Vi kommer till Gamla Uppsala museum. S. första val är att sätta sig vid det lilla datorbordet, där hon med en avatar kan gå genom en 3D-modell av Uppsala gamla kyrka. Utställningen ser hon inte åt.

Programmet är ett standardsystem för "virtual reality". "Titta", säger S, "jag kan slåss inne i kyrkan". Hennes avatar slår några boxningsslag i luften. Jag undrar förvirrad på vilket sätt det ingår det i det pedagogiska syftet, tills jag förstår att det är en standardfunktion i programmet. S. har redan övergått till att få sin avatar att dansa. Jag inser att hon studerar programmet - inte innehållet.

Jag lossar henne så småningom från datorn och vi har kul med resten av utställningen - som kopiorna av järnåldershjälmar och brynjor som vi kan pröva. Och montrarna med gravfynden från Valsgärde är fascinerande.

Måste man verkligen ha datorer inne i museet? Att den som inte kan komma till museet kan vandra kring i en virtuell kyrka är kanske trevligt. Men där, på plats, där själva den verkliga kyrkan ligger på några stegs avstånd?

Men jag kan inte klandra henne. Jag är i mycket likadan. Väljer den virtuella världen före den verkliga. (Det visar sig också att kyrkan är stängd för renovering till hösten 2006 - så vi kan inte se insidan i verkligheten.)

Min vän Nils berättar:
"För så där sex-sju år sedan var jag på konstmuséet Louisiana utanför Köpenhamn och såg en utställning med tavlor av Magritte. Jag hann igenom litet före mitt sällskap och hamnade litet uttråkad vid en dator med ett pedagogiskt program om Magritte. Det var där jag läste något som jag fortfarande tänker på då och då: hur Magritte tänkte när han namngav sina tavlor!"

Kanke man ska ha datorerna vid utgången? Sist i museet och inte först?

Relaterat på Blind Höna: Hellre på skärmen än på riktigt

Permalänk | Andra som länkat hit (0)