, Hajom, Hedekas, Hjärtum, Hjärup, Horda, Kangos, Kårböle, Limmared, Sennan, Ullatti, Varekil och Vistträsk.

Han tipsar också om en ortsnamnskälla:
http://www.lysator.liu.se/runeberg/words/ord.ortsnamn.posten
Permalänk | Kommentarer (0)

En rolig detalj (bland mycket fånigt) i Star Wars är att Yoda talar OSV.

OSV betyder inte "och så vidare" utan Objekt–Subjekt–Verb. Det är en ordföljd som låter så här: Your father he is. My home this is.

Engelskans (och svenskans) normala ordföljd är SVO, Subjekt–Verb–Objekt: "He is your father". "Jag läser boken". Ungefär 40 procent av världens språk använder SVO – utöver många västeuropeiska språk, som ju är släkt med varandra, också språk så skilda och obesläktade som vietnamesiska, det nigerianska edo–språket och indonesiska.

En ungefär lika stor del av världens språk har en annan ordföljd: subjekt–objekt–verb eller SOV: jag boken läser. Dit hör till exempel japanska, turkiska, och quechua från Sydamerika (alla obesläktade med varandra).

Det finns alltså sex möjliga grundordföljder (SVO, SOV, VSO, VOS, OVS, OSV). Man skulle kunna tro att de skulle vara lika vanliga, men de två första täcker alltså cirka 80 procent.

VSO – där "läser jag boken" är ett påstående, inte en fråga – står för ytterligare kanske 10 % av språken. Walesiska och en del söderhavsspråk är sådana. VOS – "läser boken jag" – förekommer hos en handful språk: tzotzil (ett mayaspråk) och malagasy, som talas i Madagaskar.

Man trodde länge att det inte fanns några språk där OVS – "boken läser jag" – var regel (en sån ordföljd finns däremot som specialfall i svenskan) . Hixkaryana och några besläktade språk som talas i Amazonas verkar dock vara sådana.

Men man har ännu inte hittat ett enda språk på jorden där ordföljden OSV med säkerhet är regel. Det finns en eller två kandidater, men saken är inte avgjord.

Entre för Yoda! "Begun this clone war has!" "Sick have I become." "When nine hundred years old you reach, look as good you will not."

Att OSV är så ovanligt på jorden bidrar förmodligen till Yodas utstrålning. (OSV förekommer dock i vissa fall i japanska, vilket kanske bidrar till den lätt österländska touchen hos Yoda.)

Därför är det också trist när Yoda i "Det mörka hotet" plötsligt utbrister "the force is strong with him". "Strong with him the force is", ska det naturligtvis heta på god OSV.

Varför beter sig språken så här? Varför är inte alla varianter lika vanliga? Många lingvister idag svarar "parameterteorin"; en lättläst introduktion till den är Mark C. Bakers "The Atoms of Language".

Permalänk | Kommentarer (1)

35 år idag sedan "A Whiter Shade of Pale" släpptes, och bara två veckor till konserten i London. Bild från konserten i Köpenhamn i fjol – nu tillgänglig på DVD!

Permalänk | Kommentarer (0)

Idag är det precis ett år sedan Douglas Adams dog. Fast han var mest känd som författaren till "Liftarens guide till galaxen", tycker jag hans roligaste bok faktiskt är "The meaning of Liff" som han skrev tillsammans med John Lloyd (senare utvidgad till "The deeper meaning of Liff").

"Liff" är ett lexikon över företeelser som det hittills inte funnits något eget ord för. Som till exempel en ansamling bilar på motorvägen, som rör sig exakt på hastighetsgränsen eftersom en av dem är en polisbil ("grimbister"), eller en särskild sorts fluga som lever inuti dubbelglasfönster ("harbottle"). Eller t.ex

nottage (n.)

Nottage is the collective name for things which you find a use for immediately after you`ve thrown them away. For instance, your greenhouse has been cluttered up for years with a huge piece of cardboard and great fronds of gardening string. You at last decide to clear all this stuff out, and you burn it. Within twenty–four hours you will urgently need to wrap a large parcel, and suddenly remember that luckily in your greenhouse there is some cardb…

Själva termerna har författarna inte uppfunnit fritt; istället har de tagit "spare words which spend their time doing nothing but loafing about on signposts pointing at places" – dvs ortnamn, företrädesvis brittiska. Så har Exeter fått ge namn till den lilla platsbiten som mystiskt blir över när man lagat en hushållsapparat, och Duddo har blivit termen för den mest deformerade potatisen i vilken påse som helst.

Varför inte hedra Douglas Adams med att börja skapa svenska liff–ord? Samma regler: ortnamn ska användas för nya företeelser. Hitta antingen svenska översättningar för sånt som Adams & Lloyd redan definierat (som grimbister), eller bidra med egna, nya företeelser. Här är två förslag till att börja med.

bökevara (sub)

den röriga högen av oandvändbara varor (t.ex. herrstrumpor endast i storlekar över 56 och under 32) som fyller reakorgar i stormarknader.
"– Gjorde du något fynd på rean? – Nej, det fanns bara bökevara kvar."

karbenning (sub)

fläcken i badkaret som du mellan varje rengöring glömmer egentligen är en skada i emaljen.

Skicka in dina förslag. Vill du ha material att utgå ifrån, kan du fundera på vad de här orden egentligen står för:
spjutterum
eskilsminne
filborna
stattena
dragabjär
vegalt
ripag
Adams horva
brokhå
abbelegreda
enetri
flakeböle
dapparna
getterum
stömlan
sörledens dapp
håporna
hunderum
tveta
källsåk
mellra horvor
kleva

…och mejla till mig.

En oauktoriserad kopia av The deeper meaning of Liff finns online på http://www–personal.umd.umich.edu/~nhughes/dna/stories/liff.html. Men beställ hellre boken från Douglas Adams sajt.
Permalänk | Kommentarer (0)

Ikväll visar kanal 5 "Sphere" – en thriller från 1998 med Dustin Hoffman, som inte gjorde så mycket väsen av sig. Manusförfattaren Michael Chricton tjänade måhända inte så mycket pengar på den som på t.ex. "Jurassic Park". I så fall finns väl en aning rättvisa i världen, eftersom han knyckt historien rakt av från de ryska sf–författarna Arkadij och Boris Strugatskij, utan att ange det någonstans.

Extra intressant blir det eftersom Strugatskijs historia redan tidigare använts som filmmanus – till Andrej Tarkovskijs mästerverk "Stalker" från 1979!

I bröderna Strugatskijs roman "Picknick vid vägkanten" (och Tarkovskijs film) tycks en främmande farkost ha landat på jorden. Området runt landningsplatsen spärras av. Ett litet team försöker ta sig in i zonen, men där väntar onämnbara fasor – naturlagarna verkar ha satts ur spel. Men längst in i området finns något underbart: ett gyllene klot med förmågan att förverkliga människors tankar och önskningar. Men sent omsider inser teamet att det knappast är någon välsignelse: vill vi verkligen ha våra innersta önskningar uppfyllda? Är människan verkligen mogen för det?

I "Sphere" tycks en främmande farkost ha landat på jorden. Området runt landningsplatsen spärras av. Ett litet team försöker ta sig in i zonen, men där väntar onämnbara fasor – naturlagarna verkar ha satts ur spel. Men längst in i området finns något underbart: ett gyllene klot med förmågan att förverkliga människors tankar och önskningar. Men sent omsider inser teamet att det knappast är någon välsignelse: vill vi verkligen ha våra innersta önskningar uppfyllda? Är människan verkligen mogen för det?

En del i den här historien är förvisso allmängods – i grunden är det väl sagan om Promethevs och elden. Och Chrichton har ändrat miljö och inramning: zonen är på havsbottnen, inte på land, och det främmande rymdskeppet visar sig vara från framtiden snarare än från yttre rymden. Men strukturen och alltför många detaljer (gyllene klot!) är så lika att det knappast är någon slump.

Man kan se Sphere som en fascinerande inblick i Hollywoods hjärnor. Tarkovskijs film – men även romanen – är långsam, filosofisk, lågmäld, lämnar mycket outsagt och tvingar tittaren att tänka. Fasorna i zonen är bara antydda och orsakerna bara antydda.

Hollywoods version är stöpt i thrillerns form – upptrissad, explicit, och budskapet stavas med så stora bokstäver att absolut ingen ska missa det.

Ändå tycker jag nog att Boris (Arkadij dog 1991) borde få en hacka av intäkterna.

"Picknick vid vägkanten" gavs ut på svenska på Delta förlags 1978. Manuset till "Stalker" kom ut på Sam J Lundwalls Fakta & Fantasi 1987.

Permalänk | Kommentarer (0)

Ännu en rolig funktion på All Music Guides: att själv göra "Music Maps", musikaliska "släktträd" som visar vilka band som influerat andra, och hur hela musikgenrer utvecklats steg för steg. Skrålla ner en bit på Orbitals sida på AMG så hittar du en del.

På New York Times finns också en rolig, upptäckarlust–driven funktion: listan över "most e–mailed articles". Social navigation med påtaglig Google–smak.


Det finns ingen länk till denna topplista direkt från förstasidan (i alla fall har jag inte kunnat hitta den). Men läser man en artikel, dyker det upp en länk till sidan efter artikeln. (Klicka på bilden här ovan så kommer du dit; du kan dock behöva registrera dig först.)

(Allt detta apropå På Kornet–artikeln om upptäckarglädje på webben och tidigare inlägg på Blind Höna.)

Permalänk | Kommentarer (0)

Apropå notisen om vikten av att kunna ångra sig: Fredrik Lindström skriver rätt klokt i slutet av "Världens dåligaste språk":

"Ett högteknologiskt samhälle (…) är visserligen skapat för människan och hennes bekvämlighet, men när det väl satts igång är det så komplicerat att underhålla, övervaka och reglera att människan själv lätt ställs åt sidan. (…) Vi lever i en värld där `den mänskliga faktorn` är något negativt – inte något positivt som det väl rimligen borde vara. Än en gång tycks vårt språkbruk avslöja något centralt i vår mentalitet. Än en gång röjer vi att vi i mycket står på samhällets sida, den offentliga – inte på den mänskliga. Den mänskliga faktorn inträder när människan är mänsklig, helt enkelt. Att vi uttrycker det så antyder att vi på något obegripligt vis förväntar oss att hon egentligen skulle vara omänsklig. Den mänskliga faktorn gör sådana fel som människor normalt gör, och som vi inte tilräckligt noga garderat oss mot. Det verkar som vi accepterar att ha en värld där vi måste gardera oss mot mänsklighet."

Vilket får mig att vilja påminna om principerna Donald Norman formulerar i slutet av "The design of everyday things":

"Errors are an unavoidable part of everyday life. Proper design can help decrease the incidence and severity of errors by

• eliminating the cause of some,
• minimizing the possibility of others, and
• helping to make errors discoverable, once they have been made.

(…) Proper design can make a difference in our quality of life."
(sid 216, Currency/Doubleday pocketupplagan, mina punkter)

Och när Lindström sammanfattar:

"Om vi fortsätter att försöka omskapa oss själva för att bättre fungera i vårt samhälle, genom att exempelvis teknologisera vårt språk, så har vi valt väg. Då har vi valt att omforma människan efter samhället, istället för att forma samhället efter människan."

…kan man inte låta bli att återknyta till Norman, some i "Things that make us smart" påminner om mottot för Världsutställningen i Chicago 1933:

"Science finds,
Industry applies,
Man conforms"

Apropå På Kornet–artikeln om upptäckarglädje på webben: ytterligare en massivt länkad sajt (som IMDB) är All Music Guides (www.allmusic.com), en sajt med data om band och musiker.

För varje artist du slår upp kan du se länkar under rubrikerna Similar artists, Followers, Performed songs by, Worked with, Major contributors to the group, Roots and influences, och Formal connections. Nästan alltid finns det någon man kommer på att man skulle vilja vet mer om.

(Tack till Mikael Andersson som påminde mig om AMG.)

Permalänk | Kommentarer (0)

Var ligger Ångervred? Strax utanför Härnösand kanske, vid Ångermanälvens stränder, i trakten av Häggdånger? Eller i Västergötland, mellan Vasared och Vållered?

Kanske är det inget ortnamn? Kanske är det direkt ur Eddan?

"Ångervred Oden stod upp,
bannade Loke, Balderdråparen,
sadlade Sleipner,
grep efter Gungner…"

OK – ingetdera. Ångervred ligger på Kungsholmen i Stockholm. Eller rätttare sagt sitter, på en parkeringsautomat.

Behöver man verkligen kunna ångra att man håller på att parkera bilen? Är det troligt att bilisten säger "Äsch, jag struntar i det här och kör runt, runt i ett par timmar istället?"

Jo, att ge användaren möjlighet att ångra sig är faktiskt en viktig egenskap som alla system borde ha. I parkeringsautomaten kanske du stoppar en onödigt stor peng: vrid på ångervredet så får du tillbaka den.

I många datorprogram kan man inte ångra vad man gör: istället har de rätt irriterande Bekräfta–rutor. "Vill du avbryta överföringen?" Men Bekräfta–rutorna räddar sällan från farliga fel; mest är de i vägen när man gör rutinsysslor. Svåra fel, som att dra viktiga filer till papperskorgen, gör man ju i god tro. Om man sen ger ordern "Töm papperskorgen" är man knappast inställd på att ifrågasätta den, även om datorn frågar "Vill du verkligen…?". "Ja, det är klart jag vill, det var ju därför jag gav kommandot, pucko!" tänker man och trycker rutinmässigt OK – och inser man att man raderat fyra veckors arbete med årsberättelsen.

Då blir man arg. Och ångrar sig. Ångervred.

"Ångervred stod vävmästarn upp,
bannade FrontPage, filfördärvaren,
nätkrossaren…"

Permalänk | Kommentarer (0)

Mikael Sköld på Design after thought kommenterar På Kornet–artikeln "Är din sajt en bankomat eller en långfilm?". Han vill till exempel slippa…

"… den irriterande frågan (från SEBs bankomater har jag för mig) om jag vill ha kontoutdrag eller inte. Det räcker med en mycket snabb studie av befintliga bankomater för att se att ja–knappen är avsevärt mer sliten än nej–knappen. Optimera för det och låt mig slippa valet. Annars borde mitt bankomatkort vara smart nog att komma ihåg att jag tar ut 300 kr fyra gånger av fem (och alltid vill ha kontoutdrag) och därför låta bankomaten föreslå det som standardalternativ."

Dessutom citerar han Alan Cooper och Jakob Nielsen om utländska bankomater, som inte är lika bra som de svenska.

Permalänk | Kommentarer (0)

…finns det annat att lyssna på idag. Vi tänker på våren som den tid när ljuset kommer tillbaka; men också ljud kommer tillbaka. "Nu kan man höra vindens prassel i löven igen", konstaterade Kerstin när vi satt under träden på gården.

Permalänk | Kommentarer (0)

Musikutbudet blir mer och mer likriktat – i kommersiell radio och TV i synnerhet, men tyvärr även i Sveriges Radio.

Men så upptäcker man en annan värld: internetradio. Här finns det som gjorde nätet stort från början: möjligheten för människor som brinner att göra–det–själv.

Entusiaster världen runt skapar därför musikkanaler som de själva vill ha dem.
Och för mig har det bekräftat att det finns fler som är missnöjda med att musikutbudet snävas in så groteskt: dels av skivbolagens cyniska hårdsatsning på storsäljare, dels av de kommersiella radiostationernas mekaniskt formel–styrda musikval.

Som mumie gillar jag framför allt Radio Paradise (www.radioparadise.com). Det allra roligaste är att jag fått upp öronen för mängder med artister som jag aldrig hört talas om förut: Catie Curtis, Bob Schneider, Great Big Sea, Equation, Toad the wet sprocket, CryCryCry, Sarah Harmer, Melissa Ferrick, Sparklehorse, Starsailor, Phish, Dar Williams, Laura Love, Divine Comedy, Jeb Loy Nichols, Widespread Panic, Incubus, Ours, Eels, Dishwalla, Devlins, Everlast, Rusted Root, Afro Celt Sound System, K`s Choice … musik som fått mig att hittills köpa ett halvdussin CDs som jag aldrig skulle skaffat annars.

Men idag (1 maj) är stora delar av internetradion tyst, i protest mot skivbolagens bud för upphovsrättsersättning. Om förslaget går igenom tystnar framför allt den intressanta, spännande delen av internetradion.

Gå till internetradions motkampanj–sajt SaveInternetRadio.org. Och lyssna så länge du kan.

Permalänk | Kommentarer (0)