Jag somnade och befann mig plötsligt i en husbil på en avsides parkeringsplats, en grusplan mitt i skogen. Det var natt, det var mörkt och instängt och alla fönster hade fördragna gardiner.

Utanför bullrade en vägmaskin med skrapa, en riktig monstertruck. Dess strålkastare spelade mot gardinerna när den gjorde vända efter vända över grusplanen och föste bort allsköns skräp och bråte som landat här.

Jag insåg att om jag inte kom härifrån kvickt skulle både husbilen och jag hamna i truckens skopa och tippas ner i ett dike. Och mindes plötsligt att jag själv hade parkerat bilen här för ett halvår sedan, och bara lämnat den.

Lätt panikslagen tog jag mig fram till förarsätet. Fanns det bensin? Ström i batteriet? Strålkastarna tändes och lyste svagt, men vägen som jag kört in mot grusplanen såg obekant ut: en brant och stenig backe. Nu nedför. Då, uppför.

Sedan vaknade jag. Solen lyser ute, och jag tänker att sällan har väl det undermedvetna sänt en så övertydlig signal.

Det var skönt att vara vilse i ödemarken en tid. Det är dags att leta sig tillbaka.

Permalänk | Andra som länkat hit (0)