Man trälar på med sitt jobb, och ibland undrar man om det man gör egentligen gör någon skillnad (anglicism). Men så ibland. Som när jag föreläste om digital arbetsmiljö på Sveriges Facköversättares konferens i helgen.

Jag tror aldrig att jag varit med om tidigare, att så många människor kom fram och ville tacka mig, efteråt. Alla sa ungefär samma sak: "Det var så underbart att förstå att det inte är mig det är fel på. Att det inte är jag som är dum, när jag inte förstår mig på datorn och programmen.

Jag blev glad, stolt - och både rörd och upprörd på samma gång. Här har en massa uppenbart mycket smarta personer gått och lagt skulden på sig själva, haft dåligt samvete för vad de inte förstått. Det är på sitt sätt skrämmande.

När jag föreläser kan jag visa människor vilka problemen i deras digitala arbetsmiljö är. Jag kan hjälpa dem med ord och begrepp för vad som behöver förändras. Då känns det ändå som, jo, det är värt det. det jag gör kommer att betyda något, att förändra världen, åtminstone en liten, liten aning.

(PS: Sedan är det väldigt trevligt att umgås med översättare. Det finns alltid en bra replik för att börja prata med människor: Vilket är ditt språk? Inte var det helt fel att ha Anton Pavlovitjs brors-sons-son-dotter till bordet heller.

Permalänk | Andra som länkat hit (0)