Gjorde dubbelfilmkväll och såg först Pistvakt och sedan Zozo.

Trots att filmerna är väldigt olika finns ett motiv med i båda filmerna: huvudpersonerna talar med sina döda föräldrar.

Det är Alla helgons dag, och svenska folket förbereder sig på ett besök på kyrkogården. Båda mina förädrar är döda. Men jag har aldrig föreställt mig att jag talat med dem efter att de dött. Eller att de tilltalat mig.

Är det något verkliga människor gör - upplever att man samtalar med sina döda föräldrar? Eller är det bara en filmisk stereotyp, ungefär som fruktståndet som varje biljakt i thrillerfilmerna måste välta?

Uppdatering: På kyrkogården berättar plötsligt E hur hennes bortgångna mormor häromåret plötsligt tilltalat henne, just när hon tänt mormoderns ljus i minneslunden. De hade samtalat en stund. Säger E och tillägger att hon ju är naturvetare. Sådana saker sker i hjärnan.

Permalänk | Andra som länkat hit (0)